som hemma fast borta, eller tvärtom

rekreation & civilisation

Processed with VSCO with f3 preset

Lördag i ett dimmigt Jakobstad. Dricker kaffe och äter kaka på Skorpan med Karin, Karin, Anna och Elliot och efteråt promenerar jag genom trähusstadsdelen Skata ut till loppiset på andra sidan järnvägen. Jag har ingen brådska fast klockan börjar närma sig loppisstängt och jag stannar upp då och då och knäpper bilder. Känner mig harmonisk och som att jag kunde höra hemma. Fina miljöer har väl överlag en sådan inverkan på en, men här är allting också så bekant. Har vandrat här förut, har besökt vänner här förut, har tagit fotografier här förut.

20160910_skata

Jag går längs med Skeppsgatan och sniglar långsamt förbi och sneglar försiktigt på huset som jag så många gånger förut tittat på, men under mina tonår, då det vita trähuset var obebott och slitet. Sedan var det någon som började rusta upp det igen och någon har säkert bott där i minst tio eller kanske femton år redan. I fönstren finns små skepp och huset ser inte alls längre ut som ett hemsökt utav spöken, utan utav en längtan till havet.

Jag når loppiset och när jag en halvtimme senare går därifrån stannar jag igen upp nu som då. Jag böjer mig vid dikesrenen och fotograferar rödklöver och renfana, går ut till järnvägen som jag på ditvägen redan gått över men eftersom att det nu är folktomt vill jag ta en bild. Jag gör det, vänder om, går längs med Järnvägsgatan in mot stan. Jag tänker att utifrån sett måste jag se ut som en turist, eller kanske någon som precis flyttat till staden och i sin utforskning av den inte ännu hunnit bli hemmablind.

Men så kör en bil ut från Lotta Svärdsgatan och stannar i korsningen, dörren på förarsidan öppnas och ut lutar sig en äldre dam som undrar om jag kan hjälpa henne hitta till TT-Hallen, för där ska kören Madrigalen uppträda den kvällen. Jag försöker ge en vägbeskrivning men vi är båda litet osäkra, fast jag besökt stället många gånger eftersom det finns ett loppis i samma byggnad. ”Hela livet har jag bott i Jakobstad och ändå!”, utbrister kvinnan. Jag slår upp adressen på min telefon och jo, jag hade gett rätt instruktioner, visar kartan åt henne och hon tackar, drar fast dörren, och medan jag går vidare hör jag bilen backa och svänga om på vägen bakom mig.

På kvällen är jag tillbaka i Jakobstad och jag råkar på många gamla klasskamrater från högstadiet. De hade varit på Madrigalens konsert de med, för en av dem sjunger i den, hon min barndomskompis ända sen vi var hos samma dagmamma under åttiotalets mitt allt igenom samma lågstadium till samma klass på högstadiet. ”Hur går det med Linnea då?” frågar en högstadieklasskamrat och jag svarar ”Tjaa jaa, det går väl både bra då och dåligt”, och sedan blir jag så fundersam över detta svar, så självklart men ändå inte ett helt socialt accepterat, att jag helt glömmer bort att bolla tillbaka samma fråga. Men jag gissar att jag vet svaret, det går både bra och dåligt. När två människor inte setts på flera år kan vi alltid räkna med att båda har hunnit erfara bägge aspekter sen sist, förstås, tänker jag och känner mig sedan krass i den tanken men kan inte förneka att den likväl är sann. Ändå, det hade varit trevligt att efterfråga och höra några detaljer, eller ens avslöja någon sådan själv. Det har bara aldrig tillhört min starka sida.

Men nu är jag förberedd. Så hur går det med er då?

Annonser

jeppis on my mind

opinion & reflektion

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.

mf-2

inspiration & kreation

20150722_yashicamf_005

20150722_yashicamf_004

20150722_yashicamf_001

20150722_yashicamf_002

20150722_yashicamf_003

Hämtade ut negativ igår och jag tror att lilla simpla Yashica MF-2 daterad 1980 kan vara min nya favoritkamera. Den är behändig på flertalet sätt — väger knappt någonting, följde i en snygg läderväska med rem, brukar vanliga AA-batterier, har inbyggd blixt och absolut inga inställningar förutom att ange ISOn som 100 eller 400 samt huruvida blixten ska vara av eller på, vilket såklart även kan vara begränsande men också så himla skönt att inte ha något att bry sig i utöver att positionera motivet nånstans i bild, typ. Sen är det bara att skjuta från höften och se vad det blir. Den har en liten varningslampa som tänds i sökaren om en trycker in avbrytaren halvvägs och ljuset inte riktigt räcker till och blixt borde användas, men jag brukar vara slarvig med att kolla sånt. Nåt att sätta bakom örat dock. Fokusavståndet ligger på en meter (- ∞) men som ni ser på bilden av pionerna så ger ett kortare avstånd en ljuv oskärpa.

Önskar verkligen att fler fotade analogt. Dels för deras egen skull, det är ju sjukt spännande att lämna in en filmrulle på framkallning istället för att titta på bilderna direkt, meeeen ändå främst för min egen skull förstås. För nu då jag sist skulle köpa filmrullar hade de försvunnit från två affärer som tidigare haft dem i sitt sortiment, och visst finns det nischade fotoaffärer att gå till men jag ogillar verkligen att det är det som det analoga fotografiet förvandlas till — något nischat och nästan obskyrt. Men jaja, tidens gång.

Ifall någon känner att med en Yashica MF-2 över axeln så skulle hen gladeligen fota några bilder med den istället för med mobilen nu som då, så har jag tre finländska tips på var ni tycks kunna köpa en just nu: tori.fi (10€), kameratori.fi (15€) och huuto.net (19€)! Själv köpte jag min för 2€ på loppis och jag brukar vara ganska snåljåpig då det kommer till prylar och sånt så jag hade nog knappast köpt den ifall att prisklassen hade varit det tiodubbla. Men, å andra sidan, så tänker jag också att vad är nu 20€ egentligen? Är kameran värd fyra ölstop? Två luncher? En ny blus? O ja, utan tvekan.

Samtliga bilder här ovanför tagna av Alfred, i Jakobstads Skolpark. Tillsammans med Karin och Karolina tossade vi omkring där under förra veckans onsdag och tittade på blommor, hittade exempelvis stränga tistlar jag blev mycket förtjust i. Sista bilden är förresten inte spegelvänd men texten på min väska är det, kijk zelf, ”se själv” eller t.o.m. ”se på dig själv” och därav spegelvänd text (knepigt, älskar sånt!), fick den på studiebesök på Willem de Kooning Academie i Rotterdam för nio år sen. Mycket bra tygkasse. Den har fraktat många drycker den.

jeppis pride indeed

rekreation & civilisation

20140726_001

I lördags gick vi naturligtvis på Jeppis Pride-parad, Karin hade fixat regnbågsnaglar.

20140726_002

Anna och Thomas var också där. (Och många andra kompisar och bekanta men att ta bild på dem lyckades jag ej med.)

20140726_00320140726_00420140726_005

Vi rörde oss genom Skata ut till Strengbergsporten och det ser liksom lite futtigt ut på bild men det var så fint. Blev mycket rörd ett flertal gånger.

20140726_00620140726_007

Inne i stan fanns det många åskådare som stödde HBTQIA-rättigheter de med genom sin peppighet, bl.a. min mamma som sedan joinade oss i tåget. Väl framme vid ändstationen After Eight var paradtåget mer ett paradfält och vi minglade och vimlade en kort stund innan vi sökte oss vidare.

20140726_008

På rådhuset vajade regnbågsflaggan. Blev så stolt över Jakobstad den här dagen, Jeppis Pride indeed!

20140726_00920140726_01020140726_011

Vi gick till Skolparken där vi satte oss i skuggan av vår gamla vän sen tonårstider, Moder Träd. (Och här är äntligen paradsällskapet Kakan med på bild!)

20140726_01220140726_013

Frank hade hittat till Jeppis han med och gjorde oss sällskap.

20140726_014

På Svenska Gården där prideeftersläppet höll hus på kvällen var Catariina konferencier och snygg i ypperlig utstyrsel.

20140726_01520140726_016

Scenen togs över av Alfred, som har bloggat om sin svinigt braiga show här.

20140726_017

Och sist men inte minst, Ellen ”Trött men lycklig” Strömberg, som är en av de som drog igång och arrangerade hela Jeppis Pride-grejen. Stående ovationer till henne och hennes medarbetare! Har så länge jag känt henne alltid varit glad över att kunna kalla henne min vän och nu är jag dessutom helt sanslöst stolt. Jakobstad med omnejd står lätt i tacksamhetsskuld!

jeppis pride och sånt

dokumentation & situation

Ganska ofta översköljs jag av narcissistångesten och får dåligt samvete för att jag inte bloggar om Seriösa Ämnen nästan alls. Inför exakt vem det är jag drabbas av denna skuldkänsla vette gudarna (old ones and new) men vetskapen att antagligen ingen fäller varken tårar eller humör över min ytliga bloggstil är likväl inget som räddar situationen, om något resulterar det snarare i att jag till på köpet känner mig pinsam-dum och inte bara ytlig-dum. Brukar ibland tänka att jag är så plågsamt självmedveten men det är en sån där sak som ingen någonsin borde beklaga sig över för det är UNIVERSUMS LAG att då är självmedvetenhet en egenskap en definitivt inte besitter, och alla himlar med sina ögon åt en för evigt. I ärlighetens namn är jag nog snarare så osäkert självfixerad så till den mån att jag sjukligt ÄLTAR mig och min egen person och där ser vi — vi är tillbaka på narcissistångesten!

Men tillbaka till bloggandet istället: Till saken hör att jag känner att allt rusar förbi så snabbt. Till sanningen, å andra sidan, hör väl att jag är häpnadsväckande långsam — andra tycks ju hänga med. Jag, å andra sidan, funderar i några dagar på att säga något om Jeppis Pride som kunde fylla ett blogginlägg och inte en tweet, sen låter det swoosh sådär som då ett jetplan flyger förbi och ens huvud vrids automatiskt åt fel håll, åt det håll där ljudet är, inte där planet är som ju välkänt vid det skedet redan är långt förbi och du, din stackars snigelhjärna, hann inte alls med. (IT WENT OVER YOUR HEAD, kan vi skoja idiomatiskt och bokstavligt i den metaforen.) Och då har de flesta övergått till att prata om t.ex. hijabuppropet. Eller Ryssland. Eller Syrien. Eller Bradley Manning. Eller vad/vem som helst annat.

Samtidigt så känns det ofta poänglöst att blogga om saker en inte har något produktivt att tillföra. Jag hamnade däremot in i en evighetslång diskussion om Jeppis Pride på FB som jag tänkte att jag kunde copy&pastea lite grejs från men hela tråden har sedermera raderats. Jag stöder förstås Jeppis Pride och hoppas på att delta och önskar att det bidrar till ett mera öppensinnat samhälle — singlar inte ut Jakobstad som motsatsen, tvärtom tror jag, fullkomligt generaliserande från min åskådarbalkong, att alla städer och orter i Finland skulle gynnas av ökad medmänsklig välvilja. Tror detta kan vara en universell regel, faktiskt.

jeppisregnbaage

Jag tweetade om detta innan och fast jag inte ännu har något produktivt att tillägga så tycker jag ändå att det tåls att upprepas (och utvecklas och genomgås gång på gång på gång på gång och att det egentligen är viktigt att det är precis det som görs också, som alltid när det handlar om att upprätthålla och/eller etablera mänskliga rättigheter), i.o.m. att en del personer har så svårt att förstå detta: Vi uppfostrar nya generationer. Andras ungar är alltid någons barn. Och att vägra acceptera harmlösa olikheter är så satans korkat. Samtidigt som det var mycket skriverier om Jeppis Pride så var det terminstart för grundskolorna i Finland och som vanligt var mobbning på tapeten. ”Vi måste motverka mobbning!” ropade många vuxna, speciellt de med barn i skolåldern, och så gott som alla övriga vuxna och många barn var även de överens om den saken. Det vore fint om mobbningen fick ett slut, såklart.

Samtidigt, i ett annat hörn av verkligheten, säger vuxna individer saker som ”Hör inte hemma i en idyll” följt av ”Förstår de inte att folk med en moralisk kompass tar illa vid sig?” (jag har ännu en dålig nyhet åt dig: din kompass är trasig), eller ”I bibeln står det tydligt man och kvinna och inte kvinna o kvinna eller man o man.. Och när den här pride kommer då ska mina barn inte vara i stan”, och ”Normala mänskor springer inte och strippar på gator och torg” (”””Normala”””), eller varför inte det utomordentligt trollstinkande (som jag dessvärre tror att likväl kan vara någon patetisk liten missnöjd amöbalorts riktiga åsikt): ”Homosexualitet borde förbjudas här i landet som i Ryssland!. Ryssland är en föredöme i vårt land om homosexualitet”. Och så vidare.

Ja, hur var det nu med den där mobbningen? Vad var det vi skulle göra med den?

Ifall nån missat kopplingen jag syftar på (förvisso inte något jag tror att nån av de som brukar läsa den här bloggen, främst de jag känner, skulle missa) så är den alltså denna: Mobbning & pridefestival tycks vara på allas läppar — men inte konstigt att mobbning förekommer bland barn då olikheter bemöts så avogt av vuxna.

Tänker att egentligen är ekvationen mycket enkel. Endera så väljer jag att vara en mobbare, eller så väljer jag att inte vara en utomordentligt avskyvärd person. Tänker också att även valet är mycket enkelt.

I övrigt så ska ju alltså Jeppis Pride diskuteras på Obs debatt ikväll, kl 19:55 finsk tid. (Min kompis Ellen som varit med och dragit igång paraden kommer dessvärre inte vara där, men jag är mycket stolt över henne och vill därför inte missa chansen att skryta med vår vänskap så det är vad jag klämmer in här, och om det nu är så att det belönar mig lite extra street creds, so be it!)

Jag hade fler tankar men de försvann. Det ska också tilläggas, angående bloggandet, att vetenskapliga undersökningar har visat att jag i princip inte kan fungera i ett rum där någon samexisterar, åtminstone inte om dessa individer på något vis uppmärksammar mig om antydningar till att mänsklig existens utöver min egen finns till i samma rum. Att koncentrera mig på att tänka när Jim sitter mitt emot mig och frenetiskt skjuter bad guys genom att klicka på ALLA KNAPPAR på både tangentbord och mus i en oändlig cykel som i genomsnitt varar 0,7 sekunder per varv, är omöjligt. Jag är oftast också överjävligt trött också, för trött för att lyckas producera en sammanhängande tanke, men idag försov jag mig en timme så YAY FÖR DIG, SNIGELHJÄRNAN! Har förresten förflyttat mig till soffan, kamouflerar Jims klickljud med kanalen Indie Classics på tvn, ska snart byta över till Yle Fem, och det tycker jag ni ska med! På Twitter är det hashtaggen #yleobs som gäller. Förstår inte ännu riktigt vad det finns att ”debatteras”, liksom, kan inte komma på ett enda sakligt, konkret motargument motståndarsidan kunde tänkas komma med, men det visar sig kanske!