församlade till den plats som heter armagarderoben

inspiration & kreation

Distans alltså, kan inte förneka att det ger perspektiv. Att åka hemifrån en tid på begränsad packning och sedan tänka på sin garderob är överraskande inspirerande varje gång. Att få lite jäkla ordning på saken har visat sig vara ett riktigt evighetsprojekt för denna sentimentala hamstrare, men nu är i alla fall motivationslagret pånyttfyllt och jag vill fortsätta försöka koncentrera den arma geddon garderoben.

bredbent

Och lite lättare blir nog uppgiften när jag insett att de plagg och utstyrslar jag fastnar för verkligen blir allt mer identiska. Det är liksom samma kläder om och om igen — utsvängda jeans, tunna blusar, högmidjade gubbyxor, pålitliga t-shirts i god kvalitet med bra ärmlängd, och så vidare. Det låter säkert aningen tråkigt men alltså jag blir så IVRIG ju!! Ska jag snart kunna ringa in min stil lite snävare? Ser fram emot det.

Tänker att hemligheten är att vara sträng. Jag måste lära mig att fordra mer av mina plagg, att det räcker inte med att jag gillar dem om de likväl inte hittar in i cirkulationen. Eller så här: Fast jag tycker att ett plagg känns som ”jag”, är det verkligen det om jag likväl aldrig använder det?

Här är några andra insikter som hjälper mig på traven:

  • Hemligheten till en lyckad bredbenthet är förstås att byxorna ska breddas ända från stussen och inte smita åt alls kring knäna. Så självklart nu när jag insett det. Ett par sådana är faktiskt på väg till mig för jag hittade ett par tvättade svarta jeans med hög midja, så nu är det bara att hoppas att de passar samt är mer 70-tals-rock än 90-tals-rave.
  • Är trött på genomskinligt. Jag gillar skira blusar (loppade exempelvis en ljusgul pensionärsdröm nyligen) men jag orkar inte riktigt med en som är så tunn att jag måste hitta ett linne att ha under innan jag kan gå till jobbet med den. Det stör mig att jag, för att kunna använda ett visst plagg, också behöver ett annat plagg till samma kroppsdel.
  • Den vita hålbroderade silkesblusen kan jag faktiskt färga. Älskar liksom *idén* om den, men kommer jag faktiskt hitta någon nämnvärd användning för en vit blus? Det verkar osannolikt. Överlag borde jag bli bättre på fix. Sy knappar och sånt smått.
  • Det är sant vad de säger om syntetfiber, inte är det ju riktigt hejsan inte. Jag börjar äntligen känna av det också istället att bara känna till. Blir dessutom inte av med den här skräckföreställningen att jag ska typ börja riktigt hardcore-kaskadsvettas i konstmaterial. Alltså det har väl inte bokstavligen hänt men det känns ändå som att det är så närvarande, bara en tidsfråga. Men det är en rätt nyttig föreställning för ändamålet, eftersom den gör ju att jag ännu mindre vill ha mycket polyester, akryl och allt vad annat i det potentiella svettminfält som är min garderob.

Igår tog jag mig i kragen och fyllde tre plastpåsar med plagg som ska föras till loppis! Då kanske någon får för sig att jag har blivit minimalist och har ganska få kläder kvar, men åt det så har jag bara en sak att säga: Hahahaha ni känner inte mig. *klämmer fram sopsäckar med kläder ur kinderna*

Annonser

klirr klink 🥂

inspiration & kreation

20180303_glas

Ville bara visa upp tre tjusiga glas jag har loppat för en spottstyver, inte ens en euro styck. Tycker de ser väldigt 20-/30-taliga ut och då är det som att de automatiskt passar bra in här i huset, som blev byggt år 1923. Vill smutta champagnedrinkar och krusbärssaft ur dem.

Strosade helt själv omkring på loppis i två timmar i lördags, oerhört skönt. Tycker det är så terapeutiskt att riktigt hardcore-rota igenom en massa högar med saker och sedan välja och vraka i lugn och ro, gå omkring och bära på saker en stund och känna efter med magkänslan. Låta den säga sitt om huruvida jag kommer hitta användning eller plats för grejerna. Ganska ofta sätter jag tillbaka dem innan jag går till kassan då. Det är lättare att inte impulsshoppa när jag inte känner av någon press att bestämma mig på en gång, när jag istället kan dra ut på det ordentligt och nästan obegränsat.

Ibland lämnar jag också saker jag tvekar på och bestämmer att ”Är det kvar nästa gång jag är här så får jag köpa det, annars var det inte meningen”. Ganska ofta är sakerna kvar när jag kommer tillbaka, men jag köper dem inte i alla fall eftersom jag märker att jag inte tänkt på dem alls under tiden där emellan. Det är sällan jag blir riktigt knäckt för att saken är borta. Om jag hade blivit så pass förälskad så hade jag ju antagligen köpt den direkt.

Fast emellanåt så växer förtjusningen ännu mer fram vartefter. Typ att det börjar med att jag ser flera meter av ett tyg som jag tycker är fint men som jag har användning för. Jag lämnar det där men sen kommer jag på att med en sådan rejäl tygbit så kunde jag ju fixa en fin sänghimmel åt Blenda. Eller så kunde det ju faktiskt räcka till ett par hellånga gardiner, något som annars är svårt att hitta i retrotyg åt våra höga rum. Då känns det sjukt bra och tillfredsställande att återvända till loppiset och se att tyget finns kvar. Då är det ju liksom ÖDET, MENINGEN OCH FÖRUTBESTÄMT att jag ska ha det, det förstår ju vem som helst. Så ärad att få vara del av den stora planen, tack universum! Tack kosmos! Skål för det i gamla, stjärnetsade dricksglas!

Ledord: Loppa långsamt.

trendspaning: nog

opinion & reflektion

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus

Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

Några tips

    :

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

tant gör läderfynd

inspiration & kreation

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)

luna

inspiration & kreation

20170128_lunahamrad

En sån här liten skatt fick jag tidigare i veckan, med orsak av min födelsedag för en månad sedan. En månskära i silver med hamrad yta, som jag tycker att ser precis ut som månens kratrar, från Feministsmeden och given åt mig av Alfred. Har så länge så länge, alltså vi snackar oskojat sedan högstadietider, funderat att jag gärna skulle vilja ha en diskret och nätt silverhalvmåne att pynta halsen med, men har aldrig hittat någon som känts rätt. Men nu! Denna är perfekt.

Både min och Alfreds födelsedagspresent mötte förresten trubbel i år, för oss båda hände det så att inga aviseringar från posten dök upp så att paketen aldrig hämtades ut och de sändes tillbaka. Det ska medges att det kan kännas aningen klantigt att jag inte bara gick till posten och kollade om försändelsen dykt upp då jag väntat på den i ett par veckor, men alltså då jag var ung så meddelade posten om sånt? Det var bättre förr i tiden!! Den andra gången som min månskära skickades iväg så förlöpte dock allt betydligt smidigare och månen åkte ända fram tills den damp ner i postlådans gap.

Som jag svamlat om förut så har jag försökt rensa bland mina saker på sistone, och däribland också mina smycken. Har haft mycket så-kallad krimskrams och andra billiga bijouterier, och visst tycker jag fortfarande att det finns en klar charm i att inte bry sig i monetärt värde alls utan bara satsa på det en gillar, fast det då är en ring för typ 5,95€ på valfri klädbutik. Risken är ju då bara att samla på sig bisarrt mycket krafs som känns okej i stunden men onödigt i längden, eftersom att priset sällan frammanar något behov av att överväga saken noggrannare än ett spontanköp. Inga nyheter där inte.

Däremot är det relativt nytt att jag tröttnat på att det är så. Blev till slut bara utmattad och obekväm av att se på alla smycken jag har utan att använda dem, eller utan att ens vara särskilt fäst vid dem utav sentimentala skäl eller dylika. Har således rensat bort mycket tingeltangel och jag tror inte att jag ska tillåta mig själv att köpa fler smycken i oäkta metaller, förutom om jag hittar något riktigt spektakulärt och unikt på loppis. Det får vara nog nu, dags att bli en gammal tant som suktar efter ett äkta pärlhalsband kanske. Nånej, inte alls, jag ser tyvärr löjeväckande orimlig ut i pärlhalsband, har provat oändliga varianter på loppisar och alla har fått mig att se lika fel ut. Lite så där som en sekunda-vara på ett fabriksrullband på nåt sätt, och tro mig, jag känner igen dessa ty jag har jobbat på plastlådefabrik och rensat bort oändliga sekunda-produkter från dennas rullband. Men däremot ska jag, sans-pärlhalsband (alltså utan, herregud, vill ju inte bli bortrensad heller!), fortsätta att försöka röra mig åt ett mer minimalistiskt håll, även om jag är fullt medveten om att någon sann minimalist blir jag då aldrig.

Och med det sagt ska jag ta denna vilda lördagskväll under armen och promenera iväg för att ännu en gång granska mina ägodelar med förhoppningar om att få syn på sådana jag kan skiljas ifrån. Det jag saknar i beslutsam effektivitet försöker jag kompensera med sporadisk ihärdighet, ser ni. Samma som med bloggen m.a.o!!

trendsättningen

dokumentation & situation

Bland sommarens trender ser vi det klassiska mystiska blåmärket i ny tappning — varför inte två matchande i området mellan knä och lår på vänstra sidan av båda benen? Komplettera looken med märken kring vaderna efter för tajta strumpor och du är garanterat den trendsäkraste både på festen och i soffan!

(Som jag igår berättade fantiserar jag smått om att juni skulle bli en bloggmånad. Då måste jag kanske ibland dubbelposta lite svammel från Instagram ifall jag ska lyckas hålla drömmen vid liv. Eller för att hitta nån tankebörjan till annat svammel —)

På bilden skymtas ett relativt nytt loppisfynd, en morgonrock i tunnare, sommarbehagligare material än min andra morgonrock. Är mycket nöjd med den. Köpte den med tanken på att bära den även utanför hemmet men vi får se hur pass modig jag känner mig då vädret tillåter. Har hittat riktigt många fina andrahands-grejer på sistone och jag hade idag tänkt fläta ihop ett inlägg om hur min second hand-uppskattning på sätt och vis har förändrats under de senaste par åren, eller i alla fall utvecklats, men sen fann jag aldrig riktigt någon ork under dagens lopp. Det gick som det brukar, alltså. Men kortfattat kan jag väl säga — och ursäkta nu för hur sjukt högtravande det här låter — att de etiska skälen har expanderat. Det som började som ett intresse för ”alternativ” stil och som en förtjusning för skattjakter har fått (en ansats till) en mer miljö- och samhällsmedveten laddning som ofta gör att jag nu för tiden sällan kan berättiga att jag skulle gå till valfri butik och köpa en nytillverkad blus då jag vet att det finns lika många begagnade som jag antagligen skulle gilla mer och därför använda mer, inte utan viss skuldkänsla eller i alla fall inte utan en känsla av ”det där var väl ändå onödigt”. Nu för tiden måste jag verkligen tycka mig behöva ett visst plagg för att jag ska tillåta mig själv att köpa ett nyproducerat sådant, och det är inte så att jag känner mig duktig för att jag ofta avstår, men jag saknar inte heller att inte göra det. Ganska samma mönster kan jag se i min icke-köttkonsumtion också, förresten, det började som nånting annat men nu är det min ovilja till att stöda köttproduktionen som är vad som mest innerligt verkar bibehålla min vegetarianism, åtminstone misstänker jag att de etiska orsakerna är större och viktigare än min generella avsmak/osmak för kött. Jag vill ju verkligen inte äta kött oavsett men ska jag ta till orsaker så hoppar jag snabbare till ”För att köttproduktionen är äcklig” än ”För att kött är äckligt”, typ.

Lotta G. skrev idag ett riktigt intressant inlägg om reklam, kapitalism och Marx. Det tangerade dels det här jag har tänkt på, förstås ur en sån här allmän konsumtionskritisk aspekt då, men med andra och flera och betydligt mer avancerade infallsvinklar. Tyckte det var rysligt intressant. Alla måste läsa!

(Liisa M. brukar skriva om just konsumtionskritik, på tal om det. Har dock inga direkta länkar till specifika inlägg just nu så ni får helt enkelt djupdyka in i blogghelheten bara!)

Har även funderat på det här med den gröna hälsotrenden som vi ser idag, att alla ska äta ekologiskt och närproducerat och säsongsenligt och förstås nyttigt (och himla trendigt) för att själva må bra. Jag tycker att det möjligtvis är den bästa trenden jag sett under mitt liv, så jag kritiserar den verkligen inte även om jag ibland kan tänka något krassa tankar om orsakerna bakom den, men det oavsett så är det väl positivt att vi rör oss i en sådan riktning. Hur som helst, tänk ifall att samma typ av trend kunde få fäste i alla samhällets områden, där det också t.ex. blev ”coolt” att ta avstånd från sådant som skadar också den omkringliggande miljön och inte bara endast ens egen kropp — miljö har förstås också inverkan på ens välmående, så trots dagens individualism så är det ingen omöjlighet att vi skulle se något sånt. Skit samma om det är utav själviska orsaker eller inte, menar jag, så länge de är medvetna och välgörande. Som att inte köra bil för skojs skull eller som hobby eller som tidsfördriv och den som bryr sig i statusprylar kunde t.ex. installera solpaneler på hustaket som ett skrytsamt monument för ens höga moraliska medvetenhet, för de få veckorna om året som de faktiskt spelar nån roll, och faktiskt använda dem då också. Äh, jag vet inte. Såna grejer. Öppen fråga: Hur kan vi få det här att hända? Tacksam för idéer! Senaste gången jag babblade om detta tror jag att jag formulerade det så mycket bättre, kände i alla fall att jag tänkte mycket bättre om inte annat. Nu är allt bara flummigt och konstigt men ni förstår säkert vad jag menar trots att min hjärna inte helt presterar. Antagligen är en spirulinasmoothie vad den behöver ASAP.

holy cow, 2015

opinion & reflektion

Hej David Duchovny, släng dina händer in the air like you just don’t care!

Bra jobbat, DD. Som ni ser så är Duchovny en begåvad skådespelare, för faktum är att han nog bryr sig, och därtill ganska mycket. Eller så är i alla fall mitt starka intryck efter att jag hörslat hans debutbok Holy Cow som kom ut tidigare i år. Minns inte hur jag snubblade över den men som ett troget fan av Arkiv X så fångade förstås författaren (alias special agent Fox Mulder) min uppmärksamhet, men det ska erkännas att när jag läste beskrivningen och förstod att detta handlade om en humoristisk skildring ur en kos perspektiv så falnade det en aning igen.

Jag var förvisso på jakt efter något lättsamt men jag var rädd att denna berättelse skulle visa sig vara för okomplicerad och sorgfri — och nog var jag i början rätt skeptisk då Duchovny, genom bokens huvudko och berättare Elsie Bovary, slängde sig med jargong som i ärlighetens namn kändes rätt daterad och nästan överansträngd innan jag vant mig med den. Något jag däremot har ganska lätt att sekundärskämmigt ta till mig är krystade ordskämt och sådana kryllade det av i början med precis rätt släng av självdistans, så jag fortsatte att lyssna.

davidduchovny_holycow

Glad är jag att jag gav den denna chans. Duchovny har ett B.A. i English Literature från Princeton och ett M.A. i samma ämne från Yale, så obekant med skrift är han ingalunda, men det larvas ganska mycket i den här boken och den verkar inte vara skriven för att tilltala kritikerna eller litteratursnobbarna. Istället pratar hans alter ego, alltså kon Elsie, om att hon jobbar på en barnbok samtidigt som hennes förlagsredaktör gärna vill att den även ska uppskattas av vuxna, och den boken är alltså den, Holy Cow. (Meta.) Duchovny verkar helt enkelt haft roligt då han skrev den.

Helt bekymmersfri eller ytlig är den likväl inte, något som tidigt blev tydligt, t.ex. när Elsie pratar om sin mor som plötsligt bara försvann en dag utan att Elsie vet vart, eller när Elsie får reda på att det finns farmer tillägnade industriell köttproduktion — något som helt förståeligt lämnar ett trauma hos henne. Mellan alla festlig- och fånigheter så kan sånt här plötsligt dyka upp:

“You humans drink our milk and eat the eggs of the chickens and the ducks. Isn’t that enough for you? Isn’t it enough that we give you our children and what’s meant for our children? And if not, when is it enough? All you humans do is take, take, take from the earth and its beautiful creatures, and what do you give back? Nothing. I know humans consider it a grave insult to be called an animal. Well, I would never give a human the fine distinction of being called an animal, because an animal may kill to live but an animal never lives to kill. Humans have to earn the right to be called animals again.”

Jag har läst på lite mer om Duchovny och lärt mig att han föredrar en vegetarisk diet, kör en elbil och bor i ett s.k. ”green home”, alltså ett hus som är designat för att vara miljövänligt och hållbart med en effektiv användning av vatten och energi. Jodå, nog bryr han sig nog. Jag kan inte påstå att jag blev superduperförtjust i själva historien, men jag är om möjligt mer förtjust i själva David Duchovny nu än jag var som fjortonåring.

Så det är ett ganska oväntat boktips det här men jag tror nog jag kan rekommendera den åt vem som helst egentligen. I synnerhet de som inte tänkt på köttproduktionen så värst mycket innan och/eller de som vill närma sig ämnet på ett okomplicerat sätt. Holy Cow var ett underhållande tillägg i ämnet och det gillar jag som fasiken. Den går informationsmässigt inte in på djupet, men talar till samvetet ändå. Ljudboksversionen läser Duchovny själv, det är extra trevligt. (I synnerhet om en, som jag, automatiskt föreställer sig att det är Mulder som sitter på sin stol i källarkontoret framför sin ”I want to believe”-plansch och lajvar ko.)

Själva berättelsen då? Föreställ dig att du var en ko och du fick veta att du kommer bli slaktad och uppäten. Skulle du vilja fly? Ja. Vart skulle du försöka ta dig? Nånstans dit var du inte skulle komma till skada, helst, säg exempelvis ett land där din djurart var helig kanske…? O ja. Elsie får också med sig ett par reskamrater, en gris och en kalkon, och alla tre väljer att försöka fly farmen av samma skäl. För att överleva. Fast till olika ställen. Närmare bestämt Indien, Israel och Turkiet. Mera specifikt varför låter jag er ta reda på själva.

Avslutar med ett citat av Duchovny, inte ur boken utan från en intervju där han adderar en miljöaspekt:

“I’m also interested in the taxing of the environment in terms of our meat-eating lifestyle. The sheer number of cattle, pigs and chickens that — through no fault of their own, they’re kept by us humans — are polluting the environment in ways that are shocking.”

Heja David!

hemmafrusjukan

opinion & reflektion

Boken jag sen ett par veckor tillbaka håller på med är Betty Friedans The Feminine Mystique, vilken var en av mina självutmaningar i samband med min feministkalender. Det går långsamt framåt, inte för att boken är särdeles tung, men den kräver nog sin beskärda del koncentration eller åtminstone uppmärksamhet i och med att den är fullspäckad med uppgifter. Det är ljudboksversion på jobbet som gäller och det fungerar inte att sväva bort i tankarna en minut och sen förvänta sig att handlingen ska vara på samma plats när jag återvänder till det aktiva lyssnandet. Pausar alltså mycket men känner likväl att jag också missar mycket, tyvärr. Funderar på att köpa den i tryckt format, kan vara en sådan som är intressant att läsa något kapitel i nu som då.

hemmafru

Kan berätta mer om den sen när jag kommit igenom den, men den handlar alltså om hemmafrusjukan, det trånga ideal som fick kvinnan på bilden ovan att trots sitt perfekta hemmafruande ställa sig frågan ”Är detta allt? Är detta allt med livet?”.

Själv är jag inte en huslig person. Ni som känner mig vet att jag är slarvig, stökig och mitt hem sällan städat. Jag samlar på mig mängder med saker som jag sen inte vet hur eller var jag ska förvara, jag slänger kläder omkring mig, jag ställer glas och kaffekoppar på vilken yta som helst och på diskbänken staplar jag diverse kärl tills de tar slut och jag måste rengöra dem.

Förra veckan hade jag nyss kommit till delen av boken som specifikt handlar om hushållsskötsel och kvinnans roll i det, och i samband med detta den nationella ekonomin i USA under 1900-talets mitt. Som bakgrundsinfo bör kanske förklaras att i efterkrigstiden steg familjelivet i status, knappast förvånande eller oförståeligt i.o.m. att så många familjer splittrats under krigen. Mannens roll var som välkänt försörjare jämte kvinnans omhuldare, och i barnens uppfostran ses tecken på dessa roller — flickor uppmuntras till att stanna i hemmet, leka med dockor, dockhus, mamma-pappa-barn, medan pojkarna istället uppmanas att komma sig ut utanför hemmet, t.ex. genom att ta ett jobb som tidningsutdelare eller springpojke. När dessa barn sen är vuxna är det långt ifrån märkligt att de finner sig i samma roller. Normens makt ska inte underskattas.

The Feminine Mystique berättar hur för en person som är designerad till att tillbringa sjukt mycket av sin tid i hemmet med att ta hand om hemmet, så är nya produkter något efterlängtat som kan bryta av tristessen utan att personen för den delen rör sig utanför sin sfär. Att hålla hemmet i skick blev genom kulturella påtryckningar hemmafruns passion och ändamål och detta gynnade i sin tur konsumtionen av nya städprylar, skurmedel och allehanda husgeråd. I ett samhälle där en misslyckad hemmafru var synonymt med en misslyckad människa så är det inte konstigt att hemmafruarna var villiga att testa på nya produkter, endera utav förhoppningen om att med deras hjälp vara en ännu bättre hemmafru, eller helt enkelt utav pur uttråkning. Det är självklart att företag inom dessa branscher ville fortsätta att främja hemmafruidealet, eftersom det innebar att då fanns det en väldans bred marknad bestående av individer vars enda utlopp för självförverkligande i stort sett gick endera genom andra människor, d.v.s. deras makar och barn, och antagligen allra främst genom det som de hade kontroll över, alltså deras hem.

Och där har vi det, en konstruktion som inte bara tutar i unga flickor att hemmafru är allt de nånsin kommer vilja bli, utan även fyller i när de unga flickorna har blivit vuxna kvinnor och finner sig tomma och vilsna i sina roller som enbart hemmafruar, genom ett utbrett marknadsföringskoncept som säger att om någon är olycklig, så beror det på att hon har fel produkter till sitt förfogande. Och hemmafruns jakt på lyckan fortsätter och hemmafrun fortsätter på samma gång att stöda den struktur som nya unga flickor (och pojkar) under tiden växer upp mitt i.

Detta lyssnar jag på på jobbet och tycker det är hiskeligt fascinerande, nästan konspirationsartat utan att det för den delen är någon som konspiratoriskt konspirerat ihop det. Jag tänker att jag så väl kan förstå den där lockelsen att köpa nya produkter som utlovar att ens liv ska bli lyckligare, när en lever ett liv som är mycket begränsat och tillåter få möjligheter till att utvecklas på andra plan än det som i samhället målas upp som ens enda accepterade professionella aspiration; i detta fall skötsel av hemmet. Sen går jag hem och möts av oredan, konstaterar att jag vore en urusel hemmafru och då helt plötsligt får jag en knäpp. Börjar städa. Samlar ihop en massa grejer som legat på konstiga ställen, omarrangerar möbler, torkar bord och fönsterbräden och fyller påsar med sånt jag bestämmer att ska klassas som skräp. Energiskt gör jag dessutom detta. Under tiden jag håller på fattar jag inte själv vad som tagit åt mig, tänker att boken måste ha haft någon slags omvänd psykologisk effekt på mig. Jag sopar, dammsuger, skurar och i hinken åker det sista skurmedlet och som nån jäkla ironisk skymf mot det jag lyssnat på hela dagen känner jag mig p.g.a. denna tomma flaska peppigt upprymd och tänker jublande att JAG FÅR KÖPA NYTT!

Vad i helvete.

Jo, nog tror jag att jag förstår 50-talets desperata hemmafruar. Men hittills måste jag säga att det är ganska härligt att sporadiskt drabbas av denna variant av hemmafrusjukan. Det är lite trevligare att bo, bara. Om jag nu bara kunde räkna ut hur fasiken jag ska få de övriga rummen i acceptabel ordning så skulle mitt liv vara… ja, fulländat och perfekt.

Skoja ba!

Men åtminstone lite mindre stökigt, en stund i alla fall.