Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged inspiration

Choose another tag?

Jag har på sistone snubblat över så många inspirerande interiörvyer, och jag tänkte att vi skulle ta en titt på några av dem och mer specifikt vad det är som jag fastnat för i dem. Utöver gemensamma beståndsdelar som vitmålade väggar, gamla trägolv och brokig inredning så finns det nämligen några andra särskilda faktorer som jag vill försöka sätta fingret på.

interior_glaedje

Glädje! Något som jag tycker jag att tydligast förmedlas i inredning via gula accenter. Tycker det är så uppiggande, tror att min hjärna översätter det till solsken. Min svaghet för gult i hemmet är ingalunda något nytt, men sedan min kompis Karin berättade att hon läst någonstans att en inredning inte är komplett utan en gul detalj har jag blivit ännu mer fixerad. Älskar den gula dörren, måste vara som att kliva in/ut genom solen (fast behagligt). Det gula trägolvet är också magnifikt, även om jag skulle föredra det i en snäppet varmare nyans än den på bilden. Är för tillfället helt besatt vid idén att mötas av ett sådant i tamburen, skulle inte det vara härligt att komma hem till?

interior_textur

Textur! En omväxlande mix av material och strukturer, som lädermöbler, grova golvplankor, lampskärmar i metall, tjockbladiga grönväxter. Nån kudde i sammet eller varför inte mocka, en annan i grovvävd textil, kanske något prydnadsobjekt i rotting eller bambu eller vem vet vad, och så vidare. Slitna, skrovliga ytor bredvid blanka och släta. De varierande materialen och strukturerna ger ett varmt djup till rummet, tycker jag. Är för övrigt mycket förtjust i den abstrakta tavlan som skymtas till höger, där finns också textur minsann.

interior_gronska

Grönska! Ju mer desto bättre, och allra helst gigantisk sådan. Har ett par ganska stora växter här hos oss också men ingen i likhet med de där träden (som jag gissar att är fiolfikusar) som vi ser här på bilderna. Älskar inomhusdjungelkänslan, en vibb som betonas ytterligare utav den där härliga papegojeväggbonaden. Har för övrigt blivit alltmer förtjust i större konst på väggarna och tycker numera att små tavlor för det mesta känns plottriga och skräpiga. Nej, ju större desto bättre. Det gäller både för växter och tavlor.

interior_vaerme

Värme! Teakfärgat trä, röda nyanser och stora mattor. Gillar inte när det blir mycket rött, men någon stol, matta eller andra textilier i rött tycker jag är tämligen nödvändig. Men även varma tränyanser tycker jag bidrar med samma värme, bara de inte är för fräscha. Älskar sliten teak men avskyr polerad mahogny. Stora mattor knyter ju ihop rummet och ger därför ett varmt intryck, som att allt hänger ihop liksom. Nu råkar de på bild vara röda men det jag tycker är huvudsaken är snarare att de är stora. Blev också mycket förtjust i de där pallarna på bilden till höger, och särskilt då de rostfärgade benen. Rost! Också varmt ju.

interior_charm

Charm! Oftast tycker jag att köksinredning är jäkligt tråkig och sällan snygg, så när jag ser ett kök jag gillar så vet jag att det har nånting särskilt. Det blågröna till vänster är uppenbarligen underskönt, älskar kaklet och de öppna trähyllorna i varm teak, det magnifika ljuset och den djupa vasken. I vanliga fall skulle jag tycka att den vita vasken var väldigt badrummig, men just här tycker jag att den snarare ger en känsla av spakök, vilket känns fräschare. Med köket till höger så gillar jag väl mest kanske lösningarna, variationerna, de gröna stolarna som komplimenterar och matchar den blåa lampskärmen, men också att det inte behöver vara så himla nytt och snyggt för att se trevligt och inbjudande ut. Liksom, i köket till vänster vill jag mixa avokadosmoothies och baka surdegsbröd. Men i det till höger vill jag måla med vattenfärger och dricka vin in på småtimmarna.

20160106_spegel_00120160106_spegel_002

Den här tiden på året är det ju oftast endast under helgerna som jag har möjlighet att ta bilder i hemmamiljö med skarpt dagsljus som ljussättning eftersom det är mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag kommer hem, och det är något som jag tycker är mest störande med vinterhalvåret. Inte nödvändigtvis att det är mörkt i sig, och hur det påverkar mig psykiskt, men att det är mörkt och hur det påverkar mina möjligheter att få till välljussatta bilder utan problem, och hur det hindret i sin tur påverkar mig psykiskt.

Jag mår ju helt klart bäst när jag pysslar på med nånting, nånting som jag inte alltid vet vad ska bli eller vad jag ens sysslar med, men det kan till exempel gå till så att jag skymtar vardagsrummet reflekteras i en spegel som temporärt står lutad mot en oorganiserad hylla och märker att jag gillar det här, jag gillar hur det ser ut, jag gillar den där grönskan och vilken stämning rummet ser ut att ha, och jag knäpper några sneda bilder och känner bara att det blev nånting av det, jag har dokumenterat någonting, jag levde i det där nuet som var den där dagen och jag trivdes.

Det är väl en fråga om inspiration, ibland kommer den utan att peka på någonting konkret som mål, den är bara en känsla som får en att må bra. Och om kreativitet, som är ett substantiv som inte borde vara exklusivt reserverat för Den Stora Konstnären, utan också för Den Planlösa Pysslaren och De För Skojs Skull Projektivriga, till exempel då. Så därför, och för att den gav mig en rejäl sovmorgon och gav mig och Alfred tid att vara produktiva med ett projekt vi ska köra igång, var och är jag mycket nöjd med gårdagens allmänna lyckans ostiga ledighet.

Spegeln står där den står för att vi skulle ta bilder till det där nämnda projektet och då fick spegeln agera reflektorskärm för att jämna ut ljuset lite. Bilderna i det här inlägget är alltså inte de som egentligen skulle tas men efter att vi var klara med de egentliga bilderna kunde jag inte motstå att knäppa av några klassiska spegelsjälvisar, och när de råkade åka med i redigeringen så tänkte jag att det var lika bra att de fick åka med i bloggandet då också.

20160106_spegel_00320160106_spegel_004

När Alfred och Selma dök upp så uppenbarade sig plötsligt familjeporträtteringsmöjligheter också.

Och jo, det där projektet ska snart presenteras så fort det är… eh… presentabelt då. Säkert jääääättesvårt att gissa vad det handlar om med tanke på de två mikrofonerna som står på bordet, men jag vill bara inte börja hajpa nånting på förhand som om det vore en Huge Deal — för någon annan än oss själva då, som tycker att det är mycket roligt — men inte heller vara såhär töntigt ”nästa vecka släpper vi bomben!”-bloggarhemlighetsfull. Kan förstås inte heller fortsätta tala om detta utan att måla in mig i ett eller annat hörn av de jag nyss nämnde. Så strunt samma!

hoeststilskollage

Är långt ifrån någon modebloggare och är inte heller längre så värst intresserad av mode och trender (fast påverkas gör jag ju), men trots det så gillar jag sannerligen kläder och stil. Massor. I höst är jag exempelvis svag för sådant i kollaget här ovanför.

Grovt stickade plagg såklart, ingen höst är väl komplett utan dem. De får gärna vara mixade med tunnare plagg så som en hålbroderad lätt skjortkrage, eller ännu hellre glittriga, glansiga detaljer så som paljetter och pärlor. Tycker egentligen att det känns ganska tråkigt med paljettbeströdda snävkjolar vid det här laget (känns mycket 2009), men likväl var det enda bilderna jag har hittat som bäst föreställer den kombo jag gillar just nu. Själv har jag åstadkommit snarlika lookar genom att ta på mig glittriga tunnare blusar under stora stickade koftor.

Utsvängda byxor som gärna får vara i sammet, har ju t.ex. ett par som är över tio år gamla som jag tog i bruk för ett par år sen igen. Har egentligen nog redan hunnit sammanställa en minikollektion av utsvängda byxor, efter att jag letat i ett par års tid, men är som vanligt för evigt på jakt efter det perfekta paret. Ibland glömmer jag dock bort vad ”perfekt” betyder och har därför köpt ett par ljusa (!!) jeans, eller någon typ av mellanljusblå. De har relativt hög midja och har således nån slags retro-sjuttiotals-vibb med sina vida trumpetben och jag blev mycket förtjust i dem p.g.a. detta, men jag känner mig jäkligt utklädd då jag har dem på. Inte på grund av modellen, men färgen och en svag slitning i den. Vet faktiskt inte vad jag ska göra med dem, om jag nånsin kommer vänja mig. Köpte dem för några veckor sen, har använt dem en gång. Verkar inte lovande.

Andra saker vi ser i kollaget är bland annat Ulyana Sergeenko som bär en högmidjad blommig kjol med en transparent, lurvig tröja ovanpå en rejäl tantbehå och ser samtidigt perfekt ut som vanligt, samt förstås polotröjan som alla är galna i just nu. Använde polon ganska flitigt förra hösten, och fast jag fortfarande gillar dem så gör det mig lite obekväm att de ska vara ett sånt trendplagg just nu eftersom att jag är fånig på det sättet. Tycker det ser så, ja, jag vet inte riktigt, medvetet och planerat ut på mig. Lite som att jag verkligen försöker vara ”trendig” eller ”modern”. De flesta av de här bilderna samlade jag egentligen på mig under förra årets höst, antar att jag inte direkt kommit på något nytt tills i år. En sån där stor tubhalsduk i fuskpäls blev jag helt kär i då och spatserade således till Eurokangas för att köpa mig en bit päls att tillverka en sådan av, men den ligger fortfarande orörd på hatthyllan. Nå, kanske hinner jag ännu få den sydd innan snön kommer, och om inte det så innan den smälter igen i alla fall.

För att vara ett inlägg i vilket jag försöker samla ”inspiration” så var detta hemskt oinspirerat. Brukar annars tycka om att pladdra om kläder och stil men ikväll hittar jag inget flyt alls. Buu.

I mars läste jag The Heart is a Lonely Hunter, skriven av då blott 23-åriga Carson McCullers, vilken titeln till trots inte handlar speciellt mycket om romanser men istället hjärtats längtan, drömmar och strävan. Och så som jag förstod den, kanske mest om ensamheten i att vara en enskild människa, att vara en ö, och saknaden det för med sig.

Ett karaktärsdrivet verk vars handling vore svår att beskriva. I centrum står John Singer, godhjärtad och ämabel silvergravör, som p.g.a. sin dövstumhet är något av en utomstående i den lilla staden. Han har i flera år delat hem med sin bästa vän Spiros Antanopoulous, självisk och ärligt talat ganska ocharmig latmask, men när Antanoupolous p.g.a. återkommande trubbel med lagen åker in på ett mentalsjukhus tvingas även Singer flytta. Han flyttar därmed in i ett rum i samma hus där Mick Kelly bor, en dristig ung tjej med huvudet bland molnen och drömmar om musik. Vi träffar också Jake Blount, alkoholiserad och landstrykande socialist, Dr. Benedict Mady Copeland, läkare och sammanbiten idealist, samt Biff Brannon, observant och stillsamt ängslig caféägare. Alla de tre hör också till utanförskapet i småstaden, Blount p.g.a. sina högljudda värderingar, Copeland p.g.a. sin hudfärg, och Brannon som annars har en vardaglig yta utåt främst p.g.a. sitt val att hålla sitt café öppet nattid — han sover därmed under dagarna. Singers tystnad lockar dem alla till att öppna sina hjärtan åt honom.

”The mute never smiled until several seconds after the funny remark had been made; then when the talk was gloomy again the smile still hung on his face a little too long. The fellow was downright uncanny. People felt themselves watching him even before they knew that there was anything different about him. His eyes made a person think that he heard things nobody else had ever heard, that he knew things no one had ever guessed before. He did not seem quite human.”

Den påminde mig om To Kill a Mockingbird av Harper Lee, det är lätt att se en några år äldre Scout Finch i Mick Kelly, att föreställa sig samma småstad som i ena boken är placerad i Alabama och i andra i grannstaten Georgia, den ena år 1935 och den andra tre-fyra år senare. To Kill a Mockingbirds Boo Radley kunde lätt ha varit en annan i utanförskaran i The Heart is a Lonely Hunter och fallet kring Tom Robinson skulle onekligen ha gjort ett orubbligt intryck på Dr. Copeland. Men utöver såna bitar som enkelt skulle gå att pussla ihop, så tycker jag att de båda på något vis skildrar samma sida av mänskligheten; drar mig för att säga något så floskligt som ”innersta väsen”, men jag tror att det är det närmaste jag kan komma till att sätta ord på det. Typ såhär tycker jag att författarna gör: Som att båda riktar en ficklampa mot karaktärernas hjärtans kamrar, mot de vrår som oftast står i skuggan. Och klart att sånt gillas — läs, läs!

”The people dreamed and fought and slept as much as ever. And by habit they shortened their thoughts so that they would not wander out into the darkness beyond tomorrow.”

The Heart is a Lonly Hunter är för övrigt en länk i en tydlig kedja där konst hänger ihop med annan konst — titeln hämtades ur en dikt, The Lonely Hunter av Fiona MacLeod vars egentliga namn var William Sharp, efter ett förslag av McCullers redaktör.

The Lonely Hunter
Green branches, green branches, I see you beckon; I follow!
Sweet is the place you guard, there in the rowan-tree hollow.
There he lies in the darkness, under the frail white flowers,
Heedless at last, in the silence, of these sweet midsummer hours.
But sweeter, it may be, the moss whereon he is sleeping now,
And sweeter the fragrant flowers that may crown his moon-white brow:
And sweeter the shady place deep in an Eden hollow
Wherein he dreams I am with him — and, dreaming, whispers, ” Follow ! ”
Green wind from the green-gold branches, what is the song you bring ?
What are all songs for me, now, who no more care to sing?
Deep in the heart of Summer, sweet is life to me still,
But my heart is a lonely hunter that hunts on a lonely hill.
Green is that hill and lonely, set far in a shadowy place;
White is the hunter’s quarry, a lost-loved human face:
O hunting heart, shall you find it, with arrow of failing breath,
Led o’er a green hill lonely by the shadowy hound of Death?
Green branches, green branches, you sing of a sorrow olden,
But now it is midsummer weather, earth-young, sun-ripe, golden:
Here I stand and I wait, here in the rowan-tree hollow,
But never a green leaf whispers, ”Follow, oh, Follow, Follow !”
O never a green leaf whispers, where the green-gold branches swing:
O never a song I hear now, where one was wont to sing.
Here in the heart of Summer, sweet is life to me still,
But my heart is a lonely hunter that hunts on a lonely hill.
– FIONA MACLEOD (WILLIAM SHARP)

Boktiteln har i sin tur inspirerat till en låt av Timber Timbre, Lonesome Hunter.


”please break this spell you have me under / every heart is a lonesome hunter”

Själva McCullers som dog när hon var 50 år gammal efter en hjärnblödning inspirerade Charles Bukowski att skriva en dikt om henne och hennes verk.

Carson McCullers
she died of alcoholism
wrapped in a blanket
on a deck chair
on an ocean
steamer.

all her books of
terrified loneliness

all her books about
the cruelty
of loveless love

were all that was left
of her

as the strolling vacationer
discovered her body

notified the captain

and she was quickly dispatched
to somewhere else
on the ship

as everything
continued just
as
she had written it
– CHARLES BUKOWSKI

Och den uttrycker det helt förträffligt.

Eftersom att sambon igår tyckte att jag ljög då jag inte visade en aktuell bild på skrivbordet som skulle avslöja det stora stöket utan istället en äldre och mycket prydligare en, (fast jag sa ju hur det låg till,) så pratade vi lite om lögner i bloggosfären. Jag berättade om den fleråriga lögnen som Elsa Billgren nyligen hade erkänt till, att hon i början av sin bloggarkarriär ljugit om att hon köpt en Acneklänning som hon i verkligheten bara provade. Jag kom också att tänka på den där bekännelsen som Blondinbella kom med för några år sen, vill minnas att hon ungefärligen sa att hon emellanåt har försökt försköna sitt liv i bloggen, har skrivit att hon ätit sushi då hon egentligen ätit hamburgare, och sånt.

Och sådana saker kan jag tycka att är ganska märkliga, rent spontant. Fast ju mer jag tänker på det desto förståeligare blir det såklart, faktiskt fullständigt, men samtidigt så blir det också ännu konstigare. För jag ser den nuvarande bloggosfären som en relativt trygg och peppig zon som har utrymme för alla personligheter med olika intressen, prioriteringar och smaksinnen, et.c., och fast jag minns att den inte alltid var sådan i alla delar så känns det ändå mycket främmande att tänka på den ungefär som en stor högstadieskola där folk pressas till att passa in och samtidigt skilja sig ur men bara om det är på ett lyckat sätt. Tror det säkert var/är hårdast i mode- och livstilsgenren — (kan omöjligtvis motstå denna jämförelse:) alltså bland de populäraste, som i vilken högstadieskola som helst tänker jag — fatta vilket grupptryck de måste utstå! Är glad att nån sätter korten på borden och jag känner mig plötsligt mycket tacksam över att jag själv sluppit den där pressen, alltså bara för att jag själv inte driver en sån blogg (skulle helt klart inte klara av det ens om jag försökte!) och för att jag aldrig heller flitigt läst den typen av bloggar. Fast jag har för mig att det lugnat ner sig sen den stora bloggboomen nångång där runt 2008-2010? Tycker det blivit mer och mer glest mellan statusuppdateringarna om det Finaste Underbaraste Livet på fejjan också.

Det händer sig att jag börjar känna mig deprimerad av att läsa för mycket av sånt som internauter brukar tagga som ‘inspiration’, det är kul i en liten mängd mixat med en stor mängd verklighetsflykt, men i längden så väcker det två olika typer av förakt. Ett som är något slags ingrott ett till mig själv för att jag är så långt ifrån allt det där, och det andra till världen som fortsätter att lyfta allt sånt som är Fint till skyarna på det där sättet som samtidigt berättar att det som är Fult eller redan bara Ofint är skamligt. Som att äta en svettig hamburgare istället för fräsch sushi. Eller som att vilja köpa den där Acneklänningen men kanske inte ha råd, t.ex. Och når jag dit i mitt ”inspirationsssurfande” så blir allt det där som skulle verka uppiggande istället nedslående.

Försöker minnas om jag nånsin ljugit sådär rakt upp och ner under min tid som bloggare, men det kan jag nog inte komma ihåg att jag skulle ha gjort. Däremot är det alltid skämmigt att läsa gamla bloggtexter från tonåren och inse hur förbannat cool jag låtsades vara eller till och med måste ha inbillat mig själv att jag var. Det kan nästan vara värre, mätt i pinsamhetsmängden. Jag kanske inte medvetet bloggade lögner, men hjälp, jag tror jag levde en. [Dramatisk såpoperamusik här.]

En till grej: Nu vet jag förstås inget om Elsas orsak till att låtsas ha köpt klänningen och inte heller vad det gäller Bellas sushi > hamburgare-inställning, men händelserna får mig att tänka på klass och att det är så himla lätt för en bloggare att med dylika medel fejka en klassresa som, ifall välutförd, aldrig ens märks för bloggläsarna. I synnerhet för några år sen var det så sjukt glamouriserat att vara stenrik bloggare och jag minns diverse incidenter då folk ”avslöjat” modebloggare för att egentligen bära billiga kopior av deras påstådda dyra märkeskläder, och dylikt. Och gud så det frossades i skandalerna — men mer intressant vore väl kanske att dyka ner i vad som får folk att ljuga ihop sånt till att börja med? På tal om att fint är fint och ofint är skamligt.

Varje vår då det drar ihop sig till påsk så blir jag mer än vanligt inne på häxor och allehanda häxiga attribut. Det härstammar förstås från påskhäxetraditionen vi har i landet, och kombinerat med min tendens att kontinuerligt vara allmänt svag för sådant som andas häxkonster, så blir jag ganska… tja… into it, som de säger, den här tiden på året. Så därför har jag t.ex. lyssnat på den något pinsamma trilogin Hex Hall av Rachel Hawkins samt letat fram ett par andra bokserier med trollkonetema som jag kanske ska ta mig an också. Av samma orsak har jag också samlat på mig en hög med bilder föreställande sådant som jag i år tycker att känns stilmässigt rätt, och de har jag också sammanställt till några bildkollage jag tänkte visa och babbla lite om. Till skillnad från tidigare år är jag nu in på sådant som påminner om decennier längre tillbaka i tiden, främst 40- och 50-talen, men uttryckt på ett modernt — eller tidlöst — sätt. Ja, ni märker ju, let’s sätt igång, alla beskrivningar börjar från den övre vänstra bilden och går sedan medurs genom varje bildkollage:

vaarsierska_001

1. Tjejer utanför fängelset i Salem, Massachusetts, där de anklagade för häxkraft hölls fångna under sena 1600-talet, förevigade av B. Anthony Stewart för National Geographic år 1945. Läste förresten att vattnet i Salem lär ha varit förorenat med en svampart som LSD utvinns från och att en teori för masshysterin och rapporterade anfall ”beyond the power of Epileptic Fits or natural disease” är att alla i stan var ungefär lika höga som the Chrysler Building.   2. Alexa Chungs fantastiska onda ögat-manikyr, häxig både i tanke och estetik!   3. Fotografen Natalie Neal gjorde en serie kallad Sweater Girl, ”a Bye Bye Birdie-era Ann Margret and the ideal world of a 1950’s teenager”, och det är i princip omöjligt att inte gilla stickade koftor med smala bälten och rullade luggar.   4. Doe Deere taggade denna bild på Instagram som #thecluelesswitch och jag tänker JA! 90-tals-kultfilmsinfluenser + häxiga attribut = succé! Att sminkningen och det rutiga dessutom ger looken en retrovibb är såklart en bonus.

vaarsierska_002

5. Har noll aning om vilken klädskaparen modellen går catwalk för men jag gillar förstås hårsnurret och pösigheten.   6. Bethany Cosentino (känd från bandet Best Coast) gjorde en klädkollektion med Urban Outfitters för ett par år sedan, och jag gillar verkligen stylingen på en del av bilderna, som den ovanför. Modellen ser ut som en grungig 90-tals-goth men på 40-talet. (Är också mycket svag för i princip allt svart och långt och semitransparent, förstås.)   7. Vet inte vem tjejen på bilden är men hon bär en outfit inte helt olik en jag själv har burit, men så mycket bättre.   8. Josh Farria fotograferar sina vänner och jag älskar polotröjan med superglansigt hår och mörka läppar.

vaarsierska_003

9. Ruby Rogers från The Black Belles och Adia Victoria är löjligt snygga i sina luggar och hattar och ansikten.   10. Modeskaparen Ulyana Sergeenko har en förnäm och perfekt dos tantig retrostil som hon lyckas bära mycket avslappnat. Ganska ofta har hon också en trollpackig utstrålning — typ som att hon lätt kunde vara ordförande i nån magirelaterad hemlig styrelse.   11. Chicmuse gjorde år 2011 en silhuett jag ännu är svag för trots att den nu, några år senare, börjar kännas väl förutsägbar. Transparenta material + slokhatt. Ser också nu att hon har utsvängda jeans med, snyggt!   12. Detalj från Ulyana Sergeenkos Haute Couture F/W 2013-visning, modellen är Maria Borges. Är svag för den tunna, luftiga polon och älskar hårpyntet. (Och TÅRARNA!)

vaarsierska_004

13. Marc Jacobs Fall 2013-visning hade bra hår.   14. Andrew GN prickade just där (i F/W 2012) rätt i det där jag innan pratat om, d.v.s. mormonvibben, men också en slags western twang som jag tänker att passar bra tills sommaren.   15. Bättre bild på Bethany Cosentinos + UOs hårstyling — har försökt bära lite olika luggswooshar på sistone, har dock inte ännu fått till en lika swooshig som modellens. Hoppas att övning ska ge färdighet.   16. T-skjortan tycks vara från en sajt som inte längre finns, alla länkar är döda, men skitsamma, SLOGAN ju. Attitydmässigt då. Screw lads, marry hags, et.c.

Kom helt plötsligt att tänka på denna akronym som en nostalgiblixt från 90-talets The Craft-influerade ungdom eller något: W.I.T.C.H. – Woman In Total Control of Herself, bahaha. As if.

Funderar på inredning och inredningsbloggar, och hur de populäraste av det senare 99% av gångerna tycks följa samma rena stil. Det är vitt, grått, svart, silver, emellanåt lite inslag av shabby chic. Blanka soffbord, rena ytor, sparsamt fyllda hyllplan, smart förvaring och så vidare. Typ max tre dekorationsföremål och då är det en Iittala-vas, en ljusstake och en slät dekorationssten med något ord som ”LOVE” skrivet på, eller ett kursivt ”Happiness” utsågat i träfaner hängt på väggen.

Lever folk faktiskt så? Kan inte riktigt förstå det, varken hur det ens är möjligt eller (om vi ska vara helt ärliga) varför man ens vill. Men sen är jag ju också en kronisk påsamlare och slarvmaja, så vad jag känner inför den där stilen avslöjar naturligtvis mer om mig själv än om andra personer. Jag slits lite mellan beundran och förundran, kryddat med en gnutta avundsjuka och samtidigt lite avsky. Jag gillar inte den där stilen, rent estetiskt, ogillar den inte heller aktivt men den gör absolut inget för mig och när jag tänker på att själv omges av den så känns det väldigt stramt, trist och hemskt fel, därav avskyn. Det har nog något att göra med att jag egentligen inte är intresserad av nya grejer, föredrar helt klart gamla (eller åtminstone såna som ser gamla ut), helst vill jag att det ska synas att tidens tand har varit där och gnagt på hörnen och kanterna, och till på köpet gillar jag gamla saker i mängd och massor — men nog jäklar skulle det vara skönt att kunna leva i enlighet med den där sparsmakade stilrenheten ändå, ibland. Blir imponerad av människor som är så organiserade och/eller lyckas ta sig i kragen så pass mycket och ofta som det krävs för att hålla ett hem så prydligt.

Inredningsmässigt föredrar jag snarare såna hem de brukar besöka på The Selby. Jag gillar det där att det för det mesta syns att folk faktiskt bor (och kanske framför allt verkligen lever) där. Ibland går plåttret till överdrift men här är några vyer ur hem jag gillar:

Samtliga bilder från theselby.com.

Uppenbarligen har jag en svag punkt för trägolv, tegelväggar, massor med tavlor och otippat mycket färg — speciellt i form av gröna växter, fast det kanske inte riktigt framgår helt och hållet från den här bildkollektionen. Synd att man bor på plastmatta mellan betongväggar, och allt vad det innebär. Halvbistra insikter, men trots det blev jag mer peppad att reda nästet av att sammanställa de här kollagen, så jag gick ju på plus i slutändan ändå. Ska försöka ta bilder av mitt och Jims egna (plåttriga) fågelbo nåndag!