Tagg: livet

Helgen, veckan, loppis, kompis, bebis

20181031_hag.jpg

Hej hej och glad Svenska dagen! Fast bilden är en Halloweenhälsning. Men krumma gamla trollpackor (och deras katter) kan också vara finlandssvenskar så den får dubbelagenta.

Jag är inne på min andra dag i gräsänksveckan. Alfred har ett galet schema och åker land och rike runt för att göra föreställningar. I går var han i Tammerfors, i dag ska han till Uleåborg. Han skickade nyss en bild från Bennäs tågstation, d.v.s. mina hemtrakter (grannbyn), dit det tar en dryg timme att köra bil meeen han har nu åkt buss och tåg i nästan tre timmar för att komma dit. Heh heh. Skulle vara helt trevligt med tågförbindelse mellan Vasa – Bennäs/Jakobstad. Nu måste man åka en omväg via Östermyra. (Alltså Seinäjoki, men det är ju trots allt Svenska dagen.)

Och jag sitter här och tänkte klämma in lite bloggtajm innan det är dags för Blenda att vakna från sin tupplur. Har knappt suttit här vid skrivbordet på flera dagar. Gårdagen gick då, som ni kanske räknat ut, åt att umgås med Blenda. Jag har inrett en liten biblioteksvrå i lekhörnan hennes (läs: satt några böcker i en låda på golvet) och den var en stor succé. Vi lekte mycket, gick ut på promenad till Minimani, via loppis på hemvägen men Blenda blev så otålig att jag inte gick igenom hela sortimentet ens. Hann ändå sätta vantarna på några grejer.

Har ni hört talas om Klimatklubben? Den är precis vad det låter som, men lånar skaparnas egna ord för att beskriva ändå: ”I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans är vi starka. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, sätter press på företag och politiker och peppar till förändring hos både oss själva och andra.” Ni kan också följa dem på instagram, det gör jag och hakade på deras #secondhandkap-uppmaning med gårdagens fynd.

20181105_loppis

1. Vida byxor, plisserade i sidorna. Nån gång i tiden tillverkade i Kokkola, Finland. Här är förresten ett ord vi inte stöter på så ofta som vi borde dessa tider: ”byxkjol”.
2. Handväska i krokodilskinn (??), otäckt egentligen men använder ju begagnat läder sååå. Kommer dock ej ifrån att exotiska djurhudar känns lite mer groteskt än sedvanliga ko/gris/får men är det faktiskt så då? Det är väl tvärtom de senare (+pälsfarmning) vars produktion inte är så jävla hejsan alls.
3. & 4. Färgblocksstrumpbyxor & cirkusdjursbody åt barnet. Från PO.P resp. H&M.
Bonusmaterial: 5. Katt, mammas & pappas. 2004 vintage.

Tänker ofta nu för tiden på att trots att det KÄNNS som att jag drar mitt strå till stacken angående klimatet så känner jag ännu starkare att jag ändå inte alls gör tillräckligt. Vi är säkert väldigt få inom västvärlden och/eller i-länder som gör det, och se nu vart det fört oss. Och nu är vi här och vi VET hur vi ska bromsa in klimatförändringarna men vi vet också INTE hur, för det är så mycket som känns så ”extremt” och främmande. Vet ni hur jag menar? Men om vi bara såg dem som småsaker. Inte som ett stort massivt jävla projekt men som faktiskt en myrstack. Tusentals små strån. Som vi alla hjälps åt att dra in. Vilka bidrar du med just nu?

Att handla på loppis är för den delen verkligen ingen uppoffring. Och det är ju fortsättningsvis konsumtion hur man än vrider och vänder på det. Men det är ju bättre än alternativet. Det verkar inte säkert så utifrån sett, men jag försöker och har också börjat loppa smartare. Färre plagg, för det har länge varit kläder som varit min stora akilleshäl. Tänker igenom mer kritiskt.

Men vissa saker märker man ju inte före plaggen redan är inhandlade, eller så förändras nåt i tvätten eller kroppen. Som att blusen jag hade på mig i lördags glipade kring bröstområdet. Blev ganska irriterad på det och nu funderar jag så här: Jag gillar skjortan men vill jag ha kläder som faktiskt gör mig irriterad av att bära dem? Hmm njaa tjaa. Jag har inte tänkt den tanken till slut ännu och jag menar vi märker ju alla vartåt den bär av. Men jag är okej med att låta den ta sin tid.

Jag var i flera år så frestad att rensa min garderob, men jag kom mig aldrig så långt att jag kunde göra mig av med något. Jag satte plaggen i lådor, jo, gömde undan dem… öppnade dem ett halvår senare och plockade ut plagg som jag plötsligt kaaanske ville ha igen. Och så höll det på en lång, lång tid. Sen plötsligt en dag var tiden mogen och det var inte lika skrämmande att göra sig av med lådorna. Det kändes inte som en stor förlust att inte längre ha tillgång till de där kläderna. Allt har sin tid, som de säger.

20181103_el.jpg

Och sen helgen! Hade jag en bra lördag? Fy fan ja!! Gick ut med Elsa och det var så roligt och fint. Det skulle räcka gott och väl att jag bara har så kul och trivs så bra i hennes sällskap — men dessutom lär jag mig mycket om mig själv och om andra från henne. Det är så ofta jag nu för tiden tänker på något som Elsa sa och så mejkar saker lite mer sens, och så tänker jag snällare tankar både om mig själv och andra. Fatta vilken ynnest! Är så upp över öronen förtjust i denna ljuva, äkta, kloka… eeh, vill säga typ älva eller något annat förtrollande, men det skulle kanske ge lite FÖR mycket manic pixie dream girl vibes ändå.

Ja ja ursäkta ska sansa mig, blir bsra lite into it, så roligt med nya vuxenvänskaper.

Hur som helst. Bra samtal med henne, Petter och Anka, sådana som fick mig att känna mig riktigt pigg i själen följande dag trots att kroppen (och huvudet) var trött. Tjusig musik bland annat från Carla som uppträdde med Ginger Sisters, bra stämning. Bara en riktigt toppenkväll på alla plan! Behövde inte ens komma hem till en skränande Blenda utan hon hade hunnit somna om, heheh.

Okej, under tiden jag har skrivit detta inlägg har jag för övrigt torkat bajs från golvet för andra gången i dag. Klockan är kvart över elva. Kommer bli superfestligt om dagen fortsätter i samma bana!

Dags att ta in Blenda. Hennes tupplur blev längre än jag tänkt men jag lossar på tyglarna den här veckan och är frikostigare med… ehm… mina pauser. För herregud det här att ensam ansvara för och ta hand om en ettåring från tidig morgon till sen kväll. Det är tungt ju?? Who knew!!

20 vykort från tredje kvartalet

Nå jisses, här ligger jag verkligen efter. Vi är ju redan en tredjedel in på det fjärde kvartalet (gulp, tiden), men det ska vi inte prata om nu. Istället åker vi tillbaka till högsommar och sensommar. Juli, augusti, september. Vill man resa ännu längre bakåt finns april-maj-juni dokumenterat här och januari-februari-mars här.

2018kvartal_juli_001

Juli. Pionerna hade slagit ut i rabatten mot nordost och jag matchande utsvängda blåjeans med lång, blå jeanskappa. Köpte den i våras på loppis, sen fick jag veta att denimkappor tydligen var nån av sommarens trender? Classic. Kan aldrig bestämma mig hur jag ska förhålla mig till sånt, dels tycker jag ju att det är roligt och lite smickrande att tänka att jag har så bra känselspröt, men å andra sidan så blir det lite frustrerande för hallååå jag vill inte vara trendig ju. Ha ha. Stora bekymmer.

2018kvartal_juli_002

Vi var bjudna på SVERIGEFEST hos Annas och Tommys tillfälliga sommarresidens i Vasa. Det vill säga, fotbollsfest! Här firas att Sverige precis gjort mål. Detta var antagligen första gången jag såg en fotbollsmatch, fast det ska väl erkännas att jag inte hängde med så värst noggrant, men hade väldans kul för det!

2018kvartal_juli_003

Det var den här tiden som Blenda mycket tydligt började intressera sig för katterna. Försökte ofta krypa fram till dem, och för det mesta slank de ju undan innan hon hunnit så långt att hon nådde dem, men ibland satt de kvar och gick med på att hon klappade (petade och slog) i några sekunder.

2018kvartal_juli_004

Minns inget särskilt om den här bilden, antagligen skulle Blenda ut på tupplur. Bara en sån glad bild!

2018kvartal_juli_005

Vi åkte ut till Grönvik och där fick Blenda sin första kontakt med havet. Hon tyckte det var alldeles för kallt i vattnet men likväl roligt att hissas upp och ner över det.

Nånstans under denna vistelse tappade jag bort mina vintage Polaroid-brillor. Misstänker att jag lämnade den på nån sten vid vattenbrynet. Ja ja, en begravning till sjöss. Gillade dem jättemycket och använde dem jämt, men nu när viss tid passerat grämer det mig nästan mest att jag således bidragit med mer plast i havet. Dålig fiilis.

2018kvartal_juli_006

Lenny! Han bor där, i Grönvik. En gång för flera år sen bodde han hos mig i ett par veckor och började nästan bete sig som en famnkatt åt mig. Känns som att vi delar nåt slags band efter det men det kanske är inbillning.

2018kvartal_juli_007

Vi gjorde oss redo för att åka till Fäboda, Jakobstad. Där väntade bad och min syster med familj.

2018kvartal_juli_008

Det är klart att det måste ha funnits många undantag men i efterskott känns det som att precis på det här humöret var Blenda alltigenom hela sommaren. Så glad, så glad, så glad. ”Soligt leende och blåa ögon”, sa nån karl (som hon charmade) på bokmässan.

2018kvartal_augusti_001

Augusti. Familjeporträtt i en lugn gränd på konstens natt. Blenda slurpar i sig en smoothie.

2018kvartal_augusti_002

Vi gjorde en kvick tripp till Katternö och kompisar hälsade på! Till vänster har vi Niki, Max och Karin som ni kanske känner igen från Heimani i stan, i mitten jag och Blenda då, och till höger har vi Karin vars babyshower jag var på i helgen! Så egentligen finns det tre bebar på bilden. Hihi.

2018kvartal_augusti_003

Pappor på grönbete.

2018kvartal_augusti_004

Här står en beb och hårdtränar på just det, att stå. Hon stod ungefär en halv sekund åt gången bara, men vi har en mjuk gräsmatta i Katternö och jag gissar att hon valde att ta vara på den tillgången. Ställde sig upp, och föll igen, uppskattningsvis fyrtiosju gånger.

2018kvartal_augusti_005

Hemma i Vasa igen.

2018kvartal_augusti_006

Vi skulle egentligen fota nya författarporträtt åt Alfred men Blenda ville vara med och då är det ju svårt att säga nej.

2018kvartal_augusti_007

Oh, how the tables have turned från månaden innan. Här är det istället Myra som är intresserad av Blenda, som bara har ögon för teven. Men nu har det nog jämnat ut sig mer. Blenda har börjat krama och pussa på katterna, och de har börjat tycka att det är helt okej.

Trivia: Myra har typ en fjärdedel manxkattblod i sig, men hon HAR faktiskt en svans trots det, hur det än ser ut på bilden. Och tröjan som Blenda har på sig har hennes farmors syster Jaija sytt! Tightsen har yours truly ritat prickar på.

2018kvartal_september_001

September. Den här lilla spelevinken skulle bli elva månader om några dagar och jag planterade henne i rabatten.

2018kvartal_september_002

Jag åt Alfred: Ta hand om våra barn du. Jag har bilder att ta.

Ett härligt, klättervänligt pilträd växer mellan husen mot gatan. Folk brukar gå förbi där och bli väldigt glada ifall att en katt råkar sitta i det och spana just då. Ibland leker barn i det.

2018kvartal_september_003

Ute på böljan den blå med fören vänd mot Umeå. Alfred hade jobb på en SFP-kryssning och jag och Blenda hakade på. Blenda networkade som fasen den resan. Framme i Umeå strosade vi lite och träffade min syster med pojkvän. På hemvägen blev Blenda helt övertrött och tyckte det var URFESTLIGT att vi frågade ”Blenda är du ute på blöjan den bål? BLÖJAN BÅL?”. Så det gjorde vi tusen gånger och hon bara flabbade.

2018kvartal_september_004

Tyckte våra felina familjemedlemmar såg så himla mysiga ut här. Ibland köper jag förresten hästprydda örngott på loppis, inte åt mig själv men åt Alfred. Jag blev aldrig nån hästtjej själv, men under Alfreds uppväxt har de haft hästar så han är en stor fantast. Min syster hade hyrt två hästar en sommar, deras hage var på ängen invid gårdsplanen, och sen dess har jag återkommande drömt att jag söker mig bakom huset, genom skogen, och där är en flock med vildhästar. Ingen annan förutom jag tillåts röra vid dem. Jag antar att jag drömmer om vilda hästar dels för att mitt latmasksjag under den där sommaren fick ett hum om hur jäkla mycket jobb det är att sköta domesticerade sådana.

2018kvartal_september_005

Alfred hade boksläpp på Arbetets Vänner, och här är en bild han tog på eftersläppet. Då plockades konjaken fram. Skål!

3 kommentarer

Mot normaltid

linneakorvketchup.jpg

Sitter vaken i Katternö och tycks inte kunna varva ner. De här senaste dagarna har varit så ovan(lig)t fullspäckade att jag blivit lite stirrig. Jag blev överrumplad, plötsligt var det onsdag och vi åkte tåg till Helsingfors. Vi checkade in på hotell, och nu är det suddigt, vad gjorde vi sen? Det känns redan som så länge sen och det är svårt att minnas, men vi gick och åt på Vapiano kommer jag ihåg nu när jag riktigt anstränger mig, sen över gatan tillbaka till hotellet, vi nattade Blenda, vi somnade själva.

Sen blev det bokmässa i två dagar och jag är nog för trött för att gå in på detalj tror jag. Men vi var där och sen klev vi på ett tåg, skulle byta i Tammerfors men missade det vi skulle åka vidare med. Fast vi hade faktiskt en ganska god orsak den här gången men jag får återkomma till den. Hur som helst så anlände vi till Vasa ungefär en timme senare än tänkt, sent på fredagskvällen, fick direkt gå och handla kattmat. Kom in, tamburen bar en märklig doft och jag tänkte förfärat, generat ”Luktar det alltid så här hos oss?”. I köket stod en kvarglömd bioavfallspåse och spridde unkenhet omkring sig. Nattade Blenda, höll sen på att somna på soffan.

Vaknade i morse, fast det känns som för tre dagar sen, och vi packade ihop våra saker igen, körde hit till Katternö. Hängde upp lite pynt som Karolina lämnat av här tidigare i förmiddags. Alfred upptäckte att vi glömt Blendas blöjor i Vasa. Jag körde vidare in till Jeppis på brunch med orsaken baby shower för Karin, sen återvände vi alla hit till oss, och fortsatte partajet här i min hemgård. Därav pyntet alltså.

Och här fick jag ta en paus för Blenda gnydde. Så nu har jag sövt henne igen och nästan mig själv också på kuppen, men jag ville ändå skriva ett par avslutningsord här. Det är så väldigt lätt hänt att inlägg bara förblir i utkasthögen nu för tiden. De senaste dagarna har jag upplevt cirka tusen saker jag tänkt att jag gärna skulle skriva ner och berätta om. Men ingen tid har ju funnits för det i det här (mestadels ändå roliga) virret.

Fast i natt övergår vi till normaltid, sägs det. Det ska nog jag med.

Inga kommentarer

Tvåminutersregeln

Jag hörde ett sånt bra life hack igår, eller jag tror att det kan vara bra fast jag inte aktivt testat det ännu. Har haft en oproduktiv (skrev först oproDUKTIG, hashtag truthsayer), motig vecka och nätterna har varit usla, dels på grund av bebis men också till stor del på grund av oproduktiviteten och motigheten som hållit mig vaken. Ska också erkänna att jag har njutit av att vara vaken ett par timmar efter att alla lagt sig, alldeles för sent på dygnet för att få något gjort, men det har varit så skönt att bara vara, vet ni? Hur som helst så har det blivit snöbolligt, helt enkelt. Kanske är det därför jag är så peppigt inställd till detta livsknep, ser fram emot att dela in nästa vecka i tvåminuterssjok så ofta som möjligt och se vad som händer.

Knepet heter tvåminutersregeln och är för alla er som har svårt att få saker gjorda utav en orsak eller annan.

Kanske för att ni inte tycker att tiden räcker till eftersom en stor del av den går åt att angsta över att saker måste göras. Låter det bekant?

Kanske för att ni, ärligt talat, tenderar vara slarviga? Såna som drar ut kläder ur garderoben men tycker ni inte hinner med att vika in dem tillbaka och ni ska göra det sen, men vänta, plötsligt är det ett berg av kläder? Och när ska en hinna ordna upp det?? Låter det också bekant?

Kanske för att ni är lagda åt prokrastinering? Såna som i dessa Messengertider blivit urusla på att ha kontakt med folk eftersom lättillgänligheten sätter en oförklarlig press på er, en som får er att titt som tätt bara inte fungera? Så att ni läser mejl när ni egentligen är upptagna och sen glömmer att svara? Eller så att ett meddelande kan kännas som ett fönsterkuvert innehållande ett kravbrev (det är det sällan) och detta får det att knyta sig i magen på er och ni tänker ”jag tar itu med det där sen då jag sansat mig” och så plötsligt har ni ägnat ett sekel och fyra Buffy-maraton åt att vänta på att planeterna ska alignera sig i en rät linje och ni ska känna att jamen nu så nu är jag redo att ta itu med alla krav som inte ens någonsin fanns?? (OCH ÅH VÄNTA nu har det dessutom blivit pinsamt att det dröjt så länge, sååå nu kommer det antagligen ta ännu mer tid innan ni samlat er tillräckligt för att ta er över den tröskeln också?) Va, låter det fortfarande bekant?

Är ni jag eller??

Så då är regeln sån att vi ska ställa oss frågan: Tar det under två minuter att göra? Är svaret ja, då måste vi göra det direkt. Är svaret nej, då får vi skjuta på det lite. Det är helt okej. Men, blott ynka två minuter har vi väl så gott som alltid tid med och ork för.

En annan fördel är att ska vi göra något som känns jävligt jobbigt, så kan vi till exempel tänka så här: Ja, okej, det kommer vara jobbigt, MEN jag får bara sätta två minuter på det. Sen måste jag ha det gjort och då ska jag tänka på nåt som får mig att må bättre. Då är det över. Och dessutom, oftast känns det ju skönt att ha jobbiga saker avklarade.

Ja, jag vet inte, kanske är sånt ganska självklart för de flesta? Kanske det ANTAGLIGEN är meningen att såna riktlinjer ska människan förstå av sig själv utan att behöva få en klar regel presenterad för sig som verktyg för att Hantera Livet. Eller känns så, som att jag bara missat det, medans friska, sansade, välbalanserade människor be all like ”Öööh välkommen till vuxenlivet din smutsiga lilla idiot”.

20181021_esmeralda

Ett annat tips är husdjur.

Och det knepet har jag faktiskt hittat på HEEELT själv och iiingen annan har tänkt den tanken förut så det så

Har ni nåt annat life hack (for life dummies eller ej) på lager? Vill inte avslöja för mycket men de kan tänkas behövas här borta.

4 kommentarer

Väck mig imorgon då

20180928_beige

Här sitter jag och tycker att september på något vis skaver. Som att bara oktober börjar, då kan jag vända blad. Som att jag sitter och väntar på att få göra en ny start men att det kan jag göra först imorgon. Särskilt eftersom att den då annalkande månadens första dag inträffar på den då annalkande veckans första dag. Som att det betydde något.

Det gör det inte, men jag har sett fram emot första oktober på en måndag ändå. Kändes som en bra projektmånad. Vid närmare eftertanke så känns det som att det är extremt vanligt att folk tänker att de ska Göra Något Av just oktober men vad vet jag? Hur som helst så hade jag några lösa planer och idéer om vad jag kunde göra. Med tidens gång har det blivit självklart att jag inte hinner ställa i ordning för någon av dem alls. Frustrerande.

Men tänker att från och med imorgon ska det inte spela någon roll. Jag vänder ju blad då.

Har ni projektplaner för oktober? Bloggtober, inktober, lihaton lokakuu, eller annat? Något som blir allt mer vanligt även här i norden är väl att folk tittar på en skräckfilm per dag i laddning för Halloween. Det är mest sånt jag syftade på att folk tar sig an den månaden mer än nån annan på året. Projekt behöver inte vara så komplicerade. De små spontana är ju oftast roligast.

Annars, alla som såg Big Little Lies på HBO har förstås redan tagit denna vemodsvackra sorgelyckliga låt till sitt hjärta (har den inte en slags Eric Satie-kvalitet, tycker ni?) men den sista september till ära måste jag ändå dela den. Lyssna nu på den medan ni föreställer er er själva i ett höstruskigt tedrickar-montage och skäms inte ett hjärtslag eller pianoklink för det. Man får.

Inga kommentarer

I måndags

20180917_host

Vi trippade iväg mot loppis. Trotsade förkylningen för jag höll på att få spader av att sitta hemma. Den här sjukdomen verkar ha sammanträffat med en envist aktiv och rastlös fas, så soffpotatismen har varvats med en del hemmafix. Har till exempel målat en bit vägg i köket, det jag påbörjade för åttio år sedan om ni minns.

Vi har också gjort klart vår Billy-hylla. Jag har sågat bort en bit ur den för att få den att passa runt en dosa i väggen, vi har skruvat fast den i väggen så den står stadigt, kilat upp med MDF-skiva och paff där under för att passa vårt sneda golv (och jag sågade mig i fingret endast 2 ggr! Är så jävla klumpig då jag är förkyld, slår i mitt huvud cirka överallt) och Alfred har monterat skåpdörrar på den och jag har satt i hyllplan och fyllning. Ska göra ett inlägg om detta snart, bara för att visa hur det blev. Brukar vara dålig på att följa upp med resultat och dillar mest om PLÄÄÄNZ men nu så, nu har ni mitt ord.

Framför hyllan så har jag inrett en liten lekvrå åt Blenda. Den har tagit katträdets plats, som fick flytta in i vårt sovrum istället tills att det ska bytas ut helt och hållet. Hade en vision om att jag på loppiset skulle råka snubbla över en helt magnifik liten glad och färggrann men värdigt stolt matta att ha i lekvrån, men så blev det ju inte. Äsch nu måste jag gå igen. Äsch äsch.

20180917_lus

Vi granskade istället utbudet av pocketböcker. Har tänkt att jag ska bli en sådan som läser. Som jag brukade vara, innan internetuppkopplingar blev konstanta. Det var så länge sen, känns som ett annat liv.

Eller vaddå känns, det VAR ju det. Verkligheten var ju helt annorlunda. Sjukt att leva i en tid då saker förändras så jävla snabbt. Flygplanet uppfanns och inom loppet av en livstid — 66 år senare — spatserade människan omkring på månen efter att ha åkt dit i en rymdraket. Och här sitter jag och gapar bara om att internet gick från söligt och spartanskt till snabbt och ständigt. Hallå va.

Hur som helst.

Har gjort en drös fina litterturfynd på det här loppiset den senaste tiden. Idag blev det Chris Kraus I love Dick från 1997 men som alla läste cirka 20 år senare (själv blir det ännu senare), och Vladimir Nabokovs Lolita från 1955. Femtio cent styck.

Har haft Lolita i inbunden variant i flera år, men jag verkar ha gjort mig av med den under förra sommarens flytt. Kunde inte motstå att ge den ett nytt försök som pocket istället. Det är nåt med hårdpärmsböcker som ger mig prestationsångest. Eller egentligen är det sekundärt att det känns som att det förväntas vara så väldigt seriöst att läsa dem, den främsta käppen i hjulet är att det känns opraktiskt redan i tanken. Pocket är mycket bekvämare bara, ett mer vänligt sinnat format.


Det här skulle jag bara hitta på NÅN ynka avslutningsrad på när jag skrev det i måndags, men där kom jag av mig. Visst är det sjukt hur lätt hänt det är? Att grejer bara aldrig BLIR.

I måndags grinade Blenda med jämna mellanrum tills att den sena kvällen blev mitt i natten och jag hade blivit så provocerad av avbrotten att jag gav upp. I tisdags var vi på språng nästan direkt från att jag vaknade och när vi kom hem igen hade Alfred fortfarande program så jag var ensam Blenda-ansvarig, och tillfällen för att ta mig an det här med blogg kändes väldans avlägsna.

Men nu är det onsdag. Och jag vill egentligen skriva om något annat, göra ett nytt inlägg, men jag tillät mig inte. Antalet opublicerade utkast ligger just nu på 243. Jag tycker det är ganska bedrövligt och absolut alldeles tillräckligt. Ett färre i alla fall, nu när jag klickar på ”publicera”.

2 kommentarer

Inomhusdagar

20180912_101049

Vilket weirdo höstväder vi har. I måndags gick jag ut i bara kortärmad polo (nepp, inga byxor) och tyckte förvisso att det var ganska lyxigt men också att det kändes något förlegat, lite förra månaden liksom. Sen kom åskan. Sen regnet.

I tisdags när jag och Blenda gick hem från öppna dagis svängde jag in via en butik och när vi skulle gå ut igen så bara öste det ner. Fullt ös medvetslös-öste. Blenda hölls tämligen torr trots uruselt regnskydd men jag blev däremot genomblöt, fast tyckte i och för sig att det var ganska mysigt. Helt sjukt hur det bara fortsatte att ösa ner allt hårdare och hårdare. Det var som slutet av ett klassiskt stycke där symfonin bara ökade och ökade. (Fullt ök schalottenlök.) Precis när vi kommit in genom dörren här hemma så nådde regnet sin crescendo, hela världen bara dånade.

Varsågoda för väderleksrapporten. I imperfekt dessutom.

Igår skulle vi egentligen hämta ett skåp från Katternö, men på grund av regnet sköt vi på det tills idag. I dag har Alfreds förkylning blivit sämre istället för bättre, så vi tvingas skjuta på det ännu lite till. Tills nästa regnfria dag, antar jag. Lite snopet, blir så otålig och hade peppat så inför att få plocka in saker i skåpet ikväll. Och att se hur det passar in! Men säkert bra. Det ska stå i köket.

Men jag får pyssla med annat istället, det finns ju en hel del här att bara välja och vraka mellan. Greja med bokhyllan, måla väggar. Städa. Tömma köksgolvet på grötklimpar och bananbitar — och eftersom Blenda just vaknade: snart fylla på golvet med ungefär samma varor igen. Ja ja. Circle of life y’all.

Inga kommentarer

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå

20180908_203515

Ohoj! Där stod jag i lördags och hängde på toan i en hytt medan Blenda sov och Alfred underhöll ett gäng politiker. Vi var på en dagskryssning till Umeå och jag hade tänkt posta en drös med bilder från det men blev alldeles för lat och trött. Det får bli senare.

Och på tal om politik så känns det ju som att man borde säga något om det svenska riksdagsvalet, men jag har bara följt med det med ett bråkdels öga och knappt ens det. Läste i alla fall att 17,6 % av dryga 6,3 miljoner personer röstade på SD. Men eftersom det bor över 10 miljoner personer i Sverige så betyder det inte alls att var femte svensk röstade SD, så som vi får anta att det kommer påstås, utan var tioende.

Detta ska jag minnas vid vårt riksdagsval i Finland nästa år. För det brukar ju hända sig att man blir lite knäckt utav resultaten.

Jag såg något kampanjslagord om att ”göra Sverige bättre”. Det var inte SD som låg bakom det fast det låter så — och jag tänkte på att ”bättre” betyder olika saker för olika personer. Sen tänkte jag på det som Margaret Atwood skrev i Tjänarinnans berättelse, att ”Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga.

Tror ni att det är så?

Hur som helst så tycker jag då, när det kommer till val, att det är viktigt att reflektera över vilka det är som har råd att ha det lite sämre. Kanske är det de som redan till börja med har det lite bättre, de med fler alternativ och med mer frihet att göra som de vill.

Eller vad tycker ni?

För det tar ju faktiskt emot att ta ännu mer ifrån de som redan har så lite, tänker jag. Eller det torde det göra så länge man har ett hjärta alltså. (Vilket jag tycker att vi för all del kan förmoda att alla har, men ibland verkar det ju tveksamt. Ibland känns det som att det finns skäl för oro, ändå.)

Somliga har råd, andra inte.
2 kommentarer

Övergångar

20180821_lavendel

Pust, vill jag säga efter den förra veckan som gick. Den bara rusade vidare och det var så mycket jag kände mig tvungen att prioritera bort. Fösa åt sidan och hoppas på att det inte skulle resultera i en alldeles för stor snöbollseffekt. Det blev sådär att jag fick ta på mig skygglappar för att se vartåt jag skulle, men svårt var det ändå att inte virra i små cirklar på stället.

Jag har legat vaken mycket medan något, mycket, gnagt i bröstet och i bakhuvudet på mig. Två nätter vaknade jag av mardrömmar i vargtimmen och hölls sedan vaken en lång stund. Återvände till samma mardrömmar gång på gång, vaknade till igen. Lavendelkrukan jag inhandlat till sovrummet hade alltså tagit sig vatten över huvudet, blommans aromaterapeutiskt lugnande egenskaper till trots.

Samtidigt har veckan innehållit mycket bra och fint också. Cykelfärder, kaffestunder, vardagsguld, ni vet. Och under gårdagskvällen fick jag äntligen ordning på lite spretiga saker, mindes sådant jag glömt, och kände att jag simmade upp till ytan igen. Skrev en kort att-göra-lista på två punkter. Sedan sov jag i tio timmar — förvisso inte helt oavbrutet, men ändå.

20180826_illuminera

Veneziansk var exempelvis riktigt fint. Vi hälsade på hos vänner, och det blev så att vi var tre par med tre småttingar varav den ena inte ännu är född. Blenda sov en stund i sin vagn i tamburen och när hon vaknade fick hon komma upp och fortsätta kalasa fast klockan var elva, tolv, sent.

Och vi pratade om hur det var att gå på fest när man var barn, att följa med föräldrarna någonstans, och jag tänkte på att det är så det är nu, fast cirka trettio år senare och kanske om trettio-nånting år till kommer våra barn sitta och prata på en fest kring tända ljus och minnas hur det var, att somna på någon soffa någonstans och vakna när mamma bär ut en till bilen och hur tryggt och mysigt det var att få somna om i hennes famn. Just det var inte mitt minne, utan någon annans, men jag tog det till hjärtat. Och kanske har jag varit med om det också, för det.

Sedan gick vi ut och tände sprakastickor, tomtebloss, och vinkade ceremoniellt adjö till sommaren. Gick hem under en rund, klar måne.

Och nu är det höst, i alla fall i Österbotten. Märker ni också att det känns helt rätt att det är så? Fall into place.

Inga kommentarer

Sensommaren bär juveler

Vi har åkt ut till landet och jag har förstås inte kunnat hålla mig ifrån att fota lite naturvyer. Fast bara några bilder, sedan tog batteriet i kameran slut.

20180811_vinbaer

Hann i alla fall föreviga vinbären som hänger som tunga juvelprydda smycken på buskarnas grenar. Påminner mig om då man var liten och draperade sig i alla mammas pärlhalsband, fast med en bättre känsla för stil.

Det blev en ganska spontan tripp hit och även en kortvarig en. Ändå hade vi tur med att några kompisar kunde umgås, så vi fick besök. Plötsligt var vi sju personer här, så kul!

Imorgon tänkte vi åka på loppis i Jeppis innan vi åker hemis. Nej skoja bara, säg inte hemis, det låter äcklis. Hur som helst, känner att då börjar höstfynden. Min prioritet har skiftat i och med den här helgen. Sommarplaggen känns inte längre lika aktuella nu. Säsongsbytet närmar sig.

Luften har förändrats, den högsta värmen har böljat förbi och atmosfären säger sensommar. Välkomnar detta, är väl ingen galning heller. Mina batterier, liksom kamerans, behöver också laddas och jag är mör i både kropp och knopp. Men hösten andas pånyttfödelse och så ska det va.

Inga kommentarer