Tvåminutersregeln

inspiration & kreation

Jag hörde ett sånt bra life hack igår, eller jag tror att det kan vara bra fast jag inte aktivt testat det ännu. Har haft en oproduktiv (skrev först oproDUKTIG, hashtag truthsayer), motig vecka och nätterna har varit usla, dels på grund av bebis men också till stor del på grund av oproduktiviteten och motigheten som hållit mig vaken. Ska också erkänna att jag har njutit av att vara vaken ett par timmar efter att alla lagt sig, alldeles för sent på dygnet för att få något gjort, men det har varit så skönt att bara vara, vet ni? Hur som helst så har det blivit snöbolligt, helt enkelt. Kanske är det därför jag är så peppigt inställd till detta livsknep, ser fram emot att dela in nästa vecka i tvåminuterssjok så ofta som möjligt och se vad som händer.

Knepet heter tvåminutersregeln och är för alla er som har svårt att få saker gjorda utav en orsak eller annan.

Kanske för att ni inte tycker att tiden räcker till eftersom en stor del av den går åt att angsta över att saker måste göras. Låter det bekant?

Kanske för att ni, ärligt talat, tenderar vara slarviga? Såna som drar ut kläder ur garderoben men tycker ni inte hinner med att vika in dem tillbaka och ni ska göra det sen, men vänta, plötsligt är det ett berg av kläder? Och när ska en hinna ordna upp det?? Låter det också bekant?

Kanske för att ni är lagda åt prokrastinering? Såna som i dessa Messengertider blivit urusla på att ha kontakt med folk eftersom lättillgänligheten sätter en oförklarlig press på er, en som får er att titt som tätt bara inte fungera? Så att ni läser mejl när ni egentligen är upptagna och sen glömmer att svara? Eller så att ett meddelande kan kännas som ett fönsterkuvert innehållande ett kravbrev (det är det sällan) och detta får det att knyta sig i magen på er och ni tänker ”jag tar itu med det där sen då jag sansat mig” och så plötsligt har ni ägnat ett sekel och fyra Buffy-maraton åt att vänta på att planeterna ska alignera sig i en rät linje och ni ska känna att jamen nu så nu är jag redo att ta itu med alla krav som inte ens någonsin fanns?? (OCH ÅH VÄNTA nu har det dessutom blivit pinsamt att det dröjt så länge, sååå nu kommer det antagligen ta ännu mer tid innan ni samlat er tillräckligt för att ta er över den tröskeln också?) Va, låter det fortfarande bekant?

Är ni jag eller??

Så då är regeln sån att vi ska ställa oss frågan: Tar det under två minuter att göra? Är svaret ja, då måste vi göra det direkt. Är svaret nej, då får vi skjuta på det lite. Det är helt okej. Men, blott ynka två minuter har vi väl så gott som alltid tid med och ork för.

En annan fördel är att ska vi göra något som känns jävligt jobbigt, så kan vi till exempel tänka så här: Ja, okej, det kommer vara jobbigt, MEN jag får bara sätta två minuter på det. Sen måste jag ha det gjort och då ska jag tänka på nåt som får mig att må bättre. Då är det över. Och dessutom, oftast känns det ju skönt att ha jobbiga saker avklarade.

Ja, jag vet inte, kanske är sånt ganska självklart för de flesta? Kanske det ANTAGLIGEN är meningen att såna riktlinjer ska människan förstå av sig själv utan att behöva få en klar regel presenterad för sig som verktyg för att Hantera Livet. Eller känns så, som att jag bara missat det, medans friska, sansade, välbalanserade människor be all like ”Öööh välkommen till vuxenlivet din smutsiga lilla idiot”.

20181021_esmeralda

Ett annat tips är husdjur.

Och det knepet har jag faktiskt hittat på HEEELT själv och iiingen annan har tänkt den tanken förut så det så

Har ni nåt annat life hack (for life dummies eller ej) på lager? Vill inte avslöja för mycket men de kan tänkas behövas här borta.

Annonser

I måndags

dokumentation & situation

20180917_host

Vi trippade iväg mot loppis. Trotsade förkylningen för jag höll på att få spader av att sitta hemma. Den här sjukdomen verkar ha sammanträffat med en envist aktiv och rastlös fas, så soffpotatismen har varvats med en del hemmafix. Har till exempel målat en bit vägg i köket, det jag påbörjade för åttio år sedan om ni minns.

Vi har också gjort klart vår Billy-hylla. Jag har sågat bort en bit ur den för att få den att passa runt en dosa i väggen, vi har skruvat fast den i väggen så den står stadigt, kilat upp med MDF-skiva och paff där under för att passa vårt sneda golv (och jag sågade mig i fingret endast 2 ggr! Är så jävla klumpig då jag är förkyld, slår i mitt huvud cirka överallt) och Alfred har monterat skåpdörrar på den och jag har satt i hyllplan och fyllning. Ska göra ett inlägg om detta snart, bara för att visa hur det blev. Brukar vara dålig på att följa upp med resultat och dillar mest om PLÄÄÄNZ men nu så, nu har ni mitt ord.

Framför hyllan så har jag inrett en liten lekvrå åt Blenda. Den har tagit katträdets plats, som fick flytta in i vårt sovrum istället tills att det ska bytas ut helt och hållet. Hade en vision om att jag på loppiset skulle råka snubbla över en helt magnifik liten glad och färggrann men värdigt stolt matta att ha i lekvrån, men så blev det ju inte. Äsch nu måste jag gå igen. Äsch äsch.

20180917_lus

Vi granskade istället utbudet av pocketböcker. Har tänkt att jag ska bli en sådan som läser. Som jag brukade vara, innan internetuppkopplingar blev konstanta. Det var så länge sen, känns som ett annat liv.

Eller vaddå känns, det VAR ju det. Verkligheten var ju helt annorlunda. Sjukt att leva i en tid då saker förändras så jävla snabbt. Flygplanet uppfanns och inom loppet av en livstid — 66 år senare — spatserade människan omkring på månen efter att ha åkt dit i en rymdraket. Och här sitter jag och gapar bara om att internet gick från söligt och spartanskt till snabbt och ständigt. Hallå va.

Hur som helst.

Har gjort en drös fina litterturfynd på det här loppiset den senaste tiden. Idag blev det Chris Kraus I love Dick från 1997 men som alla läste cirka 20 år senare (själv blir det ännu senare), och Vladimir Nabokovs Lolita från 1955. Femtio cent styck.

Har haft Lolita i inbunden variant i flera år, men jag verkar ha gjort mig av med den under förra sommarens flytt. Kunde inte motstå att ge den ett nytt försök som pocket istället. Det är nåt med hårdpärmsböcker som ger mig prestationsångest. Eller egentligen är det sekundärt att det känns som att det förväntas vara så väldigt seriöst att läsa dem, den främsta käppen i hjulet är att det känns opraktiskt redan i tanken. Pocket är mycket bekvämare bara, ett mer vänligt sinnat format.


Det här skulle jag bara hitta på NÅN ynka avslutningsrad på när jag skrev det i måndags, men där kom jag av mig. Visst är det sjukt hur lätt hänt det är? Att grejer bara aldrig BLIR.

I måndags grinade Blenda med jämna mellanrum tills att den sena kvällen blev mitt i natten och jag hade blivit så provocerad av avbrotten att jag gav upp. I tisdags var vi på språng nästan direkt från att jag vaknade och när vi kom hem igen hade Alfred fortfarande program så jag var ensam Blenda-ansvarig, och tillfällen för att ta mig an det här med blogg kändes väldans avlägsna.

Men nu är det onsdag. Och jag vill egentligen skriva om något annat, göra ett nytt inlägg, men jag tillät mig inte. Antalet opublicerade utkast ligger just nu på 243. Jag tycker det är ganska bedrövligt och absolut alldeles tillräckligt. Ett färre i alla fall, nu när jag klickar på ”publicera”.

Inomhusdagar

dokumentation & situation

20180912_101049

Vilket weirdo höstväder vi har. I måndags gick jag ut i bara kortärmad polo (nepp, inga byxor) och tyckte förvisso att det var ganska lyxigt men också att det kändes något förlegat, lite förra månaden liksom. Sen kom åskan. Sen regnet.

I tisdags när jag och Blenda gick hem från öppna dagis svängde jag in via en butik och när vi skulle gå ut igen så bara öste det ner. Fullt ös medvetslös-öste. Blenda hölls tämligen torr trots uruselt regnskydd men jag blev däremot genomblöt, fast tyckte i och för sig att det var ganska mysigt. Helt sjukt hur det bara fortsatte att ösa ner allt hårdare och hårdare. Det var som slutet av ett klassiskt stycke där symfonin bara ökade och ökade. (Fullt ök schalottenlök.) Precis när vi kommit in genom dörren här hemma så nådde regnet sin crescendo, hela världen bara dånade.

Varsågoda för väderleksrapporten. I imperfekt dessutom.

Igår skulle vi egentligen hämta ett skåp från Katternö, men på grund av regnet sköt vi på det tills idag. I dag har Alfreds förkylning blivit sämre istället för bättre, så vi tvingas skjuta på det ännu lite till. Tills nästa regnfria dag, antar jag. Lite snopet, blir så otålig och hade peppat så inför att få plocka in saker i skåpet ikväll. Och att se hur det passar in! Men säkert bra. Det ska stå i köket.

Men jag får pyssla med annat istället, det finns ju en hel del här att bara välja och vraka mellan. Greja med bokhyllan, måla väggar. Städa. Tömma köksgolvet på grötklimpar och bananbitar — och eftersom Blenda just vaknade: snart fylla på golvet med ungefär samma varor igen. Ja ja. Circle of life y’all.

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå

opinion & reflektion

20180908_203515

Ohoj! Där stod jag i lördags och hängde på toan i en hytt medan Blenda sov och Alfred underhöll ett gäng politiker. Vi var på en dagskryssning till Umeå och jag hade tänkt posta en drös med bilder från det men blev alldeles för lat och trött. Det får bli senare.

Och på tal om politik så känns det ju som att man borde säga något om det svenska riksdagsvalet, men jag har bara följt med det med ett bråkdels öga och knappt ens det. Läste i alla fall att 17,6 % av dryga 6,3 miljoner personer röstade på SD. Men eftersom det bor över 10 miljoner personer i Sverige så betyder det inte alls att var femte svensk röstade SD, så som vi får anta att det kommer påstås, utan var tioende.

Detta ska jag minnas vid vårt riksdagsval i Finland nästa år. För det brukar ju hända sig att man blir lite knäckt utav resultaten.

Jag såg något kampanjslagord om att ”göra Sverige bättre”. Det var inte SD som låg bakom det fast det låter så — och jag tänkte på att ”bättre” betyder olika saker för olika personer. Sen tänkte jag på det som Margaret Atwood skrev i Tjänarinnans berättelse, att ”Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga.

Tror ni att det är så?

Hur som helst så tycker jag då, när det kommer till val, att det är viktigt att reflektera över vilka det är som har råd att ha det lite sämre. Kanske är det de som redan till börja med har det lite bättre, de med fler alternativ och med mer frihet att göra som de vill.

Eller vad tycker ni?

För det tar ju faktiskt emot att ta ännu mer ifrån de som redan har så lite, tänker jag. Eller det torde det göra så länge man har ett hjärta alltså. (Vilket jag tycker att vi för all del kan förmoda att alla har, men ibland verkar det ju tveksamt. Ibland känns det som att det finns skäl för oro, ändå.)

Somliga har råd, andra inte.

Övergångar

dokumentation & situation

20180821_lavendel

Pust, vill jag säga efter den förra veckan som gick. Den bara rusade vidare och det var så mycket jag kände mig tvungen att prioritera bort. Fösa åt sidan och hoppas på att det inte skulle resultera i en alldeles för stor snöbollseffekt. Det blev sådär att jag fick ta på mig skygglappar för att se vartåt jag skulle, men svårt var det ändå att inte virra i små cirklar på stället.

Jag har legat vaken mycket medan något, mycket, gnagt i bröstet och i bakhuvudet på mig. Två nätter vaknade jag av mardrömmar i vargtimmen och hölls sedan vaken en lång stund. Återvände till samma mardrömmar gång på gång, vaknade till igen. Lavendelkrukan jag inhandlat till sovrummet hade alltså tagit sig vatten över huvudet, blommans aromaterapeutiskt lugnande egenskaper till trots.

Samtidigt har veckan innehållit mycket bra och fint också. Cykelfärder, kaffestunder, vardagsguld, ni vet. Och under gårdagskvällen fick jag äntligen ordning på lite spretiga saker, mindes sådant jag glömt, och kände att jag simmade upp till ytan igen. Skrev en kort att-göra-lista på två punkter. Sedan sov jag i tio timmar — förvisso inte helt oavbrutet, men ändå.

20180826_illuminera

Veneziansk var exempelvis riktigt fint. Vi hälsade på hos vänner, och det blev så att vi var tre par med tre småttingar varav den ena inte ännu är född. Blenda sov en stund i sin vagn i tamburen och när hon vaknade fick hon komma upp och fortsätta kalasa fast klockan var elva, tolv, sent.

Och vi pratade om hur det var att gå på fest när man var barn, att följa med föräldrarna någonstans, och jag tänkte på att det är så det är nu, fast cirka trettio år senare och kanske om trettio-nånting år till kommer våra barn sitta och prata på en fest kring tända ljus och minnas hur det var, att somna på någon soffa någonstans och vakna när mamma bär ut en till bilen och hur tryggt och mysigt det var att få somna om i hennes famn. Just det var inte mitt minne, utan någon annans, men jag tog det till hjärtat. Och kanske har jag varit med om det också, för det.

Sedan gick vi ut och tände sprakastickor, tomtebloss, och vinkade ceremoniellt adjö till sommaren. Gick hem under en rund, klar måne.

Och nu är det höst, i alla fall i Österbotten. Märker ni också att det känns helt rätt att det är så? Fall into place.

sensommaren bär juveler

dokumentation & situation

Vi har åkt ut till landet och jag har förstås inte kunnat hålla mig ifrån att fota lite naturvyer. Fast bara några bilder, sedan tog batteriet i kameran slut.

20180811_vinbaer

Hann i alla fall föreviga vinbären som hänger som tunga juvelprydda smycken på buskarnas grenar. Påminner mig om då man var liten och draperade sig i alla mammas pärlhalsband, fast med en bättre känsla för stil.

Det blev en ganska spontan tripp hit och även en kortvarig en. Ändå hade vi tur med att några kompisar kunde umgås, så vi fick besök. Plötsligt var vi sju personer här, så kul!

Imorgon tänkte vi åka på loppis i Jeppis innan vi åker hemis. Nej skoja bara, säg inte hemis, det låter äcklis. Hur som helst, känner att då börjar höstfynden. Min prioritet har skiftat i och med den här helgen. Sommarplaggen känns inte längre lika aktuella nu. Säsongsbytet närmar sig.

Luften har förändrats, den högsta värmen har böljat förbi och atmosfären säger sensommar. Välkomnar detta, är väl ingen galning heller. Mina batterier, liksom kamerans, behöver också laddas och jag är mör i både kropp och knopp. Men hösten andas pånyttfödelse och så ska det va.

En nekande summering av mitt innersta väsen

opinion & reflektion

En kompis till mig summerade nyligen mitt innersta väsen i en simpel fras.

Tidigare i somras, när jag övernattade på sjukhuset med Blenda en natt, så fick jag ett meddelande av Frank som också var där med sin dotter. ”Funderar om vi är vägg i vägg”, skrev han. Jodå, det var vi!

Han hade hört min röst genom väggen och känt igen den. Eller egentligen hade han känt igen sättet jag sa ”nej” på, sa han. Eller mer specifikt, sättet jag sa ”neeeeeh”. Så skrev han.

Ganska imponerande! Alltså av honom. För mig något förbluffande. Säger jag nej (läs: neeeeeh) på ett väldigt utmärkande sätt? Bräker jag fram det som en bergsget som nyss förlorat i musikfrågesport och tappat sitt fotfäste på den närmast lodräta bergsväggen? För lite så föreställde jag mig det då.

En tid senare då vi sågs var jag fortfarande förundrad. Och han förklarade att det bara är att jag säger det på ett särskilt sätt, att jag liksom andas ut då jag säger det. ”Du slappnar av på nej”, sa han.

Jag slappnar av på nej!!

Det är ju jag i ett jäkla nötskal det. För visst fasen är det så. Jag slappnar av på nej.

20180420_veryspeciallady

Inte jättestarkt relaterat till inlägget, men borde ha köpt.

Har aldrig förr så tydligt känt att min personlighet äntligen håller på att utkristallisera sig. Här har jag i 34 och ett halvt år gått omkring och känt mig lite diffus i kanterna och så bara PANG en kontur.

Hej jag heter Linnea och jag slappnar av på nej. Du då?

Böljor & dyningar

dokumentation & situation

20180725_btrappa

Får ni också känslan av att den här värmen är någon slags kuvös som bara ruvar, ruvar och ruvar? Utan att resultera i mycket annat än frustration? Som att den får saker att igla sig fast vid en och klia, störa, gnaga vartefter, i efterhand.

Börjar snart tro att jag håller på att få något nervsammanbrott, inte på grund av själva värmen men som att den är vad som manar fram det. Känner mig just nu så spretig åt alla håll utan att nå någonstans. Hopplös dag, möter bara distraktioner och hinder.

Har varit så upptagen de senaste dagarna att jag inte hunnit blogga fast viljan har funnits. Det är också störigt och får mig i obalans. Men egentligen är jag, som de säger, in a good place. Det är bara det att jag inte haft tillräckligt med tid att känna efter på sistone.

Men nu har jag helt egen tid på gång här. Alfred tog Blenda till biblioteket. Jag har lämnat telefonen i ett annat rum. Jag har ätit en banan, ifall att det är så att jag surar för att jag egentligen är hungrig utan att fatta det. Med den här hettan så, vem vet?

Kanske behöver jag bara svalka av mig. Vem gör inte det?

Jag har hur som helst grandiosa planer för augusti, guldgusti, bloggusti. ”Grandiosa” är kanske att ta i men ni vet, allt är relativt. Egentligen går planerna jag smidit enbart ut på att jag ska vara mer aktiv i bloggosfären — både här och där. Torde inte vara så värst svårt. På återseende!

Dagen som grytt och gått

dokumentation & situation

20180725_gryning

Gryningsljuset faller så magiskt i köket. Sommartid letar det sig först genom ett tjockt bladverk sammanvävt utav varierande trädarter och nu också genom den virkade duken jag hängt upp i fönstret — innan det till slut landar på köksskåpen.

Jag var fortfarande vaken när solen gick upp. Nån timme längre också. Satt uppe och fixade det sista med en webbsajt som jag ställt i ordning för Bertills & Jung, stans fräschaste kommunikationsbyrå. Eller ännu fanns det lite småfix att göra då omvärlden sträckte på sig och jag kröp ihop, men jag gjorde det sista av vad jag kunde.

Vaknade en och en halv timme senare av att Blenda kröp omkring i sängen. Alfred tog morgonskiftet som han så ofta gör, jag sov vidare i fyra timmar. Vaknade och kollade telefonen direkt, nervös över att något skulle ha gått fel med sajten precis vid lanseringen. Men festfiilisen fortsatte i gruppchatten med Linn och Anna och jag kunde andas ut och stjälpa i mig ett par koppar kaffe.

Hade gått och lagt mig med avokadoolja i håret som inpackning. Tvättade ur den, schamponerade tre gånger. Håret kändes annorlunda att dra fingrarna genom, och det var en lättnad. Under gårdagen hade jag, efter några dagars upptrappning, till slut blivit så trött på mitt slitna, slitna hår att jag klippte bort knappa tio centimeter med darrande hand. Bara stod inte ut med det.

Det når fortfarande en bra bit förbi axlarna men i jämförelse känns det så kort, men jag känner mig inte naken som jag alltid brukade göra när jag klippte topparna mer än ett par centimeter. Det är som att håret slits extra snabbt nu för tiden, känns som att luggen som är på utväxt aldrig kommer hinna växa ut för jag måste alltid rensa i topparna. Ska försöka göra oljeinpackningar mer regelbundet. Det kan väl inte bli värre i alla fall.

Vi gick ut för att hämta ett par gardiner jag beställt från Jotex. Egentligen ett par likadana som de jag köpte på loppis till sovrummet för ett fåtal månader sen, men alltså grejen är ju att det finns två fönster i sovrummet och det är bara trevligare med två gardiner per fönster. Är van med att tvingas kompromissa med detta på grund av loppisgardiners begränsade tillgängliga upplaga, men nu var ju inte sovrumsgardinerna av den sorten. Så jag slog till när reapriset inte längre gick att motstå.

Vi fortsatte in till matmarknaden som besöker gågatan den här veckan. Blev häromdagen lite besviken att vi inte hittade den italienska pasta-vagnen som i fjol gjorde en otrolig Pasta Alfredo som rördes om i — alltså inuti — en urgröpt parmesanost. Istället blev det då pizza med rökt mozzarella, inte fy skam det heller, men inte var det någon i-parmesanost-tillredd Pasta Alfredo inte. Det ska vi inte smussla med.

Men idag var köket från en annan kontinent. Sambo Alfredo hade spanat in en pop-up restaurang med afrikansk mat, tror närmare bestämt från Senegal. Så gott. Ofta när jag äter lunch ute så blir jag lite besviken. Rätter låter så bra på listan men det är sällan de helt levererar. Nu var det långt ifrån det — befinner du dig i Vasa så ska du genast uppsöka Afrasene-ståndet, ungefär framför Hesburger.

Släntrade av hemåt med ett par stopp här och där. När vi gick över gatan hann det slå om till rött innan vi var över hela och jag skjutsade Blenda i en paraplyvagn som jag loppade för nån vecka sen. Den har så små hjul att det kan vara lite krångligt att ta sig över en del kanter så jag stannade upp för att vippa hjulen över trottoarkanten och gick vidare. Alfred som redan stod på trottoaren då flämtade till och sa att jag nästan blivit påkörd. Jag hade inte märkt någonting alls i min koncentration på att manövrera vagnen, men han sa att en bil, som ju stått och väntat på grönt, gasat förbi cirka tjugo centimeter ifrån mig bara. Vad i helvete?

Blev efterhandsförbannad och önskar fortfarande att jag hade märkt så jag hade kunnat kasta min iskaffe på den eller nåt. Vilken jävla idiot. Man kan väl vänta två sekunder till fast det slagit om till grönt för tre sekunder sen? Vad är det för en pissperson som inte aktar en annan människa som dessutom håller i en barnvagn? Hade det känts bra att köra på mig? Knuffat omkull mig och vagnen? Så att vi — en förälder och en bebis — slagit oss på asfalten och trottoarkanten? Kanske ganska illa också? Nä, tänkte väl det.

Kommer hem, kollar telefonen och i gruppchatten läser jag att sajten ser annorlunda ut. Ahhh. Jag hade lagt till en översättning innan vi gick hemifrån men inte gjort den klart utan låtit den gömma sig i bakgrunden. Trodde jag — tyvärr påverkade det själva startsidan på ett oväntat sätt så att fel sida dykt upp där. Det gick att fixa väldigt enkelt och snabbt men fy fan vad störigt, den hade säkert varit så i ett par timmar. Och just idag då så många kollar in sajten.

För några timmar sen schasade jag iväg Alfred hemifrån. Jag hade precis nattat Blenda och då jag kom ut ur sovrummet satt han i soffan och såg hängig ut. Hans kompisar skulle gå ut på en öl men han tyckte han var för trött, ”Om det bara hade varit en timme tidigare”, sa han till och med. Jag bara ”Ja äsch… tråkigt” och sen går jag in i köket där jag kastar en blick på klockan. Som var åtta? Ha! Haha! Ingenting ju!

Men det blir väl lätt sådär, att (nya) föräldrar lever enligt bebisen dygnsrytm, som jag sa åt Alfred. Helt plötsligt känns klockan tio på kvällen som mitt i natten — i princip samma tid som jag förr i världen brukade piggna till och börja söka mig utåt om helgerna.

Eller kanske inte mitt i natten, det har närmast blivit nån slags märklig icke-tid. Lite sån här att nu har vi varvat ner. Inte så att vi går omkring och smyger här hemma men sådär att, tja, man skulle gott och väl både hinna och orka starta en maskin tvätt och disk, duscha omiljövänligt länge och dammsuga köket. Men utav respekt för grannarna så gör man inte det. Men man går inte heller ut. Utan man sitter hemma och lite rullar tummarna — fast förvisso på ett väldigt sövt och mestadels förnöjt sätt — men visst ska det erkännas att ibland kan jag sakna den gamla tiden då. När natten, rent av kvällen, ännu var ung klockan tio.

Men inte ikväll! Ikväll är jag tillfreds. Nu är klockan strax tolv och jag sitter här och äter choklad som förvarats i kylskåpet för att inte smälta bort bara utav inomhustemperaturen och inte ens solljus. Och Blenda sover. Sämre kunde man ha det.

Tropiska nätter

dokumentation & situation

Hej mitt i natten. Jag sitter uppe och ugglejobbar och väntar på åskan. Antagligen förgäves — den ska komma först imorgon eftermiddag. Men ett litet ösregn kunde vi väl ändå kunna få inatt? Skulle också vara så härligt att imorgon väckas av ett ordentligt dån ifrån regnet som slår hårt ner mot marken. Sånt håller vi tummarna för.

Det kom en skur tidigare ikväll och det lättade tillfälligt upp denna tropiska hetta. Gick ni ut och kände på luften? På doften? Nu är det kvavt och fuktigt igen. Som i ett växthus, eller en regnskog — föreställer jag mig. Har aldrig varit i en.

20180718_b&l

Det är en djungel här inne, också. Buskdracaenan har återigen skjutit i höjden så rejält att jag tvingats ställa krukan på golvet, innan stod den på en pall. Takhöjden här är omkring 2,80 meter. Växten gissar jag att når ungefär 2,40 nu med sitt högsta skott, men de brukar börja sloka lite sen då de får blad. Det är de som sticker ut runomkring oss på bilden ovanför. Nån gillar det här vädret, antar jag.

Guldpalmen ser yvigare ut än annars. Rundkalatean som jag nästan brände upp i fönstret har fått flytta in i rummet på rehabilitering och den tycks återhämta sig utmärkt. Benjaminfikusen som jag rätade ut häromveckan slukar vatten och sträcker på sig. Silverrankorna som hänger i fönstret beklagar sig inte trots att de utsätts för vinddrag dygnet om, då det inte ändå drar kallt. Jo, många tycks gilla detta väder.

Men själv är jag väl något tveksam. Läste ni Dan Lolax ledare Ja, du ska skämmas i Åbo Underrättelser? Även jag fastnar vid vad det betyder, varför det blivit så här och vad det innebär för framtiden. Klimatångesten ruvar kring hörnet, förstås. Vill påstå att man måste vara endera ganska ignorant eller arrogant om den inte gör det. Fast det behövs det sen ingen värmebölja till för att jag ska tycka så.

Om vi separerar den från allt sådant så har jag inte ändå jättemycket emot den här böljan i sig självt. Ibland har jag tyckt att det varit ganska härligt, egentligen, som utlandssemester utan att behöva lämna hemmet. (Hmm — klimarsmart?)

Det har förvisso varit tungt när det blivit så hett inne i lägenheten (flera dagar i rad över trettio grader), och både jag och Blenda har fått en del värmeutslag (jag fick ett helt clusterfuck runt naveln, tack för det högmidjade byxor), men vi dricker mycket vatten och låter fläkten gå. Det blev onekligen lättare sedan Alfred fick tag på ett par. Förstår att de tagit slut i alla affärer i flera omgångar.

Men alltså det är ju inte som att vi har några jättestora måsten, är vad jag menar. Vi får hur gärna som helst gömma oss inomhus. Eller utomhus under en buske om vi så vill. Så jag orkar liksom inte hålla på och varken oja eller carpa mig.

Orkar inte heller helt med vilken stor grej allt ska bli utan att liksom allvaret ses i det, om ni vet vad jag menar? För guds skull det är bara väder ju! Men också, folk dör utav det! Och sen klimatet! KAN vi please tala om klimatet utan att göra en tävling av hur mycket ångest vi har över det? Klart du mår skit, alla borde. Hela planeten mår skit, det är poängen.

Men tillbaka till vädret. Är man relativt ung, frisk och inte har ett jobb som väderleken gör utmanande eller rent ut farligt, så har man sitt på det torra, tänker jag. Mitt i all denna tropiska luftfuktighet. I väntan på åskregnet. Ska det inte komma nångång då?