Fem bilder på k

Tittade på bilderna jag ströknäppt under dagens lopp och upptäckte en röd tråd. K står för…

20181129_konst

Konst. I går spontanmöblerade jag om i tamburen och då fick jag på köpet en liten inspirationsboost att även möblera om i galleriväggen, som jag ju länge tänkt. Vill ha tavlorna tätare. Tycker det framkommer ännu tydligare, sen möblemanget förändrades, att de hänger FÖR glest. Glest var ju avsikten men inte SÅHÄR glest. Hela konstellationen ser så torftig ut nu? Nåja, det ska åtgärdas!

Knäppte den sneda bilden för att kunna klippa ut och flytta om på datorn, skissa lite ni vet. Började på lite IRL också men som vanligt är det knepigt. Det kunde k:et också stå för.

20181129_kaek

Käk. Det händer rätt ofta att jag vid lunchtid går omkring och kikar in i diverse köksskåp och improviserar ihop någon maträtt åt Blenda. Är dålig på att planera och borde bli bättre på det, men det är också rätt skönt att märka att det antagligen ordnar sig. Hittills har det alltid det. (Om inte får vi väl svälta då och ABSOLUT INTE gå till affären.) I dag blev det en slags plätt som faktiskt inte blev illa alls, smakade liksom lite rustikt. Sen ser den ju också godare ut serverad på en assiett och inte i barnets sedvanliga plastskål.

Började med att vispa ner lite mjöl i en skvätt mjölk så att det inte fanns några klumpar kvar. Knäckte två ägg i blandningen och vispade vidare. Rörde ner lite havregryn. Smeten blev trög, fyllde på med mjölk. Tillsatte en nypa salt och en nypa vaniljsocker. Öppnade frysen, hittade några få blåbär som fick göra smeten sällskap. Avslutade med en slurk matolja. Det blev en stor plätt som jag stekte på låg värme. Under tiden första sidan stektes sniffade jag och Blenda på kryddor och då kom jag på att kanel säkert skulle vara gott, så jag strödde lite ovanpå innan jag vände den. Blenda åt halva plätten och en halv klementin.

20181129_kapprum

Kapprum. Eller tambur, så som jag kallar det. Har alltid gillat det ordet, fast lärde mig nyligen att det är en finlandism och att det får en att låta pretty much medeltida i svenskars öron. Som vi österifrån ju tenderar göra.

En gång på café i Stockholm skulle jag köpa nåt att äta och jag pekade i disken och frågade om det vegetariska utbudet bland smörgåsarna. Vilket ju känns helt normalt för mig, men stackarn som tog emot mitt spörsmål blev helt rund i blicken i nån sekund innan hon sansade sig. Hon var förstås van med moderna stockholmare som beställer mackor och frallor. Det syntes bara så tydligt på henne att hon förväntade sig att jag skulle trolla fram en luta från min rygg och plinka iväg, som nån slags Bellmanvariant på att bli Rickrolled.

I alla fall. Halvlåg i den ommöblerade tamburen, på bänken och blickade ut över platsen där bänken tidigare stod. ”Möblera om” betydde i princip byta plats på två grejer, ja. Ska försöka hitta en låg skänk att byta ut den lilla byrån med. En med mer förvaring, bredare och djupare lådor, så att inte papper behöver sticka fram ur lådorna. Till exempel.

20181129_kids

Kids. Vi bor mitt emot änden av en gata som är mestadels otrafikerad, så det händer sig att folk cyklar mitt på den, inte sällan i bredd. Ofta är det ungar i 10-14-års-åldern. Får alltid sån Steven Spielberg/Stephen King-fiilis av det och tycker det är URMYSIGT.

20181129_kaerl

Kärl. Var ute på fruktskålsjakt. Har spanat på skålen till höger i flera veckor men har tyckt att den varit för dyr som loppispryl. 6,50€, lol. Fatet till vänster var bara 2€ och jag gillade det också mycket, men det kändes samtidigt trist att inte istället ta det jag tittat på så länge. Men jag fick beslutsångest och tog den här bilden för att skicka åt Alfred. Men det gjorde jag sen aldrig heller för då jag såg kärlen på bilden så tänkte jag såhär: Åh okej YUP ska ha båda.

Har förstås gjort lite research på fatet till höger efter att jag kommit hem, det är tillverkat i Finland av Kupittaan Savi och torde vara handmålat av en designer som hette Maire Aarnio. Stämpeln pekar på att det rör sig om 1930-tal, fast det KAN också vara så nytt som 50-tal, är ingen expert ju. Mest troligt tycker jag ändå är att vi landar mitt emellan, för här hittade jag en skål i samma modell, med liknande signatur och måleristil, som är daterad till 40-tal. Ganska coolt va?


Vi har förresten börjat titta på C.B. Strike, miniserien baserad på Robert Galbraiths a.k.a. J. K. Rowlings Cormoran Strike-böcker. De har jag också läst, men det var så länge sen att jag glömt hur plottarna var tvistade. Hur som helst, jag blir alltid ganska inspirerad av privatdetektivberättelser. Det hänger väl ihop med att ha plöjt igenom en del Kittyböcker som barn och vidare därifrån. Veronica Mars-serien måste också nämnas, fan så jag vill snoka skandaler då jag tittat på den. C.B. Strike har liknande effekt. Vill bara REDA UT SAKER och vara lite noir.

Så häromkvällen sa jag åt Alfred att jag skulle vilja vara privatdetektiv och han sa förbluffat ”VARFÖR?”, och jag ba men ååh gillar att snoka tycker det är kul, skitbra på att googla, tycker om att leta fram uppgifter på nätet, tycker det kunde va lite spännande att skruva teleobjektivet på kameran och gå ut och fota hotellfönstren. Han hummade, mest utav artighet tror jag, inte så mycket av förståelse.

Ikväll, efter att jag berättat åt honom om min research om skålen som jag inte ens visste märket på när jag kom hem med den (och kan verkligen överlag ingenting om keramik), så blev han impad av hur mycket jag luskat fram. Jag berättade hur jag gått till väga, och ursäkta för skryt här men jag tycker faktiskt jag kan vara rätt slug med sånt, och sen sa han ”Det där skulle du ju kunna jobba med, att ta fram information”. Och jag ba: ?? P.I. !! Sa ju det. Så jag kanske öppnar en liten private investigations bureau nu snart. Blev så mallig.

Annonser

Fyra köksdrömmiga tankar

Ni minns kanske att vårt kök är omodernt och slitet. Detta betyder förstås att jag köksdrömmer mig bort ganska ofta, vilket bara är bra, för det hjälper mig ringa in vad jag gillar och tror att skulle funka. Här är fyra punkter jag tänker på i dag. Välkomna med till drömmarnas land!

koeksdroemmar_hyllor

ÖPPNA HYLLOR. Det har blivit ett faktum att sådana ska vi ha. Fast också tillräckligt med vanliga köksskåp med dörrar så detta kräver viss planering känner jag. Hur som helst så tänkte jag att sånt som ofta cirkulerar gärna kunde få stå framme, samt fina vin- och drinkglas. Det vill säga sånt som vi ändå för nuvarande så sällan använder i detta hushåll att det oavsett hinner bli dammigt mellan bruken. Kanske lite konst på översta hyllan. Eller serveringsbrickor, har några stycken i trä med fin patina i gammal guldfärg, till exempel.

Bilden här ovanför till höger är kanske inte den mest inspirerande men det är den typen av hyllor jag tänker mig, dels på grund av praktikalitet. Aluminium från gamla goda Ikea (Ekby Mossby). Gillar förstås mörkt trä men känner jag mig rätt kommer jag bli frustrerad och ängslig att ”förstöra”. (Fast hittar jag redan slitna och missfärgade hyllor i gediget trä på loppis så kanske jag tänker om där.) Och är man en slarver som undertecknad så vill man nog prioritera praktikalitet.

koeksdroemmar_vaexter

SLINGRANDE GRÖNSKA. Naturligtvis! Har nu just ett par silverrankor som hänger i amplar från gardinstången och de börjar ha riktigt långa revor. Hade tänkt att de skulle få dingla kors och tvärs i fönstret som insynsskydd men de hamnar i klämrisk när vi vädrar. Så nu leker jag med tanken på att slå in pyttetunna krokar i taket här och där, och låta revorna sprida ut sig över hela kökstaket istället.

Gillar också idén att låta en gren agera ampelhängare. Har faktiskt en ypperlig gren som jag i förra bostaden hängde från taket och använde som klädstång, hittade den vid sidan om trottoaren på väg hem från affären en gång. WOW EN RIKTIGT BRA KÄPP, tänkte jag. Har utav samma orsak inte kunnat göra mig av med den. Kanske vore det dags att ta den i bruk igen men som blomsterstång.

koeksdroemmar_tapet

DJÄRV TAPET. Känner mig lockad att nån gång i tiden sätta in något färgsprakande och stormönstrat ovanför köksskåpen. Bara något som skymtar, egentligen, inte ens så som det är på bilderna att det återkommer mellan hyllor och/eller diskbänk och väggskåp. Utan mer som en tjock bord högst upp. Hmm. En fördel med detta är ju dessutom att det skulle gå åt ytterst lite tapet på så vis. Bra användningsområde för den där udda rullen man hittar på loppis.

Ett enkelt sätt att kolla om man vill göra detta är förstås att rulla ut en tapetrulle liggande, trycka fast den med lite målartejpsrullader eller nåt annat temporärt, och se hur det ser ut. Det ska jag göra nån dag! Kan vara en urusel idé, jag vet faktiskt inte. Återkommer hur som helst till den gång på gång.

koeksdroemmar_faerger

SOBER FÄRGSKALA. Nu strider ju detta lite emot det jag sa om färgsprakande tapet alldeles nyss, men så är det vet ni, människan är full av motsägelser. De senaste åren har jag blivit så väldigt typisk och vill ha köksgrunden i vitt, svart och matta trätoner. En del metall, eller ska vi säga rostfritt och krommat, också. Ledord GEDIGET liksom. Natur × textur. Ursäkta men är jag en nordisk 30-nånting vit kvinna? O ja.

Fördelen med att ha insett att det ju är sånt jag vill ha, är att jag blivit betydligt mer vänligt inställd till våra kökslukor i furu. Materialet är ju extremt hållbart och det är förstås urdumt att renovera bara för att man tycker att något känns omodernt. Nej, ska  göra småfix istället, ge dem nya knoppar, kanske dra nåt varv med nötbrunt betslack över dem (om jag vågar). Vi kommer bli tvungna att någon gång lite grundligare renovera eftersom golvet har en grop i sig, heh heh… (antagligen är det bara nån skiva där under som knäckts men man vågar väl inte leva med det hur länge som helst heller utan att undersöka saken) och då det sker så vill jag istället för att köpa helt nytt gärna återanvända så mycket som möjligt. Hoppas det blir möjligt!

(Alla bilder hittar ni på min Pinterest.)

Skärt och kärt gånger tre

20181101_rosa_001

Plockade fram mina akrylfärger och blandade vitt, rött, lite gult och en dutt svart till en grådaskig millennial pink för en gammal träram som jag i något skede laserat med tunn svart färg. Det var för länge sen, samtidigt som jag fick teckningen till höger av min vän Anna Ö. Egentligen är det förstås den (och hon!) som är mig mycket kär (även om ramen numera är skär). Det var femton år sen, tror jag. Under nån flytt åkte den till Katternö men nu har jag äntligen tagit med mig den hem till Vasa. Den ska upp på galleriväggen, men tyckte att den behövde en tillsnyggad ram först. Passepartout ska den också få.

20181101_rosa_002

Drog på mig min beigerosa täckjacka (som Fazers Kiss-Kiss-karameller) från inhemska Tiklas och uppskattningsvis tidiga åttiotal. Jag hämtade ner den från vinden i förrgår då jag gick upp med några tunnare sommar- och höstjackor som hängt i skrubben. Minns att jag tvekade innan jag köpte den, tyckte den var lite dyr (för loppispriser då — d.v.s. 12€, haha) och kanske lite väl ljus och rosa för mig. Men Alfred bara ”Ta den, den ska du ha”. Och rätt hade han ju.

20181101_rosa_003

Gick ut på gården med Blenda (för övrigt iklädd vispgrötsrosa vantar och kallrosa skor, i enlighet med färgtemat), nerför sluttningen till lekparken, uppför gatan, runt kvarteret, tillbaka hem igen. ”Här är vår gård” småpratade jag åt Blenda då vi nådde porten. ”Ja” instämde hon. Och jag tänkte på vilken jackpot det var, att vi skulle få en sån här mysig, lummig, på nåt sätt av naturen ombonad gårdsplan. Att hon får växa upp här! Att detta är hennes första hem. Och så huset förstås. Med grunden i blekt rostrosa tegel.

Inomhusdagar

20180912_101049

Vilket weirdo höstväder vi har. I måndags gick jag ut i bara kortärmad polo (nepp, inga byxor) och tyckte förvisso att det var ganska lyxigt men också att det kändes något förlegat, lite förra månaden liksom. Sen kom åskan. Sen regnet.

I tisdags när jag och Blenda gick hem från öppna dagis svängde jag in via en butik och när vi skulle gå ut igen så bara öste det ner. Fullt ös medvetslös-öste. Blenda hölls tämligen torr trots uruselt regnskydd men jag blev däremot genomblöt, fast tyckte i och för sig att det var ganska mysigt. Helt sjukt hur det bara fortsatte att ösa ner allt hårdare och hårdare. Det var som slutet av ett klassiskt stycke där symfonin bara ökade och ökade. (Fullt ök schalottenlök.) Precis när vi kommit in genom dörren här hemma så nådde regnet sin crescendo, hela världen bara dånade.

Varsågoda för väderleksrapporten. I imperfekt dessutom.

Igår skulle vi egentligen hämta ett skåp från Katternö, men på grund av regnet sköt vi på det tills idag. I dag har Alfreds förkylning blivit sämre istället för bättre, så vi tvingas skjuta på det ännu lite till. Tills nästa regnfria dag, antar jag. Lite snopet, blir så otålig och hade peppat så inför att få plocka in saker i skåpet ikväll. Och att se hur det passar in! Men säkert bra. Det ska stå i köket.

Men jag får pyssla med annat istället, det finns ju en hel del här att bara välja och vraka mellan. Greja med bokhyllan, måla väggar. Städa. Tömma köksgolvet på grötklimpar och bananbitar — och eftersom Blenda just vaknade: snart fylla på golvet med ungefär samma varor igen. Ja ja. Circle of life y’all.

Fixa galleri är väl ingen konst

Fast allt är förstås relativt. Det kan nog vara en konstnärlig utmaning, för det.

Har nyligen insett att jag får hänga om tavlorna i vår tambur lite tätare eftersom att jag trots allt vill ha plats för fler på väggen, och därför har jag tittat närmare på galleriväggar på nätet för ~*inspiration*~

Och nu tror jag mig ha så gott som deschiffrerat vad som gör en tavelvägg BRA, i mitt tycke då. Häng med så länge jag leker expert!

gallerivaegg_struktur

  • HÄNG LÅGT. Ett vanligt misstag folk gör när de hänger tavlor är att hänga dem alldeles för högt. Det är SÅ obekvämt att se på.

    Häng dem istället så att ungefär översta tredjedelen av tavlan finns i ögonhöjd, så att du får slappna av i blicken (och nacken) när du tittar på dem. ÄVEN om du hänger dem ovanför en soffa eller byrå — de ska antagligen ändå hängas lägre än du tror. Hänger du tavlor i ett barnrum ska du förstås sänka dem ännu mer, eftersom att de är till för minipersonerna att titta på, så utgå ifrån deras ögonhöjd.

    Även när du gör en gallerivägg är det är viktigt att blicken har ett objekt att landa bekvämt på, så häng ”navet” i ögonhöjd. Bygg ut därifrån.

  • TÄNK UTANFÖR 2D-LÅDAN. Vi lever ju i 3D! Det vill säga, det blir tråkigt med endast platta saker. Sätt in nån tavla på rejält utstående canvas, en med maffig guldram, eller förstås något mer skulpturerat som sticker ut.

    Det måste naturligtvis inte vara ”konst”, heller. Inkludera för all del lampor, klockor, krukväxter i väggamplar och vad allt annat i galleriet. Men jag menar framför allt: var inte heller rädd för att spika upp sånt vi vanligtvis inte sätter på väggarna. Har du till exempel en fin käpphäst från barndomen? En stilig hatt som tillhört farfar? Ett par spetshandskar som mormor hade när hon gifte sig? Häng upp! Lovar att det blir snyggt och dessutom personligt — vilket också syns.

gallerivaegg_faerg

  • FÄRGCIRKULERA. Det blir tråkigt om allt går i exempelvis blått, bara blått blått och mera blått. Men du är kanske lite osäker på färgkombinationer? Ett säkert tips är att utgå ifrån en bit i färgcirkeln och sen slänga in den som finns mitt emot den. Mitt emot blått hittar vi orange och på bilden ovanför till vänster har de brytit av det blåa med varma rostiga toner i ett fåtal bilder. Ser ni hur fint nyanserna går ihop? Och det blåa är ändå det som knyter allt samman eftersom den färgen är jämnt utbalanserad runtomkring.

    Men det går också fint att blanda hur fritt som helst, som bilden till höger illustrerar. Jag tror så här: Kör man på sånt man gillar, sånt som KÄNNS rätt i magen, så kommer det passa ihop. Eller ska vi kanske säga, att det kommer man själv att tycka i alla fall. Och det är väl det som är det viktiga.

  • MIND THE GAPS. Det är lättast att få det snyggt om du håller samma avstånd mellan alla objekt. Men det blir mer intressant om du vågar variera det — inte mycket, men med några centimetrar.

    Sätter man ihop en grupp med tavlor närmare varandra så ger det intrycket av att de hör ihop. På så vis kan man styra ögat att betrakta dem som en helhet. Kanske fyra mindre kan motsvara en större för att bygga upp en symmetri? Kanske du kan placera en tavla litelite ”fel”, en bit för långt ifrån eller för nära, för att ge helheten en spontan och lättsam känsla?

    Blir själv tokig när en tavelvägg har några centimeters utrymme mellan alla objekt, förutom på ett ställe där två ligger precis kant mot kant. Det är som en dåligt beskuren bild, det kan reta ögat nåt så fruktansvärt. Blicken dras dit gång på gång.

gallerivaegg_mixedmedia

  • MIXA MEDIER. Din samling blir intressantare om uttrycksmedlen är blandade. Tänk glansigt foto, mustig oljemålning, kritigt litografi, blek akvarell, mjukt broderi, och så vidare. Den kommer kännas genuin så. Tycker det är lite snopet när tavelväggar är uppbyggda utav en drös med posters bara.

    Gillar man posters så ska man naturligtvis använda sådana, men jag tycker det är viktigt att man ser möjligheterna i en gallerivägg. Du har chans att skapa något där. Det kan bli ett verk som dessutom betyder något för en och förmedlar känslor — mer än bara en snygg vägg, liksom. Var inte rädd för att låta det ta tid att bygga upp den.

  • STÖRST, BÄST OCH VACKRAST. Nu är detta, som så mycket annat, såklart en smakfråga men jag gillar inte när tavelväggar blir för plottriga. Tycker det känns skräpigt när de är uppbyggda med små, små tavlor och föremål. (Har tidigare haft en just sådan i ett forna vardagsrum så tycker jag får säga så.)

    Vill man hellre förmedla fingertoppskänslan av en konstgallerist snarare än skrothandlare så kör man på större tavlor. Men eftersom skrothandel egentligen är mycket mer spännande än konstgalleri så ska vi inte vara rädda för ett fåtal mindre objekt heller. Men nog välja dem noggrannt och sparsamt.

gallerivaegg_personlighet

  • VÅGA. Konst är inte bara till för att vara nätta bilder. Konst ska väcka känslor och tankar, göra intryck, tala till en på många andra plan än bara det estetiska. Så var inte rädd för att slänga in sånt som du tycker att känns kusligt, humoristiskt, förföriskt eller utmanande. Våga titta på det som väcker ditt intresse.

    Personligen skulle jag också akta mig för tydliga trender. Till exempel ananasar eller kaktusar som vi sett överallt en tid nu. Snart kommer vi uppfatta sådana som väldigt omoderna och vi kommer inte vilja ha dem på våra väggar då längre. Lite som med ugglorna och hjortarna, om ni minns dem.

    Vore det så att jag verkligen, genuint, gillade ananasar och kaktusar så skulle jag ändå försöka hitta ett lite mer ouppenbart sätt att inkludera dem i galleriet än genom typiska posters. Kanske jag kunde fynda ett oljestilleben föreställande ett fruktfat med bland annat ananas på sig? Kanske jag kunde ställa en riktig kaktus på en liten hylla? Ni fattar. Så våga vara lite egen, alltså.

  • SKIT I REGLERNA. Jag tycker det är extremt trist när varje tavla har samma typ av ram, något som ofta brukar förespråkas. Tycker inte heller alls att det är nödvändigt att galleriet har en jämn, rät linje någonstans. Tvärtom tycks jag dras mer till de gallerier som inte har det.

    Viktigast är ju att man själv är nöjd och har koll på vad man gillar. Så jag tycker man kan strunta i allt jag och andra sagt och göra som man vill.

    Förutom kanske tavelhöjden. Den blir man bara så illa tvungen att skärpa sig med och rätta sig efter.

Billy den förste

Efter en lång tids uppehåll har vi äntligen kommit igång med att fixa och dona lite här hemma igen. Vi jobbar långsamt, en bit åt gången. Andra skulle säkert bli galna på vår slöa takt men egentligen finns det bara fördelar med detta, särskilt om man är van med att bo med provisoriska lösningar sådär som hyreslägenheter ofta ger en. All sakta-mak-tid har gett oss (eller i alla fall mig) tillfälle att grundligt bena ut vad som funkar för oss, eller kanske allra främst vad som inte funkar.

För några veckor sedan var jag så nära att beställa ett öppet hyllsystem att montera fast på vardagsrumsväggen, men jag mesade ur eftersom jag blev orolig att väggen var täckt med gipsskiva och att det skulle bli för tungt för den. Väggen var sist och slutligen inte i gips men pausen gav mig ändå tid att tänka igenom saken och inse att det känns fiffigare med ett hyllsystem som 1) står mycket stadigt i.o.m. småbarnsår på kommande här, så helst både att den vilar på golvet och är fastskruvad i väggen, 2) täcker så gott som hela väggen från golv till tak så alltså högre än den jag tänkt eftersom hallå utrymmessmartare, 3) har kanter på sidorna så att föremålen ramas in och inte liksom svävar omkring i det öppna, om ni förstår hur jag menar, tänker att det lätt blir grötigt och rörigt så, och 4) dessutom extraknäcker med att gömma saker vi inte vill visa bakom skåpdörrar.

Drömmen vore förstås platsbyggd av en krum, gråsprängd snickare i blåa hängselbyxor och ständigt en penna bakom örat. Men nu har vi ju både katter och bebis som ska ha mat varje eviga dag.

Så därför blev det istället gamle gode Billy. Ni vet, han från Ikea. Aldrig riktigt brytt mig i den hyllan förr men nu har jag letat land och rike runt (läs: internet) och börjar förstå charmen. Väldigt väl, till och med! Faktiskt så pass bra att jag förberedde en bildpresentation åt Alfred som jag sedan enkelt övertygande honom med. Trodde han skulle anse mig vara dillig i skallen som hux flux ändrade åsikt om vad för slags hylla vi skulle ha. Det gjorde han inte! Han tyckte likadant.

Ett par timmar senare, tidigare i dag, skickade jag in en beställning på en hop av dem. Får dem nästa vecka, iik! Väldigt standardligt val utav hylla och kanske lite tråkigt färgval men tänker att vitt ska smälta in i väggen. Beställde också en kvartett skåpdörrar till så att vi kan gömma saker längst ner. Tog modellen med påbyggnadshylla överst så de ska bli hela 2,37m höga. Takhöjden här är 2,80 så då kan vi ännu ställa lite grejer överst också. Tror det blir bra!

Lite Pinteresthämtad Billyinspiration på det då? Ja, det tycker jag.

billy_skap

Vi börjar med bilden som upplyste: aha! Skåp! Förstås! Gillar tanken på att mestadels låtsas att skåpdörrarna bara är vägg och med ett axelknyck ställa föremål precis framför om vi så vill. Vi kommer väl knappast förvara vardagsbrukssaker på andra sidan gångjärnen ändå.

En annan tanke jag gillar är att tejpa sån där griffeltavelplast på mittbiten utav dörrarna. Så får Blenda ha sin lilla konstnärsateljé där, sen när hon blivit gammal nog att inte tycka att krita är en delikatess. (Gissar bara att hon gör det. Det mesta är ju, nu för tiden.)

billy_bredd

Sen går vi vidare till bilden som berättade att jag med fördel kan kombinera olika hyllbredder. Då kan man nog få till en ganska levande form tror jag. Beställde själv en på 80cm och två på 40cm.

Skulle gärna ha en ännu bredare men ser ni det tillåter inte väggen där den ska stå. Och detta är ju också till Billys fördel — om vi möblerar om så är den lätt att bygga ut vid behov. Den är också lätt att ta isär, eftersom att den redan ÄR isär.

billy_faerg

Och till sist har vi bilden som visade att det inte behöver bli tråkigt bara för att det är vitt. Det är ju faktiskt föremålen man sätter i som får skina i en sån här hylla och jag ÄLSKAR ju sånt, att få tänka lite stillebenskt i hylleriet.

Hoppas jag inte ställer ribban för högt nu. Alltid lite ängsligt sånt här tycker jag, att visa ”hur jag tänkt”, för tänk om det inte alls lever upp till förväntningarna? Tänk om jag inte alls får till det lika bra? Men är också mycket peppad på att sätta igång. Får visa sen!

Två spretiga tankar:
1. Heter Billyhyllan Billy för att den är billig?*
2. Under tidigt 00-tal hade jag en dröm som jag inte minns mycket utav FÖRUTOM att jag, precis innan jag vaknade, tittade ner på mina händer. Längst ner på min vänstra handflata stod det skrivet ”All heroes die,” och på den högra ”Billy was first.” Låter inte den meningen som en absolut fantastisk start på en roman?? Hur som helst, hoppas förstås på att detta är starten på en fantastisk romans med Billyhyllan.

* Svar: nä. Googlade. Döpt efter Ikea-anställde Billy Liljedahl. Fint för honom men äsch ändå.

Den hemliga trädgården

Ni vet ibland då man går på loppis och så får man syn på en grej som man bara tittar på en halv sekund och så tänker man ganska beslutsamt att det kan inte vara sant. För det känns inte verkligt att man ska hitta precis den grejen och så tittar man igen, en halv sekund senare, och det känns nästan som att man då ska tappa bort saken igen fast man håller den i handen, och så jag kan inte tro det är sant men jo det är det. Eller vet ni?

En del har väl det där med designerprylar eller sånt. Delar ur en ovanlig servis de samlar på. Jag mest bara med saker som prickar rätt.

20180820_rostapet

Som denna ljuvliga tapet, rullad med baksidan utåt, som gjorde mig alldeles knäsvag att kika på. Tyvärr på en ynka omärkt rulle så jag har ingen aning om varifrån eller närifrån den är och kommer knappast kunna få tag på mer av den. Den känns tunn och väldigt papprig i ytan, sträv. Jag vill nog tro att den har några decennier på nacken men svårt att säga, tapeter i retrostil har förstås tillverkats i många år de med. Ping alla tapetexperter antar jag!

Nu ska vi bara mäta, räkna och undersöka kvaliteten så att vi vet om det löns att försöka sätta upp den på väggen. Om inte så ska jag nog rama in en bit, som Kakan tipsade om.

Men jag hoppas på att den ska få täcka in väggarna i ett litet skrymsle som jag länge fantiserat om att ge en mönstrad tapet. Jag hade idéer om att det gärna skulle få vara som en liten skogsglänta, men nu tänker jag att en rosenberså, en hemlig trädgård, kanske är lika fint.

Det är ett rum, eller egentligen kan vi kalla det ett mellanrum för det är alltså så pass litet, som ligger mellan tambur, städskrubb, kök, badrum och alkov till vardagsrum. Det har med andra ord fem dörröppningar och inte särskilt mycket vägg. Räcker tapeten någonstans så borde det alltså vara där!

Har någon förresten läst Frances Hodgsons Burnetts Den hemliga trädgården? (Har för övrigt bloggat om den för några år sen här.) Brukar tycka att de bästa loppisturerna känns som skattjakt men idag kände jag nog mig mer som Mary, Mary, quite contrary, som hittade gläntan till den bortglömda gamla rosenträdgården.