tapasstunder

dokumentation & situation

20180609_tapas_001

Vi gick ut på tapas med Luzilla och Daniel igår. Där satt vi och drack vin och sangria med maten och det är första gången på väldigt länge som en fredag faktiskt känts som FREEEEDAAAAG för mig. Liksom på ett Mel Gibson-i-Braveheart-sätt. Jag hade dessutom sovit väldigt lite den natten så jag kände mig också sådär slutet-av-veckan-dimmig i huvudet. Vältajmat ändå!

20180609_tapas_002

Kusin Elis var förstås också med! Han känns så stor jämfört med Blenda men det skiljer bara ett år plus ett fåtal månader mellan dem. (Förresten samma som mellan syskonen Luzilla och Alfred, lite lustigt tycker jag!) Det glappet kommer bara minska och minska med åren, till sist är det just ingenting.

Tänker på förra sommaren då vi lekte med Elis i parken invid Paradisöns simstrand där Luzilla spelade beachvolley, och jag med min accentuerade bebisskräck på grund av sex-sju-månaders foster i magen märkte att skräcken mjukades upp under tiden vi var där. Då hade han nyligen fyllt ett år och både gick, sprang och plockade små alkottar av och an i mina och Alfreds händer.

Och om en handfull månader är Blenda lika gammal som han var då, helt knäppt att tänka. Så mycket person liksom. Det är klart att Blenda förstås har personlighet redan men ni fattar säkert vad jag menar.

20180609_tapas_003

Kolla på de här två! Vilka finingar.

20180609_tapas_004

20180609_tapas_005

Det var Alfred som tog alla bilder. Här tycker jag att han har fångat något som redan känns så nostalgiskt. Ser det inte ut som något ur en svunnen tid? Lite som att vi är på husvagnssemester genom Europa en varm men svalkande blåsig sommarmånad nångång mellan 1967 och 1981.

Kanske har vi nyss ätit grissini, musslor eller för all del tapas för första gången. Kanske har vi smusslat fram varsin belgisk chokladpralin ur prassligt papper till kaffet.

Kanske hade vi egentligen bara stannat vid en bensinmack för att tanka men blivit så imponerade av den lugna restaurangen och trevliga ägaren att vi stannade lite längre för att kunna äta middag på samma ställe.

Kanske satt vi där och avnjöt vårt kaffe och tänkte att det är små spontaniteterna, de som höjer sig redan bara en aning ovanför vardagen och rutinerna, det är de som gör resan.

Och sen kanske vi smått förfärade skyndade därifrån då notan visat sig vara nästan dubbelt högre än förväntat. Men sånt kan väl höra väl till livet det också.

Annonser

sjätte i sjätte

dokumentation & situation

Jag vet, jag vet, ingen märker, men jag då? JAG då! Jag märker. Jag märker att jag har varit frånvarande från bloggen. Och jag vill säga att jag verkligen måste sluta tänka att ”Åh nu ska jag blogga varje dag!”, exempelvis för att det är en ny månad och jag råkar blogga under den första dagen utav den. Det är liksom en garanti på att det kommer bajsa på sig att tänka så.

Men nog skulle det vara kul att vara mer regelbunden i detta. Fast sen undrar jag om jag någonsin varit. Kan jag? Skulle jag vara lite mer utmaningsinriktad skulle jag säkert.

Vi tar och friblajar lite på det då.

20180605_141645

Jag har utökat min spegelsamling med denna mjuka rektangel. Vill göra en spegelvägg i kontorsalkoven — det rum som skymtar bakom trägardinen — sen då vi fixar upp det rummet. Började på för en tid sedan på med att bända loss träpanelen från väggen. Kikade bakom, och vad såg jag där? Lite olika saker faktiskt men definitivt ingen väggskiva! En sån finns alltså bara på övre halvan av väggen. Tryckte med ett gulp tillbaka panelen igen.

Annat jag samlat på mig: Vagel i ögat! Det är inte så roligt. Tycker också att mina tanttårar är riktigt överfåniga i år, gråter onödigt ofta som en dåre och får rödsprängda ögon då jag vistas utomhus. Misstänker pollenallergi. Har aldrig reagerat förr, men har förstått att pollenmängdssituationen detta år är som något hämtat rakt ur Uppenbarelseboken.

20180605_155014

Har börjat måla på en tavla och är inte jättebra på det, men det känns bra att göra det ändå. Märker däremot att akryl inte är rätt medium för den, borde ha oljefärg. Men skulle inte stå med den konstanta terpentinlukten här hemma. Och egentligen passar kanske akryl (som torkar tusen gånger snabbare) bättre, då har jag orsak att måla snabbt och slarvigt. Tycker jag alltid målar lite bättre om jag exempelvis är en gnutta arg. Vågar liksom ta i då och det syns direkt på penseldragen, att det inte är nåt mjäkigt fjuttande och totalt transparenta försök att vara ”fint”.

Men nu ska jag inte måla upp (eheh) mina måleriinsikter alltför extravagant. Kan ju hända det här jag gör nu blir skitfult hur som helst. Det mesta jag målar brukar bli det! =) =) =)

20180605_161312

Jag har den senaste tiden gått och angstat upp mig över att jag inte bestämt när jag ska återvända till jobbet, och ännu mindre pratat med min arbetsgivare om saken. Det är riktigt typiskt mig att inte få såna saker gjorda — först känns de så avlägsna och obrådskande och sen finns det liksom ett pikulitet minifönster som jag borde pricka innan hjärnan säger: NEJ. Du missade. Nu har du gjort bort dig. GÅ OCH GÖM DIG. HÅLL DIG UNDAN.

Och lite så hade det ju gått denna gång. Upp med handen alla som är överraskade! Och så hugger vi av dem i luften med en vass sabel, ty det är så vi straffar lögnare. Ni visste precis hur det hade gått.

Det hjälpte förstås inte heller att all denna ledighet bara rusat förbi, som ett pulveriserat men fortfarande jävligt snabbt jetplan mellan mina fingrar.

Men nu! Nu är det bestämt att jag ska stanna hemma i ytterligare några månader. Faktiskt en enorm lättnad, lite nervöst också, men mest skönt. Vill inte vara hemifrån eller Blendifrån ännu, inte varje dag från nio till fem. Vill också GÖRA saker! Allt det där jag tänkt, eller åtminstone nåt av det.

20180605_182034

Blenda blir åtta månader imorgon och igår lärde hon sig att sätta sig upp helt själv. Både på rumpan och på knäna sitter hon nu och håller sig förnöjt sysselsatt med att inventera leksakslådan. Hon har sedan tidigare börjat ställa sig upp mot möbler (och därmed påbörjat en samling utav bulor i huvudet, får en misstänka) och ålar omkring ganska snabbt nu, men kryper inte. Och jag har FORTFARANDE inte, snart ett år efter att vi flyttade in, sorterat klart bokhyllan. Ja ja.

På tal om den hyllan: En del har varit nyfikna på den och den är ju alltså en gammal Ikea-hylla som utgått ur sortimentet. Metallstommen var silvergrå tidigare och möbeln rätt ful men jag sprejade stommen svart för nåt år sen och plötsligt fick vi flera komplimanger för helheten. Hur som helst, nu har den återvänt i nya färger → Enetri. Känner att det är min plikt att informera. Om nån ville ha! Varsågoda i så fall! I övriga fall MEN FÖRLÅT DÅ!

ett foto i timmen, trettionde maj

dokumentation & situation

20180530_092027

09:20:27 ▸ Vi vaknade klockan nio, Blenda och jag. Alfred åkte till Helsingfors några timmar tidigare och sov inte ens med oss — fast Selma tog hans plats kvällen innan och på morgonen trampade Myra av och an på mig så sällskap har vi ju haft ändå. Hur som helst, vi låg och drog oss i cirka tjugo minuter och jag skulle precis stiga upp då jag tänkte: Men vänta! Ett foto i timmen!

20180530_092141

09:21:41 ▸ Bonusbild! Ett Blendagäsp! För gulligt för att inte komma med.

20180530_101545

10:15:45 ▸ Redan när jag kravlat mig ur säng satt Selma och poserade invid blombuketten jag plockat längs med dikesrenarna, och det gjorde hon fortfarande en timme senare. Hon tror nog att blomstren var åt henne, typiskt Selma. Älskar allt som grönskar och doftar. I buketten finns lila syren, förgätmigej, hundkäx, vitplister, fodervallört, med mera.

20180530_112528

11:25:28 ▸ Hade fört ut Blenda på tupplur på balkongen som skymtar på bild. Den här gården alltså! Kommer inte över den, vilken jäkla oasjackpot i lummighet. Gillar den så.

20180530_122357

12:23:57 ▸ Här satt jag i soffan och hade påbörjat detta inägg. Tänkte att jag skulle göra det lite vartefter så att det inte snöbollar ihop sig sen och aldrig blir av. Min frisyr är samma tofs jag sovit med och som nu börjat hänga ner på ena sidan av huvudet. Jag hade klöst sönder en finne så att den börjat blöda. Nagellacket har nästan helt flagnat av. Kände mig fräsch.

20180530_132326

13:23:26 ▸ Väckte Blenda från sin tupplur och då jag lade ner henne på golvet gav hon mig tummen upp och some attitude. Ärligt, vad är denna min? Aldrig sett den förr. Alfred har en rap som han (och jag med) gör med Blenda ibland (Det är jag som är beben heter den) oooch jag antar att här har vi omslaget tills att den släpps som singel då.

20180530_142849

14:28:49 ▸ Vid detta klockslag hade min tidsoptimism styrt in mig på villovägar och plötsligt fick jag springa iväg in mot stan. Hann tyvärr inte fånga Blendas världsvana nya stil då hon åker i vagnen, hon sätter relalalaxat upp ena foten på stötfångaren och lutar sig snett bakåt. Matchar kepsen, Surf Cool.

20180530_152137

15:21:37 ▸ Vi fick skynda för att vi skulle träffa Carla i parken! På ditvägen plockade jag upp croissanter, hallon-mascarpone-wienerbröd, espressodryck och vitaminvatten. Sen satt vi där och latade oss och pratade pratade pratade. SÅ härligt!

20180530_162006

16:20:06 ▸ En timme senare hade Ylva-Li vaknat, och Blenda blev väldigt ivrig och gjorde flertalet glada närmanden. De har träffats förr men det verkade som att det var nu Blenda fattade att Ylvis är en annan bebis. Nu mammagissar jag men jag tror också att B reagerade på att Y-L, som är tre månader yngre, var märkbart mindre än henne själv samt de nollåringsbebisar hon tidigare träffat. Reaktionen var en annan!

20180530_172012

17:20:12 ▸ Och ännu en timme senare var vi fortfarande på samma ställe. Havet glittrade mellan träden men det syns icke på bild. Det känns som att det här inlägget typ dör ut nu efter att ha hållit sån bra fart tidigare på dagen, men det var ju lite så, att vi kom till parken och varvade ner. Stängde av motorn, rent av. Och skönt var det.

20180530_182923

18:29:23 ▸ Rakt från tågstationen kom sen Alfred och gjorde oss sällskap. Fast vid det laget hade det hunnit bli ganska kyligt att sitta ute så vi började att i sakta mak plocka ihop våra saker och bege oss i riktning hemåt.

20180530_192815

19:28:15 ▸ Vi sa adjö åt Carla och Ylva-Li och gick in till Citymarket, handlade bland annat årets första nypotatis. Gick hem och jag hittade inget vettigt att ta bild på. Till sist blev det det där trädet, se hur långt och tungt den stora grenen hänger över trottoaren. Älskar sånt.

20180530_202048

20:24:48 ▸ Hemma! Letade reda på Myra så att hon också skulle vara med i detta inlägg. Katterna verkade lite kränkta då vi kom hem, då de varit ensamma så länge och ju VET att vädret är ytterst kattvänligt där ute, men också glada att se oss. Alltid kul att kliva in genom dörren när de kommer och möter en där, och inte bara för att kolla om det händelsevis kunde dyka upp ett alldeles gyllene tillfälle att försöka smita ut.

20180530_212635

21:26:35 ▸ Spännande bild, va? Nej. Nej det är det inte. Men så är det inte heller så spännande att ligga och amma. Blenda har fått för sig att nattsömn är nån överskattad bullshit, så nattandet är ingen kvick procedur dessa dagar.

20180530_222102

22:21:02 ▸ En timme senare såg det fortfarande ut så här. Blenda kravlade omkring på oss. Och den bilden får markera slutet på ett-foto-i-timmen-dagen! Inget mer har egentligen hänt. Jag sitter i soffan igen och ska gå och lägga mig nu. Midnatt råder, tyst det är i huset. Alla sover, släckta äro ljusen. Tip-tap tip-tap tipe-tipe-tip-tap, låter tangenterna. Tip tip tap.

yay of fri

rekreation & civilisation

Har haft en så bra dag! Trotsade förkylningsresterna och gick ut på lunch med Carla och lilla Ylva-Li, vi satt utomhus i flera timmar medan vänner och bekanta kom förbi och gjorde oss sällskap och sedan gick vidare igen. Jag åt spansk omelett med getost och rödbeta med sallad och efteråt en helt himmelsk bit cappuccinomoussekaka. Blenda var på glatt humör, åt några skedar bärpuré, ett par majskrokar, ammade lite och somnade sedan i min famn. Det är superlänge sedan hon gjort det, alltså somnat i famnen, det måste ha varit den friska luftens magiska inflytande som gjorde det möjligt.

Ikväll åkte hela familjetrion till ett loppis och jag köpte två små matchande soffbord som jag har suktat efter så länge, så länge. Dem ska vi ska ta oss en titt på i ett annat inlägg! Är så NÖJD.

20180427_gunga

Sen kom vi hem och vår lilla jordgubbsbeb blev så här glad av att gunga! Omöjligt att inte smittas av den extrabra fiilisen.

Nu sover Blendissimo, mycket bättre än för ett par dagar sedan, och jag sitter vid skrivbordet med en Selmakatt och en whiskyskvätt framför mig. Är SÅ ingen whiskydrickare men Alfred hällde upp några droppar åt mig så att jag skulle få smaka. Bara ångorna fick mina läppar att svida, hah.

Suckar emellanåt en gnutta när jag stöter på det här uttrycket över hela internet under var och vareviga veckodag som börjar på f, men va fan, den här gången ska jag också säga det: Friyay.

20 vykort från första kvartalet

dokumentation & situation

Nu då en fjärdedel av året smitit oss förbi så tänkte jag att det kunde passa med en glimtorienterad resume av den. Det är ju så mycket som faller bort, jag har blivit så dålig på den typen av vardagsbloggandet. Sen Alfred köpte sin kompaktkamera så blir minst dubbelt fler bilder tagna eftersom vi båda nyttjar den rätt flitigt, och på dess minneskort hittade jag en hel drös med opublicerat material. Jag låter ett yvigt axplock utav dem leda vägen, men kan varna på förhand att det är många bilder på Blenda och på miiiiiig. *jazzhands*

2018kvartal_januari_001

Januari. Pizzakartonger i soffan och i famnen en bebis som ännu rymdes bra in i velouroverall i storlek 62.

2018kvartal_januari_002

Blev smygfotad då jag var på väg att hänga upp en talgboll åt fåglarna. Hade ursprungligen tänkt att den skulle åt småfåglarna men såg följande dag att den blev åt kråkor, skator och kajor. Nåja, inte mig emot! Drömmer ju om att bli vän med kråkor och invigd i deras klan som hedersmedlem.

2018kvartal_januari_003

Vi körde ut till Sundom för att inspektera och köpa ett runt köksbord. Här skyndar jag iväg med benen. Skulle måla bordet grönt men allt har strulat, har sandpapprat tusen varv och ändå fäste inte färgen så bra, jag har dessutom köpt två nyanser som båda visat sig vara fel och det har faktiskt varit ett sånt jävla motigt projekt att jag inte ens gillar idén om ett grönt köksbord längre. Gav till slut upp och köpte en fin vaxduk att gömma eländet under. Då jag bara orkar ska jag hämta inspiration från Rolling Stones och måla det svart. Uppskattningsvis om fem år.

2018kvartal_januari_004

En kväll gick vi på teater och det var lite pirrigt att skutta iväg sans-bebis nerför kvällens gata igen.

2018kvartal_januari_005

Någon hade börjat intressera sig allt mer för sin spegelbild, så jag lutade en mot babygymmet. Stor succé!

2018kvartal_januari_006

En liten björn gick på fyra-månaders-kontroll och var då 8,8kg tung och 65cm lång. En robust liten björn.

2018kvartal_februari_001

Februari. Vinter utanför fönstret. Myra i korgen. Blenda på bordet. Japp, allt har sin plats.

2018kvartal_februari_002

Såg en annons om ett litet skåp och då vi promenerade iväg för att hämta det blev det snöoväder. Men skåpet klarade sig fint och inuti det har Alfred nu gömt en tv. Det ska ännu få hjul under tassarna så är det riktigt perfekt!

2018kvartal_februari_003

Vy nerför backen, Klemetsögatan.

2018kvartal_februari_004

Vändagen. En av mina målsättningar som förälder är f.ö. att se till att mitt barn som vuxen har en ordentlig mängd med bilder på sig själv tillsammans med sina djurkompisar. Det är bara så mysigt.

2018kvartal_februari_005

Mina föräldrar hälsade på innan de åkte till Cypern och Blenda var glatt överraskad av att vi fått besök! Det hade hon inte kunnat föreställa sig när hon lade sig ner i sin vagn ute på balkongen för sin tupplur innan de kom.

2018kvartal_februari_006

Numera håller vi oss till att bada i våtutrymmen, februari var nämligen månaden då Blenda insåg att plask är ett sjujävla party. Snart är hon så stor att hon fyller hela tvättfatet. Hon ska få något rymligare innan det går så långt, lovar.

2018kvartal_februari_007

Esmeralda flyttade in som långtidsgäst. Här är en sällsynt stund då alla tre katter stod ut med varandras sällskap.

2018kvartal_mars_001

Mars. Solen gjorde sin årliga bländande comeback.

2018kvartal_mars_002

Rickard kom förbi en dag för att leverera en dossier med hemliga dokument.

2018kvartal_mars_003

Ni får ursäkta mig, jag lovar att i fortsättningen hålla matklottiga bilder till ett absolut minimum för jag fattar verkligen hur sabla ÄCKLIGT det är med kladd kring munnen på alla som inte är ens egna inte-allt-för-gamla barn. Men det är så att denna morotsorangea förnöjsamhet är en dokumentation utav första gången Queen B smakade på mat som inte är mjölk! Fem månader och en dag gammal, f.ö. på internationella kvinnodagen. Jappjapp.

2018kvartal_mars_004

Vi åkte till Jakobstad och Ellens boksläpp. Här pokerfejsar B sig igenom upplevelsen att befinna sig så nära debutanten, faktum är att hon tidigare blivit totalkucku när hon fick syn på Ellens ansikte i Facebookflödet. Ville liksom smeka och kladda på skärmen. Uppenbart fangirling!

2018kvartal_mars_005

Vi hittade ett större badkar i Katternö och tog tillvara på de plaskiga möjligheterna som följde med! Sämre upplevelser har vi ju erbjudit Blenda, tycker hon.

2018kvartal_mars_006

Jag fyllde på mat åt fåglarna och föll sen snabbt in i gamla vanor och tillbringade rätt mycket tid med att sitta vid köksbordet och stirra på små hungriga dunbollar. Katterna likaså, men jag tror det var mer terapeutiskt för den här. *tumpekar på sig själv*

2018kvartal_mars_007

En annan dag i Jeppis hälsade vi på Max! Just här imponerade han på Blenda med sin filtviftartalang, så armadis gulligt. Så gott som exakt sju månader mellan de här två gulisarna.

Och efter det glömdes den kameran bort under de två resterande veckorna av månaden, hupps. I nästa kvartalssummering kommer man se våren, grönskan och värmen smyga sig in på bild. Det ser vi fram emot!

en glad prick

dokumentation & situation

20180322_blendapupu_001

Jag har själv inte så mycket att jämföra med, men folk som har mer erfarenhet av bebisar än vad jag har brukar säga att Blenda verkar vara nöjd av sig. (Snäll, kan de säga, men menar antagligen typ lätthanterlig och medgörlig. För missnöjda eller oroliga bebisar är väl inte elaka heller.) ”Världens gladaste bebis”, blev hon t.ex. kallad i förbifarten under förra veckans fredagskväll, och det kan faktiskt hända att då i den stunden så tog hon ett medeltalsrekord i just det. (Åtminstone utifall ifall att My typ sov just då.)

Men natten till igår väcktes vi av ett ihållande avgrundsvrål. Hon grät och skrek och ylade och hulkade. Hon var dessutom hes på rösten och rosslig i andningen och när hon slutade skrika och började amma så hördes hetsiga snörvlingar ur nosen. Jag, som under kvällen innan mätt min egen temperatur till 38 grader, föreställde mig ett sant mardrömsscenario under de närmsta dagarna. Att Blenda, som nysit och hostat en del hon med, skulle bli fruktansvärt förkyld och att det skulle visa sig vara influensan som vi båda smittats av, att vi skulle känna oss tvungna att packa ihop alltsammans och åka tillbaka till Vasa för att vara nära till sjukhuset ifall att vi skulle behöva ta in henne på kontroll, för att det skulle kännas tryggare så än att stanna här i Pedersöre, men att jag då skulle behöva göra det med fullfjädrad feber, och så vidare.

Sen höll Blenda fast sig vid bröstet under mer eller mindre resten av natten. När jag vaknade på morgonen så låg jag lite på rygg och hon hade vänt sig på mage och typ höll upp sig med armarna i sömnen så att hon nådde till bröstet. Det såg egentligen ganska lustigt ut. Jag var nervös för hur dagen skulle bli, inte minst för att jag hade en riktig mördarhuvudvärk, och bebisen fortsatte igla sig vid mitt bröst. Måste kolla febern på henne, tänkte jag. Hur sjuk är hon? Hur illa blir det? Men en stund senare tittade jag på henne och då låg hon där och såg på mig, lite förväntansfullt, och då min blick möttes henne sprack hennes ansikte upp i ett bekymmersfritt och något pillemariskt leende. Alltså fy fasen vilken lättnad det var, jag kände mig som en skranglig gammal lada som ett tungt snöras från taket precis befriat från kollaps. Senare började Blenda tjattra och prata, utan heshet och utan snörvel. ÄR SÅ JÄVLA LÄTTAD. Hon var sitt vanliga glada jag igen!

20180322_blendapupu_002

Hon har övat på att vända på sig och nyligen, var det kanske förra veckan, som hon bemästrade det. En morgon när jag fortfarande sov men Alfred och Blenda hade gått upp hade hon vänt sig från mage till rygg. Inte långt därefter, kanske var det redan samma dag eller följande som jag såg henne vända sig från rygg till mage då jag lockade med nån leksak hon gillar. (Nu minns jag faktiskt inte om det var prasselduk, Bamsebadbok eller dagstidning.) Och sen dess rullar hon omkring! Fick börja akutdammsuga i vardagsrummet för förstås hittade hon direkt det dammigaste hörnet.

Annat nytt för Blenda Mo är ”smakportioner”. Citationstecken för det spårade ur rätt snabbt och blev mer än bara smakprov. Vi började med morotspuré (eller som vi kallar den: roten till allt Mo) för två veckor sedan, och då följde vi smakportionsrekommendationen att ge en tesked första dagen, två nästa och så vidare. Hon gillade det och åt duktigt. Sen testade vi avokado och banan som hon inte blev lika förtjust i. Sedan äppelmos och det tyckte hon var så himla gott att hon gärna hade ätit hela burken på en gång… och då lät vi henne äta fler teskedar direkt. Sen dess har hon också fått bekanta sig med mango, plommon och päron. Helt klart har hon varit mest förtjust i morot och äpple — lokala råvaror ska det tydligen va.

En tredje ny grej som jag inte berättat om är att hon börjat låta fram en del stavelser, hittills väldigt sporadiskt, men ändå. A-ta a-ti upprepade hon rytmiskt häromdagen. Hedde låter det också som att hon säger rätt ofta. Det kunde man uppfatta som ett dialektalt ”det där”, men antagligen är det ju bara nåt läte hon fastnat för. Hon är 5½ månad pytteung, såatt… Och ändå är jag (*tYpIsK fÖrÄlDeR*) rätt övertygad om att hon börjar förstå hur ”hej” fungerar. Hon säger det alltmer ofta tillbaka åt en då man säger hej, och ibland säger hon det först och det är alltid kontaktsökande. Men för det mesta säger hon det bara en gång! Eller väntar en stund tills nästa gång. För hälsningsfraser blir ju lätt så andefattiga om de upprepas, det vet hon.

20180322_blendapupu_003

Vår lilla hejarklick. Har en seriös sida, som bilden ovanför illustrerar, men är alltså allmänt känd som en glad prick. Kul!

sen i fredags

dokumentation & situation

20180316_001

Hej hallå! För några dagar sedan packade vi bilen full med tre människor och tre katter och begav oss till mitt barndomshem. Det var i fredags och vi anlände precis för att fånga en skymt utav solnedgången ifrån terrassen.

20180316_002

Senare den kvällen åkte vi på Ellens boksläpp men där tog jag inga bilder. Alfred tog dock några med sin kamera men de kommer kanske senare i ett annat inlägg. Vi höll oss mestadels i ett annat rum där volymnivån var lägre och jag var nervös för att Blenda skulle bli grinig för att se så många nya ansikten. Tvärtom blev hon SKITGLAD när vi packade upp henne från sin vintermundering och hon fick komma in till partyt. Sen sprallade hon ända tills att energin tog slut och hon blev ledsen för att ingen övertalat henne att sova. Så nu frågar vi oss: Har vi fått ett extravert barn? Jag och Alfred? Ja, det är väl sant som det sägs — barn revolterar.

20180316_003

Jag har fyllt på mat åt fåglarna och katterna har haft mycket spännande att titta på genom köksfönstret. Måste bara berätta om en rolig grej från tidigare idag, eller en sån som jag i alla fall blir på gott humör av: Alfred var i telefon med en av sina nya kollegor, ett ganska långt samtal, som kollegan sedan pausat för att ”en fågel knackat på fönstret så [kollegan] var tvungen att gå och ge dem mat, men skulle ringa upp sen”. Alltså! Pausa jobbet för att mata fåglarna. Så ska det va. Ni förstår det, va?

20180317_001

Jag tyckte att den ena snöhögen på de här buskarna såg ut som en stor vit hand. Den andra från vänster. Ser det inte ut som att typ en michelingubbe står och lurar där? Tänkte att det var som en personifiering av vintern.

20180317_002

I lördags bläddrade jag i ett par gamla dagböcker och en annan lördag i mars för några år sedan lyssnade jag på samma läte som vi hört mycket av de senaste dagarna. Ganska naturromantiskt och liksom medvetet för en nybliven sjuåring ändå, tycker jag. Tills att jag övergick till att skryta om hur många miljöförstörande bilar vi hade.

I söndags träffade vi några vänner och hälsade på i ett mycket snajsigt hem! Blev inspirerad till att ta tag i renoverandet där hemma hos oss, inget stort, men lite smått kunde man ju fixa bara man tog sig i kragen.

Det var tänkt att jag och dotter skulle umgås med mina två Karinor plus den enas son igen nästa dag men jag kände mig krasslig så vi sköt på det så att jag inte skulle smitta ner nån. Stannade hemma och tog det lugnt i ett par dagar, med undantag för att sopa ner lite snö från taket och nu som då springa runt i cirklar här hemma. En av Blendas senaste favoritlekar är nämligen att hon sitter i famnen på ena föräldern och över hens axel får hon titta på den andra som ropar hej åt henne, och detta är nu så himla tokroligt att hon skrattar och viftar med händerna som om hon var en gammal tant som slog sig för knäna. Så att så springer vi runt ganska ofta tills att vi alla är helt andfådda, eftersom att Alfred och jag är ganska korkade och inte fattar att det finns inget som säger att vi måste springa, vi kunde ju lika bra bara . Menmen.

20180320_001

Blenda har också precis börjat intressera sig för katterna och stackars Myra som är så snäll och sällskaplig har blivit både luggad, knipt och slagen. Men hon hoppar fortfarande ibland upp i sängen och lägger sig mellan mig och beben på mornarna, så helt upprörd kan hon inte vara.

20180320_002

Selma är lite skyggare av sig men kanske också därför desto mer fascinerande. Märker att Blenda ofta följer henne med beundransfull blick, och ibland skrattar hon liksom till då som att hon bara slås av glad häpnad utav vilken FANTASTISK varelse detta djuret katt är. (Kanske projicerar jag en smula här. Men jag menar, jag ser ju mig själv i henne ibland, fast folk oftast menar att hon liknar Alfred. Antal gånger folk har sagt hon liknar mig: Tre.)

20180320_003

Och titta här då!! Som vi säger häromkring: NÅ VOJ HUHHU.

Esmeralda är förresten också här, märker nu att jag inte knäppt någon bild på henne. Uselt. Två främmande hankatter har också strykit omkring husknutarna. En dag blev det slagsmål och jag är lite imponerad utav hur tuff Selma visat sig vara. Myra, however, skulle förstås gå fram och typ ge en vänskaplig puss och det var så slagsmålet startade då den främmande hankatten fick panik och slog till henne. Då rök Selma på och de rusade iväg, Myra skyndade efter, förbi Esmeralda, som i sin bestörtning ville bidra på något sätt och således slog till Myra hon också. Håhhå.

20180321_001

Och själv har jag blivit förkyld. Hade ändå en bra hårdag idag vilket fan inte är ofta, rent generellt, och särskilt inte nuförtiden med mitt post-graviditets-urtunnade hår. (Har förstått att hårförlusten beror på hormonförändringar, ej amning så som ofta anklagas vara skurken.) Vaknade med rivig hals i förrgår och på den vägen är det. Har hostat en del och tänkt att jahaja det ska väl bli kikhosta av det då, tack Jakobstad.

I övrigt känns det lite coolare att åka hit till nejden nu då Blenda fått fler vaccinationsdoser. Sist vi var här så hade hon exempelvis inte hunnit få något mot kikhostan då, och det kändes inte så trevligt att tänka på den saken då vi rörde oss bland folksamlingar — i Jakobstad där en liten epidemi var på gång. Jag skulle inte påstå att jag är hypokondriskt lagd eller särdeles ängslig vad det gäller sjukdomar och sånt, men förstås blir jag lite extra nervig som nybliven förälder, men fan ändå. Att man ska nödgas oroa sig för något sånt i ett modernt i-land. OBS är ändå inte i närheten av lika hispig som folk nu är p.g.a. VARGEN.

Vårdagjämning igår och idag har ju faktiskt såväl sol som temperatur legat på plus. Jag höll dock på att bli stugtokig så vi åkte in till stan så att jag fick loppa lite. Köpte bland annat en golvlampa, en med likadan fot som en jag spanat på här hemma och funderat hur jag skulle lyckas stjäla av mamma utan att hon skulle märka det. Nu måste jag alltså inte, för jag har en egen! Skärmen som jag ska byta till har jag i Vasa och den köpte jag tidigare i vintras, när två av mina vänner kom på besök och jag hade natten innan drömt att den ena av dem var gravid och JAG HADE RÄTT. Ursäkta att jag släpper bomben så här bara men ja, jag är alltså synsk. Så har det visat sig! Det har också visat sig att jag numera är en sån som tycker det är HUR JÄVLA KUL SOM HELST när vänner väntar barn eller hoppas på att få vänta barn snart. Känner så här: AAAHHH!!

Sen vi kom hem igen har jag mest bara snuvat och nyst. Att vara ute och tossa omkring på ett par loppisar gav mina förkylningssymptom sparken i baken de tydligen behövde, och de bestämde sig om vad de skulle göra. Tyvärr var det att attackera istället för retirera, men egentligen är det på sätt och vis skönare så här ändå. Nu vet jag i alla fall att jag är förkyld och allt som kvarstår att göra är att krya på sig. Innan var jag något frustrerad på att denna vistelse här i norr inte blivit som avsett, men å andra sidan är den som semster trots att vi är precis lika mycket lediga där hemma i Vasa. Om vi bortser ifrån hur jävla typiskt det är att bli sjuk t.om. under den semstern som blott är på låtsas, så är det väl ändå ganska himla najs.

delar av en dag

dokumentation & situation

20180221_catwoman

Häromdagen då jag hade en sån usel dag så var den ju inte alltigenom sådan. Merparten av den kände jag mig förvisso sannerligen inte som någon Batman, Catwoman eller annan superhjälte — förutom just då jag tog den där bilden, för då sammanträffanden lustar sig sådär så känner man sig ändå ganska 💥.

Redan från morgonen så strulade den där dagen. Fast nu just kan jag inte minnas vad det var som ställde till det och det är ärligt talat ganska skönt sååå jag avstår ifrån att anstränga mig för att försöka minnas. Vad jag däremot minns är att jag hade huvudvärk och var så dåsig att jag blev klumpig och slog armbågar och knän och höfter i en massa saker. Hela ryggraden var stel och värkte så att allt var obekvämt. Nä fy fan, inga goda förutsättningar för dagen alltså.

20180221_kaffemunk

Sa åt Alfred att jag måste ha MASSOR med munkar för att dagen skulle bli någorlunda okej. Vi gick till Lidl, men en munk fick räcka. Bättre än ingen alls men likväl ett val jag ifrågasatte väl där hemma igen. EN?! Jag skulle ju ha massor. Vilken idiot jag var.

Min nyaste kaffemugg muntrar förresten alltid också upp mig, inte bara p.g.a. innehållet då men titta så fint blåspräcklig den är! Har fått dille på spräckligt och fräknigt porslin så det är sådant jag kalibrerar hökblicken enligt på loppisar nu för tiden. Trodde jag var unik i detta men så insåg jag senare att det verkar vara nån stor trend just nu, pfft. Typiskt. Precis som färgen gult som jag tyckte var min grej, MIN. Och nu är den överallt!

(Här kan vi ta en paus för att kasta en talande blick på min gulspräckliga bakgrundsgrafik.)

I alla fall, det finns ganska mycket andra-hands-spräckligt, har det visat sig, men det måste vara spräckligt på rätt sätt. Det måste ha rätt känsla. Har inte kunnat specifiera den känslan ännu men jag tror att den antagligen måste träffa nånstans på skalan mellan rustik och boho. Får gärna föra tankarna till bastant äggskal, då vet man med säkerhet att det är 👌.

20180221_blendamo

Och Blenda var glad efter vår tur utomhus! Hon är oftast på gott humör nu för tiden, egentligen. Stunderna då hon är helt tillfreds med tillvaron utan att vi måste anstränga oss särskilt mycket blir bara längre och längre. (Precis då jag skrev detta började hon yla utifrån balkongen, hehe. Sinne för tajming.) Hon har börjat skratta ljudligt mer ofta, ler mer och jollrar mer. Ni som följer mig på instagram såg kanske att hon en kväll för ett par veckor sen plötsligt på skötbordet låg och sa HEJ mellan sina sprattel?!

Jag menar hur ska man inte bli på bra humör av sånt? Klart att det hela är värt det och mycket mer — fast det är jävligt svårt ibland — som om det ens behöver sägas.

Häromdagen då jag blev så frustrerad på avbrott (katterna turades också om med att kräva uppmärksamhet) så kändes det bara som att jag i stort sett blivit tvungen att sätta mitt eget liv på paus. Och det kan man väl säkert räkna med att ska hända då man får barn men jag har inte lärt mig hantera det ännu. Samtidigt så har jag ju faktiskt lyxen med att ha en sambo som mest jobbar hemifrån, så vi är alltså två som kan turas om med att avlasta varandra. Ändå så är det så svårt för mig att få det där lugn-och-roet som jag så suktar efter. Jag kan inte dra iväg någonstans för att skriva och jobba eftersom att jag måste göra sådant för mig själv — omvärlden stör koncentrationen och jag blir, om möjligt, bara ännu vresigare. Lösningen för mig, under jobbiga dagar, har varit att bestämma mig för att okej, idag har jag inget eget liv. Om jag accepterat det så har det mestadels gått riktigt bra! Kanske är det dels därför jag blir så frustrerad när jag inte kan ”lösa ut” egen tid som jag avstått ifrån att ta ut då, typ. Alltså inte att jag tänker så medvetet, men att jag bär på nån slags ojämn orättvis okänsla.

Alltså, jag är för det mesta glad och jag mår bättre nu än jag gjort på ganska länge. Jämför vi med hur jag mådde för ett år sen så är ju skillnaden helt absurt gigantisk. Men ibland känns det som att jag går omkring här hemma och får inget gjort medan tiden bara rinner mig ur händerna. Som att jag seriöst inte VET hur man gör något av tiden. Det här faktumet att jag inte hinner med något förlamar mig och gör allt ännu svårare att ta itu med och färdigställa. Varje lilla projekt jag tar mig an stannar av, antagligen för att jag inte kan hantera så många avbrott. Jag saknar det där att bli fullkomligt uppslukad av något, vet ni. Månader har passerat i ett nafs och all denna ”lediga” tid som jag skulle göra så mycket av har jag gjort knappt något alls av. Jag skulle ju skriva en bok! Eller påbörja den i alla fall. Istället går jag konstant omkring med denna känsla vad det gäller så gott som allt: Sen.

Men så kan man inte alltid tänka, det vet jag, och det stressar mig som fan. Vid något sedan så är det för sent.

Äh, jag vet inte. Låter så dyster då jag egentligen denna dag är på gott humör. Tycker inte att något av det jag här försökt beskriva väger lika tungt som det gjorde för ett par dagar sen. Det var väl dags att tömma bägaren, bara.

tänk på vilodagen så att du helgar den

dokumentation & situation

20180119_denfoerstadagen20180119_publik

Helg! Tänk att det varit helg. Lördag och söndag smög sig förbi som vilka andra veckodagar som helst. Det händer lätt när varje dag ju i princip är en upprepning av lördag och söndag, för sådana som mig som är föräldraledig och dessutom har en sambo som mest jobbar hemifrån. Ofattbart att det redan är tisdag. Jag hinner inte med!!

Vi sökte oss ut i fredagskvällen, genom vinterkölden, till teatersalen. På vägen dit lämnade vi Blenda hos Alfreds mamma och lite ovana med att vara på tumis så bänkade vi oss för att titta på genrepet av Den första dagen. Jag vacklar av och an med vad jag tyckte om den. Många rörande scener, många humoristiska ögonblick, många enastående insatser, och så vidare, men ändå lyckades jag inte förtjusas helt. Tyckte att den emellanåt blev övertydlig medan annat kändes något flyktigt. Sen var det bruket av n-ordet — tycker att ska man använda det ordet så ska det nog finnas en jäkla bra orsak till det. En del scener var ovidkommande även om underhållande, vilket väl är okej, men jag saknade nog mer symmetri, eller en påtaglig medvetenhet om asymmetrin. Samtidigt, då jag läser recensioner som talar gott om pjäsen så håller jag med om vad som sägs —  jag gillade mycket av den, men jag tror att för mig så var det ögonblicken som bar den snarare än helheten.

Vad annat har hänt sedan sist då? Ursäkta för urtråkigt ämne, men: Jag har försökt blogga utan att lyckas. Detta är lite ironiskt i.o.m. att jag i ett utkast nämner att jag funderat att jag måste bli bättre på att publicera inlägg fast de känns halvklara. Ehem. Ofta avvaktar jag för att tänka lite till utifall att jag hade mer att tillägga. Ibland har jag ju det men oftast så resulterar det bara i att inlägget börjar kännas utdaterat och irrelevant och så förblir det i utkast-mappen för evigt. Bla bla bla. Det finns annat jag kunde säga om bloggandet men inte ens jag orkar höra på mig själv. Vi säger så här: Det krånglar.

Såg ni förresten Blendas urtjusiga dräkt på bilden i föregående inlägg? Den fick hon när Karolina och Tina kom och hälsade på en dag i förra veckan! Vi loppade, åt pizza och loppade igen. Jag skulle ta en massa bilder till ett fett blogginlägg den dagen men sen gick det som det gick. Blev så innerligt sur och missnöjd med mig själv när jag kom hem och insåg att jag fotat typ fem bilder, alla från samma tillfälle, och alla suddiga. Det tog verkligen kål på blogglusten. Jag ville liksom göra ett sånt här piggt, sprudlande, liksom Sandra Beijer-igt inlägg som tjoade KOLLA! JAG HAR VÄNNER!, men istället så blev mitt bildmaterial så jävla deprimerande att det satte stopp för allt. På tal om bloggkrångel. Nä huhhu. Men det var en fin och rolig dag, det var det.

v for victory

opinion & reflektion

20160920_pubtoaselfie

Kollade igenom mina utkast och hittade denna bild från september i fjol, men jag kom tydligen aldrig på något att säga om den då jag laddade upp den för ett år sedan. Då jag ser den nu slås jag av hur det känns så främmande och samtidigt inte alls. Det där varandet, menar jag då, att något salongsberusad ta spegelsjälvisar på vessan i en halvstökig pub där roskisarna sedan länge svämmat över.

Jag vet inte varför jag tycker min ton låter lite föraktfull där för jag  menar det inte så, jag mådde ju bra. Jag trivdes! Säkert var jag en aning självkänslebubblig utav alkoholen, så där som man kan bli, när en Bra Känsla stiger upp till huvudet som kolsyra i ett glas läskeblask. Jag var glad i mig själv, om man kan säga så. Inget att se ner på i det.

Nu är det länge sedan jag knäppt av lulliga poser, och ändå känns det som att i en någon parallell verklighet är det precis vad jag gjorde förra helgen, och kanske gör nu nästa. Det känns ju inte som att jag slutat med sådant, som att den tiden är förbi, som att det livet är över, vet ni. Fast det är ju det, inte helt, men. Det kan väl aldrig bli på samma sätt igen. Det ska väl inte.

Pratade med Karin igår om hur livet går vidare och hur saker förändras. Vi kom in på att det kan kännas märkligt när man tänker på det, det gör ju det för mig också, att hux flux är jag här i nuet och i det har jag ett barn som blir fyra veckor på lördag och som i dag fick sitt första brev adresserat till Blenda Mo Portin och som är en liten miniperson som är så akut och onekligt verklig, och det är definitivt något befängt med det saken, för det är ju en sådan sak som alltid känns så avlägset. Fast jag nu i ganska många år redan tänkt att barn börjar bli mer och mer angeläget så var det ju så ofta ändå inaktuellt. Inte något jag tänkte på, oftast. Inte exempelvis den där kvällen på puben med spegelsjälvisen i september i fjol — att jag ett år senare skulle vara höggravid, sådant har jag ju aldrig föreställt mig på det sättet. På något vis har ju barn alltid hetat ”sen” och ”nångång”, fast jag förstås vetat att vid något skede så måste de ändå heta ”nu”, eller kanske Blenda Mo.

Och ändå, fast att iaktta hur allt förändrats kan kännas besynnerligt och mellan varven förvånande, så känns det ändå inte onaturligt. Inte alls, faktiskt. Det kan också överraska mig ibland, att det kan vara både och.

Jag visste det inte då, på puben för ett år sedan då jag tog bilden som jag då inte hade något att säga om ändå, men jag fick nog posen rätt.