Är ‘picknick’ synonymt med ‘choose life’?

rekreation & civilisation

Har planerat att denna sommar ska bli picknickarnas sommar. Hängde knappt i en enda park under fjolårssommaren eftersom jag var väldigt gravid och att besöka kvällsparken för att avnjuta några kalla kändes ju inte så relevant då just, om vi säger så. Det gör det inte nu heller (eller det gör ju, men också inte) men däremot känns det som att man får bra föräldrapoäng om man kombinerar frisk luft med matpaus.

OCH dessutom bekräftar det för en att världen fortfarande existerar där utanför! Det är annars lätt hänt att man som bebisförälder får för sig att det bara är ett rykte.

20180513_picknick_001

I söndags, mors dag och det vackra vädret till ära då, så gick vi ut på en promenad som vi passade på att kombinera med minipicknick. Och innan ni frågar: Ja! Ska alldeles strax sluta tjata om mors dag! Känner också att det blivit lite väl mycket.

20180513_picknick_002

Det var en spontan och ganska lat idé så vi stannade förbi butiken för att köpa lite saker att knapra på på vägen till Arboretum-parken nere i Sandviken. Den är händelsevis också en frisbeegolf-park så det är kanske överlag lite si-och-så med att picknicka där, men den var helt tom på frisbeegolfare då vi anlände.

20180513_picknick_003

Ett träd tog en bild på oss och lite av sin stam.

20180513_picknick_00420180513_picknick_005

Det är en riktigt fin park den där arboretum, så lummig och frodig. Inte bara eviga gräsmattor som så många parker här i stan. Kan bli lite sur på att den ska vara tillägnad frisbeegolf. Känns som nonsens.

20180513_picknick_00620180513_picknick_007

Ibland får man ju till såna där bilder som man vet att hör hemma i det tjocka maffiga familjefotoalbumet i bokhyllan. Har en tid funderat på att låta trycka upp en fotobok, men arghhh hjälp att välja bilder alltså! Får prestationsångest direkt. Men endera av dessa ska i så fall med, det är nu ett som är klart i alla fall.

20180513_picknick_008

Här är morsdagskakorna. Minns inte vad de hette men det var nån kinuskipajgrej med bär- och kanske mascarponefyllning, eller något annat krämigt. Extremt söta men så armadis goda.

20180513_picknick_00920180513_picknick_01020180513_picknick_011

Köpte nyligen en mjuk keps åt Blenda men hon sov i butiken så jag provade den aldrig på henne. Så den är något oversize men den funkar å andra sidan riktigt bra som sovmask då också. Nattmössa, för all your dagtid needs.

Sen uppenbarade sig frisbeegolfare mellan träden och så småningom började frisbees flyga åt vårt håll och landa ett fåtal metrar ifrån oss. Då tyckte vi det var dags att dra vidare.

20180513_picknick_012

Längs med travbanan gick vi…

20180513_picknick_013

… och gick ännu längre, tills att vi kom ut till havet.

20180513_picknick_014

Ungefär vid Villa Sandviken fick vi syn på sånt som varit det huvudsakliga målet med vår promenad: brännässlor! Så jag plockade en påse med sådana innan vi styrde våra fotsteg i ungefärlig riktning hemåt, fast via butiken igen för att plocka upp lite fler pastaingredienser utöver nässlor. Passa förresten på att beundra min position på den där bilden. Ser ut som en apa-sprattelgubbe-hybrid.

Hemma på gården gungade vi lite innan vi gick in eftersom att Blenda blivit så förtjust i det. Inga bilder på det dock, eller Alfred tog faktiskt massor av dem på Blenda & mig, men jag klarar frankly inte av fler bilder på mig i ett och samma inlägg. Ni kan ju få för er att jag har nåt slags weirdo uppmärksamhetsbehov av att dela med mig av min person för e-främlingar!! (Nej men seriöst, det finns nån gräns där va?) Det vill vi ju verkligen inte att ska hända. Kolla så bra jag anstränger mig för att det inte ska bli så.

Annonser

One small step for mom

opinion & reflektion

20180513_morsdag

Mors dag! Plötsligt var det en sån och min första egentliga. Under fjolårets var jag gravid med Blenda och fick en bukett gula nejlikor av Alfred och en gratulation av Marianne på jobbet, eftersom jag var ”en såndär nästan-mamma”. Minns att uppmärksammandet kändes fint och pirrigt. Gjorde mig glad, hade rent av varit lite orolig att Alfred inte skulle notera mitt ledtrådssnack om dagen som var på kommande.

Detta är kanske en efterhandskonstruktion men jag undrar om det inte var kring mors dag som jag insåg hur mycket jag — trots allt mitt krisande som min graviditet sparkade igång — ändå ville sälla mig till mödraskaran. Det som jag redan visste innan, med andra ord, men som omständigheter (hormoner, psyket) fick mig att glömma.

Jag har förstås berättat det här förut men jag blev ju så jävla ängslig inför den stora förändringen. Mödraskapet uppenbarade sig framför mig som ett avgrundsdjupt stup eller skyhögt berg. Men jag tror att en stor del av den våndan kan ha gett med sig tack vare mammadagens påminnelser.

20180513_kepsfix

Och nu har jag levt detta mödraliv i dryga sju månader! Ursäkta ännu en upprepning, men fortsättningsvis har det varat bara ett ögonblick och samtidigt en evighet. Visst är livet annorlunda nu men det är inte som att jag går omkring och känner mig vilsen, eller rådvill, eller som att jag fastnat i en roll som inte är min.

Tänker att vi människor inte egentligen förändras, som personer förblir vi i grunden desamma. Jag är den jag alltid varit (fast kan ju hoppas på mer välutvecklat tålamod och tolerans mot avbrott), men inte för den delen konstant eller oföränderlig eller alldeles oflexibel. Det är något ganska tryggt med det, tycker jag.

Emellanåt tänker jag på kontrasten mellan hur mycket jag skrev om ångest under graviditeten till detta jämförelsevisa la-di-da:ande under föräldraskapet. Detta beror förstås mycket på att nu när jag är här, i mödraskapet, så ser jag att det sist och slutligen inte var så mycket av ett stup eller berg i alla fall. De allra flesta stunder känns det mer som att jag tassar omkring på en sluttning på några grader bara. (Fast nu vill en drös utav stunderna som helhet harkla sig och inflika: #inteallastunder.) Jag går inte omkring och är ängslig. Jag vaknar inte flera gånger mitt i natten utav oro och ångest. Jag ifrågasätter inte valet att bli förälder.

Men ni förstår ändå att det även nu är svårt ibland, väl? Att det kan vara frustrerande och stundom hopplöst? Att en del situationer kan kännas ensliga, ledsamma, splittrade, krävande, tunga eller gnatiga, medan andra dukar fram ett smockfullt smörgåsbord av möjliga irritationer och konflikter? För stundom är det så. Ganska sällan har det specifikt med bebisen i fråga att göra, oftast är det mest sånt runtomkring.

Som detta, som egentligen knappt har att göra med Blenda över huvud taget, men som ett exempel på hur trött och vansinnig en kan bli så kan jag berätta att jag för några nätter sen kröp omkring under sängen och hetssprejade vatten på katterna som väckt mig, vilket i sin tur förstås gjorde att Blenda vaknade med ett skrik och där nånstans sa jag åt Alfred att jag måste gå och vråla i en kudde — och så gjorde jag det. Sen var jag redo att styra upp allt elände i tur och ordning.

Hur som helst: Det går faktiskt att ta allt vartefter. Precis så gjorde jag ju innan också, förstås gör jag det som mamma också. Såklart att jag tossar omkring på sluttningen istället för bestiger berg eller nedstiger stup. Bebissteg för bebissteg! (Fast än så länge ålar sig beben bara.)

P.S. Kvällen innan mors dag grät förresten Blenda de två stavelserna mam-ma, första gången hon yttrat dem. Kändes mäktigt även om jag är osäker på om hon förstår vad ordet betyder, men ändå var det för mig en så stor (och ny!) känsla. Synd på ledsenheten bara, men måste ändå beundra hennes tajming!

 

Låt en kvinna leva

opinion & reflektion

20180308_gubbor_001

Innan jag fick världens märkligaste illamående huvudvärksanfall mitt mellan ögonbrynen* mitt under den internationella kvinnodagen så klädde jag och Blenda upp oss så gentlekvinnligt revolutionsredo vi bara kunde.

* (Frågan är: Nytt migränområde eller berodde det på att jag slog min telefon där JÄTTEHÅRT dagen innan så att jag fick en bula som jag kylde med en påse fryst haricot verts i cirka en halvtimme för att inte se ut som Quasimodo resten av dagen?)

Jag skrev också på ett inlägg om hur jag börjar ha fått alldeles nog utav konceptet Starka Kvinnor. Inte av vad de åstadkommer och representerar, men utav attityden runtomkring dem.

Särskilt nu i kvinnodags-tider är det mycket snack om dem. Det är de ambitiösa och dynamiska kvinnorna som tillägnas flest hälsningar och hyllningar. Kvinnor med skinn på näsan, kvinnor med huvudet på skaft, kvinnor med blicken höjd. Sådant är liksom det nya idealet, har ni märkt det?

20180308_gubbor_002

Det är inte så att jag är immun mot den Starka Kvinnans tjusningskraft. Jag kan också bli alldeles gåshudad och tårögd utav alla sorters girl power — tänker jag exempelvis på suffragetterna blir jag hastigt tjock i halsen som sväljer impulsen att ropa ut FATTAR NI HUR MYCKET DE HAR GJORT FÖR OSS??

Jag älskar ju när kvinnor är starka! Sådär som alla (friska) faktiskt verkar göra.

Men ibland tycker jag vi pratar om Starka Kvinnor som att de var en riktig grej mer än en arketyp. Som att andra kvinnor som kanske inte presterar och besegrar så värst mycket istället är svaga. Jag kan väl inte vara ensam om att känna så emellanåt, att det blir för mycket av det goda, att hajpen blir för stor. Vi skulle krossa idealen men stundom kan det kännas som att vi bara låter ett annat ta täten. Till något som vi kvinnor i min generation kan lättare säga att jag har valt det här själv, kanske? (Och jag tänker att ja, det är nog sant som det påstås, att strong is the new skinny.)

Å andra sidan pratar vi allt mer om utbrändhet och utmattningsdepression. Avigsidan av att vara en stark person som klarar allt — och majoriteten av de som drabbas är kvinnor. Det vet vi.

Och jag blir liksom lite frustrerad på hela den där vilt mixade cocktailen. Klart att många kvinnor är starka när de tvingas vara! Behandla kvinnor som totala jämlikar så ska vi se hur många som vi sedan behöver klassas som starka. Vet ni vad jag menar?

Men det är ju inte kvinnornas fel. Ifall att jag får det att låta så.

20180308_gubbor_003

Låt för allt här i världen en kvinna vara stark, förstås. Det är inte det jag säger.

Men det känns ganska typiskt patriarkatet att först nedvärdera oss för att vi är kvinnor och försöka pressa in oss i ett (trångt) kvinnofack. Sedan, när vi vägrar, så von oben-myser patriarkatet att åhåå åhåå du var då en självständig liten flicka och så limmar det istället en annan kvinnoetikett på oss: Stark.

Lite som att vi har ”Typisk Kvinna” och sen ”Typisk Kvinna 2.0″… fast nu raljerar jag väl en aning. Ändå så ser vi ju samma mönster överallt, vi har ”Tjej” och ”Inte som andra tjejer”… fast nu glider jag visst iväg från min luddiga linje.

Det är klart att kvinnor, precis som vilka människor som helst, förtjänar uppskattning och bekräftelse. Men som samhälle tror jag att vi kan gynnas av att åtminstone en dag om året påminnas om att kvinnors rättigheter, värde och frihet är oberoende av karaktärsdrag. Man måste inte prestera eller jämföras för att duga. Kvinna måste inte heller.

Så nästa års kvinnodag hoppas jag att vi kan ha den saken lite mer i åtanke, bara. Jag antar att det är det jag försöker säga.

”What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be.” – Caitlin Moran

Aderton

dokumentation & situation

20171231_trio

Vår nyårsafton tillbringades på hemmaplan. Egentligen var kvällen som många andra kvällar men jag bytte kläder till något lite mer propert än mjölkspyig t-skjorta med mjukisbyxor i alla fall. Samt hade huvudvärk från morgon till kväll! Som man tydligen ska ha varje gång en dag är litelite festligare än andra!! Lol livet u so crazy.

Vi åt gott, rejäla portioner av timjan-, rosmarin- och vitlöksrostad klyftpotatis med stekt halloumi och mycket färskt i form av ärtskidor, ängssyra och ärtskott samt körsbärstomater. Kände att lika mycket grönt vill jag äta hela året, fylla ut med sallad och grönsaker istället för bröd och pasta, och vi kom överens om att göra det. Jag menar jag älskar bröd och pasta så det kommer inte hålla men jag ska försöka minnas att det känns bra att äta lite nyttigare lite oftare. (Skriver jag medan jag väntar på att ugnen ska bli varm för då ska vi grädda frysta quattro formaggipizzor.)

Sedan ställde vi upp oss för fotografering ganska hastigt och lustigt. Alfred hade köpt en ny kamera dagen innan som han använt flitigt och här fick självutlösaren testas. Byggde ett provisoriskt stativ utav en upp-och-nedvänd roskis på vår höga kökspall. Ganska nöjd med konstruktionen ärligt talat. Och Alfred är jäkla nöjd med kameran och jag är en gnutta avundsjuk.

20171231_kvintett

Tjugohundraderton! ✊ Blenda be like Viva la babylotión!

Min pose handlar inte om att jag vill visa upp mina retroblommiga strumpor utan att jag gav Selma ett lår att ställa sina baktassar på. Likväl så hoppas jag att ni noterar strumporna, de är mörkgröna med vitt blomster, himmelskt tjocka, varma och mjuklurviga på insidan. Mycket bra köp, från nåt överskottslager på loppis.

Vid tolvslaget gav vår bostad oss igen en orsak att ge den en guldstjärna i kanten, och denna detalj var sannerligen en komplett överraskning för oss båda.

20171231_fyrverkerier

Nämligen att utanför sovrumsfönstren såg det ut såhär! Fri sikt raka vägen ner till stadens fyrverkerier! Bara för oss!! *speciell* Vilken lovande start på året! VIVA LA ADERTÓN! ✊

i fåraskinn

inspiration & kreation

Gick ut på stan i går och där var det trångt och pyntat. Uppfriskande att komma sig ut bland folk, men också trevligt att dra sig undan massorna igen. Jag har så framgångsrikt isolerat mig från omvärlden att jag nästan blir förvånad över att julrushen pågår där ute. Istället har vi ”julat” på betydligt gemytligare sätt — t.ex. genom att gå på vintergrötshäng med vänner hos Frank & Carlas för nån helg sen och sedan totalstjäla deras koncept och själva koka risgrynsgröt på vår egen vedspis i förrgår när Anna, Thomas och Elliot kom på besök på resvägen.

20171215_faaraskinn_001

Det har blivit så att de små doser jul jag fått i år har främst haft en klar retrovibb. Gröt som puttrar på spisen, ved som knastrar i kakelugnen, kryddnejlikor som trycks in i apelsiner. Väldigt många pepparkakor, med blåmögel och brie. Särskilt idylliskt var att på luciadagen hade en massa människor samlats i backen utanför vårt köksfönster för att åka pulka. Det såg så pittoreskt charmigt ut att jag inte ens hatade att så många människor i princip inkräktade på vår gård. Tenderar vanligen bli som en vresig, stereotypt territorial hund i sådana fall, ser ni, men inte nu. Ett julmirakel!

Kände mig just i går särskilt oldschool-julbockig där jag gick i mitt gamla fåraskinn bland tindrande ljusslingor, men också lite såhär:

belsnickel_dwight

Hmm. IMPISH OR ADMIRABLE? Den ständiga frågan.

Och på tal om utklädnader: Har tagit tillfället i akt att distansruva på ”min stil” under tiden jag var gravid och således haft en väldigt begränsad garderob. Det har varit givande! Har t.o.m. medfört viss utveckling. Det här kommer låta fånigt för alla som inte har en svartklädd gothhistoria, men: Fatta att jag inte längre känner mig utklädd i blå jeans med beige rock?? Det hade jag inte trott de senaste tjugo åren att någonsin skulle hända.

20171215_faaraskinn_002

Påbörjade ju i somras en ordentlig garderobsrensning, som pausades vid flytten och höggraviditeten. Nu har jag äntligen börjat gå igenom mina kläder igen och det är både hjälpsamt och motsatsen till det att min kropp inte ännu helt återgått till sitt vanliga jag. Vet liksom inte om allt kommer att någonsin passa igen. Men jag gör vad jag kan och under tiden läsfrossar jag i instruktioner och inspirationspepp för hur man förvandlar sig själv till minimalist samt skapar en kapselgarderob, med skräckblandad förtjusning. Ibland med mer förtjusning än skräck, men ofta tvärtom.

Tycker det låter som en dröm som plötsligt blir en mardröm. Som att först är man helt saligt hög på ruset och flyger omkring och skryter om ens plötsliga kvalitet-framför-kvantitets-livsstil, men så kommer man att tänka på den där ena blusen som man hade på sig den dääär kvällen och som skulle passa med aaallt annat och som skulle rädda så många fester och vardagar och som fan kanske Blenda skulle vilja ärva då hon blir äldre? Jag menar vem vet?! Jag ville alltid ha min mammas gamla kläder som jag såg på bilder men de fanns så gott som aldrig kvar. Och så då flyger man inte längre utan då håller man istället på att störta hårt ner på den numera blottade vad-har-jag-gjort-asfalten i bottnen av garderoben — förstås blottad eftersom att man idiotiskt nog tagit bort alla kläder som tidigare vadderat den — och då är det inte alls så värst drömmigt längre. Typ! Ni fattar.

Så att ja: Impish or admirable, jag sa ju det.

decembergrönt

inspiration & kreation

20171201_groent

Kom hem med några buntar grönt i dag, till katternas förtjusning. En bukett gran och en liten cypress. Ett knippe tall och några kvistar eukalyptus. Gissa om det doftade gott i bilen.

20171201_krans

Sedan band jag en julkrans för första gången! Fast jag pyntar mer för yule än jul, men hur som helst. Använde grönt garn för att få ihop grenarna och som stomme offrade jag en ståltrådsklädhängare som jag böjde ut och gjorde så rund som möjligt. Tips tips.

Jag hade valt ut gran och eukalyptus för kransen för att jag tänkte att det skulle se trevligt ut och dofta gott. Det tycker jag det gör också, men min poäng är att det var för estetiska skäl som jag valt den kombinationen. Sedan när jag gjort klart den så insåg jag att jag ju lyckats välja två träd från varsin sida av jorden, från varsitt halvklot, nord och syd, för ett pynt inför en ekvinox. Ha! Sånt gillar jag. 

Alltså, jag är ju inte så förtjust i jul. Men däremot i pyssel, och astronomiska händelser pysslar jag gärna inför! Solens återvändo är ju en ganska stor en.

Men det här med julen, håhåjaja. I flera år har jag velat skippa den helt och hållet, och för ett par år sedan gjorde jag i princip det också. Var bara ensam hemma och tyckte det var ganska skönt. Samtidigt är det ju trevligt med något slags firande men att fira jul på traditionellt vis blir nog aningen för ofta för mig att göra det varje år. Många av ingredienserna i jultårtan ger mig i stort sett bara ångest. Hela konsumtionsaspekten, det materialistiska fokuset, både det att vilja ha saker själv och att hitta rätt presenter åt andra, pressen att umgås och ha det så förbannat trevligt — helt omöjligt för mig när jag alltid är så sabla sur runt den tiden. Den kristna delen av högtiden kan jag inte relatera till heller. Så det hela känns bara inte som så mycket att hänga i julgranen, som man säger.

Nu när jag bildat (egen) familj så känns det också som att det är dags att skapa egna traditioner. Innan Blenda blir så stor att hon binder/vänjer sig vid dem, tänker jag, så vi har ju med andra ord ännu viss tid på oss. Julen är till för de små sägs det men jag är lättad att den nog inte är till för de riktigt små ändå. I år kan jag ännu vara ganska obrydd i hur det blir. Men sen! Hur ska vi göra sen? Liksom vi kommer väl knappast ha någon julskinka här i huset någon gång, till exempel, men det skulle vara kul med någon slags mattradition ändå. Och ska vi ”fira” på julafton eller ska vi go all-in hedning och fylla bägaren med vin på vintersolståndet istället? Ägna julafton åt, ack jag vet inte, meditation och/eller storstädning? Pulkåkning och filmmaraton?

Hur skulle ni fira jul om ni fick hitta på helt fritt? Nollställ allt, om ni vill! Eller inget alls, om ni hellre vill det.

ett par farsdagskort

dokumentation & situation

Första gången vi tre firar Fars dag. Läste att högtiden dök upp i den finländska kalendern år 1987, alltså är den lika gammal som pappan själv är i detta hushåll.

20171112_farsdagskort

Längst ner på gårdagens shoppinglista antecknade jag ”farsdagskaka” som jag sedan pekade på i affären. Alfred valde då ut en drömtårta och efter att vi i morse ätit varsin bit av den och druckit varsin kopp kaffe så bakade jag fröscones som vi åt med våra andra kaffekoppar. Dukade då också brickan med smör, rökt ost och aprikosmarmelad.

20171023_blendaalfred

Blenda är dessvärre ännu för liten för att kunna göra något kort — ja jag vet, stoppa pressarna va — men däremot har hon ju hunnit figurera på en del! Häromveckan skickade jag in en beställning till Ifolor och då smög jag med ett fåtal fotografier jag tog på Alfred och henne i slutet av oktober, som alltså fick bli farsdagskort. Som det ovanför.

Och nu ska jag ta och ringa min egen far! Moffa, som han också benämns.

inte mer, inte mindre

opinion & reflektion

susanbanthony

Jag var inte ensam om att tänka att jag skulle skriva någon text om kvinnodagen i går, den åttonde mars. Jag var knappast heller ensam om att sist och slutligen i alla fall inte göra det. Det fanns så många texter redan att jag inte tyckte att jag kunde bidra med något nytt till den skaran. Istället knåpade jag ihop en bild till vilken jag bidrog med något gammalt, d.v.s. citatet av Susan B. Anthony, en amerikansk rättskämpe, bl.a. abolitionist och suffragett, som dessvärre aldrig själv fick erfara hur det var att ha rösträtt. Först fjorton år efter hennes död fick kvinnor i USA äntra valbåsen.

Med undantag för att citatet, daterat cirka 1868, i nutid gärna skulle få inkludera transpersoner, så tänker jag att det ändå fortfarande — runt hundrafemtio år senare — är så precist. Så koncist. Så enkelt.

Men, their rights, and nothing more. Women, their rights, and nothing less.

Rättigheter. Varken mer eller mindre.

Män ska inte tas ifrån de rättigheter de har, men privilegier tillhör inte sådant som ej får rubbas. Kvinnor ska ha samma rättigheter, och går anskaffandet av sådana ut över männens privilegier så är det krasst nog smällar männen får ta. Och vice versa, för den delen, om någon vill framhäva den saken. För vi kan inte kalla det jämställdhet så länge ett kön har privilegier som systematiskt, om än oavsiktligt, går ut över ett annat (eller flera) köns rättigheter. Alla förtjänar jämbördig respekt, likvärdiga möjligheter och samma frihet.

Feminismen är aldrig ett hot emot någons rättigheter. Men jag kan förstå att en person med många privilegier ändå kan känna sig hotad av den. Det är nog inte alltid så lätt att hålla isär de tu, men vad gör vi då? Jo, vi gör så som de gjorde för hundrafemtio år sedan: Vi kämpar vidare.

fy sjutton

rekreation & civilisation

20161231_cava

Detta var på nyårsafton, då såg jag fräschare ut än jag gör nu. Mådde också ungefär hundra gånger bättre, men vi ska inte prata om det riktigt ännu.

20161231_linneor

Pincurlade håret och fick till ett sjuttiotalsdiskofluff som jag var förbluffat nöjd med, trädde i mina nya Kuutar-örhängen jag fick i födelsedagspresent av föräldraskapet, korkade cavan och hängde här hemma med Alfred och Jakob tills att klockan närmade sig midnatt.

20170101_fyrverkerier

Då gick vi ut och vi hann nästan fram till fyrverkerishowen tills tolvslaget. Senare hann vi också hitta min kompis Anna efter många om och men, hälsa på henne på en privat fest, vända om och gå till Jakobs för att hämta vin till den festen men stanna på vägen på varsin shot. Tillbaka på festen började jag sedan plötsligt blöda näsblod, överraskande på det viset att jag sällan gör det men inte supermärkligt med tanke på att jag hela förra veckan haft lite feber nu som då och tvingats snyta mig rätt ofta, så blodkärlen har säkert blivit sköra, och tacksamt på det viset att jag just då befann mig i ett badrum, så papper var nära till hands. Sakta men säkert började det då bara kännas som att kanske det är lika bra att avrunda innan min näsa får den briljanta idén att förvandla festen till den där scenen i The Shining. Var hemma runt klockan tre och tillbringade hela gårdagen med att ligga i soffan, först utav extrem tröttma men senare och merparten av dygnet utav lättja.

20170101_linneajakob

Här ser ni då Jakob och jag, och om ni undrar hur vi känner varandra så kan vi säga såhär att Jakob är Alfreds bättre hälft, jag är hans sämre. Vi fick skäll för hur tråkiga vi såg ut på bilden till vänster så det är tur att vi känner till tricket för att spexa till vilket sammanhang som helst. Det är bara att följa tumregeln. 👍

20161231_linneaalfred

I.o.m. att det på föregående bilder såg ut som att jag gått ut i morgonrock och nattlinne under vinterkappan så vill jag förtydliga att det var en kjol. Den är egentligen en del av en dräkt jag köpte på loppis tidigare i vintras, har också en matchande blus men har än så länge inte vågat klä mig i den blekrosa skapelsen från topp till tå.

Och nu är jag inte i skick alls. Förra veckans föraningar om sjukdom var inte bluffar utan förkylningen bröt i morse ut på riktigt, även om jag i efterhand inser att det säkert var något sådant som spökade i går också under min genomslöa dag. Då jag vaknade med ond hals, tungt huvud, värkande leder och sån där konstig svidande feberhud så var det något som brast. Jag blir ibland så jäkla bräcklig då jag blir sjuk, i synnerhet om det varit mycket sådär annars — och det har ju det, oktober, november och december har fört med sig mycket stress och press och fast majoriteten av det varit av den roliga sorten så tenderar det bunkras upp. Bygger en damm som sedan spricker, så som den gjorde i morse. Gick bara omkring och snyftade, hulkade och snorade i självömkande misär här hemma på morgonen innan jag insåg att det enda rimliga att göra är att boka tid till arbetshälsovården och sjukskriva mig fast det tog emot. Skulle också ha radiopratat i dag men klarade inte av det heller. Blev riktigt knäckt utav hela situationen, men nu när jag sovit och vilat mera mår psyket bättre medan de fysiska symptomen håller i sig. Det var en bisarr härdsmälta jag var med om i morse, men åtminstone kortvarig.

Så, tjugohundrasjutton har hittills varit jättebra, men också jättedåligt. Fy sjutton så bra, fy sjutton så dåligt. Överlag har jag inte haft någon rivstart på året, direkt, men en mjukstart är väl likväl en start. Trots min sjukdom (nös nyss tre gånger på raden precis som jag skrev ”sjukdom”) så känner jag mig riktigt inspirerad för det nya året. Vill inte utmana ödet så mycket att jag skulle säga att det kan bara bli bättre, men rimligtvis så tycker jag att det torde gå åt det hållet. Ska i alla fall träget sträva ditåt.

Förresten, kände ni till uttrycket ”vara full i sjutton”? Lärde mig det nyss, det betyder att vara full av påhitt, vara spjuveraktig, att ha glimten i ögat. Älskar att många av oss inledde ’17 precis så, bokstavligt och bildligt. Det är sällan sånt sammanstrålar så bra.

naturens egna pyssel

inspiration & kreation

20161211_frukter

Jag är ju inte mycket för jul, men pyssel är jag å andra sidan svag för. När jag fortfarande sysslade med julklappar (har slutat med sånt för ett par år sedan, jag varken ger eller tar emot sådana numera) var en av mina favoritgrejer med jul att slå in paketen fint. Ett år hade jag torkat massa citron-, lime- och carambolaskivor på en plåt i pannrummet, jag förvarade dem sedan i en burk och brukade pynta paketen med en skiva av varje och ibland också en kanelstång. Dags att sprida detta vidare, känner jag, ifall att det tilltalar någon.

20161211_skivor

I lördags handlade vi en påse apelsiner, en blodgrape, en citron och en carambola, samt en påse hela nejlikor och kanelstänger. I dag inleddes pysslet och nu just torkar plåten med fruktskivor i ugnen på 70°C. Tänkte sedan göra girlanger av bitarna, eventuellt med någon kanelstång här och där. Funderar också på att gå ut och leta kottar att fylla ut dem med. Ska förstås sticka ner nejlikor i ett par av apelsinerna, men har satt som regel åt mig själv att jag inte får börja med det innan jag städar i köket. Ibland måste jag nämligen behandla mig själv som ett barn så att jag ska få någonting vuxet gjort. #selfparentingtips