Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged kulturvis

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

20160902_vidrommersamycket

Har tryckt upp ett fåtal tygkassar med Tove Jansson-citatet ”Här händer så lite och vi drömmer så mycket” på, efter tipset av min Kulturviskollega Mikaela. Suveränt citat, eller hur? Hade aldrig hittat något lika perfekt själv. Ska lotta ut kassarna via vår Facebooksida så där kan ni anmäla er för att delta i lotteriet!

I går kväll gick vi ut för att ta några ”produktbilder” för utlottningen, men använde sen dem sist och slutligen inte för ändamålet. Är likväl så förtjust i den här bilden som Alfred tog, i den gigantiska växten till vänster, de låga rönnbärsklasarna, allt blad- och lövverk, det magnifika kvällsljuset. Tycker den känns väldigt Tove Janssonig, faktiskt.

Hyser höga men lågmälda förhoppningar för veckoslutet. Har dragits med feberkänningar hela veckan men inget har brutit ut ordentligt, så jag har jobbat på som vanligt. Det har gått, men det märks framför allt nu, när jag är ledig, hur utmattad det gjort mig. Han jag bor med har tidigare i dag åkt till Stockholm för att spexa för österbottningar som bor där, och själv hoppas jag på att kreativitetsknäpparna och produktivitetspangerna ska avlösa varandra resten av helgen. Känner mig pysslig. Har t.ex. planer på att sy om några plagg och plantera om några växter, men vi får se. Känner mig dessvärre också sömnig, mina nio timmars sömn och tre kaffekoppars styrka till trots. Ska börja med att traska till affären för att jaga krukor och uppiggande luft på vägen. Okej, hejdå dagboken.

20160831_guldiptyk

Postade dessa två bilder efter varandra på Instagram och tyckte att de matchade så bra bredvid varandra. Till vänster har vi morgonens Myra som inte är någon arbetsmyra och därför slipper undan med att bara se på när andra skyndar iväg för att dra sina strån till stacken. Till höger har vi söndagens artikel om Kulturvis i tidningen, i vilken ni för övrigt inte ska tro på allt vad ni ser, exempelvis att jag skulle kunna använda en Mac. Sen intervjun kom på tal har jag blivit mycket glättig av det faktum att det är såhär: Kulturjournalist skriver grej om blogg, ett kulturmedium, i vilken skribenter skriver grejer om kultur. Meta! Mycket kultur- och tidsenligt popp.

Tämligen otippat har gult under det senaste halvåret klättrat högt upp på listan över mina favoritinteriörsfärger. På webben har den länge varit en favoritaccentfärg, har använt den i mina bloggar sen säkert tio år tillbaka, och med det i åtanke så har jag väl varit ganska trög med att fatta att den kan ha samma tjusiga effekt även i hemmet. Lite som att någon har hoppat upp till skyn och roffat åt sig en näve sol och pressat ut den i fönstret, som med gardinerna bakom Myra. Eller lite som att någon har grävt ett hål i berget och hittat en guldklimp som de sedan knådat med händerna tills den blivit mjuk som en deg och kavlat ut den på bordet, som med duken under tidningen. Loppade de tunna tyllgardinerna för några veckor sen för ett par ynka slantar. Den vävda duken/löparen med synliga trådar fyndade jag i våras nångång, för en ännu mindre slant.

Får visst ta och göra ett ordentligt bildreportage på gula saker i hemmet istället för att blaja vidare om det just nu och här. Tror inlägget skulle vara aningen mer givande då.

(Och i väntan på det inlägget kan ni förresten gärna långläsa en text jag skrivit om populär pöbelkultur för Kulturvis!)

20160826_loversandmadmen_001

Här är det senaste pysslet, tryckte ett Shakespearecitat på en tygkasse. Det här var främst en testkörning men blev så förtjust i resultatet att jag kanske gör fler av samma.

20160826_loversandmadmen_002

Och trollerier; galningar och kära
Så kokhet hjerna ha, så bildrik själ,
Att vida flera saker de förnimma,
Än något kallt förnuft förmår begripa.

Har jonglerat många bollar på sistone. Har fått en rolig och samtidigt skrämmande förfrågning som jag inte vill prata om ännu men ska ge ett försök, har gjort en liten intervju för Vasabladet idag (borde dyka upp på söndag) angående Kulturvis, har ströjobbat mycket med nämnda projekt, har skrivit en text om serien Stranger Things med titeln Främmande saker, bekanta detaljer för samma sajt (har förresten tidigare också presenterat mig där genom ett kulturfrågeformulär som alla gärna får kopiera och fylla i), har skrivit en kvinnochauvinistisk krönika om dubbelmoral med rubriken Skönt för oss kvinnor och är jäkla glatt paff över all positiv respons jag fått på den, (och på tal om krönikor — för en tid sen skrev jag också en om fina internauter vilken jag inte tror att jag länkat till förut, Så som på internet, så ock i världen,) har kaaanske kanske kaaaaanske en till grej en knapp hundradedel på gång som jag nu nämner på ett störande (men oavsiktligt) hemlighetsfullt sätt, samt funderar titt som tätt på den där fabeln jag ska skriva nån gång.

Tänker ofta att jag borde läsa mer, lära mig mer, hänga med mer, skaffa mig mer bildning, utvidga mitt ordförråd, ha bättre koll, bli mer sansad, lugna ner mig, öva mig på att vara cool, bjuda till mer, öppna mig själv mer, bli mer bekväm med att vara varm, rikta mig utåt mer med nyfikenhet, rikta mig inåt mer med eftertanke, övertyga mig själv och andra om att jag är… ja, jag vet inte. En sån person som jag skulle vilja vara, antar jag. Och det känns inte som en jättedeprimerande insikt eller som jättekrävande tankar, för en gångs skull.

Där emellan pysslar jag alltså med textiltryck och har (i samarbete med Alfred) äntligen bytt lampa i köket till den jag hittade i en container utanför jobbet i fjol våras, har (snett) fållat upp gardinerna i sovrummet, hängt upp en trädgren jag hittade på trottoaren med två bitar rep och två krokar i sovrummet att hänga kläder på, kastar ofta en längtansfull blick på den stora spånskivan som står i tamburen och väntar på att bli påmålad, har tvättat massor med kläder, reparerat torkställningen, städat, plockat, sorterat, fortsatt med den oändliga historien som går under arbetsnamnet Organisera Mera och förmodligen kommer att fortsätta göra så under resten av livet.

Det är mycket, det är roligt, men det krävs också så förbannat litet för att jag ska känna mig som en enorm flopp, som bara gör meningslösheter, som är korkad som tror att jag kan komma ifrån den jag är, ett misslyckande, ett misslyckande som blir extra misslyckat i.o.m. att det emellanåt glömmer bort sitt misslyckade status quo.

Så vältrar jag mig i det i några sekunder eller minuter och så vänder det utan att jag märker det och så går tankarna över till något roligare, som jag engageras mer kreativt i, som ger mig mening, även om den bara är påhittad, och jag känner mig… faktiskt ganska okej. Liksom inte som att jag mår okej, fast visst det också, men som att jag är en helt okej person. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre, smartare eller dummare, roligare eller tråkigare, snabbare eller långsammare, än någon annan. Stundom underskattad och stundom överskattad, ibland intressant och ibland tröttsam, emellanåt förtjusande och emellanåt frustrerande. Precis som alla andra.

Hela dagen har jag gått omkring och tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Och det är första gången på mina åtta månader som trettiotvååring som det inte fått mig att känna mig så jävla hopplös. För jag har också tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Det är så länge det kan ta. Det kan ta trettiotvå år och det måste inte vara för sent för det. Du kan bli trettiotvå år och du kan ändå kanske hinna med. Inte hinna med allt, men inte heller hinna med inget, och på det sättet bara hinna hinna med.

Inte för att jag ännu har klurat ut vad jag ska bli då jag blir stor eller nåt sånt, men jag har haft en sån förunderlig känsla på sistone, särskilt i dag, för första gången i livet, som att jag kanske faktiskt kommer kunna lösa det mysteriet innan jag ligger på min dödsbädd.

Men nu ska vi hålla oss realistiska här. Jag kan ju också dö imorgon.

Men först ska jag sova. Och eventuellt skaffa mig en mindre svärtad uppfattning om vad som är ”humor”. Samt försöka komma ihåg att DRICKA MYCKET VATTEN OCH HÅLLA MIG HYDRERAD FÖR DEN TENDERAR JU DESSUTOM OCKSÅ BLI GANSKA TORR. *mic drop*

kulturvissc

Det senaste bloggprojektet börjar vara igång och det bär namnet Kulturvis. Det blir alltså en kollektiv blogg som är inriktad på kultur. Har ruvat på den här idén i många månader redan och försökt avgöra om den är en bra en eller inte. Har funderat att jag bara borde skriva flitigare om kultur här på min egen blogg istället, men… det är inte riktigt samma sak. Jag har velat ha den där gemenskapen, det där att skapa något med andra. Har ändå inte kunnat besluta mig och jag har velat massor, i båda betydelserna att vilja och att vela. Och så kom den dagen då jag träffade några kulturintresserade kompisar för ungefär en vecka sedan och fiilisen var så bra att då tanken flög förbi i mitt huvud verkade allt plötsligt glasklart så jag stjälpte ur mig idén och fick napp!

Har verkligen saknat det kollektiva bloggandet ända sen Blemma gick i graven. Redan när det projektet höll på att dö ut så kände jag att jag inte egentligen ville släppa själva gemenskapskonceptet. Samtidigt så hade det projektet varit förbannat krångligt en bra tid redan, och det kändes verkligen som att det var dags att låta det gå. Både hoppas och tror att jag lärde mig mycket av det, det känns i alla fall som att jag har en grund att stå på nu.

I alla fall, det var alltså detta projekt som jag maniade över för några nätter sedan. Nu har vi intagit officiell startgropsposition och jag är fortfarande så jäkla ivrig och det hela känns så jävla KUL! Bara kul kul kul! Håller på att försöka ragga gillningar på FB men är som vanligt alldeles för mesig för att våga skicka ut inbjudningar/förfrågningar, men… gilla oss gärna!

Processed with VSCO with m5 preset

Har haft en pinsamt oproduktiv dag. Vi kan sammanfatta den i ungefär två skeenden: Har klottat massor med avokado på mig, samt tagit en kvällspromenad med my model, my mews.

Ändå är saker i görningen. Har ett nytt projekt på gång, än så länge i planeringsfasen, och jag är så spadrigt ivrig till att sätta igång att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Det är såna här gånger som jag återigen funderar om jag inte har en släng mani i sinnet, eller om alla blir så här, fullständigt uppslukade av någonting att endera jobbar de med det eller så gör de ingenting alls för ingenting annat duger liksom. D.v.s., då när de har semester och faktiskt kan göra ingenting. Annars vore det verkligen ett problem. I alla fall, mer om detta en annan gång då projektet tagit sig längre i utvecklingen.

Jag gör det här så ofta, jag har tänkt på det på sistone. Att jag så sällan berättar saker här, saker som betyder något, som påverkar mig mycket, som har en slags makt över mitt varande. Jag håller mig reserverad, vill inte berätta om projekt för tidigt, vill inte prata om känslor för hastat, vill inte avslöja saker som jag inte tänkt igenom, saker jag inte vill få reaktioner på ute i ”verkliga” livet, saker jag inte… äh, jag vet inte. Det är så jävla tråkigt, att vara sån. (Eller menar jag egentligen att blogga så? Diffus gräns, efter alla dessa år.) Jag kan bara avsky den här känslan jag får ibland, att jag skriver något, och nu vet folk det, och de kanske tänker på det då de träffar mig, och de kanske säger nånting om det, och jag kan känna ungefär som att där tog mitt berättelselager slut, nu har jag ingenting att underhålla med, eller att jag vet ingenting om dem, nu är vi i obalans och det är jag som har underläget, eller förr, när jag skrev mer personligt, att jag vill inte prata om det här bara för att jag skrivit om det, nu gillar jag inte då världarna krockar så som de gör, att jag skrev om det var inte en öppen invit till diskussion och frågeställning, för ämnet handlar om mitt liv, men utav någon annans val, och jag tvingas att konfronteras med den där biten liv som jag tänkt på förr och velat bearbeta, och jag blir defensiv, för att jag vill skydda min privathet, men samtidigt går det inte, för jag har bloggat om det, och folk som inte bloggar förstår inte det här. Att det är skillnad. Vet ni vad jag menar?

Andra gånger är det helt okej. Och på motsatt sida har jag också varit, att jag berättat om saker ansikte-mot-ansikte till nån och efteråt har jag bara tänkt äsch va fan, jag borde ha sparat den historien till bloggen istället, nu är den använd och att blogga om den nu blir bara som att citera sig själv. Det är ganska fånigt alltsammans.