Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged livet

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

I huvudet har jag påbörjat detta inlägg så många gånger, på olika sätt. Jag vet ännu inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, men det som känns mest rimligt är att börja där jag är nu: Jag är gravid. Om allt fortsätter likadant som det hittills gjort så blir Alfred och jag föräldrar i höst. Och med det sagt så spolar jag tillbaka en bit.

Jag kände på mig att det var så redan när bara två veckor gått. Det kändes såklart overkligt, det mest troliga var ju att mina aningar skulle visa sig vara hittepå. För hur skulle jag möjligtvis kunna känna av det då redan? Jag har aldrig förut varit gravid så det är inte som att jag hade något att jämföra med. Jag fnös och sköt det åt sidan. Sedan blev det dags för mig att få mens och den kom inte. Jag gjorde ett graviditetstest vars resultat slog luften ur mig och fick mig att känna mig vimmelkantig. Kunde nog inte riktigt ta in det. Fastän jag vet att falska positiva är ovanliga så tänkte jag att det säkert var så, ändå. Två dagar senare gjorde jag ett test till. Ingen tvekan om saken, jag var gravid.

Och då började den riktiga overklighetskänslan.

Kommer att prata mer om den känslan senare, tillsvidare kan jag säga att den inte varit särskilt positiv. Tvärtom har det för min del varit glest med glädjestunderna. Jag trodde att jag skulle vara redo, men har typ 99% av tiden känt mig som det totalt motsatta. Så jag har velat förtränga och glömma, och på det viset har det känts overkligt. De ynka 1%-gångerna då grejer känts okej och nästan hanterbara har även de känts surrealistiska, som att de (eller jag) totalt saknat verklighetsförankring, och sedan har jag vaknat upp i någonting mardrömsaktigt. Det har varit mörkt.

Innan graviditeten, sedan november ungefär, så har jag känt mig hängig p.g.a. vintern. Jag har inte varit deprimerad, men definitivt inte heller på topp. Överlag så har jag också lätt för att få ångest, oavsett årstid, men är förstås mer mottaglig för sådant när jag i grunden är generellt nedstämd, mer eller mindre. Sätt till en rejäl skvätt hormoner hormoner HORMONER i den cocktailen och så har vi i princip en emotionell Molotov.

Samtidigt som situationen varit högst påtaglig — den har förstås gjort sig konstant påmind genom mitt humör, min diet, det faktum att jag slutat röka et.c. — så har jag haft svårt att acceptera vad som är på gång. Jag har inte velat berätta åt någon att jag är gravid, främst för att det brukar förutsättas att det ska göras med glatt humör och den väntande kvinnan ska stråla av änglalik moderskärlek när hon tackar för gratulationerna. Jag känner inte direkt någon sådan ännu. Ibland kan jag känna ett uppspelt pirr då jag tänker på vad som är på gång, men tänker jag på framtiden för mycket (d.v.s. längre än i uppskattningsvis två minuter) så får jag ångest. Så därför har jag dragit mig för att berätta nyheten — jag har helt enkelt inte velat skådespela mer än jag redan gjort. Det har känts som att det varit något allvarligt fel på mig som inte känt så som jag ”borde”, och jag har inte velat bli påmind om det. Att känna mig så har upprört mig.

Det känns egentligen fortfarande otäckt att berätta, men jag har också känt starkare och starkare under de senaste veckorna att jag vill prata om det. Jag måste bara känna efter lite ännu om vad mer jag är okej med att berätta, just nu, innan jag vräker ur mig allt.

Något som är jag vet helt säkert är att jag definitivt vill prata mer om att må psykiskt dåligt under graviditeten, för det känns som att det är ganska tabubelagt. I alla fall kände jag mig själv ganska extrem och därmed avvikande i mina känslor, och förstås gav det mig ingenting annat än ökad ångest. Skäl att ha ångest, trodde jag. Jag ska försöka att inte censurera mig, men jag vill bli redo först, så vi tar det vartefter.

Så, det är vad som är på gång nu då, hur svårfattligt det än varit för mig. Lite börjar det ändå sjunka in, anar jag. Ändå känns det, just nu, då jag tänker på att publicera det här inlägget, som att jag blir osäker. Liksom så här att min spontana magkänsla är att undra om detta faktiskt är helt sant, om det inte bara är något jag drömt ändå. Men det är det förstås inte och jag har ultraljudsbilder to prove it.

Min graviditetsapp säger att fostret just nu är i ungefär samma storlek som en saltgurka. Helt jävla overkligt, det med.

20170411_saltgurka

20170410

Ville nån ha en gigantisk bild på mig? Inte? SÅ TRIST FÖR ER DÅ!

Har haft en vresig jobbig irriterad dag, men det har funnits bra delar i den också förstås. Här är tre av dem:

1. Det stillsamma regnet, ursäkta floskeln men: balsam för själen. Blåmåndagen lever upp till sitt österbottniska namn, mulen måndag, och jag klagar icke. Gillar verkligen det här vädret.

Gick iväg för att handla lunch och kände mig generellt sur, som att alla nerver låg på utsidan, och så genom de stora fönsterna i trapphuset ser och hör jag plötsligt regnet. Omgivet av tystnad. Kändes som att jag klev ut ur kaos in i harmoni. Fick stanna upp och stå och titta och lyssna en stund och kände hur nerverna sakta kröp in under huden igen. När jag gick hem från jobbet föll igen ett svagt regn och jag tyckte bara det var skönt att gå ut i det, gå igenom det. Nästan så att jag gjorde små dansanta skutt runt vattenpölarna, men avstod, vill ju inte se ut som en hur stor klyscha som helst.

2. Jeffrey Eugenides The Virgin SuicidesStorytel. Började på med den förra veckan och har inte alls kommit långt ännu, men ack den är så fin, så fin, så fin. Har sett Sofia Coppolas filmatisering av den ett par gånger men det är troligtvis långt över tio år sen jag sist såg den, men ändå snurrar Airs score till den ofta i bakhuvudet så länge jag hörslar ljudboken. Ser fram emot att se filmen igen efter att jag är klar med denna magnifika bok. Den har en sån drömsk stämning som är både sorglig och förtrollande, på något vis skir. Blev helt betagen av exempelvis detta citat:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn’t fathom them at all. We knew, finally, that the girls were really women in disguise, that they understood love and even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

3. Bokade tid för att prata med någon om det bräckliga psyket jag erfar dessa dagar. Hade egentligen redan en tidsbokning men den låg så långt framme att jag ringde och bad om en tidigare. Det fick jag. Hade en riktigt uslig dag mot slutet av förra veckan, som fick mig att inse att det kanske var värre än jag riktigt velat låtsas om eller gå med på. Mådde verkligen bajs hela dagen och på väg hem från jobbet ringde jag åt mamma och grät. Liksom, bara några meter utanför kontoret, ute på stan, på trottoaren, mitt på blanka eftermiddagskvällen eller vad fan än klockan fem motsvarar. Väl hemma satte jag mig ute på trappan och snörvlade med gråtflammig hy och rödsprängda ögon, då en gubbe med bekymrad men oförstående blick kom förbi med en leverans åt Alfred, kul. Helgen var bättre men märkte också att känsligheten är hög, jag blir lätt stressad och mycket riskerar sparka igång en ångestepisod. Så har det egentligen varit en stund men jag tror inte att jag identifierat den saken tidigare, inte på samma sätt.

Men mer om detta en annan gång. Ämnar försöka rapportera om den här emotionella berg-och-dalbanan jag (mot min vilja) åker nu för tiden, ska bara samla en gnutta mer mod först. Våga släppa det krampartade taget om vagnen och sträcka upp händerna i luften som en galning, för att fortsätta på metaforen. Varför denna sista punkt är listad som en positiv sak är kanske aningen otydligt, men alltså, känner mig bara nöjd över att jag tog tag i saken och att det gick att ordna.

Jepp jepp, det var det. Kommer inte på något vettigt slut på det här inlägget, så snipp snapp snut då.

Processed with VSCO with x1 preset

Bläddrade igenom ett gammalt fotoalbum från 1920-talet på loppis i går. Sådana äldre album är alltid fina och charmiga, men vissa fotografier är mer fängslande än andra. Denna bild på detta härliga folkdräktsklädda kvinnogäng var ett sådant, ett foto som direkt stal min blick och behöll den en stund. Jag vet inte varför men jag tyckte att bilden var så hoppingivande och jag blev så andäktigt glad av den. En perfekt millisekund av svunnen tid, liv och vänskap.

Tyckte den passade bra att dela så här på en fredagseftermiddag och vi säger adjö till månaden mars fast snö föll under natten.

Ni vet den där scenen i början av Dead Poets Society som dessvärre numera är ganska besudlad och förstörd av ”carpe diem”-tjatet? Om inte så är här en länk till klippet på Youtube. Det var lite samma känsla jag fick då jag såg bilden som vi förstår att eleverna får i scenen. Upprymd i allvaret och flyktigheten.

På tal om gamla bilder — för nån vecka sen bläddrade jag igenom ett gammalt fotoalbum som finns här på jobbet, och där på en sida fanns tre stycken bilder. De föreställde en liten flicka i femårsåldern. På två av dem låg hon i en säng, verkade vara sjuk. Blek hy som såg lite kallsvettig ut, stora glansiga ögon, mörkt hår klippt i en page. En kvinna iklädd vitt förkläde satt bredvid sängen på bägge bilder. På den tredje bilden, längst ner, samma bleka hy och mörka frisyr, men ingen glansig blick. Flickan låg med slutna ögon i en kista.

Funderar ofta på post-mortem-fotografering men kan inte minnas att jag stött på det förut, utanför internet. Det var tämligen vanligt kring sekelskiftet, men en mestadels försvunnen tradition numera. Fast för ett par år sedan hände det sig att en fotograf här på studion fick åka ut och föreviga en nyligen avliden herre, omgiven av den kvarlevande och sörjande släkten.

Det här inlägget utvecklades åt ett något annorlunda håll än vad jag förväntat mig, men strunt samma. Livet, döden, nån slags röd tråd finns ju där ändå. Gather ye rosebuds while ye may.

20161105_myra

Vaknade en bit innan klockan sex i morse och en halvtimme senare då jag inte ännu somnat om steg jag upp. Klädde på mig, borstade tänderna, fixade en kopp kaffe, bara för att inse att jag var patetiskt trött. Så jag gick och lade mig igen med kläderna på under täcket och sov tills alarmet ringde.

I går kväll gick jag till Wasa Teater där jag deltog i en testgrupp för Maskeradmordet, en interaktiv deckargåta, som har premiär nästa vecka. Regissören Anna Simberg tog emot oss och under pausen diskuterade vi i testpubliken möjliga mördare medan hon lyssnade med pokerfejset på. Efteråt ställde hon frågor och vi fick ge feedback på ditt och datt, och jag kan naturligtvis inte avslöja några detaljer, så jag ska inte bli mer specifik än att jag tyckte den var fantastisk. Tiden rusade förbi, ett klart tecken på att underhållningen är prima. Ska delta i samma grupp om några dagar, ska bli spännande att se hur pjäsen utvecklat sig. Kan hur som helst utan tvekan redan nu ge rekommendationen att ta en vän eller flera under armen och boka biljetter för lite teatralisk ljusterapi.

Efter jobbet ska Karin och jag besöka loppisar, eller åtminstone gigantiska Omatori, för hon är tillbaka i Vasa på kurs! Hurra! Hon gör en mer kortvarig visit än förra gången hon var i nejden, men åtminstone hinner vi denna gång faktiskt göra något tillsammans, istället för hur det var senast då jag jobbade hela dagarna och sedan hela kvällarna.

Känner mig på gränsen till krasslig, men det kan också bara bero att det blivit så kallt plötsligt. Det frossar i huden, men jag vet inte om det är utav värme eller köld. De senaste gångerna jag blivit sjuk så har det varit på det viset att det inte riktigt kommit igång. Inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma men nog tillräckligt sjuk för att må ganska uselt vid arbetsdagens slut. Föredrar snarare att bli så sjuk att jag är sängliggande med hög feber, för alltså då är det i alla fall en rättvis form av bajsliv. Det här, å andra sidan, det här blir fan tröttsamt snabbt.

Men strunt i det. Om en halvtimme swooshar jag iväg mot loppis med min bästis! Sjuk kan jag bli sen. Eller frisk. Eller varkendera.

P.S. Är ”varkendera” en finlandism? Någon som vet? Ett ettrigt rött streck lyser under ordet. Personligen gillar jag finlandismer så hoppeligen är det just en sådan!

20160926_ifragasattallt

Stressnivån har trissats upp den senaste tiden och nu har jag svårt att få sömn och drömmer sedan mardrömmar då jag väl somnat. Skulle sova ut under helgen men vaknade istället tidigt och kunde ej somna om, både lördag och söndag, och det dumma är att på grund av denna ihållande trötthet så är också stressen ihållande. Allt jag hetsar upp mig över kunde jag säkert få gjort bara jag inte var så överjävla trött hela tiden — det känns så extra övermäktigt att ta sig förbi momenten i.o.m. att energin inte räcker till för att ens föreställa sig möjligheten. Det är så dumt. Men bit för bit ska det väl gå.

Känner mig ofta som att jag har en enorm häcklande fågel som flyger i låga cirklar omkring mig och hackar mig i ryggen med sin grova, bistra näbb. Med rappa uppmaningar försöker den picka igång någonting i mig. Gör nåt då, gör mer då, var inte så lat, var inte så uppgiven, gör nåt åt det, gör nånting produktivt, var inte så motsträvig, var inte så oinspirerad, tvinga dig själv till att jobba kämpa slita och fejka det tills du kan mejka det. Det låter kanske hemskt, men jag vet samtidigt att den där fågeln på ett ungefär har rätt. Är lyckligtvis också ganska bra på att ignorera den, även om det är med ett dåligt samvete och ett generellt missnöje som jag gör det. Det är egentligen inte de ärenden som den gnatar om som är problemen, utan den förhållandevis låga fritidsmängden. Jag gillar det jag gör, uppgifter jag tagit mig an, planer jag smidit, och jag vill ta mig an dem, jag Vill Göra. Det är bara fortfarande så svårt med att få saker att gå ihop. De här pusselbitarna jag har fått passar mig inte. Min ram är inte fyrkantig.

I övrigt så var jag i går igen och pratade om saker i radio och jag hade ställt ribban lågt: Att det skulle kännas som att det gick bättre än sist. Så kändes det, tack och lov, men fortsättningsvis vågar jag förstås inte lyssna, herregud, och vill helst inte tänka på att någon annan gör det heller. Men, hur som helst, kan klassificera detta som ett framsteg trots att jag återigen drogs med en skvätt efterhandsångest och ett lass nervositet, men jämfört med sist så var det ändå småpotatis. Jag önskar verkligen att det vore smooth sailing med allt sånt här för mig, men, nej, återigen konstruktionsfel i pusslet. Är nästan okej med det, eftersom att ångesten minskade och att jag gick med på att göra ett nytt försök trots den. Det gör att jag känner mig mindre hopplös. Jag vet inte om ni någonsin känt er fullkomligt hopplös inom något område, liksom uppriktigt förkrossat besvikna på hur ni (inte) fungerar, men jag kan säga att det är bittert. Inget kul alls, och det är en lättnad att ta sig en bit ur den kvicksandsgropen.

Skulle gärna blogga om lite annat också men känner verkligen att jag inte har tid. Såklart. Jag misstänker att det här inlägget kan bära en viss miserabel ton men det är inte så illa, egentligen. Jag är bara jäktad och frustrerad, inte olycklig. På återseende!

20160927_001

Har tagit min tweedkavaj i bruk som höstjacka men hann bara bära den i två dagar innan det började kännas för kyligt. Äsch, och jag som hade börjat stortrivas med att gå omkring och se ut som en vilsen ryttare som tappat bort sin häst. Det blev liksom turbohöst i kväll. Nu sitter jag inomhus och huttrar, den här råa fukten nästlar sig in överallt, gamla dragiga hus med över hundra år på nacken är för den knappt en utmaning ens.

Trodde mig nästan ha hittat någon slags bloggrytm men så passerade plötsligt en vecka och lite till. Har tagit till mitt gamla, trogna knep när bloggandet känns trögt: ny layout! Inga stora förändringar, men ville ha något mer simpelt och nedskalat än den förra. Inga gratislayouter dög längre så jag bet i det sura äpplet — som egentligen smakar rätt sött och färskt — och köpte en som jag tyckte verkade behändig, och nu sitter jag här och knåpar med den så att den ska bli rätt. Har alltså lagt både tid och pengar på att förenkla layouten. Men jag klagar inte, älskar den här delen av bloggandet ju, att få koda lite emellanåt.

De flesta kvällarna sedan jag sist skrev har gått åt att knäppa bilder på mat, men mer om detta på lördag. Då ska ni, eller den som vill ha, få lite hjälp på traven med Lihaton Lokakuu.

I helgen gick jag på teater (skrev om pjäsen på Kulturvis) med Mikaela, Johanna och Alfred och hade en sån suverän kväll. Efter föreställningen fick vi sällskap av Carla och Jakob och så satt vi där och smuttade rödvin och diskuterade pjäsen. Utifrån sett kan sådant te sig fruktansvärt klichéartat och trivialt, men i situationen och så är det bara roligt och alldeles sprudlande intressant, det blaserade yttre intrycket till trots. Har alltid gillat att prata igenom kulturupplevelser i efterhand, men har nog aldrig förut gjort det så där i grupp direkt. Så oerhört givande, helt enkelt.

Nåjo, har inget av större vikt än så att komma med. Ska återgå till pysslandet, men ser så sträng ut på den första bilden så här är en fjäskigare som avslutning.

20160927_002

Det var allt för detta inlägg. Tack och… gnägg. /galopperar iväg

20160920_kontor

Har återhämtat mig från gårdagens smärre psykbryt. Kurerade merparten av nervsammanbrottet med att gå på loppis och sen på bio, såg äntligen Florence Foster Jenkins och kände mig påtagligt snyftig och blödig. Även bokstavligt blödig, för o ja, gårdagens känslighet hängde också ihop med menstruationscykeln, visade det sig. Varsågoda för infon. Gårkvällens tanke: Gud* så kul det är att vara kvinna ibland! ELLER INTE ALLS. Jag är såklart okej med att kroppen (antagligen) fungerar som den ska, men fasen. Måste den göra det så himla sadistiskt? Efter bion åkte vi hem och jag kravlade mig urlakad i säng redan halv elva och vaknade ett par gånger under natten av att Myra chillade på mitt ansikte, men tyckte att det var så mysigt att jag inte blev irriterad fast hon väckte mig.

* På tal om gud, så undrade jag en sekund varför hen hatar oss kvinnor och vad det är för ett patriarkalt skitstövleri egentligen. Tänkte på att EN brud åt av kunskapens frukt och vad fasen är det gudjäveln** gör då? Jo, bestämmer sig för att för evigt bestraffa ALLA KVINNOR för nånting EN av oss gjorde. Ursäkta gud men #inteallakvinnor kanske? Det är väl fasen inte vårt fel att du då när det begav sig inte ännu skapat fler än en, och inte fattade att skilja på en och några miljarder? Kanske det inte heller är jättegenomtänkt att kalla det ”kunskapens frukt” om du inte vill att någon ska äta av den? Till exempel ”bajsfrukt”, ”mördarbakteriefrukt” eller ”patriarkatets uppkomstfrukt” hade gott och väl avskräckt undertecknad. Men ”kunskapens frukt”? Tja, jag är benägen att ta Evas parti där. Låt oss bara säga att inte är det ju bara ormen som verkar manipulativ, precis.

** Tror fortsättningsvis inte på gudomliga varelser och kanske är jag aningen respektlös nu. Ursäkta mina blasfeministiska tendenser. Det finns säkert snälla gudar som inte alls skulle välja att bestraffa hela den framtida mänskligheten för ett snedsteg som två individer gör. Vad jag försöker säga är alltså #inteallagudar et.c.

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isadora Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

Processed with VSCO with f3 preset

Lördag i ett dimmigt Jakobstad. Dricker kaffe och äter kaka på Skorpan med Karin, Karin, Anna och Elliot och efteråt promenerar jag genom trähusstadsdelen Skata ut till loppiset på andra sidan järnvägen. Jag har ingen brådska fast klockan börjar närma sig loppisstängt och jag stannar upp då och då och knäpper bilder. Känner mig harmonisk och som att jag kunde höra hemma. Fina miljöer har väl överlag en sådan inverkan på en, men här är allting också så bekant. Har vandrat här förut, har besökt vänner här förut, har tagit fotografier här förut.

20160910_skata

Jag går längs med Skeppsgatan och sniglar långsamt förbi och sneglar försiktigt på huset som jag så många gånger förut tittat på, men under mina tonår, då det vita trähuset var obebott och slitet. Sedan var det någon som började rusta upp det igen och någon har säkert bott där i minst tio eller kanske femton år redan. I fönstren finns små skepp och huset ser inte alls längre ut som ett hemsökt utav spöken, utan utav en längtan till havet.

Jag når loppiset och när jag en halvtimme senare går därifrån stannar jag igen upp nu som då. Jag böjer mig vid dikesrenen och fotograferar rödklöver och renfana, går ut till järnvägen som jag på ditvägen redan gått över men eftersom att det nu är folktomt vill jag ta en bild. Jag gör det, vänder om, går längs med Järnvägsgatan in mot stan. Jag tänker att utifrån sett måste jag se ut som en turist, eller kanske någon som precis flyttat till staden och i sin utforskning av den inte ännu hunnit bli hemmablind.

Men så kör en bil ut från Lotta Svärdsgatan och stannar i korsningen, dörren på förarsidan öppnas och ut lutar sig en äldre dam som undrar om jag kan hjälpa henne hitta till TT-Hallen, för där ska kören Madrigalen uppträda den kvällen. Jag försöker ge en vägbeskrivning men vi är båda litet osäkra, fast jag besökt stället många gånger eftersom det finns ett loppis i samma byggnad. ”Hela livet har jag bott i Jakobstad och ändå!”, utbrister kvinnan. Jag slår upp adressen på min telefon och jo, jag hade gett rätt instruktioner, visar kartan åt henne och hon tackar, drar fast dörren, och medan jag går vidare hör jag bilen backa och svänga om på vägen bakom mig.

På kvällen är jag tillbaka i Jakobstad och jag råkar på många gamla klasskamrater från högstadiet. De hade varit på Madrigalens konsert de med, för en av dem sjunger i den, hon min barndomskompis ända sen vi var hos samma dagmamma under åttiotalets mitt allt igenom samma lågstadium till samma klass på högstadiet. ”Hur går det med Linnea då?” frågar en högstadieklasskamrat och jag svarar ”Tjaa jaa, det går väl både bra då och dåligt”, och sedan blir jag så fundersam över detta svar, så självklart men ändå inte ett helt socialt accepterat, att jag helt glömmer bort att bolla tillbaka samma fråga. Men jag gissar att jag vet svaret, det går både bra och dåligt. När två människor inte setts på flera år kan vi alltid räkna med att båda har hunnit erfara bägge aspekter sen sist, förstås, tänker jag och känner mig sedan krass i den tanken men kan inte förneka att den likväl är sann. Ändå, det hade varit trevligt att efterfråga och höra några detaljer, eller ens avslöja någon sådan själv. Det har bara aldrig tillhört min starka sida.

Men nu är jag förberedd. Så hur går det med er då?