Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged irritation

20170918_100658

Ja se där satt jag en måndagsmorgon och åt frukost, med munnen full med frappé och toast, nyss hemkommen från labben. Har fått gå och ta ett blodprov i veckan de senaste tre, och av den typen som jag varit tvungen att fasta inför. Det var så att jag fick en sådan klåda att jag ville kolla upp hur det stod till med min lever. Mina gallsyrevärden var lite höga i det första provresultatet men sen dess har de sjunkit igen, så allt verkar vara okej. Klådan består, likväl. Krafs krafs krafs grr.

När jag var yngre tyckte jag att det var jättespännande att ta blodprov, men jag utvecklade nåt obehag nån oturlig gång i vuxen ålder och kan inte längre se på när nålen åker in eller när blodet strömmar ut. Tycker att jag blivit mer bekväm med situationen under den här graviditeten, antar att det får väl klassas som nån slags KBT, typ. Det jobbigaste med de här proven har varit det där att fasta i tolv timmar innan, och det gör mig ganska svag och yr nu för tiden, vilket i sin tur kan få mig att känna mig ganska känslig, liksom som att jag lätt blir aningen illamående. I måndags var en sådan gång och då jag satt där med en nål i armen kom jag på mig själv med att tänka ”Får inte tänka på blodet som forsar. Nej tänk absolut inte på blodet som forsar ut i provröret. Blodet som forsar är nog det sista jag ska tänka på, så tänk definitivt på något annat än blodet som forsar ut i provröret.” och så vidare. Kunde inte sluta!! Fast det här tyckte jag att blev så märkligt komiskt att det ändå distraherade mig, så det var sist och slutligen inte så illa.

Fick på rådgivningen i går reda på att jag gått upp 800 gram på en vecka, så inte konstigt att kroppen tycks ha det ganska tungt just nu. De femtio gånger om dygnet jag sätter mig ner på och ställer mig upp från toastolen för att bebisen trycker på urinblåsan så har mina knän börjat protestera med en värk som emellanåt känns som att de kanske kommer ge vika. Känner mig verkligen som en åldring i de situationerna. Överlag har jag kapacitet till att göra i princip en sak om dagen, sen måste jag vila i fyra till tjugofyra timmar — att på förhand kunna gissa sig närmare än så till hur mycket rehabiliteringstid något ska kräva är omöjligt. Går jag och handlar kan det hända att jag i stort sett blir sängliggande tills nästa dag, liksom. Har dessutom utvecklat den störande ovanan att sova endast tre-fem timmar åt gången, fast då i två sjok om dygnet. Somna sent och vakna tidigt, vara uppe ett par timmar, sedan äntligen somna om och sova sent, men utan att någonsin sova tillräckligt för den delen. Ja ja. Bra förberedelse ändå, får jag väl anta.

Beräknat förlossningsdatum är nu i helgen, men just nu känns det inte så aktuellt att något skulle hända då. Har vid ett par tillfällen ändå tänkt att något kanske kunnat börja vara på gång, har då t.ex. haft molande värk i korsryggen och kraftiga sammandragningar som typ gett mig magknip, men det har alltså hittills gått om och jag tar väl lite för givet att det ska fortsätta göra det. Det är ju vanligare att man går över det beräknade datumet, och särskilt som förstföderska har jag förstått, så det har jag räknat med att själv göra också.

Fast för några kvällar sedan hade jag riktigt ont och då blev allt betydligt mer verkligt. Har fortfarande ganska ofta en overklighetskänsla inför allt detta och det har nog gjort att jag distanserat mig en del ifrån slutskedet, bland annat. Men då kände jag mig plötsligt så ensam och rädd. Rädd för att vakna nästa morgon och inse att nu händer det. Tänkte på att jag måste göra det här ensam (alltså föda) och att jag inte kände mig redo. Alltså fast jag förstås kommer få hjälp och stöd så är det ändå bara jag och min kropp som måste genomgå den där påfrestningen, menar jag. Det går liksom inte att gömma sig ifrån den där utsattheten, kändes sådär som när man var liten och vaknade från en mardröm och man drog täcket över huvudet, men här följer det där otäcka med en in under täcket, man är inte trygg någonstans, det följer med en. Låg och snyftade, liksom bearbetningsgrät i stillhet, medan Alfred tröstade, och kanske var det lite tårar som måste ut och darriga andetag som måste in för att jag skulle bli mer sams med situationen, för sedan dess så har jag inte känt riiiktigt samma ynklighet de gånger som ryggen värkt eller sammandragningar smärtat till.

Framför allt fick det väl mig att förstå att även om jag går förbi det beräknade datumet så är det inte så lång tid kvar alls nu och det kan också hända när som helst. Så tidigare i veckan plockade jag äntligen fram tygerna jag köpte för säkert två månader sedan och så sydde jag ett bebisnäste. Eller innan jag kom så långt var jag tvungen att köpa en ny symaskin, något som först gjorde mig så jävla frustrerad och på uruselt humör, att behöva avbryta min process mitt i när jag äntligen kommit mig för att klippa till bitarna, men när den nya maskinen sedan spann som en katt och vägde typ ingenting så var det tvärtom superroligt att sy, fast mina svullna fingrar är klumpiga som överkokta knackorvar och min rygg hotar med skott efter att jag suttit på en stol i längre tid än tio minuter. Så det blev inte så snyggt men det är i alla fall gjort.

Det är väl mycket sånt sista-minuten-förberedande som är på gång nu, medan vi fortfarande hinner göra det i förväg. En annan dag gick vi till loppiset nerför gatan och handlade en hög med bebiskläder, vi hade en del från förr men jag hade läst nån rekommendation om att kunde försöka ha si och så många plagg av den och den typen och då blev jag plötsligt lite osäker på att vi hade tillräckligt. Men det var ju lätt ordnat i.o.m. att vi har lyxen att bo så nära ett riktigt superloppis. Väl där blev vi blev något ivriga och nu känns det definitivt ganska avlägset att plötslig klädbrist ska bli något problem den närmsta tiden, om vi säger så. Alfred hittade också en Babybjörn-sele där som han fäste sig vid, själv hade jag funderat lite på bärsjalar och sånt men också känt att jag inte orkar sätta mig in i den saken. Kan bli så utmattad av att tänka på hur mycket det är som jag inte vet om bebisar. Nu slipper jag fundera på hur man virar en sån där sjal kring sig, i alla fall.

I dag har jag lagat mat, vilket är första gången på jäkligt länge som det inte är Alfred som stått vid spisen. Men jag klarade inte av att fullborda projektet p.g.a. sviktande hälsa, så det blev i alla fall så att det var han som fick hålla koll på kastrullen de sista minuterna medan jag haltade iväg till sovrummet för att lägga mig ner. I alla fall, gjorde en rejäl mängd linssoppa för att frysa in en del av den. Gör ytterst sällan sådant men det känns förstås förnuftigt nu så här på det som torde vara slutrakan av graviditeten. Följde inget recept men det är hackad gullök, riven morot och pressad vitlök som fräses mjuk i olja tillsammans med kryddorna paprika, curry, gurkmeja och spiskummin, sen tillsätts tomatpuré, vatten, grönsaksbuljongtärningar och röda linser och så får alltsammans koka tills att man är nöjd med konsistensen på linserna.

Imorgon ska jag försöka packa klart bb-väskan, hah. Börjar vara på tiden. Har också i flera dagar fantiserat om att gräva fram några av mina icke-preggo-plagg, tvätta dem och ceremoniellt hänga dem i garderoben och längta efter att få plats i dem igen, men orken, orken. Den har inte ännu räckt till, men drömma går ju.

Nä-ä hörni. Har försökt skriva det här inlägget sen ett par dagar, faktiskt, men det vill liksom inte. Blir alltid avbruten, skulle vilja skriva och känna mig lite zen-ig alltigenom men det tycks vara omöjligt. Jag var på ganska bra humör tidigare ikväll men så blev det tusen avbrott här, främst i form av tjafsande katter. Sen fick ungen i magen hicka och fy satan alltså så störande det är. Överlag så undrar jag verkligen varför det inte är fler som pratar om hur sabla obekvämt och irriterande det är att vara gravid? Nu gräver hen t.ex. omkring med en fot i sidan av min mage och jag vill bara att hen ska lämna mig fan ifred liksom. Vill primalvråla utav frustration ibland. Annat störigt är att Myra har haft löpperiod och varit allmänt frustrerande den senaste tiden hon med, men det värsta verkade ha gått om även om hon har behållit ovanan att stå och jama vid dörrar och sånt, eller bara i allmänhet jämra sig nu som då. Men så fick hon plötsligt här sent ikväll nåt allvarligare återfall och kissade i en fåtölj och samtidigt på två kuddar, en pläd och min oanvända nya merinoulltröja. Jag var på dåligt humör tidigare av alla avbrott och den grejen var liksom droppen, återhämtar mig inte ifrån det. Nu är allt bara obekvämt och liksom skavande. Såatt… vi sätter punkt där. Godnatt!

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

20150131_kahvia

Detta var i lördags, då hade jag sovit cirka tio (!!) timmar. Var då utvilad för kanske första gången hittills i år — DRÖMSKT — även om jag vaknade utan kaffe i hemmet, en situation som inte var alldeles behaglig. Gick till R-kiosken i ett töcken och köpte den största kaffemuggen de hade som likväl var för liten och för svag. Inatt har jag istället sovit knappt alls och allt extrastarkt dubbelespresso jag har hällt i mig har mest bara gjort mig darrig, så idag gick jag i ett annat slags töcken till Citymarket efter jobbet för att handla mat, men kom ut därifrån med hälften av varorna ur kategorierna sminkprodukter och doftljus. Olika sorters töcken kräver olika sorters pick-me-up.

Har i övrigt varit något i obalans på sistone, inte helt omöjligt så men nog tillräckligt för att jag ska ha på känn att jag varit det, så jag antar det betyder att det har jag. Av och an. Generellt glad, glad-ish eller åtminstone okej, men med en sån låg tröskel till att det ska slå över till vresig med en extrem lättretlighet. Minns ännu med viss (antagligen ohälsosam) upprördhet när jag åkte buss norrut för ett par veckor sedan och någon hade den obegripliga fräckheten att sitta och högljutt NÄSVISSLA utan att göra något åt det. Under åtminstone en timmes tid. Ondskans furste giv mig styrka. Tänkte ungefär att den personen borde tvingas kliva av, direkt, abrupt och helst på något vis retroaktivt också. Eller att jag själv borde dramatiskt och drastiskt slänga av mig i farten bara för att make a statement och — två flugor i en smäll — undfly tortyrhelvetet.

Men annars mår vi bra! Eller, ja, jag menar, ibland griper ju Skräcken ett hårt tag om allt innanför min hud och vrider om det som en äcklig disktraska som legat på bottnen av diskhon tillsammans med lite matrester i en veckas tid och jag känner all kall slemmighet bara liksom klämmas ut mellan fingrarna på Skräcken och glida mot insidan av mitt skinn så jag ryser till av både kylan och obehaget, och då dras jag naturligtvis med och drabbas av pur ”LIVET D:”-panik en stund innan jag inser att nä-nä-nä såhär gör vi inte här, här förtränger vi saker. Så då gör vi det och väljer att istället exempelvis fundera på varför vi plötsligt känner oss dragna till att identifiera som plural.

Men i alla fall… Annars mår vi alltså bra! (Ni då?)