Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged katter

20170318_marskatter_001

Traditionen fortsätter: soliga helgdagar tar vi ut katterna. De väckte mig/oss tidigt i morse och fast jag envisades med att ligga kvar och småslumra i flera timmar så känner jag mig omtöcknad på ett fejkbakfullt sätt. Mitt hår matchar också denna känsla. Kan eventuellt hända att det rent av hjälper till att framhäva den. Definitivt visuellt i alla fall.

En hop med bilder på denna händelse (eller icke-händelse, beroende på var en drar gränsen) när alla däggdjur i huset begav sig ut i solskenet, då? Jajamensan!

20170318_marskatter_00220170318_marskatter_00420170318_marskatter_00320170318_marskatter_005

En kopp kaffe och en dos ljusterapi på trappan piggade upp för stunden men nu känner jag mig redo att slänga mig i sängen igen och ställa in ljudboksappen på sömnnedräknaren. Har fixat ett Storytelkonto och var lite skeptisk till det först, främst för att jag hittills har föredragit engelskspråkiga ljudböcker och det utbudet verkade vara i minoritet. Men jag beslöt mig för att passa på att försöka hänga med och komma ikapp en aning vad det gäller svenska böcker istället — verkligen på tiden — och en halv vecka senare är jag supernöjd med detta beslut.

En av flera glada upptäckter med abonnemanget är att jag således äntligen kan ta del av Engelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Sen till festen alltså, men nu är jag med. Smusslar sällan med att jag har en svag punkt för berättelser som kretsar kring häxeri, och lustigt nog särskilt när det drar ihop sig mot påsk(häxetider), men det är sällan sådana får så goda recensioner som denna serie. Tycker själv också att det mesta blir fjantigt och bara dåligt, helt enkelt, men vad jag hörslat hittills av första delen Cirkeln känns välskrivet och nyanserat. Innehållande nya ingredienser, d.v.s. plaskar inte på i klichébassängen. Nu har jag inte kommit så värst långt i den ännu, men jag har redan märkt att jag inte behöver vara rädd för att den ska bli en typisk historia à la ”ung kvinna får reda på att hon är en häxa, måste slåss mot ondska samt göra absolut helt rätt partnerval mellan två killar, eftersom att hon faktiskt nu är hela cirka 17 år gammal så det är fan på tiden att finna livslång kärlek”, kryddat med variationer på ”vem kan hon lita på?”.

Hmm. Aningen oklart varför jag faktiskt dras till dessa berättelser.

Hur som helst, tror jag ska prata mer om sådant på Kulturvis nångång istället, dras med en sån skuld och skam över hur länge sen det är som jag skrivit något där. Usch. Ser mycket fram emot detta med vårljuset — att orken ska återvända en aning. Men vem gör nu inte?

Annars, hittade två injektionssprutor på ett hörn av gården invid ett staket mot gatan. Tämligen obehagligt, men knarkarna hade varit snälla nog att sätta på skyddshylsorna på nålarna innan de slängt sprutorna, så det är väl alltid något. Har ingen aning om vad vi ska göra med dem dock, förutom hålla koll på om fler dumpas där. Vad anses vara korrekt procedur vid upphittandet av troliga drogtillbehör? Har noll aning så jag gör det som samtidsmänniskan i ett i-land gör: Frågar internet.

Nu: Horisontellt läge och Engelfors.

20170305_hus

Söndagen, uppkallad efter fornnordiska solgudinnan Sol som också var känd som Sunna eller Sunne, levde nu senast upp till sitt namn. Vi tog ut katterna i solskenet.

20170305_selmalinnea

Selma var förstås den äventyrligaste och ville inspektera hela gårdsplanen. Vi fick bland annat syn på en citykanin som jag skulle slänga morot åt men i misstag studsade moroten på marken och jag är rädd att den kan ha träffat kaninen i huvudet där stackaren låg under en buske och försökte vara osynlig. Hoppas den återhämtat sig och hittat moroten och fattat att vi ville vara snälla.

20170305_myraesmeralda

Esmeralda bor med oss igen och den stund hon fick ligga i still och lajva södernsemester i solens värme är också ungefär den enda som hon inte varit sur. Myra prövade en ny sele som inte alls passade på henne, men eftersom hon är endera ganska förståndig eller likvärdigt ganska oförståndig så klagade hon inte på den saken.

Spontan tes: Det finns den typen av människor som i grunden tycker att det skulle vara helt rätt att klaga på att selen inte sitter bra, eftersom att om den sitter obekvämt förstör den ju ens upplevelse och det är klart att sånt borde en åtminstone försöka se till att åtgärdas. Sen finns det den typen av människor som i grunden tycker att det skulle vara onödigt att klaga på selen, att det är att fokusera på det negativa i en överlag positiv upplevelse, eller kanske att det skulle kännas otacksamt att börja kritisera när någon försöker göra något snällt åt en som att ta ut en i solskenet, så äsch, vad gör nu det där att det är lite obekvämt, bäst att skuffa det åt sidan och bara gilla läget. Låter det rimligt? Vilken typ är du?

Själv är jag den som egentligen irriteras på att selen är obekväm och definitivt anser att det vore min fulla rätt att uttrycka den saken, men skulle troligen inte våga utav rädsla för att verka butter, krävande, bortskämd och gnällig. Sån är jag i grunden, fast en del undantag finns förstås. I går, å andra sidan, var inte ett sånt när jag efter två tuggor lämnade en omelett på tallriken och smet ut ur lunchrestaurangen. Den var så hemsk men jag ville inte vara jobbig, så istället var jag ynkligt missnöjd och på dåligt humör. Jajja. That’s how I roll, suckers.

20161102_myravenus.gif

Gick till H&M i går för att jaga basplagg, där även denna silverblanka lilla venussymbol fångade mitt öga (och hjärta). Jag vet, jag vet, vad H&M gör är att plocka upp trender för att sälja grejer och att just nu används därför feminismen i deras vinstdrivande syfte, meeen jag bryr mig inte JAG KÖPER DET! I alla fall när en av deras produkter är ett sånt här nätt litet halsband.

I övrigt ska det erkännas att jag har lite svårt med hur plumpt det görs, även om jag förvisso blev positivt överraskad när jag såg deras första ”feminism: the radical notion that women are people”-tryckta tröja. Tycker bara att det är som att de inte ens försöker hitta på någon egen tolkning eller eget uttryck, utan kör på att upprepa sådant vad folk säger på nätet (och gör på feministsmeden.se). De har liksom banan utstakad framför sig redan och jag känner ofta att okej det där är väl fint men jag har sett det förr och feminism förtjänar mer eftertanke än så.

(Har på tal om plocka upp trender sett en påtaglig blomstring i liknande figurer som sådana min kompis Sara M. Lyons gör och började göra långt innan vi såg sådana i affärerna — det är exempelvis hon som gjorde de där ”whatever forever”-händerna ni säkert sett överallt. Får hon pengar för den designen? Inte så ofta. Folk kopierar, ibland genom att rita egna, ibland bara rakt av, ctrl c + ctrl v.)

Det finns säkert de som är väldigt feminismkritiska och cyniska som använder feminismens intrång i stora modekedjor som bränsle till att förminska rörelsen till bara en (ytlig?) trend. Sådana personer skulle ändå ha hittat något annat att haka upp sig på, så hakuna matata. Det H&M gör hamnar ändå antagligen mer på plussidan för feminismens skull i.o.m. att det ger den mera uppmärksamhet, avstigmatiserar den, gör den — åtminstone tillfälligt så länge trenden håller i sig — till något coolt och peppigt, vilket den är.

Myra känner likadant. ELLER så är hon föraktfullt inställd till den kapitalistiska förvanskningen utav kampen för kvinnors rättigheter, och försöker således sätta sina lurviga tassar på smycket för att förstöra det med sina vassa klor. Vem vet! Kan inte klandra henne hur det än ligger till. Oavsett: Pussy power y’all.

20161009_mjau_001

Den glättiga katten med den snofsiga gula rosetten har länge varit min bakgrundsbild på min telefon. Jag hade den på min förra telefon, och när jag köpte en ny för en tid sen var det första jag gjorde att sätta den som bakgrundsbild igen. Katten gör mig bara så glad varje gång jag kollar på min telefon.

Någonting annat glatt, egentligen för glatt, är aluminiumet telefonens skal är gjort av. Den har glidit ur händer och fickor alltför lätt, men detta åtgärdas enkelt med ett silikonskal. Efterfrågade ett genomskinligt utav min far som har koll på billiga nätbutiker, och förra veckan fick jag ett par på posten.

20161009_mjau_002

Jag ville ha ett genomskinligt skal så att jag själv skulle kunna pynta det. Naturligtvis ville jag att även baksidan skulle prydas av samma katt — varför bryta ett fungerande koncept? — så jag skrev ut den i lämplig storlek på helt vanligt papper. Klippte ut den. Placerade den på telefonen och tryckte fast skalet ovanpå. Ett supersimpelt pyttepyssel alltså men likväl givande.

20161009_mjau_003

Nu blir jag lika glad när jag tittar på telefonens baksida också!

20161002_myra

Så som Myra ovanför har jag känt mig hela helgen, fast utan att hinna bete mig så. Istället har jag besökt två fester, båda roliga och mycket bra, men har varit så trött (och nykter) att jag inte kunnat känna mig som att jag är på rätt plats. Jag känner mig så trist när jag går nånstans och när jag är väl där inser jag att jag är stel och handlingsförlamad och i stort sett oförmögen att hitta saker att säga, men det finns inte riktigt mycket jag kunnat göra åt det. Tröttheten kom över mig lagom tills att arbetsveckan var över och energin räckte mer eller mindre till att jag skulle orka ta mig ut, men inte mycket mer. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje över den saken, fast jag ändå har haft en bra helg och allt, men jag kunde ha varit mer där. Jag kunde ha varit en av de personerna som omfamnats och absorberats av den där uppsluppna stämningen, men istället har jag känt mig litet som ett främmande objekt. Någonting kantigt bland någonting mjukt. Emellanåt blir det bara så oerhört uppenbart att jag i grunden är introvert och att stora sammankomster därför är svårhanterliga för mig när energinivån redan är låg. Det känns som att jag på nåt vis missar festen, vet ni? Som att jag grips av FOMO fast jag är där.

Men nog om det. Mycket glad för att jag ändå kunde närvara vid konstnärlig verkstadsinvigning, finfin bröllopsfest, samt att jag och Johanna fick göra en liten roadtrip till Jeppis och tillbaka.

Ska försöka ägna merparten av denna söndag åt sedvanliga måsten och borden, d.v.s. städa. Det är kaotiskt här igen, och hur gärna jag än skulle vilja skylla detta på att vi för stunden har tre katter här (Esmeralda gästar oss igen), så är jag rädd att det likväl är jag som sprider kläder och kaffekoppar omkring mig. Äsch.

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isadora Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

20160831_guldiptyk

Postade dessa två bilder efter varandra på Instagram och tyckte att de matchade så bra bredvid varandra. Till vänster har vi morgonens Myra som inte är någon arbetsmyra och därför slipper undan med att bara se på när andra skyndar iväg för att dra sina strån till stacken. Till höger har vi söndagens artikel om Kulturvis i tidningen, i vilken ni för övrigt inte ska tro på allt vad ni ser, exempelvis att jag skulle kunna använda en Mac. Sen intervjun kom på tal har jag blivit mycket glättig av det faktum att det är såhär: Kulturjournalist skriver grej om blogg, ett kulturmedium, i vilken skribenter skriver grejer om kultur. Meta! Mycket kultur- och tidsenligt popp.

Tämligen otippat har gult under det senaste halvåret klättrat högt upp på listan över mina favoritinteriörsfärger. På webben har den länge varit en favoritaccentfärg, har använt den i mina bloggar sen säkert tio år tillbaka, och med det i åtanke så har jag väl varit ganska trög med att fatta att den kan ha samma tjusiga effekt även i hemmet. Lite som att någon har hoppat upp till skyn och roffat åt sig en näve sol och pressat ut den i fönstret, som med gardinerna bakom Myra. Eller lite som att någon har grävt ett hål i berget och hittat en guldklimp som de sedan knådat med händerna tills den blivit mjuk som en deg och kavlat ut den på bordet, som med duken under tidningen. Loppade de tunna tyllgardinerna för några veckor sen för ett par ynka slantar. Den vävda duken/löparen med synliga trådar fyndade jag i våras nångång, för en ännu mindre slant.

Får visst ta och göra ett ordentligt bildreportage på gula saker i hemmet istället för att blaja vidare om det just nu och här. Tror inlägget skulle vara aningen mer givande då.

(Och i väntan på det inlägget kan ni förresten gärna långläsa en text jag skrivit om populär pöbelkultur för Kulturvis!)

20160811_myraalfred_001

Efter en lång tid av smått splittrad övervägning, och en kortare tids av extremt splittrad beslutsångest, så skaffade vi i förrgår tillökning i familjen.

20160811_myraalfred_002

Här är hon, Myra! 🐜 Ännu pytteliten men redan jättetillgiven.

20160811_selmamyra_001

Har funderat att Selma skulle kunna må bra av att ha en kattkompis. Har ändå varit ängslig för att hon skulle förändras utav kattsällskap, bli mindre förtjust i oss människor och eventuellt bli olycklig och känna sig bortglömd, förnärmad, rent av förrådd. Sedan såg jag en bild på Myra på Findit och kände att den här krabaten måste vi ändå kolla om fortfarande söker ett hem, fast annonsen var över en vecka gammal.

20160811_myra_001

Blev så nervös att jag inte ens klarade av att ringa samtalet så Alfred fick sköta den delen. Det här var i tisdags. Sen dess har jag intensivnojjat över olika kommande situationer ifall att vi tar en till katt, vilket val som är rätt, om det blir bra eller dåligt, et.c. I torsdags körde vi till Malax och där fick vi bekanta oss med kattungen och hennes syskon. Hon började spinna direkt jag höll i henne och gjorde inga försök på att fly från min hand, hon är dessutom så liten att hon ryms i en hand bara. Det var onekligen ganska omöjligt att säga ”Njä, tack men nej tack”. Hon är bara tio veckor gammal och vi fick ta henne redan för att hennes mamma varit försvunnen ett par veckor.

20160811_selma_001

Selma har varit både nyfiken och mycket sur, men hon verkar börja återhämta sig. Vi har egentligen gjort helt fel med att få dem att vänja sig vid varandra, enligt kattexperter på internet, för egentligen ska en hålla katterna åtskilda till en början och alla möten ska ske gradvist och långsamt. Vi har istället resonerat att katterna är ännu så unga att de borde ha lättare för att bli okej med varandra, och mer kört på det här att uppfostra dem till att acceptera samexistensen. Vi har t.ex. stängt in dem båda i sovrummet med oss när vi ska sova. Första natten växlade Myra mellan att sova på mitt ansikte och Alfreds, medan Selma hela natten låg och surade under sängen. Men förra natten så sov Myra mellan oss, nära huvudänden, och fast Selma inledde natten och morgonen med att undersängsura, så har hon ändå vågat sig upp i fotänden under natten där jag sett och känt att hon sovit som hon brukar. Såg henne till och med vända sig på rygg och sträcka på sig, förnöjt och bekymmersfritt, trots den hotfulla lilla kattklimpen som låg en meter ifrån. Det tar sig! Är så jävla lättad.

20160811_myralinnea_001

Kolla in nosfräknarna! I övrigt har hon vita strumpor på varje tass, ljus mage och ett gult reservbakben som hon uppenbarligen lånat av en annan katt. Ja, ni ska få se. Mer om detta en annan gång!

20160518_katthatttrio

Katt blev hatt.

Har inte så mycket att säga, ville bara posta en hög med bilder som Alfred tog då jag kom hem från jobbet idag. Det var faktiskt ungefär på samma sätt som på bild som Selma försökte tvinga mig att stiga upp i morse, först gick hon omkring och kurrade och purrade som vanligt efter att mitt alarm ringt, sen då inte det hjälpte och jag likväl låg kvar och snoozade började hon försiktigt att klappa mig i ansiktet med sina tassar, och då jag fortsättningsvis låg kvar så tycktes hon bestämma att det var lika bra att hon satte igång med morgonbestyren så att nu nån i alla fall får nånting gjort, och satte sig således och började slicka mitt hår rent. Sen gick hon vidare till Alfreds kalufs. Med andra ord: Katt fick fnatt.

20160518_katthattduo

Summa summarum: Katt är en skatt.

Berätta en katthistoria vetja! Den måste inte gå på rim. Men du får naturligtvis en guldstjärna då… simsalabim! *proffs*

20160208_selma_00120160208_selma_002

Sitter nedhasad i soffan med en spinnande katt på magen/över mina armar, vilket inte gör det särskilt lätt för mig att skriva men vad gör det. Har sagt det förr och jag säger det igen: Hon är nog hemskt trevlig den här Selma.

För övrigt så skulle vi egentligen ha släppt ett poddavsnitt i måndags, men så blev det icke. Vi har helt enkelt varit för upptagna på sistone, med exempelvis vad kan ni se här.