Blankt

20190526_blank_001

På söndagsmorgonen klockan 06:56 stod jag nere på en brygga uti en sjö i Nedervetil. Där finns ett retreat med träkojestugor ovanför marken och vi hade sovit där. Inte i närheten av tillräckligt länge, förvisso, men barnet var av annan åsikt. Ska visa fler foton men måste först bara rensa bland alla dubbelgångarbilder med motivet smala skogsstigar i mörk grönska, för er skull.

När jag gick igenom albumet insåg jag att jag är så väldigt bildmässigt förutsägbar när jag kommer till en skogsmiljö. Det fanns en fin vattenvy där, som ni ser, men det är likväl alltid skogen som jag barkar åt. Så att säga.

Jag brukar tänka att det finns strandmänniskor eller skogsmänniskor sådär som det finns kattmänniskor eller hundmänniskor. Eller finns och finns, och kanske handlar det mer om vattenmänniska än strandmänniska, men ni fattar. Hur som helst, mina mobilfoton gör det rätt tydligt vilket håll jag dras åt. Hur är det med er? Eller är du, typ, öppen slättmänniska u sick fuck? (Grips ju av skräck varje gång jag åker genom Söderfjärden.)

20190526_blank_002

Och hoppar vi över till temat textmässig förutsbarhet istället, så kämpar jag verkligen stenhårt med att inte gå in på linjen gud vad tiden rusar hjälp. Det är svinsvårt att inte halka dit, men jag vill ju inte. Inte igen. Orka vara så tjatig. Ändå är det typ allt jag tänker på.

Löste jag inte det fint? Nu nämnde jag ju det fast inte riktigt. Nu kan jag säga, utan att egentligen säga det, att jag knappt hinner med. Till stor del för att jag till kvällarna är så trött att jag fastnar i halvliggande ställning i soffan och där sipprar mina chanser till egen, ostörd tid förbi. Det har jag helt säkert också sagt förut.

20190526_blank_003

Äh ni får ursäkta hur tråkig jag är. Känner mig JÄVLA poänglös men det är ungefär som att försöka springa under vatten att skriva det här inlägget. Går så sabla motigt. Lite samma känsla som att försöka jobba med något men inte få den där ostörda, oavbrutna, odistraherade tiden, faktiskt.

Men men. Så kan det vara i denna extraverta tid av flytande jobb och öppna kontorslandskap OCH förstås en (förtjusande) ettåring här hemma då. Fast… just nu lider jag inte av nåt av dessa så jag vet inte vad problemet är. Inte ens katterna går omkring och jamar vid min stol så som de brukar så fort jag sätter mig vid skrivbordet. Det finns absolut inget som kunde störa mig nu. Så varför är det då så svårt att ta sig framåt genom denna spegelblanka ythinna? Jag är väl dessutom bara orutinerad, också. Jomen jo! Det stör. Alltid finns det nåt. 😏

Annonser

Inte som på räls

20190206_sov

Trots mitt snack om järnbruari i förra inlägget så har månaden hittills inte gått helt som på räls, om vi säger så. (Det här inlägget har jag till exempel försökt skriva i fem dagar nu, skojar inte ens, så länge har fliken legat öppen.) Har blivit förkyld, sen ännu mer förkyld då jag trott att det börjat vara förbi, har tappat min telefon som sedermera blivit stulen, har en period inte kunnat sova och i princip drivits till vansinne p.g.a. denna sömnbrist, och så vidare.

Har också fått mens, för det är klart att den ska komma tidigare för att pricka allt annat skit. Fast ska väl inte börja klaga på mensen riktigt ännu, fick i alla fall va utan den i hela två år, från att jag blev gravid fram tills alldeles nyligen, ända tills att jag började fundera om det var nåt fel på kroppen. Men den var bara snäll alltså!

Fast nu tyckte jag mig känna av en riktig intensiv-PMS under de sista timmarna innan mensen kom igång. Bara gick omkring och svor och muttrade och gormade åt katterna. Varje flygiga lilla hårstrå kittlade mig i ansiktet och jag ville skrika och slita loss såväl hår som hud. Hoppas det inte ska vara så varje gång, herregud.

20190206_kok

Sen har jag börjat jobba också, fast bara halvtid. Dagarna brukar ju alltid vara så evighetslånga efter en ledig tid, men faktiskt så har tiden gått ganska snabbt på kontoret. Dels för att jag ändrat mina arbetstider, tror jag, förr jobbade jag nio till fem men nu har jag fått byta så jag är där från åtta till fyra istället. Förr var det kväll när jag slutade, nu är det som att det finns massor av dag kvar när jag släcker ner kontoret. Känns bra, inte som att jobbet slukar dagens hela potential.

Och Blenda har varit två halvdagar på dagis förra veckan, nästa vecka ska hon vara längre. I torsdags hämtade jag henne. Jag hade förhoppningar om att hon skulle skina upp och komma springande mot mig med armarna utsträckta, men istället vred hon nonchalant på nacken, kastade en måttligt imponerad blick på mig, drog lite på munnen och typ nickade som att hon tänkte ”Jahapp, det var du ja”, och vände sig direkt tillbaka till att hålla låda inför sina nya kompisar. Ingen tid för mamsen. Ja ja, vi tackar för den klara förhandstitten in i tonåren.

Anyhoo, ska egentligen göra annat nu. Ville bara ta tillfället att flika in och lämna rapport innan det blev en ännu större snöboll av det. Nu ska jag redigera klart en hop med bilder som är long overdue — de är dock inte fotade med samma manick som bilderna i detta inlägg. De knäppte jag med surfplattan genom fönstren en kväll här och megapixlarna är alltså inte jättemånga men jag gillar detta ju. Bra gryn ändå. Får NÄSTAN lust att ta nån gammal digitalkamera i bruk bara för det. Min allra första hade till exempel 1.3 megapixlar. Hehe. Det ni!

Ge järnbruarit

20190201_001

Järnbruari! Så har jag försökt peppa mig själv inför den här månaden. Den brukar lätt kunna bli årets tyngsta för mig, mörkret och kölden har kört slut på orken, men i år testar jag något annorlunda: Ökad aktivitet! Vilket annat år eller månad som helst skulle det ha känts som helt fel väg att gå, men fasen nä, tror jag är redo nu. Vill försöka återfå aningen mer rutin och struktur i mina vardagar. Detta genom att återgå till jobbet, fast bara deltid. Hoppas på att det ska sporra mig att hållas mer aktiv, eller få en mer aktiv grundnivå, eller vad man ska säga. Inte förslappas lika mycket, är hur som helst poängen. Jag vill så innerligt att jag ska känna mig piggare och generellt mer alert, att det ska bli uppfriskande att komma sig ut utanför mitt eget sammanhang.

Och Blenda ska alltså börja dagis! Hon har skött inskolningen jättefint, själv tycker jag att det är vemodigt och besynnerligt att vi ska vara ifrån varandra så mycket hädanefter. Liksom, jag vill ju veta hur hennes dagar är? Ska hon gå omkring i den här världen helt utan oss som om hon hade ett alldeleles eget liv? Det är SÅ MÄRKLIGT! Och till på köpet lite hotfullt och jag förstår inte riktigt varför. Är det så de så kallade ”modersinstinkterna” jobbar? Eller är jag ett good old kontrollfreak bara? Oavsett, ska vi faktiskt bli tvungna att montera en GoPro på hennes axel? Ja, jag är rädd för det. (Men det är okej för varje dagisklass har väl ändå minst en sån förälder va?)

Både småsörjer och ser fram emot att vardagarna ska förändras. Jag har trivts väldigt bra här hemma, men det har inte varit en lika produktiv tid som jag föreställt mig. Alls. Blir frustrerad på det här men kan förstås bara rikta det inåt. Jag läser om personer som håller i så många olika trådar, gör ditt och datt här och där, och jag blir liksom lite förbittrad. Inte på de personerna, men på att jag inte ännu fått det att flyta. Vardagen.

Psykologen jag gick till under graviditen menade att jag (då på tiden) antagligen balanserade på gränsen till nån slags utmattningssyndrom, och hade gjort det en lång tid. Jag minns att jag protesterade, ”Men jag GÖR ju ingenting!”. Och så var det verkligen. Så hade det länge varit. Jag hade varit långtidsarbetslös, mådde inte så bra då och fick inte så mycket (läs: nåt alls) gjort då heller, sen börjat heltidsjobba — något som kan vara en stor påfrestning för en, menade psykologen — och sen bara väntat på att inte vara så jävla trött hela tiden. Åren gick och den tiden då jag ”vant mig vid att jobba igen” kom i stort sett aldrig.

Men djupare än så dök vi aldrig ner i den grejen. Det kändes inte relevant just då när jag hade en lång ledighet framför mig — men jag märker hur mycket det betytt för mig, att veta att det potentiellt inte bara är så att jag är extraordinärt hopplös utan faktiskt kan ha fullt godtagbara skäl till varför jag ibland upplevt livet som så krävande och belastande. Och nog har ju verkligen mitt humör förändrats under den här tiden här hemma. Jag märker ju att jag repat mig, från i alla fall något, enormt mycket. Ändå tycker jag mig känna av det där ibland, hur orken bara inte finns och jag tänker ”det kan fan inte vara normalt”, och nä, kanske har det inte riktigt alltid varit det heller.

Det har egentligen varit en tuff dag med lite sömn, faktiskt hela veckan lite sömn, och humör som växlat från högt till lågt, och äh, jag vet inte. Försökte skriva om det men det blir inte rätt. Främst är jag bara ganska trött på mig själv.

Så jag borde antagligen sova.

Dagen som grytt och gått

20180725_gryning

Gryningsljuset faller så magiskt i köket. Sommartid letar det sig först genom ett tjockt bladverk sammanvävt utav varierande trädarter och nu också genom den virkade duken jag hängt upp i fönstret — innan det till slut landar på köksskåpen.

Jag var fortfarande vaken när solen gick upp. Nån timme längre också. Satt uppe och fixade det sista med en webbsajt som jag ställt i ordning för Bertills & Jung, stans fräschaste kommunikationsbyrå. Eller ännu fanns det lite småfix att göra då omvärlden sträckte på sig och jag kröp ihop, men jag gjorde det sista av vad jag kunde.

Vaknade en och en halv timme senare av att Blenda kröp omkring i sängen. Alfred tog morgonskiftet som han så ofta gör, jag sov vidare i fyra timmar. Vaknade och kollade telefonen direkt, nervös över att något skulle ha gått fel med sajten precis vid lanseringen. Men festfiilisen fortsatte i gruppchatten med Linn och Anna och jag kunde andas ut och stjälpa i mig ett par koppar kaffe.

Hade gått och lagt mig med avokadoolja i håret som inpackning. Tvättade ur den, schamponerade tre gånger. Håret kändes annorlunda att dra fingrarna genom, och det var en lättnad. Under gårdagen hade jag, efter några dagars upptrappning, till slut blivit så trött på mitt slitna, slitna hår att jag klippte bort knappa tio centimeter med darrande hand. Bara stod inte ut med det.

Det når fortfarande en bra bit förbi axlarna men i jämförelse känns det så kort, men jag känner mig inte naken som jag alltid brukade göra när jag klippte topparna mer än ett par centimeter. Det är som att håret slits extra snabbt nu för tiden, känns som att luggen som är på utväxt aldrig kommer hinna växa ut för jag måste alltid rensa i topparna. Ska försöka göra oljeinpackningar mer regelbundet. Det kan väl inte bli värre i alla fall.

Vi gick ut för att hämta ett par gardiner jag beställt från Jotex. Egentligen ett par likadana som de jag köpte på loppis till sovrummet för ett fåtal månader sen, men alltså grejen är ju att det finns två fönster i sovrummet och det är bara trevligare med två gardiner per fönster. Är van med att tvingas kompromissa med detta på grund av loppisgardiners begränsade tillgängliga upplaga, men nu var ju inte sovrumsgardinerna av den sorten. Så jag slog till när reapriset inte längre gick att motstå.

Vi fortsatte in till matmarknaden som besöker gågatan den här veckan. Blev häromdagen lite besviken att vi inte hittade den italienska pasta-vagnen som i fjol gjorde en otrolig Pasta Alfredo som rördes om i — alltså inuti — en urgröpt parmesanost. Istället blev det då pizza med rökt mozzarella, inte fy skam det heller, men inte var det någon i-parmesanost-tillredd Pasta Alfredo inte. Det ska vi inte smussla med.

Men idag var köket från en annan kontinent. Sambo Alfredo hade spanat in en pop-up restaurang med afrikansk mat, tror närmare bestämt från Senegal. Så gott. Ofta när jag äter lunch ute så blir jag lite besviken. Rätter låter så bra på listan men det är sällan de helt levererar. Nu var det långt ifrån det — befinner du dig i Vasa så ska du genast uppsöka Afrasene-ståndet, ungefär framför Hesburger.

Släntrade av hemåt med ett par stopp här och där. När vi gick över gatan hann det slå om till rött innan vi var över hela och jag skjutsade Blenda i en paraplyvagn som jag loppade för nån vecka sen. Den har så små hjul att det kan vara lite krångligt att ta sig över en del kanter så jag stannade upp för att vippa hjulen över trottoarkanten och gick vidare. Alfred som redan stod på trottoaren då flämtade till och sa att jag nästan blivit påkörd. Jag hade inte märkt någonting alls i min koncentration på att manövrera vagnen, men han sa att en bil, som ju stått och väntat på grönt, gasat förbi cirka tjugo centimeter ifrån mig bara. Vad i helvete?

Blev efterhandsförbannad och önskar fortfarande att jag hade märkt så jag hade kunnat kasta min iskaffe på den eller nåt. Vilken jävla idiot. Man kan väl vänta två sekunder till fast det slagit om till grönt för tre sekunder sen? Vad är det för en pissperson som inte aktar en annan människa som dessutom håller i en barnvagn? Hade det känts bra att köra på mig? Knuffat omkull mig och vagnen? Så att vi — en förälder och en bebis — slagit oss på asfalten och trottoarkanten? Kanske ganska illa också? Nä, tänkte väl det.

Kommer hem, kollar telefonen och i gruppchatten läser jag att sajten ser annorlunda ut. Ahhh. Jag hade lagt till en översättning innan vi gick hemifrån men inte gjort den klart utan låtit den gömma sig i bakgrunden. Trodde jag — tyvärr påverkade det själva startsidan på ett oväntat sätt så att fel sida dykt upp där. Det gick att fixa väldigt enkelt och snabbt men fy fan vad störigt, den hade säkert varit så i ett par timmar. Och just idag då så många kollar in sajten.

För några timmar sen schasade jag iväg Alfred hemifrån. Jag hade precis nattat Blenda och då jag kom ut ur sovrummet satt han i soffan och såg hängig ut. Hans kompisar skulle gå ut på en öl men han tyckte han var för trött, ”Om det bara hade varit en timme tidigare”, sa han till och med. Jag bara ”Ja äsch… tråkigt” och sen går jag in i köket där jag kastar en blick på klockan. Som var åtta? Ha! Haha! Ingenting ju!

Men det blir väl lätt sådär, att (nya) föräldrar lever enligt bebisen dygnsrytm, som jag sa åt Alfred. Helt plötsligt känns klockan tio på kvällen som mitt i natten — i princip samma tid som jag förr i världen brukade piggna till och börja söka mig utåt om helgerna.

Eller kanske inte mitt i natten, det har närmast blivit nån slags märklig icke-tid. Lite sån här att nu har vi varvat ner. Inte så att vi går omkring och smyger här hemma men sådär att, tja, man skulle gott och väl både hinna och orka starta en maskin tvätt och disk, duscha omiljövänligt länge och dammsuga köket. Men utav respekt för grannarna så gör man inte det. Men man går inte heller ut. Utan man sitter hemma och lite rullar tummarna — fast förvisso på ett väldigt sövt och mestadels förnöjt sätt — men visst ska det erkännas att ibland kan jag sakna den gamla tiden då. När natten, rent av kvällen, ännu var ung klockan tio.

Men inte ikväll! Ikväll är jag tillfreds. Nu är klockan strax tolv och jag sitter här och äter choklad som förvarats i kylskåpet för att inte smälta bort bara utav inomhustemperaturen och inte ens solljus. Och Blenda sover. Sämre kunde man ha det.

Österbottniska drifter

Då jag vaknade så tidigt i morse så klev jag upp med förhoppningen på att jag skulle vara flitig. Så blev det inte men hur som helst så tänkte jag på detta med idoghet, att stiga upp  i ottan och knega på, tycka att det är skönt att inleda dagen med att skaffa ett rejält dagsverke i ryggen.

20180503_morgonljus

Morgonstund har guld i mund.

Min egna handlingskraft är helt klart som starkast en annan tid på dygnet, men de gånger jag kommer igång direkt jag vaknat — oj jävlar så jag känner mig som En Riktig Person då. Jag tassar omkring och triumfmumlar att jag hanterar skiten ur det här livet då, under tiden jag betalar räkningar, rensar ur skåp eller torkar damm på fönsterkarmar.

Det är inte riktigt det som brukar åsyftas då man pratar om österbottnisk driftighet, men jag undrar om det inte ändå är besläktat. Lite så här att enda gången man med orsak, och utan genans, kan (får?) känna sig stolt över sig själv är då man faktiskt åstadkommer något tämligen konkret. Då man presterat utav ansträngning eller övning. Då täcks vi klappa oss själva på axeln, rent av offentligt.

Har på sistone snubblat in i samtal som kretsat kring att österbottningar är så företagsamma och vet ni, jag är inte säker på att det faktiskt stämmer.

Eller det finns ju säkert statistik att kolla fakta i det där — huruvida det är så att det per invånare startas fler företag och föreningar här jämfört med vad det gör Nyland, Egentliga Finland, Karelen eller vad som helst —  men utan att sätta mig in i sådant (för tiiidigt på dagen ju… *latmask*) så tänker jag spontant att det har att göra med branding. Och kanske sådan som uppstått ganska oavsiktligt då.

För att häromkring ligger det en särskild heder i att STRETA ÅPÅÅ. Att fixa själv, eller för den delen ta hjälp av andra på talkokraft, men hur som helst styra upp grejer utan att anlita hjälp. Upprepar mig lite nu men det är alltså okej att framhäva ens egna flit. Det är fult att skryta, men det är duktigt, beundransvärt och REDIT att jobba hårt och stå för det.

Så vad jag menar är att kanske vi bara hör om det mer. Jag har kanske fel men jag gissar att vi nog inte skiljer mycket i exempelvis entreprenörsdriftighet sinsemellan ändå. Eller det känns bara som ett sånt typiskt österbottniskt dravel, SJÄLVKLART vill (och täcks!) vi framhäva just den saken.

Det var också någon som sa att hen tycker att vi här i Österbotten är mycket bättre på att stödja varandra och varandras företag. Att längre söderut blir folk mer reserverade med sådant. Blev helt paff för jag tycker i princip att ju längre söderifrån en finländare är, desto peppigare är hen. Eller så tycker jag! Kanske jag bara råkat på alldeles särdeles trevligt folk söderifrån. Har bilden av att folk blir varmare och strör komplimanger omkring sig helt spontant som får oss stelfrusna österbottningar att stå och trampa på stället och inte veta i vilket tonläge vi ska säga ”tack” för att pricka rätt på skalan mellan för entusiastisk (man gör bort sig om man blir för tacksam) och för nonchalant (man är ett jävla rövhål om man verkar otacksam).

Medans det i Österbotten ju är en komplimang att säga ”He sku ha kuna va värr”. Kanske är det också på grund av den låga ribban vi gärna stöder varandras föret- HA HA HA SKOJA SKOJA SKOJA. Vågar inte ens avsluta den meningen.

Ja ja tack för mig då, ni hittar mig på bålet på torget nästa söndag!

stödstrumpa på rödstrumpa

20170716_00120170716_002

Har inlett min sista jobbvecka innan semestern, som sedan övergår till mammaledighet, och jag har nog aldrig förr känt så starkt inför ledigheten. Kanske för att jag vet att jag inte alls kommer vara särskilt ledig, inte till att börja med i alla fall, nu när vi är mitt uppe i flytten och renoveringen, och för att jag därför i flera veckor nu har känt att jag inte egentligen skulle ha tiiid att jobba längre när det finns så mycket annat jag kunde och borde göra.

Kanske också för att varje arbetsdag blir mer och mer av en fysisk prövning, det går bara inte att hitta en bekväm ställning för de sista tre timmarna varje dag. Ryggen värker medan fötter och ben svullnar och somnar. Likväl är det inte (ännu) tillräckligt plågsamt för att sjukskriva sig, men definitivt tillräckligt för att inse vilken jäkla lyx det är att jag kan ta ut min semester och således kunna ta ledigt redan utan att det snattar någon tid ifrån själva mammaledigheten och utan att behöva återvända till jobbet där emellan. Långledigt!

20170716_00320170716_004

I söndags målade vi klart golvet i vardagsrummet och medan färgen torkade mellan varv tre och fyra latade jag mig i sängen iklädd stödstrumpor och min relativt nyligen loppade kimono/morgonrock och väntade på att Alfred skulle hämta sojawraps. Fördrev tiden med att ta selfies, som ni ser. Ser så fram emot att ha tid åt sånt, att bara kunna slappa, utan påträngande tankar om vad som borde och kunde göras. Ser för den delen också fram emot att ha mer tid att blogga, att nu som då faktiskt känna att jag har tid att samla och sätta ord på mina tankar på det där sättet som bloggandet möjliggör. Snart, hoppas jag.

Fick förresten hjälp av en supertrevlig dam på apoteket när jag köpte stödstrumporna. Det fanns några olika sorter där och jag visste inte vilka jag skulle ha och då erbjöds jag guidning ur vilsenheten. Hade precis bestämt att jag skulle testa dessa då hon liksom utbrast ”Men vänta! Vi måste se efter så att du inte tar HERRMODELLEN” och jag med klara rödstrumpefasoner kunde inte hålla mig ifrån att sätta fram ett roat ”Åh jasså, och jag som trodde att vi hade likadana fötter 🤔🙃🙂”.

Kanske var det tack vare att kunden alltid har rätt men hur som helst så fnissade hon till fast jag var förberedd på platt fall — bra grej på så vis att skoja i affärer, ens humor duger liksom där redan bara p.g.a. personalens kodex. Kunde sen konstatera att differentieringen mellan ”dam” och ”herr” för dessa strumpor antagligen åsyftade storlek. För, ni vet, en dam har aldrig fötter större än storlek 39 och en herr aldrig mindre än 40, förstås. (Men om det höll jag tyst.)

I övrigt så hittar mitt hår volym ibland för att jag nu för tiden tvättar det endast en gång i veckan. Det gjorde jag alldeles nyss så nu ser jag ut som en dränkt och vattenkammad larv igen, med kulmage. Var icke rädda om ni ser en överdimensionerad sådan åla sig fram på stan denna vecka. Det är bara jag som inte orkat ta ett enda steg till på mina ständigt värkande preggotrampdynor. Jag kan vinka åt er om ni är osäkra på att det faktiskt är jag som ligger där, men allra säkrast känner ni igen mig på mina strumpor. Långa ända upp till knäna, löjligt spända kring svullna benvalkar, svarta med asymmetriska vita målarfärgsfläckar och specifikt formstickade FÖR EN DAM.

söndagsgnäll

20150110_snoe20150111_snoe

Det är såhär igen att utkasten samlas på hög och i varje ett finns det bara ett ynka par fraser som aldrig bildar en mening, och då menar jag både bokstavligt och bildligt. Varje gång jag försöker skriva lägger sig en stress över mig, som att jag måste prestera både innehålls- och tidsmässigt, måste både tänka något knepigt eller åtminstone någotsånär nytt och hinna få ihop det medan jag kan, vilket definitivt inte är något som fungerar för mig. Det är inte avslappnande som det brukar (brukade?) vara. Så detta inlägg är här främst för att klart illustrera att förväntningar och annat relaterat, pah, de kan då lätt kika sig i aktern. Kunde gnälla mer om detta men jag ska inte blogga om bloggande, det är inte bara långt ifrån nytt utan dessutom så sabla tråkigt det med.

Begriper fortfarande inte hur fasiken det är tänkt att en ska nästan för alltid orka jobba åtta timmar om dagen. Jag tror på något vis ibland att detta bara är en mardröm — och då menar jag inte jobbet i sig utan bara det att hälften av min vakna tid varje veckodag går åt till att ha råd att leva med resultatet att sen har jag inte ork att leva — det känns emellanåt som att det är något temporärt som jag kommer komma ur nån gång i framtiden, men sen inser jag att nope, detta är livet, detta är mitt liv nu om jag har tur. Såhär är det för de flesta människor. Hur de heltidsarbetar och ändå resterande tid lever kommer jag kanske aldrig att begripa. Det känns orimligt. Men, nåja. Sätter det åt sidan. Även detta onya gnäll var förstås tråkigt.