Tagg: graviditet

det finns underbar förlossning, sjungs det

20170911_katthylla_001

Det är så att graviditetsmässigt har jag äntrat vecka 39, och vad det betyder är då att förlossningen kan sätta igång i princip när som helst. Visar ännu inga tydliga tecken på att det skulle vara på gång, vad jag vet, men å andra sidan så… vad fasen vet jag? Har därför försökt vara lite flitigare med att föreviga denna boll som är en mage — som också visade sig vara en utmärkt katthylla — innan den försvinner.

Linn frågade om jag inte kunde blogga om mina känslor inför förlossningen och vet ni då Svenskfinlands bloggmästare ger ett sådant förslag så är det urkorkat att inte ta tag i saken. Och känslor har jag! De må vara virriga och svåra att sätta fingret på, men o ja, de finns.

Under den första halvan av graviditeten, i vintras och i våras, så kunde jag bli riktigt arg av att tänka på att jag vid något skede skulle bli tvungen att föda. Har alltid tyckt att det verkat jävligt obehagligt och alla sorters otrevligt att klämma ut en klimp a la vattenmelon genom vaginan — kalla mig galen 🙄 — och fortsättningsvis är det inget jag ser fram emot. Kunde till en början bli riktigt provocerad av snack om ”naturliga födslar” också, liksom bli rent av förbannad då jag tänkte på att folk faktiskt förespråkade sådana idéer och att de dessutom hade mage att titulera det ”naturligt”, som att det finns någonting naturligt och ädelt i att kvinnan ska lida och uthärda när vi lever år 2017, eller att något med det fysiska upplägget över huvud taget beskrivs som naturligt. Det verkar många saker, men fan inte naturligt. Jag har lugnat ner mig sen dess, men är fortsättningsvis personligen inställd på att tacka ja till alla droger som erbjuds och tänker ibland att om det var så att det istället var män som födde barn så skulle vår definition av vad som klassas som en ”naturlig förlossning” antagligen ha en helt annan innebörd än det har idag, meeen… sidospår.

I våras dök ämnet förlossningsskador upp på den finlandssvenska tapeten, och jag läste många skräckhistorier. Bristningar, rupturer, snitt och klipp, brister i eftervården och vilsenheten i att särskilt som förstföderska inte kunna avgöra vad som är okej, hur ont det ”ska” göra, var gränsen går. Berättelser om fler stygn än personalen vill avslöja men runt sjuttio, sfinkterrupturer som fortfarande efter ett par år resulterar i läckage av både avföring och gaser, bristningar här och där som gör att kvinnorna inte känner igen sig där nere och gör att sex känns fel, och så vidare. Det var alldeles överjävligt att läsa om dessa historier och samtidigt veta att om några månader är det jag själv som står på tur. Mådde verkligen illa och var tvungen att läsa i etapper för att inte förlora förståndet utav skräck och äckel, men det kändes också som att det var ett nödvändigt ont i förberedandet. Obs, för mig då, personligen. Tror inte det är nyttigt för alla men jag är själv inte en sådan som blir mer ängslig utav att googla sjukdomssymptom och sånt, tycker istället att mer information känns i slutändan trygg. Har hittills kunnat se på det rationellt, att i värsta fall är det si men mest troligt är det så. Med andra ord så gav skräckhistorierna även en viss lättnad: Typ som att de angav en lägsta gräns för hur hemskt det kan bli och värre blir det knappast. Sen har förstås även positiva förlossningsberättelser hjälpt mig mycket. Skönt att se att det också kan gå hur bra som helst.

Ändå har jag inte alls varit redo att bekanta mig särskilt djupgående med förlossningsvärlden, inte personligen. En kompis som är barnmorska erbjöd mig exempelvis en superbra och supersnäll möjlighet att på förhand åka in till förlossningsavdelningen på sjukhuset och bekanta mig med utrymmena, något som alltså annars inte erbjuds blivande mödrar här, men jag hann aldrig bli tillräckligt bekväm med tanken för att nappa på erbjudandet. Har också hållit mig undan profylaxkurser och dylikt, aldrig känt mig redo för sådana heller. Vill gärna hålla allt på armlängds avstånd. Det har gått (mestadels) bra att ta del av andras förlossningsberättelser, men att sätta mig själv i den situationen är något helt annat. Vill med andra ord inte befinna mig där innan jag faktiskt är tvungen, typ för att jag gör det och är där.

Förra veckan besökte vi mödrarådgivningen och barnmorskan pratade då lite om den annalkande förlossningen och gav mig rådet att inte planera för mycket. Att förlossningar ändå sällan går som förväntat och att det kan vara knäckande att tvingas acceptera den besvikelsen i den stunden som tenderar vara ganska emotionell. Till exempel att man är inställd på att föda i en viss position men så fungerar det inte alls, vilket då kan kännas ledsamt och som att det gick fel även om det gick bra. Det tror jag att definitivt är ett gott råd, men för mig är det ändå i princip fullständigt överflödigt för jag är ju tvärtom lagd åt det hållet att jag avskyr att planera saker. Jag blir stressad bara utav den påhittade tanken att behöva ha någon slags skiss över hur jag vill att förlossningen ska gå till. Att ha planer gör mig för det mesta stingslig och obekväm, jag är lugnare om jag mer få ta saker som de kommer och särskilt då det gäller grejer som jag känner att är för stora för mig. Och här har jag verkligen inte kapacitet att axla det ansvaret, att jag skulle styra förlossningen. Haha! Helabsurt. Är mycket mer okej med att lägga mig i yrkeskunnig personals händer och då tillsammans bollplanka fram något som fungerar. Jag har ju aldrig fött ett barn förut så hur i hela friden ska jag kunna veta annat än att jag vill att det ska vara så smärtfritt som möjligt och att jag helst inte vill bajsa på mig mitt under krystandet men det kommer jag knappast heller kunna styra särskilt bra såatt… tja. Jesus take the wheel, ni vet. Hur som helst, barnmorskan tyckte att det där lät som något som var helt klart till min fördel. Hon lät nästan lite imponerad, och för första gången under denna graviditet så kände jag mig faktiskt ganska cool.

Överlag så är det splittrat, som så mycket annat. Har på sistone vid ett par tillfällen haft något mer ansträngda sammandragningar som jag känt av lite mer än vanligt. Det känns inte kul alls. Vet inte vilka ord jag ska sätta på det men de får mig att känna mig hemskt utsatt och skör — lite som att vid förlossningen så kommer mitt underliv att rivas sönder som silkespapper, och nej, det är inte en trygg känsla. Då jag känner så vill jag ju helst fly och aldrig föda det här barnet. Samtidigt så är jag trött på att gå omkring och kånka på all denna extra vikt med allt vad det innebär. Jag hatar att jag får ont hela tiden vad jag än gör, avskyr att känna mig så mycket klumpigare än jag brukar, att det t.ex. är fysiskt svårt att sätta sig upp från en liggande position, och så vidare. Och jag förstår ju att enda utvägen ifrån detta varande är genom att bebisen kommer ut. Det är väl just den saken som gjorde mig så arg där i början av graviditeten också, att man som kvinna är så satans snärjd. Inträngd i ett sabla hörn som nån karaktär i en Saw-film, typ. Ser med andra ord fram emot att ha det överstökat, men vill inte direkt uppleva delen innan.

20170911_katthylla_002

På tal om smärta: Här klättrade Selma ner för magen och det gjorde egentligen ganska ont för hon la in en klo, därav min krampartade flingrimas. Stod ändå kvar som en champion för jag tyckte hon var så lustig som klättrade så. LIFE IS PAIN hörni.

Ännu en kvick sak om det här med förlossningsrelaterade frågor är att jag så uppskattade sättet som Linn ställde frågan. Det är nämligen märkbar skillnad på ett neutralt ”Hur känner du inför förlossningen?” och ett ängsligt ”Har du obehag inför förlossningen? :/ ” eller ”Iik du måste vara så nervööös! 😮 ”, om ni fattar vad jag menar. Även om de senare också är välmenande och sympatiska så är det nog inte rätt sätt att relatera till en gravid kvinna. Jag menar jag bearbetar det hela tiden, för att jag måste, och jag vill definitivt inte bli påmind om att det faktiskt är något att oroa sig över. För att jämföra: Vill du bajsa ut en rugbyboll? Tycker du att det låter som något du vill påminnas om att du snart ska göra? Okej jag raljerar visst nu men seriöst, oavsett hur du känner inför en sådan grej så vill du väl knappast ta del av andras tvivel och ängslighet, eller hur? Har garanterat själv låtit ängslig då jag ställt sådana frågor förut så ska inte kasta några stenar här, men kommer verkligen hädanefter göra mitt bästa för att inte längre låta mitt eget obehag skina igenom vid sådana tillfällen.

Och avslutningsvis en kvick gallup: Känner ni till psalmen Det finns djup i Herrens godhet? Superofta då jag läser/hör ordet ”förlossning” (rätt ofta numera) så får jag refrängen i huvudet och lust att yla ut den. Det är den som går så här:

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Frågade Alfred tidigare och han var inte bekant med den så jag funderar att det kanske är ett spår från min bibelbältesspännesuppväxt. Får ganska ofta psalmer på hjärnan och det känns riktigt märkligt nu då jag tänker på det, att något som är en sådan absolut icke-del av mitt liv ändå tycks ha lämnat ett sånt djupt spår. Meeen… sidospår igen det där!

16 kommentarer

den nionde månaden

September både i almanacka och graviditet. Tror jag? Har inte helt på klart var jag månadsmässigt befinner mig i havandeskapet, men i och med att det beräknade förlossningsdatumet är i slutet av denna månad så måste det väl röra sig kring den nionde. Inatt när jag inte kunde sova så försökte jag slå upp hur det låg till med det där men blev bara ännu virrigare då en del källor pratade om att vara ”gravid i tionde månaden”. Stånk.

Egentligen kunde graviditeter gärna få vara en eller ett par månader längre än de omtalade nio, så att vi gavs en gnutta mer tid att förbereda oss. Eller så kan jag tänka tills att jag tar den fysiska ansträngningen i beaktande. Då blir det snabbt tydligt att nio likväl är alldeles fullt tillräckligt, tack tack, glöm vad jag sa, kolla en knubbsäl. *pekar*

20170831_spegel_001

En natt för ett fåtal månader sen satt jag och skrev ett inlägg som jag skulle läsa igenom nästa dag innan publicering, men istället lyckades jag slarva bort det. Något som typ aldrig annars händer! (Min utkastkorg på 170 inlägg understöder detta.) Då just kändes det en aning som ett tecken, inte direkt från universum, men kanske ifrån mitt undermedvetna. Jag var nog rädd för att bekänna för mycket så pass offentligt och svart på vitt. Nu känns det ändå som att jag måste göra det innan det är för sent. Jag har så länge velat erkänna det här för att det varit en gigantisk grej för mig, men jag är inte säker på att jag förmår göra det sedan när bebisen är född och blivit ännu mer verklig, så att säga.

Det är så att när jag har pratat om min graviditetsångest så har jag noterat att det antagligen är lätt att förmoda att den främst haft sin grund i rädslan att något ska hända med bebisen. Att ångesten beror på modersinstinktiv oro för att fostret ska skadas eller mistas. Sådär som vi ser på tv att gravida kvinnor är. Sådär som vi förstår att är naturligt, moderligt och kanske rent av ofrånkomligt. Jag var själv inte förberedd på att det skulle vara annorlunda för mig.

När jag blev gravid var det en enorm skräck som tog emot mig. Jag kände ofantlig ängslan och oro för hur det skulle bli med mig, att jag inte skulle kunna hantera det. Att jag skulle ångra mig och under resten av livet tvingas leva med både ångern och skuldkänslorna för den. Att jag mer eller mindre skulle gå under, på ett vis eller annat. Jag erfor en massa oros- och panikkänslor som fick mig att känna att det inte kan stå rätt till, att det väl knappast kan vara meningen att det ska kännas så att vara gravid… och att det därför måste vara ett gravt misstag att jag var det.

Så den ångest jag har känt har inte varit av den oskyldiga ”Åh jag är så orolig för att något ska gå fel”-varianten. Jag förstår att den också kan vara outhärdlig, så vill inte jämföra på det viset, men kommer inte heller ifrån att den typen av ångest åtminstone är ädel. Osjälvisk och öm liksom. Min egna, å andra sidan, har jag känt väldigt starkt att spruckit upp ur någonting fult, groteskt och skamligt. Rötterna fann näring i gift, i galla och svärta, inte i kärlek.

Redan under det andra mötet på mödrarådgivningen så beslöt att jag att bekänna detta fula åt barnmorskan och en praktikant som gästade just då. För att ha det överstökat. Jag ville sätta korten på bordet och göra det alldeles självklart att jag är fan sjuk och att detta måste vara ett misstag. Tvinga någon med erfarenhet att förstå att ingripa eller åtminstone övervaka. Jag minns att jag tog sats och bara lät orden strömma snabbt ur munnen. Det var som att hälla ur ett ämbar med slaskvatten, att bestämt ta i och kvickt vippa det upp och ner. Och ut forsade detta faktum:

Ibland, när min desperation varit som störst och min ångest som värst, så har jag hoppats på missfall.

Slusch.

Hoppats på missfall. Fast att säga att jag ”hoppats på” det är en förenkling, men jag har inget uttryck för att beskriva det bättre. Jag förstod att den händelsen skulle vara för jävlig, men jag tänkte att den ändå skulle vara lite mindre jävlig än alternativet: Att allt fortsätter. Bara fortsätter, när det så uppenbart inte kan vara meningen, att döma utav hur jag mådde. Medan tanken på missfall har gjort mig spyfärdig, så har det samtidigt känts som vad som borde hända. Som att det vore nåd. Det är svårt att förklara.

Jag hade förväntat mig att se någonting i barnmorskan och praktikantens ansikten, något som bekräftade att jag är ett extremfall och att det kan sannolikt inte sluta i annat än katastrof. Ett utbyte av hastiga blickar, ett outtalat fastställande om att jag är en kvinna att hålla ögonen på, en blivande moder att inte låta irra för långt ifrån flockens vaksamma uppsikt. Men jag såg ingen förfäran, ingen avsmak, ingen sammanbiten huvudskakning som en kort reflex innan de hunnit blockera den. Istället såg jag en igenkänning, att de hört det här förr. Barnmorskan nickade långsamt och sa, utan skuldbeläggning och utan förminskning, ”Det är inte ovanligt, det kan jag säga”.

Det här vill jag så gärna upprepa och sprida vidare, bara utifall att det når en ynka rätt person. Den som inte vet men som skulle behöva få veta. Jag har förstås inte själv någon förstahandskunskap i hur vanligt eller ovanligt det är, men jag kan däremot erbjuda en hundraprocentigt säker primärinsikt i detta: Du är inte ensam om det.

Jag har övat på att säga det en bra tid nu. Sedan bekännelsen (och tack vare absolutionen) på rådgivningen så har jag fortsatt tvinga mig själv att berätta om att jag känt så åt enstaka vänner. Det är inte utan skam jag gjort det eller för den delen känt så. Jag tycker fortfarande att det är så fult. Fult mot de som försöker få barn i åratal och inte lyckas. Fult mot de som mår uruselt för att de är så rädda för att inte få behålla sina barn. Fult mot de som faktiskt drabbas av missfall. Bara fult, fult, fult. Det är verkligen det. Fult.

Och förstås har jag skämts för att det är så fult gentemot det där embryot eller fostret eller bebisen. Mot den där lilla typen som i skrivande stund har en låda med pyttesmå kläder i garderoben, den där miniatyrmänniskan som vi igår köpte en fin barnstol åt för att ha i framtiden, den där pluttiga varelsen som plötsligt kan skrämma halvt ihjäl en om hen bara ligger lite för stilla lite för länge. Hen som varje dag blir mer och mer en självklarhet, en person i mitt liv, en individ med en egen framtid med start i min.

Jag har också varit rädd för att erkänna denna fulhet i det öppna, och att något sedan skulle hända och gå fel, och att jag skulle känna som att jag bar skulden och att alla skulle se det. Att alla skulle se den fulheten och att jag inte skulle kunna dölja den eller gömma mig ifrån blickarna. Är fortfarande rädd för det, är också fortfarande rädd för allt annat jag tidigare varit rädd för, allt det som handlar om hur detta ska påverka mitt liv och så som jag är van med att det ska vara, men det är inte längre övermäktigt. Jag känner inte längre likadant. Jag kan fortfarande bli skiträdd för att ha barn, men jag blir aldrig mer rädd för det än jag kan bli för att inte ha det barn som jag just nu bär på.

20170831_spegel_002

Saker förändras. Det är förvisso inte utan skräck som jag blickar framåt mot slutet av den här månaden, men numera gör jag det allt mer ofta blandat med förtjusning. Och framför allt så gör jag det med lite mer lugn. Inte på det viset att jag inte fortfarande skulle drabbas av panikartade vimmelkantiga pulsökningar ibland, men på det viset att jag väl ändå vant mig ganska bra vid dem, och vid tanken.

Har tyvärr ingen sammanknytande slutsats att nå fram till. Jag har inte haft något heureka-moment eller någon aha-upplevelse som visat mig lösningen på pusslet, vägen ut ur labyrinten, facit på sista sidan. Kan bara fortsätta traggla vidare och hoppas på det bästa. Kommer att slå i huvud och tår ibland (samt mage — exempelvis under gårdagen tre gånger), men det är okej. Jag är mer förberedd på det nu.

preggolivet & matbegäret

Kan ibland tycka att jag haft en ganska tråkig graviditet på det viset att jag inte haft några särskilda cravings. Har av någon orsak alltid sett fram emot den delen av graviditeter, och innan jag själv fick förstahandserfarenhet av tillståndet så trodde jag att så gott som alla erfor sådant. Så är det (tyvärr) inte. Istället har jag inte alls känt ett starkt behov av varken särskilda maträtter, drycker eller smakkombinationer. Tycker det är trist, känns som att jag går miste om en del av det som kan tänkas vara ganska festligt med hela graviditetserfarenheten. Det är säkert kul att kunna superuppskatta smaker, liksom. Snopet att inte.

Hur ogärna mitt vegetarianska jag själv än dock skulle vilja drabbas av ett begär av den köttrelaterade typen så tycker jag ändå att det är något förtjusande med historien om en expojkväns farmor som under sin graviditet blev så svag för lördagskorv att hon brukade cykla hem från jobbet, genom stan, med en grov korvbit i handen. Föreställer mig att hon slet i sig korvarna så som en isbjörn hugger i sig sälar. Gillar att det är så stereotypt men sant, och sådana berättelser gör mig på gott humör. Det är nånting så okonstlat i situationerna liksom. Som då min mamma var så snål på pilsner att hon, efter jobbet då att hon längtat hela dagen, hällde upp glaset alldeles för snabbt så att allt bara skummade över och rann ut över bordet. Typiskt.

Själv så har jag bara druckit ovanligt mycket kolsyrat vatten, typ, men mest bara för att jag tycker att vanligt kranvatten inte smakar så bra här i stan. Såatt… det har inte varit så spännande på det sättet nej.

Men så kom plötsligt kvällen då jag äntligen gjorde en sak som kändes klart relaterad till stereotypen gravid kvinna med matmani. Vi var på spelårsöppningen på Wasa Teater, där jag händelsevis satt bredvid den alltid lika förtjusande Anna-Lena som funderade om det eventuellt skulle bli kaffepaus i programmet. Jag hade ingen aning, men bakom oss satt Jan som är anställd på teatern, så jag vände mig om för att skicka spörsmålet om paus vidare till honom. Fast vad jag istället frågar är: Blir det nån paj?

PAJ!!

Åhh. Det gjorde mig så glad.

20170823_00220170823_001

Låter två bilder från när vi åkte iväg till teatern illustrera detta inlägg. Jag har kanske inte känt något begär för någon specifik mat, men banne mig om jag inte i alla fall kan se ut som en köttbulle ändå.

höstens trendspaning

20170808_00220170808_003

Missnöje över sommarens svala vädret har uttryckts, men inte utav denna_tjej_83. Tycker såklart att det varit skönt — vågar knappt ens tänka på hur svullen och svettig jag skulle ha varit mina svullnaste och svettigaste dagar ifall att temperaturen hade passerat exempelvis 25-graders-sträcket. Jag har alltid kunnat uppskatta mulna, regniga dagar och särskilt denna sommar har de prickat helt rätt. Varje morgon jag stigit upp till en molnig himmel har känts som en lättnad, och nu när klimatet börjar andas höst på riktigt så är jag i princip stormförtjust. Höststormförtjust, frestas jag säga, men gudars så tillgjort.

Bilderna ovanför togs för ett par veckor sedan men jag hann (”hann”) aldrig posta dem. Nu är magen ännu större och jag som annars inte varit så bra på att hålla koll på var jag befinner mig i graviditeten kan för en gångs skull med ganska god säkerhet säga att jag i dagens läge befinner mig på 35+3. För det antecknades i mitt kort på rådgivningen i förmiddags.

I måndags var förresten min första dag som mammaledig istället för vanlig semestrare. Märkligt att tänka på. I mars, april och maj då jag mådde så genomskit så var det evighetslänge kvar tills att min långa ledighet skulle börja, det är många gånger, timmar, dagar, veckor som det kändes totalt hopplöst och omöjligt att orka ända tills dess. I efterhand tycker jag fortfarande att det var alldeles för länge som jag jobbade på medan jag mådde så (alltså, borde ju ha sjukskrivits, längre än den där ena veckan som jag blev så glad över att jag grät), men hur som helst: Nu är den här! Min långa ledighet. Den har varit här i en månad redan. Ahhh. Annat jobb kommer förstås ta över om inte så jättelänge, men jag förmodar att det kommer att kännas annorlunda, och tills dess så har jag ännu tid på mig att ladda upp med samlad energi, zen och hakuna matata. Eller att i alla fall försöka. Fast inte så mycket att det liknar en ansträngning, för det vore ju ganska kontraproduktivt och korkat.

Ute: Bemödan. Inne: Bekvämlighet. Det är höstens hetaste (fast samtidigt skönt svalkande) trendspaning det.

2 kommentarer

dagbräckning vid härkanträsket

20170821_0556.jpg

Väckartuppen gol klockan 03:40 natten till i går. Åkte en smörgås och kaffekopp senare ut till ett träsk mitt i Sundomskogarna för att i gryningen ta bilder på low folk-duon Kaain, d.v.s. de begåvade systrarna Annika och Julia Åman. När andra människor några timmar senare åkte iväg till sina jobb och skolor så gav vi oss av hemåt med destination sängarna, och när jag några timmar senare vaknade kändes hela erfarenheten lite dimmig och drömsk, liksom diffus i kanterna. Vilket är helt rätt stämning egentligen.

I över ett år har vi haft planer på att samarbeta, men under den gångna tiden har planeterna inte velat ställa sig i rätt position för att det skulle bli av. Förrän igår då! Eftersom att Kaain ska snart ska släppa en singel, och jag inte så länge därefter en bebis, så kom tidspressen emot och tvingade oss vänligt men bestämt att komma till skott. Eller kanske var det en solförmörkelse som tidigare saknats uppe bland himlakropparnas utstakning som krävdes, även om den inte märktes av häromkring.

Så nu sitter jag här och redigerar bilder och kliar myggbett. Har fått förhandslyssna på låten som snart ska komma ut och den är knastrigt sprakande så där som luften är på gränsen mellan sensommar och höst, när den liksom är laddad av lågmäld elektricitet och spänning och äventyr, när mörkret sträcker sig över himlen och nattfjärilarna flockas kring gatlamporna. Mycket bra. Ser fram emot att kunna visa upp lite av det visuella vi åstadkommit, men det blir en annan gång. Ni får väl tänka på detta som en mellanrapport.

På tal om mellanrapporteringar så inser jag att jag varit urusel på sådana här i bloggen på sistone. Har haft lite onödigt många saker på agendan på sistone, inte så att dagarna varit ens i närheten av fullbokade, men så att det varje dag varit något som jag behövt tänka på när jag mest borde behöva tid att tänka på ingenting alls. Många frågar hur det går med renoveringen och kan bara säga hahaha vilken renovering?? Jag är höggravid, kan inte ens böja mig för att ta på mig skorna utan att stånka och pusta och känna som att jag mosar endera inneboende bebis eller mina inre organ, mina händer domnar bort hela tiden, jag är fumlig i fingrarna och kan inte knyta nävarna utan att grimasera av smärta, mina handleder värker tillräckligt för att jag knappt ska klara av att hälla vatten ur vattenkokaren om den är mer än halvfull för då är den för tung (tack karpaltunnelsyndrom), mina fötter och fotleder sväller med jämna mellanrum upp till överdimensionerade lördagskorvar, jag är ganska dålig på att gå p.g.a. värk i fötter såväl som i höftleder/ljumskar/rygg i.o.m. foglossning, och jag vill helst inte ens stå mer än tio minuter i sträck för det brukar också också bli tortyr för fötterna. Så nä, det här att renovera lägenhet har lagts på paus för länge sedan redan, jag återhämtade mig aldrig ifrån golvmålandet ens, och jag tror jag härmed ska ta paus ifrån allt annat också. Eller från och med i övermorgon, för imorgon har jag (typiskt nog) saker på schemat igen, både dag och kväll, fast jag känner att jag borde stanna hemma i minst en veckas tid för att återhämta mig ifrån allt (roligt) på sistone.

Nöjd ändå med att ha fotat Kaain, det känns bra! Liksom fånigt bra, har varit så ivrig och peppad ända sen igår. Det var också så oerhört skönt bara ur den aspekten att jag fick komma ut och i några timmar ägna mig åt att koncentrera på något som har absolut inget med mig att göra — liksom att fokus ligger varken på flytt eller graviditet eller något sådant, utan att istället bara få flaxa runt och känna sig kreativ. Att glömma sina krämpor, att endast oroa över att bilderna ska bli bajs och inget annat, att inte fundera på och beskriva vilken typ av ängslighet man eventuellt känner inför förlossning eller föräldraskap, och så vidare. Att bara få känna sig lite som sig själv igen. Håhhå.

Men känner allt mer starkt att jag skulle vilja sjunka in i min egen sfär här nu, har inte ens packat BB-väska eller tvättat bebiskläder ännu eller gjort något alls för att förbereda på det viset. Har bara inte orkat eller hunnit eller klarat av att fokusera på sådant, känns som att jag borde ”gå in i” det för att det inte ska kännas fel. Vill liksom inte skynda och stressa med sånt, göra det med en sinnesstämning då det känns som måsten och borden. Vill tycka att det känns trevligt och bra och mysigt. Hur som helst, eventuellt blir det sedan mer bloggande istället, men kan inte lova något. Fast jag vill.

lördagsrapport i stora drag

Plötsligt hade tio dagar gått. Jag har hållit mig ganska upptagen den senaste veckan, antar jag, i alla fall tillräckligt för att åsidosätta bloggen. Sist jag skrev satt jag också uppe om natten men då vid köksbordet, vilket dock var så oergonomiskt att jag fick så förbannat ryggont att jag de följande två dagarna knappt kunde röra mig. Men sen dess har jag köpt ett begagnat skrivbord med svarta metallben, målat bordsskivan Bosporen-grönt, tömt kontorsalkoven på det mesta bråte (golvlister, flyttlådor, etcetera) och i dag äntligen kopplat i mina externa grejer. Så nu sitter jag här och känner mig nästan som folk igen. Är inte någon som får något vettigt gjort i soffan med laptopen i famnen, blir bara på dåligt humör av hur obekvämt det är och kan max slössurfa, knappt ens besvara mejl. Får liksom inget flow alls och kommer superlätt av mig i allt jag försöker göra. Måste ha ett skrivbord och helst min farfars gamla stol också.

20170812_traedgaard

Igår kväll vankades det trädgårdsfest i form av en kräftskiva tillsammans med grannarna ute på innergården. Eller egentligen på flera gårdar, eftersom att det är fyra hus i det närmsta grannskapet som brukar delta i detta partaj. På vår gård samlas förstås de som bor i vårt hus, och likadant på respektive grannhusgårdar, och sen minglas det mellan gårdarna under kvällen. Den här traditionen har hållit igång i minst femton år berättade grannarna, och i år lär det ha varit en lugn tillställning jämfört med många tidigare, men för min sedvanligt slutkörda del var det ändå precis rätt mängd festlighet. Ser fram emot att ta repris på kvällen med ett glas vin och ett par cigg ett nytt år, men hur som helst så var det riktigt trevligt att hänga med grannarna och lära känna dem lite bättre.

20170812_nykarlebypride

Tidigare samma dag hade vi åkt till N.Y.K. City och tillbaka, förstås för Nykarleby Pride. Mina fötter är riktigt kaputt just nu eftersom jag slet ut dem med allt promenerande under Konstens Natt i torsdags, så att delta i själva paraden var ett alternativ som ströks. Blev att stå och titta på istället och det kändes lite fånigt men samtidigt var det fint att se paraden utifrån också. Det var många som deltog i den, men inte så många som var åskådare, och det är ju något det också att visa stöd på så vis. Bara genom att show up, liksom. Jag vill inte vara en sådan som kräver av folk att de ska bjuda till då jag tycker det, eller en sådan som drar ner på den bra fiilisen som många deltagare säkert har ifrån evenemanget med sin negativitet, men… kan väl säga så här: Det hade varit kul att se fler nyykaabibor ute på gatorna. Kanske dök fler upp på kvällsfesten? Vi stannade inte så länge utan började känna oss ganska tafatta under dötiden som uppstod mellan paraden och följande program. Mina fötter svällde förstås också upp som vattenballonger och jag kunde inte sluta tänka på den saken. Ur den aspekten kan jag verkligen se fram emot att denna graviditet ska vara över. Det kan nästan få mig att önska att vattnet skulle gå typ imorgon, drygt 1½ månad för tidigt, men sen kommer jag på vad fan sådant innebär (FÖRLOSSNING, BEBIS, FÖRÄLDRASKAP) och det är än så länge jäkligt effektivt med att sätta en slowmoeffekt på mina önsketankar.

20170812_easypunch

Innan vi satte oss i bilen för att åka hem igen så slank vi in till ett litet loppis där jag bl.a. gjorde fyndet ni ser på bilden ovanför: en Easy Punch-broderimaskin! Lika gammal som jag själv är dessutom. Jag hade någon variant av en sådan då jag var liten, fick den i julklapp eller födelsedagspresent efter att jag fått pröva en hos min kompis Cissi och blivit FULLSTÄNDIGT begeistrad och intensivsvamlat om en sådan åt mina föräldrar. För ett par år sedan kom jag att tänka på de här maskinerna igen och beställde nästan en via nätet, men nu hittade jag alltså en begagnad istället, i oöppnad förpackning! Köpte också en fin kantig skål i koboltblått glas med metallkant, men tog ingen bild på den.

Nu har jag nyss ätit rostad Malaxlimpa med vegeromröra som lämnat över sen lördagens fest och känner att mina fötter igen blivit så svullna att hyn stramar och spänner på dem. Dags att lägga sig, med andra ord. Får inget flow i vad jag skriver denna gång heller, lika som alla andra gånger jag försökt blogga den senaste 1½ veckan alltså, vilket irriterar mig mer än vad som är rimligt, men äääh. Charmlöshet är också en stil, säger vi.

nattsuddigt medvetandeflöde med temat normer, bebisar och neuroser

20170802_nattvy

Sitter vid köksbordet och blickar ut över en dramatisk natthimmel. Katterna sitter på bordet och spanar efter insekter som kanske ska irra sig in genom fönstret som står på glänt, så som små flygfän kan göra ibland. Alfred har gått och lagt sig och ska stiga upp under de sena småtimmarna för att hinna med ett tidigt tåg, själv sov jag rekordlänge i dag (hurra!) och känner mig inte redo att ta natt ännu. Kämpar istället mot halsbränna och tänker att det kunde vara nyttigt att ta vara på tillfället med mörkret, lugnet och ensamheten att plita ner ett sånt där medvetandeflödesinlägg. Rensa huvudet och tömma skallen, som det heter.

Gick på en informationsträff med andra blivande föräldrar och kom på mig själv med att säga ”moderskapsförpackning”, precis som jag tänkt att jag aldrig skulle kalla den. Vår anlände förra veckan och jag vet att ni alla vet hur sjukt bra den är, men alltså… vet ni hur sjukt bra den är? Fatta vilken förmån att få en sådan! Det var sådär typiskt vanligt heteronormativt och könsstereotypt där på träffen och det var kanske därför jag störde mig så mycket på att jag inte sa ”babylåda” eller ”föräldraskapsförpackning”. Fast obs, då jag säger att det var si och så så menar jag inte att någon skulle ha verkat bakåtsträvande, trångsynt eller hur jag kan få det att framstå — menar bara att jag tänkte på situationer där det kanske inte är mamman och pappan som får en bebis, eller att det kanske inte alls är så självklart för alla att det är mamman som stannar hemma medan pappa går till jobbet, et cetera… och det får mig såklart att undra hur sådant språk kan inverka både på samhället och individen, rent överlag.

Det är intressant att iaktta sådana här normer som jag är säker på att inte är sammankopplade med någon värdering — liksom, det var ganska uppenbart en judgement free zone där det exempelvis markerades tydligt att det är helt upp till var och en och fullständigt deras ensak om de väljer att amma o.dyl. — istället beror det säkert på invanda språkliga grejer. Att vi är så vana med att prata om en del saker på ett visst sätt eller annat. Sådär som ordet ”moderskapsförpackning” som slinker ur mig när jag egentligen tycker att den borde heta någonting annat för att framhäva att den inte endast är till för modern, alltså.

På tal om normer: Fick nyligen reda på att den förra ägaren till lägenheten, för övrigt en person som är verksam inom kyrkan, lever i ett samkönat partnerskap och jag känner mig urdum för jag vet att jag refererat till dennes partner på ett heteronormativt sätt, bara för att jag förmodat att det är så utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle kunna vara annorlunda. Bah. Och jag som undviker att referera till Alfred som ”min pojkvän” och istället väljer begrepp som ”partner” eller ”sambo” för att beskriva relationen, just bara för att litelitelite försöka undvika att befästa den här heteronormen som jag ju likväl är del av. Om det mejkar nån sens. Nä-ä hörni, inte är det så bara inte. Det gäller nog att fortsätta granska alla ens antaganden för att lära sig att ens känna igen dem.

Oooch på tal om språkbruk: Har på sistone hajat till när jag hört gifta kvinnor referera till sina makar som ”min man”. Dels för att jag inte kan undvika att jämföra det med att en gift man skulle prata om ”sin kvinna”. Det låter ju hemskt och förminskande. Men jag vet också att det inte är samma sak och inte jämförbart, vilket dessvärre snarare är där skon egentligen klämmer. En man är alltid en man, både före och efter att han ingått äktenskap. Han står oförändrad, en herre då och sen, medan en kvinna är en fröken som blir en fru. ”Man” betyder både ”karl” och ”make” — ingen distinktion har varit nödvändig däremellan för att han har haft den rollen i äktenskapet som han haft. Den som bär byxorna, d.v.s. (Sidospår: Och vad säger det egentligen att vi har ett sådant uttryck och att vi över huvud taget förstår vad det åsyftar?) Hans rättsliga relationer till kvinnor är ur den aspekten i stort sett irrelevanta och påverkar inte hur vi titulerar/beskriver honom… äääh jag kan inte sätta vettiga ord på detta nu. Men ni förstår säkert hur jag menar?

Ännu en sak jag tänker på är hur obehagliga jag tyckte de små naturtrogna bebisdockorna på träffen var. Kände vid något skede att okej, det här har definitivt potential att eskalera till en panikattack om jag inte är på min vakt. Bad Alfred vara den aktiva föräldern och testade själv bara ett par enstaka grepp. Ville inte röra vid dockan, tyckte det kändes onaturligt och otäckt. Jag hoppas på att det dels hade att göra med att jag alltid tyckt att bebisdockor varit motbjudande — hade en då jag var liten som jag i stort sett avskydde, minns att jag kunde bli så provocerad av den men förstår inte riktigt hur (EN DOCKA?!) — men är också rädd att det beror på att jag inte alls är redo för sådant ännu och ärligt talat mår illa av att bli så konkret påmind om bebisar. Förhoppningsvis har jag kommit längre om ett par månader men tidigare i dag så kändes det olustigt och läbbigt att jag inte har minst ett halvår på mig att vänja mig vid tanken ännu. Folk säger gärna att sen när det är ens egen bebis så kommer det kännas annorlunda, och det är också ungefär så mycket jag klarar av att höra… men det är sällan punkt där. Sen berättar de att allt man kommer vilja göra är typ att gosa, sova och umgås med bebisen och att allt allt allt kommer kretsa kring den och att allt det kommer kännas så självklart och naturligt och Som Det Ska Vara… och alltså nej fy fan, då vill jag bara fly. Eller spy. Kan aldrig avgöra vilket helt säkert. Jag finner hur som helst ingen trygghet i tanken på att bli sån. Jag vill höra max detta: Du kommer bli cool med det.

Samtidigt var det ett givande och lärorikt möte att ta del av och i det stora hela känner jag mig en gnutta mer förberedd och mindre skiträdd. Alla andra där verkade förstås betydligt mindre neurotiska än vad jag känner mig, men samtidigt så känner jag också att äh, jag har ganska bra koll ändå, och det mesta jag inte har koll på ännu så är jag fullt kapabel till att ta reda på och luska ut vartefter. Så förutom det där att jag väldigt ogärna vill beblanda mig med bebisar (eller dockor föreställande bebisar), så känner jag att jag ändå kom ett par steg på vägen i riktningen cool.

Fast en del av mig förväntar sig förstås ännu att någon ska, typ när jag anländer till BB, utbrista ungefär ”Men har ni inte skaffat en BEBISRÖRLIGHETSHÄNGVALLARE ännu?! Hur har ni tänkt att ni ska klara er utan en sådan??? HALLÅ DAGS ATT VAKNA VA ERA SKAMLIGA JÄVLA ÄRKEPUCKON TILL FLOPPFÖRÄLDRAR”. Och Alfred ska svimma utav blotta förskräckelse och jag ska gallskrika i panik tills jag spräcker bägge trumhinnor och VARJE blodkärl i ögonen och skammen ska för evigt vara ett faktum. Vi ska bli de där som det pratas om i sjukhusets korridorer, först tisslande och tasslande och med chockerad förfäran, ”Har du hört? Är det inte makalöst? Hur kan någon vara så aningslös?!”, och efter några år är vi det avskräckande klantexemplet som det skojas om på mödrarådgivningen, ”Ja nu verkar ni ju inte alls leva under en sten, men sen vi hade ett par här som ännu när de åkte in till BB inte hade beställt en bebisrörlighetshängvallare så brukar vi se till att säkert påminna om det under första trimestern för att vara på den säkra sidan”, och de blivande föräldrarna ska utbyta roade blickar och bara hihi åh hopplösa blir vi i alla fall ändå aldrig älskling. Jaja okej varsågoda då, vi bjuder på den egoboosten då antar jag. Satan.

Och med den mardrömstanken på att jag inte vet vad en bebisrörlighetshängvallare är så tar jag natt! Berätta för all del gärna vad en sådan är om de finns och vi faktiskt måste ha en, eller i alla fall verkligen verkligen booorde. Gulp. Tack på förhand!

guldgusti

Augusti betyder att utflytten är avklarad. Vi tömde och städade det sista av bostaden i går och även denna gång var det, som alltid, mer jobb än förväntat — även om jag själv sluppit undan en hel del av det i.o.m. mitt, eeh, tillstånd då. Detta är något som varit både skönt för latmasken i mig och störande som fan för resten av mig. Är liksom van med att brottas mentalt mot lättjan, inte mot fysiska handikapp som att jag måste sätta mig ner med jämna mellanrum och annat sådant urdumt. Men nåjo nåjo, helt tillräckligt tungt har det varit i alla fall och just nu är det ju mest som att vi förflyttat kaoset från ett ställe till ett annat, men jag tror bestämt att det väl brukar vara så — och nu ska det hur som helst inte göras på en lång, lång tid igen. PRISA HERREN. Kan inte förstå att vi fan äger denna bostad?! Så här permanent har jag inte bott sedan jag flyttade hem-hemifrån ju, och det börjar bli en skock med femton-sexton år sedan eller så.

Ett fåtal närbilder ifrån detta kaotiska tillhåll då? Jajjamensan.

20170801_001

I sovrummet står denna blekgröna byrå som hängt med mig ganska länge redan, den hittade till mig via min mor som fyndat den på loppis. Ovanpå står två stackars växter som levt ett hard knock life. Till vänster en fikus som vi fått i present och som först växte så det knakade och sedan helt plötsligt tappade en massa av sina blad (kvack, skrev nyss ”barn”?! hjälp) tills att bara två eller tre fanns kvar, men den har tack och lov börjat återhämta sig. Sen har vi en monstera som i början av sitt liv som medlem i hushållet Portin-Backa fick totalstryk av Selma och sedan inte tillräckligt med solljus, att döma utav bladstorleken. Hoppas den ska trivas bättre där den står nu. Skrinet i metall är Alfreds och innehåller bl.a. vackra gamla armbandsur och andra små skatter!

20170801_002

I tamburen står en rottingpall vars bruna sits redan är helt lurvig utav kattpäls. Loppade den för ett par veckor sedan då jag insett att det blivit en rejäl prövning att få på sig skorna utan att sitta ner, den har dessutom två djupa förvaringslådor undertill så den kändes som en smart möbel. Ska hitta på något festligare med den där sitsen, men vet inte vad ännu. (Broderi? Textiltryck?) Hur som helst, på den låg min väska & plånbok och matchade. (Bredvid ett halvt ormhårspänne jag hittat i min ficka.)

Angående väskan: I flera månaders tid hade jag surfat Etsy på gamla väskor i mörkbrunt läder, men utan att köpa någon. Sen fann jag den där på loppis för ett par slantar bara, ha! Älskar sånt. Den är mindre än de jag spanat på men rymmer i alla fall plånbok, telefon, nycklar, läppomada och typ en påse Samarin och ett par Panadol — och vad mer kan en gravid kvinna behöva släpa med sig? Utöver ett foster och flera kilo extravikt då.

20170801_003

Tycker det är skitkonstigt att se mina händer på bild så här, de är så svullna att jag knappt känner igen dem. Har hittills gått upp cirka 13 kilo under denna graviditet och bäst gör sig denna bonusvikt i tämligen horisontellt soffläge, helt klart. Allt annat känns liksom lite onaturligt bara.

Sist jag skrev så tror jag att jag sa något om att det då var tamburen som var i ordning. Så ligger det inte alltså längre till, den saken höll väl max i två dagar. Nu är tvärtom alla rum i oordning, men något som är roligt med att flytta är att även mindre åstadkommanden känns som gigantiska framsteg — vi jublade t.ex. när tamburslampan var upphängd och jag längtar tills att rullgardinerna är uppsatta i sovrummet. Men redan småsaker som att hitta en bra plats för en solkig tambursspegel får mig att känna mig alldeles sprallnöjd. Bra känsla! Jag vet att ni vet hur den känns. Ska forska vidare i huruvida den också kan uppnås genom att putsa bort fläckarna från tidigare nämnda spegel. Håll tummarna! För större åtaganden än så orkar jag fasen inte med i dag, hah.

08:00 till 20:00

20170726_0800

Vår innergård är GANSKA HELT OKEJ. Den här bilden tog jag i morse, prick klockan åtta, genom köksfönstret. Under gårdagskvällen tog vi ut katterna i koppel där och vi strosade omkring i närmare en timme, det finns så många träd och buskar och stigar att utforska där. Någon hade rensat rabatten på vänderot, a.k.a. katteleka (Valeriana officinalis), och slängt dem i en hög med rötterna kvar. Plockade åt mig dem för att ge åt katterna, fick några rejäla torvor med starkt doftande rotväxt. Ska se om de går att torka och spara som kattgodis, eller kattknark, tills regnigare dagar.

Annat som har hänt sen sist är att min dator föll i golvet från soffan i söndags. Den verkade klara sig tills att den flera timmar senare låste sig totalt och då jag skulle starta om den så gick det inget vidare. Köpte en ny men har inte blivit helt kompis med den ännu, även om den har klara fördelar så som att den väger typ ingenting, blir inte överhettad så att låren blir röda om den hänger i famnen, samt att flerfingerssystemet eller vad det heter på touchpaden fortfarande fungerar. Ah ja.

Har för en stund sedan återvänt till Klemetsögatan från Långviksgatan: Flytten pågår alltså ännu. Främst är det ju Alfred som har flyttat saker, han är nu och lastar bilen med ännu fler grejer, och jag känner mig ganska meningslös som inte ens KAN dra ett redigare strå till stacken. Utöver det här att jag inte får lyfta så tungt så har också min kropp börjat mer märkbart ge upp. Mina fötter värker så ofta och så mycket att jag helst inte står/går i längre perioder än typ tio minuter åt gången och utöver detta så har jag också utvecklat karpaltunnelssyndrom i bägge händer, men särskilt höger. D.v.s. jag är fumlig, svag och det gör ont när jag försöker greppa tag i något. Förstår inte varför jag inte läst/hört mer gnäll om hur sabla TUNGT det är, eller kan vara, att vara gravid. Vi tillbringade alltså bara ett fåtal timmar med att packa och flytta saker i dag och jag tog många vilopauser där emellan, men det känns ändå i kroppen som att jag hållit på nonstop sen i morse typ. HELT kaputt! Pathetic! So sad.

Nåja, nu är klockan prick åtta igen fast tolv timmar senare. Känns som ett lämpligt ställe att avsluta detta riktningslösa inlägg. Ska försöka fösa omkring lite saker i tamburen — det är nämligen systemet ett rum åt gången som gäller för en någorlunda ordning här. Sedan i går prioriterar jag tamburen, eftersom det bara är lite mer harmoniskt att komma hem då. I några sekunder, i alla fall. Synd att golvet ännu ska fixas om där! Annars kunde det nästan räknas.

stödstrumpa på rödstrumpa

20170716_00120170716_002

Har inlett min sista jobbvecka innan semestern, som sedan övergår till mammaledighet, och jag har nog aldrig förr känt så starkt inför ledigheten. Kanske för att jag vet att jag inte alls kommer vara särskilt ledig, inte till att börja med i alla fall, nu när vi är mitt uppe i flytten och renoveringen, och för att jag därför i flera veckor nu har känt att jag inte egentligen skulle ha tiiid att jobba längre när det finns så mycket annat jag kunde och borde göra.

Kanske också för att varje arbetsdag blir mer och mer av en fysisk prövning, det går bara inte att hitta en bekväm ställning för de sista tre timmarna varje dag. Ryggen värker medan fötter och ben svullnar och somnar. Likväl är det inte (ännu) tillräckligt plågsamt för att sjukskriva sig, men definitivt tillräckligt för att inse vilken jäkla lyx det är att jag kan ta ut min semester och således kunna ta ledigt redan utan att det snattar någon tid ifrån själva mammaledigheten och utan att behöva återvända till jobbet där emellan. Långledigt!

20170716_00320170716_004

I söndags målade vi klart golvet i vardagsrummet och medan färgen torkade mellan varv tre och fyra latade jag mig i sängen iklädd stödstrumpor och min relativt nyligen loppade kimono/morgonrock och väntade på att Alfred skulle hämta sojawraps. Fördrev tiden med att ta selfies, som ni ser. Ser så fram emot att ha tid åt sånt, att bara kunna slappa, utan påträngande tankar om vad som borde och kunde göras. Ser för den delen också fram emot att ha mer tid att blogga, att nu som då faktiskt känna att jag har tid att samla och sätta ord på mina tankar på det där sättet som bloggandet möjliggör. Snart, hoppas jag.

Fick förresten hjälp av en supertrevlig dam på apoteket när jag köpte stödstrumporna. Det fanns några olika sorter där och jag visste inte vilka jag skulle ha och då erbjöds jag guidning ur vilsenheten. Hade precis bestämt att jag skulle testa dessa då hon liksom utbrast ”Men vänta! Vi måste se efter så att du inte tar HERRMODELLEN” och jag med klara rödstrumpefasoner kunde inte hålla mig ifrån att sätta fram ett roat ”Åh jasså, och jag som trodde att vi hade likadana fötter 🤔🙃🙂”.

Kanske var det tack vare att kunden alltid har rätt men hur som helst så fnissade hon till fast jag var förberedd på platt fall — bra grej på så vis att skoja i affärer, ens humor duger liksom där redan bara p.g.a. personalens kodex. Kunde sen konstatera att differentieringen mellan ”dam” och ”herr” för dessa strumpor antagligen åsyftade storlek. För, ni vet, en dam har aldrig fötter större än storlek 39 och en herr aldrig mindre än 40, förstås. (Men om det höll jag tyst.)

I övrigt så hittar mitt hår volym ibland för att jag nu för tiden tvättar det endast en gång i veckan. Det gjorde jag alldeles nyss så nu ser jag ut som en dränkt och vattenkammad larv igen, med kulmage. Var icke rädda om ni ser en överdimensionerad sådan åla sig fram på stan denna vecka. Det är bara jag som inte orkat ta ett enda steg till på mina ständigt värkande preggotrampdynor. Jag kan vinka åt er om ni är osäkra på att det faktiskt är jag som ligger där, men allra säkrast känner ni igen mig på mina strumpor. Långa ända upp till knäna, löjligt spända kring svullna benvalkar, svarta med asymmetriska vita målarfärgsfläckar och specifikt formstickade FÖR EN DAM.

2 kommentarer