Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged kreativitet

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

AF_sidhuvud

Kikar bara blixtsnabbt förbi för att dela nyheten att Alfred har startat en (ny) blogg som han gett namnet Alfrednativa fakta. Den kan ni gärna besöka! Jag tyckte (liksom de flesta gör, antar jag?) att ett sådant bloggnamn lät som titeln på en måttligt vansinnig och sensationalistisk foliehattstidning, så då gjorde jag ett sidhuvud åt honom inspirerad av det och Daily Prophet-sidorna i Harry Potter-filmerna. Någon dag kan jag kanske avslöja vilket maniskt Hänt Extra-blaj artikeltexterna innehåller, eller så låter vi Alfred göra det. Vem vet! Ni får helt enkelt hålla utkik på bägge sajter.

sevendays.fi/alfred

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.

20161126_bananatree_001

Tidigare i veckan inhandlades ett bananträd, Musa Dwarf Cavendish, och en grå kruka. Den senare tyckte vi att såg så tråkig ut att vi en kväll plockade fram akrylfärger och varsin pensel. Vi blandade olika nyanser av blått, grönt och turkost som vi sedan lät rinna nerför krukan, och bytte sida med jämna mellanrum. Vi vände den också upp och ner vid något skede och lät färgen rinna från det hållet också. Så höll vi på tills den mesta av den var täckt. Följande kväll spädde jag ut en turkos färg med mycket vatten som jag till sist laserade krukan med, men den ville inte fästa överallt så en del grått kikar ändå fram här och där.

20161126_bananatree_002

Planterade om bananträdet i sin nya kruka i eftermiddags och katterna är alltid lika nyfikna på sånt. Myra fick en reprimand för sitt beteende på bilden ovanför, direkt jag märkte vad fasen hon höll på med. Elakt att bita/riva i bananträdet. Som avslutning hade funderat på att ge krukan ett lager med halvglansigt lack också men kom mig aldrig för att köpa sådant, så nu fick den förbli matt.

20161126_bananatree_003

Nöjd med både växt och kruka. Utmärkt tumispyssel, kan rekommendera!

kulturviskollagelek

Förra veckan var knäppare än de flesta, jobbade ungefär dubbelt mer än jag är van med och mycket annat viftades åt sidan. Exempelvis min och Alfred Veni Vidi Vege-blogg, men vi har ett fåtal recept kvar som vi ännu ska sätta upp. Däremot hann jag ändå blogga här ett par gånger och det påminde mig om att det inte måste vara så jäkla svårt. Funderar därför på att försöka hålla igång en ordentligt bloggrutin under denna månad och således blogga varje dag. VARJE DAG. Vet fasen inte hur det ska gå till, men många andra fixar ju det. Blir ofta avundsjuk på dem för det vill jag också egentligen göra men klarar sällan av det. Så vad blir detta då? Blovember? Novemblogg? (Internet älskar krystade teleskopord, har ni tänkt på det?)

Hittar inget flyt i skrivandet i kväll men i går skrev jag om Eget kreativt arbete på Kulturvis. Inget nytt ämne utan tjatar om det ganska ofta egentligen, men ändå. Kanske nån vill läsa.

kulturvissc

Det senaste bloggprojektet börjar vara igång och det bär namnet Kulturvis. Det blir alltså en kollektiv blogg som är inriktad på kultur. Har ruvat på den här idén i många månader redan och försökt avgöra om den är en bra en eller inte. Har funderat att jag bara borde skriva flitigare om kultur här på min egen blogg istället, men… det är inte riktigt samma sak. Jag har velat ha den där gemenskapen, det där att skapa något med andra. Har ändå inte kunnat besluta mig och jag har velat massor, i båda betydelserna att vilja och att vela. Och så kom den dagen då jag träffade några kulturintresserade kompisar för ungefär en vecka sedan och fiilisen var så bra att då tanken flög förbi i mitt huvud verkade allt plötsligt glasklart så jag stjälpte ur mig idén och fick napp!

Har verkligen saknat det kollektiva bloggandet ända sen Blemma gick i graven. Redan när det projektet höll på att dö ut så kände jag att jag inte egentligen ville släppa själva gemenskapskonceptet. Samtidigt så hade det projektet varit förbannat krångligt en bra tid redan, och det kändes verkligen som att det var dags att låta det gå. Både hoppas och tror att jag lärde mig mycket av det, det känns i alla fall som att jag har en grund att stå på nu.

I alla fall, det var alltså detta projekt som jag maniade över för några nätter sedan. Nu har vi intagit officiell startgropsposition och jag är fortfarande så jäkla ivrig och det hela känns så jävla KUL! Bara kul kul kul! Håller på att försöka ragga gillningar på FB men är som vanligt alldeles för mesig för att våga skicka ut inbjudningar/förfrågningar, men… gilla oss gärna!

20160428_violer_001

Köpte en bunt med violer i varierande färger och sedan satte jag mig vid köksbordet och klippte av alla blommor som slagit ut och tänkte på Morticia Addams och hennes rosenbuskar. Selma nafsade också av en från stjälken och åt upp den, såklart. Hon äter också gärna kinakål, sallad, gurka, pumpafrön och majs. Vegekatt.

20160428_violer_002

Violerna befinner sig i press just nu, d.v.s. mellan tidningspapper instuckna i Alfreds bok om ”Det ryska greppet”, vilken i sin tur ligger under mina tre skrivmaskiner.

Styvmorsviol Viola tricolor, luktviol Viola odorata och skogsviol Viola riviniana var bland de första latinska benämningarna jag lärde mig som barn (var en tönt som gillade att memorera sånt ur hemmets Våra växter och djur-bok) och i går lärde jag mig ett annat namn för styvmorsviolen, nämligen: klittviol. Med det i åtanke känns det extra passande att mitt planerade pyssel kommer ha ett feministiskt tema. Hihi hihi.

Och på tal om feminism och benämningen ”pyssel” så vet jag att det är många som tycker att vi inte ska använda det ordet för att beskriva kreativt arbete. Särskilt inte kvinnors, eftersom det är ett ord som traditionellt används för att skildra kvinnors konstnärliga utövningar. Historiskt sett har kvinnors intressen ansetts vara huvudklappsadekvata hobbyer medan mäns intressen snarare varit geniförklarande ädelkall — se t.ex. på litteraturen eller konstmåleriet för klara illustrationer till vad jag pratar om — och det är onekligen sällan vi hör talas om pysslande män även i nutid. Jag kan slå vad om att om jag säger ordet pyssel och ber er associera fram ett exempel så tänker ni på en syssla som är könsstereotypt kvinnligt kodad. Som virkning eller scrap booking, men knappast att mecka med en bils motor eller spraymåla ett motiv på dess motorhuv.

En del menar att det är förminskande att hänvisa till någons kreativa arbete som deras pyssel.

Jag håller helt med om detta. Och jag skulle knappast beskriva någon annans kreativitetsutlopp som ”pyssel”. Men vad det gäller mitt eget så ser jag en viss trygghet och välbehag i begreppet, för mig så innefattar det att det är experimentellt, fritt, tämligen kravlöst och framför allt mysigt på det där pyssliga sättet som bara pyssel kan vara mysigt. (Pyssel utan könsbundna associationer, då.) Jag använder det lättsamt och det gör att jag inte känner någon prestationsångest, och det är egentligen först senare i processen som jag börjar tänka på mitt pyssel som konstnärliga alster. Men det handlar inte om att nedvärdera min kreativa kapacitet eller förminska mig själv — tvärtom finns en kreativ gnista där hela tiden under pysseltiden, den tänds ju redan vid tanken på pysslet. Snarare handlar det väl bara om att jag ser en tjusning i att på riktigt pyssla, pysslandet kan vara ett självändamål och jag tycker det definitivt finns en värdighet i det, samtidigt som jag är fullt medveten om att allt jag gör fan inte är konst. Men det kanske kan bli, och det är väl kanske också det som gör mig så svag för pysslet. Det kan utformas till vad som helst.

Alicia S. skrev f.ö. superbt om detta i sitt inlägg Tre anledningar till att sluta använda ordet ”pyssel”Fast jag känner nästan att jag vill reclaima ordet?! Men mycket avslappnat, meditativt vardagsmagiskt och den totala motsatsen till pompöst men ändå stort i sitt givande, för det är vad pyssel är för mig. Jag är bara så förtjust i vad pysslandet betyder för mig, om jag förbiser de patriarkala konnotationerna. Ack, det blev så tudelat det här!

Vad är pyssel för er? Vad tänker ni om begreppet?

Efter en utdragen paus fick vi i måndags klart ett poddavsnitt, vilket ni naturligtvis mycket gärna får lyssna på! (Alfred menar f.ö. att det kan vara hans favorit av de fyra vi hittills gjort.) Såhär lyder beskrivningen:

Vi skissar på kreativa processer, stölder och hjärnfjärtar. Sången ”Jag är en brokig liten gummiboll av tvivel” är kreerad och framförd av Lotta Green och är också den mest kreativa delen av detta avsnitt så håll ut till slutet!

Är SÅ kär i Lottas låt. Blir på sånt jäkla bra humör av den! Söker ni inspiration ska ni lyssna på den. Söker ni inte inspiration ska ni lyssna ändå och inse att lite inspiration gör livet så mycket bättre.

20160220_sammetsset

Drog på mig en mörkgrön sammetskavaj med tillhörande väst igår, loppade duon då Alfred och jag gjorde vårt maratonlopp(is) i Karleby för ett fåtal veckor sen. Kände mig som ytterst professionell mossa hela kvällen.

Kan inte påstå att det var fest igår men eftersom det är helg och det inte är meningen att jag ska få njuta av min ledighet eller hinna få någonting gjort så har jag haft migrän idag. MEEEEN nu har den gått om så jag ska inte vältra mig i det förflutna. *krystar fram ett leende* *får en prolaps i hjärnan* *ser fram emot sjukskrivningen*

Har många projekt i görningen just nu men de flesta ligger en bit i framtiden. Har t.ex. en tämligen massivt illustrationsuppdrag framför mig och nu låter det kanske som att jag kan teckna eller nåt men oh lol nej, det är digitala manipuleringar som kommer gälla förstås. Likväl funderar jag på att försöka lära mig rita lite bättre igen, hade övat upp det så länge jag studerade konst och sånt för många år sedan — blev aldrig bra på det, men ändå bättre än jag var innan — men i.o.m. att jag i princip inte tecknat sen dess så är jag tillbaka på samma tecknenivå som jag var då jag gick på åttan ungefär. Mitt status quo inom tecknekonsten, verkar det som. Har ett fåtal egna idéer för kreativa grejer som jag gärna skulle ge varsitt försök, en av dem kunde gärna få inkludera lite teckning light. Fick en förfrågan om att ta mig an ett fotouppdrag häromdagen och det ser jag mycket fram emot, men även det är något jag måste berätta om senare.

Har väl sagt det förr men alltså jag himlar egentligen med ögonen åt såna här inlägg när bloggare säger ungefär ”NÅNTING ÄR PÅ GÅNG” men sen vägrar de säga vad för att vara hemlighetsfullt spännande eller vem vet vad, och det är verkligen inte det jag försöker göra här. Grejen är bara det att det är lite för tidigt att berätta mer ingående om projekten, känner jag, men de är också ungefär det enda jag har att berätta om. Vill liksom bara säga det att mitt liv innehåller mer än huvudvärk.

Det åsido så är en sannerligen fängslande och full disclosure!!-historia att jag bytt användarnamn på Instagram, något jag länge velat men inte vetat vad jag skulle byta till. Häromdagen erfor jag en Heurekaupplevelse då jag märkte att initiala delar av mina namn bildar ordet LIMPOR vilket ju är ganska perfekt för att 1) ibland kallas jag Limpan/Limppo/variationer på det, och 2) jag älskar att limpa, loafing is the love of my life/loaf of my loaf, et.c. Så numera hittar ni mig på @li.m.por där.

Försöker komma på något käckt sätt att avsluta. Lyckas inte. Säger CIAO och hoppas det låter fräscht.

20160216_natgeo73_001
20160216_natgeo73_002
20160216_natgeo73_003

Förra veckan beställde jag en årsprenumeration av National Geographic. I går anlände hela bunten! Köpte nämligen den inte för att hålla mig up-to-date med världskulturer utan för att ha bilder av en viss sorts kvalitet att inspireras av, så tidningarna är daterade 1973.

Brukar göra digitala kollage emellanåt och tänkte att jag skulle försöka mig på analoga också. Ska börja med att skanna bilderna för att ha dem i digital form också och eftersom jag gissar att jag inte då heller kommer vilja klippa i tidningarna så får jag väl skriva ut dem igen och sen jobba vidare därifrån. Alfred har också en rejäl hög med gamla tidningar, främst Femina från 60-talet, som jag tänkt skanna bilder ur. Inser att det kommer ta en tid innan jag kan sätta igång med själva kollageskapandet, men ska försöka se på varje etapp som avslappning och inte störande förberedelser. Är likväl mycket ivrig för att sätta igång, inte minst för att jag har snubblat över sådana fantastiska kollage under den senaste tiden och vill således mycket gärna själv ge mediet ett försök. Låt mig Carly Foulkes, Eugenia Loli och Sarah Eisenlohr illustrera:

Carly Foulkes
Carly Foulkes.

Eugenia Loli
Eugenia Loli.

Sarah Eisenlohr.
Sarah Eisenlohr.

Ack så det kliar i mina saxhållarfingrar nu.