Skärt och kärt gånger tre

dokumentation & situation

20181101_rosa_001

Plockade fram mina akrylfärger och blandade vitt, rött, lite gult och en dutt svart till en grådaskig millennial pink för en gammal träram som jag i något skede laserat med tunn svart färg. Det var för länge sen, samtidigt som jag fick teckningen till höger av min vän Anna Ö. Egentligen är det förstås den (och hon!) som är mig mycket kär (även om ramen numera är skär). Det var femton år sen, tror jag. Under nån flytt åkte den till Katternö men nu har jag äntligen tagit med mig den hem till Vasa. Den ska upp på galleriväggen, men tyckte att den behövde en tillsnyggad ram först. Passepartout ska den också få.

20181101_rosa_002

Drog på mig min beigerosa täckjacka (som Fazers Kiss-Kiss-karameller) från inhemska Tiklas och uppskattningsvis tidiga åttiotal. Jag hämtade ner den från vinden i förrgår då jag gick upp med några tunnare sommar- och höstjackor som hängt i skrubben. Minns att jag tvekade innan jag köpte den, tyckte den var lite dyr (för loppispriser då — d.v.s. 12€, haha) och kanske lite väl ljus och rosa för mig. Men Alfred bara ”Ta den, den ska du ha”. Och rätt hade han ju.

20181101_rosa_003

Gick ut på gården med Blenda (för övrigt iklädd vispgrötsrosa vantar och kallrosa skor, i enlighet med färgtemat), nerför sluttningen till lekparken, uppför gatan, runt kvarteret, tillbaka hem igen. ”Här är vår gård” småpratade jag åt Blenda då vi nådde porten. ”Ja” instämde hon. Och jag tänkte på vilken jackpot det var, att vi skulle få en sån här mysig, lummig, på nåt sätt av naturen ombonad gårdsplan. Att hon får växa upp här! Att detta är hennes första hem. Och så huset förstås. Med grunden i blekt rostrosa tegel.

Annonser

Mellanrapport om ett tambursgalleri

inspiration & kreation

Där vi tidigare bodde försökte jag i ungefär ett års tid få till en gallerivägg i vardagsrummet. Det var kul till en början men den blev aldrig rätt och till sist avskydde jag den. I efterhand inser jag att det nog berodde på att jag byggde kring tavlor som var alldeles för små, även om det tenderar vara svåra att finna sådana man gillar så löns det att satsa på större. Särskilt om man lätt tröttnar på att något känns plottrigt.

Därför är galleriväggen vi har på gång i vårt nya hem mer lyckad. Dels för att den byggs kring större tavlor, men också för att väggen finns i tamburen, mitt emot dörren. Eftersom att det inte är ett rum som vi hänger i särskilt ofta så känns det mer uppiggande än distraherande att det händer mycket på väggarna. Vi kan slippa undan det plottriga m.a.o.! Har också hängt alla tavlor ganska långt isär för att det inte skulle bli sardinburkskänsla.

I förrgår satte jag upp två nya (iofs rätt små) saker på den:

20180305_kanin

En av de sakerna är en chockblå och rätt naivistisk träkanin med hängare! Hur fin? Tycker den kom så till sin fulfinfina rätt där. Den sitter ganska lågt nere, typ i midjehöjd, och tanken är förstås att Blendas jackor och grejer ska få hänga där längre fram i tiden.

Den andra saken är ett porträtt på en viss aderton-timmars-bebis. Krånglade skitmycket med den tavlan och är fortfarande osäker. Först hade jag en frostad silverram men tyckte inte den passade in, sedan letade jag fram den tunna svarta som dock var i annat format så jag fick klippa bort några centimeter från fotot för att det skulle passa in på bredden. Tyckte egentligen att formatet blev snyggare då och allt var frid och fröjd tills att jag lyckades spräcka glaset! Så jag tog bort det, och tycker nu att det ser lite slarvigt ut. Sen är jag nog också lite tveksam till att ha Blenda på väggen, är inte säker på att det är min stil — överlag tycker jag väl det känns lite märkligt med typ familjeporträtt som inredning… Men tillsvidare får det hänga med!

Tänker att vi passar på att ta oss en titt på väggen i sin helhet, eftersom det har kommit ett par fler grejer sen sist. Det är stökigt i nedre delen av bilden här under för jag blev så lat. Omorganiserade lite grejs där. (Läs: Skruvade upp en hylla som jag senare insåg att jag måste skruva ner igen eftersom att den precis skärmar av ens ansikte så att det faller i skugga då man ser sig i helfigursspegeln där. Lyckat!)

Så här ser alltså galleriväggen ut nu:

20180305_vagg

Uppe längst till vänster en teckning jag gjorde som fyraåring. Den föreställer ett par insekter som säger ”pip” samt en suris med avgrundsspiraler till ögon och en gladis med betydligt mer utvidgade pupiller. Mamma hittade teckningen (originalet!) i nån låda för några år sen och då hade hon skannat det och mejlat det åt mig, och nu har jag alltså tryckt upp en kopia i större format.

Den blå damen köpte jag för några månader sedan för 3€ med ram och allt, såg den på ett loppis i Jakobstad och tilltalades så av färgerna. På baksidan finns en liten lapp som berättar att konstnären heter Michael Johnson och trycket Think Indigo. Jag har förstås googlat på detta och det visar sig att det härstammar från 60-/70-talets Australien och kan kosta $200-$375. Ehehehe. ¯\_(ツ)_/¯

Längst till höger en rund bukett pressade penséer som Ellen gett mig. Den har jag visat förr men jag tyckte jag kunde rikta lite uppmärksamhet till den igen eftersom den är så fin! Annat ni sett förr: Rådjuret av signaturen Faust, påminner mig om Felix Saltens Bambi, förstås, och särskilt då omslaget till en utgåva från 1953 som tillhör min mamma (eller mig nu). Den runda spegeln med tjock rygg i trä och kanter gnagda av tidens tand loppade jag i höstas, och sen har vi ett svartvitt foto på farmor och vänner och spioner och en karta på Vasa stad från 1939 som var de tavlor jag utgick ifrån i starten.

Ska sluta pladdra och istället fixa lite vegeromröra för dagens knytkalas som jag och Blenda ska på med en hop andra nya mödrar och bebisar, men avslutningsvis ett ord om det långsmala paret i högra hörnet: Ifall nån undrar om skidstavarna i bambu så köpte jag dem för att jag en gång fiskat upp en sådan ur en container och den har utgjort ett utmärkt stöd för min buskdracaena som skjutit i höjden. Tänkte att det kunde vara bra att ha fler att ta till, ifall att andra växter skulle bestämma sig för att bli jättar. Tjusiga är de också, om man tycker som jag. Dagens tips! Utöver att köpa kitch man gillar på loppis, då.

fredagsfint vecka 1

inspiration & kreation

Ska börja på med en ny serie här på bloggen, en med ett mycket simpelt mönster: Nämligen att jag varje fredag delar med mig av något fint jag hittat (antagligen främst på nätet då). Eller jag ska försöka i alla fall! Får se det som en övning i kontinuitet och gles planering, antar jag. Mycket fint hittar man ju alltid i alla fall, så ur den aspekten är det ju ingen större utmaning. Först ut är morgonens skörd, två illustrationer:

monikaforsberg

Verken är gjorda av Monika Forsberg som har en tjock och jävligt snygg portfolio, just de här två sidorna valdes ut eftersom att de i skrivande stund finns till salu på hennes Etsy. Är ganska köpsugen, kanske särskilt på den till vänster. (Regnolnen!) Den till höger önskar jag att vore ett bokomslag, skulle vilja läsa den.

Annat samma konstnär har gjort kan ni kolla in på hennes sajt Walkyland. Så äckligt mycket fint där att man riskerar bli knäpp. Blir liksom irriterad på alltsammans, vill också kunna ju. GAH.

inflammatory essays, 1979-1982

dokumentation & situation

Via en e-kompis bekantade jag mig med konstnären Jenny Holzer, född 1950 i Ohio, USA, och jag blev direkt fascinerad av hennes litografiserie Inflammatory Essays som visst innehåller precis det som titeln tyder på, inflammatoriska uppsatser. Hetsiga, negativa, stundom aggressiva och i regel mörka betraktelser eller berättelser som i sina kursiverade versaler känns maniska och uppviglande, de flesta tryckta på färgglada bakgrunder i sann propaganda-spridningsanda. Spännande!

Bilder från tate.org.uk.

Gillas det här kan Holzer följas på twitter.com/jennyholzer för mera nutida tankar. Hon tycks hålla sig till samma tema även där, vilket i alla fall jag uppskattar och tänker att det måste finnas massor av guldkorn där bland tweetsen. Återigen spännande!