Under rosen 🌹

20190122_loppa

Morsning korsning! Eller hur det är som inlägg ska inledas nu för tiden. Har ni tänkt på det? Att så många bloggare numera låter som brevvänsannonser straight outta 90-talet. Tjenixen, hej hopp (gummisnopp) och tjosan. Käckt och småspexigt men ganska långt ifrån ironiskt. Obs, kritiserar ej, bara en iakttagelse. Ska jag sätta någon bedömning i det så måste jag väl ändå som ett fan av vintage säga att det är lite mysigt. En oväntad comeback, typ som yo-yon. (Ej hälsningsfrasen då.) Vänta bara, den kommer tillbaka. Eller alltså det är faktiskt hela dess funktion, egentligen. Ok, dåligt exempel. Inte alls oväntad.

Men hur som helst nästan lika mysigt som de utsvängda blåjeansen jag provade med etiketten Lovers på bakfickan! De som hänger på provrumsväggen. Tyvärr blev de inte mina. Men jag fick istället fiilis för att knäppa spegelsjälvisar. Inte heller det mest moderna greppet va? Men det är där detta inlägg fick sin början. Jag knäppte några bilder och tänkte sen, fan, då brukar man passa på att blogga ju. Precis som på den gamla goda tiden.

Annat rakt ur historisk tid: Det senaste kristendom-och-homosexualitet-tjafset som spred sig från fejjan till dagstidningarna. För att sammanfatta fenomenet så positivt som möjligt så är det ju åtminstone på utdöende — det kan liksom inte hålla mycket längre till. Inte ens här i bibelbältet. I den senaste diskussionen var det ju då de som refererade till homosexualitet som en perversion. Skrattretande! Alltså, sammanhanget är otäckt, förkastligt och absolut inte skoj. Men har ni tänkt på hur absurt det egentligen är att nån håller fördömande låda om andras ”perversioner” — för det går ju inte att göra det utan att själv vara GAAANSKA upphängd på hur andra har sex… Liksom, tillräckligt nog för att hålla fördömande låda om det. Var ska vi pricka in den fixeringen på sund-till-pervo-skalan tycker ni? Så engagerad i andras privatsaker. Försedd med nån slags klar inblandningsrätt. Så att man på sociala medier i princip ba ”Hej jag gillar int hur ni knullar”. (Eller älskar.) Handen på hjärtat, är det nu riktigt helylle det? Helt fritt från — flämt! — perversioner?! Jag menar om vi ska prata fördömande.

Nä, jag vet inte hörni. Själv skulle jag i det fallet VERKLIGEN göra mitt yttersta för att hålla mig på en armlängds avstånd från området där perversa tendenser utpekas. Säg det med mig: Sten i glaaaskyrkaaa…

20190122_loppasitta

Irrade visst bort mig i detta inlägg. Vet ärligt talat inte vart jag var på väg heller. Är ett vilset litet lamm!

Vi beger oss tillbaka till dagen som gått — jag gick omkring på loppiset nerför gatan. Som, till min stora sorg, snart ska flytta. Det har varit så lyxigt att ha det bara ett par hundra meter hemifrån! Grejer säljs billigt nu inför flytten men i dag blev det inga fynd. Däremot har jag på mig en grå tröja från ett tidigare besök, nån slags ull från Benetton. Väldigt mjuk, kanske kashmir? Är en vilsen liten get, månntro?

Måste köpa en sån där avnoppare bara. Men varifrån?

Jahapp. Det här tankeflödesområdet var inte så spännande kanske. Vi går vidare.

20190122_mockakaffe

Ett köp som däremot blev av i dag var riktigt kaffe. Dricker pulverkaffe annars, som jag tycker är helt okej, men inte klår det ju en bra espresso inte. Hade en sån ljuv stund på dagen där. … Mmokej, det här var inte så spännande det heller. Vill ni ha spänning? En gång beställde jag EN EXPRESSO på McDonalds och jag skäms fortfarande över att jag sa så töntigt. Ekspresså! Men sen så fick jag den också väldigt snabbt.

Nähäpp, fortfarande ingen begåvning på spänning. Föreställ er att jag sa det samtidigt som jag jonglerade tio knivar och tre bebisar. Va!! Va va?? Varifrån fick jag två bebisar till? Ja, det skulle jag kunna skämta om men det känns extremt osmakligt efter att jag i kväll läst inte bara en utan TVÅ skräckartiklar om små barn som blivit kidnappade/förflyttade från sina vagnar men tack och lov återfunnits. Men ÄNDÅ. Fy fan. SKRÄCKARTIKLAR. SKRÄCK!

Den observante ser också färgprover på bilden ovanför. De är de jag redan rensat bort eller råkade ha dubletter av, resten hänger på väggen.

20190122_nyanser

Lappar lappar på väggen där, säg mig vilken den rätta rosa nyansen är. Den får inte vara för si, inte för så. Det är svårt! Vill kanske ta fram min egen. Om jag inte blir kaput av alla valmöjligheter jag då får. Hexadecimaler och CMYK är jag ju bekant med. Kan färgen tas fram från en sådan?

Och varför använder jag min blogg som Google? Så går det då jag följer tankeflödet antar jag.

Visste ni förresten att sub rosa betyder ”under rosen” på latin? Har ni hört uttrycket? Minns inte var jag stött på det. (Nämndes det kanske i Da Vinci-koden?) Frasen används för att beskriva sånt som är hemligt eller konfidentiellt. I förtroende. Kom bara att tänka på det på grund av det privata/rosa temat genom inlägget. Från provrum till sovrum och ett rum som kanske alltså ska bli rosa.

Och så tänker jag, fast detta har inte nåt att göra med nåt annat, att det är väl klart att vi kvinnor/feminister reclaimat den rosa färgen. Förtrolig är ofta grunden.

Annonser

lördagsrapport i stora drag

Plötsligt hade tio dagar gått. Jag har hållit mig ganska upptagen den senaste veckan, antar jag, i alla fall tillräckligt för att åsidosätta bloggen. Sist jag skrev satt jag också uppe om natten men då vid köksbordet, vilket dock var så oergonomiskt att jag fick så förbannat ryggont att jag de följande två dagarna knappt kunde röra mig. Men sen dess har jag köpt ett begagnat skrivbord med svarta metallben, målat bordsskivan Bosporen-grönt, tömt kontorsalkoven på det mesta bråte (golvlister, flyttlådor, etcetera) och i dag äntligen kopplat i mina externa grejer. Så nu sitter jag här och känner mig nästan som folk igen. Är inte någon som får något vettigt gjort i soffan med laptopen i famnen, blir bara på dåligt humör av hur obekvämt det är och kan max slössurfa, knappt ens besvara mejl. Får liksom inget flow alls och kommer superlätt av mig i allt jag försöker göra. Måste ha ett skrivbord och helst min farfars gamla stol också.

20170812_traedgaard

Igår kväll vankades det trädgårdsfest i form av en kräftskiva tillsammans med grannarna ute på innergården. Eller egentligen på flera gårdar, eftersom att det är fyra hus i det närmsta grannskapet som brukar delta i detta partaj. På vår gård samlas förstås de som bor i vårt hus, och likadant på respektive grannhusgårdar, och sen minglas det mellan gårdarna under kvällen. Den här traditionen har hållit igång i minst femton år berättade grannarna, och i år lär det ha varit en lugn tillställning jämfört med många tidigare, men för min sedvanligt slutkörda del var det ändå precis rätt mängd festlighet. Ser fram emot att ta repris på kvällen med ett glas vin och ett par cigg ett nytt år, men hur som helst så var det riktigt trevligt att hänga med grannarna och lära känna dem lite bättre.

20170812_nykarlebypride

Tidigare samma dag hade vi åkt till N.Y.K. City och tillbaka, förstås för Nykarleby Pride. Mina fötter är riktigt kaputt just nu eftersom jag slet ut dem med allt promenerande under Konstens Natt i torsdags, så att delta i själva paraden var ett alternativ som ströks. Blev att stå och titta på istället och det kändes lite fånigt men samtidigt var det fint att se paraden utifrån också. Det var många som deltog i den, men inte så många som var åskådare, och det är ju något det också att visa stöd på så vis. Bara genom att show up, liksom. Jag vill inte vara en sådan som kräver av folk att de ska bjuda till då jag tycker det, eller en sådan som drar ner på den bra fiilisen som många deltagare säkert har ifrån evenemanget med sin negativitet, men… kan väl säga så här: Det hade varit kul att se fler nyykaabibor ute på gatorna. Kanske dök fler upp på kvällsfesten? Vi stannade inte så länge utan började känna oss ganska tafatta under dötiden som uppstod mellan paraden och följande program. Mina fötter svällde förstås också upp som vattenballonger och jag kunde inte sluta tänka på den saken. Ur den aspekten kan jag verkligen se fram emot att denna graviditet ska vara över. Det kan nästan få mig att önska att vattnet skulle gå typ imorgon, drygt 1½ månad för tidigt, men sen kommer jag på vad fan sådant innebär (FÖRLOSSNING, BEBIS, FÖRÄLDRASKAP) och det är än så länge jäkligt effektivt med att sätta en slowmoeffekt på mina önsketankar.

20170812_easypunch

Innan vi satte oss i bilen för att åka hem igen så slank vi in till ett litet loppis där jag bl.a. gjorde fyndet ni ser på bilden ovanför: en Easy Punch-broderimaskin! Lika gammal som jag själv är dessutom. Jag hade någon variant av en sådan då jag var liten, fick den i julklapp eller födelsedagspresent efter att jag fått pröva en hos min kompis Cissi och blivit FULLSTÄNDIGT begeistrad och intensivsvamlat om en sådan åt mina föräldrar. För ett par år sedan kom jag att tänka på de här maskinerna igen och beställde nästan en via nätet, men nu hittade jag alltså en begagnad istället, i oöppnad förpackning! Köpte också en fin kantig skål i koboltblått glas med metallkant, men tog ingen bild på den.

Nu har jag nyss ätit rostad Malaxlimpa med vegeromröra som lämnat över sen lördagens fest och känner att mina fötter igen blivit så svullna att hyn stramar och spänner på dem. Dags att lägga sig, med andra ord. Får inget flow i vad jag skriver denna gång heller, lika som alla andra gånger jag försökt blogga den senaste 1½ veckan alltså, vilket irriterar mig mer än vad som är rimligt, men äääh. Charmlöshet är också en stil, säger vi.

sant eller falskt

Detta kommer knappast som någon överraskning för någon av er som brukar läsa min blogg, men valet i söndags lämnade mig med en jävligt obra känsla. Till exempel då för att sannfinländare som blev invalda i riksdagen blev till antalet trettioåtta. Trettioåtta. Många av dem har tidigare blivit uppmärksammade i medierna. Ett urval:

Juho Eerola gav ett tips efter knivhuggningen vid statsbiblioteket i Jyväskylä som tog plats då en presentation av en bok om extremhögern i Finland hölls. Eerolas tips riktade sig till gärningsmännen och lydde ungefär så att nästa gång de ska försöka slippa in på ett evenemang så ska de inte klä sig som ‘patrioter’, utan istället försöka smälta in bland alla andra besökare. [källa]

Teuvo Hakkarainen har föreslagit att bögar, lesbiska och somalier skulle omplaceras på Åland och så får vi ”se vilken typ av modellsamhälle det då byggs”. [källa] En annan idé var att mörkhyade (även om han inte uttryckte sig i sådana ord) borde sättas på jobb i skogar. [källa] Han tycker att äktenskap är mellan man och kvinna, ”Aatami ja Eeva, ei Aatami ja Eero” [källa], och angående samkönade adoptioner har han gett kommentaren att om två homosexuella personer skaffar barn så blir barnet ”dubbelhomo”. [källa]

Olli Immonen vill tillåta hets mot folkgrupp och anser att islam är intolerant och väldigt primitivt, samt hävdar att muslimer hänger homosexuella, förtrycker och gängvåldtar kvinnor, förföljer judar och älskar Adolf Hitlers Mein Kampf. Inför 2011-års riksdagsval blev han förresten personligt rekommenderad av Jussi Halla-Aho. [källa]

Mika Niikko skrev ett blogginlägg i vilket han låtsades skriva ett brev från immigranten ”Ibrahim” till någon som inte bor i Finland, i vilket hans alter ego skryter om hur han som invandrare utnyttjar finländarna och deras system. [källa + bekräftelse]

Jussi Niinistö citerade med en parafrasering 30-talets nazister i parlamentet. Ni har kanske hört uttrycket ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”? Det härstammar från en pro-nazi-pjäs med namnet Schlageter (vilken f.ö. uppfördes för första gången som en födelsedagspresent till Hitler), men vad Niinistö istället uppgav att får honom att göra sig redo att avfyra sitt vapen var ordet ”parlamentarism”. [källa]

Pentti Oinonen bojkottade presidentbalen för att homosexuella personer också var inbjudna, och sa att om han blir president så ska inga homon dansa på hans fest. [källa]

Maria Tolppanen gjorde nyligen en riksdagskandidatintervju för Vaasan Ikkuna där den sista frågan undrade vad som skulle få henne att jubla på Vasa torg. ”Om där fanns färre invandrare”, är hur hon svarar på den. [källa]

Dessa personer plus 31 andra i samma parti — ett parti som uppenbarligen tillåter gott om plats för den typen av förkastliga åsikter och uttalanden — samlade så många röster att partiet för stunden klassas som Finlands näst största.

Vi nämner ofta nolltolerans då vi pratar om rasism, homofobi, sexism, islamofobi och andra former av förtryck, och jag tänker mer och mer att ”nolltolerans” är inte en påhittad gräns vi har lagt upp för oss själva, utan att det bara är så att det finns en gräns och den går precis vid noll. Endera säger en emot och tar ställning ifrån, eller så gör en ingenting och det är att tolerera. Att tolerera förtrycket är att, om än passivt, ställa sig på dess sida. Nolltoleransgräns överskriden. Eller så gör en något mycket värre: stöttar, berikar och främjar förtrycket, t.ex. genom ens röst i ett val. Det är att aktivt ställa sig på dess sida.

Nolltoleransgräns överskriden.

Det spelar ingen roll om det finns åsikter och ageranden inom den sannfinländska skaran som även jag eventuellt skulle kunna tänkas hålla med om eller rent av uppskatta (som då sannfinländska riksdagsledamoten Arja Juvonen röstade för en könsneutral äktenskapslag), inte när allt tas i beaktande och det bör det väl göras. Min personliga övertygelse är att det går inte att stöda ett parti som Sannfinländarna utan att per automatik sympatisera med hat, fördom och förtryck. Hur skulle någon som är intresserad av att vara en godhjärtad medmänniska ens kunna överväga att understödja ett parti som inkluderar så mycket ondska? Hur mycket säger inte redan det att någon väljer att affiliera sig med dem? Förklara gärna och berätta hur det inte överskrider nolltoleransgränsen också.

Med tanke på att så många av Sannfinländarna tycks hänvisa till yttrandefriheten som argument för att få tala nedvärderande om den ena eller den andra gruppen människor, så måste jag förmoda att de bistår mig samma rätt att tala om dem på liknande sätt, i icke-positiva ordalag. Om inte, så kan jag väl avklara det följande steget på förhand: Kanske det bara är på skoj!

ain’t love grand?

aintlovegrand

JA. SVARET ÄR JA. LOVE IS GRAND. DET ÄR DET. Denna dag gick till historien i.o.m. att majoriteten av den finländska riksdagen äntligen röstade för att godkänna könsneutrala äktenskap. Det är en sådan liten sak, egentligen, men fasiken så oerhörd den är. Det är generellt sällan jag tycker att Finland lever upp till sitt namn, men idag känner jag starkt att vårt land faktiskt gör det.

(Har f.ö. hängt en del på sociala medier idag och detta inlägg kommer att mer eller mindre vara en repriserande sammanfattning av allt jag babblat om där, ursäkta.)

Har blivit så upplyft av hur många som jublande delat glädjenyheten om den könsneutrala äktenskapslagen. Tänker på en kommentar på Hufvudstadsbladet då medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning nyss dragit igång, någon skärpt (”skärpt”) person som inflikade att ”Majoriteten av de 50 000 skulle aldrig själva kunna tänka sig att ‘gifta’ sig med någon av samma biologiska kön” — och det är väl just det som är grejen, att det handlar inte om hur många som kan personligen ”dra nytta” av möjligheten, det handlar om att möjligheten måste få finnas även om det bara fanns en endaste homosexuell person i vårt land. För de flesta av oss handlar det om solidaritet och empati. Det handlar också om att inse att vårt samhälle inte är rättvist när människor diskrimineras; att ojämlika rättigheter berövar inte bara de utsatta på frihet utan är även destruktiva för oss i vår kollektiva helhet om vi inte alla är värda samma behandling och bemötande, ens i något så fundamentalt för oss som en civilisation som vår lag; att jämställdhet inte är jämställdhet om inte alla inkluderas i den. I det stora hela drar vi därmed alla nytta av detta, på så vis. Eller så tänker jag i alla fall. De flesta som jag sett dela nyheten är såvitt jag vet hetero liksom jag själv är, och här är poängen: Det spelar ingen roll. Sexualitet borde inte spela någon roll och det gör mig glad att så många uttrycker precis den tanken och att majoriteten i riksdagen instämmer. Det var ett bra steg och det tycker jag nog att är väl värt att uppmärksammas ordentligt. Godheten är det som räknas här och all medmänskliga välvilja gör mig riktigt sabla peppad. Heja alla!

Tänkte tidigare idag på det där argumentet med vad som är ”naturligt” och vad som inte är. Det enda som egentligen är naturligt är väl ändå framåtskridande. Natur är förändring, så som Herakleitos begrep redan cirka femhundra år före vår tideräkning. Naturen är progressiv. Det som är onaturligt är att stå still. Så det känns på alla sätt och vis mycket fint att vi finländare får haka på där i avancemanget, äntligen. Vi utvecklades idag.

En ganska jävla superb start på fredagen!

jeppis pride indeed

20140726_001

I lördags gick vi naturligtvis på Jeppis Pride-parad, Karin hade fixat regnbågsnaglar.

20140726_002

Anna och Thomas var också där. (Och många andra kompisar och bekanta men att ta bild på dem lyckades jag ej med.)

20140726_00320140726_00420140726_005

Vi rörde oss genom Skata ut till Strengbergsporten och det ser liksom lite futtigt ut på bild men det var så fint. Blev mycket rörd ett flertal gånger.

20140726_00620140726_007

Inne i stan fanns det många åskådare som stödde HBTQIA-rättigheter de med genom sin peppighet, bl.a. min mamma som sedan joinade oss i tåget. Väl framme vid ändstationen After Eight var paradtåget mer ett paradfält och vi minglade och vimlade en kort stund innan vi sökte oss vidare.

20140726_008

På rådhuset vajade regnbågsflaggan. Blev så stolt över Jakobstad den här dagen, Jeppis Pride indeed!

20140726_00920140726_01020140726_011

Vi gick till Skolparken där vi satte oss i skuggan av vår gamla vän sen tonårstider, Moder Träd. (Och här är äntligen paradsällskapet Kakan med på bild!)

20140726_01220140726_013

Frank hade hittat till Jeppis han med och gjorde oss sällskap.

20140726_014

På Svenska Gården där prideeftersläppet höll hus på kvällen var Catariina konferencier och snygg i ypperlig utstyrsel.

20140726_01520140726_016

Scenen togs över av Alfred, som har bloggat om sin svinigt braiga show här.

20140726_017

Och sist men inte minst, Ellen ”Trött men lycklig” Strömberg, som är en av de som drog igång och arrangerade hela Jeppis Pride-grejen. Stående ovationer till henne och hennes medarbetare! Har så länge jag känt henne alltid varit glad över att kunna kalla henne min vän och nu är jag dessutom helt sanslöst stolt. Jakobstad med omnejd står lätt i tacksamhetsskuld!

sånt jussi halla-aho tycker

jussihalla-aho

Jussi Halla-aho. Denna bild hatar han så mycket att han valde att bojkotta tidningen Aamulehti som publicerat den. Själv tänkte jag förstås att om Halla-aho hatar den, så måste den vara bra. För han verkar generellt sett gilla det som jag tycker är den totala motsatsen till gillbart, och vice versa. Så ursäkta nu Halla-aho, men jag är inte enig. Jag tror bestämt att det här är en jättebra bild!

I skrivande stund är 99,2% av rösterna i EU-valet räknade här i Finland och även här blåser högervindarna friska, liksom i många andra länder i Europa. Hur oroväckande och illamåendeframkallande det är har jag inte ord för, klarar knappt av att tänka på det. Här i landet har t.ex. en person vid namn Jussi Halla-aho (Sannf.) plockat hem äckligt många röster, faktiskt nästflest. Han blev för ett par år tillbaka dömd för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp efter hätska uttalanden i sin blogg, men det tycker tydligen inte en stor drös av det finska folket att är något hinder för att ge honom deras röster. Men så, mer specifikt då, vad står denna sannfinländare för? Vad tycker han om olika saker? Vi kollar!

Om invandrare:

    “Robbing bystanders and living parasitically on tax money is a national, perhaps even genetical special trait of the Somalis.”
    “An Afro who gets dragged into Helsinki from an African savannah pollutes no less with his conspicuous consumption than an ethnic Finn. He will probably pollute more because moving from the stone age directly into the modern world deprives him of ecological conscience typical of a western human being.”

Om kvinnor, vänster- och gröna förbundet och invandring/invandrare igen:

    “Thus, when rapes will in any case increase in number, I wholeheartedly wish that these predators who pick their victims at random will target these Green-Leftist politicians rather than actual female humans. They will only learn a lesson when multiculturalism bites them in the ass. I will say honest and direct, if an immigrant rapes Rosa Meriläinen, it will only make me happy. I’m willing to say this anytime, anywhere. I think it is morally right, because people like Rosa Meriläinen are the reason for rapists coming into Finland.”

Om andra sexualiteter utöver heterosexualitet och om våld:

    “Regarding the faggot at Tehtaanpuisto park I briefly considered getting my gun from the upstairs and shooting him in the head. Would the gratification from it exceed the annoyance of serving time in jail? Violence is these days a very undervalued method of solving problems.”

Om socialdemokrater:

    “It is hard for me to think about a lower reptile in the universe than a Scandinavian social democrat. The most slimy subspecies of this reptile is the Swedish social democrat.”

Om vänstern och om våld:

    “I am of the same opinion exactly. What does a fish do? It swims. How is a fish prevented from swimming? By killing it. What does a left-wing hooligan do? Throws stones. How is a left-wing hooligan prevented from throwing stones?”

Om t.ex. handikappade människor, sjukpensionerade människor, utslagna människor:

    “The only measurable and therefore undebatably existing human value is the instrumental value of an individual. There can be a justified hierarchy of individuals based on how much the removal of their talents or skills would weaken the community.”

Men jo jo. Ge era röster åt honom bara.

Alla citat hämtade från truefinns.tumblr.com.

Tillägg: Om du inte anger en giltig epostadress så kommer jag inte släppa igenom din kommentar. Detta är inte heller rätt plats att uttrycka fientliga/kritiska åsikter angående utsatta minoritetsgrupper — de som hittas i själva inlägget räcker definitivt till.

manning & mantila

Till dagens positiva hörde att jag noterade att Hufvudsstadsbladet modifierat sin artikel om att Manning identifierar som en kvinna så att de bytt pronomen (från han till hon) eller omformulerat texten så att hon benämns könsneutralt genom att använda sig av namnet. I Svenska Yles artikel om samma grej kunde jag också glatt notera att de korrigerat sina texter, innan hade de uttryckt sig så beklagligt som att i en bildtext för ett foto på Chelsea Manning som bar smink och peruk förklara att fotografiet föreställde Bradley Manning ”utklädd till kvinna”, och i brödtexten stod det såhär: ”Jag hoppas också att alla från och med i dag kallar mig vid mitt nya namn och hänvisar till mig med det feminina pronomenet, sägs det i hans uttalande.

Jag citerar inte det där för att kritisera, utan för att illustrera på vilket sätt det rapporterades om Manning i medier, antagligen över hela världen, när hon tog det offentliga steget från Bradley till Chelsea. Ett han eller hon dit kan verka som en liten petitess för de som aldrig genomgått eller velat genomgå en könskorrigering, men för någon som uttryckligen säger ”Jag hoppas att alla hänvisar till mig med det feminina pronomenet” samt ”Jag är kvinna”, så säger det ganska mycket att folk fortsätter med att hänvisa till henne som en man, en han. Många nyhetssajter rubricerade dessa artiklar i stil med ”Bradley Manning says he wants to be a woman”, och det där att hålla fast vid att Manning är en man i såna rapporter är som att mellan raderna säga ”Synd för dig, Bradley, för du KAN inte, du FÅR inte, VI TILLÅTER det inte!”. Det här är respektlöst. Och det uppfattar många människor, och/eller våra undermedvetanden. Det meddelar åt oss att det är såhär transsexuella ska bemötas. De är inte värdiga mer respekt än så. Det sprider transfobi, alltså.

Så när jag ser att nyhetssajter i Svenskfinland korrigerat sina texter för att tillgodose en transsexuell persons berättigade förfrågningar, så är det något som i en utopi vore självklart, men som gör mig väldigt glad i nuet.

Dagens negativa var Mantilas ordbajseri och försvar av det (även det ordbajseri). Först skrev han såhär ”Informationsläckan Bradley Manning vill bli kvinna. Det är inget under. Att tjalla har alltid varit kärringaktigt.”, och det blev förstås en grej av det i.o.m. att han valde att publicera denna reflektion invid sin ledare i den dagstidning han jobbar som chefredaktör för.

När Yle ställer frågor angående detta förklarar han ”Kvickheten, som jag fortfarande tycker var utmärkt, var inte något särskilt ställningstagande”. Han vidareutvecklar med påståendet att ”Minoriteter överbeskyddas från allt” och avslutar med ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget”. Säg det med mig, kära läsare: Ehh, va?

(Här ska jag dock övergå till att kritisera så om ni ogillar sånt kan ni skippa till slutet. Eller om ni känner att ni kommer få för er att läsa i en rasande ton och applicera den på mig. Det blir så fel då.)

Vi börjar med det faktumet att Manning inte ens får vara en kvinna, utan en kärring. Ämmä på finska, vilket i ordböckerna definieras som nedsättande. Då det gäller den svenska motsvarigheten ‘kärring’ så brukar folk gilla att påpeka att ordet faktiskt härstammar från ‘käring’, men det hjälper oss inte att komma bort från att i modern tid är ‘kärring’ oftast långt ifrån ett kärvänligt smeknamn på medlemmar av det kvinnliga könet. Vet inte hur pass vanligt det är att i finskan använda ämmä som något vänligt, eller varifrån det härstammar, men oavsett så är det valet av ord i samband med resten av Mantilas uttalande inte direkt något som allt-som-allt ger ett alltför strålande intryck av respekt och acceptans.

På tal om ordval, är det bara jag som tycker att ‘tjallare’ var märkligt? Det känns som att en kunde byta ut det mot ‘skvallerbytta-bing-bång’ i detta sammanhang, och det hade ändå hållit samma nivå.

Den s.k. ”kvickheten” är tyvärr inte speciellt kvick alls. Jag säger inte ”tyvärr” för att vara syrlig, utan för att jag verkligen tycker att det är beklagligt att såna där skämt är så vanliga att de är förutsägbara och därmed långt ifrån kvicka. Ett sådant där skämt drunknar i ett oändligt urgammalt hav med likadana eller liknande skämt som alla går ut på att förlöjliga kvinnor (och på samma gång oskadliggöra dem, behändigt nog); i just den här varianten är poängen att kvinnor är skvallerkärringar och generellt opålitliga. Ha ha. Mantilas skämt passar som hand i den handske som är den patriarkala strukturen, i.o.m. att hans ”kvickhet” framhäver män som de lojala, trovärdiga typerna, medan kvinnor helt enkelt är skrattretande dåliga på att upprätthålla sådana högaktningsfulla standarder. Som alla ju vet, enligt hans skämt.

”Inte något särskilt ställningstagande” säger Mantila om hans skojeri, och visst, det var kanske inte ett avsiktligt sådant, men här tycker jag vi har gått över gränsen från vad som kan räknas till ”bara på skoj”, när det han skrev så självklart ändå uttryckte Mantilas inställning till både transsexuella och kvinnor (och whistleblowers, antar jag) — och den är nödvändigtvis inte aktivt negativ, men mera respekterande sådana har en ju lyckligtvis sett.

Trots detta så kunde jag ännu gå med på att det var ett olyckligt och klantigt misstag, samtidigt som jag förstås inte tycker att det gäller som en ursäkt, men att det är i alla fall något. Sånt händer. Som Svenska Yles ursprungliga bildtext till fotot på kvinnan Chelsea Manning. Det kan reda upp sig och det kan bli ännu bättre efteråt. Jag begriper förvisso inte riktigt hur just detta kunde tryckas utan att nån insåg problematiken i det, men jag kan godta att ibland blir saker och ting jäkligt fel bara.

Men uppgivenheten infinner sig i och med slutdravlet om att ”Minoriteter överbeskyddas från allt”. Är detta de sanna färgerna vi glimtar? Jag vill ogärna tro det men det känns väldigt olyckligt och illavarslande att här har vi en kille som först driver med både kvinnor och transsexuella, båda två i varsin slags minoritetssituation (transsexuella betydligt mer än kvinnor, naturligtvis), och medan han till sitt försvar först hänvisar till ”skoj” som orsak till hans driveri, så tycks han övergå till ett aningen obehagligt allvar i slutklämmen. Med ord som låter förbittrade och missunnsamma, så framstår det som att Mantila kunde anse att andra överbeskyddar transsexuella, och därför kan de sparkas på för att jämna ut det lite.

Nä, transsexuella överbeskyddas verkligen inte. Inte andra minoritetsgrupper heller. Det gör många ”kvickheter” utmärka exempel på.

Ironin i att säga ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget” förresten. 1) Kanske det är nån annan som inte har koll? 2) Vilka rådande omständigheter? Att någon uttryckte sig väldigt problematiskt, till på köpet i ett problematiskt sammanhang? Det är väl inte bara några ”rådande omständigheter” som ska ogiltigförklara hela grejen, det är ju DE som ÄR den! 3) Mantila jobbar som chefredaktör. Jag skulle förmoda att precis det vad han vill att folk ska göra är ta åt sig av det han säger, men om det är så som han får det att låta det motsatta han eftersträvar så har han ett ganska avantgardistiskt men säkerligen i längden effektivt sätt att åstadkomma det.

Det där sista uttalandet var det jag blev mest störd på, faktiskt. De andra fraserna tappade jag hakan över men då jag nådde den sista bet jag bistert ihop. Kanske nog för att jag blev lite provocerad av och frustrerad på det obstinata defensiva i det, men också för att han i samma mening igen lyckades uttrycka en bristande respekt för en förtryckt grupp människor och i samma veva sprida mer transfobi enligt ”ej värda respekt”-principen. Som om det där skämtet inte räckte till.

TL;DR: Jag gillar när folk korrigerar sina misstag istället för att försvara och förvärra dem.