Tagg: livet

Måndag till fredag

20190114_001

Måndag. Alfred och Blenda hade gått till fammos och jag kom plötsligt på vad man gör med sin egna tid: går på loppis! Denna stavgångare passerade just när jag riktade kameran ut från gården.

20190114_002

Vände höger längs med Klemetsögatan. Tycker den ser ganska trevlig ut i vinterskrud.

20190114_003

Gick ner till järnvägen. Gillar detta vita med små klickar av färg.

20190114_004

Och sen gick jag upp för trappan invid spåret till bron som går där över. Därifrån är det en kort bit till Comboliina, där jag letade förvaringsgrejer. Hittade en säck, en korg/låda och en bricka. Tyvärr alla från överskottslagret eller vad fasen den där avdelningens schtick är (hade förstås föredragit begagnat), men tröstar mig med att de i alla fall var saker jag faktiskt var ute efter och ingen tanklös spontanshopping.

20190115_001

Tisdag. Loppis är ju lite som godis, äter man det en dag vill man ha mer nästa. Så följande dag sa jag att jag ville åka ut till Oma-Tori. Alfred ville träna först och här väntade jag och Blenda på att han skulle bli klaaar nångååång dååå. Blenda hittade en penna att tugga på. Jag hade hällt bakpulver i mitt hår för jag orkar fan inte hålla på och tvätta det jämt.

Vet inte varför jag känner mig nödgad att förklara att tavlorna som står uppe på panellisten bara står där temporärt, men det gör jag. De står där temporärt hörni. Och GUD den där panelen. Är så trött på den.

20190115_002

Vi kom oss iväg till loppis och här inspekterade vi grejer mot slutet av hallen. Lovar att jag inte bara stod och stirrade på den halvnakna skyltdockan, hur det än ser ut. Var lite sugen på den höjbara träpallen framför mig men den var dyr och vi har inte direkt plats eller användning för den. Samma sak med den lilla blå bakom mig. Köpte istället fint omslagspapper och en bebisdocka åt Blenda.

20190115_003

Innan vi åkte hem stack vi in via Lidl där nära. Där fanns världens bästa barnköpvagnar, Blenda blev alldeles överförtjust. Det som var så bra med dem ur ett vuxet perspektiv var att de hade en hög flagga som hade handtag för en längre person, så att man kunde lite styra eller åtminstone bromsa in barnet en aning då det behövdes.

20190116_001

Onsdag. Jag fick ett meddelande till telefonen om att våra gardiner anlänt! Så vi gick längs med Formansgatan mot affären där vi skulle hämta upp dem.

20190116_002

Hela familjen! Förutom katterna.

20190116_003

På väg tillbaka gick vi en omväg och jag stannade och tog bild på detta hus för jag tycker det är så fint och så spännande udda. Denna gång var det gardinerna i det ena fönstret på nedervåningen till höger som fångade mitt öga. Månskäror och fullmånar. Räknar med att bakom dem hittas en klubblokal för ett esoteriskt sällskap. Typ nåt slags astroalkemigäng, tänker jag.

20190116_004

På kvällen besökte Blenda och jag moffa, alltså min pappa, som befann sig på sjukhuset här i stan. (Han är nu hemma igen och mår bra!) Helt uppenbart hade dessa två nåt bus på gång.

20190116_005

Hemma igen. Under yllefilten som vi fått av min syster Charlotta, samt Myra.

20190117_001

Torsdag. Hade hängt upp gardinerna i vardagsrummet och det var jävligt nervöst, ska jag säga, för det här med enfärgat beiget är verkligen inte ett område jag känner mig rutinerad och trygg i. Men gillar det! Det blev mycket mjukare och lugnare här hemma. De förra gardinerna var brokiga och drog rätt mycket uppmärksamhet till sig — nu kan man hur lätt som helst fokusera på oredan på golvet eller i hyllan istället!

Eller på det faktum att två stolar bara står där sådär utan större ändamål, utöver att ge nåt att Myra att sova på. Men det brukar ligga leksakslådor och säckar där emellan. De tycks fylla större mission då. Och jag vill inte föra upp dem på vinden riktigt ännu, jag har ju ganska nyligen klätt om dem. De stod i köket då men vi har bytt ut dem till Alfreds farfars gamla köksstolar.

20190117_002

Är särskilt förtjust i hur gardinerna ser ut mot de mörka svartbruna gardinstängerna och -ringarna som följde med då vi köpte lägenheten. Önskar att fönsterkarmarna och -spröjsen var samma färg också.

20190117_003

I soffan låg Alfred och spelade nåt tv-spel. På ena soffbordet en rulle hushållspapper för det är en sån skön inredningsdetalj tycker jag.

Skoja bara. Den står där för att Blenda blivit snuvig.

20190117_004

Selma kom och uttryckte strykande sin oro för att inte få tillräckligt med kärlek.

Kvällen innan så stod jag och pratade i telefon med mamma då jag känner något blixtsnabbt dunsa mot rumpan/svanken och så är plötsligt Selma uppe på mina axlar och börjar slicka på mitt hår. Whaaat! Hon har aldrig gjort så förr, hoppat upp bara sådär. Från golvet via ett studs på rumpan vidare till mina axlar. Men hon har också varit extremt uppmärksamhetskrävande på sistone. Sällskapssjuk och väldigt trevlig.

20190118_001

Fredag. Beundrade gardinerna lite igen i det sneddade solskenet. Tänk den där benjaminfikusen har jag haft nu i fjorton år! Köpte den på loppis i Jakobstad. Tog med mig den till Nykarleby, några år senare till Vasa. Det här är sjätte lägenheten Benjamin och jag bor i tillsammans.

Sedan gick vi till andra hörnet av stan för gå på ett ärende till Blendas blivande dagis. Hon börjar snart! Hade bara listat ett dagis som ligger väldigt nära oss på önskelistan, eftersom det var nåt med privat/kommunal-systemet som gjorde att man bara kunde sätta typer av samma dagis på en och samma lista. Våra andra alternativ var av annan typ än vårt första. Vi var så sent ute med att söka att jag kände lite så här: GNHGHGNGHHHH ORKA. Sen klarnade det lite då en person som jobbar med att dela ut dagisplatser ringde mig förra veckan. Det hade antagligen klarnat mer om jag inte hade haft feber och varit ganska flummig i huvudet, men men.

Förstod i alla fall att vi hade kunnat skicka in FLER ansökningar (kändes innan som en typiskt dum sak att göra som skulle fucka upp deras system så vågade inte), men förstod också att vi skulle få beslut redan följande vecka, alltså denna. Så skickade aldrig in nån andra ansökningslista, och som jag smått anat fick vi inte plats på vårt förstahandsval. Istället blev det på ett annat — lyckligtvis ett som jag tyckt att verkat super! Bara att promenaden dit är betydligt längre. Ändå tur!

Träffade några av Blendas framtida kompisar där och har en så bra känsla. Sa ”Hejdå småttingar!” när jag gick ut genom dörren och en massa små röster ekade ”Heeejdååå”. Har aldrig känt så här förr men cirka 16 år senare (?), efter att jag har dagvårdssommarjobbat och -arbetspraktiserat i min ungdom, så saknar jag lite att jobba på dagis. Det verkade så mysigt där! Och nu är jag ju inte ens rädd för små barn längre! Det skulle säkert gå mer smärtfritt nu än förr.

20190118_002

Hur som helst. Efter det dagvårdsärendet gick vi in till centrum och nångång under tiden blev jag mycket hungrig. Så då beslöt vi att det var dags för Rosso.

20190118_003

Där var det busigt! Blenda gillade sin antipastiassiett.

20190118_004

Eftersom vi inte hade med nån mat åt Blenda och det var fredag och hon börjar bli så armadis stor, så beställde vi in mat från barnmenyn för första gången. En helt egen pizza! En mycket uppskattad. Hon var på strålande humör och charmade såväl personal som kunder, främst med sina busiga flin.

Alfred och jag åt risotto, hans med karljohan och champinjoner, min med gremolatasås och massa grönsaker. Den var egentligen vegansk men eftersom jag fan inte kan med vegansk ost (förlåt) så bad jag om att få nån annan istället. Fick rejäla parmesanflingor! SÅ GOTT. Måste börja göra gremolata här hemma. Citron, vitlök och persilja — vilken succé.

20190118_005

Kvällen och veckodagarna avslutades framför tvn och På spåret.

Jag har för övrigt försökt ordna upp i hyllan, ser ni det? Kom bara halvvägs men gjorde ett knep att jag flyttade ut böckerna mot kanten av hyllorna så nu KAN vi inte en ställa en massa skit framför dem. *slug* Jag hade också rensat golvet helt tomt på leksaker för nån dag sen och både dammsugit och skurat, men, tja. Tidens mjölktand va.

Inga kommentarer

Bland pälsmalar och boklusar

20190109_b.jpg

Jag är ensam hemma med Blenda och katterna och har nyss (nåja, då jag började på detta inlägg, innan jag drog ut på tiden) nattat den förstnämnda. Blev lite tidigare än vanligt eftersom vi båda var så trötta. Har i ett par timmar längtat efter att hon ska somna så att jag ska få egen tid, inte minst när hon blev så trött att hon började bitas. Nu då jag har det så känns det istället tomt och tråkigt. Ångrar att jag bar henne till sängen så snabbt när hon somnade i min famn. Borde ha suttit kvar, läst en stund.

Är sen på e-boksbollen men nu är jag där. När jag mot slutet av fjolåret blev ställd några nyårsfrågor av Vasabladet så beslöt jag snabbt att ett nyårslöfte för 2019 skulle vara att läsa mer. I fjol läste jag knappt någonting så det krävs inte direkt mycket för att hålla det löftet. Ändå var jag lite orolig. Har varit så sjukt LAT. Det har oftast varit helt OMÖJLIGT för mig att sätta mig ner med en bok. Till och med att hörsla en har varit ohanterbart.

Men så häromveckan fick jag ett spontant infall att testa e-bok, nåt jag faktiskt aldrig tidigare känt mig dragen till. Har tvärtom tyckt det verkat för jävligt. Obekvämt och alldeles oromantiskt. (Haha! Tönt-jag.)

Och vet ni helt plötsligt satt jag inte och slösurfade planlöst under kvällsamningen, eller när jag köade en timme på hälsovårdscentralen för att få kollat till mitt finger, eller ett par nätter när jag inte kunde sova. Jag läste istället, och redan det gav ju resultat direkt. SÅ ROLIGT! ETT MIRAKEL! UNDRENS ÅR 2019! Känns som att jag äntligen sluppit in i en annan värld igen, som jag visste att fanns där bakom… alla vinterpälsar i den gamla garderoben uppe på vinden, antar jag att jag får använda som liknelse.

Har missat så mycket bra litteratur de senaste åren. Eller alltid, egentligen, är ju bättre på att läsa OM kultur än att faktiskt ta del av den… Men kan inte ni tipsa mig om det bästa ni läste i fjol? Eller någonsin? Eller det måste inte ens vara ”det bästa” utan istället nåt som stannade med er, eller som fick tiden att bara swoosha förbi, eller som kändes förbannat mysig, och så vidare.

Nu just håller jag på med Fatima Bremmers Ett jävla solsken, alltså biografin om Ester Blenda Nordström. Det är många som frågat och svaret är nej! Vi har inte döpt vår Blenda efter henne. Vi hade namnet på klart två, tre månader innan boken släpptes — men visst snubblade jag över Nordström när jag googlade på namnet och hade således litelite koll på henne. Bra namne, helt klart. Och boken verkar hittills lovande.

Alfred håller dessa dagar på att hörsla The Da Vinci Code och jag är lite avundsjuk för det är så otroligt vansinnesroligt att bli så uppslukad av en bok som jag plus många andra blev av den. Alltså det där att knappt kunna lägga den ifrån sig och tänka på den konstant — så var det för mig. Symbolism, konstmysterier, esoteriska sällskap etcetera, hallå va.

Borde egentligen läsa den igen nångång, har ju glömt mycket av den under årens gång, men bär läsupplevelsen kärt i mitt minne. Har förstått att man ska skämmas för att gilla koden men jag gör ju det och skäms inte. Tycker istället lite synd om Dan Brown som blev alltför populär för att tas på fullaste allvar. Ja ja, han gråter säkert jättemycket hela vägen till banken.

9 kommentarer

20 vykort från fjärde kvartalet

Det är årskrönikornas tid men jag har ju kört på kvartalen sen tidigare, så jag fortsätter naturligtvis vidare på det. Vill ni åka längre bak i tiden så gör ni det här: Januari – mars. April – juni. Juli – september. Och nu ett tjog bilder från oktober till december!

2018kvartal_oktober_001

Oktober. Höstsolen sken fortfarande starkt och vi hade äntligen målat ena vardagsrummsväggen med ett par lager grundfärg. Soffan stod lite mitt i rummet av den orsaken. Och nu då, vad har väggen för färg nu? Eeh… ingen kommentar.

2018kvartal_oktober_002

Mina föräldrar var de första gästerna att anlända när det var dags för ettårskalas! Senare kom också Alfreds föräldrar plus syster med familj.

2018kvartal_oktober_003

Mamma, eller mommo, hade med sig morotskaka och bullar. Själv hade jag fått lite dille på att baka så jag hade gjort banana bread, apelsinchokladdkaka med mascarponeglasyr, och så själva födelsedagstårtan som var sockerfri. Utgick från detta recept och satte bärpuré mellan bottnarna, tror att det var jordgubb och nypon. Täckt med grädde och kokosflingor och några jordgubbshalvor. Tyckte det var roligt att själva födelsedagsbarnet i fråga också fick äta av sin födelsedagstårta!

Kladdkakan var dessväre lite torr men här har jag ett tips! När första sjoket med gäster åkt satte jag den i en pajform som jag pressat apelsinsaft i och blandat ut med svag sockerlag. (Har man en vanlig torr kladdkaka så funkar säkert lite kaffe eller kakao blandat med vatten.) Den fick stå där och dra i sig i nån timme och faktiskt var den mycket bättre när följande gästgäng kom — våra kompisar! Lång kalasdag, men det är inte varje dag ens förstfödda och en själv som förälder fyller ett år.

2018kvartal_oktober_004

Vi åkte ut till Björköby den sista eftersläntrande sommardagen som damp ner mitt i hösten. Blenda somnade på min rygg.

2018kvartal_oktober_005

En hotellmorgon. Vi befann oss i Helsingfors för bokmässan och sov där ett par nätter. Två? Tre? Jättediffust redan hur länge vi var där. Hotellrummet hade för övrigt ingen taklampa och det höll på att driva mig till VANSINNE. Så skumt, alltså bokstavligen. Ellen, som bodde på samma hotell, berättade att hon hade en pyttedusch. Ingen kan få allt! Ingen!

2018kvartal_oktober_006

När vi kommit tillbaka från södra Finland och sovit en natt i vår egen säng åkte vi sedan följande morgon till Jakobstad. Där var det babyshowerbrunsch för Karin! Extremt bra gäng. Tyckte vi hade det så roligt och fint! Sen var det efterfest hos mina föräldrar, hehe. Huset stod nämligen tomt just då så det gäller ju att passa på.

2018kvartal_november_001

November. Vet inte vad som är på gång här men tyckte att Selmas gäspning kändes passande. Vi hade för övrigt här på bild två mattor på varandra och överst en filt. What? Varför minns jag inte varför?

2018kvartal_november_002

Vi lärde Blenda att sätta händerna bakom huvudet när vi säger ”Vogue!”. Aktuell referens, va? Nå, på åttiotalister och äldre så imponerar det ibland lite i alla fall.

2018kvartal_november_003

Fars dag! Den andra som Alfred firade. På den första var ju Blenda ungefär en tvärhand hög.

2018kvartal_november_004

Esmeralda bodde hos oss så länge mina föräldrar var borta i söderns land. Tycker hon har en sån näpen profil. En gammal liten kattant med lilagrått hår.

2018kvartal_november_005

Soffa och tv. Bra recept ändå.

2018kvartal_december_001

December. Månadens första dag och Alfred hade kokat risgrynsgröt. Blenda var MYCKET uppspelt över detta! Jag var på väg till min kompis Maria för att dricka vin med henne och Elsa så jag hade piffat till mig lite mer än vanligt med läppstift och allt.

2018kvartal_december_002

Gröitn. Tyckte den här bilden var trevlig. Här är min familj! Förutom att katterna saknas.

På sistone har jag kastat många ängsliga blickar på köksfönstret för det är SÅ SMUTSIGT, katterna sitter på fönsterbrädet och flåsar på småfåglar ibland och andra gånger kladdar Blenda där. Har bävat för att nån ska märka all smuts men istället för att göra mig av med den så skriver jag om det på internet. Ska jag någonsin orka tvätta det? Ja, ska bara låta skammen gnaga på mig lite mer först.

2018kvartal_december_003

Hade köpt kritor åt Blenda och de ritas med lite nu som då. Först var det mer att hon slog med dem på pappret, men nu drar hon några streck av och an. Här övervakade Myra processen. Jag hade ritat ett vackert porträtt av henne, för att demonstrera kritans magiska krafter åt barnet.

2018kvartal_december_004

Här var vi i Katternö igen, nu hade vi åkt dit för att lämna av Esmeralda i sitt riktiga hem. Och hälsa på babyshower-Karin som sen sist blivit mamma! Men ni får istället en bild på ett fågelbord, varsågoda.

2018kvartal_december_005

Vintergröt hos Carlas och Franks. Frallan i röd mössa på bild, Charlie dold i bakgrunden. Jag hade bakat snickerdoodles för jag tyckte de passade temat då de är rullade i kanel och socker. Lite nöjd med mig själv för den kopplingen.

2018kvartal_december_006_

Tillbaka till Katternö. Vi åkte upp dit dagen innan julafton och så här såg det ut då, men allt skimrade och gnistrade i verkligheten. Knäppte bara bild inifrån bilen så den gör inte mycket rättvisa för vyn. Men uppför vägen till vänster ligger hem-hem.

2018kvartal_december_007

Julafton! Blenda i turkos liten manchesterklänning som min mamma sytt.

2018kvartal_december_008

Juldagen, den första pulkaturen. Suddig bild men tycker Blenda ser för lustig ut. Som att hon egentligen är en förkrympt gumma som sitter och ropar HÖJHÖJ!

2018kvartal_december_009

Nyårsafton och champagnen redo för tolvslaget ett par minuter bort. Snipp snapp snut så var 2018 slut!

2 kommentarer

Fingertoppskänslan

I julklapp fick Alfred en sån där supervass grönsaksmandolin. Ja, ni vet redan vart det här är på väg, va? Ska vi presentera det på ett tidsenligt nostalgitrendigt listesätt? Så gör vi.

Ute: Fingertopp. Inne: Tryckförband.

Åååh. Jag FÖRSTÅR inte, jag brukar inte vara så här klumpig. Eller jag brukar vara det på ett annat sätt. Min typ av klumpighet är mer att jag tappar saker eller slår mig i dörröppningar och sånt.

Det här är antagligen det klumpigaste jag någonsin åstadkommit och jag borde ha FÖRSTÅTT att det skulle bli så. Var så märkligt grumlig i ögonen och kände mig disträ. Ville bara förbereda maten innan Alfred skulle komma hem och Blenda skulle vakna.

Inte bara slajsade jag av ett par millimetrar av fingertoppen utan strax innan hade jag också hackat mig i sidan på handen. Tänkte åh shit måste vara försiktig. Sen skränade Blenda till ute på balkongen och jag tänkte nu gör jag det här snabbt.

20190106_fingertoppskanslan.jpg

E.T. phone 112. Nånä, men ett besök till akuten blev det.

På tv-apparaterna i korridoren visades nåt finskt program med massa fingeravtryck i sin grafik. Vilket hån va!!

Nu är jag hemma igen och har duschat med handen i en handske. Innan allt det här hände gick jag omkring och var lite mallig över att jag inte tvättat håret på så länge — en känsla som det visar sig att enbart kan existera inom det egna hemmets väggar. Utanför övergår den till något HELT annat…

En av mina värsta mardrömmar har länge varit att nåt ska hända med mina fingrar/händer, för jag gör ju så väldigt mycket med dem. Som de flesta. Men jag använder ju dem för nästan alla mina intressen och hobbyer — att fotografera, att sy, att skriva, att pyssla med ditt och datt. Har hakat upp mig på det.

Var rädd att skadan skulle vara värre. Kände en ENORM ångestvåg välla över mig där till en början innan jag hittade den lilla biten fingertopp bland morotsslantarna. Fattade knappt att det var den. Den var så blek, ljusgul, men inte så stor. Puh.

Tror inte det är så farligt alltså. Men jag kommer få lära mig använda långfingret lite mer den närmsta tiden. Mycket nöjd att jag i alla fall inte använder fingeravtryckslogin nånstans. Ehehe. Håhåjaja.

För övrigt blev det fryspizza till middag.

8 kommentarer

Sista snutten av en tisdagsförmiddag

Här är en kvartett vardagsbilder som jag lika bra kan ta och blippa hit. Jag tog dem för att leka med appen Kuji Cam, och har goda skäl att rekommendera den vidare. Träffade skaparen i samband med ett radiosamtal för några veckor sen och efteråt var han bjussig nog att dela ut gratiskoder till fullversionerna av sina appar. Så vänligt!

Och uppskattat. Jag hade nog inte fattat annars vad jag gick miste om, fast jag nu som då använt gratisversionen av Kuji sen i somras. Till exempel att jag inte bara kan göra mina egna ”recept” (i princip actions, för att prata photoshoppiska, filter+redigering för att översätta till instagramska), utan även fota genom dem. Så mycket roligare! Och originalbilden sparas ändå där bakom. Så man kan liksom ändra den förevigt, om man så vill.

Satte på lite mer kontrast på de här bilderna efter att jag dragit över dem till datorn, men i övrigt är de alltså fixade med mitt egna recept som jag så kreativt döpt till ”brygd 3”. Oh yes. Started from the etta now we here.

20181218_112537

11:25. På grund av kaffestänk på ena mattan så hade Alfred tagit bort den för att tvätta bort fläcken. Vardagsrumsgolvet är så vitt där under. Eller det blir det när vi dammsugit och skurat, så är inte fallet just här. Myra låg och vältrade sig på en varningsföreskrift från en pulka vi köpte åt Blenda (egentligen som julklapp så hon har inte fått testa den ännu mer än en provsittning i affären) och en av Alfreds gamla serietidningar. Ser först nu att omslaget är… tja… diskutabelt.

20181218_112729

11:27. Kronan på kakelugnen, stjärnan! Som jag loppade för 60 cent eller vad det var. Tittar man riktigt noggrant så ser man de små blombitarna i pappret. Hade nog tänkt att jag skulle hänga den i ett fönster med en lampa i, men hade ju ingen sådan lampsladd till övers, så det fick bli så här istället. Kanske egentligen bättre så här? Trevligt med lite kakelugnspynt, tycker jag. Blenda tycks hålla med, hon brukar titta på stjärnan och fnissa ibland. Emellanåt pekar hon också och säger hänfört ”Däh! Däh!”. ”Ja, där är stjärnan”, säger jag då. ”Mh”, svarar hon.

20181218_115125

11:51. Vi hoppar dryga tjugo minuter framåt och jag har tillbringat en längre stund åt att försöka ta en bild på Selma. Hon vill bara stryka sig mot mig och ställer sig på bakbenen för att nå upp till min telefon när jag sänker den mot henne. Den här bilden är inte skarp där den borde vara (fast hej inget fel på mina vackra stickade sockervaddssockor heller), men TITTA en sådan lycklig katt!! Ett leende har spridit sig på hennes tunna kattläppar.

20181218_120039

12:00. Klockan slog middag, förmiddagen var över, och jag kände mig jäkligt nöjd med mig själv som kommit på att jag kunde sätta en tomteluva på Herr Hattblock som agerar skulptur i vår hylla. Ni noterade kanske att det även gömmer sig några blommor på luvan. Det är kransen som oftast pryder hattblockets hjässa. Träskallen har inte så bra koll på vilka huvudbonader som hör till vilken årstid. Lite ironiskt, med tanke på dess tidigare raison d’être. Men crème de la crème, det känner den till.

2 kommentarer

Runt gård och stuva

20181212_stuga

Medan natten går tunga fjät runt gård och stuva så sitter jag här — mitt i stugan, mitt i natten — och har fastnat nån besynnerlig kamp mot tiden och tröttman. Jag vill ju så gärna *åstadkomma något* så jag sitter uppe, fast jag så gott som halvsover och småtimmarna nyss börjat, och väntar på att bli mer energisk och pigg. För det lär ju hända. 🙄 Har gjort det SÅ många gånger förr. 🙄🙄

Men det är något mysigt med att sitte uppe om natten då alla andra sover. Slösurfa. Klicka omkring på Bloglovin’. Titta på mäklarannonser. Scrolla igenom Pinterest. Kolla klädkedjors webbshoppar. Knacka in några stödord på Etsy. Plöja igenom en drös med loppisannonser. Bara för att kolla utbudet, fönstershoppa, hoppeligen inspireras lite. Leka med tankarna av och an.

(Här blev jag typiskt nog bara tvuuungen att gå in och kolla nåt på nån dylik sajt och så råkade jag styra ner i ett svart hål där en dryg halvtimme försvann under mystiska omständigheter, bara puts väck. Ajöss med den då.)

I övrigt då? Hmm tja. Den här veckan har gått snabbt och varat länge. I går kväll kom vi hem till Vasa, efter att ha hängt i Katternö i två dagar och en natt. Vi åkte dit för att leverera Esmeralda som vi tagit hand om så länge mina föräldrar varit bortresta. Nu känns det återigen lite tomt här utan den fjortonåriga fosterkatten.

Under vår visit norrut hann vi också hälsa på mina, eller våra, vänner Karin och Stifo med deras nyfödda Agaton. Hur fint namn? Hur gullig bebis? Mycket. Han sov nästan genom hela vårt besök men vi får träffas igen kring jul så vi får försöka snacka lite då istället.

Men nu ska jag inte julhetsa! Först blir det helg. På fredag kväll blir det bara jag och Blenda (och Selma och Myra) här hemma för Alfred ska uppträda. På lördag kväll ska jag dricka glögg med några förtjusande kvinnor som är i samma bokliga (klubb) som jag, fast denna gång bara för sällskapets skull och inte litteraturens. På söndag eftermiddag går vi hela familjen hem till våra vänner som för tionde året i rad är värdar för vintergröten, som händelsen heter. Alltså att de bjuder en massa vänner på gröt. Tror minsann att jag har en bra helg framför mig!

Och mörkret skall flykta snart, kan jag väl tillägga för att matcha inledningen. Sen är det ju dessutom sant också.

2 kommentarer

Livet har sina babystunder

20181203_snoe_00120181203_snoe_002

Vi gick ut för att handla kritor åt Blenda. Snön föll. Drack kaffe och åt bakelser med för mycket fyllning på Görans. Tittade på vinterkappor, strosade mellan butikerna i köpcentret. Vi skuffade en tom vagn och Blenda tultade ivrigt omkring och fnittrade förtjust med mössan i sin hand. Log åt de flesta hon mötte, samlade komplimanger och uppmärksamhet. ”Ihana hymy”, säger de, ”pikkuvauva”, hör vi dem mysigt prata om henne. Hon jublade och tjoade. Det är säkert svårt att hålla sig när världen innehåller så mycket och alla människor man möter tittar så nyfiket och glatt på en.

Hon blev lite grinig när vi skulle sätta henne i vagnen igen men vi stod nedanför rulltrapporna och hon fick titta på alla som åkte ner. Då gick det bättre. Ett gäng med killar vinkade åt henne och den ena sprang tillbaka några steg till oss för att bjuda henne på spraygrädde direkt från burken. Så gulligt! (Fast vi tackade nej.)

Hon agerar ofta isbrytare i sociala miljöer numera. För mig, som annars tenderar dra mig undan, är det hälsosamt men ibland lite utmattande. När jag helst vill gå obemärkt förbi i skuggorna tar hon på sig paljettdräkten, steppskorna och de jazzigaste händerna. Hon knäpper med fingrarna och strålkastarna letar upp henne.

Den replik jag oftast använder när jag är ute med henne är ”Jasså, fick du en ny kompis, Blenda? Men så roligt”. Och nog är det alltid roligt, men ibland önskar jag att jag hade kunnat hålla mig en bit ifrån.

Hon är sällan blyg för främlingar. Att vinka och skratta på avstånd är hon alldeles trygg med. Ibland får hon syn på någon och så blir hon bara så glad, tittar så intensivt, väntar på att de ska se henne. Ler, skrattar, vinkar, ylar, vrålar ”HÄÄÄEEJ!”.

Alfred och jag har blivit typiska ”ALLA ska älska vårt barn”-föräldrar som fnyser och grimaserar missnöjt åt varandra om nån inte faller för hennes charm, knappt tittar på henne, inte förstår att vinka tillbaka. Men det är ganska sällan folk är sådana, och de är oftast bara blyga och väldigt vuxna.

Det är istället ofta som jag märker att hon ler sitt busiga flin med ihopskrynklad näsa och så följer jag blicken hennes och där står en främling och ler tillbaka.

Och jag brukar tänka att det är nog en alldeles särskild känsla det där, när ett litet främmande barn fattar tycke för en på det sättet.

(En gång var jag med om det, fast med en hund. Den bara hoppade, skuttade, gläfsade av glädje och ville följa efter mig. Under flera minuter, vi var flera meter isär hela tiden. Jag tänker så ofta på den hunden.)

Om kvällarna, när hon inte vill sova, så brukar jag berätta om alla de där människorna hon busflinat åt. Att de har kanske haft långa, tråkiga, tunga eller tomma dagar. De är kanske lite ensamma som människor så ofta är. Känner sig lite osynliga eller ospeciella för det mesta. Men så träffar de på Blenda och så muntrar hon upp för stunden, bara de märker att hon så gärna vill.

Och sen kommer de hem, och så tänker de på den där babyn de såg. De kanske berättar åt sina familjer att de råkade på en sån glad liten bebis ute på stan. Och den där babyn, den tittade på mig och skrattade, minns de. De kanske tänker på att den där lilla främmande pikkuvauva-babyn tittade rakt på dem, på just dem, och blev så glad, så glad. Vad var det den lilla babyn såg i mig, funderar de.

De tänker: tänk att den lilla babyn tyckte att jag såg så hemskt trevlig och intressant ut att den tittade så glatt på mig, just mig.
Tänk att den lilla babyn såg något i mig som gjorde den så glad, så glad.
Tänk att det finns sånt i mig. Även mig.

Då mår nog människorna lite bättre, berättar jag då. Jag är onekligen väldigt färgad* av en moders stolthet, men jag tror inte att jag är totalt förblindad ändå.

(* Där vilar förstås ett uppenbart ordskämt om att vara bländad. Men jag försöker liksom vara lite seriös här så jag får spara det till en annan gång.)

Ett eitta marraskuu

20181130_gaang

Stackars november ändå. Om den hade känslor vore det säkert en välsignelse för den att den är över snart. Liksom vi fattar — folk gillar den inte. Egentligen fattade vi det för tre veckor sen, om inte mer. Är lite paff över hur många som beklagat sig över den?? Som en kedjereaktion som bara vällde, vällde, vällde över sociala medier. Som nån stor, jäklars opeppig vågen-rörelse på årets läktare. I fjol lät det inte likadant men i år blev det liksom poppis att berätta hur opoppis den var, märkte ni det?

Kan inte alla göra som mig istället och klaga på precis allt annat? Året om? Se så mycket lyckligare jag är! I november!!

Näh, har inget riktigt att berätta. Utgick egentligen bara från rubriken och trodde jag skulle ha något lite festligare att komma med. Spoiler alert, men: icke.

Men jag har bakat snickerdoodles som jag gärna skulle vräka i mig om det inte var för att jag blev så gräsligt mätt av vår sena kvällsmat. Men snart så. Blenda sover. Jag kom på att jag borde ha en vitaminvatten i kylen, slurp. Väntar på att Alfred som tränat, sen ska vi titta på På spåret. Helt okej festligt det med, ändå!

Inga kommentarer

Fem bilder på k

Tittade på bilderna jag ströknäppt under dagens lopp och upptäckte en röd tråd. K står för…

20181129_konst

Konst. I går spontanmöblerade jag om i tamburen och då fick jag på köpet en liten inspirationsboost att även möblera om i galleriväggen, som jag ju länge tänkt. Vill ha tavlorna tätare. Tycker det framkommer ännu tydligare, sen möblemanget förändrades, att de hänger FÖR glest. Glest var ju avsikten men inte SÅHÄR glest. Hela konstellationen ser så torftig ut nu? Nåja, det ska åtgärdas!

Knäppte den sneda bilden för att kunna klippa ut och flytta om på datorn, skissa lite ni vet. Började på lite IRL också men som vanligt är det knepigt. Det kunde k:et också stå för.

20181129_kaek

Käk. Det händer rätt ofta att jag vid lunchtid går omkring och kikar in i diverse köksskåp och improviserar ihop någon maträtt åt Blenda. Är dålig på att planera och borde bli bättre på det, men det är också rätt skönt att märka att det antagligen ordnar sig. Hittills har det alltid det. (Om inte får vi väl svälta då och ABSOLUT INTE gå till affären.) I dag blev det en slags plätt som faktiskt inte blev illa alls, smakade liksom lite rustikt. Sen ser den ju också godare ut serverad på en assiett och inte i barnets sedvanliga plastskål.

Började med att vispa ner lite mjöl i en skvätt mjölk så att det inte fanns några klumpar kvar. Knäckte två ägg i blandningen och vispade vidare. Rörde ner lite havregryn. Smeten blev trög, fyllde på med mjölk. Tillsatte en nypa salt och en nypa vaniljsocker. Öppnade frysen, hittade några få blåbär som fick göra smeten sällskap. Avslutade med en slurk matolja. Det blev en stor plätt som jag stekte på låg värme. Under tiden första sidan stektes sniffade jag och Blenda på kryddor och då kom jag på att kanel säkert skulle vara gott, så jag strödde lite ovanpå innan jag vände den. Blenda åt halva plätten och en halv klementin.

20181129_kapprum

Kapprum. Eller tambur, så som jag kallar det. Har alltid gillat det ordet, fast lärde mig nyligen att det är en finlandism och att det får en att låta pretty much medeltida i svenskars öron. Som vi österifrån ju tenderar göra.

En gång på café i Stockholm skulle jag köpa nåt att äta och jag pekade i disken och frågade om det vegetariska utbudet bland smörgåsarna. Vilket ju känns helt normalt för mig, men stackarn som tog emot mitt spörsmål blev helt rund i blicken i nån sekund innan hon sansade sig. Hon var förstås van med moderna stockholmare som beställer mackor och frallor. Det syntes bara så tydligt på henne att hon förväntade sig att jag skulle trolla fram en luta från min rygg och plinka iväg, som nån slags Bellmanvariant på att bli Rickrolled.

I alla fall. Halvlåg i den ommöblerade tamburen, på bänken och blickade ut över platsen där bänken tidigare stod. ”Möblera om” betydde i princip byta plats på två grejer, ja. Ska försöka hitta en låg skänk att byta ut den lilla byrån med. En med mer förvaring, bredare och djupare lådor, så att inte papper behöver sticka fram ur lådorna. Till exempel.

20181129_kids

Kids. Vi bor mitt emot änden av en gata som är mestadels otrafikerad, så det händer sig att folk cyklar mitt på den, inte sällan i bredd. Ofta är det ungar i 10-14-års-åldern. Får alltid sån Steven Spielberg/Stephen King-fiilis av det och tycker det är URMYSIGT.

20181129_kaerl

Kärl. Var ute på fruktskålsjakt. Har spanat på skålen till höger i flera veckor men har tyckt att den varit för dyr som loppispryl. 6,50€, lol. Fatet till vänster var bara 2€ och jag gillade det också mycket, men det kändes samtidigt trist att inte istället ta det jag tittat på så länge. Men jag fick beslutsångest och tog den här bilden för att skicka åt Alfred. Men det gjorde jag sen aldrig heller för då jag såg kärlen på bilden så tänkte jag såhär: Åh okej YUP ska ha båda.

Har förstås gjort lite research på fatet till höger efter att jag kommit hem, det är tillverkat i Finland av Kupittaan Savi och torde vara handmålat av en designer som hette Maire Aarnio. Stämpeln pekar på att det rör sig om 1930-tal, fast det KAN också vara så nytt som 50-tal, är ingen expert ju. Mest troligt tycker jag ändå är att vi landar mitt emellan, för här hittade jag en skål i samma modell, med liknande signatur och måleristil, som är daterad till 40-tal. Ganska coolt va?


Vi har förresten börjat titta på C.B. Strike, miniserien baserad på Robert Galbraiths a.k.a. J. K. Rowlings Cormoran Strike-böcker. De har jag också läst, men det var så länge sen att jag glömt hur plottarna var tvistade. Hur som helst, jag blir alltid ganska inspirerad av privatdetektivberättelser. Det hänger väl ihop med att ha plöjt igenom en del Kittyböcker som barn och vidare därifrån. Veronica Mars-serien måste också nämnas, fan så jag vill snoka skandaler då jag tittat på den. C.B. Strike har liknande effekt. Vill bara REDA UT SAKER och vara lite noir.

Så häromkvällen sa jag åt Alfred att jag skulle vilja vara privatdetektiv och han sa förbluffat ”VARFÖR?”, och jag ba men ååh gillar att snoka tycker det är kul, skitbra på att googla, tycker om att leta fram uppgifter på nätet, tycker det kunde va lite spännande att skruva teleobjektivet på kameran och gå ut och fota hotellfönstren. Han hummade, mest utav artighet tror jag, inte så mycket av förståelse.

Ikväll, efter att jag berättat åt honom om min research om skålen som jag inte ens visste märket på när jag kom hem med den (och kan verkligen överlag ingenting om keramik), så blev han impad av hur mycket jag luskat fram. Jag berättade hur jag gått till väga, och ursäkta för skryt här men jag tycker faktiskt jag kan vara rätt slug med sånt, och sen sa han ”Det där skulle du ju kunna jobba med, att ta fram information”. Och jag ba: ?? P.I. !! Sa ju det. Så jag kanske öppnar en liten private investigations bureau nu snart. Blev så mallig.

Mitt i november

20181007_spegel_1849

I går på eftermiddagen var vi på mammagruppsträff och det tog bara tills att Blenda somnat samma kväll innan förkylningen, som hon tycks ha plockat upp på träffen, hade brytit ut. Då låg hon där och snorade och snörvlade. Kan det faktiskt gå så snabbt? Om ni hörde ett avgrundsvrål skräna inatt, var ni än befinner er, så kan det mycket möjligt ha härstammat från den här lilla beben som inte gillade att konfronteras med snorsugen.

Det kan också härstamma från strax efter att hon kröp över sängkanten rakt ut i intet, också mitt i natten. Och hon har hittills snubblat ett par gånger idag också, säkert klumpig av förkylningen men vägrar ta det lugnt ändå. Har ett stort blåmärke i pannan som nyligen dykt upp men vi vet inte varifrån det kommer. Så otursförföljd just nu!

Känner mig också som att jag har några baciller som kryper i kroppen. De strövar av och an längs med ryggraden, får huden att vara känslig och varje flygigt hårstrå att kittla i ansiktet. Får se hur det här går.

Hade egentligen tänkt sammanställa den där loppistipslistan som jag nämnde tidigare, eller har velat göra den i flera dagar men har också velat knäppa några bilder att illustrera med. Men varje dag har ju varit mulen och disig, vilket jag ärligt talat inte i övrigt haft problem med (tycker det är ganska trevligt väder?), men bristen på naturligt ljus har inte varit så fotovänligt. Oinspirerande på det planet.

Nu kikar solen fram för typ första gången den här månaden och jag sitter ändå bara här och stör mig som fan på att det lyser in. Det har strålat mig i fejset flera gånger, fy fan så ilsken det gör mig! Får liksom direkt huvudvärk och surmulenhetsutbrott.

Hör ni vilken muntergök jag är? Rasar över solsken, hehe.

20181007_spegel_1846

Bilderna för övrigt tagna en piggare dag, eller afton, egentligen Blendas födelsedag när vi pausade mellan besöken. Eller Blenda skulle gärna ha fortsatt partaja omkring då också men pokerfejsade sig igenom fotosessionens stund av stillhet. Fast inte särskilt bra då.

Nä-ä hörni. Får inte till det här inlägget, hittar inte riktningen. Inte dagen heller kommer bli till något om jag inte tar itu med nåt konkret här nu känner jag. Ibland är det det enda som råder bot på nåt, lite praktiskt arbete att styra upp skiten. Är av naturen lat och ligger vanligtvis helst på soffan men ibland känner jag mig spretig och rastlös om jag inte tar itu med något. Vad jag behöver göra nu är typ att tömma och torka av en köksbänk, och sen ta det vidare därifrån. Adios!

Inga kommentarer