Tagg: konsumtion

Energi- och galleriklustret

Häromdagen snubblade jag över återvinningsköpcentret i Eskilstuna. Inte bokstavligen då, men det tycker jag att vi kan förmoda att ni förstod, hehe. Köpcentret heter ReTuna och är alltså en ”återbruksgalleria” där nästan allt som säljs är återvunnet. Så spännande koncept tycker jag!

”Butikerna i gallerian förädlar, reparerar och omvandlar gamla saker till nya saker, som de sedan säljer vidare. Vi kallar det återbruk – ett klimatsmartare sätt att bedriva handel.”
retuna.se

Som miljö- och klimatangstande Vasabo, och en som dessutom går kokosbananas av att tänka ut *Nya Projekt™*, så är det förstås omöjligt att inte fantisera om samma tematiska framtid för nåt av köpcentren i stan. Exempelvis Rewellcenter förstås, som fasen redan har det annars så trista men i detta fallet alldeles ypperliga namnet klart! ReWell.

Ja ja, tyvärr finns det ju en hel del affärsverksamhet där redan men alltså vilken dröm om ens ett hörn kunde ägnas åt sånt här. Eller om den röda tråden genom hela affärskomplexet kunde styras mot ekovänlighet. En grön tråd.

Eller är en grön galleria vad som ska ske med Wärtsiläs utrymmen i Vöråstan då de drar vidare till Vasklot? Herregud JA, det känns så självklart nu! Naturligtvis ska de förvandlas till ett affärscentrum med fokus på klimat och miljö. Såklart utrustat med en energialstrande och -samlande spinningsal med en dynamo på varje maskin, eftersom att 1) det är en trevlig och kul idé, 2) tekniken finns ju och 3) många bäckar små ändå. KOM IGEN ENERGIKLUSTRET!!

Det finns massor av miljövänliga möjligheter för den gröna gallerian! Jag föreställer mig skomakare, skräddare, urmakare, möbeltapetserare, elektronikreparatörer — allt som uppmuntrar folk att reparera istället för att konsumera.

Omsorgsfullt kurerade antikvariat, antikhandlare, konstgallerier, möbel-, leksaks- och klädbutiker. Sparsamt med loppiskänsla, men rikt med vintage. Saker med historia, en egen berättelse. God kvalitet. Ändå snällt åt plånboken. Ännu snällare åt planeten.

retuna-fika
Bild från retuna.se.

Kan inte hejda mig från att fantisera vidare. Plastfri matvaruaffär, förstås med varorna fria från andra stora miljöbovsämnen också. Förpackningsfri lösviktsbutik kunde också vara nåt. Restauranger inriktade på närodlad säsongsmat — en för fine dining, en för avslappnat hygge. (Tänk bakad potatis, rostade rotsaker, rågbrödssmörgås med ägg och rädisor, bondbönewrap med tranbär och ärtskott, pulled havre-biff med potatismos och lingonsylt. MYSIGT!) Bar med utbud från Kyrö Distillery, Keppo Bryggeri, Bocks Corner Brewery och Jacobstads. Finns säkert flera. (Tänker också på det där Sundomvinet, som dock inte produceras för att säljas, men nog skulle det vara najs.)

Resebyrå specialiserad på att pussla ihop tågresor till utlandet åt en. (Tycks vara jävligt knepigt att greja själv?) Presentbutik med hållbarhetstänk i både själva gåvan och inpaketering. Miniutrymmen reserverade för pop-up-butiker, såklart. Nåt av dem med minikök för en restaurangdagsvibb. Kanske så att personer kan boka det en kort tid åt gången? Helst med förtur åt invandrare och långtidsarbetssökande.

Café med rättvisemärkt, hederligt kaffe och inga takeawaymuggar som inte kan diskas och användas igen. I min fantasi är förresten cafét sammanbyggt med en harmoniskt grönrum med extremt bra syre av all växtlighet, där man får slå sig ner under frodiga gullrankor och ampelliljor, mellan lummiga aralior och palettblad, och njuta av sitt kaffe eller, ni vet, instagramma bilder på det. Och! I andra änden av caféet med grönrummet finns en blombutik, för alla växter som trivsamt fyller grönrummet är sådana som det är relativt lätt att ta sticklingar från, och sådana får man sätta in en beställning på och hämta när den fått rötter. Om nån inte redan råkar stå och vänta på disken.

Ja, ni fattar! Så många möjligheter! Tror jag faktiskt skulle kunna fortsätta men blir rädd att låta som att jag tappat all verklighetsförankring. Men ni, kära läsare och insnubblare, får gärna ta över stafettpinnen!

Om ni spinner vidare på den gröna tråden, vart för den er då?

Palmen står så grön och grann i stugan

Jag försökte blogga i fredags, men så blev jag avbruten av ett gurglande i horisonten. Sen sa det SLURP och så var det tisdag. Flera dagar rann ner, i ett huj, bara sådär. Det händer så ofta nu för tiden.

Jag går omkring och har lite feber och mår generellt illa, men inte tillräckligt för att vara helt sängliggande. Bara lagom självömkande och orkeslös. Fast, det är jag förvisso alltid.

20181122_lb_001
Bild i chokladtoner, ty matchning är a och o.

Nu sitter jag här och funderar på choklad och palmolja eftersom att en kompis delat en länk till denna lista över julgodis med palmoljefyllning. Så att säga. Det är en ganska kort tid som jag försökt undvika palmolja och först kändes det motigt, att urvalet ska begränsas så extremt. För det som återstår är verkligen jättefuttigt. Försökte mig till exempel på lösgodis häromdagen, lol. Det var ju ett ganska kul practical joke jag gjorde på mig själv. Gick ett varv runt hyllorna och fick sätta tillbaka den tomma påsen.

Det känns förstås trist på ett själviskt plan, utöver att det är fan obehagligt att palmolja finns i så mycket. Men sen märkte jag att det fanns en viss lättnad i att slippa alla de där alternativen. (Och inte bara för att det känns bra att göra medvetna val.) Nu då jag lite börjar ha koll på exempelvis vilka chokladprodukter som innehåller palmolja så behöver jag inte ens överväga dem. Som den typiska bortskämda samtidsmänniskan jag är så blir jag ändå bara stressad av för många alternativ. Så länge Fazers blå, röd, salmiakchoklad och de där små stängerna med karamellkrokant & havssalt är palmoljefria så hålls jag egentligen väldigt nöjd.

Och sen konfekten då. Hela den där klumpiga förpackningen för ganska få och små bitar choklad. En tredjedel av dem gillar man egentligen inte ens så värst, men de går nu ner. Det är väl traditionen kring konfektasken som är det speciella? Att skicka runt den, att välja noggrant, att ta en bit. Att inte börja på nästa lager utan familjemedlemmarnas godkännande. (Bli hutlöst snopen om inget nästa lager finns.)

Här började jag precis leka med tanken att göra egna, små, maffigt smaksatta chokladbollar istället. Apelsin, kaffe, whisky, kardemumma, tranbär, och så vidare. Doppa dem i smält choklad? Vitchoklad? Som en jultradition alltså som tydligt skiljer sig från vanliga chokladbollar, och inte finns på kartan resten av året. Kalla dem julbollar, förstås.

20181122_lb_002
Chokofreak_83 och Chokothief_17.

Det är så ofta vi säger, skriver, hör och läser att det viktiga är att vi ”är medvetna”. Men det stämmer inte och det tycker jag att vi kan behöva påminnas om. Det viktiga är att vi gör medvetna val. Det är våra handlingar som gör skillnad.

Jag blir SÄRSKILT ytterst besviken på föräldrar som vägrar lyfta ett ynka finger för miljön men gärna ett hånfullt ögonbryn åt klimatkrisen, men det är kanske ett annat inlägg.

I min kompis länkdelning så dök det upp några personer som skippar palmoljan och gjort det betydligt längre tid än vad jag gjort. Blev glad! En av dem sa att man inte kan kräva av vanliga människor att bojkotta palmoljan, utan att det borde restrikteras utav myndigheterna. Håller med om att det borde så.

Men vet inte om jag tycker om att saken lyftes fram som att det istället vilade på högre instansers axlar. (Hehe, här kan nån passa på att skrika ”censur” va!) Det känns lite kontraproduktivt. Som att det finns två sidor och vi kan bara pusha på den ena, alltså. Inte avsiktligt, men att det ändå blir som att det då kategoriseras under ”Det Kan Ingen Kräva”, om ni förstår vad jag menar.

Man ser ju sånt nu som då, i dylika diskussioner. Jag oroar mig alltid att det sprider inställningen (eller apatin) att det vilar på någon annans ansvar att reda upp det där — inte mitt, så framtills dess kan jag forsätta som vanligt. Det är bra om man skippar palmoljan, det är jättebra om man OCKSÅ mejlar producenter och politiker.

Visst ÄR det också högre instansers ansvar att skydda jorden (med allt vad det innebär), men… fri vilja ändå va? Så då kan man välja snasket utan palmolja så ofta man bara står ut med tanken.

Hur uppfattar ni såna här inlägg och artikeln i fråga? Jag läser inte sånt som uppläxande aja-baja, eller krav, utan mer som seriös uppmaning och bestämd uppmuntran. Skulle egentligen gärna kunna kräva av folk men de gör ju som de vill. Men som Alfred sa: Man kan kräva av sig själv.

Hur som helst är jag kanske ganska sen på bollen. Hur gör du?

Årets julklapp! Klapp klapp! Applåder!

Läste ni att i Sverige blev årets julklapp ”det återvunna plagget”? Sjukt inspirerande! Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till julklappar och sedan några år ger jag egentligen varken bort eller tar emot, men, eeh, behöver ni hjälp med att hitta årets julklapp åt nån så anmäler jag gladeligen mitt intresse att agera som er personliga loppare.

Och tänk vilket paradigmskifte årets julklapp pekar på! Blir något huvudvindad, eller hur vi svengelskt ska uttrycka det. Länge var ju loppis något som sågs ner på (därav den ursprungliga sarkastiska benämningen) och fortfarande är det tämligen vanligt att folk tycker det är smutsigt och ofräscht. Likhetstecken tenderar sättas mellan andrahand och sekunda både i kvalitet och status, men vi har kommit allt längre ifrån allt sånt. Begagnat har gjort en klassresa — det har fått namnet vintage, det har stigit i pris och det har blivit allt mer eftertraktat. Oklart i vilken ordning.

Men det här gäller kanske framför allt möbler, porslin och övriga interiörsprylar. Jag var verkligen inte förberedd på att loppade plagg skulle betraktas som helt god etikett att paketera in och ge bort! (Och detta utan att man hittar en mint-condition Chaneldräkt från några decennier sen, antar jag.) Välkomnar det med öppna armar förstås.

20180124_ylle.jpg

Slumpmässigt loppat plagg som det redan fanns bild på i arkivet och således får illustrera detta inlägg: En (vid fototillfället ytterst dammig) kofta i 100 % ylle som jag köpte på loppis för ungefär ett år sedan. Den är kort i modellen och jättevarm. Jag föll särskilt pladask för knapparna som är rundade, glansiga, svarta och kantade i mässing. Som en rad med mysteriösa djurögon i en mysigt mörker.

Och koftan bara växer för varje gång jag använder den, alltså bildligt talat, trivs SÅ bra i den! Tänker mig att jag fortfarande ska ha den när jag är en krokig gammal tant med boobsen nere vid midjan både utav gravitationseffekten och extremt krum hållning. Koftan ska just och just täcka dem alltså och det ska va JÄKLA GULLIGT bara så ni vet.

Skrev redan om detta på instagram men passar på att tipsa här också om att hålla korpgluggarna öppna för accessoarer på loppis, ifall att det känns främmande att svepa in gamla paltor i julpapper, men ni ändå inte vill svepas med i konsumtionslavinen och vill testa något annat.

Det finns chans på SÅ många urfina bälten, väskor, börsar, scarfar och så vidare om ni bara håller utkik. Ofta kan man göra fantastiska fynd i gedigna naturmaterial med finfin patina och personlig vibb. Kolla etiketterna efter både material och märke, som ofta ger en ett hum om ålder, och skippa allt som känns nyare än tio år gammalt. Lajva Kitty Drew på 2000-talet och sätt nån timme på att genomsöka nätet på alla ledtrådar ni kan hitta om ert fynd. För anteckningar, för sen ska ni förstås plita ner allt ni luskat ut på ett fint julkort som ni överräcker med paketet.

Tadaa! Årets julklapp! Klapp-klapp! Applåder!

Väldigt mycket roligare än nån grej från den förskräckliga Black Friday-rean kan jag tycka, men det är väl en åsiktsfråga som så mycket annat. Tänker att loppisprylar i julklapp kan vara väldigt laddade i en del kretsar. Som, en del skulle aldrig köpa en begagnad liten prydnadskudde ens medan andra gladeligen badar i loppade simdräkter (jag). Hör man till den förstnämnda gruppen känns det knappast så kul att få en gammal ylletröja eller silkesmorgonrock av okänt ursprung i paketet.

Var drar ni gränsen? Är inte så känslig själv. Att hitta använda näsdukar i kavajfickorna är inte JÄTTEFRÄSCHT, men jag låter det inte hindra mig liksom. Och så länge ett plagg ändå doftar okej så orkar jag sällan tvätta det innan jag tar det i bruk. Hehe. Väntar mig att folk ska uppröras här! Blev du väldigt äcklad ska du nog inte läsa vidare.

För själv tyckte jag att det tydligaste exemplet på när gränsen blev nådd är när jag såg en dubbeldildo hänga över räcket vid ett bord jag precis höll på att inventera. Liksom, den bara hängde där, i det fria, inte som oanvänd inne i en förpackning eller nåt. Jag satte hastigt tillbaka kameran jag fortfarande ångrar att jag petade på och avlägsnade mig smått förfärat. DÄR gick det nog för långt ändå va.

Andra alternativ, andra resultat

Scan10006

Jag hör allt mer ofta att vi närmar oss miljöfrågan ur en skev vinkel när vi vill utmana individen till att leva hållbart nog för att bromsa på klimatförändringen — att det är upp till politikerna att navigera oss förbi det isberget, innan det smälter. Att individen är i stort sett maktlös gentemot företagen, de stora producenterna, jättarna. Vi är helt enkelt för små.

Som denna artikel av Martin Lukacs på The Guardian säger, så håller vi oss sysselsatta med att försöka gröna våra personliga liv genom att installera solpaneler och köpa påfyllbara pennor, medan stora företag fortsätter som vanligt och gör våra ansträngningar värdelösa. Det är blott hundra företag som är ansvariga för 71 % av koldioxidutsläppet sedan år 1988. Hundra! Så ni kan ju bara försöka föreställa er vilka enorma mängder just de företagen de öser fram, fast det är ju omöjligt att få ett grepp om.

”You tinker with those pens or that panel; they go on torching the planet”, skriver Lukacs.

Och visst håller jag med. Visst är det fan där nån borde ingripa och det GENAST HETI STAT.

Men jag blir ändå besvärad.

Jag blir rädd att många ska höra om den skevheten, tänka jaha men då så, och fortsätta som vanligt. Full fräs tills det tar slut. Från ALLA håll.

Hej hur var det förresten nu som Einstein definierade galenskap? VA?

Ta nu återigen den civila luftfarten som exempel, som vi så ofta gör dessa dagar. (Läste nånstans att den liksom blivit något som vi använder för att kanalisera vår miljöångest. Var det kanske i Peppes blogg?) Säkert är det väl så att den sist och slutligen utgör en ganska liten bit av isbergets topp, men… men än sen då? Den måste väl ändå begränsas den med? Så kan vi börja styra ner oss på jorden igen innan vi störtar?

Vi kan ta cykeln istället för bilen. Vi kan skrapa disken istället för att skölja den innan vi sätter den i diskmaskinen. Vi kan köpa inhemsk potatis istället för importerat ris. Ni fattar. Vi kan välja lite annorlunda bara. Så ofta vi bara kan. Ju mindre sak, desto lättare borde det vara. Släck lampor, dator och annat som drar el. Skär ner på köttkonsumtionen. Stäng av kranen när du borstar tänderna. I detta hushåll kunde vi definitivt bli bättre på att planera måltider istället för att låta mycket av det som handlas bli till matsvinn. Jag borde också lära mig att prioritera närproducerat och säsongsbaserat framför exotiskt och nyckfullt. Bland annat.

Vi kan göra en massa små val som kanske inte känns fullt lika smidiga som det vi är vana med, men det är sen kanske inte heller tänkt att det ska vara helt bekymmersfritt,  obetänksamt lätt.

Faktum är väl att ”lätt” är precis det som lett oss hit?

Oavsett om man tror att ens insats är i stort sett meningslös eller inte så är det väl fasen ändå bättre att försöka i alla fall. Istället för att fortsätta precis som förr och förvänta sig att nåt ska förändras. Det låter ju inte riktigt klokt.

Så dags att välja det andra alternativet kanske?

Jungfru jungfru jungfru jungfru skär

20180818_jupiterjungfrutur

Blenda har fått en egen cykelsits och hjälm och det betydde att det var dags för jungfrutur. Så vi cyklade till Brändö på loppis.

20180818_uteoch

Eller jag cyklade, Alfred sprang. Blenda satt på. Blåsten ven.

Jag lever väl i en ganska tydlig blomsterhattig PK-bubbla för jag blir liksom förbryllad när jag inte hittar neutrala alternativ på grejer för bebisar. Bebishjälmarna som fanns att välja mellan var endera rosa med katter, blommor, nyckelpigor och fjärilar på eller blå med raketer, flygplan, långtradare och bilar på. Och jag typ tar det för givet att det ska finnas en gul med lejon, giraffer, flodhästar och zebror på och tycker det är nåt som inte stämmer när den inte finns.

Nu säger jag inte att det är något fel på endera den rosa eller blåa, bara att det märks ganska tydligt hur de tänkt där angående vilka produkterna riktas åt. Och fast någon förälder då råkar vara på jakt efter en hjälm åt en pojkbebis så betyder det ju inte att hen MÅSTE välja den blåa med raketer på, förstås — men det är ju så lätt att falla in i mönster som vi är vana med.

Och det måste förstås inte i sin tur vara skadligt eller så för barnet, men samtidigt — skulle det vara skadligt med fler alternativ? Större variationer? Inte en lika spikrak påhittad ”POJKSAKER”/”FLICKSAKER”-linje mitt emellan olika färger och intressen?

Det är förstås inget nytt. Hoppar vi hundra år tillbaka i tiden fanns också en stark association mellan kön och färg — blått med flickor och rosa med pojkar. Det är egentligen först under 1950-talet som det blev ”självklart” att rosa är en ”flickfärg”. Ändå fanns ju likadana begräsningar som vi ser nu även då, det är bara det att de var helt tvärtom från senare.

Nu valde vi hur som helst den rosa hjälmen. Eller egentligen lät vi Blenda välja och hon pekade på den. Vi är såklart mycket stolta över hennes bedrift! Tänk att hon redan förstår det som räknas här i världen och valde den som var rätt. Den med katter på.

Skräpprodukt av min tid

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.

Församlade till den plats som heter Armagarderoben

Distans alltså, kan inte förneka att det ger perspektiv. Att åka hemifrån en tid på begränsad packning och sedan tänka på sin garderob är överraskande inspirerande varje gång. Att få lite jäkla ordning på saken har visat sig vara ett riktigt evighetsprojekt för denna sentimentala hamstrare, men nu är i alla fall motivationslagret pånyttfyllt och jag vill fortsätta försöka koncentrera den arma geddon garderoben.

bredbent

Och lite lättare blir nog uppgiften när jag insett att de plagg och utstyrslar jag fastnar för verkligen blir allt mer identiska. Det är liksom samma kläder om och om igen — utsvängda jeans, tunna blusar, högmidjade gubbyxor, pålitliga t-shirts i god kvalitet med bra ärmlängd, och så vidare. Det låter säkert aningen tråkigt men alltså jag blir så IVRIG ju!! Ska jag snart kunna ringa in min stil lite snävare? Ser fram emot det.

Tänker att hemligheten är att vara sträng. Jag måste lära mig att fordra mer av mina plagg, att det räcker inte med att jag gillar dem om de likväl inte hittar in i cirkulationen. Eller så här: Fast jag tycker att ett plagg känns som ”jag”, är det verkligen det om jag likväl aldrig använder det?

Här är några andra insikter som hjälper mig på traven:

  • Hemligheten till en lyckad bredbenthet är förstås att byxorna ska breddas ända från stussen och inte smita åt alls kring knäna. Så självklart nu när jag insett det. Ett par sådana är faktiskt på väg till mig för jag hittade ett par tvättade svarta jeans med hög midja, så nu är det bara att hoppas att de passar samt är mer 70-tals-rock än 90-tals-rave.
  • Är trött på genomskinligt. Jag gillar skira blusar (loppade exempelvis en ljusgul pensionärsdröm nyligen) men jag orkar inte riktigt med en som är så tunn att jag måste hitta ett linne att ha under innan jag kan gå till jobbet med den. Det stör mig att jag, för att kunna använda ett visst plagg, också behöver ett annat plagg till samma kroppsdel.
  • Den vita hålbroderade silkesblusen kan jag faktiskt färga. Älskar liksom *idén* om den, men kommer jag faktiskt hitta någon nämnvärd användning för en vit blus? Det verkar osannolikt. Överlag borde jag bli bättre på fix. Sy knappar och sånt smått.
  • Det är sant vad de säger om syntetfiber, inte är det ju riktigt hejsan inte. Jag börjar äntligen känna av det också istället att bara känna till. Blir dessutom inte av med den här skräckföreställningen att jag ska typ börja riktigt hardcore-kaskadsvettas i konstmaterial. Alltså det har väl inte bokstavligen hänt men det känns ändå som att det är så närvarande, bara en tidsfråga. Men det är en rätt nyttig föreställning för ändamålet, eftersom den gör ju att jag ännu mindre vill ha mycket polyester, akryl och allt vad annat i det potentiella svettminfält som är min garderob.

Igår tog jag mig i kragen och fyllde tre plastpåsar med plagg som ska föras till loppis! Då kanske någon får för sig att jag har blivit minimalist och har ganska få kläder kvar, men åt det så har jag bara en sak att säga: Hahahaha ni känner inte mig. *klämmer fram sopsäckar med kläder ur kinderna*

Klirr klink 🥂

20180303_glas

Ville bara visa upp tre tjusiga glas jag har loppat för en spottstyver, inte ens en euro styck. Tycker de ser väldigt 20-/30-taliga ut och då är det som att de automatiskt passar bra in här i huset, som blev byggt år 1923. Vill smutta champagnedrinkar och krusbärssaft ur dem.

Strosade helt själv omkring på loppis i två timmar i lördags, oerhört skönt. Tycker det är så terapeutiskt att riktigt hardcore-rota igenom en massa högar med saker och sedan välja och vraka i lugn och ro, gå omkring och bära på saker en stund och känna efter med magkänslan. Låta den säga sitt om huruvida jag kommer hitta användning eller plats för grejerna. Ganska ofta sätter jag tillbaka dem innan jag går till kassan då. Det är lättare att inte impulsshoppa när jag inte känner av någon press att bestämma mig på en gång, när jag istället kan dra ut på det ordentligt och nästan obegränsat.

Ibland lämnar jag också saker jag tvekar på och bestämmer att ”Är det kvar nästa gång jag är här så får jag köpa det, annars var det inte meningen”. Ganska ofta är sakerna kvar när jag kommer tillbaka, men jag köper dem inte i alla fall eftersom jag märker att jag inte tänkt på dem alls under tiden där emellan. Det är sällan jag blir riktigt knäckt för att saken är borta. Om jag hade blivit så pass förälskad så hade jag ju antagligen köpt den direkt.

Fast emellanåt så växer förtjusningen ännu mer fram vartefter. Typ att det börjar med att jag ser flera meter av ett tyg som jag tycker är fint men som jag har användning för. Jag lämnar det där men sen kommer jag på att med en sådan rejäl tygbit så kunde jag ju fixa en fin sänghimmel åt Blenda. Eller så kunde det ju faktiskt räcka till ett par hellånga gardiner, något som annars är svårt att hitta i retrotyg åt våra höga rum. Då känns det sjukt bra och tillfredsställande att återvända till loppiset och se att tyget finns kvar. Då är det ju liksom ÖDET, MENINGEN OCH FÖRUTBESTÄMT att jag ska ha det, det förstår ju vem som helst. Så ärad att få vara del av den stora planen, tack universum! Tack kosmos! Skål för det i gamla, stjärnetsade dricksglas!

Ledord: Loppa långsamt.

Trendspaning: Nog

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus
Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

Några tips

    :

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

tant gör läderfynd

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)