Tagg: litteratur

Skogen och träsket

20190525_1643_stuga

Ovan. Så heter stugan ni ser på bilden ovanför. Den ligger, som ni ser, ovan marken! Den var vårt trädhus när vi förra helgen övernattade på Emmes Retreat i Nedervetil. Vi var där för att fira Alfreds mamma som fyllt år i början av maj.

20190525_1643_vy

Den här vyn på bilden är strax vänster om stugan från den första bilden. Om jag tolkat kartan rätt så är Emmes Storträsket namnet på sjön. Vi anlände på lördagseftermiddagen efter ungefär två timmars bilfärd.

20190525_1704_fota

Efter att champagnen korkats och avnjutits så fick Blenda, som inte sovit ens i närheten av tillräckligt under bilfärden, åka ner i Manduca-selen på min rygg. Sen gick vi ut på promenad och hon somnade på några minuter.

20190525_1718_lugn

Jag strosade iväg ensam en bit, eller så ensam man då blir med en snarkande toddlare på ryggen. Det duggregnade så försiktigt att de små dropparna var mer som ett milt dis i luften. Älskar det vädret. Och den där skogen! Herregud. Om jag får vara en smula självgod och lite jobbig så vill jag säga att jag kände ett riktigt lyckorus i bröstet när jag tagit den här bilden här ovanför. Hehe. Det är så sällan skogar kommer till sin rätt på bild, men här tycker jag den verkligen gör det. Det är som att syret syns! Bra skog. Duktig.

Ett par dagar innan hade jag läst att det tycks vara extra många träd som blommar i år, och att detta skulle då bero på att fjolårets sommar var så torr och het att träden blivit stressade och tror att de ska dö. Med andra ord försöker de se till att åtmistone arten ska överleva genom att sprida frön. Det här tänkte jag på när jag gick där och tyckte mig se ovanligt många ljusa knoppar på kvistarna, de var typ överallt. Men jag kan inte säga hur många det har varit andra år, kanske jag bara inte lagt märke till det förr. Hur som helst: wääh. 😰

20190525_1724_glimt

Jag sökte mig tillbaka mot stugorna. Den på bilden ovanför heter Lyan och det var den som resten av vårt sällskap bodde i.

20190525_1726_mep

May, Elis och Peter (på Blendaspråk: Farmor, kusin och farfar) söker sig mot middagen som värdarna gjort åt oss. Har inga bilder från den men vi fick bland annat smaka på nordens egna sparris: mjölkört! Rallarros! Blev väldigt glad över detta eftersom det kändes som att det var typ ~*meant to be*~ eftersom det också var en sak som jag läst om typ strax innan vi åkte iväg på den här turen och som jag direkt tänkte att jag ville testa. Och så fick jag det! Och så var det jättegott!

Försökte googla och hittade inte det jag läste men förstås har naturdrottningen Maggie bloggat om mjölkörten redan i fjol! Ska lätt följa hennes recept med smör och citron, mmm.

20190525_1831_gitarr

Efter maten spelade Alfred låtar som Elis kunde dansa till. Blenda var också med på ett hörn men var huvudsakligen glatt intresserad av gitarrens stämskruvar.

20190525_2111_dis

När Blenda somnats stannade jag kvar i stugan och hörslade en bok. Det fanns två små fönster i hörnet som sängen stod vid. Det här var utsikten genom det ena.

Boken var förresten Alex Schulmans Bränn alla mina brev, älskade berättelsen men tyckte Schulman emellanåt kändes opålitlig med sina minnen, som att de var fabricerande för att han skulle få Skriva Äkta Drama typ, meeen tyckte trots detta att det hela var mycket gripande. Har aldrig läst nåt av honom förr och inte hängt med, har inte förrän typ nån månad sedan fattat att han och den där Calle är två olika personer. Så jag är förbryllad — har de båda två klara skitstöveltendeser a la morfar Sven Stolpe eller är det bara den senare nämnda? Sånt funderar jag på. OCH att jag kan ju inte vara den enda som tycker att Stolpe ser ut som en obehaglig dubbelgångare till Jimmie Åkesson på typ varje jäkla bild som finns på honom? Lite som porträtt som visar hans sanna jag i stränga fascistiska 30-tals-penseldrag. Ni ser det också va? Men okej det här skulle jag inte prata om. Vi går vidare!

20190526_0609_kika

Följande morgon vaknade Blenda en bit innan klockan sex och ingen av oss lyckades somna om. Här kikar Blenda ut genom det andra fönstret vid sänghörnet. Vet inte vad det är med små barn som klampar omkring i fotpyjamasar i mjuka sängar men GUD det ser så klumpigt och gulligt ut.

20190526_0721_kram

Vi klädde på oss och gick ut och den minsta delade ut benkramar i skogen.

20190526_0741_famn

Sen gick vi in till den andra stugan där gänget också började komma igång. Blenda satt en stund och filosoferade med sin farmor. (Bonusinfo: Blenda har naturligtvis en björn på tröjan. Dresscode skogen, tänkte vi.)

20190526_1007_loev

Efter en utsökt frukost (havregrynsgröt! bär! bananplättar! smörgåsar! kaffeee!) så blev det dags att gå ut och promenera igen. Andra paddlade kajak, har jag för mig. Vi gick en bit och sen kände jag Blendas huvud luta mot min rygg och bli allt tyngre. Sen dinglade hon där och snarkade igen en halvtimme eller så.

20190526_1018_baeck

Vi passerade ett litet vattendrag som porlade vackert.

20190526_1045_barr

Skogen var fuktig och uppfriskande och nånstans nordösterut hörde vi göken gala. Vi gick ett par kilometrar och sen vände vi om. Lite besviken att vi inte såg ett endaste riktigt skogsdjur, bara nån talgoxe och ett andpar vi nästan skrämde livet ur när vi passerade bäcken på hemvägen, men å andra sidan ska man kanske försöka smyga lite och inte prata så mycket om man vill råka på en räv eller rådjur eller nåt sånt.

20190526_1233_voff

Lite (vege)grillkorv, potatissallad och banana bread senare så var vi redo att åka hem igen. Vi tog farväl av den charmiga hunden Nando som bodde där. Så kanske han klassas som skogsdjur då? Score!

Kärlek, droger och rock ‘n’ roll

Jag tänkte att jag skulle återuppta den gamla, försummade traditionen att blogga om böcker jag läst. Hittills i år sex stycken, säkert dubbelt fler än det sammanlagda antalet under fjolåret (!!), men ingen orimlig takt så det skulle vara svårt att hinna plita ner några tankar om varje en. Får kanske försöka! Ska i alla fall berätta lite om den jag läste (eller hörslade) ut senast, så vi börjar där —

20190401_taylorjenkinsreid_daisyjonesandthesix

Daisy Jones & The Six (2019) av Taylor Jenkins Reid. Den här är riktigt färsk, utkom för bara en månad sen. Jag känner mig således som någon som HÄNGER MED I SVÄNGARNA, men det är jag ju tyvärr inte. Hade jag varit det hade jag till exempel vetat att ”hänga med” i bokvärlden heter typ att ”haffa raderna” eller att ”bokvärlden” heter ”omnibiblan” eller nåt sånt. Nu vet jag inget sånt så jag vet inte heller vad jag pratar om. AAANYWHOOO…

Jag lyssnade på ljudboksversionen som känns som något av en storsatsning i och med röstskådisarna, hela 21 stycken om jag räknar rätt. De mest kända för mig är Jennifer Beals (hon från Flashdance), Pablo Schreiber (OINTBs ‘Pornstache’) och Judy Greer (tycks ses i ströroller lite överallt, t.ex. som Kitty i Arrested Development) som alltid lyckas med konststycket att kombinera käck och cool. Det görs också en webb-tv-serie av berättelsen, som Reese Witherspoon producerar (liksom Gone Girl, WildBig Little Lies). Det kan bli riktigt ljuvligt! Så länge de värsta rock’n’roll-klyschorna undviks.

Men jag vet inte varför jag trampar i ring runtomkring det jag egentligen skulle berätta om.

Daisy Jones & The Six är alltså namnet på ett av 1970-talets stora rockband. Enigmatiska och karismatiska, mytomspunna och omgivna av rykten. Några av dem antagligen helt sanna. De var jättar som plötsligt tycktes falla av jordens yta. Bandet splittrades. Ingen visste varför — och det är detta som denna dokumentär ämnar undersöka.

Och nu kanske ni tänker, hmm Daisy Jones & The Six, vilka var de? Jag känner igen den tanken. Den här boken är så trovärdig och medryckande att jag titt som tätt under läsningens gång känner impulsen att googla. Jag vill så gärna se en bild på frontpersonerna Daisy Jones och Billy Dunne som trollband sin publik. Men de fanns aldrig. Det har inte funnits något sådant band fast Jenkins Reid beskriver deras musik som att den var verklig. Sångtexterna till deras sista studioalbum finns med i boken. Jag hade gärna velat höra den skivan, enligt hur den beskrivs låter den nämligen som absolut fängslande. Snopet!

Vi tar del av historien genom intervjuer gjorda i nutid. Med de forna bandmedlemmarna i The Six. Med Daisy Jones som senare skulle joina bandet. Med personer runtomkring dem — vänner, kärlekar och managers. Alla ger sina egna perspektiv av händelserna, och det här är så himla snyggt utfört, då de kan variera en del sinsemellan. (En tv-serie som är expert på detta är ju The Affair, där folks klädsel m.m. kan variera beroende på vilka personer det är som återberättar samma händelse.)

Det är huvudsakligen två parallella berättelser — den om Daisy Jones, den om The Six — som senare korsar varandra, förenas en stund, för att sedan splittras igen.

Vi får genom intervjuerna möta de vanliga grejerna vi brukar råka på i musikdokumentärer: uppväxt, nåt smärre eller större trauma som format personerna, talang, ambitioner, spelningar, upptäckten och så ut på turné. Och där kommer stjärnglansen, sexet, alkoholen och drogerna och så följer beroendet, missbruket och det sedvanligt osympatiska urartandet. Men trots att det känns välbekant så tycker jag inte det blir särskilt förutsägbart — de flesta karaktärer är utvecklade och kan såväl överraska som göra en besviken.

Jag ska medge att historien ändå inte fångar mig helt. Den är intressant och kul att följa med i, men jag har länge känslan av att allt dittills bara är en lång summering av vad som har hänt innan Det Som Komma Skall. Och jag börjar bli otålig med att inte veta vad detta ”det” är — eller om det över huvud taget existerar. Jag tycks önska allt mer frekvent att det skulle gå snabbare framåt.

Att boken i det stora hela är så charmigt skriven (och berättad) väger ändå upp för den saken. Berättelsen är, överlag, riktigt catchy. Jag roas av situationer där perspektiven går isär och varje replik känns så äkta, så igenkänningsbar, att det är ofattbart att det är hittepå. Jag blir särskilt förtjust i kvinnorna och deras relationer, de får alla ha varsin starka personlighet och ändå komma överens. Ibland nås jag av korta passager som talar till mig, på ett sätt eller annat, smått som stort. Kanske oftare smått, men ändå, det känns fint.

“Which is what we all want from art, isn’t it? When someone pins down something that feels like it lives inside us? Takes a piece of your heart out and shows it to you? It’s like they are introducing you to a part of yourself.”
– Taylor Jenkins Reid, Daisy Jones & The Six

Och sen så sitter jag plötsligt på jobbet och känner ögonen tåras och önskar att det inte hade gått så snabbt framåt ändå. Lustigt hur det kan gå.

Visst laddade berättelsen länge upp till något, det där ”som komma skall” som jag nämnde tidigare — och det vi till sist fick motsvarade inte riktigt den uppladdningen. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Jag känner mer såhär att kanske har jag blivit lurad och förtrollad, men jag är okej med det. Jag gillar det ändå, och ur vissa perspektiv rent av riktigt mycket.

Daisy Jones & The Six är för dig som gillar: Sjuttiotalsrock, musikhistoria, Rolling Stone-vibben, filmer i stil med The Rose och/eller Almost Famous, idoldyrkan av frontmän och -kvinnor, allt som heter Fleetwood Mac och särskilt legendauran som omger albumet Rumours. Gissningsvis också A Star Is Born, men har ej sett den. 

2 kommentarer

Bland pälsmalar och boklusar

20190109_b.jpg

Jag är ensam hemma med Blenda och katterna och har nyss (nåja, då jag började på detta inlägg, innan jag drog ut på tiden) nattat den förstnämnda. Blev lite tidigare än vanligt eftersom vi båda var så trötta. Har i ett par timmar längtat efter att hon ska somna så att jag ska få egen tid, inte minst när hon blev så trött att hon började bitas. Nu då jag har det så känns det istället tomt och tråkigt. Ångrar att jag bar henne till sängen så snabbt när hon somnade i min famn. Borde ha suttit kvar, läst en stund.

Är sen på e-boksbollen men nu är jag där. När jag mot slutet av fjolåret blev ställd några nyårsfrågor av Vasabladet så beslöt jag snabbt att ett nyårslöfte för 2019 skulle vara att läsa mer. I fjol läste jag knappt någonting så det krävs inte direkt mycket för att hålla det löftet. Ändå var jag lite orolig. Har varit så sjukt LAT. Det har oftast varit helt OMÖJLIGT för mig att sätta mig ner med en bok. Till och med att hörsla en har varit ohanterbart.

Men så häromveckan fick jag ett spontant infall att testa e-bok, nåt jag faktiskt aldrig tidigare känt mig dragen till. Har tvärtom tyckt det verkat för jävligt. Obekvämt och alldeles oromantiskt. (Haha! Tönt-jag.)

Och vet ni helt plötsligt satt jag inte och slösurfade planlöst under kvällsamningen, eller när jag köade en timme på hälsovårdscentralen för att få kollat till mitt finger, eller ett par nätter när jag inte kunde sova. Jag läste istället, och redan det gav ju resultat direkt. SÅ ROLIGT! ETT MIRAKEL! UNDRENS ÅR 2019! Känns som att jag äntligen sluppit in i en annan värld igen, som jag visste att fanns där bakom… alla vinterpälsar i den gamla garderoben uppe på vinden, antar jag att jag får använda som liknelse.

Har missat så mycket bra litteratur de senaste åren. Eller alltid, egentligen, är ju bättre på att läsa OM kultur än att faktiskt ta del av den… Men kan inte ni tipsa mig om det bästa ni läste i fjol? Eller någonsin? Eller det måste inte ens vara ”det bästa” utan istället nåt som stannade med er, eller som fick tiden att bara swoosha förbi, eller som kändes förbannat mysig, och så vidare.

Nu just håller jag på med Fatima Bremmers Ett jävla solsken, alltså biografin om Ester Blenda Nordström. Det är många som frågat och svaret är nej! Vi har inte döpt vår Blenda efter henne. Vi hade namnet på klart två, tre månader innan boken släpptes — men visst snubblade jag över Nordström när jag googlade på namnet och hade således litelite koll på henne. Bra namne, helt klart. Och boken verkar hittills lovande.

Alfred håller dessa dagar på att hörsla The Da Vinci Code och jag är lite avundsjuk för det är så otroligt vansinnesroligt att bli så uppslukad av en bok som jag plus många andra blev av den. Alltså det där att knappt kunna lägga den ifrån sig och tänka på den konstant — så var det för mig. Symbolism, konstmysterier, esoteriska sällskap etcetera, hallå va.

Borde egentligen läsa den igen nångång, har ju glömt mycket av den under årens gång, men bär läsupplevelsen kärt i mitt minne. Har förstått att man ska skämmas för att gilla koden men jag gör ju det och skäms inte. Tycker istället lite synd om Dan Brown som blev alltför populär för att tas på fullaste allvar. Ja ja, han gråter säkert jättemycket hela vägen till banken.

9 kommentarer

Lottdragning för handbok

20190103_lott

Kolla här! Plötsligt händer det. Om man med ”plötsligt” avser ”så sent att folk gett upp hoppet om att det NÅNSIN skulle hända”.

Sa det redan men det tåls att upprepas: Så roligt att ni alla var med om tävlade! Det är så roligt roligt när det blir lite extra liv och rörelse här.

Men till saken! Vi bad en nyvaken och smågrumpy men mycket fokuserad Blenda om hjälp med att dra lott.

Grattis signaturen Marianorrgard! (Låter osäker på rösten i klippet men det var bara för att jag plötsligt inte kunde bestämma hur jag skulle uttala efternamnet, hehe.) Mejlar dig pronto.

En kommentar

Vinn en överlevnadshandbok!

20181222_handbokfram

Min sambo Alfred har skrivit ett par böcker och hans andra, Överlevnadshandbok för finlandssvenskar, kom ut i höstas. I den följer vi med en finlandssvensk amatörrasbiolog på en fältstudie som tar oss genom hela Svenskfinland. Under studieresans gång sammanställs ett manus, bestående av fördomar och fakta om finlandssvenska typer, orter och fenomen, varvat med forskarens mer personliga dagboksanteckningar. På något sätt hamnar sedan detta manus hos Alfred.

Nå nä. Jag tror vi kan avslöja att Alfred skrivit den här boken själv. (Och jag fick testa på att göra omslag och inlaga!) Samtidigt som han har gjort ett trettiotal intervjuer med personer med ursprung från över hela Svenskfinland så har han levt nåt slags förlegat dubbelliv där han gått till biblioteket och fördjupat sig i rasbiologisk litteratur från 1920-talet. Men mer än så ska jag inte avslöja!

20181222_handbokbak

Nu till saken. En av böckerna han skulle sälja fick en fläck matolja på sig på baksidan. ”Den här kan jag ju inte sälja!” utbrast han. Sen dess har den boken stått på vedspisen i köket och väntat på vad som ska hända med den, en av de sista få kvarstående utav den första upplagan. Nu har jag lagt fram förslaget att jag kan lotta ut den i min blogg och det godkändes!

Oljefläcken är knappt märkbar sen den torkat, men vi kom ändå överens om att den måste kompenseras på något vis. Detta blir genom en personlig utsmyckning på titelbladet. Jag kommer ge er tre alternativ som ni får välja mellan.

För att delta i tävlingen så lämnar ni en kommentar på detta blogginlägg med siffran motsvarande det alternativ ni föredrar — 1, 2 eller 3. Se till att er epostadress blir rätt! Så att jag kan kontakta er sen.

Kompensationsalternativen:

  1. En lyrisk dikt skriven till er ära. (För att detta ska bli möjligt behöver vi veta er ögonfärg, så om ni väljer detta alternativ kan ni gärna nämna den i kommentaren.)
  2. Ett porträtt tecknat till er avbild. (Här blir ni antagligen tvungna att skicka mig en bild på er själva efter att ni vunnit. Eller så kommer Alfred att gissa hur ni ser ut. Det är också fullt tillåtet att beskriva sig själv i kommentaren.)
  3. En fräck limerick med avstamp i er hemort. (Väljer ni detta alternativ får ni gärna ange orten i kommentaren.)

Sen drar vi lott! Ska vi säga på jul annandagen? Inga motvändningar? Nej, fint, då gör vi så att jag återkommer om den saken den 26:e december och berättar hur det gått. Stänger kommentarsfältet under den dagens lopp så bäst att passa på innan.

Låt spelet börja!

32 kommentarer

Själarnas ö, 2017

20180109_sjaelarnasoe

När jag sent en kväll med Blenda intill mig börjar läsa Själarnas ö så mår jag illa. Det har börjat stämma in på även denna nya förälder det där som äldre föräldrar säger — man blir känsligare när saker handlar om barn. Varje barns öde får en att tänka på sitt egna barn. Så när Kristina dränker sina två i Aura å en kall höstnatt år 1891 så ligger jag där i en varm säng en vinternatt år 2018 och försöker att inte tänka på det för ingående.

Men det är ganska omöjligt att inte. Den fångar mig, den här boken, nästan direkt.

Särskilt Kristinas berättelse hålls jag kvar i med ett fast grepp. När Elli och Sigrid har tagit över sidorna som fyller andra halvan av boken och jag intresserar mig för deras historier också, så vandrar mina tankar ändå troget tillbaka till Kristina mellan varje stycke. Hon fängslar mig så och jag vill henne allt väl, denna förtvivlade barnamördare. Jag kan förstå tröttheten, uppgivenheten, desperationen, ångesten, skammen hon måste ha känt. Att läsa om henne är som att dras med i en dröm som ständigt balanserar på gränsen till mardröm. Det där hotet ruvar alltid där. Är hon beräknelig? Ska grymheten vakna till liv (och död) igen? Jag hade varit lycklig om alla bokens sidor ägnats åt henne och varje detalj ur hennes liv, men jag förstår också att detta är inte en sådan bok.

”Det är en tvåtimmars båtfärd från Åbo. En liten ö ute i det yttersta havsbandet, omgiven på alla sidor av vatten, av andra öar. De är många. De reser sina klippor ur havet och ur klippornas ryggar skjuter raggiga barrträd upp. Ön där de spetälska en gång dvaldes är däremot nästintill kal. Vinden drar över den med ovarsam hand, försöker fånga den och kasta den längre ut till havs, men den ligger där den ligger, där den alltid har legat, med sitt tjugotal hus av varierande form, färg och storlek: en korskyrka i trä, en gul, hög byggnad som kallas Fyren, och sedan hospitalet. Det sägs att det är ritat av en ängel. Men det är fel.”

Själö är en verklig plats och hospitalet likaså, dess sista sjuttio verksamma år endast öppet för kvinnor. Det är den platsen som lindar in bokens kvinnoöden i samma nystan — fast i det stora hela tämligen löst. Trots att jag inte ser mycket charm i alltför prydligt ansade garnändar och hårt dragna knutar så saknar jag ändå lite mer klarhet i en del frågor då jag når slutet. Jag är eventuellt lite omöjlig, men jag känner att de svar jag får på en del andra hade jag gärna varit utan istället, bytt ut dem mot de jag inte fick. Jag får en (hoppfull) känsla av att jag har missat saxen någonstans där mellan sidorna och att jag själv ska kunna göra det sista jobbet — men sen så tänker jag också att det är så sällan som livet fungerar så, så varför skulle denna bok? Det stör mig att jag inte bara kan vara nöjd med en del ovissheter, ta dem för vad de är, men samtidigt tänker jag att det är ett gott tecken att vara så pass engagerad att jag känner mig snopen (och motvilligt irriterad) för att jag inte fått veta mer.

Medan jag läser tänker jag mycket på moderskap. Hur en kvinna påverkas av att axla den rollen, och hur hon påverkats av hur hennes egen moder i tiderna axlat den. Det är väl ett aktuellt tema för min del, och jag tycker att Johanna Holmström har fått ihop det — och mycket annat — så jäkla snyggt. Och inte bara på grund av hennes okonstlade vackra språk, som likväl verkligen förtjänar att uppmärksammas. Själarnas ö väcker många tankar alltigenom läsningen, om galenskap och vänskap och grymhet och ömhet, och efter att jag läst ut den kontaktade jag direkt mitt bokklubbsgäng i förhoppning om att få diskutera den med någon.

På Förlagets sajt läser jag senare beskrivningen ”Den är en stor roman om moderskap, det onda och det frälsande och det helt vanliga. Om priset som tre kvinnor betalar för sin svaghet, längtan, kärlek, sorg och vänskap.” — och ja, mitt i prick. Det är en sådan bok den är, och med bravur.

”Döden, ja, den allestädes närvarande, mellan bäddarna tassar den omkring, livets hunsade piga.”

En mycket god start på läsåret 2018. Ni hittar den exempelvis på Adlibris.

En kommentar

möbler och magi och annat mischmasch

20170628_syrenbomb

Nu hör ni, nu börjar det nästan hända grejer här. I morse fick jag mejl från han som utfört asbestkartläggningen i nya bostaden och det togs tre olika prover ifrån områden som kunde tänkas tillhöra riskzonen, och som vi kommer vilja förändra i något skede. Badrummet visste vi att har blivit renoverat sedan det blev olagligt att använda sig av asbest (d.v.s. efter 1994, om jag inte missminner mig) eftersom att han som utförde fuktmätningen hittade stämplar med ett senare årtal på i avloppen. Alltså kunde inte asbest gömma sig där. Så då återstod två golv och väggkaklen i köket att titta närmare på. Har med spänning väntat på rapporten och var väldigt förberedd på att åtminstone det ena golvet skulle gömma nån giftdynga, MEN ALLA PROV VAR ASBESTFRIA! Läste utlåtandet ”Ei sisällä asbestia” säkert fem gånger innan jag vågade tro på att jag läste rätt.

Det här betyder att vi sparar 1) pengar, 2) tid och 3) besvär. Eftersom ingen asbestsanering behövs så kan vi alltså riva golvet själva. Rummen kommer inte heller att behöva isoleras/sättas i karantän, sådär som Elliots hem i E.T., som de hade behövts göra ifall att det varit asbest som rivits där — vi kan t.o.m. bo i lägenheten under tiden vi härjar på med golvet om vi så vill, fast främst i ett annat rum då = betydligt mindre stress. Huzzah! Vi slipper därmed fundera på hur vi ska få allt att gå ihop och det finns inte heller något tvång att anpassa vårt tidsschema enligt asbestrivares kalender i tider som heter semester. Vad är detta? Hör ni jag ska allt ta och berätta vad detta är: En jäkla SUCCÉ!

Denna goda nyhet, inklusive att vi sparade en tusenlapp eller två tack vare de positivt negativa testresultaten, så firade vi genom att beställa några grejer från Ikea… ungefär för samma summa pengar som vi annars hade pungat ut med för att sanera en del av golvet. Ja ja, easy come, easy go, eller när gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, eller något annat talesätt som nästan (men bara nästan) passar. Jag är ju i regel en som föredrar möbler som inte är nytillverkade eller massproducerade (gillar gamla, gärna ovanliga, helst förmånliga), men i.o.m. den här flytten, situationen och hur mycket det känns som att vi måste göra mer genomtänkta inköp än jag kanske vanligtvis gör, så är det tacksamt att ha ett bredare och mindre godtyckligt utbud att ty sig till. Och som ändå inte ruinerar en. Tack Ingvar! Känner mig väldigt skandinavisk just nu, men det får väl en finländare inte göra, så vi säger nordisk då, minus läbbiga ariska konnotationer.

Sååå, om ett par veckor borde vi ha en rymlig och mjuk soffa, en bekväm och förnuftig säng samt rullgardiner lika mörkläggande som bröderna Weasleys peruanska snabbmörkerpulver (kan jag ju i alla fall hoppas). Stort fokus på ro och vila alltså, samt lite förvaring eftersom det blir en säng med lådor undertill. Fanns inte jättebra med förvaringsutrymmen i själva lägenheten, men däremot galet mycket lagringsplats i källare och på vind. Nästa större möbelinköp blir sedan en garderob, men det får vänta lite ännu tills vi har bättre koll på våra behov. Äh, vem försöker jag lura, tills att jag har bättre koll på mina behov. Det är jag som har tusen kubik klädesplagg (och ändå aldrig något att ha på mig, fan). Det är för övrigt en oanat behändig sak med att flytta som gravid: Bruksgarderoben är ändå bara en bråkdel av den vanliga! För att klargöra: Detta är också den enda behändiga grejen med att flytta som gravid, så få nu inga idéer för er.

På tal om avslappning så har jag ju länge somnat till tv-serier. Alltså på flit, vid läggdags. Detta har dock blivit alltmer krångligt, dels för att min dator ibland blir typ överhettad och börjar brusvråla som en hårfön som tappert hängt med sedan 1940-talet (som Ikea!!), och dels för att det bara inte finns bra serier att somna till just nu, eftersom jag sover så ytligt och är så lätt att väcka. Jag vaknar av vinjetterna, av högljudda skratt, av plötsliga förändringar i rytmen, av att ljussättningen är för varierande och medför fladder i skärmljuset (fast jag blundar kan det tränga sig igenom mina ögonlock för att reta mig), och så vidare. För ett par veckor sedan testade jag istället på en ny grej: Harry Potter som ljudbok på telefonen, förstås med Stephen Fry som berättare. Jag har ändå hörslat och läst böckerna så många gånger att jag inte bryr mig i att jag somnar ifrån dem, känner aldrig att jag riskerar missa något liksom, men de är också tillräckligt bra för att inte bli uttråkad av att jag hört dem förr eller irriterad på att de är så jävla bajs ibland (som så många tv-serier jag somnat till, ping Huset Fullt, Vänner och How I Met Your Mother), plus att de förstås känns trygga sådär som Fry-rösten och Potter-berättelserna gör. Brukar ställa in uppspelningen på att stänga av sig själv efter trettio minuter och för det mesta har jag hunnit somna under den nedräkningen. Så där har ni ett hett tips! Sovrummet *är* där magin händer, vet ni.

4 kommentarer

may the 4th be with you

20170504_maythefourth

Om ni tycker att jag ser stirrig ut så beror det på att jag är precis det. Är tillbaka på jobb efter min lediga vecka och jag har mer eller mindre en extremmåndag på gång. Känner mig en aning som en avstängd gammal tv. Blank, grådisig och svårt att föreställa sig att det en gång hände grejer bakom den intetsägande, omtöcknade ytan.

Åt chiapudding för första gången i morse och är sjukt efter med detta, jag vet. Sent ska syndaren vakna, et cetera. Har aldrig känt mig särskilt lockad av konsistensen som jag hört att ska bli slemmig och snorig, men så befann jag mig på Malins boksläpp i går och där pratade hennes redaktör Amanda så gott om chiapuddingsreceptet som finns i Naturligt glutenfritt att vi gick och handlade ingredienser på vägen hem. Innan röran fick stå i kylen över natten tillsatte jag mosade hallon också, ty bär är gott. Och när vi i morse åt av puddingen så upptäckte jag till min förtjusning att den inte var i närheten av lika mukusartad som jag föreställt mig! Det beror säkert lite på vilken vätska en använder och jag följde såklart Malins förslag och blandade chiafröna med en burk kokosmjölk. Hur som helst: Det var naturligtvis gott. Precis som internet träget har påstått i typ fem år nu m.a.o!

Nu sitter jag här och lyssnar på Pojkarna av Jessica Schiefauer som jag hört mycket gott om, men det har varit näst intill omöjligt för mig att komma in i den. Ljudboken är blott 4 timmar och 40 minuter lång, men ändå har de tagit mig över två veckor att närma mig slutet. Tycker den har varit så ojämn, vissa partier har jag gillat massor och andra har jag knappt orkat lyssna på alls för att de känts så tråkiga. Får liksom inget grepp om den här stilen, känns som att den vacklar av och an mellan två helt olika. Är inte säker på att dessa begrepp är korrekta i den här meningen, men jag tänker att boken växlar mellan hyperrealism och magisk realism… och jag är inte så säker på att jag gillar det. Jag fattar att det troligen hänger ihop så att när berättarrösten är en flickas så är stämningen drömsk och surrealistisk, och när den är en pojkes så blir verkligheten skarp och intensiv, vilket jag gillar i tanken men är ändå tveksam till utförandet. Känns inte som att det håller, för mig.

Annat som stört förtrollningen: Hur förvirrande det är för en finlandssvensk som mig, att berättaren (författaren själv) uttalar namnet Momo på ett typiskt rikssvenskt sätt som får det att låta som att namnet hade två m i mitten. Alltså som mommo, vilket för mig betyder mormor. Har äntligen börjat vänja mig med det, innan handlade boken bara om tonårstjejerna Kim, Bella och mormor. Någons mormor, oklart vems, kom på mig flera gånger med att fundera på detta. Äsch ja, kanske hade boken funkat bättre i skriven form för mig. Antagligen hade den. (Kände på tal om detta en del av trovärdigheten försvinna då berättaren uttalade ”kex” med sje-ljud. Herregud.)

Jaja, ska sluta klanksvamla. Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Själv ska jag ta och jobba vidare och lyssna klart på de sista tio minuterna av boken, kaffepauserna är förbi. Dricker inte så mycket varm, brun koffeindryck längre (buhu) men coffee breaks you must have i alla fall såklart, my young padawan.

mulimåndan

20170410
Ville nån ha en gigantisk bild på mig? Inte? SÅ TRIST FÖR ER DÅ!

Har haft en vresig jobbig irriterad dag, men det har funnits bra delar i den också förstås. Här är tre av dem:

1. Det stillsamma regnet, ursäkta floskeln men: balsam för själen. Blåmåndagen lever upp till sitt österbottniska namn, mulen måndag, och jag klagar icke. Gillar verkligen det här vädret.

Gick iväg för att handla lunch och kände mig generellt sur, som att alla nerver låg på utsidan, och så genom de stora fönsterna i trapphuset ser och hör jag plötsligt regnet. Omgivet av tystnad. Kändes som att jag klev ut ur kaos in i harmoni. Fick stanna upp och stå och titta och lyssna en stund och kände hur nerverna sakta kröp in under huden igen. När jag gick hem från jobbet föll igen ett svagt regn och jag tyckte bara det var skönt att gå ut i det, gå igenom det. Nästan så att jag gjorde små dansanta skutt runt vattenpölarna, men avstod, vill ju inte se ut som en hur stor klyscha som helst.

2. Jeffrey Eugenides The Virgin SuicidesStorytel. Började på med den förra veckan och har inte alls kommit långt ännu, men ack den är så fin, så fin, så fin. Har sett Sofia Coppolas filmatisering av den ett par gånger men det är troligtvis långt över tio år sen jag sist såg den, men ändå snurrar Airs score till den ofta i bakhuvudet så länge jag hörslar ljudboken. Ser fram emot att se filmen igen efter att jag är klar med denna magnifika bok. Den har en sån drömsk stämning som är både sorglig och förtrollande, på något vis skir. Blev helt betagen av exempelvis detta citat:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn’t fathom them at all. We knew, finally, that the girls were really women in disguise, that they understood love and even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

3. Bokade tid för att prata med någon om det bräckliga psyket jag erfar dessa dagar. Hade egentligen redan en tidsbokning men den låg så långt framme att jag ringde och bad om en tidigare. Det fick jag. Hade en riktigt uslig dag mot slutet av förra veckan, som fick mig att inse att det kanske var värre än jag riktigt velat låtsas om eller gå med på. Mådde verkligen bajs hela dagen och på väg hem från jobbet ringde jag åt mamma och grät. Liksom, bara några meter utanför kontoret, ute på stan, på trottoaren, mitt på blanka eftermiddagskvällen eller vad fan än klockan fem motsvarar. Väl hemma satte jag mig ute på trappan och snörvlade med gråtflammig hy och rödsprängda ögon, då en gubbe med bekymrad men oförstående blick kom förbi med en leverans åt Alfred, kul. Helgen var bättre men märkte också att känsligheten är hög, jag blir lätt stressad och mycket riskerar sparka igång en ångestepisod. Så har det egentligen varit en stund men jag tror inte att jag identifierat den saken tidigare, inte på samma sätt.

Men mer om detta en annan gång. Ämnar försöka rapportera om den här emotionella berg-och-dalbanan jag (mot min vilja) åker nu för tiden, ska bara samla en gnutta mer mod först. Våga släppa det krampartade taget om vagnen och sträcka upp händerna i luften som en galning, för att fortsätta på metaforen. Varför denna sista punkt är listad som en positiv sak är kanske aningen otydligt, men alltså, känner mig bara nöjd över att jag tog tag i saken och att det gick att ordna.

Jepp jepp, det var det. Kommer inte på något vettigt slut på det här inlägget, så snipp snapp snut då.

solkatter & bokhäxor

20170318_marskatter_001

Traditionen fortsätter: soliga helgdagar tar vi ut katterna. De väckte mig/oss tidigt i morse och fast jag envisades med att ligga kvar och småslumra i flera timmar så känner jag mig omtöcknad på ett fejkbakfullt sätt. Mitt hår matchar också denna känsla. Kan eventuellt hända att det rent av hjälper till att framhäva den. Definitivt visuellt i alla fall.

En hop med bilder på denna händelse (eller icke-händelse, beroende på var en drar gränsen) när alla däggdjur i huset begav sig ut i solskenet, då? Jajamensan!

20170318_marskatter_00220170318_marskatter_00420170318_marskatter_00320170318_marskatter_005

En kopp kaffe och en dos ljusterapi på trappan piggade upp för stunden men nu känner jag mig redo att slänga mig i sängen igen och ställa in ljudboksappen på sömnnedräknaren. Har fixat ett Storytelkonto och var lite skeptisk till det först, främst för att jag hittills har föredragit engelskspråkiga ljudböcker och det utbudet verkade vara i minoritet. Men jag beslöt mig för att passa på att försöka hänga med och komma ikapp en aning vad det gäller svenska böcker istället — verkligen på tiden — och en halv vecka senare är jag supernöjd med detta beslut.

En av flera glada upptäckter med abonnemanget är att jag således äntligen kan ta del av Engelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Sen till festen alltså, men nu är jag med. Smusslar sällan med att jag har en svag punkt för berättelser som kretsar kring häxeri, och lustigt nog särskilt när det drar ihop sig mot påsk(häxetider), men det är sällan sådana får så goda recensioner som denna serie. Tycker själv också att det mesta blir fjantigt och bara dåligt, helt enkelt, men vad jag hörslat hittills av första delen Cirkeln känns välskrivet och nyanserat. Innehållande nya ingredienser, d.v.s. plaskar inte på i klichébassängen. Nu har jag inte kommit så värst långt i den ännu, men jag har redan märkt att jag inte behöver vara rädd för att den ska bli en typisk historia à la ”ung kvinna får reda på att hon är en häxa, måste slåss mot ondska samt göra absolut helt rätt partnerval mellan två killar, eftersom att hon faktiskt nu är hela cirka 17 år gammal så det är fan på tiden att finna livslång kärlek”, kryddat med variationer på ”vem kan hon lita på?”.

Hmm. Aningen oklart varför jag faktiskt dras till dessa berättelser.

Hur som helst, tror jag ska prata mer om sådant på Kulturvis nångång istället, dras med en sån skuld och skam över hur länge sen det är som jag skrivit något där. Usch. Ser mycket fram emot detta med vårljuset — att orken ska återvända en aning. Men vem gör nu inte?

Annars, hittade två injektionssprutor på ett hörn av gården invid ett staket mot gatan. Tämligen obehagligt, men knarkarna hade varit snälla nog att sätta på skyddshylsorna på nålarna innan de slängt sprutorna, så det är väl alltid något. Har ingen aning om vad vi ska göra med dem dock, förutom hålla koll på om fler dumpas där. Vad anses vara korrekt procedur vid upphittandet av troliga drogtillbehör? Har noll aning så jag gör det som samtidsmänniskan i ett i-land gör: Frågar internet.

Nu: Horisontellt läge och Engelfors.

2 kommentarer