Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged klemetsögatan

Choose another tag?

20170721_inflytt

Exakt en månad efter att vi skrev på köpebrevet — 21 juni — så flyttade vi in — i fredags, 21 juli. Det var också min sista arbetsdag innan semestern och bilden ovanför togs från utpustningsposition i soffan samma kväll. Vi tog siesta den här helgen fast det fortfarande finns mycket att göra innan månadens slut, och redan det känns oerhört lyxigt. Pysslar på här hemma (HEMMA!!) i lugn takt, jag har t.ex. under gårdagen skruvat ihop en bokhylla och hängt in de kläder som fortfarande passar denna arma kropp i en garderob, men har också slappat mycket och tupplurat två gånger, minns f.ö. inte när jag sist skulle haft ro att ta en riktig tupplur så det känns ganska jäkla 1) mirakulöst och 2) HÄRLIGT. Har utöver detta även besökt loppisar och gått på förträffliga Dunkirk på bio, ätit nyfriterade vårrullar på torget och senare färska jordgubbar doppade i citrus-mascarpone-glasyr, som lämnat över från två kladdkakor jag bakade i torsdags, här hemma i soffan. Nu sitter jag i samma soffa med en katt på var sida av mig. Ska äta några jordgubbar och sedan skrubba ett par dammiga plastmattor med tallsåpa, mest för doftens skull, och kanske plocka in lite grejer i hyllan och sånt, för ordningens skull. Det går långsamt, men det tar sig. Ser fram emot att låta saker finna sina platser i lugn och ro här. Nu när mina dagar blivit åtta timmar längre så känns renoveringsprojektet inte heller lika oövervinneligt eller evighetslångt. Visst har vi helt tillräckligt med jobb kvar att göra här också och det lär väl antagligen dröja en stund innan vi kommit så långt att vi exempelvis bemödat oss få golvlisterna på plats här i vardagsrummet, men äh, orka tänka på det nu. Har ju faktiskt både söndag och semester. Försöker jag intala mig själv.

20170715_golv

Tänkte att det var dags för en liten mellanrapport om vad som händer i lägenheten dessa dagar. Golvet i vardagsrummet har sandpapprats i flera varv för att få bort lacken, samt skurats i lika många varv för att bli av med dammet. Använde bara vatten för de sista två skurningarna och när golvet hade torkat igen så började vi i går på att pensla på det första lagret målarfärg. Folk har uttryckt förundran över att vi vill måla över ett trägolv, men alltså jag börjar inse att jag nog inte egentligen gillar träfärgat golv så mycket. Särskilt inte när det är så spräckligt och flammigt som detta, ni ser ju själva på bilden ovanför! Känns liksom smutsigt, som i en allmän bastu. Och där på bild hade det ändå bleknat ett par nyanser utav att lacket tagits bort.

Färgen är Tikkurilas Betolux Akva och när vi hämtade den tidigare i veckan var jag så trött att jag inte orkade tänka på nyanser så vi tog den helt obrutna vita grundfärgen bara. I efterskott kanske inte det allra allra smartaste valet med tanke på att det gör så att rummet är draperat i cirka fifty shades of white, men sen å andra sidan så skulle det också vara omöjligt att pricka exakt den vita nyans som redan finns på endera dörrkarmar (antikvitt?), fönstervägg (vaniljvitt?) eller kakelugn (snövitt?) och så vidare. Så whatevs, kritvitt kan säkert bli fräscht.

20170715_alfred

Som ni ser på bildan ovanför är väggen till höger en beige nyans, och den nedre hälften är dessutom klädd i nån slags säckväv som fanns bakom en träpanel som tagits bort. Den väggen ska såklart fixas och behöver målas, sååå övriga väggar ska ju även de i något skede målas, så jag antar att vi får försöka jämna ut alla nyanser i samband med det och göra alla väggar lika kritvita som golvet, så då gör det knappast så mycket att kakelugn och karmar är i andra nyanser. Egentligen ska man väl måla väggar först och golv sist, men just här så var det mest praktiskt att få golvet klart först så att vi har någonstans att sätta alla möbler när vi sen flyttar in på allvar och dessutom sliter upp golv i andra rum.

Målarfärgen kan målas ett andra varv efter bara en timme så vi hann med två varv i går kväll, men det kommer nog krävas ännu ett tredje för att bli kvitt all flammighet. Den är i alla fall dryg och så går det snabbt att måla då vi är två som håller i penslarna.

20170715_selma

Annat nytt är att vi fick vår leverans från Ikea i torsdags och Selma tycker att den nya soffan är väldigt bekväm. Hon fattade nog inte riktigt grejen, voj voj. I fredags monterade vi ihop sängen som är en ur Malm-serien med fyra lådor undertill, och det är typ helgalet hur mycket förvaringsutrymme vi plötsligt fått! Sjukt skönt. Så det är ett hett tips, särskilt till er vars bostäder inte erbjuder särdeles många skrubbar och garderober och sådant.

Ett annat tips är till er som går i bostadsköpstankar och som, liksom undertecknad, gillar mysiga men luftiga lägenheter i gamla trähus med vitmålade trägolv: Denna! Min kompis Maria säljer sin fina tvåa på Urmakaregatan, som också ligger i mina nya hoods. Måste prata mer om dessa härliga, lummiga kvarter nån gång men nu ska jag traska till affären och köpa tejp så att vi faktiskt kan börja kalla stadsdelen vårt hem nån jäkla gång dååå.

20170708_fix

Har hämtat ut en tub med ett par affischer i från posten och (hittills) ramat in den ena av dem. Trycket är en förstoring av det gamla fotografiet på min farmor m.fl., som i originalversion är mindre än vykortsmodell. Skannade det i hög upplösning och trixade om det lite så att det fick jämna marginaler och en vit passepartout, och nu sitter det i en ram på 50×70cm. Är sjukt nöjd med hur det blev, SJUKT. Är också ganska stolt över att världshistoriens snyggaste fotografi råkade finnas inom min släkt, men okej okej, är kanske något partisk i min bedömning utav den saken. Men ändå! Hängde tavlan på en skruv som redan fanns i tambursväggen och någonstans däromkring ska nog trycket få hänga kvar, tror jag bestämt. Tror att jag kommer megagilla tamburen sen när den är klar, föreställer mig att den ska bli pigg, luftig och personlig.

Annat vi gjort i dag är att sandpappra trägolvet i förberedelse för att måla det. Alfred gjorde det mesta av det jobbet och jag övergick till att fylla på med ett lager av köksväggsmåleriet där färgen inte helt räckt till förra helgen, vi handlade en ny liten burk tidigare i veckan. Golvet med plast-, linoleum- eller vilket-material-det-än-är-matta har vi inte vågat börja riva ännu, och kanske är det sist och slutligen smartare så här, att vi börjar med det golv som kräver minst fix så att vi har det färdigt så snart som möjligt. Hade varit trevligt att ha sovrumsgolvet någorlunda klart när vi flyttar in på riktigt, men det är dessvärre inte rimligt att vi skulle hinna med det. Så nu får vi istället flytta omkring lite inuti lägenheten vartefter vi kan, det ska väl gå det med.

För varje besök ser jag mer fram emot att flytta in, samtidigt som jag också börjar gilla lägenheten mer. Alltså, gillade den såklart till att börja med också, men det är lite som att bitarna faller på plats vartefter. Det är tryggt och det är rimligt samtidigt som det är spännande och ganska overkligt, i positiv mening. Fick en sån bra känsla där i dag, det sandpapprade golvet var blekare och gav redan en lättare och fräschare känsla till rummet, och då är det inte ens målat än. Träpanelen ska också bort därifrån och lyckligtvis finns den bara på en vägg, men kommer säkert göra en mycket märkbar skillnad för rummet i alla fall. I köket hade vi hade flyttat köksbordet så det stod intill fönstret, främst för katternas skull eftersom vi hade med dem i dag och fönsterbrädet som de satt på sist står lutat mot väggen i tamburen, och jag satt där mitt i kökskaoset en stund och kände bara något slags pirrigt lugn sprida sig i kroppen. Märkte att det börjat kännas mer som ett hem — inte som att det är helt där ännu, men som att det onekligen kommer bli. Senare gick jag in till det blivande sovrummet och tittade på det golv som tidigare i veckan kändes så jäkla krångligt att riva, var så jävla stressad över det och massa annat, och så kändes golvet ändå plötsligt helt hanterbart. Svårt, säkert, men flera steg ifrån för svårt. I köket putsade jag lite färgklott ifrån dörrkarmen till det blivande barnrummet medan jag funderade på olika möjligheter som finns för det rummet, fast det är litet, och att det är ett rum som vore helt okej att kunna kalla sitt eget ändå. Att jag skulle nog tycka om att sitta där vid ett skrivbord och blicka ut över grönskan utanför fönstret, eller att ligga i sängen och titta på trädkronorna som vajar i vinden mot en klarblå himmel och släppa tankarna fria tills de nådde samma höjd. Precis som jag gjorde när jag var yngre, i mitt eget barndomsrum. Katterna verkade dessutom glada och nöjda och när de mår bra så mår jag också bra, kan vi generalisera utan att det är en jättestor överdrift. Jo, det blir bra det här.

Har förresten haft en löjligt intensiv vecka och har dåligt samvete för att jag hunnit med så dåligt här på bloggen. Har fått så många fina kommentarer nu igen och de värmer alltid även om jag är sämst på att svara på dem inom acceptabel tidsgräns. Men ni, ni är däremot bäst. Är så tacksam för allt vad ni delar med er, allt från tröstande och vänliga ord till berättelser om hur era egna graviditeter eller känslor till föräldraskap har varit svåra. Det här låter säkert lite tillgjort och fånigt men det är faktiskt mäktigt att ta del av. Det är inga småsaker ni bidrar med, de väger tyngre än guld och är värda minst det. Tack.

20170701_maalare_001

I går morse kom Karin och Karolina på besök och direkt jag släppte in dem i nya bostaden så började de jobba. De spacklade kvisthål och sandpapprade ojämnheter medan jag bara stod och gapade som en yrvaken fisk, tills att jag bad om en uppgift och fick instruktioner om att tvätta stänk från väggarna med en trasa.

20170701_maalare_002

Det var köket som skulle få ett makeover. Någon har i tiderna gjort det besynnerliga valet att klä in två av väggarna med en obehandlad träpanel från golv till tak. En del av den har någon senare målat vit, medan de har lämnat resten au naturel. Helheten har gett intrycket av bastu halvvägs genom förvandling till kök… och alltså det har väl inte varit jättesnyggt precis, tror jag nog att alla helt objektivt skulle kunna enas om.

20170701_maalare_003

Så i går målade vi från morgon till kväll tills färgen (vitt med pyttelitet umbra och gult i sig) tog slut, med undantag för en loppis-, mat- respektive kaffepaus där emellan så länge färgen torkade. Mot slutet av kvällen var förändringen enorm och det ska bli spännande att åka dit på nytt i dag och se hur det ser ut nu när allt torkat ordentligt.

Är i dag helt mörbultad i mina fötter efter att ha stått typ hela gårdagen, eftersom stackarna tydligen har lite svårt att hantera min viktökning, men det var det värt. Det känns så jäkla SKÖNT att ha fått en rejäl början på fixandet av lägenheten så att den är lite närmare den nuvarande målbilden. Och det känns som en obeskrivlig lyx att det blev så där mycket gjort på en dag och att det dessutom var roligt under tiden! Hurra för vänner!

20170624_regn.jpg

Skulle helt klart kunna vänja mig vid den här utsikten och vet ni, det kommer jag ju få göra också. Älskar att det började regna i dag, är så svag för sommarregn och hur de är som en lugn men uppfriskande dusch för både omvärlden och ens sinne. De låter en börja om på nytt lite. Hade väntat på att det skulle regna nån gång när vi befann oss i nya lägenheten, gillar stämningen och har sett fram emot att höra hur smattret låter mot fönstren och taket där, att se hur vattnet får varje grönskande blad och varje dammiga asfaltsbit att blänka.

Var hängig och nedstämd i morse men efter en tupplur på eftermiddagen började jag känna mig mer som folk. Sedan kom Karin och Stifo och hälsade på till nya stället och det gjorde mig så förbannat gott att sitta där i det nya köket och dricka kaffe med de två (och Alfred). Vi hade också med oss katterna dit på deras andra besök och de tog det med betydligt större ro denna gång, skönt. Nog ska de säkert också börja trivas. Nyttigt var också att få en del inputs angående lägenhetsplanerandet. Då återvände vi till sådant jag egentligen tidigare ratat för att jag haft någon viss sorts vision om Hur Det Ska Vara, men nu när det tänkta sovrummets mått visade sig vara ganska krångliga så var det ändå bra att bli påmind om att det ju faktiskt går att fundera om och ändra sig… och byta sovrum, om vi vill. Det lutar mot det just nu. Ja ja, en vacker dag ska ni få se lite mer av bostaden också så att något av det jag säger mejkar någon sens. Tills dess får ni föreställa er en labyrint och där har ni det ungefär.

20170623_001

Här är en ny vy inifrån det blivande hemmet. En lugn gata, hade den varit livligt trafikerad hade jag nog varit lite tveksam till läget. Huset ligger inte heller helt invid gatan som löper parallellt med det, det finns en trottoar och ett par remsor gräs emellan. Föreställer mig att det måste dra ner på potentiellt buller från tyngre fordon som åker förbi. (Har t.ex. också bott i trähus där det bara fanns en vanlig smal trottoar emellan husvägg och gata, där skallrade fönsterrutorna ofta. Men å andra sidan vande jag mig.) Vi har f.ö. flest fönster åt det här hållet och väderstrecket de vetter åt är typ västsydväst. Kvällssoligt.

20170623_002

I eftermiddags förde vi ett litet lass med möbler till lägenheten och tog några mått vi inte alls var nöjda med. Kommer krävas mycket planering innan vi hittar rätt lösning vad det gäller garderob för det som blir vårt sovrum. Blir lite tajt med utrymme. Det gråa linoleumgolvet har testats för asbest, där under borde trägolv finnas och det vill jag förstås gärna ta fram, och träpanelen där i det bortre rummet som är köket (fönster mot ostnordost) ska målas. Parkettimitationen som är plastmattan i köket asbesttestas förresten också men den ska oavsett få vara kvar än så länge.

20170623_003

En av de saker som lockade mycket med bostaden var innergården. Nu syns inte så mycket av den just på denna bild, men rabatterna är fyllda av prunkande blomster, humle klättrar upp längs med husväggen, ståtliga träd breder ut sina grova grenar och bakom syrenbuskarna finns halvgömda trädgårdsbord och stolar. Spatserade omkring på gården en bra stund och tog in omgivningen.

20170623_004

Till och med sophanteringsområdet är tilltalande, i skuggan av stora rönnbärsträd. Och en kompost fanns det också där! Det klickar vi gilla på. Faktiskt så drömde jag i natt att det på Vasa torg fanns två stora containrar för kompost, ett test som de gjort över sommaren. Drömde också, sorgligt nog, att det var i slutet på sommaren, och att jag var snopen för att jag inte vetat om att stan fixat kompost för allmänhetens bruk. Jag öppnade locket till den ena och kikade in, den var nästan helt fylld och överst fanns granris och äggskal.

20170623_005

En annan sak som bidrog starkt till att denna bostad kändes som ett smart val var att strax invid innergården finns en lekpark, bara nedför en sluttning, inga vägar emellan. Det är inte den som syns på bild då, men en stig som går till och från parken och gården. Har den senaste tiden råkat prata med två personer som talat om vikten av att hitta en bra park eller att ha en egen gårdsplan som småbarnsförälder. Båda gångerna har jag först efteråt slagits av tanken på den här gården och parken, och så har det bara känts så oerhört smidigt och perfekt. Det är så mycket plats att leka på.

I övrigt träffade och pratade vi med en tredje granne i dag. Denna gång en kvinna som bor vägg-i-vägg med oss från andra trapphuset, och detta möte skedde till och med på svenska. Tidigare möten har skett på engelska med en italienare som bor med fru och barn i lägenheten under oss, samt på jäkligt styltig finska med en äldre man som bor i lägenheten bredvid oss i samma trapphus. Han satt i trädgården och fick ett kryp i synfältet som han försökte vifta och blåsa bort, jag sa (eller nåja, försökte säga) att jag tror det var en spindel som hängde från hans keps, och han fnysskrockade att han är så gammal att han har spindlar på sig. De sjok av samtalet som jag begrep mig på var riktigt trevliga (t.ex. att han var glad att vi har två katter för då får han fler kompisar, eller att han erbjöd oss möbler om han har nåt vi behöver), men sen var det delar där jag satt som ett frågetecken endera när min roll var att lyssna eller svara. Fy fan alltså. Han tyckte dock att vi nog kommer lära oss nu när vi flyttar dit och, ja, det skulle ju vara kul och definitivt nyttigt och skulle göra livet seriöst cirka tretusen gånger lättare, men samtidigt låter det ju som en TORTYRMARDRÖM p.g.a. genansen av att utstå de där otaliga situationerna då en känner sig som en total idiot, så jag drog definitivt en lättnadens suck i dag då det gick så smidigt att jag fick prata mitt modersmål. Ingen skamrodnad och efterhandsångest denna gång. Hur som helst, alla vi träffat på hittills har varit sjukt hjälpsamma och trevliga, och stället känns lite ofinländskt på det sättet att de som bor där faktiskt tycks umgås och småprata med varandra på gården. Vi får mer och mer info hela tiden, nu vet vi t.ex. vilken parkeringsplats som är vår samt att vi mycket troligt kan förvänta oss en kräftskiva på gården för husets invånare i höst. (!) Känner förstås min skygga nerv strama åt en aning men samtidigt känns det också charmigt och tryggt att bo på så vis, mer bland bekanta än bland främlingar. Jovars, nya tider minsann, nya tider.

Processed with VSCO with hb1 preset

År 1923 stod ett trähus på Klemetsögatan klart. 94 år senare fick vi syn på en lägenhet i det huset — och med det en idé, en möjlighet och en boning som det blev alltmer svårt att slita sig ifrån. Sedan var saker plötsligt i rullning och en viss milstolpe vid livets vägren närmade sig med rasande fart, om jag får tala i sådana klyschor. (Är ärligt talat litet osäker själv.)

I går var det sommarsolstånd och vi firade dagen på ett tämligen grandiost sätt: nämligen genom att bli bostadsägare!! (!!!) Senare på kvällen åkte vi dit med två katter, två glas och en flaska chamPommac för att skåla in hemmet. 🍾🍾🍾

Har varit så jäkla peppad de senaste veckorna men har samtidigt inte riktigt vågat tro att det faktiskt skulle bli av, det verkade finnas så många olika tuvor som hela flyttlasset kunde välta på. Kändes overkligt att det verkligen blev verkligt.

Skulle gärna återgå till att känna enbart ett likadant pirrigt lättnadsrus som jag gjorde efter att vi lämnat banken där vi undertecknat köpebrevet igår, men just nu känner jag tyvärr redan en stress smyga sig på, utav allt som flytten medför. Då menar jag både förberedandet med rensandet och packandet men också själva flyttandet av lådor och möbler, som kommer vara aningen krångligare än annars då jag själv inte kan lyfta så tunga saker just nu p.g.a. ugnsbullen. Men vi har än så länge bra med tid på oss och tanken är att vi ska försöka flytta lite grejer nu under helgen för att i alla fall få nån start på det. Praktikaliteter ordnar sig. Vi inväntar också labbanalyser på ett par golv- och väggprov och håller tummarna för att de snabbt ska ge resultatet asbestfritt, så att vi själva kan påbörja en småskalig uppiffning. I så fall blir mina semesterplaner att riva en bit golv, spännande!

Har aldrig ägt en bostad förut så kan inte vara helt säker på detta men tycker mig ana att det blir sådär som föreställt, att det känns mer värt det att satsa på bostaden ordentligt när den är ens egna. När vi flyttade hit där vi bor nu hade jag till en början en massa idéer och var alldeles sprallig utav möjligheterna (lätt hänt när ens hyresvärd slänger sig med drömuttryck så som ”fria händer”), men kom sist och slutligen av mig ganska hastigt då det ändå inte var för oss/mig i det långa loppet. Märkte särskilt bra att jag totalt tappade intresset av att ställa i ordning för kommande bebis i denna bostad, då det ändå kändes så temporärt. Vi hade redan pratat om att flytta typ inom ett år, vilket gjorde att bo kvar här kändes så futtigt, typ som att det fram tills dess i princip bara var dötid (och hyrespengar) som skulle slösas bort. Skulle inte förvåna mig om det var något med mina graviditetshormoner som gör att jag dras extra mycket till det som är beständigt, till fasta trygga punkter liksom. Ja, och sen snubblade jag över den där ena vissa bostadsannonsen då, i mitt slösurfande för skojs skull. Den saboterade då verkligen våra planer rejält. Men den gav oss nya så jag förlåter den!

Hittade en sån armadis tjusig gammal karta över Vasa. Tänk om kartor fortfarande såg ut så här som de gjorde förr, vilket ögongodis att scrolla av och an på Google Maps. Och för den delen, på samma tema: Tänk om själva stan fortfarande såg ut som förr, vilket blicksnask att strolla kors och tvärs längs med gatorna. Håh!

wasastadsplankarta

Vasa har vuxit och förändrats sen denna snyggkarta trycktes år 1939. Så har staden gjort även för mig, under mina år här.

Första gången jag flyttade till Vasa var år 2001. Min vistelse blev inte långvarig utan sträckte sig kanske över sex, sju månader. Då bodde jag i Olympiakvarteret mellan Vöråstan och dåvarande busstationen. Mitt sovrumsfönster vette mot loftingången och var positionerat typ mitt framför trappan, där många personer trappade upp varje dag med fri insyn rakt i mitt rum. För en folkskygg person som överlag ogillar att bli sedd så kändes detta ungefär lika roligt som nageltrång inklämt i för små och för högklackade skor SOM INTE KAN TAS AV. Så under hela tiden jag bodde där så hade jag rullgardinen neddragen.

Jag mådde inte bra och studierna fungerade inte heller. Jag skolkade mycket och istället för att våga utforska staden så satt jag hemma i min mörka håla och ugglade. Jag höll mig främst mellan Olympia där jag bodde, Brändö där skolan låg, och torget som just då var söndersprängt eftersom torgparkeringen höll på att byggas. Det som var ”stan” och ”centrum” var verkligen pyttelitet för mig — minns att jag t.ex. tyckte att Ollis låg lite avsides. EEH?? Egentligt avstånd mellan Ollis och torget: 140 meter. Raka vägen. Liksom det ena stället syns ju fasen hur bra som helst ifrån det andra. Man måste inte vara psykolog för att gissa att mitt egna socialfobiska psykes begränsningar och känsla av instängdhet återspeglades i hur jag uppfattade min geografiska omgivning. Man måste dock kanske vara psykolog för att veta att så gissar bara amatörer som sett för många tv-serier, vad vet jag. (Tv-serierna är lite luddiga med den saken.)

Ungefär åtta år senare återvände jag. Sen dess har jag hunnit kvasibo några månader på Brändö, över en handfull år inne i centrum, och i skrivande stund drygt ett och ett halvt år i Vöråstan. I flera år hade jag känt en dragning till den här stadsdelen, men nu längtar jag ändå efter att dra vidare till en annan… och för varje dag så verkar det mer och mer rimligt, troligt och verkligt att det också är precis vad vi kommer göra ganska snart. Iik!

En flytt verkar alltså finnas på kartan eller på plankartan, ifall vi säger att en sådan är en ritning över avsikter. Går allt som tänkt så ska jag såklart berätta mer om detta så småningom, tänker ärligt talat inte på mycket annat dessa dagar, men än är det inte riktigt dags. Försöker inte att låta hemlighetsfull eller nåt sånt, vågar bara inte gå in på detalj eftersom jag är så vidskepligt rädd för att jinxa alltsammans med mitt ohämmade fribabbel innan det är hundra procent spikat. (Huu!) Men kan inte heller knipa käft helt och hållet så då blir det ett sånt här mellanting. Det är attans pirrigt, hörni, attans attans pirrigt. Knappast så jätte för just er, i och för sig, men… eeh… jag har liksom tolkningsföreträdet här va, så ni får helt enkelt bara hantera skiten. Tillsvidare. Det blir roligare sen!