Från årets ljusaste dag

20190621_tva

Vi firade midsommar i Vöråstan med några vänner och till skillnad från den stora drösen fulla tonåringar som raglade ut på trappan från grannhuset så hade vi en väldigt par-med-barn-ig tillställning. Det satte grejer i kontrast. Inte var det väl *så* länge sen vi var där (schhh) och nu var vi här. (Snart är våra barn där??) Och här där vi var var det roligt och gemytligt och allt som gör det gott att vara, även om jag uppvaktade gästerna med en del ihärdiga nasala trumpetkonserter. Är så lättad att jag och Blenda hann tillfriskna tillräckligt för att gå! En seger värdig fanfarer, tyckte denna högljudda snytare. 🤷‍♀️🎺

Peppe skrev om att som singel lämnas ensam på midsommar eftersom att ens vänner umgås precis som vi gjorde, par-med-barn, och på ett ungefär kan jag relatera. Annorlunda ramar men liknande penseldrag. I år fann jag sån tröst i att ha planer efter att de senaste midsomrarna hade varit ganska ensliga. Ibland av eget val, andra gånger för att jag inte bjudit till och missat chansen. Blivit rädd för att tränga mig på och så vidare. Det är fortfarande nåt jag jobbar på.

Fast det var inte likadant för mig som det Peppe skrev om, så tänkte jag på midsommaren för ett par år sedan. När jag var gravid och inte mådde så jättebra i psyket och blivit mer isolerad än vanligt, så såg jag på kvällen en drös med instastories från en fest vi inte ens visste av. Det kändes som att ALLA kompisar var där. Ni vet säkert känslan? Eller jag antar att dylika situationer ändå är nåt de flesta upplevt i dagens teknologiska tider. Jag har gjort det flera gånger. Och jag förstår att det blev så, men yikes vad det startade ensamhetsångestprogrammet i maskineriet. Har sociala medier gjort det lättare att känna sig ensam? Samtidigt som de gjort det lättare att vara i kontakt med folk.

Funderar om det är så att oavsett omständigheter, hur förståeliga de än må vara, så bara GÖR det nåt med en att se typ alla ens kompisar ha kul tillsammans utan en. Typ att det väcker en instinktiv rädsla för utanförskap hos det flockdjur människan är. Eller? Sällan vill väl nån bli utan sin flock, tänker jag. Men kanske jag är extra mån om att hitta en ursäkt när det egentligen beror på svag självkänsla. 🙂 🙂 🙂

Men nypotatis, nypääror. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan jag skulle ju berätta hur fint det var hos mina vänner och hur ROLIGA alla som var där är och allt sånt, men jag hamnade på sidospår i det mer dunkla diket känner jag. Fast det är det som är ljust som jag allra mest vill minnas. Och i år är det faktiskt — sidospåret åsido — precis det jag tar med mig från årets ljusaste dag också. Midsommarfest! Bäst.

Annonser

M’lady 🌹

Dagen innan kvinnodagen köpte jag blommor åt mig själv och jag velade mellan vita nejlikor och vita tulpaner men tänkte sen HERREGUD det är MARS, det är VINTER, nu får jag väl fasen skärpa mig. Vet jag inte var jag bor?? Man kan inte börja härja om KRISPIGA TULPANER redan, det är groteskt. Särskilt att kalla dem just så, alltså krispiga. Och är det inte lite hemskt hur snabbt vi börjar hyperventilera om våren? Vi hörs när det snöat fem gånger i maj va.

Ska man förresten vara riktigt onomatopoetisk så borde det väl ändå heta att tulpaner, om något, är tjocka? Ett tjog tjocka tulpaner. Tjock tjock tjock, så bryter man av dem.

20190310_pianoblomster

Häromdagen då jag satte ner blomvasen på den nya (fast gamla) röllakanmattan för att ta en bild, som en gör, så fick Blenda fiilis och uppvaktade mig med en leksakspianoserenad. Mycket fin stund. Mer om mattan en annan gång. WOW vilket framtida clickbait jag planterade där.

På tal om kvinnodagen och blommor så börjar jag känna mig rätt redo att släppa det fokusområdet. Det kan jag väl inte vara ensam om? Det skulle liksom va KRISPIGT, fast i positiv bemärkelse, heh heh. Fast obs! Jag fattar att alla andras bubblor inte ser ut som min och att det finns en klar poäng med att fortsätta upplysa om att kvinnodagen inte är till för att uppvakta kvinnor. Det är ju sant. Vill ha lite paus bara?

Fattar att det kan vara förlösande att ryta BEHÅLL DINA ROSOR men varje gång jag läst en sån status i år så har jag tänkt på att jämställdhet ÄVEN är till för de som faktiskt blir glada av att få en blomma. Att jämställdheten LIKA mycket tillhör de som hoppas på att nån ska ge dem en ros dagen till ära. De måste ju inte vara antifeminister för det. De kan va mer feminist än jag är. Och oavsett så ska det inte spela någon roll! Om ”M’lady 🌹”-uppvaktningen så vore deras ENDA mål i livet och allt annat var obetydligt, så förtjänar de ju likväl samma rättigheter och respekt som alla andra! Förstås. Det är ju det dagen handlar om. Men fokus! Var hamnar fokus? Mitt tenderar hamna nån annanstans.

Så om jag får drömma lite så skulle jag gärna se att vi kom överens om en tydligare linje för hur vi uppmärksammar internationella kvinnodagen i sociala medier. Eller att vi spånade fler idéer om vad vi kan satsa på om vi inte vill hålla på och snacka uppvaktning eller hylla starka kvinnor varje år. T.ex. genom att dela med oss av händelser då vi känt av förtrycket och nedvärderingen i att vara kvinna i en patriarkal värld, kanske? Som ett återkommande #metoo, som i allt sitt hemska var sjukt stärkande (och ögonöppnande), fast utan att specifikt kretsa kring sexuella övergrepp och trakasserier. Nåt som ger en bild av vilken dag som helst i ett kvinnoliv, och inte bara 8 mars. Eller nåt ditåt. Det skulle va fint. Gillade också Peppes tanke om ens feministiska handlingar och Ellens om ens medsystrars dito. Sånt som visar på hur brett och stort det är. Vilket perspektiv man än ser på det ur så ändå mycket större än rosor.

JAA JAA så dags att tänka på det nu.

Kvinnodags 📣

goofs.jpg

Shoutout åt alla vanliga kvinnor! Vars liv utmärks varken av extraordinära prövningar eller prestationer.

Vanliga medelmåttiga kvinnor som inte åstadkommit något spektakulärt värt att hyllas och inte heller diktat slående citat värda att spridas. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade kvinnor som jämställdhet och denna dag tillhör lika mycket ändå. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade riktiga kvinnor som allt som oftast är svaga, fula, tröga, tillbakadragna, lata, likgiltiga och oengagerade, som människor är.

Shoutout åt alla dussinsystrar, panelhönor, blyga violer och okända kvinns! Vars värde är lika stort.


LÄS OCKSÅ: Låt en kvinna leva

Den moderna tiden

Stormen ylar och väser där ute och klockan slår snart midnatt. Det är mörkare än vanligt utanför fönstren, flera gatulampor har slocknat i blåsten och en har fallit ner. Vill bara skriva några rader denna första dag på året innan den är förbi. Se till att stiga upp med rätt fot i detta bloggårets arla morgon, vet ni?

20190101_linneablenda_0007

Bilden ovanför togs när året precis var nytt, några minuter förbi midnatt. Vi var på middagsfest och Blenda sov merparten av kvällen ute i vagnen, men precis efter tolvslaget vaknade hon så då fick hon komma upp en stund.

Med facit i hand stannade vi nog ute för länge, men Blendushka sov så bra att det gick alldeles utmärkt att glömma bort tiden. Alltså, det känns ganska slarvigt att vara ute så länge, även om allt gick fint. Får försöka tänka på det som kontinentalt eller lite sjuttiotalsretro kanske. Sen lär vi knappast få chansen att göra så här igen heller och nu har vi i alla fall både carpat och adjöat.

Så nu är det bara att glida in i 2019 like:

20190101_blendapulka

Vi gick ut med pulkan tidigare i dag. Det var uppskattat, som ni ser.

Från en ungdom till en annan, flikar jag in som åsnebrygga: Ett samtalsämne som ploppade upp igår var millenniegenerationen. Jag hör själv till den, eftersom det är de födda mellan 1981 och 1996 som klassas som millenials. Men jag tänker att nånstans där mitt i så borde det väl finnas nån slags splittring på grund av internet och att det blev så vanligt däromkring. De födda efter 90-talets mitt har ju kunnat växa upp med (och på!) det.

Kan själv tycka att jag kommer från en annan tid än de som har haft tillgång till nätet så länge att de troligtvis inte minns att det var något ”nytt”, utan istället något tämligen självklart. För det var det ju verkligen inte för mig. Jag tycker själv att mitt liv och värld tog en HELT ny riktning när nätet gjorde entré i vårt hem. Jag hade definitivt inte kunnat ana mig till att det skulle bli så som det blev. Vill inte vara överdramatisk men känner mig mycket lockad att beskriva det som rent av revolutionerande, på ett personligt plan. (Kommer vi förresten i framtiden prata om typ ”internetiseringen” på samma sätt som vi i dag pratar om industrialiseringen?)

En sådan skillnad — med/utan uppkoppling — måste väl påverka hur man ser på världen när man växer upp, eller? Världen var väldigt främmande och sjukt långt borta när jag växte upp, men nu ryms den och alla dess människor, erfarenheter och tankar i ens handflata.

Det måste väl ändå ha ganska stor inverkan på människor, om man tittar generellt och inte individuellt. Fast nu gissar jag bara. Vill nån fylla i?

Mellan några dagar

Julen är förbi och jag är sen igår tillbaka i Vasa igen och känner mig lite bakfull. Somnade både på golvet (i en kuddhög) och i soffan på kvällen. Helt sjukt. Jag brukar ALDRIG tupplura längre och har knappt ens gjort det under den första bebistiden.

Resten av residenterna i det Backa-Portinska hemmet är förstås också här. Alla människor, alla katter. I dag återhämtar vi oss, i morgon fyller jag år och då tänkte vi gå ut, och på lördag ska vi efterhandsfira julen med Alfreds familj. Sen är det plötsligt nyår! IFALL nån missat eller nåt.

20181225_pulka

Vi sov tre nätter hemma hos mina föräldrar i Katternö och julklappsutdelningen var en stor succé för den yngsta som ville öppna allas klappar. Jag hade en vision av att vi på juldagen i sånt där typiskt krispigt gnisterväder skulle gå ut med pulkan som hon fick, men det hann skymma innan vi hann ut. Mörkret föll innan vi kom hem. Men Blenda tyckte det var trevligt, hon släpade gärna ena vanten i snön och gnällde när pulkan stannade.

Men i övrigt är bilden helt fel väg. Vi går mot ljusare tider nu.

P.S. Alltså vad roligt att så många deltog i utlottningen av Alfreds bok! Jag var lite överentusiastisk då jag trodde att vi skulle ha hunnit dra lott igår. Det gjorde vi ju inte. (Detta kan bland annat bero på att jag somnade hela tiden.) Återkommer ASAP!

Björnavinter i juletid

Juletid. När andra tindrar och strålar så blir jag FÖRSTÅS (förstås, förstås) nån slags Morran-varelse som går omkring med en påklistrad grimas och sprider dåliga vibbar och negativ energi.

Har försökt undfly högtiden allt mer för varje år. Har julklappsvägrat i flera. För tre år sen skippade jag den helt och hållet och stannade ensam hemma. Följande år firade jag den och då gick det mycket bättre än det gjort på många år. Jag tänkte att det nog berodde på mitt uppehåll och att jag således alltid borde göra så, hoppa över julfirandet vartannat år alltså, men så blev jag gravid och så fick jag barn och så är julen ”till för de små”. Gah.

20181215_bjoernvinter_002

Och det är kanske sant för i år är det lite som att små bitar börjat falla på plats. Eller jag tänker liksom så här: vilka minnen vill jag ge Blenda från den här tiden på året? För jag vill ju till exempel inte att det ska vara helt opyntat här hemma hos oss när alla andra myser in sig i ljusslingor och änglafiguriner. Eller vad de nu har för fint.

Så i år har jag testat på fler pyntiga detaljer som jag tidigare varit något tveksam till. Som att på fönsterbrädet i köket lyser, för första gången sen jag flyttade hemifrån, en röd elljusstake i plåt. I ena vardagsrumsfönstret en adventsstjärna, också den i plåt. Tänkte sprejmåla den grön men Alfred gillade den som mässingstonad så vi provkör den som sådan.

I går loppade jag till och med en adventsljusstake för nästa år, alltså en sådan för levande ljus. Det förvånade mig verkligen för det har känts som en sån klart kristen tradition (vilket ju advent är!) att det känts avlägset för mig. Men så tänkte jag att det kunde vara fint att ändå ha nån slags nedräkningsljusstake, fast kanske främst till midvintersolståndet för min del. Är väl ändå hedning. Egentligen var det bilden på de olikfärgade ljusen på Det barkar åt skogen som inspirerade mig, tyckte det var så sjukt fint! Varför har jag inte tänkt på det? Vill också ha! Måste!

Jag loppade annat med vintertema i går också — en stor adventsstjärna i papper, kanske handgjort, med små blomblad i. Ett gammalt änglaspel som dessvärre saknade ett par bitar så jag kunde inte bygga ihop det. Och så denna megagulliga vinterbjörn:

20181215_bjoernvinter_001

Kan vi säga heureuka? För det är såklart naturen som ska vara temat för våra yulepynt här hemma! Flora och fauna. Skogen! Och så det gulligaste av allt: skogsdjur med vintertema.

Det borde jag i själva verket ha förstått redan för några veckor sen då Blenda blev så fäst vid en halsduksklädd prydnadsräv i tyg att vi kände oss tvungna att köpa den. Den är inte så barnvänlig så hon får bara hälsa på den ibland, då kramar och pussar hon den, sen vinkar de adjö åt varandra innan den ställs uppe på köksskåpet igen.

Björnavinter, tänkte jag som ledord. Fast sen slog det mig att det rimligtvis borde vara motsatsen till en kall och hård vargavinter eftersom att björnar ju EGENTLIGEN ska ligga i ide på vintern och, tja, jag vet inte, då känns det inte så himla hejsan med tanke på klimatet och allt det.

Men! John Lewis gamla, goda, urfina julreklamfilm från 2013 to the rescue:

Så nu hoppas jag förstås på att byta ut änglaspelet mot ett med harar, rådjur, igelkottar och rävar istället. Vet ni var ett sånt finns eller är ni bra på att skära i plåt så vet ni vad för slags information jag önskar mig i yuleklapp!

Palmen står så grön och grann i stugan

Jag försökte blogga i fredags, men så blev jag avbruten av ett gurglande i horisonten. Sen sa det SLURP och så var det tisdag. Flera dagar rann ner, i ett huj, bara sådär. Det händer så ofta nu för tiden.

Jag går omkring och har lite feber och mår generellt illa, men inte tillräckligt för att vara helt sängliggande. Bara lagom självömkande och orkeslös. Fast, det är jag förvisso alltid.

20181122_lb_001
Bild i chokladtoner, ty matchning är a och o.

Nu sitter jag här och funderar på choklad och palmolja eftersom att en kompis delat en länk till denna lista över julgodis med palmoljefyllning. Så att säga. Det är en ganska kort tid som jag försökt undvika palmolja och först kändes det motigt, att urvalet ska begränsas så extremt. För det som återstår är verkligen jättefuttigt. Försökte mig till exempel på lösgodis häromdagen, lol. Det var ju ett ganska kul practical joke jag gjorde på mig själv. Gick ett varv runt hyllorna och fick sätta tillbaka den tomma påsen.

Det känns förstås trist på ett själviskt plan, utöver att det är fan obehagligt att palmolja finns i så mycket. Men sen märkte jag att det fanns en viss lättnad i att slippa alla de där alternativen. (Och inte bara för att det känns bra att göra medvetna val.) Nu då jag lite börjar ha koll på exempelvis vilka chokladprodukter som innehåller palmolja så behöver jag inte ens överväga dem. Som den typiska bortskämda samtidsmänniskan jag är så blir jag ändå bara stressad av för många alternativ. Så länge Fazers blå, röd, salmiakchoklad och de där små stängerna med karamellkrokant & havssalt är palmoljefria så hålls jag egentligen väldigt nöjd.

Och sen konfekten då. Hela den där klumpiga förpackningen för ganska få och små bitar choklad. En tredjedel av dem gillar man egentligen inte ens så värst, men de går nu ner. Det är väl traditionen kring konfektasken som är det speciella? Att skicka runt den, att välja noggrant, att ta en bit. Att inte börja på nästa lager utan familjemedlemmarnas godkännande. (Bli hutlöst snopen om inget nästa lager finns.)

Här började jag precis leka med tanken att göra egna, små, maffigt smaksatta chokladbollar istället. Apelsin, kaffe, whisky, kardemumma, tranbär, och så vidare. Doppa dem i smält choklad? Vitchoklad? Som en jultradition alltså som tydligt skiljer sig från vanliga chokladbollar, och inte finns på kartan resten av året. Kalla dem julbollar, förstås.

20181122_lb_002
Chokofreak_83 och Chokothief_17.

Det är så ofta vi säger, skriver, hör och läser att det viktiga är att vi ”är medvetna”. Men det stämmer inte och det tycker jag att vi kan behöva påminnas om. Det viktiga är att vi gör medvetna val. Det är våra handlingar som gör skillnad.

Jag blir SÄRSKILT ytterst besviken på föräldrar som vägrar lyfta ett ynka finger för miljön men gärna ett hånfullt ögonbryn åt klimatkrisen, men det är kanske ett annat inlägg.

I min kompis länkdelning så dök det upp några personer som skippar palmoljan och gjort det betydligt längre tid än vad jag gjort. Blev glad! En av dem sa att man inte kan kräva av vanliga människor att bojkotta palmoljan, utan att det borde restrikteras utav myndigheterna. Håller med om att det borde så.

Men vet inte om jag tycker om att saken lyftes fram som att det istället vilade på högre instansers axlar. (Hehe, här kan nån passa på att skrika ”censur” va!) Det känns lite kontraproduktivt. Som att det finns två sidor och vi kan bara pusha på den ena, alltså. Inte avsiktligt, men att det ändå blir som att det då kategoriseras under ”Det Kan Ingen Kräva”, om ni förstår vad jag menar.

Man ser ju sånt nu som då, i dylika diskussioner. Jag oroar mig alltid att det sprider inställningen (eller apatin) att det vilar på någon annans ansvar att reda upp det där — inte mitt, så framtills dess kan jag forsätta som vanligt. Det är bra om man skippar palmoljan, det är jättebra om man OCKSÅ mejlar producenter och politiker.

Visst ÄR det också högre instansers ansvar att skydda jorden (med allt vad det innebär), men… fri vilja ändå va? Så då kan man välja snasket utan palmolja så ofta man bara står ut med tanken.

Hur uppfattar ni såna här inlägg och artikeln i fråga? Jag läser inte sånt som uppläxande aja-baja, eller krav, utan mer som seriös uppmaning och bestämd uppmuntran. Skulle egentligen gärna kunna kräva av folk men de gör ju som de vill. Men som Alfred sa: Man kan kräva av sig själv.

Hur som helst är jag kanske ganska sen på bollen. Hur gör du?