Tagg: litteratur

feministisk fotoutmaning

20170116_femlitt

Känner ni till instakontot @fi.sv.fem? Så som jag brukar tjata om ibland så finns det alltså ett sånt och det är jag som bakom kulisserna håller i tyglarna där. Den här veckan blev det en förändring i schemat, och istället för att börja ragga runt och hitta någon som kunde ta över, så körde jag tämligen spontant igång en fotoutmaning där. Varje dag denna vecka ska det komma en ny uppgift, ni har väl säkert sett såna där månatliga fotoutmaningslistor som brukar cirkulera ibland, och detta är alltså i princip en sådan. I dag har jag uppmanat folk att ta bild på feministisk litteratur som de har i sina bokhyllor, och jag deltar förstås själv. Skulle förstås vara superduperkul om nån annan (än bara jag) hakade på också! Heheh.

Bland de saker jag uppskattar främst med feminismen är att det är så lätt att finna gemenskap i den. Att mingla bland feminister gör utgångsläget för att hitta likasinnat folk som en kommer överens med så mycket stadigare, enklare och bättre. Det är nog därför som jag så gärna vill dra igång såna här kollektiva grejer som vi gör i grupp, har ju t.ex. arrangerat ett par snigelpostbyten (vykort och liten julklapp) inom Finlandssvenska feministergruppen på FB, just för att framhäva den här idén att vi är allierade. Vet sen inte om det alls lyckas, ifall att någon annan känner likadant, men jag hoppas i alla fall att jag inte är den enda, och tror inte heller att jag är det, som tycker att Instagram är ett utmärkt ställe att mingla! Det finns så många personer i min bekantskapskrets eller en bit utanför den som jag tack vare bildflödet har insett att är hiskeligt intressanta, fiffiga och roliga. Ja, det är ju inte så att jag nödvändigtvis har trott motsatsen om dem heller, det har väl varit sådana situationer att jag aldrig lärt känna dem riktigt och därför aldrig haft ett egentligt hum om vilka personer de är… och så visar det sig att den här personen förstår jag ju mig faktiskt , och det jag inte förstår så fascineras jag av och vill veta mer om. Ibland känner jag att folk tvärtom från fasaderna visar upp nånting mer inre i sociala medier så som IG. Det visuella säger väldigt mycket, kan jag ofta tycka, och särskilt i kombination med de typer av bildtexter som vi ofta ser där, där folk liksom kommer till kärnan väldigt konkret och tydligt. Oavsett om det då är ett ordvitsigt skämt eller en poetisk beskrivning av ett barndomsminne, till exempel. De känns sällan konstlade. Peppe skrev förresten fint om Instagramflödet, läs!

Hur som helst — gillar du kombinationen Instagram, feminism och mingel? Och kanske litelite utmaning och/eller förslag på vad du kan knäppa bilder på? Passa på då!

stå upp, speak out

weseeyoumigri

Just nu hörslar jag Malala Youfzasais I Am Malala och i den dyker en dikt av Martin Niemöller upp. Den finns i många variationer och kan olyckligtvis finnas i oändliga.

First they came for the Communists
And I did not speak out
Because I was not a Communist

Then they came for the Socialists
And I did not speak out
Because I was not a Socialist

Then they came for the trade unionists
And I did not speak out
Because I was not a trade unionist

Then they came for the Jews
And I did not speak out
Because I was not a Jew

Then they came for me
And there was no one left
To speak out for me

Niemöller skrev denna dikt om Nazityskland, hur få — eller i alla fall inte tillräckligt många — ingrep eller agerade mot regimen. Hans ord om solidaritet och civilkurage ringer starkt även i vår tid. De upphör aldrig att vara lika viktiga som de var då.

På söndag ordnas ett evenemang på Rewell Center här i Vasa för att uppmärksamma om orättvisor i asylpolitiken. Så här beskriver initiativtagarna evenemanget: ”Vi är några kulturaktörer från Vasa som ordnar ett evenemang den 27. 11 kl 12-14 i Rewell Center. Vi ordnar evenemanget för att uppmärksamma orättvisor som händer i vårt land just nu angående flyktingpolitiken. Vi kommer att läsa upp anonyma asylbeslut och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kommer också att uppträda med musik och sång. Evenemanget är en del av Weseeyou-kampanjen.

Kom med! Sprid ordet! Stå upp, speak out.

facebook.com/events/229790100783761/

humoristisk historia & historisk humor

20161117_finland100naanting_001

I går fick Alfred ett provexemplar av sin humoristiska historiebok Finland hundranånting på posten, och jag har fått lov att visa små tjuvtittar ur den. Denna historik börjar året Finland blev självständigt (1917) — humorn redan i förordet — och det finns ett uppslag för varje årtal fram tills 2017. Här ovanför ser ni år 1954, exempelvis med kommunisttest, kafferansoneringsslut, byggmaterialet Eternit och en Ekblad.

20161117_finland100naanting_002

För varje nytt årtionde har jag gjort ett kollage som ramar in en vers som går att sjunga till en välkänd melodi här i landet. Ovanför ser vi 1970-talet, och uppe i vänstra hörnet ser ni en massa björkar och det beror på att det var under detta decennium som någon smart finländare insåg att xylitol (d.v.s. björksocker) ju är jättebra för tänderna. Just den bilden är för övrigt en av två jag använt som är mina egna, tagen på min hemgård, ut mot skogen utanför mitt sovrumsfönster. Smög jag alltså med lite Katternö i boken? O, ja.

20161117_finland100naanting_003

Bläddrar vi vidare, exempelvis till mitt födelseår 1983, så ser vi att formgivningen förändrats. Det sker faktiskt små förändringar för varje årtionde för att matcha det. Åttiotalet är absolut mest överdrivet, alltså helt i enlighet med det egentliga årtiondet.

För övrigt doftar den nytryckta boken jättegott och doften påminner mig om barndomens skolstarter då läraren delade ut nya läroböcker som knastrade i ryggarna. Hade mina historieböcker faktiskt varit så här underhållande och lätta att ta till sig, så hade jag antagligen inte varit lika totalskit som jag dessvärre är på ämnet i dag. För ja — det här är en historiebok, allt är sant, förutom sånt som är på skoj, för den är en humoristisk sådan. Fattar ni inte hur det fungerar så får ni helt enkelt ta reda på det själva! (Blink, blink.)

Fredagskvällen den 2:a december blir det förresten boksläpp på Ritz här i Vasa, är ni i nejden då får ni gärna komma dit! Där finns såklart möjlighet att köpa en egen kopia av denna bok (som för övrigt också är en SUPERBRA JULKLAPP!) om ni så vill, och mer info om den tillställningen hittar ni på evenemangets FB-sida.

P.S. Inlägget är inte i samarbete med någon, förutom kanske Finlands mö.

under och mysterier i djurens värld, 1965

Processed with VSCO with f3 preset

Hittade möjligtvis djurvärldens bästa bok på loppis för några veckor sen, som jag inte kunde motstå eftersom den 1) är fin, 2) handlar om djur och 3) kostade 1,50€. Den utkom 1965 och innehåller texter av flera skribenter. När vi kom hem hade jag högläsning åt Alfred, en text om näbbmöss och en om kråkor, och båda två var så spektakulärt förtjusande att vi båda bara satt och fnissade. Både Världens värsta vilddjur (näbbmusen) och Vår fullfjädrade fiende (kråkan) är skrivna av Alan Devoe, som eventuellt kan vara min nya favoritförfattare.

”Den är orädd som få. När jag var pojke släppte jag en gång in en näbbmus i samma bur som en vit råtta. Jag tänkte bara låta den vara där ett litet tag medan jag gjorde i ordning dess egen bur. Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger. Skräckslagen tryckte den stora motståndaren i en hörna, medan näbbmusen utan en sekunds tvekan pilade tvärs över buren, högg råttan i strupen och tycktes vara överallt omkring den på en gång. Det slutade med att näbbmusen slök råttan med hull och hår.”

Ifall ni missade: ”Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger”!! Alltså om ni inte älskar den meningen så är det dags att ni kontaktar era läkare för ni är fasen inte friska.

”Om kråkorna har någorlunda gott om föda och inte alltför överlägsna fiender blir de omkring 20 år och har faktiskt råd att offra åtskilligt av sin tid på lekar och upptåg. Till de mest omtyckta bovstrecken hör leken ‘väcka dom som sover’. När det är som hetast mitt på dagen flyger kråkorna gärna under tystnad över den fridfulla nejden, för att så helt plötsligt slå ner på en slumrande hare eller kanin och hacka honom hårt i skallen. Eller också landar de tyst på ryggen av något fredligt idisslande kreatur och stämmer plötsligt upp en fruktansvärd skränkonsert. En annan sport är kurragömma. En ung kråka gömmer sig i ett ihåligt träd och kraxar den ordinarie nödsignalen. Flocken lystrar, letar förgäves och flaxar bort. Detta kan upprepas ett dussintal gånger, tills den unga kråkan slutligen kryper fram ur sitt gömställe och skrattar ut kamraterna. Varpå flocken, långt ifrån att bli förargad, brister ut i ett allmänt förtjust kraxande.”

Och ifall ni inte älskar kråkor också så är ni bara jäkligt tråkiga. Vet ej om det finns botemedel. Utöver att, eh, tänka om.

Processed with VSCO with f3 preset

Trevliga bilder i härlig matt kvalitet och hög färgmättnad hittas också i boken, exempelvis på fladdermöss (Fladdermusen har inbyggd radar) och delfiner (Havets upptågsmakare).

Processed with VSCO with f3 preset

Även tvättbjörnar tilldelas ett kapitel (Intelligent och fingerfärdig) och boken rymmer också några uppslag, så som Fjärilar från hela världen. Bra köp!

6 kommentarer

the lottery, 1948

shirleyjackson_thelottery

Idag är det den 27:e juni, vilket är särskilt nämnvärt eftersom att det är datumet då Shirley Jacksons ökända lotteri inträffar. I novellen The Lottery befinner vi oss i en tämligen tidlös småstad någonstans i USA, det är förmiddag, och på torget har alla invånare på cirka 300 personer börjat att samlas. Vad samlingen väntar på är lotteriet som ska ta plats. Som det har gjort och ska göra varje år, denna dag.

Novellen publicerades den 26:e juni år 1948 i The New Yorker och väckte stor uppmärksamhet och förfäran. Många sade till och med upp sin prenumeration av tidskriften i protest mot den, medan andra nöjde med sig att skicka hatbrev.

Detta är svårt att föreställa sig, när en läser den första meningen som andas idyllisk bekymmersfri sommar.

The morning of June 27th was clear and sunny, with the fresh warmth of a full-summer day; the flowers were blossoming profusely and the grass was richly green.

Att detta ska vända så under de knappa 3500 ord berättelsen utspelar sig, att den ska kunna utvecklas åt ett håll som är så upprörande och störande att den t.ex. bannlystes i Sydafrika, känns alltså avlägset. Ändå gör den det. Den blir en jäkligt kuslig, otäck grej.

Än idag hör den till läslistan i många amerikanska high schools och jag förstår helt och hållet varför, den kan sannerligen öppna tillfället för intressanta diskussioner om.. ja, jag vill inte bli för exakt. Omsvepande kan vi säga om mänskligheten och dess relation till tradition.

”It’s not the way it used to be.” Old Man Warner said clearly. ”People ain’t the way they used to be.”

Ni hittar den t.ex. här i .pdf-format om ni vill läsa den, dagen till ära. I slutet av samma fil hittar ni förresten också förslag på diskussions- och analysfrågor, om det är nåt ni är intresserade av.

fruntimmerslitteratur

20160605_selmabetty

För nåt år sen så läste jag ett blogginlägg där skribenten sa att hen bestämt att det året bara läsa böcker av författare som inte är vita. Jag måste skamset erkänna att jag inte helt och hållet förstod grejen, visst förstod jag på vilket sätt det är viktigt att vara inkluderande, men jag tyckte att det innebar en begränsning — varför ruta in sig så, varför inte bara läsa det en känner för att läsa?

Snarare är det ju så att begränsningen ligger i att vi (vita) främst läser böcker av vita. Jag vet i alla fall att jag själv gör det, helt omedvetet. Att därför under ett års tid medvetet rikta in sig på författare av annan etnicitet är inte att inskränka ens urval, det är att bredda fältet. För det gör, antagligen, att det även senare faller sig mera naturligt att fortsätta vara mer inkluderande i ens val, det kräver tid och envishet att bryta ovanor och förändra rutiner. Att avsiktligt och återkommande besöka ett litterärt kvarter som inte helt och hållet ligger i ens sedvanliga grannskap där en oftast tenderar vistas p.g.a. rutinerad bekvämlighet, om ni tillåter en sån töntig metafor, är nog bara nyttigt. Både för en själv och för, ja, litteraturvärlden som helhet egentligen.

Men det här är inte vad jag gör i år, ändå. (Kanske nästa?) Men det råkade sig så att de första böckerna jag läste år tjugohundrasexton var skrivna av kvinnliga författare, och ganska snabbt började jag leka med tanken på att hålla mig till sådana under resten av året. Vilket jag har gjort hittills, och det har gått lätt, lätt, lätt som en plätt. De senaste åren har jag dokumenterat vad jag läst på Goodreads, och det visade sig att jag redan läst fler böcker skrivna av kvinnor än av män under den tiden, så att jag försöker hålla mig till uteslutande kvinnor det här året (gör undantag för bokklubbsböcker, såklart) gör kanske inte så mycket för att bredda på mitt grannskap, men, ni vet, som den rabiata feministragata jag är så känns det ändå som ett givande experiment.

Har också funderat på klassiker och författare som ”alla” ”borde” läsa minst ett verk av — som Hemingway, Dostojevskij, Kafka, Orwell, Steinbeck, Twain, Dickens, Tolstoj et.c., alla män, och sen en Austen och nån av Brontë-systrarnas, typ. Har själv också en bakhuvudslista på litteraturklassiker som jag tycker att jag borde läsa och även där är det främst manliga författare. Och jag har läst nånstans att män tenderar, generellt, att läsa litteratur av män, men att kvinnor läser mer jämnt fördelat mellan båda könen. Men så har väl ingen missat rapporter om att män, återigen generellt, läser mindre än kvinnor. Och jag undrar om det egentligen är så att det ÄR till störst del kvinnor som blir lästa, överlag, globalt — jag tänker exempelvis på YA-genren som många slukar snabbt & tätt som fasen, och att det verkar vara mest kvinnor som författar sådana böcker — men ändå är det mäns författarskap som väger tyngre, bedöms som värdigare. Alltså att problemet inte egentligen är att vi läser för litet av kvinnor, men att vi klassar verken som… ja, lägre i rang, kort och gott.

Vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag antar att då är ju inte lösningen att (som kvinna) läsa fler böcker av kvinnliga författare, i.o.m. att den där värderingen är ett symptom på den där samma gamla strukturen igen, och det är kanske snarare i hur vi diskuterar diverse författare och verk som någon typ av brygga till en högre jämställdhet kan ligga. Och i tid, väl. Vi borde kanske klassa mer kvinnlig litteratur som klara ”must reads”. Jag vill sätta Donna Tartts The Goldfinch och Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale till på den listan, i så fall. Gärna också Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. (Harper Lees To Kill a Mockingbird måste ju rimligtvis redan finnas på den, tack och lov.) Vilka vill ni lägga till?

Boken på bilden som pyntar det här inlägget, Betty Friedans Den feminina mystiken, då det begav sig på 60-talet en HUGE FUCKING DEAL, krediteras ofta som den som sparkade igång den andra vågens feminism (!!), klassad som en av 1900-talets mest inflytelserika böcker av the New York Times år 2006, hade sålts i 3 miljoner upplagor år 2000, yada yada, alltså överlag En Erkänt Viktig Bok — och ändå så fanns den inte i hyllan på biblioteket utan hade magasinerats på grund av bristande popularitet. Jag menar inte att detta nödvändigtvis tyder på något, men bara att det är ganska synd det, oavsett, att inte fler intresserar sig för den. Men så är ämnet förstås också ”provocerande”, men alltså jag blev tusen gånger mer irriterad av att läsa Ernest Hemingways fiskklassiker (ja, FISKKLASSIKER) The Old Man and the Sea än jag blev av Friedans feministklassiker, JUST SAYIN’.

I fredags började jag för övrigt på med Rebecca Skloots The Immortal Life of Henrietta Lacks och jääävlarrr så bra den verkar. Ser faktiskt fram emot att återvända till jobbet imorgon så jag kan fortsätta hörsla den. Kan berätta mer då jag tagit mig längre i den!

jag heter inte miriam, 2014

majgullaxelsson_jagheterintemiriam

”Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjältemod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis varenda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre på väg. Den hade kommit.”

Denna betraktelse finns i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam och i 1950-talet, i Sverige, i perspektiv till andra världskriget. Det kunde lika gärna vara idag, tänker jag, och här, i perspektiv till de faktiskt rätt många ögonblick av svek som vi begått och begår i samtiden. Trygghet är fortfarande tidens viktigaste ord och vi orkar fortfarande inte höra. Alla som befinner sig på flykt gör det för en sak — framtiden. Och vi har så lätt för att bete oss som att då den en gång blev vår så blev den endast vår och inte någon annans, tycka att andra får hitta sin egen framtid, men vi ska ha vår alldeles särskilda framtid tryggt nedpackad i vår ryggmärg, medfödd, och att inte andra har det är, tja, inte vårt problem. Nåmen sidu tittut på dig, privilegium.

Hur som helst, detta är alltså ett boktips! (Vågar jag garantera efter endast ca en fjärdedel in i boken. Den är alltså SÅ BRA redan.)

Jag skriver förresten också om privilegium och lite om en annan bok (Chimamanda Ngozi Adichies Americanah) i fredagens krönika — Sunda, förnuftiga bönder.

fred(ag)! helghonnör!

20160226_honnoer

Fred(ag)! Helghonnör! Har skrivit en krönika om den internationella kvinnodagen — Behåll era trosor.

Har också köpt böcker idag, åt mig själv Karolina Ramqvists Flickvännen som vi ska läsa i bokklubben jag är med i, och åt Alfred Anna Lindholms Projekt Ines som efterskottsjulklapp, vilken jag naturligtvis ser mycket mycket mycket fram emot att läsa jag med. Är säkerligen ganska jävig eftersom att Anna är en vän till mig och jag är överlag ett fan av henne, men alltså jag älskar allt jag har hört om den här boken och allt jag har smygkikat i den.

Alfred och jag skulle byta böcker med varandra som julklapp, men det var så trångt i bokhandlarna under juletider att vi sköt på det och då blev det nu först. Själv fick jag Kaj Korkea-ahos Onda Boken och ser verkligen fram emot den också, har länge dragits till den. Jag gick i högstadiet med Kaj och vi hade valt samma tillvalskurs, ämnet var uppsatsskrivande. Han var föga förvånande stjärnan i klassen, och jag kände mig ofta något osäker och mycket blyg inför honom för hur jäkla begåvad han var (är). Vill minnas att han satt vid pulpeten framför mig och en gång då en av mina uppsatser hade blivit uppläst (Läste läraren den? Läste jag själv den? Varför minns jag inte hur det gick till? Vad handlade min berättelse om? Vaaaaarför minns jag inget?!) så vände han sig om och sa att han tyckte den var bra. Jag blev så oerhört glad och generad att jag inte alls visste hur jag skulle bete mig, som vanligt, liksom redan då så var detta en HUUUUGE komplimang att komma från honom, men jag hoppas att jag åtminstone sa tack. I alla fall brukar jag skryta om det här åt folk ibland och för en tid sen läste jag att Amanda (ännu en högstadiekamrat!) varit med om ungefär samma sak och sa det som även jag brukar säga, att det var höjden på ens författarkarriär det!

Det dumma är att jag tror inte att jag någonsin sa något sådant själv. Att jag tyckte att det han skrev var bra. Där satt jag i det där klassrummet och var fullkomligt medveten om hur fantastiskt bra en person var på det han höll på med och jag säger inget?? Urdumt. För några månader sedan fick jag en ny chans att säga det och det gjorde jag då äntligen, men såhär i efterhand så tycker jag verkligen att jag kunde ha sagt det bra mycket tidigare. Urk, tycker inte riktigt om mig själv då jag tänker på det här. Hoppas jag får en till chans att säga sådant åt alla som jag någon gång tyckt att varit strålande på något. Hoppas jag fattar att säga det då också, men jag tror att det där är ganska typiskt mig, att fatta sådant först i efterhand.

Också angående bokklubb så kan jag berätta att det är jätteroligt! Vi har haft två träffar och läst en bok, den var Chimamanda Ngozi Adichie Americanah och jo, jag måste sälla mig till skaran som jublar över hur bra den är. Femstjärnig! Har funderat på att göra ett eget inlägg om den men ifall om inte så kan jag i alla fall passa på att gott rekommendera ljudboksversionen med Adjoah Andoh som berättare.

Det är en sådan fröjd att hörsla ljudböcker med bra inläsning, skillnaden kan vara så ofantlig. Ibland känns det nästan lite orättvist gentemot själva skriften. Lyssnade igår klart på Jessica Valentis Full Frontal Feminism med författaren själv som inläsare och… njääe. Höll inte riktigt. Blev irriterad ganska ofta och andra gånger orkade jag inte hänga med. Fast jag vet inte hur mycket det berodde på inläsningen och hur mycket det berodde på att jag inte kunde sluta tänka på att jag hade föredragit att läsa det i bloggformat — vilket förstås är helt meningen, att hon har en extremt avslappnad ton, men jag vet inte om jag är så förtjust i det alltid. Jag förväntar mig bara något annat från böcker, antar jag. Fast nä-ä, försökte vara snäll men egentligen tycker jag att berättande helt klart kunde ha gjorts bättre. Gillade däremot ämnet, men det förmodar jag att ni redan gissat. Började direkt efteråt på med Caitlin Morans How to Be a Woman, igen med författaren som berättare, och den är däremot hittills fantastisk, hon gör ett SÅ förstklassigt jobb att jag konstant myser och skrockar förnöjt. Den känns också extremt avslappnad, men ändå på ett helt annat sätt. Härligt flytande, aldrig hittills styltigt eller obekvämt. Genomgående mitt i prick. Det hjälper också att jag gillar hennes humor, förstås, men oavsett. Prima tavara!

födelsedagen

20151228

Idag har jag fyllt år och i morse serverades jag kaffe på sängen och överräcktes sedan ett paket som beskrivits som ”en liten sak”. Öppnade paketet och det visade sig innehålla en viktoriansk utgåva av Tusen och en natt, så jag började naturligtvis gråta. På den första sidan är ett par namn överstrukna men ett är ännu läsbart, och således vet jag att boken har tillhört en man vid namn Richard (kanske Zobel i efternamn?) som verkar ha fått boken i sin ägo den sjätte oktober 1909. Jag läste den här berättelsesamlingen som barn och förälskade mig i den, och i flera år har jag kikat efter en fin utgåva på loppisar. Jisses så Alfred har smusslat med den här boken — han har visat mig en nyutgåva på AdLibris och låtsats att den dykt upp på förstasidan för att kolla min reaktion för att få ett hum om vad jag var ute efter, bland annat. Håhhå!

Senare på dagen så fick jag en present av mamma och pappa, en skolplansch föreställande maskrosor. I våras ordnades det auktion på min gamla lågstadieskola och min mamma frågade inför det om jag hade några önskemål. Jag efterlyste planscher, endera föreställande ormar, eller blomster som tillhör den vilda floran runt hemknutarna i Katternö. Hon köpte då tre (!) planscher föreställande ormar, reptiler och fladdermöss (!), men tydligen hade hon lagt det där om växtriket bakom örat också för nu hade hon letat reda på maskrosen och köpt den av någon som ropat in den på auktionen. Så den är från min gamla lågstadieskola, och så oerhört mitt i prick på alla sätt och vis. Maskrosor är i allmänhet nånting jag associerar med barndomen och hemgården, kanske det är så för alla, att sitta ute på gräsmattan och knyta maskroskransar och att akta sig för att få fläckar av mjölken på kläderna och att med tummen sprätta iväg maskrosblommorna på kompisen och att plocka de utblommade och blåsa iväg frökapslarna (och alltid var det nån tråkig viktigpetter som sa ”du sprider ogräs”), och via lågstadiet får det ju en extra sådan anknytning till mina rötter.

Fantastiskt fina och perfekta presenter, är vad jag vill komma till.

I övrigt en fullspäckad dag, har t.ex. hunnit ta mig till Stormossens återvinningsstation i Dragnäsbäck och bara kört lite vilse, skaffat ett kundkort där och varit förtjust i att jag får sex gånger i året föra så gott som vilka grejer som helst åt dem helt avgiftsfritt och så tar de hand om miljön, sådant gör mig glad bara och dessutom jobbade världens trevligaste tjej där som hade stenkoll på läget och skrattade då jag virrigt sa ”Hej, jag är ny här” och gratulerade mig sedan på födelsedagen då vi fyllde i mina kunduppgifter. Har också målat en vardagsrumsvägg klart så det börjar ta sig. Det är mest Alfred som har jobbat där, han målade väggarna ett första varv i helgen och innan hade vi också grundmålat, tidskrävande det där, och med ett andra får det väl fasen räcka, tänker vi. Äsch, jag babblar. Summa summarum: Fullrullig födelsedag, men en bra en. Sover jag inte som en stock inatt kommer jag aldrig göra det.

bokklubbsragget

Processed with VSCO with acg preset

Förra veckan gick jag in på Twitter, något som inte händer varje dag nu för tiden, och tur var det för där noterade jag att Jonna twittrat att hon drömmer om att ha en bokklubb. Jag tyckte förstås genast jag med att det lät som en dröm att vara del av en bokklubb, och ikväll träffades vi för att planera hur vi ska gå till väga för att förverkliga denna drömska idé.

Därför är detta ett ragginlägg! Bor du i Vasa? Platsar ditt litteraturintresse in nånstans på skalan mellan måttligt till maniskt? Gillar du att läsa böcker och sedan diskutera dem? Vill du göra det kollektivt med oss?

Rent praktiskt skulle det gå till så att vi alla turas om att träffas hemma hos varandra och då diskuterar vi boken vi har läst och väljer en ny för nästa gång. Vi skulle börja med att träffas utan att ha läst någon utvald bok och då välja den första, komma överens om hur ofta vi ska träffas (varje eller varannan månad, funderade vi), klura på eventuella detaljer så som maxlängder på böcker enligt vad som är rimligt (och okrävande) för att vi alla ska hinna läsa dem, och sådant dylikt. Jonna hade t.ex. ett bra förslag om att böckerna vi väljer måste ha kommit ut som pocket, så att det inte ska bli dyrt att skaffa dem ifall att kön på biblioteket är lång. Själv är jag en latmask som rätt sällan läser böcker med ögonen, och hörslar istället ljudböcker. Blir därför oftast engelska versioner, men det gör ingenting. Att prata om litteraturen går ju ändå, hur och i vilket format den än tas in.

Låter vår bokklubb som något som du skulle vilja vara med på? Då ska du absolut kommentera, mejla till linnea.portin snabel-a gmail.com eller kontakta mig på facebook.com/limeamaria! Låter vår bokklubb som något du skulle vilja vara med på, men du känner dig för blyg/skygg/obekant? Då vill jag säga att jag och Jonna hade nog egentligen aldrig pratat ansikte-mot-ansikte förrän ikväll, så utav den nuvarande klubben är 100% av medlemmarna ännu ganska främmande för varandra — du passar alltså in fast du inte känner oss, hehe. Så låt inte den saken stoppa dig! Jag tänker också att fördelen med att gå med i en bokklubb är ju just det att vi kommer alltid ha ett specifikt ämne att prata om, så det är inte alls samma sak som att gå in i ett rum fullt med främlingar och förväntas göra något så hutlöst ofinländskt som att mingla. (Huu!) Tror också det går ganska automatiskt att lära känna varandra om vi pratar om böcker och våra förhållanden till litteratur — Jonna och jag hittade t.ex. massor med gemensamma litteraturhistorier i våra uppväxter, knappast ovanligt alls men varken mindre trevligt eller roligt att prata om för det. Vi tänker oss att en handfull personer skulle vara en lagom stor grupp, siffrorna sju-åtta nämndes som övre gräns för antalet klubbmedlemmar.

Ska bli så sabla litteralt (tihi, kan ej motstå det bokstavliga ordskämtet) ROLIGT! Sjukt bra idé av Jonna. Och sjukt bra att sätta ut det på Twitter eller någon social mediekanal över huvud taget! Det tycker jag du ska göra, om du inte bor i Vasa. Bor du i Vasa ska du joina oss, förstås.

8 kommentarer