Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged jobb

Choose another tag?

20170716_00120170716_002

Har inlett min sista jobbvecka innan semestern, som sedan övergår till mammaledighet, och jag har nog aldrig förr känt så starkt inför ledigheten. Kanske för att jag vet att jag inte alls kommer vara särskilt ledig, inte till att börja med i alla fall, nu när vi är mitt uppe i flytten och renoveringen, och för att jag därför i flera veckor nu har känt att jag inte egentligen skulle ha tiiid att jobba längre när det finns så mycket annat jag kunde och borde göra.

Kanske också för att varje arbetsdag blir mer och mer av en fysisk prövning, det går bara inte att hitta en bekväm ställning för de sista tre timmarna varje dag. Ryggen värker medan fötter och ben svullnar och somnar. Likväl är det inte (ännu) tillräckligt plågsamt för att sjukskriva sig, men definitivt tillräckligt för att inse vilken jäkla lyx det är att jag kan ta ut min semester och således kunna ta ledigt redan utan att det snattar någon tid ifrån själva mammaledigheten och utan att behöva återvända till jobbet där emellan. Långledigt!

20170716_00320170716_004

I söndags målade vi klart golvet i vardagsrummet och medan färgen torkade mellan varv tre och fyra latade jag mig i sängen iklädd stödstrumpor och min relativt nyligen loppade kimono/morgonrock och väntade på att Alfred skulle hämta sojawraps. Fördrev tiden med att ta selfies, som ni ser. Ser så fram emot att ha tid åt sånt, att bara kunna slappa, utan påträngande tankar om vad som borde och kunde göras. Ser för den delen också fram emot att ha mer tid att blogga, att nu som då faktiskt känna att jag har tid att samla och sätta ord på mina tankar på det där sättet som bloggandet möjliggör. Snart, hoppas jag.

Fick förresten hjälp av en supertrevlig dam på apoteket när jag köpte stödstrumporna. Det fanns några olika sorter där och jag visste inte vilka jag skulle ha och då erbjöds jag guidning ur vilsenheten. Hade precis bestämt att jag skulle testa dessa då hon liksom utbrast ”Men vänta! Vi måste se efter så att du inte tar HERRMODELLEN” och jag med klara rödstrumpefasoner kunde inte hålla mig ifrån att sätta fram ett roat ”Åh jasså, och jag som trodde att vi hade likadana fötter 🤔🙃🙂”.

Kanske var det tack vare att kunden alltid har rätt men hur som helst så fnissade hon till fast jag var förberedd på platt fall — bra grej på så vis att skoja i affärer, ens humor duger liksom där redan bara p.g.a. personalens kodex. Kunde sen konstatera att differentieringen mellan ”dam” och ”herr” för dessa strumpor antagligen åsyftade storlek. För, ni vet, en dam har aldrig fötter större än storlek 39 och en herr aldrig mindre än 40, förstås. (Men om det höll jag tyst.)

I övrigt så hittar mitt hår volym ibland för att jag nu för tiden tvättar det endast en gång i veckan. Det gjorde jag alldeles nyss så nu ser jag ut som en dränkt och vattenkammad larv igen, med kulmage. Var icke rädda om ni ser en överdimensionerad sådan åla sig fram på stan denna vecka. Det är bara jag som inte orkat ta ett enda steg till på mina ständigt värkande preggotrampdynor. Jag kan vinka åt er om ni är osäkra på att det faktiskt är jag som ligger där, men allra säkrast känner ni igen mig på mina strumpor. Långa ända upp till knäna, löjligt spända kring svullna benvalkar, svarta med asymmetriska vita målarfärgsfläckar och specifikt formstickade FÖR EN DAM.

20150110_snoe20150111_snoe

Det är såhär igen att utkasten samlas på hög och i varje ett finns det bara ett ynka par fraser som aldrig bildar en mening, och då menar jag både bokstavligt och bildligt. Varje gång jag försöker skriva lägger sig en stress över mig, som att jag måste prestera både innehålls- och tidsmässigt, måste både tänka något knepigt eller åtminstone någotsånär nytt och hinna få ihop det medan jag kan, vilket definitivt inte är något som fungerar för mig. Det är inte avslappnande som det brukar (brukade?) vara. Så detta inlägg är här främst för att klart illustrera att förväntningar och annat relaterat, pah, de kan då lätt kika sig i aktern. Kunde gnälla mer om detta men jag ska inte blogga om bloggande, det är inte bara långt ifrån nytt utan dessutom så sabla tråkigt det med.

Begriper fortfarande inte hur fasiken det är tänkt att en ska nästan för alltid orka jobba åtta timmar om dagen. Jag tror på något vis ibland att detta bara är en mardröm — och då menar jag inte jobbet i sig utan bara det att hälften av min vakna tid varje veckodag går åt till att ha råd att leva med resultatet att sen har jag inte ork att leva — det känns emellanåt som att det är något temporärt som jag kommer komma ur nån gång i framtiden, men sen inser jag att nope, detta är livet, detta är mitt liv nu om jag har tur. Såhär är det för de flesta människor. Hur de heltidsarbetar och ändå resterande tid lever kommer jag kanske aldrig att begripa. Det känns orimligt. Men, nåja. Sätter det åt sidan. Även detta onya gnäll var förstås tråkigt.

Ständigt denna trötthet. Har inte vant mig med att jobba ännu, är bara pigg ungefär där mellan tio på förmiddagarna och tre på eftermiddagarna och före och efter det befinner jag mig i ett sömnigt vakuum. Trots att jag för det mesta sover tillräckligt känner jag mig ändå utmattad tills helgerna och då sover jag lite mer, men inte på något vis för mycket, vilket ändå bara resulterar i att jag är huvudvärkig och dåsig och trött. Och missnöjd. Framför allt missnöjd. Det här är inte ett klagomål på jobbet, förresten, utan på hur illa min kropp hanterar situationen. Tror jag lider av järnbrist, insåg jag nyss, och känner mig dum för att jag inte fattat det tidigare. Jag bär de karaktäristiskt fysiska symptomen, blek och hålögd, men det avslöjar ytterst lite i.o.m. att så kunde jag i princip alltid beskrivas. (En gubbe på fest för ett par månader sen sa ”Jag har sett dig [under kvällens lopp] och funderat att hur kan man vara så mörk under ögonen?”, blev väldans irriterad på det här att kommentera någons utseende över huvud taget och på att jag reagerade som en typisk ”ung flicka” (alltså ”lilla gumman”-ish) så som äldre personer verkar tendera se mig, jag betedde mig så patetiskt att jag rabblade fram en ursäkt, ”Jag har bara sovit fyra timmar och varit vaken sen klockan fem i morse!”, m.a.o. typ ”Förlåt för att du måste se på mig! Jag vet att jag inte borde få synas bland folk!”, jag kände mig generad, kände mig ful, kände mig misslyckad, kände mig oändligt bortgjord, och sen var ögonblicket förbi och det tog ca tre sekunder men en evighet för länge för mig att inse hur dåligt det hela var och pafft kände jag bara MEN VA FAN?! Menmen. Sådär är det ibland.)

I alla fall, jag ska bli pigg lagom tills hösten då jag ändå inte kommer vilja göra annat än isolera mig inomhus p.g.a. rå, elak kyla som brukar härja här i Österbotten den årstiden. Kände av samma kyla igår, för övrigt, en sådan som griper tag om märgen och kyler ner den så att man känner sig som de där vattenpottarna ute på grusvägar kalla höstmorgonar, frusen på ytan, fast helt tvärtom, som att kölden kommer inifrån och att den sakta kommer sprida sig, varje natt kommer isen bli lite tjockare och sen en morgon när man ska trampa igenom isskorpan så håller den.

Så jag har börjat klä mig i tjocka yllekoftor, fluffiga angoratröjor och blivit sams med faktumet att hösten redan är på god väg, medan en stor portion av resten av stan tycks gå ut i t-shirt, men det tycker jag verkar vansinnigt. Även om också lite skönt, att inte behöva ångra det valet under huttring och tandhackning, vilket jag skulle. Fantiserar redan om att få börja använda stickade sockor.

#muntergök

Har ju varit ganska inne på 90-talsmodet en tid nu och nu har det också börjat innefatta just den här förkastliga stilen: stora, bylsiga tröjor som är alldeles för korta för att användas med leggings/treggings, men det gör jag likväl, främst p.g.a. bekvämlighet men också så har jag, ganska förvånat, noterat att jag börjat tänka att kanske det inte är så illa ändå. Funderar att kanske funkar det, kanske blir det coolt igen, kanske kommer alla den här hösten plötsligt att vilja se ut som en average soccer mom på skidsemester under tidigt 90-tal. Vem vet!

Det blir bara svårare och svårare att kategorisera dessa inlägg och svårare lär det bli för jag tänker att enda chansen jag har att upprätthålla nån form av bloggande är att röra mig längre bort ifrån bloggandet och mer mot dagboksantecknandet. I och för sig, varje gång jag skriver ner någon plan jag har angående bloggen (skittöntigt i sig) så brukar det gå helt tvärtom eller inte alls så jag borde inte men fan något måste jag ju skriva annars skulle det ju bli inget alls innan det blev inget alls. (Fast vid närmare eftertanke tänker jag att det hade varit lika bra, men YOLO!! Som ungdomarna säger.)

20130531_webcam_001.jpg

För det känns så. En bra tid har det varit så nu att jag t.o.m. blivit sur och stressad då jag tänkt på bloggandet och allt relaterat till det, istället för att bara vara generellt ointresserad eller något ditåt, det har alltså sträckt sig förbi det. Tvärtom har intresset visst funnits men nånstans därefter på vägen mellan idén och görandet så har det bildats en propp. Kan inte räkna utkasten jag börjat på för att sen lämna ofullbordade. Julia skrev i förrgår om att typ nicha sin egen blogg, möjligtvis i misstag (eh, inte att hon skrev i misstag utan att en bloggare nichar sin blogg i misstag menar jag då) och på grund av detta känna att det blir obekvämt att blogga efter det, och jag känner ofta precis likadant. Jag känner framför allt ofta att jag borde ha något att säga för att blogga, ha något verkligt att säga menar jag, något genomtänkt eller observant eller fyndigt. Lite som att man inte får framstå som för dum och ytlig, bara, kanske inte nån niche det direkt men det känns i alla fall inrutat på sitt sätt. Jag har läst många inlägg som pratar om Den Stora Bloggapatin 2013 och tankar om vad den kan tänkas bero på i individuella fall och jag tänker alltid ”I hear ya” men jag kommenterar i princip aldrig för det är också något som jag tyckt att har blivit krävande. (Och nu tänker jag: COME ON, Linnea, COME ON.) Men så sa/skrev Sylvia nånting idag som kändes precis perfekt vad det gäller prestation och engagemang, ”Skriv fem ord om dagen kanske, ta alla bilder på allting som inte finns om vintern”, vilket alltså var tillräckligt simpelt och okrävande för att jag två sekunder senare skulle, med extrem högtidlighet dessutom (i mitt stilla sinne, men ändå), inse/besluta: Ja, det ska jag.

Har faktiskt en hel drös med bilder som jag tänkt posta, liksom riktiga bilder, tagna med en verklig kamera och inte bara en liten inbyggd skruttlins som fotar 640×480 gryniga pixlar med sina 0,3 megapixlar, men jag känner att den här låga kvaliteten är mycket passande och talande och sätter ribban precis lagom för min, eh, ”återkomst”.

Jag har köpt en ny sommarhatt.

20130531_webcam_003

Och tagit på mig min sommarskrud. (Hah!)

20130531_webcam_002

This shit is b-a-n-a-n-a-s.

Nu är det så att de här bilderna var tagna en annan dag då humöret var mera nedstämt och på agendat stod en sorglig stund då helsvart klädsel faktiskt traditionellt tenderar höra till dresscoden här i vår västerländska kultur, men det känns definitivt inte rätt att prata om det nu i detta oseriösa fjanteri till inlägg, så det får vänta.

I övrigt har jag börjat jobba. I början av året då jag klippte hippiehåret tänkte jag att då var ju del ett (”klipp dig”) avklarat av den där borgaruppmaningen, och jag tänkte också att det säkert var bra så. Del två (”och skaffa ett arbete”) trodde jag ärligt inte skulle hända så snabbt, eller typ nånsin actually. (Nåjanåja.) De kallar mig Frank 2, och idag, på min tredje dag, hette jag ”Frank junior” en stund.

Var nära att utförligt börja berätta om hur de bytt ventilation i vårt hems kök och badrum och hur det alltid viner i badrummet nu och att det är liksom stormigt och äventyrligt att gå på vessa (toa) nu för tiden, sen funderade jag också på att beskriva ett märkligt alienkryp som kröp på mig här inne och som jag inte lyckats identifiera ännu men så slog det mig att kanske inte ändå? Tanken var förvisso att skriva mera dagboksblaj utan att känna att jag borde underhålla, alltså inte nödvändigtvis som nån som drar standup eller nåt men sådär som en värdinna bör göra på hemmafest snarare, men fan man ska nog vara ganska såta vänner ändå om man ska kunna dra historien ”Jag såg ett MÄRKLIGT KRYP!” bara sådär och helt utan poäng. Den gripande berättelsen om vår badrumsventil, däremot, den bjuder jag på. Varsågoda. Nästa gång blir det del två: ”Men varifrån kommer det där ljudet då?”, så stay tuned.