Tagg: livet

fredag fredag

Det jag nu för tiden mest ser fram emot med fredagar är fantasin om att få sova ut, som då nästan börjar kännas förverklingsbar. En god natts sömn har varit som en hägring i öknens avlägsna horisont gud vet hur länge, och gång på gång har jag hoppats att den varit gripbar, men förgäves. Den har lösts upp när jag närmat mig och jag har vaknat med lika stor sömntörst som då jag gick och lade mig. Men nu, nu. Nu är oddsen återigen snäppet mer till min fördel. Storslagna planer det här, va? Håll tummarna för att katterna är snälla och tysta i natt, tack. Förstår fasiken inte hur småbarnsföräldrar gör det här, LEVER med en sömnbrist som måste vara mera extrem än min, dag ut och år in. Jisses.

Men utsovandet blir egentligen först imorgon. Nu ska jag gå ut och äta nattmiddag! För det ÄR ju ändå fredag och det vore ett hiskeligt slöseri att inte ta till vara på den.

Inga kommentarer

gissa vad

Går sisådär för konvalescenten just nu. Gissa gissa gissa vad jag har! Det börjar på f och slutar på eber och horisontell positionering i soffa eller säng. Igen. Hann inte ens krya på mig klart innan febern gjorde entré på nytt, tack oktober. Vad jag vill minnas var det mer eller mindre precis samma sak under slutet av samma månad i fjol. Det är en underbar tid att vara vid lifv.

Mitt humör?

20151020_solstraale

Sprudlade.

BONUSMATERIAL! EXTRA EXTRA! Kvällens observation: När de där gardinerna veckar sig på det där sättet ser blommorna lite ut som stiliserade vulvor. Blev paff först då jag såg bilden men snabbt därpå förtjust road och roat förtjust. Feministen gillar det, såklart. Ger dessutom en helt ny dimension till ‘does the carpet match the drapes’ nej ursäkta jag ska gå nu hejdå.

4 kommentarer

gonatt

20150905_berberis

Feber i två dagar men har jobbat ändå och dessa arbetsdagar har tömt mina resurser fullständigt. Någon förkylning har inte ännu brutit ut, räknar krasst med att det sker med buller och bång imorgon ungefär vid 17:05 då jag nyss kommit innanför lägenhetsdörren. Önskar att min hjärna just nu var sådär som bilden ovanför. Fräsch, samlad, liksom lite pärlbeströdd i mina tankar. Istället är den som bilden nedanför.

20150905_spindelnaet

Oorganiserad, generellt kletig och med jävligt mycket tomrum i konstruktionen.

Inga kommentarer

ransonerande & resonerande

20150627_lupin_00120150627_lupin_002

Hittade denna lupinduo i ett annars tomt utkast och där har de väntat i nästan två veckor. Det är mycket sånt på gång nu, saker och ting skjuts på och sätts i kö och glöms bort. Kanske är det sommarvädret som aldrig riktigt tycks komma igång som gör det, att jag så ofta känner att det här är bara paustid, att jag buffrar, att än så länge är det som pågår för det mesta inte det egentliga livet. Eller kanske är det det faktum att jag ännu inte tagit semester som gör det, men samtidigt, skulle jag ens vilja ha semester just nu? Med detta väder? Tror dock att jag borde, börjar bli ganska slutkörd. De senaste två nätterna har jag vaknat tidigt på mornarna och haft svårt att somna om, och detta är definitivt ett symptom på någon typ av stress tusen gånger mer än det är på fylld sömnkvot, för det sistnämnda har jag garanterat inte. I morse då jag kom till jobbet slöt jag ögonen så länge Photoshop startade och sen kom jag på mig själv med att sitta där och blunda i vad som lätt kunde ha blivit orimligt länge, glömde bort sammanhanget nån sekund och direkt. Vad jag har att stressa över förstår jag förvisso inte, men brist på giltiga stressmoment har aldrig varit något hinder för mig, jag hittar alltid något jag kan känna mig plågad över.

Nu låter kanske det där där ovanför tämligen dystert men tvärtom har jag haft en bra kväll, var förberedd på att bara sitta hemma och uggla och kanske ha dåligt samvete över att jag inte städade istället för att bara lata mig, men då ringde Frank och lockade ut mig. Träffade även Anna och lite senare Carla. Absolut mycket roligare än mina ursprungliga alternativ!

Det är ofta så när jag är såhär trött och det känns som att jag befinner mig i något slags standby-läge, att en ”start” av något slag verkar hundra procent ouppnåelig och omöjlig. Sen bara hamnar jag ändå i något som känns mer som ett liv och jag fattar att det inte är oövervinneligt det här dödläget, det finns utrymme för flexibilitet här. Det går att gå ut en sväng en kväll fast jag är genomtrött och det blir värt det. Det går att blogga en aning trots att jag inte har något genomtänkt att säga över huvud taget. Jag hade hoppats att följande insikt skulle ha varit att det går att städa bara litet åt gången också, men med en blick på klockan och rädslan för att bli för upp i varv av städning, så tror jag att jag byter ut det mot att det går att gå och lägga sig tidigare än vanligt utan att gå miste om en alltför stor bit av dagen eller det där otydliga livet. Och det går säkert alldeles särskilt bra när en håller på att läsa igenom Harry Potter-böckerna igen.

hur mår ni?

20150131_kahvia

Detta var i lördags, då hade jag sovit cirka tio (!!) timmar. Var då utvilad för kanske första gången hittills i år — DRÖMSKT — även om jag vaknade utan kaffe i hemmet, en situation som inte var alldeles behaglig. Gick till R-kiosken i ett töcken och köpte den största kaffemuggen de hade som likväl var för liten och för svag. Inatt har jag istället sovit knappt alls och allt extrastarkt dubbelespresso jag har hällt i mig har mest bara gjort mig darrig, så idag gick jag i ett annat slags töcken till Citymarket efter jobbet för att handla mat, men kom ut därifrån med hälften av varorna ur kategorierna sminkprodukter och doftljus. Olika sorters töcken kräver olika sorters pick-me-up.

Har i övrigt varit något i obalans på sistone, inte helt omöjligt så men nog tillräckligt för att jag ska ha på känn att jag varit det, så jag antar det betyder att det har jag. Av och an. Generellt glad, glad-ish eller åtminstone okej, men med en sån låg tröskel till att det ska slå över till vresig med en extrem lättretlighet. Minns ännu med viss (antagligen ohälsosam) upprördhet när jag åkte buss norrut för ett par veckor sedan och någon hade den obegripliga fräckheten att sitta och högljutt NÄSVISSLA utan att göra något åt det. Under åtminstone en timmes tid. Ondskans furste giv mig styrka. Tänkte ungefär att den personen borde tvingas kliva av, direkt, abrupt och helst på något vis retroaktivt också. Eller att jag själv borde dramatiskt och drastiskt slänga av mig i farten bara för att make a statement och — två flugor i en smäll — undfly tortyrhelvetet.

Men annars mår vi bra! Eller, ja, jag menar, ibland griper ju Skräcken ett hårt tag om allt innanför min hud och vrider om det som en äcklig disktraska som legat på bottnen av diskhon tillsammans med lite matrester i en veckas tid och jag känner all kall slemmighet bara liksom klämmas ut mellan fingrarna på Skräcken och glida mot insidan av mitt skinn så jag ryser till av både kylan och obehaget, och då dras jag naturligtvis med och drabbas av pur ”LIVET D:”-panik en stund innan jag inser att nä-nä-nä såhär gör vi inte här, här förtränger vi saker. Så då gör vi det och väljer att istället exempelvis fundera på varför vi plötsligt känner oss dragna till att identifiera som plural.

Men i alla fall… Annars mår vi alltså bra! (Ni då?)

2 kommentarer

rusningstid i ultrarapid

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.

årsresumé tjugohundrafjorton

re2014_01

JANUARI ✶ I äkta nystartsanda var jag flitigare med bloggandet än jag vanligtvis brukar vara, bland en massa generellt blaj tänkte jag bland annat på benämningen feminism och fick spader på hen-motståndet. Gjorde även en återblick till novemberrugget, det var bistert. Tycks ha haft en behaglig inledning på året, jag verkar ha varit på gott humör för det mesta. Läsåret fick definitivt en superb start genom Donna Tartts The Goldfinch som blev en favorit.

re2014_02

FEBRUARI ✶ Vintertröttheten lade sig över mig och jag var dåsig och vresig merparten av månaden. Orkade knappt med någonting och bara tanken på att hitta på någon aktivitet gjorde att jag kände mig trängd, eftersom jag konstant bar på en påtryckande känsla av att jag måste vila. Var särskilt frustrerad på hur oinspirerad jag var, samt att jag var allmänt urless på mig själv. Bloggade ynka två gånger. Månadens höjdpunkt var antagligen Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I’m Home, den kan jag varmt rekommendera.

re2014_03

MARS ✶ Tröttheten lättade och jag återvände till e-civilisationen. Det var vårväder en tid (innan snön fick sin revansch) och i och med den glimten av slutet-på-vintertunneln piggnade jag till en aning. Pustade ut genom att fokusera på detaljer och att traska omkring i skogen i Katternö. På grund av åttonde mars tänkte jag på kvinnorollen. En dag på jobbet kom jag nog, via någon annan, närmare desperationen än nånsin förut och det kändes minst sagt för jävligt.

re2014_04

APRIL ✶ Jim och jag åkte till Stockholm (bl.a. för konsertöver en helg och hälsade på i Åbo på hemvägen. Uppskattade inte Yles aprilskämt det året. Tänkte på ordet fitta. Gjorde eventuellt också det mest ~*modeblogg*~iga inlägget jag någonsin fått ihop, i äkta ”Jag stjäl bilder från internet och låtsas att jag fattar ett skvatt om stil”-anda. Sammanställde också en frågelista om bloggande som jag fortsättningsvis gärna vill att alla ska fylla i, passa på!

re2014_05

MAJ ✶ Våren anlände på riktigt och med den grillsäsongen. Gick på bröllopsfest och hade så roligt hela kvällen, tog del av massor av givande samtal, fick en början i att lära känna flera människor, kände mig förnyad nästa dag. Mot slutet av månaden blev det absurt varmt och vi hängde utomhus en hel del, kändes som sommar; lättsamt. Det blev EU-val och en del av resultaten fick mig att må riktigt illa. (Blev senare även pinsamt pompös om ämnet, men whatever.)

re2014_06

JUNI ✶ Läste en suverän ”inte alla män”-analogi som jag glatt stal/delade med mig av. Hade en härlig kväll tillsammans med mina närmaste och äldsta vänner. Firade en lågmäld men genomgemytlig midsommar. Då jag blickar tillbaka ter sig den här månaden så behaglig men jag minns också att jag den här tiden drabbades av någon form av existentiell kris, hängde ihop med åldrande, åstadkommanden och livssituation och allt sånt som jag antar att hör till. Inte för att den förändrade något den krisen, inte egentligen, definitivt inget dramatiskt, den bara var där i några veckor och sen slutade jag ge den uppmärksamhet. I min privata dagbok antecknade jag dock att kanske är det okej, att kanske är det såhär det ska vara nu. Att trots att det inte händer nu så ska jag en dag sluta vara så rädd för allt möjligt och det kommer medföra en mirakulös förändring och jag kommer att möta ansikten och resa som den privilegierade douchebagen jag är och jag kommer att jobba hårdare på att vara kreativ och annat jag vill och gillar att vara och jag kommer att bara äntligen sluta jämföra mig med allt och alla och jag kommer att bara vara mig satans själv och jag kommer göra sånt en del människor uppskattar och en del inte och jag kommer vara okej med det och jag kommer att generellt bara vara jävla nöjd och kanske då kommer jag att vara vuxen och lägga av med att inbilla mig att universum kretsar kring mig mig mig. Jag tillade också att allt det kändes ganska avlägset just då, men att kanske. I efterhand tänker jag att den tanken eventuellt var en liten förändring ändå, i form av en utveckling som behövdes för mig. Att fatta att om jag inte själv kan ta mig an saker så måste jag bara ge dem och mig tid och under den tiden sluta sura över att saker inte händer, samt att komma över att det är så, att gå med på att finna mig i det. Lättare sagt än gjort dock.

re2014_07

JULI ✶ Vid en ålder av trettio år och nästan sju månader fick denna (trötta) varelse sin första riktiga semester, vilken inleddes med att åka till Kroatien i några dagar. Senare den månaden var det Jakobs Dagar och Jeppis Pride och jag har nog aldrig gillat Jakobstad så mycket jag gjorde den dagen. (Trots att i taxikön på natten pratade ett mähä framför oss om att homosexualitet var ett problem p.g.a. — håll i er nu — ”underbefolkningen av jorden”. Jesus.) Bloggade, återigen, mer om feminismmotståndet. Hängde i Katternö en del, klappade katter och matade igelkottar och bodde i stuga ute på gården. Vill minnas att jag var mestadels tillfreds med tillvaron igen.

re2014_08

AUGUSTI ✶ Semestern tog slut och jag bekantade mig bättre med Walt Whitman som snabbt blev en favoritgubbe, jag tänkte mycket på döden döden av någon orsak och raderna The smallest sprout shows there is really no death, / And if ever there was it led forward life, and does not wait at the end to arrest it var kanske det mest omvälvande betryggande jag läst på hela året. Gick ut mycket, tror det var bra för själen. Spontanfixade bl.a. den första Djurparken, d.v.s. en maskerad vars tema är djur och plats är en park. Den tänkte jag då att det ska bli tradition av! Började osäkert men för min del slutade den i succé, hade så orimligt roligt.

re2014_09

SEPTEMBER ✶ Jag utmanade en skräck genom att medverka i en podcast, den var Alfreds. Blev uppretad på hur svårt det är med kritik inom Svenskfinland. Skrev en text om otryggheten som följer med att vara kvinna. Åkte norrut en helg och tog med mig min kompis Karolina på kalas hos Ellens, en bra kväll. Kalasade också hos Franks, men inser nu att jag aldrig postade bilderna därifrån, men den var också en bra kväll. Överlag var det en bra månad, mycket analyserande varvat med mycket socialiserande, kände att jag fick shit done och att saker skulle förändras, att jag skulle utvecklas.

re2014_10

OKTOBER ✶ Var förkyld i ett par omgångar och var fast i ett slags limbo, hade mycket att tänka på som kändes otydligt och överjävligt svårt men det fanns även många ljusglimtar, om ni ursäktar en sådan floskel. Åkte till Umeå en helg och det var en fin och lyckad resa, även om trött. Såg Gone Girl på bio och funderade på könsrollerna i den. Skulle skriva ner ett fåtal tankar om (min) vegetarianism, tänkte jag, och helt plötsligt hade jag fått ihop en textvägg, oop. Jag gjorde igen något som jag tycker att är ohyggligt, denna gång att uttala mig offentligt (personlig blogg känns inte lika officiellt) om feminism och jag vidareutvecklade tankarna i ett inlägg. Började rasa i vikt mot slutet av månaden, tappade aptiten under den andra förkylningen och återfick den inte förrän ett par veckor senare.

re2014_11

NOVEMBER ✶ Efter fem år och tre månader kom Jim och jag överens om att gå skilda vägar på det romantiska planet. Hade vid det skedet gått ner runt åtta kilo på grund av ängsligheten. Skrev ett inlägg om förändringar och fick sån oerhört fin feedback att jag blir gråtmild bara jag tänker på hur härliga människor är. Överlag var vänner & bekanta fantastiska den här tiden — finns så mycket som jag alltid kommer minnas. E-uppvaktade också pappa med ett inlägg på fars dag. Gladdes åt riksdagsbeslutet om könsneutrala äktenskap. Det var en tudelad månad, å ena sidan var det så mycket som var skrämmande och vemodigt och å den andra så blev jag lite kär i livet, i att det går vidare. Släppte dock aldrig fram de förstnämnda känslorna helt, tror jag. Distanserade mig och förträngde dem, fast ej avsiktligt.

re2014_12

DECEMBER ✶ Jim flyttade ut och senare den kvällen fulgrät jag i ett par timmar under tiden jag städade, (antar att det är så jag bearbetar saker nu för tiden: först ingenting, sen allt,) kände mig som en patetisk filmklyscha. Det blev självständighetsdag och patriotismen väckte lite obehag i mig, som vanligt. Det blev juletid och det var jobbigt i år igen, av mig blir det nog aldrig igen något fan av högtiden. Träffade vänner på traditionell julträff med knytkalas, detta år var något annorlunda från tidigare, men likväl lika roligt och uppiggande. Ibland är det bara som att komma hem att träffa vänner från en lång lång tid tillbaka. Försökte blogga säkert minst trettio gånger, lyckades endast tre av dem. Fyllde trettioett, firade nyår. Fäste mig i nuet och vägrade lämna det. Tråkade sällan. Sörjde mycket men fröjde också mycket och därtill ofta. Drack vin, ofta men sällan mycket.

Gott gammalt år, tror jag ändå.

dagar på dagar

20141206_linnea

Detta är inte idag men för ett par helger sen. Jag hade bra hår i en halvtimme, sen blev det smutsigt, äckligt, platt och trist. Har lust att dramatiskt tillägga SOM DET MESTA I LIVET, men är rädd för att mina trollfasoner ska tas på för stort allvar. Har det ganska bra här i livet egentligen, antagligen för att jag inte oroar mig så mycket för hur det ska bli. Ibland nog förstås. Ibland kommer den där gastkramande ängsligheten över mig, så som jag tror den gör för de flesta människor åtminstone vid några punkter av livet, men överlag har jag tagit en paus och låter tiden gå sin gilla gång under tiden. Försöker att inte stressa upp mig över oklarheter. De klarnar nog i sinom tid, försöker jag minnas och finna nån form av trygghet i det. Fungerar på ett ungefär, emellanåt.

Överallt och hela tiden blir jag påmind om saker jag borde organisera, det har jag däremot nog stressat upp mig något på under den senaste veckan framför allt. Eller mest har jag irriterat mig på att det varit så omöjligt för mig att ta itu med allt som borde fixas. Exempel på bild: Bokhyllan i bakgrunden, som såg töntig ut redan innan Jim tog sina böcker ur den. Det är inte bara sådana saker som att jag borde klura ut hur jag egentligen vill möblera här hemma nu då en del interiör försvunnit, eller att jag fortfarande/igen borde rensa ur min garderob, eller köpa skedar och flera muggar med handtag som inte lossnade i den stora hyllkraschen 2011, eller ens en jäkla dammsugare nån jäkla gång, eller typ femtio andra liknande saker. Det är också att jag borde omorganisera mig själv, mitt jag — utöver vetskapen att jag har en hög med rent praktiska saker som jag borde ta itu med, så bär jag också på känslan av att jag borde passa på att ta tillfället i akt att bli lite, tja, bättre på att fungera. Mera produktiv. Mindre prokrastinerande. Mera taktisk. Mindre temporär. Mera eftertänksam. Mindre efterklok. Jag blir otålig då jag tänker på Mitt Nya Liv som jag borde inleda och dessutom också vill inleda men likväl sitter jag djupt nersjunken, orkeslös och handlingsförlamad i soffan kväll efter kväll. Sånt stör.

Igår tömde jag äntligen mitt överbelamrade skrivbord i alla fall. Det har varit ur bruk i ett par månader och det är dels också detta, bristen på ordentlig arbetsplats, som gjort att jag inte kunnat fokusera på sånt som berör text, blogg och dylikt. Men nu är den saken åtminstone på gång.

Ska fira midvinter ikväll. Vintersolståndet inträffar egentligen natten till måndagen men eftersom jag har jobb följande dag får det uppmärksammas i förväg. Har införskaffat en flaska rött bubbel. Har satt mörkrosa rosor i en vas. Har sent omsider satt upp ljusslingor i fönstren. Har punkterat apelsiner med nejlika och sedan hängt upp dem. För någon dag sen plockade jag upp en liten grankvist som jag såg ligga på gatan och satte den i ett vattenglas, min julgran. Yulegran.

Angående något helt annat så började jag dagen efter att jag publicerade mitt inlägg Ain’t love grand? fundera att det var väl ändå jäkligt privilegierat heterosexuellt uttalat av mig det där om att sexualitet inte borde spela någon roll. Jag menar det är ganska lätt för mig i denna position av socialnormativt överläge att säga så utan någon inblick alls egentligen i hur det är för de som inte matchar samma norm. Jag tänkte förstås på en utopisk framtid och inte så mycket i nuet, men likväl känns det bara klantigt uttryckt som att ska verkligen heterojag komma här och berätta vems identiteter är väsentliga eller ej? Nej, det ska jag nog inte. Så jag omformulerar och säger såhär: För de av oss som aldrig känner att vi borde försvara vår sexuella identitet, så borde verkligen inte andras spela nån roll.

3 kommentarer

i am large, i contain multitudes

20141113

Tänker på asymmetri och obalans och symmetri och balans. Hur det ena en del gånger tar ut det andra och hur det andra gånger kompletterar. Ibland pressar jag fingrarna mot mitt ansikte så att jag känner benet där under och där det kurvar sig som ett C på ena sidan böjer det sig bara som en ) på motsvarande. I profil i spegeln bågar svanken in och på motsatt sida magen för det mesta ut.

Tänker på hur det är likadant i livet. Var jag än metaforiskt placerar mina fingertoppar så är känslan antagligen annorlunda mellan vänster och höger hand, trots att jag ofta tycker att jag lever i en monotoni. Så påtaglig den gränsen i synnerhet blir i.o.m. en brytning, så självklart det blir att mitt liv är en polytoni även under dess mest lågmälda partier. De tre tydligaste uppbrotten inom de fem senaste åren: Flytt, jobb, separation. Alla tre efter att jag tillbringat flera år annorlunda, blivit van, blivit jag. Den sistnämnda var den senaste och största.

Tänker på hur rädd jag var innan för att delar av min värld skulle rämna, och hur odramatiskt det i jämförelse blev — och att även det är värdefullt och inget att ta för givet. Vi bor fortfarande tillsammans, vi går och handlar tillsammans, vi lagar mat tillsammans, vi går på teater tillsammans, vi tittar på tv tillsammans, vi går ut på en öl tillsammans. Det är lustigt hur mycket som kan vara så precis som det var och ändå så fullständigt, distinkt, obestridligt annorlunda. Att det är så nu är nog på bästa möjliga sätt.

Tänker på att varje splittring kanske inte är ett vändande av ett blad och ett påbörjande av ett nytt kapitel, men att se ett onedhugget eget träd som står stadigt och rättfärdigat för sig själv i den helhet ämnad för en att se. En rot djupt nere i myllan, en stam klart framträdande mot omvärlden, en krona dels skuggande och dels glimtande. Att låta det stå, att låta det förbli ett träd, att inte förvandla det till något så behandlat av en människohand som några blad i en bok. Att låta det stå orört, att inte känna desperationen att karva in ens initialer i barken utan istället inse att det bär ens namn och tusenfalt av information naturligt inväxt i dess årsringar, så som det på motsvarande sätt gör i mig.

Tänker på hur allt jag skriver här säkert uppfattas som att det endast handlar om mitt avslutade förhållande. Hade ni frågat mig för en tid sen hade jag inte trott att jag skulle ha plats för mycket annat heller, inte ens generaliteter som så mycket av detta är.

Tänker på möjligheten att ibland är det nog kanske så att olikheterna framhäver varandra. Inte eliminerar, inte kompletterar, men komplimenterar. Gör dem större, men ändå mindre. Större i värde, men mindre i omvälvning.

Tänker på:

”Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)”
– WALT WHITMAN, SONG OF MYSELF

Tänker på hur mycket jag och du och vi och ni ändå rymmer, och för min egen del för en gångs skull inte i betydelsen flykt, men i volym. Som människor gör.

all goes onward and outward

20140812_deatheaterdecor

Tolv dagar in i augusti och jag har oförklarligt glömt bort bloggen nästan varje av dem, andra bara inte tyckt att jag haft tid för den. Min semester är över sen en vecka tillbaka och idag tänker jag på efterlivet. Klart att spegelkistan ska förevigas då, än en gång. Det är inte bara p.g.a. Robin Williams som jag tänkt på döden döden, även om hans bortgång förstås haft sin inverkan. Sorgligt. Har tänkt mycket på fruktansvärt fina Dead Poets Society och hur inflytelserik den filmen har varit för mig, och hur jag inte en enstaka gång kunnat se på den filmen utan att gråta minst en gång, och att den nästa gång jag ser den kommer ha en helt ny dimension till scenen där elever ställer sig upp på pulpeterna. Många gånger då jag tittat har ögonen tårats och halsen klumpats samtidigt som håret har rest sig på armarna och Robin Williams John Keating har lockat fram en dikt ur Ethan Hawkes Todd Anderson, en dikt om a sweaty-toothed madman som mumlar sanning; truth like a blanket that always leaves your feet cold. You push it, stretch it, it’ll never be enough. You kick at it, beat it, it’ll never cover any of us. From the moment we enter crying to the moment we leave dying, it’ll just cover your face as you wail and cry and scream. Jag vet inte vad det är med den scenen och dikten och allt vad bägge två innehåller men den är så oerhörd överväldigande för mig och jag kan inte ens avgöra om den gör mig upprymd eller fruktansvärt nedslagen, men jag älskar det. Älskar älskar älskar. Pratar någon om favoritscener i filmer så brukar jag själv tänka på den.

ww

A sweaty toothed madman, även känd som Walt Whitman. Walt ”I sound my barbaric yawp over the roofs of the world” Whitman, Walt ”O captain! My captain!” Whitman. En lång tid har jag haft en gratisinspelning av hans diktsamling Leaves of Grass på datorn och idag kände jag att det var dags. (En av dikterna, Song of Myself, spelade stor roll i John Greens Paper Towns — en bok som jag uppskattade flera gånger mer än The Fault in our Stars, förresten — och bidrog absolut till att övertala mig att ta itu med poesisamlingen. Faktiskt så gillar jag Green mycket mer för det. Tack!)

Ångrar nästan att jag lyssnar på den på jobbet för att jag inte hänger med så bra som jag gärna skulle, borde, önskar. Den verkar fenomenal, kanske inte alltid, men ofta. Anar att jag missar massor, trots att Whitman inte lär vara särskilt symbolisk utan mer eller mindre pratar om precis det han skriver om. Men det är helt annat, och helt klart svårare, att lyssna på poesi än vad det är att lyssna på prosa. Som exempel på en rad som jag först tyckte att lät superflummig men sedan insåg att var ordagrann har vi t.ex. ”Carrying the crescent child that carries its own full mother in its belly” — och det är en månskära han skriver om. En skärva av månen, alltså en avkomma av helheten, som i sin (osynliga) mage bär sitt ursprung, sin moder, den fulla månen. Längtar redan tills att jag kommit igenom den och kan börja läsa analyser. Han skriver även om gräs, helt vanligt gräs, och han inleder med att berätta att ett barn frågade av honom ”What is the grass?”, och Whitman skriver ”How could I answer the child? I do not know what it is any more than he”. Han tar upp en del idéer (alla bra), t.ex:

Or I guess it is a uniform hieroglyphic,
And it means, Sprouting alike in broad zones and narrow zones,
Growing among black folks as among white,
Kanuck, Tuckahoe, Congressman, Cuff, I give them the same, I receive them the same.

Hieroglyfer! Om ni tycker att det är genialt (vilket det är) så ska ni hålla i er, för det blir sedan ännu mer genialt (om ni frågar mig i alla fall). Ursäkta att jag upprepar mig men jag måste för ni måste förstå att såhär skriver han alltså om gräs, helt vanligt gräs:

And now it seems to me the beautiful uncut hair of graves.

Tenderly will I use you curling grass,
It may be you transpire from the breasts of young men,
It may be if I had known them I would have loved them,
It may be you are from old people, or from offspring taken
soon out of their mothers’ laps,
And here you are the mothers’ laps.

Är helt betagen av detta. Så som jag tolkar det: Gräset kommer från avkomma tagna från sina mödrars famnar, och samtidigt är gräset mödrarnas famnar också. (Eftersom att gräs växer på gravar — i de dödas famnar.) Längre fram tar han igen upp dessa döda avkommor och deras mödrar och det blir helt makalöst och, gah, jag vet inte vad jag ska kalla det. Så innerligt evinnerligt.

I wish I could translate the hints about the dead young men and women,
And the hints about old men and mothers, and the offspring taken soon out of their laps.
What do you think has become of the young and old men?
And what do you think has become of the women and children?

They are alive and well somewhere,
The smallest sprout shows there is really no death,
And if ever there was it led forward life, and does not wait at the end to arrest it,
And ceas’d the moment life appear’d.

All goes onward and outward, nothing collapses,
And to die is different from what any one supposed, and luckier.

Älskar älskar älskar även detta, allt detta, kanske inklusive hela gubben Whitman. Resten av diktsamlingen lär berätta den saken för mig.