själarnas ö, 2017

nöje & kultur

20180109_sjaelarnasoe

När jag sent en kväll med Blenda intill mig börjar läsa Själarnas ö så mår jag illa. Det har börjat stämma in på även denna nya förälder det där som äldre föräldrar säger — man blir känsligare när saker handlar om barn. Varje barns öde får en att tänka på sitt egna barn. Så när Kristina dränker sina två i Aura å en kall höstnatt år 1891 så ligger jag där i en varm säng en vinternatt år 2018 och försöker att inte tänka på det för ingående.

Men det är ganska omöjligt att inte. Den fångar mig, den här boken, nästan direkt.

Särskilt Kristinas berättelse hålls jag kvar i med ett fast grepp. När Elli och Sigrid har tagit över sidorna som fyller andra halvan av boken och jag intresserar mig för deras historier också, så vandrar mina tankar ändå troget tillbaka till Kristina mellan varje stycke. Hon fängslar mig så och jag vill henne allt väl, denna förtvivlade barnamördare. Jag kan förstå tröttheten, uppgivenheten, desperationen, ångesten, skammen hon måste ha känt. Att läsa om henne är som att dras med i en dröm som ständigt balanserar på gränsen till mardröm. Det där hotet ruvar alltid där. Är hon beräknelig? Ska grymheten vakna till liv (och död) igen? Jag hade varit lycklig om alla bokens sidor ägnats åt henne och varje detalj ur hennes liv, men jag förstår också att detta är inte en sådan bok.

”Det är en tvåtimmars båtfärd från Åbo. En liten ö ute i det yttersta havsbandet, omgiven på alla sidor av vatten, av andra öar. De är många. De reser sina klippor ur havet och ur klippornas ryggar skjuter raggiga barrträd upp. Ön där de spetälska en gång dvaldes är däremot nästintill kal. Vinden drar över den med ovarsam hand, försöker fånga den och kasta den längre ut till havs, men den ligger där den ligger, där den alltid har legat, med sitt tjugotal hus av varierande form, färg och storlek: en korskyrka i trä, en gul, hög byggnad som kallas Fyren, och sedan hospitalet. Det sägs att det är ritat av en ängel. Men det är fel.”

Själö är en verklig plats och hospitalet likaså, dess sista sjuttio verksamma år endast öppet för kvinnor. Det är den platsen som lindar in bokens kvinnoöden i samma nystan — fast i det stora hela tämligen löst. Trots att jag inte ser mycket charm i alltför prydligt ansade garnändar och hårt dragna knutar så saknar jag ändå lite mer klarhet i en del frågor då jag når slutet. Jag är eventuellt lite omöjlig, men jag känner att de svar jag får på en del andra hade jag gärna varit utan istället, bytt ut dem mot de jag inte fick. Jag får en (hoppfull) känsla av att jag har missat saxen någonstans där mellan sidorna och att jag själv ska kunna göra det sista jobbet — men sen så tänker jag också att det är så sällan som livet fungerar så, så varför skulle denna bok? Det stör mig att jag inte bara kan vara nöjd med en del ovissheter, ta dem för vad de är, men samtidigt tänker jag att det är ett gott tecken att vara så pass engagerad att jag känner mig snopen (och motvilligt irriterad) för att jag inte fått veta mer.

Medan jag läser tänker jag mycket på moderskap. Hur en kvinna påverkas av att axla den rollen, och hur hon påverkats av hur hennes egen moder i tiderna axlat den. Det är väl ett aktuellt tema för min del, och jag tycker att Johanna Holmström har fått ihop det — och mycket annat — så jäkla snyggt. Och inte bara på grund av hennes okonstlade vackra språk, som likväl verkligen förtjänar att uppmärksammas. Själarnas ö väcker många tankar alltigenom läsningen, om galenskap och vänskap och grymhet och ömhet, och efter att jag läst ut den kontaktade jag direkt mitt bokklubbsgäng i förhoppning om att få diskutera den med någon.

På Förlagets sajt läser jag senare beskrivningen ”Den är en stor roman om moderskap, det onda och det frälsande och det helt vanliga. Om priset som tre kvinnor betalar för sin svaghet, längtan, kärlek, sorg och vänskap.” — och ja, mitt i prick. Det är en sådan bok den är, och med bravur.

”Döden, ja, den allestädes närvarande, mellan bäddarna tassar den omkring, livets hunsade piga.”

En mycket god start på läsåret 2018. Ni hittar den exempelvis på Adlibris.

Annonser

möbler och magi och annat mischmasch

hem & bohag

20170628_syrenbomb

Nu hör ni, nu börjar det nästan hända grejer här. I morse fick jag mejl från han som utfört asbestkartläggningen i nya bostaden och det togs tre olika prover ifrån områden som kunde tänkas tillhöra riskzonen, och som vi kommer vilja förändra i något skede. Badrummet visste vi att har blivit renoverat sedan det blev olagligt att använda sig av asbest (d.v.s. efter 1994, om jag inte missminner mig) eftersom att han som utförde fuktmätningen hittade stämplar med ett senare årtal på i avloppen. Alltså kunde inte asbest gömma sig där. Så då återstod två golv och väggkaklen i köket att titta närmare på. Har med spänning väntat på rapporten och var väldigt förberedd på att åtminstone det ena golvet skulle gömma nån giftdynga, MEN ALLA PROV VAR ASBESTFRIA! Läste utlåtandet ”Ei sisällä asbestia” säkert fem gånger innan jag vågade tro på att jag läste rätt.

Det här betyder att vi sparar 1) pengar, 2) tid och 3) besvär. Eftersom ingen asbestsanering behövs så kan vi alltså riva golvet själva. Rummen kommer inte heller att behöva isoleras/sättas i karantän, sådär som Elliots hem i E.T., som de hade behövts göra ifall att det varit asbest som rivits där — vi kan t.o.m. bo i lägenheten under tiden vi härjar på med golvet om vi så vill, fast främst i ett annat rum då = betydligt mindre stress. Huzzah! Vi slipper därmed fundera på hur vi ska få allt att gå ihop och det finns inte heller något tvång att anpassa vårt tidsschema enligt asbestrivares kalender i tider som heter semester. Vad är detta? Hör ni jag ska allt ta och berätta vad detta är: En jäkla SUCCÉ!

Denna goda nyhet, inklusive att vi sparade en tusenlapp eller två tack vare de positivt negativa testresultaten, så firade vi genom att beställa några grejer från Ikea… ungefär för samma summa pengar som vi annars hade pungat ut med för att sanera en del av golvet. Ja ja, easy come, easy go, eller när gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, eller något annat talesätt som nästan (men bara nästan) passar. Jag är ju i regel en som föredrar möbler som inte är nytillverkade eller massproducerade (gillar gamla, gärna ovanliga, helst förmånliga), men i.o.m. den här flytten, situationen och hur mycket det känns som att vi måste göra mer genomtänkta inköp än jag kanske vanligtvis gör, så är det tacksamt att ha ett bredare och mindre godtyckligt utbud att ty sig till. Och som ändå inte ruinerar en. Tack Ingvar! Känner mig väldigt skandinavisk just nu, men det får väl en finländare inte göra, så vi säger nordisk då, minus läbbiga ariska konnotationer.

Sååå, om ett par veckor borde vi ha en rymlig och mjuk soffa, en bekväm och förnuftig säng samt rullgardiner lika mörkläggande som bröderna Weasleys peruanska snabbmörkerpulver (kan jag ju i alla fall hoppas). Stort fokus på ro och vila alltså, samt lite förvaring eftersom det blir en säng med lådor undertill. Fanns inte jättebra med förvaringsutrymmen i själva lägenheten, men däremot galet mycket lagringsplats i källare och på vind. Nästa större möbelinköp blir sedan en garderob, men det får vänta lite ännu tills vi har bättre koll på våra behov. Äh, vem försöker jag lura, tills att jag har bättre koll på mina behov. Det är jag som har tusen kubik klädesplagg (och ändå aldrig något att ha på mig, fan). Det är för övrigt en oanat behändig sak med att flytta som gravid: Bruksgarderoben är ändå bara en bråkdel av den vanliga! För att klargöra: Detta är också den enda behändiga grejen med att flytta som gravid, så få nu inga idéer för er.

På tal om avslappning så har jag ju länge somnat till tv-serier. Alltså på flit, vid läggdags. Detta har dock blivit alltmer krångligt, dels för att min dator ibland blir typ överhettad och börjar brusvråla som en hårfön som tappert hängt med sedan 1940-talet (som Ikea!!), och dels för att det bara inte finns bra serier att somna till just nu, eftersom jag sover så ytligt och är så lätt att väcka. Jag vaknar av vinjetterna, av högljudda skratt, av plötsliga förändringar i rytmen, av att ljussättningen är för varierande och medför fladder i skärmljuset (fast jag blundar kan det tränga sig igenom mina ögonlock för att reta mig), och så vidare. För ett par veckor sedan testade jag istället på en ny grej: Harry Potter som ljudbok på telefonen, förstås med Stephen Fry som berättare. Jag har ändå hörslat och läst böckerna så många gånger att jag inte bryr mig i att jag somnar ifrån dem, känner aldrig att jag riskerar missa något liksom, men de är också tillräckligt bra för att inte bli uttråkad av att jag hört dem förr eller irriterad på att de är så jävla bajs ibland (som så många tv-serier jag somnat till, ping Huset Fullt, Vänner och How I Met Your Mother), plus att de förstås känns trygga sådär som Fry-rösten och Potter-berättelserna gör. Brukar ställa in uppspelningen på att stänga av sig själv efter trettio minuter och för det mesta har jag hunnit somna under den nedräkningen. Så där har ni ett hett tips! Sovrummet *är* där magin händer, vet ni.

may the 4th be with you

dagar & liv

20170504_maythefourth

Om ni tycker att jag ser stirrig ut så beror det på att jag är precis det. Är tillbaka på jobb efter min lediga vecka och jag har mer eller mindre en extremmåndag på gång. Känner mig en aning som en avstängd gammal tv. Blank, grådisig och svårt att föreställa sig att det en gång hände grejer bakom den intetsägande, omtöcknade ytan.

Åt chiapudding för första gången i morse och är sjukt efter med detta, jag vet. Sent ska syndaren vakna, et cetera. Har aldrig känt mig särskilt lockad av konsistensen som jag hört att ska bli slemmig och snorig, men så befann jag mig på Malins boksläpp i går och där pratade hennes redaktör Amanda så gott om chiapuddingsreceptet som finns i Naturligt glutenfritt att vi gick och handlade ingredienser på vägen hem. Innan röran fick stå i kylen över natten tillsatte jag mosade hallon också, ty bär är gott. Och när vi i morse åt av puddingen så upptäckte jag till min förtjusning att den inte var i närheten av lika mukusartad som jag föreställt mig! Det beror säkert lite på vilken vätska en använder och jag följde såklart Malins förslag och blandade chiafröna med en burk kokosmjölk. Hur som helst: Det var naturligtvis gott. Precis som internet träget har påstått i typ fem år nu m.a.o!

Nu sitter jag här och lyssnar på Pojkarna av Jessica Schiefauer som jag hört mycket gott om, men det har varit näst intill omöjligt för mig att komma in i den. Ljudboken är blott 4 timmar och 40 minuter lång, men ändå har de tagit mig över två veckor att närma mig slutet. Tycker den har varit så ojämn, vissa partier har jag gillat massor och andra har jag knappt orkat lyssna på alls för att de känts så tråkiga. Får liksom inget grepp om den här stilen, känns som att den vacklar av och an mellan två helt olika. Är inte säker på att dessa begrepp är korrekta i den här meningen, men jag tänker att boken växlar mellan hyperrealism och magisk realism… och jag är inte så säker på att jag gillar det. Jag fattar att det troligen hänger ihop så att när berättarrösten är en flickas så är stämningen drömsk och surrealistisk, och när den är en pojkes så blir verkligheten skarp och intensiv, vilket jag gillar i tanken men är ändå tveksam till utförandet. Känns inte som att det håller, för mig.

Annat som stört förtrollningen: Hur förvirrande det är för en finlandssvensk som mig, att berättaren (författaren själv) uttalar namnet Momo på ett typiskt rikssvenskt sätt som får det att låta som att namnet hade två m i mitten. Alltså som mommo, vilket för mig betyder mormor. Har äntligen börjat vänja mig med det, innan handlade boken bara om tonårstjejerna Kim, Bella och mormor. Någons mormor, oklart vems, kom på mig flera gånger med att fundera på detta. Äsch ja, kanske hade boken funkat bättre i skriven form för mig. Antagligen hade den. (Kände på tal om detta en del av trovärdigheten försvinna då berättaren uttalade ”kex” med sje-ljud. Herregud.)

Jaja, ska sluta klanksvamla. Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Själv ska jag ta och jobba vidare och lyssna klart på de sista tio minuterna av boken, kaffepauserna är förbi. Dricker inte så mycket varm, brun koffeindryck längre (buhu) men coffee breaks you must have i alla fall såklart, my young padawan.

mulimåndan

dagar & liv
20170410

Ville nån ha en gigantisk bild på mig? Inte? SÅ TRIST FÖR ER DÅ!

Har haft en vresig jobbig irriterad dag, men det har funnits bra delar i den också förstås. Här är tre av dem:

1. Det stillsamma regnet, ursäkta floskeln men: balsam för själen. Blåmåndagen lever upp till sitt österbottniska namn, mulen måndag, och jag klagar icke. Gillar verkligen det här vädret.

Gick iväg för att handla lunch och kände mig generellt sur, som att alla nerver låg på utsidan, och så genom de stora fönsterna i trapphuset ser och hör jag plötsligt regnet. Omgivet av tystnad. Kändes som att jag klev ut ur kaos in i harmoni. Fick stanna upp och stå och titta och lyssna en stund och kände hur nerverna sakta kröp in under huden igen. När jag gick hem från jobbet föll igen ett svagt regn och jag tyckte bara det var skönt att gå ut i det, gå igenom det. Nästan så att jag gjorde små dansanta skutt runt vattenpölarna, men avstod, vill ju inte se ut som en hur stor klyscha som helst.

2. Jeffrey Eugenides The Virgin SuicidesStorytel. Började på med den förra veckan och har inte alls kommit långt ännu, men ack den är så fin, så fin, så fin. Har sett Sofia Coppolas filmatisering av den ett par gånger men det är troligtvis långt över tio år sen jag sist såg den, men ändå snurrar Airs score till den ofta i bakhuvudet så länge jag hörslar ljudboken. Ser fram emot att se filmen igen efter att jag är klar med denna magnifika bok. Den har en sån drömsk stämning som är både sorglig och förtrollande, på något vis skir. Blev helt betagen av exempelvis detta citat:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn’t fathom them at all. We knew, finally, that the girls were really women in disguise, that they understood love and even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

3. Bokade tid för att prata med någon om det bräckliga psyket jag erfar dessa dagar. Hade egentligen redan en tidsbokning men den låg så långt framme att jag ringde och bad om en tidigare. Det fick jag. Hade en riktigt uslig dag mot slutet av förra veckan, som fick mig att inse att det kanske var värre än jag riktigt velat låtsas om eller gå med på. Mådde verkligen bajs hela dagen och på väg hem från jobbet ringde jag åt mamma och grät. Liksom, bara några meter utanför kontoret, ute på stan, på trottoaren, mitt på blanka eftermiddagskvällen eller vad fan än klockan fem motsvarar. Väl hemma satte jag mig ute på trappan och snörvlade med gråtflammig hy och rödsprängda ögon, då en gubbe med bekymrad men oförstående blick kom förbi med en leverans åt Alfred, kul. Helgen var bättre men märkte också att känsligheten är hög, jag blir lätt stressad och mycket riskerar sparka igång en ångestepisod. Så har det egentligen varit en stund men jag tror inte att jag identifierat den saken tidigare, inte på samma sätt.

Men mer om detta en annan gång. Ämnar försöka rapportera om den här emotionella berg-och-dalbanan jag (mot min vilja) åker nu för tiden, ska bara samla en gnutta mer mod först. Våga släppa det krampartade taget om vagnen och sträcka upp händerna i luften som en galning, för att fortsätta på metaforen. Varför denna sista punkt är listad som en positiv sak är kanske aningen otydligt, men alltså, känner mig bara nöjd över att jag tog tag i saken och att det gick att ordna.

Jepp jepp, det var det. Kommer inte på något vettigt slut på det här inlägget, så snipp snapp snut då.

solkatter & bokhäxor

dagar & liv

20170318_marskatter_001

Traditionen fortsätter: soliga helgdagar tar vi ut katterna. De väckte mig/oss tidigt i morse och fast jag envisades med att ligga kvar och småslumra i flera timmar så känner jag mig omtöcknad på ett fejkbakfullt sätt. Mitt hår matchar också denna känsla. Kan eventuellt hända att det rent av hjälper till att framhäva den. Definitivt visuellt i alla fall.

En hop med bilder på denna händelse (eller icke-händelse, beroende på var en drar gränsen) när alla däggdjur i huset begav sig ut i solskenet, då? Jajamensan!

20170318_marskatter_00220170318_marskatter_00420170318_marskatter_00320170318_marskatter_005

En kopp kaffe och en dos ljusterapi på trappan piggade upp för stunden men nu känner jag mig redo att slänga mig i sängen igen och ställa in ljudboksappen på sömnnedräknaren. Har fixat ett Storytelkonto och var lite skeptisk till det först, främst för att jag hittills har föredragit engelskspråkiga ljudböcker och det utbudet verkade vara i minoritet. Men jag beslöt mig för att passa på att försöka hänga med och komma ikapp en aning vad det gäller svenska böcker istället — verkligen på tiden — och en halv vecka senare är jag supernöjd med detta beslut.

En av flera glada upptäckter med abonnemanget är att jag således äntligen kan ta del av Engelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Sen till festen alltså, men nu är jag med. Smusslar sällan med att jag har en svag punkt för berättelser som kretsar kring häxeri, och lustigt nog särskilt när det drar ihop sig mot påsk(häxetider), men det är sällan sådana får så goda recensioner som denna serie. Tycker själv också att det mesta blir fjantigt och bara dåligt, helt enkelt, men vad jag hörslat hittills av första delen Cirkeln känns välskrivet och nyanserat. Innehållande nya ingredienser, d.v.s. plaskar inte på i klichébassängen. Nu har jag inte kommit så värst långt i den ännu, men jag har redan märkt att jag inte behöver vara rädd för att den ska bli en typisk historia à la ”ung kvinna får reda på att hon är en häxa, måste slåss mot ondska samt göra absolut helt rätt partnerval mellan två killar, eftersom att hon faktiskt nu är hela cirka 17 år gammal så det är fan på tiden att finna livslång kärlek”, kryddat med variationer på ”vem kan hon lita på?”.

Hmm. Aningen oklart varför jag faktiskt dras till dessa berättelser.

Hur som helst, tror jag ska prata mer om sådant på Kulturvis nångång istället, dras med en sån skuld och skam över hur länge sen det är som jag skrivit något där. Usch. Ser mycket fram emot detta med vårljuset — att orken ska återvända en aning. Men vem gör nu inte?

Annars, hittade två injektionssprutor på ett hörn av gården invid ett staket mot gatan. Tämligen obehagligt, men knarkarna hade varit snälla nog att sätta på skyddshylsorna på nålarna innan de slängt sprutorna, så det är väl alltid något. Har ingen aning om vad vi ska göra med dem dock, förutom hålla koll på om fler dumpas där. Vad anses vara korrekt procedur vid upphittandet av troliga drogtillbehör? Har noll aning så jag gör det som samtidsmänniskan i ett i-land gör: Frågar internet.

Nu: Horisontellt läge och Engelfors.

från det ena (spräckliga skjortor) till det andra (totalitära dystopier)

dagar & liv

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.

feministisk fotoutmaning

dagar & liv

20170116_femlitt

Känner ni till instakontot @fi.sv.fem? Så som jag brukar tjata om ibland så finns det alltså ett sånt och det är jag som bakom kulisserna håller i tyglarna där. Den här veckan blev det en förändring i schemat, och istället för att börja ragga runt och hitta någon som kunde ta över, så körde jag tämligen spontant igång en fotoutmaning där. Varje dag denna vecka ska det komma en ny uppgift, ni har väl säkert sett såna där månatliga fotoutmaningslistor som brukar cirkulera ibland, och detta är alltså i princip en sådan. I dag har jag uppmanat folk att ta bild på feministisk litteratur som de har i sina bokhyllor, och jag deltar förstås själv. Skulle förstås vara superduperkul om nån annan (än bara jag) hakade på också! Heheh.

Bland de saker jag uppskattar främst med feminismen är att det är så lätt att finna gemenskap i den. Att mingla bland feminister gör utgångsläget för att hitta likasinnat folk som en kommer överens med så mycket stadigare, enklare och bättre. Det är nog därför som jag så gärna vill dra igång såna här kollektiva grejer som vi gör i grupp, har ju t.ex. arrangerat ett par snigelpostbyten (vykort och liten julklapp) inom Finlandssvenska feministergruppen på FB, just för att framhäva den här idén att vi är allierade. Vet sen inte om det alls lyckas, ifall att någon annan känner likadant, men jag hoppas i alla fall att jag inte är den enda, och tror inte heller att jag är det, som tycker att Instagram är ett utmärkt ställe att mingla! Det finns så många personer i min bekantskapskrets eller en bit utanför den som jag tack vare bildflödet har insett att är hiskeligt intressanta, fiffiga och roliga. Ja, det är ju inte så att jag nödvändigtvis har trott motsatsen om dem heller, det har väl varit sådana situationer att jag aldrig lärt känna dem riktigt och därför aldrig haft ett egentligt hum om vilka personer de är… och så visar det sig att den här personen förstår jag ju mig faktiskt , och det jag inte förstår så fascineras jag av och vill veta mer om. Ibland känner jag att folk tvärtom från fasaderna visar upp nånting mer inre i sociala medier så som IG. Det visuella säger väldigt mycket, kan jag ofta tycka, och särskilt i kombination med de typer av bildtexter som vi ofta ser där, där folk liksom kommer till kärnan väldigt konkret och tydligt. Oavsett om det då är ett ordvitsigt skämt eller en poetisk beskrivning av ett barndomsminne, till exempel. De känns sällan konstlade. Peppe skrev förresten fint om Instagramflödet, läs!

Hur som helst — gillar du kombinationen Instagram, feminism och mingel? Och kanske litelite utmaning och/eller förslag på vad du kan knäppa bilder på? Passa på då!

humoristisk historia & historisk humor

nöje & kultur

20161117_finland100naanting_001

I går fick Alfred ett provexemplar av sin humoristiska historiebok Finland hundranånting på posten, och jag har fått lov att visa små tjuvtittar ur den. Denna historik börjar året Finland blev självständigt (1917) — humorn redan i förordet — och det finns ett uppslag för varje årtal fram tills 2017. Här ovanför ser ni år 1954, exempelvis med kommunisttest, kafferansoneringsslut, byggmaterialet Eternit och en Ekblad.

20161117_finland100naanting_002

För varje nytt årtionde har jag gjort ett kollage som ramar in en vers som går att sjunga till en välkänd melodi här i landet. Ovanför ser vi 1970-talet, och uppe i vänstra hörnet ser ni en massa björkar och det beror på att det var under detta decennium som någon smart finländare insåg att xylitol (d.v.s. björksocker) ju är jättebra för tänderna. Just den bilden är för övrigt en av två jag använt som är mina egna, tagen på min hemgård, ut mot skogen utanför mitt sovrumsfönster. Smög jag alltså med lite Katternö i boken? O, ja.

20161117_finland100naanting_003

Bläddrar vi vidare, exempelvis till mitt födelseår 1983, så ser vi att formgivningen förändrats. Det sker faktiskt små förändringar för varje årtionde för att matcha det. Åttiotalet är absolut mest överdrivet, alltså helt i enlighet med det egentliga årtiondet.

För övrigt doftar den nytryckta boken jättegott och doften påminner mig om barndomens skolstarter då läraren delade ut nya läroböcker som knastrade i ryggarna. Hade mina historieböcker faktiskt varit så här underhållande och lätta att ta till sig, så hade jag antagligen inte varit lika totalskit som jag dessvärre är på ämnet i dag. För ja — det här är en historiebok, allt är sant, förutom sånt som är på skoj, för den är en humoristisk sådan. Fattar ni inte hur det fungerar så får ni helt enkelt ta reda på det själva! (Blink, blink.)

Fredagskvällen den 2:a december blir det förresten boksläpp på Ritz här i Vasa, är ni i nejden då får ni gärna komma dit! Där finns såklart möjlighet att köpa en egen kopia av denna bok (som för övrigt också är en SUPERBRA JULKLAPP!) om ni så vill, och mer info om den tillställningen hittar ni på evenemangets FB-sida.

P.S. Inlägget är inte i samarbete med någon, förutom kanske Finlands mö.

under och mysterier i djurens värld, 1965

nöje & kultur

Processed with VSCO with f3 preset

Hittade möjligtvis djurvärldens bästa bok på loppis för några veckor sen, som jag inte kunde motstå eftersom den 1) är fin, 2) handlar om djur och 3) kostade 1,50€. Den utkom 1965 och innehåller texter av flera skribenter. När vi kom hem hade jag högläsning åt Alfred, en text om näbbmöss och en om kråkor, och båda två var så spektakulärt förtjusande att vi båda bara satt och fnissade. Både Världens värsta vilddjur (näbbmusen) och Vår fullfjädrade fiende (kråkan) är skrivna av Alan Devoe, som eventuellt kan vara min nya favoritförfattare.

”Den är orädd som få. När jag var pojke släppte jag en gång in en näbbmus i samma bur som en vit råtta. Jag tänkte bara låta den vara där ett litet tag medan jag gjorde i ordning dess egen bur. Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger. Skräckslagen tryckte den stora motståndaren i en hörna, medan näbbmusen utan en sekunds tvekan pilade tvärs över buren, högg råttan i strupen och tycktes vara överallt omkring den på en gång. Det slutade med att näbbmusen slök råttan med hull och hår.”

Ifall ni missade: ”Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger”!! Alltså om ni inte älskar den meningen så är det dags att ni kontaktar era läkare för ni är fasen inte friska.

”Om kråkorna har någorlunda gott om föda och inte alltför överlägsna fiender blir de omkring 20 år och har faktiskt råd att offra åtskilligt av sin tid på lekar och upptåg. Till de mest omtyckta bovstrecken hör leken ‘väcka dom som sover’. När det är som hetast mitt på dagen flyger kråkorna gärna under tystnad över den fridfulla nejden, för att så helt plötsligt slå ner på en slumrande hare eller kanin och hacka honom hårt i skallen. Eller också landar de tyst på ryggen av något fredligt idisslande kreatur och stämmer plötsligt upp en fruktansvärd skränkonsert. En annan sport är kurragömma. En ung kråka gömmer sig i ett ihåligt träd och kraxar den ordinarie nödsignalen. Flocken lystrar, letar förgäves och flaxar bort. Detta kan upprepas ett dussintal gånger, tills den unga kråkan slutligen kryper fram ur sitt gömställe och skrattar ut kamraterna. Varpå flocken, långt ifrån att bli förargad, brister ut i ett allmänt förtjust kraxande.”

Och ifall ni inte älskar kråkor också så är ni bara jäkligt tråkiga. Vet ej om det finns botemedel. Utöver att, eh, tänka om.

Processed with VSCO with f3 preset

Trevliga bilder i härlig matt kvalitet och hög färgmättnad hittas också i boken, exempelvis på fladdermöss (Fladdermusen har inbyggd radar) och delfiner (Havets upptågsmakare).

Processed with VSCO with f3 preset

Även tvättbjörnar tilldelas ett kapitel (Intelligent och fingerfärdig) och boken rymmer också några uppslag, så som Fjärilar från hela världen. Bra köp!

the lottery, 1948

nöje & kultur

shirleyjackson_thelottery

Idag är det den 27:e juni, vilket är särskilt nämnvärt eftersom att det är datumet då Shirley Jacksons ökända lotteri inträffar. I novellen The Lottery befinner vi oss i en tämligen tidlös småstad någonstans i USA, det är förmiddag, och på torget har alla invånare på cirka 300 personer börjat att samlas. Vad samlingen väntar på är lotteriet som ska ta plats. Som det har gjort och ska göra varje år, denna dag.

Novellen publicerades den 26:e juni år 1948 i The New Yorker och väckte stor uppmärksamhet och förfäran. Många sade till och med upp sin prenumeration av tidskriften i protest mot den, medan andra nöjde med sig att skicka hatbrev.

Detta är svårt att föreställa sig, när en läser den första meningen som andas idyllisk bekymmersfri sommar.

The morning of June 27th was clear and sunny, with the fresh warmth of a full-summer day; the flowers were blossoming profusely and the grass was richly green.

Att detta ska vända så under de knappa 3500 ord berättelsen utspelar sig, att den ska kunna utvecklas åt ett håll som är så upprörande och störande att den t.ex. bannlystes i Sydafrika, känns alltså avlägset. Ändå gör den det. Den blir en jäkligt kuslig, otäck grej.

Än idag hör den till läslistan i många amerikanska high schools och jag förstår helt och hållet varför, den kan sannerligen öppna tillfället för intressanta diskussioner om.. ja, jag vill inte bli för exakt. Omsvepande kan vi säga om mänskligheten och dess relation till tradition.

”It’s not the way it used to be.” Old Man Warner said clearly. ”People ain’t the way they used to be.”

Ni hittar den t.ex. här i .pdf-format om ni vill läsa den, dagen till ära. I slutet av samma fil hittar ni förresten också förslag på diskussions- och analysfrågor, om det är nåt ni är intresserade av.