Tagg: litteratur

the goldfinch, 2013

donnatartt_thegoldfinch

I förrgår kom jag igenom den första boken jag läst i år, eller lyssnat på, och den var Donna Tartts hyllade och hypade roman The Goldfinch, läst av David Pittu. Detta blev min första egentliga bekantskap med Tartt även om bekantskapsstiftandet har legat och väntat runt hörnet en längre tid, eller, vi kan säga har legat och väntat i hyllan som en bok som stått på tur att plockas upp. Jag menar bokstavligen, förstås. Fick hennes debutroman Den Hemliga Historien av Ellen-snällen för cirka ett år sedan (hon hade sett den på ett loppis och ”inte kunnat lämna den”, sa hon, trots att hon redan ägde ett eget exemplar från innan); påbörjade äntligen läsningen i december men har kommit ungefär ingenvart ännu, trots min visionerade och framemotsedda sträckläsning över julen (blev precis ingen läsning över huvud taget), men det är väl en annan historia… poängen är att det kändes som att det verkligen var dags att hälsa ordentligt på denna Donna Tartt, som ju f.ö. tycks ha nån slags rockestjärnestatus. Hennes utgivna romaner kan hittills räknas på tre fingrar och de har blivit släppta med ungefär tio års mellanrum. Ändå har hon väldigt många och hängivna fans som vi i höstas kunde iaktta e-hyperventilera på var och varannan social mediasajt över att hennes tredje, långtida efterlängtade bok äntligen släpptes. Det gör mig glad att en författare blir idoliserad på detta sätt (till skillnad från exempelvis reality-tv-stjärnor), extra glad att författaren i fråga råkar vara en kvinna. Känns som att det oftast är de manliga som råkar ut för sånt. (Hemingway förstås, även Thompson, och som nulevande kanske t.ex. Palahniuk och Gaiman.) Tycker det är både kul och coolt bara och på tal om cool, se på henneSällan har en person burit upp coolhetsstämpeln med mera värdighet. (Ser hon förresten inte ut som den försvunna länken mellan Audrey Horne och Donna Hayward?) 

Åter till The Goldfinch då. Egentligen känner jag att min läsning/lyssning ännu ligger för inpå för att kunna göra någon slags sammanfattning, allt har inte helt och hållet hunnit sjunka in ordentligt och själv har jag definitivt inte hunnit reflektera så mycket som jag vill göra, antar att det tar sin tid att tänka igenom 32 timmar och 30 minuter av berättelse (i textformat är boken 771 sidor). Så jag ska hålla det ytligt, och lika bra är det, det är en bok som är svår att berätta något om utan att avslöja alltför mycket. Den börjar i Amsterdam där vi träffar Theo Decker, men hoppar snart i tid och rum tillbaka till New York, där berättelsen egentligen börjar, där Theo är uppvuxen och fjorton år yngre än han var i Amsterdam, och där hans mamma fortfarande är vid liv i några timmar till. Theos mamma, eller hans minne av henne, är förresten alltigenom beskriven med en sån värme att det ofta blir rörande.

Her death the dividing mark: Before and After. And though it’s a bleak thing to admit all these years later, still I’ve never met anyone who made me feel loved the way she did. Everything came alive in her company; she cast a charmed theatrical light about her so that to see anything through her eyes was to see it in brighter colors than ordinary—I remember a few weeks before she died, eating a late supper with her in an Italian restaurant down in the Village, and how she grasped my sleeve at the sudden, almost painful loveliness of a birthday cake with lit candles being carried in procession from the kitchen, faint circle of light wavering in across the dark ceiling and then the cake set down to blaze amidst the family, beatifying an old lady’s face, smiles all round, waiters stepping away with their hands behind their backs—just an ordinary birthday dinner you might see anywhere in an inexpensive downtown restaurant, and I’m sure I wouldn’t even remember it had she not died so soon after, but I thought about it again and again after her death and indeed I’ll probably think about it all my life: that candlelit circle, a tableau vivant of the daily, commonplace happiness that was lost when I lost her.

Ja, ni förstår. Och visst ser ni det framför er? Med samma detaljrikedom är hela boken skriven, med en sådan kärlek till, vad ska jag säga, till det vackra men inte det förskönade. Allt är beskrivet till en sån exakthet att det i efterhand känns som att Theos minnen lika väl kunde vara mina egna, eller snarare, som att allt vad Theo berättar kunde ha hänt på riktigt och jag kunde, på något märkligt sätt, råkat befinna mig i närheten varje gång. Som att jag kunde ha varit där nånstans vid ett annat bord på den italienska restaurangen, till exempel, där jag kunde ha glimtat Theo och hans mamma i ögonvrån då födelsedagskakan bars in, sedan spionerat på dem en stund för att hennes reaktion hade fängslat mig, och den hade gjort mig glad, med en blick på henne hade jag också förstått varför hon reagerade så som hon gjorde då hon såg tårtan med de tända ljusen, hennes väsen hade smittat av sig på mig och jag hade känt som att vi var främmande vänner. Likadant hade jag känt inför väldigt många av karaktärerna, faktiskt. Till och med de jag inte gillade var omöjliga att inte ändå ta till sig.

Innan Theos mamma dör visar hon Carel Fabritius målning The Goldfinch (1654) för honom, en av hennes egna favoriter som hon älskat sen hon var barn, och denna målning ska komma att spela en mycket stor roll även i Theos liv, som ni säkert gissat utgående ifrån boktiteln. Även i andras, för den delen. Denna steglits avbildning befinner sig oftast i periferin av boken men är ändå avsevärt väsentlig, tänker att den är symbolisk på många sätt, fler än vad som redogörs för i boken alltså. I boken beskrivs fågeln fängslad med fotboja som en symbol för livet, för andetaget, att vi andas ut men luften återkommer alltid till samma ställe; vi är fria men ändå fångna. Jag tänker att Theo på flera sätt kan relatera till fågeln och även just på det viset, och fler sätt kommer det bli. Men där tror jag bestämt att jag sätter punkt för återgivningen av handlingen — det är ack så knepigt att berätta mer utan att bli spoilerig. Något frustrerande, faktiskt, i.o.m. att det här definitivt är en sådan bok som jag gärna skulle diskutera och analysera i all evighet. (*anmäler sig som pratkamrat*) Tror att denna bok som i skrivande stund sorteras in i bokhyllorna på Goodreads som ”mystery”, ”contemporary”, ”art” och ”coming-of-age”, samt är märkt som ”to-read” av 81924 personer (”currently-reading” av 13224), har stor chans att i framtiden även hamna under rubriken ”classics”. Det tycker jag den vore värd. Den hamnade för övrigt i min egen ”favorites”-hylla.

En mycket bra start på läsåret 2014, alltså! Jag kan inte avslöja varför utan att förstöra det för er, men jag tycker den är genialisk. Guld(fink)stjärna!

6 kommentarer

läst i september

danbrown_inferno

Inferno, Dan Brown (2013)

Vi träffar igen Robert Langdon, den amerikanske, tweedklädde Harvardprofessorn som är specialiserad i religiös ikonologi och symbologi. Han vaknar i ett sjukhus med en huvudskada och i livsfara (men inte p.g.a. huvudskadan då), men har ingen aning om varför för han också förlorat minnet av de senaste dagarna.

Spännande, ja, men sist och slutligen så kändes den ganska futtig. Tycker det här Robert Langdon-konceptet börjar kännas uttjatat och lite för orealistiskt. Det är kanske dumt att det är det jag hakar upp mig på, av alla orealistiska saker, att det inte är trovärdigt att samma kille ska hamna mitt i en massa farofyllda mysterier gång på gång, menmen. Jag tycker ändå Brown gör ett övertygande jobb med att bygga upp alla dessa extrema situationer med grund i historiska konstverk av diverse slag, liksom jag tidigare konstaterat så ligger nog författarens styrka i att hitta på scenarior medan skildrandet av dem ofta känns aningen svagt. Men, det ska erkännas, medan jag lyssnade kände jag mig trots det ganska nojig och orolig över just det som boken behandlar.

“Science makes an error,” he said, the gentle laughter fading from his voice, “in cutting itself off from nature. In thinking of itself as separate. I feel a chill inside my heart when I imagine where such an error might lead.”

Inferno är absolut läsvärd om det är underhållning och spänning en är ute efter — jag förstår verkligen att det görs filmer av Browns böcker. Redan i bokform känns Inferno väldigt mycket som en Hollywoodblockbuster och det är lätt att tänka sig trailern där en mörk mansröst mullrar ”Robert Langdon… is back… again…”.

Var förresten ganska road av den här kommentaren angående den katolska kyrkan:

“”Ah, yes” Langdon said with a knowing smile. ”Who better than a bunch of celibate octogenarians to tell the world how to have sex?””

franzkafka_themetamorphosis

The Metamorphosis, Franz Kafka (1915)

Gregor Samsa vaknar en morgon efter att ha drömt mardrömmar och inser att han har förvandlats till en insekt i människostorlek.

Jag har bloggat lite tidigare om den här boken och sen dess har jag börjat fundera om inte versionen jag lyssnade på måhända ändå var en förkortad version, vilket känns lite trist, för jag skulle ju gärna ha hört den fulla. Men samtidigt gjorde Cumberbatch ett sånt magnifikt jobb att det vore synd och skam att ha skippat hans inläsning. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör den här berättelsen så underbart rolig, dels är det absurditeten i kontrast med hur sakligt Gregor hanterar situationen som är absolut fabulöst, men också så känns många av formuleringarna så klockrena (usch, jag använde ordet ”klockren”, förlåt) att det är svårt att inte fnittra. Samtidigt är berättelsen också extremt ledsam. Gregors familj blir, föga förvånande, rätt skrämda och illa till mods av Gregors plötsliga förvandling till nån slags gigantisk skalbagge och det är lätt att känna igen sig i Gregors känsla av utanförskap och hjälplöshet och att vara hopplöst oförstådd.

“It seemed remarkable to Gregor that above all the various noises of eating their chewing teeth could still be heard, as if they had wanted to show Gregor that you need teeth in order to eat and it was not possible to perform anything with jaws that are toothless however nice they might be.”

“The sister played so beautifully. Her face was tilted to one side and she followed the notes with soulful and probing eyes. Gregor advanced a little, keeping his eyes low so that they might possibly meet hers. Was he a beast if music could move him so?”

harperlee_tokillamockingbird

To Kill a Mockingbird, Harper Lee (1960)

Scout Finch växer upp under 1930-talets stora depression och vi följer främst henne, men också hennes bror Jem, hennes pappa Atticus, hennes kompis Dill, och många andra personer i den fiktiva småstaden Maycomb, Alabama. Genom hennes ögon ser vi exempel på klassism, rasism, ableism och mycket mer.

“There was no hurry, for there was nowhere to go, nothing to buy and no money to buy it with, nothing to see outside the boundaries of Maycomb County. But it was a time of vague optimism for some of the people: Maycomb County had recently been told that it had nothing to fear but fear itself.”

Jag har tidigare bloggat om även denna bok och om filmatiseringen av den, så där finns mer info — ska försöka att inte bli för upprepig. Jag vet inte hur pass vanligt det är att vuxenböcker skrivs ur ett barns perspektiv, men det känns som att det åtminstone borde vara tämligen ovanligt att det blir såhär lyckat. Det känns aldrig barnsligt eller ens förenklat. Berättandet är intressant och målar upp en klar bild av livet i Maycomb, budskapen är alltid viktiga och behandlar många delar av ett samhälle. Till stor del fördomar, rädslor och orättvisor. Men också visdom, insikt, godhet och moral. Fem stjärnor!

“You never really understand a person until you consider things form his point of view — until you climb into his skin and walk around in it.”

georgeorwell_animalfarm

Animal Farm, George Orwell (1945)

Djuren på Manor Farm har fått nog av människan och framför allt den alkoholiserade bonden Mr Jones som skött dem illa. De revolterar för att styra och hantera farmen själva, och för att leva enligt de sju budorden av animalism, där det viktigaste är att alla djur är jämlika. Men makt korrumperar och moral degenererar.

En fabel, en politisk satir, en dystopisk allegori där animalism är parallellt med kommunism. Enligt Orwell beskriver boken händelser som ledde till den ryska revolutionen år 1917 och några år in i Stalins era. Farmens grisar utgör ledningen och bland dem hittar vi likheter med verkliga personer — Stalin, Lenin, Trotskij och Molotov. Genom den starka hästen Boxer skildras Sovjetunionens arbetarklass som litar på regeringen. Åsnan Benjamin, å andra sidan, inser att något håller på att gå fel på farmen men han tiger likväl. Alla farmdjur beskriver många människors olika situationer, inställningar och erfarenheter, och de flesta av dem befinner sig i samma djupa underläge.

“Several of them would have protested if they could have found the right arguments.”

Det är en mörk och sorglig historia. I sin hjälplöshet och goda vilja hamnar djuren i en allvarlig och dyster situation av manipulativt förtryck. Trots det är boken skriven med en roande fyndighet och satiraspekten fungerar definitivt som den ska.

“Comrades!’ he cried. ‘You do not imagine, I hope, that we pigs are doing this in a spirit of selfishness and privilege? Many of us actually dislike milk and apples. I dislike them myself. Our sole object in taking these things is to preserve our health. Milk and apples (this has been proved by Science, comrades) contain substances absolutely necessary to the well-being of a pig. We pigs are brainworkers. The whole management and organisation of this farm depend on us. Day and night we are watching over your welfare. It is for your sake that we drink the milk and eat those apples.”

Kort och gott är Animal Farm ett mycket viktigt och definitivt mångsidigt verk. Alla borde läsa! Som bonustips kan jag tillägga att Pink Floyds album Animals dels är baserat på denna fabel och jag tycker att den skivan är den överlägset bästa de har gjort.

“All animals are equal, but some animals are more equal than others.”

margaretatwood_thehandmaidstale

The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (1985)

USA har förvandlats till en militärstyrd, totalitär teokrati där framför allt kvinnor är hårt förtryckta — de är t.ex. inte längre tillåtna att läsa, det är numera en synd. Offred är en s.k. handmaid som har blivit tillordnad ett högaktat par som inte kan få egna barn, för att en gång per månad försöka bli gravid med mannens barn, å parets vägnar.

“My name isn’t Offred, I have another name, which nobody uses now because it’s forbidden. I tell myself it doesn’t matter, your name is like your telephone number, useful only to others; but what I tell myself is wrong, it does matter. I keep the knowledge of this name like something hidden, some treasure I’ll come back to dig up, one day. I think of this name as buried. This name has an aura around it, like an amulet, some charm that’s survived from an unimaginably distant past. I lie in my single bed at night, with my eyes closed, and the name floats there behind my eyes, not quite within reach, shining in the dark.”

Detta var min första bekantskap med Atwood och jag förstår verkligen varför hon är så uppskattad, ska nog lyssna på mer av henne snart. I The Handmaid’s Tale är hon briljant, skrämmande, hemlighetsfull, exakt och fantasirik. Det är som att Atwood står med ena foten stadigt i vår värld och den andra i den parallella bokvärlden, och p.g.a. detta målar hon upp en overklighet som inte känns speciellt overklig. När hon beskriver denna misogyna dystopi så lyckas hon förmedla den så att den i dess grundvärderingar, även om uttrycket av dem är drivna till sitt extrema yttersta, inte känns alltför främmande. Inte historiskt sett, och därmed inte heller i en horribel framtid. Mådde ibland ganska illa då jag lyssnade på boken — den var övertygande och enkel att försvinna in i. Det blev lätt att glömma att det var påhittat, hur bisarrt det än låter.

“Ordinary, said Aunt Lydia, is what you are used to. This may not seem ordinary to you now, but after a time it will. It will become ordinary.”

Detaljer som tanken i citatet ovanför bidrog till att boken kändes trovärdig. Det är ju sant vad tant Lydia säger, och Offred inser det också; att hon vant sig vid att vara en vandrande livmoder utan rättigheter. Offred var för mig lätt att relatera till, hon tillbringar merparten av sin tid isolerad och jag kan känna igen vissa mönster tankarna får i mig själv när jag, i perioder, inte direkt umgåtts med folk och inte talat med någon. Ta som exempel nångång då ni varit förkylda och sängliggande i en vecka — ni vet ju hur konstig en blir i skallen av sånt men hur normalt det är att en blir så. Lite sån tänker jag att Offred är. Claire Danes gjorde också ett fantastiskt jobb med berättandet, kan verkligen hjärtligt rekommendera både boken i sig själv och ljudboksversionen med Danes.

“We were the people who were not in the papers. We lived in the blank white spaces at the edges of print. It gave us more freedom. We lived in the gaps between the stories.”

jkrowling_thecasualvacancy

The Casual Vacancy, J. K. Rowling (2012)

I staden Pagford i England hittar vi tjugo huvudkaraktärer. En av dem dör plötsligt och oväntat och lämnar således en tom stol efter sig i stadens grevskapsråd. Vi följer de som direkt och indirekt påverkas av bortgången, och dyker samtidigt ner i hemligheter, intriger och djupa känslor av diverse slag.

Den hade absolut sina stunder, men i de stora hela tyckte jag den var slö och tradig, vilket gjorde att jag kände mig likadan. Var tvungen att pausa mitt i och lyssna på en annan bok för det blev så tråkigt. Jag gillade däremot slutet, och hur den skildrar symbiosen i ett litet samhälle och hur många saker hör ihop och hur mycket av det som händer oss är en kedjereaktion. Men att det är ungefär en timme av cirka 18 som jag gillade, när jag tyckte att resten var som bäst nöjaktigt men oftast tämligen fadd och/eller egal, gör såklart inte speciellt mycket för helheten. Läste dock att BBC ska göra ”television drama” av den, och tror att den däremot kan bli riktigt bra som sådan.

“He tried to give his wife pleasure in little ways, because he had come to realize, after nearly two decades together, how often he disappointed her in the big things. It was never intentional. They simply had very different notions of what ought to take up most space in life.”

“Colin had a habit of making sweeping judgements based on first impressions, on single actions. He never seemed to grasp the immense mutability of human nature, nor to appreciate that behind every nondescript face lay a wild and unique hinterland like his own.”

Pust. Kanske måste dela upp de här månatliga bokgenomgångarna i fortsättningen för att inte a) få kramp i fingrar+hjärna och b) textvägga som faaaeen.

6 kommentarer

läst i augusti (minus harry potter)

Som jag tidigare nämnt så lyssnar jag på ljudböcker på jobbet och jag tänkte att en månatlig genomgång av de böcker jag lyssnat på kunde vara något. Skippar dock Harry Potter-böckerna jag lyssnade på under augusti månad, minns inte vilka de var men mot slutet av månaden lyssnade jag i alla fall klart den sista av dem och började sedan aningen tafatt leta efter vad jag skulle lyssna på härnäst. Strax därpå började jag också dokumentera ljudbokslyssningarna på goodreads, där jag också försökt värdera hur mycket jag gillade dem i stjärnor i ett antal mellan en till fem. Jag tycker fortfarande att det är en för trång skala för att kunna göra en rättvis bedömning men att börja expandera den här på bloggen skulle säkert bli förbryllande och medföra mer trubbel, så jag håller mig till samma. Utöver HP-böckerna hann jag i augusti lyssna klart på tre andra ljudböcker, i kronologisk ordning var de:

tinafey_bossypants

Bossypants, Tina Fey (2011)

Tina Fey delar med sig av personliga anekdoter och tankar från barndom till tonår till vuxenliv, och hon gör det med självdistans, skärpa, frankhet, ibland oväntat och rörande mycket ömhet, och naturligtvis en stor skopa humor.

Det är kanske märkligt att beskriva en självbiografi som en feel good-bok, men det är utan tvekan det jag skulle kalla den framför allt annat. Att Fey själv läste den gjorde att den kändes mera personlig och jag har faktiskt den där känslan av att jag lärt känna henne på något vis — pluspoäng för ljudboksformatet i detta fall, kan jag tro. Min första egentliga bekantskap med Fey var via 30 Rock och ni minns kanske vilken stor grej det var för några år sen att en kvinna skapat serien och att hon gjort den rolig. Hon pratar lite om det här med ”kvinnlig humor” i boken, t.ex. fenomenet att bara för att en person inte tycker att en kvinnlig komiker inte är rolig så avfärdar denna person kombinationen kvinna + humor helt och hållet. Fey säger:

“It is an impressively arrogant move to conclude that just because you don’t like something, it is empirically not good. I don’t like Chinese food, but I don’t write articles trying to prove it doesn’t exist.”

Och sånt kan jag inte annat än älska. Hon är skarpsynt men tycks ta det mesta med en klackspark, och samtidigt som hon avväpnar mansgrisiga inställningar så får hon mig att skratta. Såhär sa hon förresten angående en kommentar på internet:

“To say I’m an overrated troll, when you have never even seen me guard a bridge, is patently unfair.”

sylviaplath_thebelljar

The Bell Jar, Sylvia Plath (1963)

Esther Greenwood får en praktikplats i New York en sommar och när saker och ting borde gå bra så sjunker istället Esther djupare in i sig själv, känner sig avskärmad från omvärlden, och närmar sig ett sammanbrott. Boken brukar kallas för en semi-självbiografi och en månad efter publiceringen begick Sylvia Plath självmord efter ett flertal tidigare självmordsförsök.

Utan att överdriva så har jag velat läsa den här boken sen jag var runt fjorton år men det har av oförklarligheter aldrig blivit av. Nu, när jag äntligen lyssnade på denna underbara ljudboksversion av den, uppläst av Maggie Gyllenhaal, så levde den upp till mina förväntningar och överskred dem t.o.m. på sätt och vis. Den har hängt med mig sen dess. Jag tänkte på den i flera dagar efteråt och fortfarande besöker Esther och Sylvia mig ibland. Jag hade innan lyssningen blivit lite rädd för att The Bell Jar skulle kännas för tonårig och klyshig, men jag tycker att den istället känns som ursprunget, som föregångaren till många andra tonåriga klyschor utan att vara sådan själv. Originalet som inte går att överträffa eller efterhärma, alltså.

Likt huvudpersonen och författaren så har jag också upplevt depression och det är lätt att känna igen många tankar, som jag antar att också var symptom. Inte alltid till exakthet men det är en bekant känsla där; en uppgivenhet, en likgiltighet, en världströtthet, vilka faller tungt över ens huvud som en blöt handduk i ett mörkt och kallt källarbadrum. Ofta också en desperation, ibland frustration.

“I told him I believed in hell, and that certain people, like me, had to live in hell before they died, to make up for missing out on it after death, since they didn’t believe in life after death, and what each person believed happened to him when he died.”

Jag älskar Plaths sätt att uttrycka sig, hon kan gå från bitsk, rent av härsken, kort och stubbig till poetisk, sirlig och vindlande, och det låter ändå alltid som hennes sanna stämma och aldrig tillgjort eller pretentiöst.

“New York was bad enough. By nine in the morning the fake, country-wet freshness that somehow seeped in overnight evaporated like the tail end of a sweet dream. Mirage-gray at the bottom of their granite canyons, the hot streets wavered in the sun, the car tops sizzled and glittered, and the dry, cindery dust blew into my eyes and down my throat.”

“Piece by piece, I fed my wardrobe to the night wind, and flutteringly, like a loved one’s ashes, the gray scraps were ferried off, to settle here, there, exactly where I would never know, in the dark heart of New York.”

fscottfitzgerald_thegreatgatsby

The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald (1925)

Vi följer med Nick Carraway och hans minglande i societetslivet i fiktiva West Egg i Long Island en sommar. Genom Nick bekantar vi oss med hans mytomspunne, stilige och rike granne Jay Gatsby som ordnar fantastiska fester en efter en. Det visar sig att bakom den glittrande fasaden gömmer sig en djup längtan.

Jag skulle så gärna tycka om boken mer men jag kände mig hemskt otillfredsställd av den och hur ytlig den sist och slutligen var. Tyckte också det var retsamt att den byggde upp så länge och slutet motsvarade inte det alls, det kändes nästan snopet och som att boken var över innan slutet var över. Men sen läste jag en kommentar där nån sa att den enda egentliga romansen i boken var kärleken till the glamour, the glitz, the American dream, och allt sådant, medan exempelvis Gatsbys fascination vid föremålet för hans romantiska intresse (klumpig uttryckt, men jag vill ju undvika spoilers) inte hade särskilt mycket att göra med själva personen utan snarare med vad hon symboliserade för Gatsby, med sin röst som ”sounds like money” och så vidare. Önskar jag hade insett det medan jag lyssnade på den, hade nog gillat den mer då. Lustigt nog så är det i efterhand precis samma situation jag befinner mig i i mitt förhållande till den här boken; jag gillar idén och vad den symboliserar många gånger mer än själva litteraturen. Blir osäker om den borde få fler stjärnor eller inte. Borde återbesöka den nångång, förmodligen helst genom att läsa och inte lyssna.

“In his blue gardens men and girls came and went like moths among the whisperings and the champagne and the stars.”

Jag gillade ofta språket, inte sällan användes symbolik och ord som jag också brukar fastna för. (Fitzgerald nämnde vid något skede något om en spänning i luften som inträffar under höstar och vårar och det är precis sånt som jag också brukar tala om, sånt tyckte jag förstås var kul.) Språket var också stundvis mycket vackert och ofta slog det mig hur coolt det är att dessa ord blev skrivna för nästan hundra år sedan och de känns ändå inte det minsta… ja, 1800-tal antar jag. (Sådär som jag är van sen barndom och tonår att tänka att ”hundra år sen” lät, alltså.) Knappt föråldrat alls, faktiskt.

“I hope she’ll be a fool — that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool.”

2 kommentarer

to kill a mockingbird, 1960 & 1962

mockingbird_01

I fredags lyssnade jag klart på Harper Lees To Kill a Mockingbird, en av de där böckerna som jag länge velat och tänkt att jag borde läsa, men som förblivit oläst ändå. Det är så med väldigt många must-reads, tycker ibland det är pinsamt hur få klassiker jag har läst. Det positiva är att såna böcker tycks vara lätta att hitta som ljudböcker, så nu verkar det bli ändring på den saken, sakta men relativt säkert. (Lyssnade t.ex. äntligen på George Orwells Animal Farm också, även det i fredags.) Jag har förresten skaffat ett Goodreadskonto mest för dokumentations skull, försöker också att samla citat jag gillat på ett vis eller annat, samt betygsätta böckerna för att få tips som passar mig sen då jag fått ihop till 20 böcker, men det är ack så svårt. Fem stjärnor är för få, så jag velar konstant av och an mellan hur många stjärnor jag ska ge de flesta böckerna. Tycker också att fem-stjärniga ”it was amazing” är klantigt uttryckt, ibland tokgillar en ju saker som inte för den delen är ‘amazing’.

Angående To Kill a Mockingbird olästa status så blev det alltså med assistens av Sissy Spacek äntligen ändring på den saken (fast om vi ska vara riktigt noggranna, så har jag ju inte ännu heller läst den-läst den). Och den gav jag fem stjärnor.

mockingbird_03mockingbird_02

”Mockingbirds don’t do one thing but make music for us to enjoy. They don’t eat up people’s gardens, don’t nest in corncribs, they don’t do one thing but sing their hearts out for us. That’s why it’s a sin to kill a mockingbird.” – Harper Lee

Boken kom ut 1960 och två år senare en filmatisering av den, som jag tittade på igår. Absolut sevärd, men i jämförelse med boken kändes den förstås mer som en kvick sammanfattning, typ sådana som brukar tryckas på baksidan av böcker, än den kändes som en ordentlig skildring. Så som det av förståeliga skäl ofta brukar vara med böcker som blivit film, alltså, men jag saknade ändå vissa delar.

mockingbird_04

Berättelsen skildras utifrån Jean Louise ‘Scout’ Finchs perspektiv, hon blickar tillbaka på sin barndom under den stora depressionen på 1930-talet i den fiktiva småstaden Maycomb, i Djupa Söderns Alabama. Hennes pappa, Atticus (i filmen spelad av Gregory Peck), är änkling, advokat och en sån underbar och beundransvärd karaktär att jag, aningen pinsamt, tenderar bli gråtmild då jag tänker på det.

mockingbird_05mockingbird_06

Scout har en äldre bror, Jem, som hon beskriver med orden ”Jem was a born hero”. De träffar Dill, en kille som tillbringar somrarna i Maycomb, och Scout accepterar honom först efter att hon märker att Jem har accepterat honom. Jem både vill och är på många vis ledaren men tillsammans med fantasifulle Dill så uppstår en ny dynamik och de blir näst-intill besatta med mystiken som omger deras grannar, familjen Radley. Närmare bestämt med sonen, Boo, som aldrig syns till men som de vet att finns inne i huset. Sinsemellan målar de upp en mycket kuslig bild av honom.

mockingbird_07

Symboliken är tät i To Kill a Mockingbird och speciellt intressant tycker jag att Tim Johnson är. Händelsen i sig agerar också som en slags brytpunkt, där barnen får se Atticus i ett nytt ljus; vilket jag tänker att blir desto mer symboliskt ju mer övertygad jag blir om att Tim Johnson symboliserar fördomar av diverse slag. Och att Atticus, så som familjen Finchs granne miss Maudie säger om honom, ”there are some men in this world who were born to do our unpleasant jobs for us” — och därför står han ensam men självsäkert på gatan, lika som han säkerligen fått göra under merparten av Scouts berättelse, p.g.a. fallet han blivit tilldelad. Medan resten av Maycomb gömmer sig i tryggheten, bakom stängda dörrar, bakom inskränkta vanor, bakom majoritetens beskydd.

mockingbird_09mockingbird_08

Fler och fler märkliga händelser inträffar i Maycomb. Jem tycks ha sina aningar men han avslöjar inget åt Scout.

mockingbird_11mockingbird_10

Miss Maudie säger tidigt i boken att ”Atticus Finch is the same in his house as he is on the public streets.” — Scout förstår antagligen inte helt vad det innebär men med tiden får hon se det med egna ögon ett flertal gånger. En mer framstående moralisk hjälte kan jag inte komma på. Atticus är gjord av empati, insikt och ödmjukhet, och känns trots det aldrig konstlad eller overklig. Miss Maudie har rätt.

mockingbird_12mockingbird_13mockingbird_14mockingbird_15

Mycket av filmen kretsar kring fallet som försvarsadvokaten Atticus är involverad i, där mörkhyade Tom Robinson står anklagad för våldtäkt av ljushyade Mayella Ewell. I boken är denna händelse också en ytterst vital beståndsdel men mest pågår det i periferin — det är inte del av Scouts centrala tankar, det har förvisso en stor inverkan på hennes liv men hon är för ung och framför allt så tycker alla andra att hon är för ung för att förstå hur situationen ser ut. Det är främst under rättegången som allt kommer fram, men mera än Scout så är det Jem och Dill som reagerar på situationen. De bär båda äldre än Scout och… tja… utan att bli alldeles för spoiler-ig: så som det framkommer tidigt så är det en synd att ta livet av härmtrastar (mockingbirds), och jag tänker att fågeln symboliserar oskuld och skuldlöshet, av alla slag, även barndomens blåögdhet.

N-ordet förekommer 48 gånger i boken, något den hårt kritiserats för, och i filmen har de tonat ner det avsevärt. Lika så bra, tycker jag, men jag är också en av de som tycker att användandet av ordet, vilket jag annars starkt bestrider, nog tjänar sitt syfte i boken. Det framhäver klart och tydligt vilket förtryck ordet utövar, hur satans ful rasism är och hur den infekterar hela samhällen. Jag tänker att ifall någon läser den här boken och tror att det är okej att använda det ordet så är den personen en ytterst ömklig och motbjudande amöbalort.

Boken behandlar för övrigt inte bara rasism utan även till stor del klassism, lite feminism (eller åtminstone könsroller), fördomar och rädsla för sånt som är annorlunda, och främst av allt medkänsla och mod, tydligt exemplifierat i det Atticus säger till Scout:

”You never really understand a person until you consider things from his point of view — until you climb around in his skin and walk around in it”

och till Jem:

”I wanted you to see what real courage is, instead of getting the idea that courage is a man with a gun in his hand. It’s when you know you’re licked before you begin but you begin anyway and you see it through no matter what.”

mockingbird_16mockingbird_17

Om en kväll i oktober berättar Scout ”This night my mind was filled with Halloween — there was to be a pageant representing our county’s agricultural products; I was to be a ham.” — så det förklarar Scouts outfit i dessa bilder. Hon beskriver också kvällen som den längsta resan hon tagit med Jem, men jag ska förstås inte avslöja varför.

mockingbird_18mockingbird_19

Robert Duvall gjorde sin filmdebut i To Kill a Mockingbird! Han var egentligen bara med några minuter men fick mig likväl att gråta lite. Inget ovanligt vad det gäller den här berättelsen, jag halvgrät ett flertal gånger medan jag lyssnade på boken och höll endast tillbaka tårarna i.o.m. att jag befann mig på jobbet. Någon enstaka gång blev jag tårögd över det fruktansvärt fula, men oftast över det vansinnigt fina. Snyft snyft.

tills kärlek, nyss så blyg, blir djerf och ser, att trogen kärleks fröjd var idel oskuld

(Kommer sätta jantelagen lite åt sidan i det här inlägget, något som jag nog känner mig lite skuldmedvetet skamsen för, men om jag inte gör det så blir det inget inlägg! Så —) Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på då jag gick i högstadiet, endera åttan eller nian, och vi fick som uppgift att skriva en fri uppsats som sedan skulle läsas inför klassen och sen skulle vi genom röstning utse en vinnare. Är faktiskt inte helt säker på att det var hela klassen heller som tog del av detta, det känns som att vi var en mindre grupp, men jag kan för brinnkära livet inte förstå hur och varför det skulle ha varit så att vi inte var alla. Fullstor klass eller inte så låter ju ändå upplägget som mardrömsmaterial för en typisk tonåring, men min högstadieklass var i allmänhet förhållandevis snäll, och fast det såklart var pinsamt och jobbigt så kunde det ändå ha varit mycket värre, och jag tror jag insåg det redan då. Ändå förvånas jag i efterhand av den uppsatsen jag skrev, eller möjligtvis hade skrivit innan för skojs skull (brukade ibland skriva små historier som jag publicerade på min hemsida) och valde att återanvända för min modersmålsuppgift, jag minns inte helt säkert hur det gick till, men åtminstone blev det så att jag läste en berättelse som hette Julia & Julia och den var, precis som det låter, en tragisk historia om a pair of star-cross’d lovers.

Föga förvånande var min dåtida favoritfilm Romeo + Juliet, som jag sett två gånger på bio. Åtminstone andra gången såg jag den själv, något jag aldrig skulle göra nu, och fast jag var osäker och skygg även på den tiden så visar det att mina sociala oförmågor inte var riktigt lika utsträckta… äh, jag vet inte, det är bara märkligt att tänka på, jag avskyr att vara på allmänna platser för mig själv nu för tiden och det är helt enkelt bara något jag inte gärna utsätter mig själv för — det går lite i vågor och varierar från situation till situation, men att gå på något slags evenemang över huvud taget helt själv nu för tiden… njäe. Inte troligt. Inte ens bio tror jag. Nåja, det där var en bagatell egentligen. Då, när jag för andra gången såg min favoritfilm på bio, satt några tjejer i min ålder bakom mig vilka mot slutet av filmen roade sig med att lova varandra 2mk (två MARK, jösses) för att våga ropa olika saker. ”De kommer att dö!” ropade bl.a. en av dem, vilket förstås inte kunde räknas som en spoiler för någon för eh Shakespeares Romeo och Julia liksom, men jag blev ändå så jäkla förbannad. Mest på att de på flit saboterade allas upplevelse bara för skojs skull. (Kanske det var då min biografotur började, cirka 1997.) När filmen var slut ställde jag mig upp, svängde mig om och skällde ut dem, innan jag gick iväg, darrig och hög på adrenalin. Fattar inte ännu hur jag vågade det, det känns också märkligt att blicka tillbaka på. De var ett gäng med obekanta, kaxiga tjejer som jag var säker på att var från stan, i kontrast till mitt ensamma, töntiga lantisvarande. Jag befann mig helt klart i underläge på alla sociala plan, alltså, men jag var nog tuffare förr, misstänker jag.

Men tillbaka till modersmålslektionen — jag minns detaljer av den, delar av andras berättelser och delar av att jag läste min egen. (Minns också att alla, eftersom vi var en sån snäll klass, satt tysta, och att jag tyckte det var skönt för då spelade det ingen roll att de var där, efter att jag läst en stund.) Jag var själv väldigt nöjd med min uppsats och jag minns att jag verkligen ville vinna, även om jag aldrig skulle ha erkänt det då. Jag är i allmänhet sällan stolt, men jag var det då, och de gånger när jag är stolt över något känner jag sällan att jag får bekräftelse för att jag har något att vara stolt över (haha, det här låter så mycket mera surt och tragiskt än vad det var tänkt), men jag fick det då. Jag vann alltså vår lilla tävling, och levde på det hur länge som helst. Jag var glad, förvånad, och så jäkla nöjd. Det är jag ännu fast händelsen i sin helhet förstås har bleknat, men det som numera mest har samma glada förvåningsinverkan på mig i uppsatshistorien är två andra saker: Det första att jag mer eller mindre mitt under puberteten, eller åtminstone känsliga tonåren, vågade berätta en historia om två lebsiska tjejer som utstötta av samhället p.g.a. sin lesbianism tog sina liv. (Eller den ena av dem i alla fall, vill minnas att den första omkom olyckligt i en isvak, och den andra, som inte hade något att leva för i.o.m. att hon hade förlorat sin kärlek och inte hade en enda allierad kvar, dränkte sig i samma vak.) Jag måste ha varit tuffare förr! Tuffare än vad jag fått för mig att jag var i alla fall. Det andra att just en sådan berättelse fick flest röster, ute på landsbygden mitt i bibelbältet under senare delen av nittiotalet i Svenskfinland. Alltså rent generellt kanske inte världens mest progressiva plats eller tid. Det är ganska jäkla coolt, kan jag tycka. Kan inte minnas att någon gjorde nån grej av att mina karaktärer var två tjejer som älskade varandra och bodde tillsammans, ens. Känner en sån vördnad inför den där gruppen med tonåringar då jag tänker på det. Jag tycker de här båda tilläggsaspekterna känns väldigt mycket som vinster de med.

Angående Baz Luhrmanns Romeo + Juliet så tittade jag på den ganska nyligen, den var fortfarande absolut sevärd men mycket av det som jag tyckte att var häftigt och läckert då tyckte jag nu att stundom kändes överdrivet. Samtidigt så älskar jag tolkningen, att den är fylld med små fyndiga översättningar till modern tid. T.ex. att ”Queen Mab”, som Mercutio beskriver som en fédrottning som ger en drömmar (och mardrömmar), ”Ej större till gestalt än en agat / I vördig åldermannens fingerring”, förstås är en hallucinogen drog. Förstås! Och fortfarande så kändes mitt hjärta ytterst bräckligt i den scenen då tjejerna bakom mig hade ropat ”De kommer att dö!”. Nog har han det än, gamle Shakespeare.

kafka & cumberbatch

kafkametamorphosis

I lördags gick jag till jobbet för några timmars fotofixande och medan jag försökte minska på arbetshögen så lyssnade jag på Benedict Cumberbatch läsa Franz Kafkas The Metamorphosis, en inspelning gjord för BBC Radio. Vilken finns online! Det är snabbt inpå nu men ni har en dag (måndag) på er att lyssna på första avsnittet, plus en dag till per avsnitt, vilka är fyra stycken allt som allt, och varje avsnitt är ungefär 25 minuter långt, så ni hinner hur bra som helst om ni vill. Vilket ni definitivt borde vilja. HÄR!

Cumberbatch läser den vansinnigt bra, det märks att han är en skicklig skådis, och som bonus har han en intressant röst som åtminstone jag älskar att lyssna på. (Den är djup men lite nasal samtidigt?) Ifall ni inte är bekanta med The Metamorphosis från innan så är här hur boken inleds, översättningen Cumberbatch läste kan ha varit en annan men i alla fall:

“As Gregor Samsa awoke one morning from uneasy dreams he found himself transformed in his bed into a gigantic insect. He was laying on his hard, as it were armor-plated, back and when he lifted his head a little he could see his domelike brown belly divided into stiff arched segments on top of which the bed quilt could hardly keep in position and was about to slide off completely. His numerous legs, which were pitifully thin compared to the rest of his bulk, waved helplessly before his eyes.”

Alltså! Lyssna då!

8 kommentarer

sovmorgonar & godnattsagor

IMG_5490

Jag fyndade en buteljgrön, hellång morgonrock i velour (sammetsartad trikå) av det fantastiska märket Finnwear för några veckor sen, minns inte om den kostade en eller två euro men oavsett så var det en struntsumma. Den är i toppskick och har blivit min standardoutfit under helgerna (och extra sömniga vardagskvällar), har på mig den även i skrivande stund.

IMG_5596

På tal om morgonar, här är en nyvaken Jim förra helgen. Vi sov i en stuga i Katternö.

IMG_5644

Couscous sov på min säng. Jag hade placerat honom (samt Esmeralda och Caspian) där kvällen innan, och tydligen tillfreds med den platsen så låg han kvar där i typ femton timmar eller något ditåt. Knäpp katt. Han spann högljutt och vältrade sig förnöjt när han fick sällskap. Han sov ostört förbi en lång skanningssession (skannade bl.a. nässlorna — har alltså inte som vana att plocka buketter med sådana för att förvara på min säng) trots att skannern också var placerad på sängen.

Var rekordtrött igår kväll och jag vet inte när jag gick och lade mig men det måste ha varit tidigt för att vara fredag. Jag vaknade flera gånger innan jag steg upp idag, varje gång tänkte jag ”Sov när du får sova, sov när du kan sova”, och det gjorde jag. Jag hade den där känslan att jag sovit tills eftermiddagen när jag väl gick med på att vakna på riktigt, men klockan var bara runt tio. Det här skulle annars vara toppen men jag känner mig ändå som att jag jag med sovit i femton timmar; med andra ord har jag har en huvudvärk som inte lättar trots koffein och acetylsalicylsyra. Typiskt.

Har lyssnat på en del ljudböcker på jobbet, först lyssnade jag klart på alla Harry Potter-böcker inlästa av Stephen Fry — ett projekt jag började på nångång ifjol men sen kom av mig med, lika så bra det eftersom det passade utmärkt som jobblyssning. Efter de var avklarade tänkte jag att jag väl borde fortsätta lyssna på böcker, i.o.m. att jag i princip aldrig läser några längre, och kanske just därför har jag haft svårt att veta vilka jag ska välja. Har liksom glömt vilka slags böcker jag brukar gilla. När jag var yngre läste jag alltid i sängen innan jag somnade men nu för tiden är det tv-serier som är mina godnattsagor. (Tv kräver ytterst lite koncentration och är således mera avslappnande. Böcker måste en ju alltid lägga ner nångång dessutom och då ligger en där med tankarna. Serier kan en somna till, och datorn somnar en stund efter.) Jag känner mig oftast för rastlös för att läsa, som att jag inte hade tid, vilket är hur korkat som helst för att läsa böcker är förstås ett tusen gånger bättre tidsfördriv än att spela Papa Pear Saga på FB. Ändå är det precis det senare jag gör. Är sjukt nöjd med att ha ett jobb som är främst visuellt så att jag kan ägna hörseln och del av hjärnan åt att lyssna på böcker — insuper antagligen inte lika mycket av dem som jag hade gjort om jag läst dem i allsköns ro, men let’s be real, jag hade troligen inte läst dem ändå, jag hade bara ”tänkt läsa” dem och istället spelat PPS.

Jag har främst varit ute efter framför allt underhållande böcker att lyssna på i.om. att jag förstås gärna vill att arbetsdagen ska kännas roligare. Böckerna får alltså inte vara alltför krävande eller tunga för då kommer jag inte kunna hänga med i dem, i.o.m. att jag jobbar under tiden. Har hittills, förutom HP-böckerna då, lyssnat på Tina Feys Bossypants läst av Fey själv, Sylvia Plaths The Bell Jar läst av Maggie Gyllenhaal som gjorde ett underbart jobb med det (blev lite tjejkär i henne), F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby läst av Frank Muller som Jim tycker att hade en fantastisk berättarröst (han har också lyssnat på samma) — jag gillade också Muller men inte lika mycket som Jim gjorde tror jag, och igår började jag på Dan Browns Inferno läst av Paul Michael — verkar i övrigt helt okej men den italienska accentrösten han slår till med på åtminstone en karaktär känns löjlig. Var och är lite tveksamt inställd till Inferno men jag är en av de som fortsättningsvis uppskattar The Da Vinci Code trots att de flesta tycks ställa sig avogt till den numera…? Har också läst Digital Fortress och Angels & Demons, speciellt den senare lämnade inget kvarstående intryck direkt men jag tyckte i alla fall då när jag läste dem att de var underhållande och ärligt talat räcker det för mig. Det är mer givande med böcker som lämnar i minnet, förstås, men spänning och/eller underhållning för stunden duger som substitut.

Jag har en svag punkt för hela den där symbolik/kryptografi/konsthistoria-röran och tycker allt sådan är hemskt fascinerande och spännande, men ändå är det något med Brown som onekligen känns, i brist på bättre ord, ”fulkultur”- och ”guilty pleasure”-artat. Fast jag försöker att inte kategorisera saker på sånt vis så kommer jag inte ifrån det. När jag igår satt och lyssnade på Inferno så slog det mig att Brown antagligen är bättre historiepåhittare än historieberättare. (Har stundvid funderat på samma sak angående Rowling också, fast det känns hädiskt. Blev bara så trött på hennes upprepningar, t.ex. ”screwed up his/her eyes” måste ju stackars Fry ha fått läsa upp cirka tjugo gånger per bok.) Men jag beundrar talangen att kunna hitta på en historia betydligt mer än att kunna förmedla en, så det är definitivt inte något jag menar som en speciellt dålig sak. Språket (i Browns Inferno då) tycker jag att hittills varit lite förutsägbart emellanåt, liksom klyshigt, men mest stör jag mig på sättet han skriver kvinnokaraktärer, som känns blasé. De kvinnliga huvudpersonerna är alltid väldigt intelligenta och begåvade och det är kul, såklart, men så måste de också alltid vara vackra. Han försöker variera och beskriva dessa naturliga skönheter på olika kreativa sätt men jag kunde inte annat än himla med ögonen då han gick in på doktor Siennas Brooks hy, så perfekt och fri från ojämnheter förutom ett litet födelsemärke. Suck. Önskar jag hade boken här så jag kunde citera, minns inte ordagrant. Nu är det en jättelång tid sen jag läste de andra böckerna men jag får starkt känslan av att de andra kvinnliga karaktärerna, de som inte besitter huvudrollerna alltså, oftast spelar rollen av någon slags hemlighetshållare, en kod som ska knäckas, med influenser av ”magical negro”-arketypen. Menmen. Ska väl inte uttala mig alltför negativt, har bara lyssnat på ett fåtal Inferno-kapitel än så länge, och trots att jag irriterat mig på ett par grejer så är jag också redan ganska hooked. Typ: Måste inte veta hur den utspelar sig, men är jäkligt nyfiken.

I alla fall. Har nån boktips på lager så får hen gärna dela med sig! Gud så nonchalant det där lät. Vad jag egentligen menar är: Snälla, gör det!

6 kommentarer