Tagg: livet

Livet har sina babystunder

20181203_snoe_00120181203_snoe_002

Vi gick ut för att handla kritor åt Blenda. Snön föll. Drack kaffe och åt bakelser med för mycket fyllning på Görans. Tittade på vinterkappor, strosade mellan butikerna i köpcentret. Vi skuffade en tom vagn och Blenda tultade ivrigt omkring och fnittrade förtjust med mössan i sin hand. Log åt de flesta hon mötte, samlade komplimanger och uppmärksamhet. ”Ihana hymy”, säger de, ”pikkuvauva”, hör vi dem mysigt prata om henne. Hon jublade och tjoade. Det är säkert svårt att hålla sig när världen innehåller så mycket och alla människor man möter tittar så nyfiket och glatt på en.

Hon blev lite grinig när vi skulle sätta henne i vagnen igen men vi stod nedanför rulltrapporna och hon fick titta på alla som åkte ner. Då gick det bättre. Ett gäng med killar vinkade åt henne och den ena sprang tillbaka några steg till oss för att bjuda henne på spraygrädde direkt från burken. Så gulligt! (Fast vi tackade nej.)

Hon agerar ofta isbrytare i sociala miljöer numera. För mig, som annars tenderar dra mig undan, är det hälsosamt men ibland lite utmattande. När jag helst vill gå obemärkt förbi i skuggorna tar hon på sig paljettdräkten, steppskorna och de jazzigaste händerna. Hon knäpper med fingrarna och strålkastarna letar upp henne.

Den replik jag oftast använder när jag är ute med henne är ”Jasså, fick du en ny kompis, Blenda? Men så roligt”. Och nog är det alltid roligt, men ibland önskar jag att jag hade kunnat hålla mig en bit ifrån.

Hon är sällan blyg för främlingar. Att vinka och skratta på avstånd är hon alldeles trygg med. Ibland får hon syn på någon och så blir hon bara så glad, tittar så intensivt, väntar på att de ska se henne. Ler, skrattar, vinkar, ylar, vrålar ”HÄÄÄEEJ!”.

Alfred och jag har blivit typiska ”ALLA ska älska vårt barn”-föräldrar som fnyser och grimaserar missnöjt åt varandra om nån inte faller för hennes charm, knappt tittar på henne, inte förstår att vinka tillbaka. Men det är ganska sällan folk är sådana, och de är oftast bara blyga och väldigt vuxna.

Det är istället ofta som jag märker att hon ler sitt busiga flin med ihopskrynklad näsa och så följer jag blicken hennes och där står en främling och ler tillbaka.

Och jag brukar tänka att det är nog en alldeles särskild känsla det där, när ett litet främmande barn fattar tycke för en på det sättet.

(En gång var jag med om det, fast med en hund. Den bara hoppade, skuttade, gläfsade av glädje och ville följa efter mig. Under flera minuter, vi var flera meter isär hela tiden. Jag tänker så ofta på den hunden.)

Om kvällarna, när hon inte vill sova, så brukar jag berätta om alla de där människorna hon busflinat åt. Att de har kanske haft långa, tråkiga, tunga eller tomma dagar. De är kanske lite ensamma som människor så ofta är. Känner sig lite osynliga eller ospeciella för det mesta. Men så träffar de på Blenda och så muntrar hon upp för stunden, bara de märker att hon så gärna vill.

Och sen kommer de hem, och så tänker de på den där babyn de såg. De kanske berättar åt sina familjer att de råkade på en sån glad liten bebis ute på stan. Och den där babyn, den tittade på mig och skrattade, minns de. De kanske tänker på att den där lilla främmande pikkuvauva-babyn tittade rakt på dem, på just dem, och blev så glad, så glad. Vad var det den lilla babyn såg i mig, funderar de.

De tänker: tänk att den lilla babyn tyckte att jag såg så hemskt trevlig och intressant ut att den tittade så glatt på mig, just mig.
Tänk att den lilla babyn såg något i mig som gjorde den så glad, så glad.
Tänk att det finns sånt i mig. Även mig.

Då mår nog människorna lite bättre, berättar jag då. Jag är onekligen väldigt färgad* av en moders stolthet, men jag tror inte att jag är totalt förblindad ändå.

(* Där vilar förstås ett uppenbart ordskämt om att vara bländad. Men jag försöker liksom vara lite seriös här så jag får spara det till en annan gång.)

Ett eitta marraskuu

20181130_gaang

Stackars november ändå. Om den hade känslor vore det säkert en välsignelse för den att den är över snart. Liksom vi fattar — folk gillar den inte. Egentligen fattade vi det för tre veckor sen, om inte mer. Är lite paff över hur många som beklagat sig över den?? Som en kedjereaktion som bara vällde, vällde, vällde över sociala medier. Som nån stor, jäklars opeppig vågen-rörelse på årets läktare. I fjol lät det inte likadant men i år blev det liksom poppis att berätta hur opoppis den var, märkte ni det?

Kan inte alla göra som mig istället och klaga på precis allt annat? Året om? Se så mycket lyckligare jag är! I november!!

Näh, har inget riktigt att berätta. Utgick egentligen bara från rubriken och trodde jag skulle ha något lite festligare att komma med. Spoiler alert, men: icke.

Men jag har bakat snickerdoodles som jag gärna skulle vräka i mig om det inte var för att jag blev så gräsligt mätt av vår sena kvällsmat. Men snart så. Blenda sover. Jag kom på att jag borde ha en vitaminvatten i kylen, slurp. Väntar på att Alfred som tränat, sen ska vi titta på På spåret. Helt okej festligt det med, ändå!

Inga kommentarer

Fem bilder på k

Tittade på bilderna jag ströknäppt under dagens lopp och upptäckte en röd tråd. K står för…

20181129_konst

Konst. I går spontanmöblerade jag om i tamburen och då fick jag på köpet en liten inspirationsboost att även möblera om i galleriväggen, som jag ju länge tänkt. Vill ha tavlorna tätare. Tycker det framkommer ännu tydligare, sen möblemanget förändrades, att de hänger FÖR glest. Glest var ju avsikten men inte SÅHÄR glest. Hela konstellationen ser så torftig ut nu? Nåja, det ska åtgärdas!

Knäppte den sneda bilden för att kunna klippa ut och flytta om på datorn, skissa lite ni vet. Började på lite IRL också men som vanligt är det knepigt. Det kunde k:et också stå för.

20181129_kaek

Käk. Det händer rätt ofta att jag vid lunchtid går omkring och kikar in i diverse köksskåp och improviserar ihop någon maträtt åt Blenda. Är dålig på att planera och borde bli bättre på det, men det är också rätt skönt att märka att det antagligen ordnar sig. Hittills har det alltid det. (Om inte får vi väl svälta då och ABSOLUT INTE gå till affären.) I dag blev det en slags plätt som faktiskt inte blev illa alls, smakade liksom lite rustikt. Sen ser den ju också godare ut serverad på en assiett och inte i barnets sedvanliga plastskål.

Började med att vispa ner lite mjöl i en skvätt mjölk så att det inte fanns några klumpar kvar. Knäckte två ägg i blandningen och vispade vidare. Rörde ner lite havregryn. Smeten blev trög, fyllde på med mjölk. Tillsatte en nypa salt och en nypa vaniljsocker. Öppnade frysen, hittade några få blåbär som fick göra smeten sällskap. Avslutade med en slurk matolja. Det blev en stor plätt som jag stekte på låg värme. Under tiden första sidan stektes sniffade jag och Blenda på kryddor och då kom jag på att kanel säkert skulle vara gott, så jag strödde lite ovanpå innan jag vände den. Blenda åt halva plätten och en halv klementin.

20181129_kapprum

Kapprum. Eller tambur, så som jag kallar det. Har alltid gillat det ordet, fast lärde mig nyligen att det är en finlandism och att det får en att låta pretty much medeltida i svenskars öron. Som vi österifrån ju tenderar göra.

En gång på café i Stockholm skulle jag köpa nåt att äta och jag pekade i disken och frågade om det vegetariska utbudet bland smörgåsarna. Vilket ju känns helt normalt för mig, men stackarn som tog emot mitt spörsmål blev helt rund i blicken i nån sekund innan hon sansade sig. Hon var förstås van med moderna stockholmare som beställer mackor och frallor. Det syntes bara så tydligt på henne att hon förväntade sig att jag skulle trolla fram en luta från min rygg och plinka iväg, som nån slags Bellmanvariant på att bli Rickrolled.

I alla fall. Halvlåg i den ommöblerade tamburen, på bänken och blickade ut över platsen där bänken tidigare stod. ”Möblera om” betydde i princip byta plats på två grejer, ja. Ska försöka hitta en låg skänk att byta ut den lilla byrån med. En med mer förvaring, bredare och djupare lådor, så att inte papper behöver sticka fram ur lådorna. Till exempel.

20181129_kids

Kids. Vi bor mitt emot änden av en gata som är mestadels otrafikerad, så det händer sig att folk cyklar mitt på den, inte sällan i bredd. Ofta är det ungar i 10-14-års-åldern. Får alltid sån Steven Spielberg/Stephen King-fiilis av det och tycker det är URMYSIGT.

20181129_kaerl

Kärl. Var ute på fruktskålsjakt. Har spanat på skålen till höger i flera veckor men har tyckt att den varit för dyr som loppispryl. 6,50€, lol. Fatet till vänster var bara 2€ och jag gillade det också mycket, men det kändes samtidigt trist att inte istället ta det jag tittat på så länge. Men jag fick beslutsångest och tog den här bilden för att skicka åt Alfred. Men det gjorde jag sen aldrig heller för då jag såg kärlen på bilden så tänkte jag såhär: Åh okej YUP ska ha båda.

Har förstås gjort lite research på fatet till höger efter att jag kommit hem, det är tillverkat i Finland av Kupittaan Savi och torde vara handmålat av en designer som hette Maire Aarnio. Stämpeln pekar på att det rör sig om 1930-tal, fast det KAN också vara så nytt som 50-tal, är ingen expert ju. Mest troligt tycker jag ändå är att vi landar mitt emellan, för här hittade jag en skål i samma modell, med liknande signatur och måleristil, som är daterad till 40-tal. Ganska coolt va?


Vi har förresten börjat titta på C.B. Strike, miniserien baserad på Robert Galbraiths a.k.a. J. K. Rowlings Cormoran Strike-böcker. De har jag också läst, men det var så länge sen att jag glömt hur plottarna var tvistade. Hur som helst, jag blir alltid ganska inspirerad av privatdetektivberättelser. Det hänger väl ihop med att ha plöjt igenom en del Kittyböcker som barn och vidare därifrån. Veronica Mars-serien måste också nämnas, fan så jag vill snoka skandaler då jag tittat på den. C.B. Strike har liknande effekt. Vill bara REDA UT SAKER och vara lite noir.

Så häromkvällen sa jag åt Alfred att jag skulle vilja vara privatdetektiv och han sa förbluffat ”VARFÖR?”, och jag ba men ååh gillar att snoka tycker det är kul, skitbra på att googla, tycker om att leta fram uppgifter på nätet, tycker det kunde va lite spännande att skruva teleobjektivet på kameran och gå ut och fota hotellfönstren. Han hummade, mest utav artighet tror jag, inte så mycket av förståelse.

Ikväll, efter att jag berättat åt honom om min research om skålen som jag inte ens visste märket på när jag kom hem med den (och kan verkligen överlag ingenting om keramik), så blev han impad av hur mycket jag luskat fram. Jag berättade hur jag gått till väga, och ursäkta för skryt här men jag tycker faktiskt jag kan vara rätt slug med sånt, och sen sa han ”Det där skulle du ju kunna jobba med, att ta fram information”. Och jag ba: ?? P.I. !! Sa ju det. Så jag kanske öppnar en liten private investigations bureau nu snart. Blev så mallig.

Mitt i november

20181007_spegel_1849

I går på eftermiddagen var vi på mammagruppsträff och det tog bara tills att Blenda somnat samma kväll innan förkylningen, som hon tycks ha plockat upp på träffen, hade brytit ut. Då låg hon där och snorade och snörvlade. Kan det faktiskt gå så snabbt? Om ni hörde ett avgrundsvrål skräna inatt, var ni än befinner er, så kan det mycket möjligt ha härstammat från den här lilla beben som inte gillade att konfronteras med snorsugen.

Det kan också härstamma från strax efter att hon kröp över sängkanten rakt ut i intet, också mitt i natten. Och hon har hittills snubblat ett par gånger idag också, säkert klumpig av förkylningen men vägrar ta det lugnt ändå. Har ett stort blåmärke i pannan som nyligen dykt upp men vi vet inte varifrån det kommer. Så otursförföljd just nu!

Känner mig också som att jag har några baciller som kryper i kroppen. De strövar av och an längs med ryggraden, får huden att vara känslig och varje flygigt hårstrå att kittla i ansiktet. Får se hur det här går.

Hade egentligen tänkt sammanställa den där loppistipslistan som jag nämnde tidigare, eller har velat göra den i flera dagar men har också velat knäppa några bilder att illustrera med. Men varje dag har ju varit mulen och disig, vilket jag ärligt talat inte i övrigt haft problem med (tycker det är ganska trevligt väder?), men bristen på naturligt ljus har inte varit så fotovänligt. Oinspirerande på det planet.

Nu kikar solen fram för typ första gången den här månaden och jag sitter ändå bara här och stör mig som fan på att det lyser in. Det har strålat mig i fejset flera gånger, fy fan så ilsken det gör mig! Får liksom direkt huvudvärk och surmulenhetsutbrott.

Hör ni vilken muntergök jag är? Rasar över solsken, hehe.

20181007_spegel_1846

Bilderna för övrigt tagna en piggare dag, eller afton, egentligen Blendas födelsedag när vi pausade mellan besöken. Eller Blenda skulle gärna ha fortsatt partaja omkring då också men pokerfejsade sig igenom fotosessionens stund av stillhet. Fast inte särskilt bra då.

Nä-ä hörni. Får inte till det här inlägget, hittar inte riktningen. Inte dagen heller kommer bli till något om jag inte tar itu med nåt konkret här nu känner jag. Ibland är det det enda som råder bot på nåt, lite praktiskt arbete att styra upp skiten. Är av naturen lat och ligger vanligtvis helst på soffan men ibland känner jag mig spretig och rastlös om jag inte tar itu med något. Vad jag behöver göra nu är typ att tömma och torka av en köksbänk, och sen ta det vidare därifrån. Adios!

Inga kommentarer

Helgen, veckan, loppis, kompis, bebis

20181031_hag.jpg

Hej hej och glad Svenska dagen! Fast bilden är en Halloweenhälsning. Men krumma gamla trollpackor (och deras katter) kan också vara finlandssvenskar så den får dubbelagenta.

Jag är inne på min andra dag i gräsänksveckan. Alfred har ett galet schema och åker land och rike runt för att göra föreställningar. I går var han i Tammerfors, i dag ska han till Uleåborg. Han skickade nyss en bild från Bennäs tågstation, d.v.s. mina hemtrakter (grannbyn), dit det tar en dryg timme att köra bil meeen han har nu åkt buss och tåg i nästan tre timmar för att komma dit. Heh heh. Skulle vara helt trevligt med tågförbindelse mellan Vasa – Bennäs/Jakobstad. Nu måste man åka en omväg via Östermyra. (Alltså Seinäjoki, men det är ju trots allt Svenska dagen.)

Och jag sitter här och tänkte klämma in lite bloggtajm innan det är dags för Blenda att vakna från sin tupplur. Har knappt suttit här vid skrivbordet på flera dagar. Gårdagen gick då, som ni kanske räknat ut, åt att umgås med Blenda. Jag har inrett en liten biblioteksvrå i lekhörnan hennes (läs: satt några böcker i en låda på golvet) och den var en stor succé. Vi lekte mycket, gick ut på promenad till Minimani, via loppis på hemvägen men Blenda blev så otålig att jag inte gick igenom hela sortimentet ens. Hann ändå sätta vantarna på några grejer.

Har ni hört talas om Klimatklubben? Den är precis vad det låter som, men lånar skaparnas egna ord för att beskriva ändå: ”I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans är vi starka. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, sätter press på företag och politiker och peppar till förändring hos både oss själva och andra.” Ni kan också följa dem på instagram, det gör jag och hakade på deras #secondhandkap-uppmaning med gårdagens fynd.

20181105_loppis

1. Vida byxor, plisserade i sidorna. Nån gång i tiden tillverkade i Kokkola, Finland. Här är förresten ett ord vi inte stöter på så ofta som vi borde dessa tider: ”byxkjol”.
2. Handväska i krokodilskinn (??), otäckt egentligen men använder ju begagnat läder sååå. Kommer dock ej ifrån att exotiska djurhudar känns lite mer groteskt än sedvanliga ko/gris/får men är det faktiskt så då? Det är väl tvärtom de senare (+pälsfarmning) vars produktion inte är så jävla hejsan alls.
3. & 4. Färgblocksstrumpbyxor & cirkusdjursbody åt barnet. Från PO.P resp. H&M.
Bonusmaterial: 5. Katt, mammas & pappas. 2004 vintage.

Tänker ofta nu för tiden på att trots att det KÄNNS som att jag drar mitt strå till stacken angående klimatet så känner jag ännu starkare att jag ändå inte alls gör tillräckligt. Vi är säkert väldigt få inom västvärlden och/eller i-länder som gör det, och se nu vart det fört oss. Och nu är vi här och vi VET hur vi ska bromsa in klimatförändringarna men vi vet också INTE hur, för det är så mycket som känns så ”extremt” och främmande. Vet ni hur jag menar? Men om vi bara såg dem som småsaker. Inte som ett stort massivt jävla projekt men som faktiskt en myrstack. Tusentals små strån. Som vi alla hjälps åt att dra in. Vilka bidrar du med just nu?

Att handla på loppis är för den delen verkligen ingen uppoffring. Och det är ju fortsättningsvis konsumtion hur man än vrider och vänder på det. Men det är ju bättre än alternativet. Det verkar inte säkert så utifrån sett, men jag försöker och har också börjat loppa smartare. Färre plagg, för det har länge varit kläder som varit min stora akilleshäl. Tänker igenom mer kritiskt.

Men vissa saker märker man ju inte före plaggen redan är inhandlade, eller så förändras nåt i tvätten eller kroppen. Som att blusen jag hade på mig i lördags glipade kring bröstområdet. Blev ganska irriterad på det och nu funderar jag så här: Jag gillar skjortan men vill jag ha kläder som faktiskt gör mig irriterad av att bära dem? Hmm njaa tjaa. Jag har inte tänkt den tanken till slut ännu och jag menar vi märker ju alla vartåt den bär av. Men jag är okej med att låta den ta sin tid.

Jag var i flera år så frestad att rensa min garderob, men jag kom mig aldrig så långt att jag kunde göra mig av med något. Jag satte plaggen i lådor, jo, gömde undan dem… öppnade dem ett halvår senare och plockade ut plagg som jag plötsligt kaaanske ville ha igen. Och så höll det på en lång, lång tid. Sen plötsligt en dag var tiden mogen och det var inte lika skrämmande att göra sig av med lådorna. Det kändes inte som en stor förlust att inte längre ha tillgång till de där kläderna. Allt har sin tid, som de säger.

20181103_el.jpg

Och sen helgen! Hade jag en bra lördag? Fy fan ja!! Gick ut med Elsa och det var så roligt och fint. Det skulle räcka gott och väl att jag bara har så kul och trivs så bra i hennes sällskap — men dessutom lär jag mig mycket om mig själv och om andra från henne. Det är så ofta jag nu för tiden tänker på något som Elsa sa och så mejkar saker lite mer sens, och så tänker jag snällare tankar både om mig själv och andra. Fatta vilken ynnest! Är så upp över öronen förtjust i denna ljuva, äkta, kloka… eeh, vill säga typ älva eller något annat förtrollande, men det skulle kanske ge lite FÖR mycket manic pixie dream girl vibes ändå.

Ja ja ursäkta ska sansa mig, blir bsra lite into it, så roligt med nya vuxenvänskaper.

Hur som helst. Bra samtal med henne, Petter och Anka, sådana som fick mig att känna mig riktigt pigg i själen följande dag trots att kroppen (och huvudet) var trött. Tjusig musik bland annat från Carla som uppträdde med Ginger Sisters, bra stämning. Bara en riktigt toppenkväll på alla plan! Behövde inte ens komma hem till en skränande Blenda utan hon hade hunnit somna om, heheh.

Okej, under tiden jag har skrivit detta inlägg har jag för övrigt torkat bajs från golvet för andra gången i dag. Klockan är kvart över elva. Kommer bli superfestligt om dagen fortsätter i samma bana!

Dags att ta in Blenda. Hennes tupplur blev längre än jag tänkt men jag lossar på tyglarna den här veckan och är frikostigare med… ehm… mina pauser. För herregud det här att ensam ansvara för och ta hand om en ettåring från tidig morgon till sen kväll. Det är tungt ju?? Who knew!!

2 kommentarer

20 vykort från tredje kvartalet

Nå jisses, här ligger jag verkligen efter. Vi är ju redan en tredjedel in på det fjärde kvartalet (gulp, tiden), men det ska vi inte prata om nu. Istället åker vi tillbaka till högsommar och sensommar. Juli, augusti, september. Vill man resa ännu längre bakåt finns april-maj-juni dokumenterat här och januari-februari-mars här.

2018kvartal_juli_001

Juli. Pionerna hade slagit ut i rabatten mot nordost och jag matchande utsvängda blåjeans med lång, blå jeanskappa. Köpte den i våras på loppis, sen fick jag veta att denimkappor tydligen var nån av sommarens trender? Classic. Kan aldrig bestämma mig hur jag ska förhålla mig till sånt, dels tycker jag ju att det är roligt och lite smickrande att tänka att jag har så bra känselspröt, men å andra sidan så blir det lite frustrerande för hallååå jag vill inte vara trendig ju. Ha ha. Stora bekymmer.

2018kvartal_juli_002

Vi var bjudna på SVERIGEFEST hos Annas och Tommys tillfälliga sommarresidens i Vasa. Det vill säga, fotbollsfest! Här firas att Sverige precis gjort mål. Detta var antagligen första gången jag såg en fotbollsmatch, fast det ska väl erkännas att jag inte hängde med så värst noggrant, men hade väldans kul för det!

2018kvartal_juli_003

Det var den här tiden som Blenda mycket tydligt började intressera sig för katterna. Försökte ofta krypa fram till dem, och för det mesta slank de ju undan innan hon hunnit så långt att hon nådde dem, men ibland satt de kvar och gick med på att hon klappade (petade och slog) i några sekunder.

2018kvartal_juli_004

Minns inget särskilt om den här bilden, antagligen skulle Blenda ut på tupplur. Bara en sån glad bild!

2018kvartal_juli_005

Vi åkte ut till Grönvik och där fick Blenda sin första kontakt med havet. Hon tyckte det var alldeles för kallt i vattnet men likväl roligt att hissas upp och ner över det.

Nånstans under denna vistelse tappade jag bort mina vintage Polaroid-brillor. Misstänker att jag lämnade den på nån sten vid vattenbrynet. Ja ja, en begravning till sjöss. Gillade dem jättemycket och använde dem jämt, men nu när viss tid passerat grämer det mig nästan mest att jag således bidragit med mer plast i havet. Dålig fiilis.

2018kvartal_juli_006

Lenny! Han bor där, i Grönvik. En gång för flera år sen bodde han hos mig i ett par veckor och började nästan bete sig som en famnkatt åt mig. Känns som att vi delar nåt slags band efter det men det kanske är inbillning.

2018kvartal_juli_007

Vi gjorde oss redo för att åka till Fäboda, Jakobstad. Där väntade bad och min syster med familj.

2018kvartal_juli_008

Det är klart att det måste ha funnits många undantag men i efterskott känns det som att precis på det här humöret var Blenda alltigenom hela sommaren. Så glad, så glad, så glad. ”Soligt leende och blåa ögon”, sa nån karl (som hon charmade) på bokmässan.

2018kvartal_augusti_001

Augusti. Familjeporträtt i en lugn gränd på konstens natt. Blenda slurpar i sig en smoothie.

2018kvartal_augusti_002

Vi gjorde en kvick tripp till Katternö och kompisar hälsade på! Till vänster har vi Niki, Max och Karin som ni kanske känner igen från Heimani i stan, i mitten jag och Blenda då, och till höger har vi Karin vars babyshower jag var på i helgen! Så egentligen finns det tre bebar på bilden. Hihi.

2018kvartal_augusti_003

Pappor på grönbete.

2018kvartal_augusti_004

Här står en beb och hårdtränar på just det, att stå. Hon stod ungefär en halv sekund åt gången bara, men vi har en mjuk gräsmatta i Katternö och jag gissar att hon valde att ta vara på den tillgången. Ställde sig upp, och föll igen, uppskattningsvis fyrtiosju gånger.

2018kvartal_augusti_005

Hemma i Vasa igen.

2018kvartal_augusti_006

Vi skulle egentligen fota nya författarporträtt åt Alfred men Blenda ville vara med och då är det ju svårt att säga nej.

2018kvartal_augusti_007

Oh, how the tables have turned från månaden innan. Här är det istället Myra som är intresserad av Blenda, som bara har ögon för teven. Men nu har det nog jämnat ut sig mer. Blenda har börjat krama och pussa på katterna, och de har börjat tycka att det är helt okej.

Trivia: Myra har typ en fjärdedel manxkattblod i sig, men hon HAR faktiskt en svans trots det, hur det än ser ut på bilden. Och tröjan som Blenda har på sig har hennes farmors syster Jaija sytt! Tightsen har yours truly ritat prickar på.

2018kvartal_september_001

September. Den här lilla spelevinken skulle bli elva månader om några dagar och jag planterade henne i rabatten.

2018kvartal_september_002

Jag åt Alfred: Ta hand om våra barn du. Jag har bilder att ta.

Ett härligt, klättervänligt pilträd växer mellan husen mot gatan. Folk brukar gå förbi där och bli väldigt glada ifall att en katt råkar sitta i det och spana just då. Ibland leker barn i det.

2018kvartal_september_003

Ute på böljan den blå med fören vänd mot Umeå. Alfred hade jobb på en SFP-kryssning och jag och Blenda hakade på. Blenda networkade som fasen den resan. Framme i Umeå strosade vi lite och träffade min syster med pojkvän. På hemvägen blev Blenda helt övertrött och tyckte det var URFESTLIGT att vi frågade ”Blenda är du ute på blöjan den bål? BLÖJAN BÅL?”. Så det gjorde vi tusen gånger och hon bara flabbade.

2018kvartal_september_004

Tyckte våra felina familjemedlemmar såg så himla mysiga ut här. Ibland köper jag förresten hästprydda örngott på loppis, inte åt mig själv men åt Alfred. Jag blev aldrig nån hästtjej själv, men under Alfreds uppväxt har de haft hästar så han är en stor fantast. Min syster hade hyrt två hästar en sommar, deras hage var på ängen invid gårdsplanen, och sen dess har jag återkommande drömt att jag söker mig bakom huset, genom skogen, och där är en flock med vildhästar. Ingen annan förutom jag tillåts röra vid dem. Jag antar att jag drömmer om vilda hästar dels för att mitt latmasksjag under den där sommaren fick ett hum om hur jäkla mycket jobb det är att sköta domesticerade sådana.

2018kvartal_september_005

Alfred hade boksläpp på Arbetets Vänner, och här är en bild han tog på eftersläppet. Då plockades konjaken fram. Skål!

2 kommentarer

Mot normaltid

linneakorvketchup.jpg

Sitter vaken i Katternö och tycks inte kunna varva ner. De här senaste dagarna har varit så ovan(lig)t fullspäckade att jag blivit lite stirrig. Jag blev överrumplad, plötsligt var det onsdag och vi åkte tåg till Helsingfors. Vi checkade in på hotell, och nu är det suddigt, vad gjorde vi sen? Det känns redan som så länge sen och det är svårt att minnas, men vi gick och åt på Vapiano kommer jag ihåg nu när jag riktigt anstränger mig, sen över gatan tillbaka till hotellet, vi nattade Blenda, vi somnade själva.

Sen blev det bokmässa i två dagar och jag är nog för trött för att gå in på detalj tror jag. Men vi var där och sen klev vi på ett tåg, skulle byta i Tammerfors men missade det vi skulle åka vidare med. Fast vi hade faktiskt en ganska god orsak den här gången men jag får återkomma till den. Hur som helst så anlände vi till Vasa ungefär en timme senare än tänkt, sent på fredagskvällen, fick direkt gå och handla kattmat. Kom in, tamburen bar en märklig doft och jag tänkte förfärat, generat ”Luktar det alltid så här hos oss?”. I köket stod en kvarglömd bioavfallspåse och spridde unkenhet omkring sig. Nattade Blenda, höll sen på att somna på soffan.

Vaknade i morse, fast det känns som för tre dagar sen, och vi packade ihop våra saker igen, körde hit till Katternö. Hängde upp lite pynt som Karolina lämnat av här tidigare i förmiddags. Alfred upptäckte att vi glömt Blendas blöjor i Vasa. Jag körde vidare in till Jeppis på brunch med orsaken baby shower för Karin, sen återvände vi alla hit till oss, och fortsatte partajet här i min hemgård. Därav pyntet alltså.

Och här fick jag ta en paus för Blenda gnydde. Så nu har jag sövt henne igen och nästan mig själv också på kuppen, men jag ville ändå skriva ett par avslutningsord här. Det är så väldigt lätt hänt att inlägg bara förblir i utkasthögen nu för tiden. De senaste dagarna har jag upplevt cirka tusen saker jag tänkt att jag gärna skulle skriva ner och berätta om. Men ingen tid har ju funnits för det i det här (mestadels ändå roliga) virret.

Fast i natt övergår vi till normaltid, sägs det. Det ska nog jag med.

Inga kommentarer

Tvåminutersregeln

Jag hörde ett sånt bra life hack igår, eller jag tror att det kan vara bra fast jag inte aktivt testat det ännu. Har haft en oproduktiv (skrev först oproDUKTIG, hashtag truthsayer), motig vecka och nätterna har varit usla, dels på grund av bebis men också till stor del på grund av oproduktiviteten och motigheten som hållit mig vaken. Ska också erkänna att jag har njutit av att vara vaken ett par timmar efter att alla lagt sig, alldeles för sent på dygnet för att få något gjort, men det har varit så skönt att bara vara, vet ni? Hur som helst så har det blivit snöbolligt, helt enkelt. Kanske är det därför jag är så peppigt inställd till detta livsknep, ser fram emot att dela in nästa vecka i tvåminuterssjok så ofta som möjligt och se vad som händer.

Knepet heter tvåminutersregeln och är för alla er som har svårt att få saker gjorda utav en orsak eller annan.

Kanske för att ni inte tycker att tiden räcker till eftersom en stor del av den går åt att angsta över att saker måste göras. Låter det bekant?

Kanske för att ni, ärligt talat, tenderar vara slarviga? Såna som drar ut kläder ur garderoben men tycker ni inte hinner med att vika in dem tillbaka och ni ska göra det sen, men vänta, plötsligt är det ett berg av kläder? Och när ska en hinna ordna upp det?? Låter det också bekant?

Kanske för att ni är lagda åt prokrastinering? Såna som i dessa Messengertider blivit urusla på att ha kontakt med folk eftersom lättillgänligheten sätter en oförklarlig press på er, en som får er att titt som tätt bara inte fungera? Så att ni läser mejl när ni egentligen är upptagna och sen glömmer att svara? Eller så att ett meddelande kan kännas som ett fönsterkuvert innehållande ett kravbrev (det är det sällan) och detta får det att knyta sig i magen på er och ni tänker ”jag tar itu med det där sen då jag sansat mig” och så plötsligt har ni ägnat ett sekel och fyra Buffy-maraton åt att vänta på att planeterna ska alignera sig i en rät linje och ni ska känna att jamen nu så nu är jag redo att ta itu med alla krav som inte ens någonsin fanns?? (OCH ÅH VÄNTA nu har det dessutom blivit pinsamt att det dröjt så länge, sååå nu kommer det antagligen ta ännu mer tid innan ni samlat er tillräckligt för att ta er över den tröskeln också?) Va, låter det fortfarande bekant?

Är ni jag eller??

Så då är regeln sån att vi ska ställa oss frågan: Tar det under två minuter att göra? Är svaret ja, då måste vi göra det direkt. Är svaret nej, då får vi skjuta på det lite. Det är helt okej. Men, blott ynka två minuter har vi väl så gott som alltid tid med och ork för.

En annan fördel är att ska vi göra något som känns jävligt jobbigt, så kan vi till exempel tänka så här: Ja, okej, det kommer vara jobbigt, MEN jag får bara sätta två minuter på det. Sen måste jag ha det gjort och då ska jag tänka på nåt som får mig att må bättre. Då är det över. Och dessutom, oftast känns det ju skönt att ha jobbiga saker avklarade.

Ja, jag vet inte, kanske är sånt ganska självklart för de flesta? Kanske det ANTAGLIGEN är meningen att såna riktlinjer ska människan förstå av sig själv utan att behöva få en klar regel presenterad för sig som verktyg för att Hantera Livet. Eller känns så, som att jag bara missat det, medans friska, sansade, välbalanserade människor be all like ”Öööh välkommen till vuxenlivet din smutsiga lilla idiot”.

20181021_esmeralda

Ett annat tips är husdjur.

Och det knepet har jag faktiskt hittat på HEEELT själv och iiingen annan har tänkt den tanken förut så det så

Har ni nåt annat life hack (for life dummies eller ej) på lager? Vill inte avslöja för mycket men de kan tänkas behövas här borta.

4 kommentarer

Väck mig imorgon då

20180928_beige

Här sitter jag och tycker att september på något vis skaver. Som att bara oktober börjar, då kan jag vända blad. Som att jag sitter och väntar på att få göra en ny start men att det kan jag göra först imorgon. Särskilt eftersom att den då annalkande månadens första dag inträffar på den då annalkande veckans första dag. Som att det betydde något.

Det gör det inte, men jag har sett fram emot första oktober på en måndag ändå. Kändes som en bra projektmånad. Vid närmare eftertanke så känns det som att det är extremt vanligt att folk tänker att de ska Göra Något Av just oktober men vad vet jag? Hur som helst så hade jag några lösa planer och idéer om vad jag kunde göra. Med tidens gång har det blivit självklart att jag inte hinner ställa i ordning för någon av dem alls. Frustrerande.

Men tänker att från och med imorgon ska det inte spela någon roll. Jag vänder ju blad då.

Har ni projektplaner för oktober? Bloggtober, inktober, lihaton lokakuu, eller annat? Något som blir allt mer vanligt även här i norden är väl att folk tittar på en skräckfilm per dag i laddning för Halloween. Det är mest sånt jag syftade på att folk tar sig an den månaden mer än nån annan på året. Projekt behöver inte vara så komplicerade. De små spontana är ju oftast roligast.

Annars, alla som såg Big Little Lies på HBO har förstås redan tagit denna vemodsvackra sorgelyckliga låt till sitt hjärta (har den inte en slags Eric Satie-kvalitet, tycker ni?) men den sista september till ära måste jag ändå dela den. Lyssna nu på den medan ni föreställer er er själva i ett höstruskigt tedrickar-montage och skäms inte ett hjärtslag eller pianoklink för det. Man får.

Inga kommentarer

I måndags

20180917_host

Vi trippade iväg mot loppis. Trotsade förkylningen för jag höll på att få spader av att sitta hemma. Den här sjukdomen verkar ha sammanträffat med en envist aktiv och rastlös fas, så soffpotatismen har varvats med en del hemmafix. Har till exempel målat en bit vägg i köket, det jag påbörjade för åttio år sedan om ni minns.

Vi har också gjort klart vår Billy-hylla. Jag har sågat bort en bit ur den för att få den att passa runt en dosa i väggen, vi har skruvat fast den i väggen så den står stadigt, kilat upp med MDF-skiva och paff där under för att passa vårt sneda golv (och jag sågade mig i fingret endast 2 ggr! Är så jävla klumpig då jag är förkyld, slår i mitt huvud cirka överallt) och Alfred har monterat skåpdörrar på den och jag har satt i hyllplan och fyllning. Ska göra ett inlägg om detta snart, bara för att visa hur det blev. Brukar vara dålig på att följa upp med resultat och dillar mest om PLÄÄÄNZ men nu så, nu har ni mitt ord.

Framför hyllan så har jag inrett en liten lekvrå åt Blenda. Den har tagit katträdets plats, som fick flytta in i vårt sovrum istället tills att det ska bytas ut helt och hållet. Hade en vision om att jag på loppiset skulle råka snubbla över en helt magnifik liten glad och färggrann men värdigt stolt matta att ha i lekvrån, men så blev det ju inte. Äsch nu måste jag gå igen. Äsch äsch.

20180917_lus

Vi granskade istället utbudet av pocketböcker. Har tänkt att jag ska bli en sådan som läser. Som jag brukade vara, innan internetuppkopplingar blev konstanta. Det var så länge sen, känns som ett annat liv.

Eller vaddå känns, det VAR ju det. Verkligheten var ju helt annorlunda. Sjukt att leva i en tid då saker förändras så jävla snabbt. Flygplanet uppfanns och inom loppet av en livstid — 66 år senare — spatserade människan omkring på månen efter att ha åkt dit i en rymdraket. Och här sitter jag och gapar bara om att internet gick från söligt och spartanskt till snabbt och ständigt. Hallå va.

Hur som helst.

Har gjort en drös fina litterturfynd på det här loppiset den senaste tiden. Idag blev det Chris Kraus I love Dick från 1997 men som alla läste cirka 20 år senare (själv blir det ännu senare), och Vladimir Nabokovs Lolita från 1955. Femtio cent styck.

Har haft Lolita i inbunden variant i flera år, men jag verkar ha gjort mig av med den under förra sommarens flytt. Kunde inte motstå att ge den ett nytt försök som pocket istället. Det är nåt med hårdpärmsböcker som ger mig prestationsångest. Eller egentligen är det sekundärt att det känns som att det förväntas vara så väldigt seriöst att läsa dem, den främsta käppen i hjulet är att det känns opraktiskt redan i tanken. Pocket är mycket bekvämare bara, ett mer vänligt sinnat format.


Det här skulle jag bara hitta på NÅN ynka avslutningsrad på när jag skrev det i måndags, men där kom jag av mig. Visst är det sjukt hur lätt hänt det är? Att grejer bara aldrig BLIR.

I måndags grinade Blenda med jämna mellanrum tills att den sena kvällen blev mitt i natten och jag hade blivit så provocerad av avbrotten att jag gav upp. I tisdags var vi på språng nästan direkt från att jag vaknade och när vi kom hem igen hade Alfred fortfarande program så jag var ensam Blenda-ansvarig, och tillfällen för att ta mig an det här med blogg kändes väldans avlägsna.

Men nu är det onsdag. Och jag vill egentligen skriva om något annat, göra ett nytt inlägg, men jag tillät mig inte. Antalet opublicerade utkast ligger just nu på 243. Jag tycker det är ganska bedrövligt och absolut alldeles tillräckligt. Ett färre i alla fall, nu när jag klickar på ”publicera”.

2 kommentarer