Tagg: livet

rusningstid i ultrarapid

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.

årsresumé tjugohundrafjorton

re2014_01

JANUARI ✶ I äkta nystartsanda var jag flitigare med bloggandet än jag vanligtvis brukar vara, bland en massa generellt blaj tänkte jag bland annat på benämningen feminism och fick spader på hen-motståndet. Gjorde även en återblick till novemberrugget, det var bistert. Tycks ha haft en behaglig inledning på året, jag verkar ha varit på gott humör för det mesta. Läsåret fick definitivt en superb start genom Donna Tartts The Goldfinch som blev en favorit.

re2014_02

FEBRUARI ✶ Vintertröttheten lade sig över mig och jag var dåsig och vresig merparten av månaden. Orkade knappt med någonting och bara tanken på att hitta på någon aktivitet gjorde att jag kände mig trängd, eftersom jag konstant bar på en påtryckande känsla av att jag måste vila. Var särskilt frustrerad på hur oinspirerad jag var, samt att jag var allmänt urless på mig själv. Bloggade ynka två gånger. Månadens höjdpunkt var antagligen Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I’m Home, den kan jag varmt rekommendera.

re2014_03

MARS ✶ Tröttheten lättade och jag återvände till e-civilisationen. Det var vårväder en tid (innan snön fick sin revansch) och i och med den glimten av slutet-på-vintertunneln piggnade jag till en aning. Pustade ut genom att fokusera på detaljer och att traska omkring i skogen i Katternö. På grund av åttonde mars tänkte jag på kvinnorollen. En dag på jobbet kom jag nog, via någon annan, närmare desperationen än nånsin förut och det kändes minst sagt för jävligt.

re2014_04

APRIL ✶ Jim och jag åkte till Stockholm (bl.a. för konsertöver en helg och hälsade på i Åbo på hemvägen. Uppskattade inte Yles aprilskämt det året. Tänkte på ordet fitta. Gjorde eventuellt också det mest ~*modeblogg*~iga inlägget jag någonsin fått ihop, i äkta ”Jag stjäl bilder från internet och låtsas att jag fattar ett skvatt om stil”-anda. Sammanställde också en frågelista om bloggande som jag fortsättningsvis gärna vill att alla ska fylla i, passa på!

re2014_05

MAJ ✶ Våren anlände på riktigt och med den grillsäsongen. Gick på bröllopsfest och hade så roligt hela kvällen, tog del av massor av givande samtal, fick en början i att lära känna flera människor, kände mig förnyad nästa dag. Mot slutet av månaden blev det absurt varmt och vi hängde utomhus en hel del, kändes som sommar; lättsamt. Det blev EU-val och en del av resultaten fick mig att må riktigt illa. (Blev senare även pinsamt pompös om ämnet, men whatever.)

re2014_06

JUNI ✶ Läste en suverän ”inte alla män”-analogi som jag glatt stal/delade med mig av. Hade en härlig kväll tillsammans med mina närmaste och äldsta vänner. Firade en lågmäld men genomgemytlig midsommar. Då jag blickar tillbaka ter sig den här månaden så behaglig men jag minns också att jag den här tiden drabbades av någon form av existentiell kris, hängde ihop med åldrande, åstadkommanden och livssituation och allt sånt som jag antar att hör till. Inte för att den förändrade något den krisen, inte egentligen, definitivt inget dramatiskt, den bara var där i några veckor och sen slutade jag ge den uppmärksamhet. I min privata dagbok antecknade jag dock att kanske är det okej, att kanske är det såhär det ska vara nu. Att trots att det inte händer nu så ska jag en dag sluta vara så rädd för allt möjligt och det kommer medföra en mirakulös förändring och jag kommer att möta ansikten och resa som den privilegierade douchebagen jag är och jag kommer att jobba hårdare på att vara kreativ och annat jag vill och gillar att vara och jag kommer att bara äntligen sluta jämföra mig med allt och alla och jag kommer att bara vara mig satans själv och jag kommer göra sånt en del människor uppskattar och en del inte och jag kommer vara okej med det och jag kommer att generellt bara vara jävla nöjd och kanske då kommer jag att vara vuxen och lägga av med att inbilla mig att universum kretsar kring mig mig mig. Jag tillade också att allt det kändes ganska avlägset just då, men att kanske. I efterhand tänker jag att den tanken eventuellt var en liten förändring ändå, i form av en utveckling som behövdes för mig. Att fatta att om jag inte själv kan ta mig an saker så måste jag bara ge dem och mig tid och under den tiden sluta sura över att saker inte händer, samt att komma över att det är så, att gå med på att finna mig i det. Lättare sagt än gjort dock.

re2014_07

JULI ✶ Vid en ålder av trettio år och nästan sju månader fick denna (trötta) varelse sin första riktiga semester, vilken inleddes med att åka till Kroatien i några dagar. Senare den månaden var det Jakobs Dagar och Jeppis Pride och jag har nog aldrig gillat Jakobstad så mycket jag gjorde den dagen. (Trots att i taxikön på natten pratade ett mähä framför oss om att homosexualitet var ett problem p.g.a. — håll i er nu — ”underbefolkningen av jorden”. Jesus.) Bloggade, återigen, mer om feminismmotståndet. Hängde i Katternö en del, klappade katter och matade igelkottar och bodde i stuga ute på gården. Vill minnas att jag var mestadels tillfreds med tillvaron igen.

re2014_08

AUGUSTI ✶ Semestern tog slut och jag bekantade mig bättre med Walt Whitman som snabbt blev en favoritgubbe, jag tänkte mycket på döden döden av någon orsak och raderna The smallest sprout shows there is really no death, / And if ever there was it led forward life, and does not wait at the end to arrest it var kanske det mest omvälvande betryggande jag läst på hela året. Gick ut mycket, tror det var bra för själen. Spontanfixade bl.a. den första Djurparken, d.v.s. en maskerad vars tema är djur och plats är en park. Den tänkte jag då att det ska bli tradition av! Började osäkert men för min del slutade den i succé, hade så orimligt roligt.

re2014_09

SEPTEMBER ✶ Jag utmanade en skräck genom att medverka i en podcast, den var Alfreds. Blev uppretad på hur svårt det är med kritik inom Svenskfinland. Skrev en text om otryggheten som följer med att vara kvinna. Åkte norrut en helg och tog med mig min kompis Karolina på kalas hos Ellens, en bra kväll. Kalasade också hos Franks, men inser nu att jag aldrig postade bilderna därifrån, men den var också en bra kväll. Överlag var det en bra månad, mycket analyserande varvat med mycket socialiserande, kände att jag fick shit done och att saker skulle förändras, att jag skulle utvecklas.

re2014_10

OKTOBER ✶ Var förkyld i ett par omgångar och var fast i ett slags limbo, hade mycket att tänka på som kändes otydligt och överjävligt svårt men det fanns även många ljusglimtar, om ni ursäktar en sådan floskel. Åkte till Umeå en helg och det var en fin och lyckad resa, även om trött. Såg Gone Girl på bio och funderade på könsrollerna i den. Skulle skriva ner ett fåtal tankar om (min) vegetarianism, tänkte jag, och helt plötsligt hade jag fått ihop en textvägg, oop. Jag gjorde igen något som jag tycker att är ohyggligt, denna gång att uttala mig offentligt (personlig blogg känns inte lika officiellt) om feminism och jag vidareutvecklade tankarna i ett inlägg. Började rasa i vikt mot slutet av månaden, tappade aptiten under den andra förkylningen och återfick den inte förrän ett par veckor senare.

re2014_11

NOVEMBER ✶ Efter fem år och tre månader kom Jim och jag överens om att gå skilda vägar på det romantiska planet. Hade vid det skedet gått ner runt åtta kilo på grund av ängsligheten. Skrev ett inlägg om förändringar och fick sån oerhört fin feedback att jag blir gråtmild bara jag tänker på hur härliga människor är. Överlag var vänner & bekanta fantastiska den här tiden — finns så mycket som jag alltid kommer minnas. E-uppvaktade också pappa med ett inlägg på fars dag. Gladdes åt riksdagsbeslutet om könsneutrala äktenskap. Det var en tudelad månad, å ena sidan var det så mycket som var skrämmande och vemodigt och å den andra så blev jag lite kär i livet, i att det går vidare. Släppte dock aldrig fram de förstnämnda känslorna helt, tror jag. Distanserade mig och förträngde dem, fast ej avsiktligt.

re2014_12

DECEMBER ✶ Jim flyttade ut och senare den kvällen fulgrät jag i ett par timmar under tiden jag städade, (antar att det är så jag bearbetar saker nu för tiden: först ingenting, sen allt,) kände mig som en patetisk filmklyscha. Det blev självständighetsdag och patriotismen väckte lite obehag i mig, som vanligt. Det blev juletid och det var jobbigt i år igen, av mig blir det nog aldrig igen något fan av högtiden. Träffade vänner på traditionell julträff med knytkalas, detta år var något annorlunda från tidigare, men likväl lika roligt och uppiggande. Ibland är det bara som att komma hem att träffa vänner från en lång lång tid tillbaka. Försökte blogga säkert minst trettio gånger, lyckades endast tre av dem. Fyllde trettioett, firade nyår. Fäste mig i nuet och vägrade lämna det. Tråkade sällan. Sörjde mycket men fröjde också mycket och därtill ofta. Drack vin, ofta men sällan mycket.

Gott gammalt år, tror jag ändå.

dagar på dagar

20141206_linnea

Detta är inte idag men för ett par helger sen. Jag hade bra hår i en halvtimme, sen blev det smutsigt, äckligt, platt och trist. Har lust att dramatiskt tillägga SOM DET MESTA I LIVET, men är rädd för att mina trollfasoner ska tas på för stort allvar. Har det ganska bra här i livet egentligen, antagligen för att jag inte oroar mig så mycket för hur det ska bli. Ibland nog förstås. Ibland kommer den där gastkramande ängsligheten över mig, så som jag tror den gör för de flesta människor åtminstone vid några punkter av livet, men överlag har jag tagit en paus och låter tiden gå sin gilla gång under tiden. Försöker att inte stressa upp mig över oklarheter. De klarnar nog i sinom tid, försöker jag minnas och finna nån form av trygghet i det. Fungerar på ett ungefär, emellanåt.

Överallt och hela tiden blir jag påmind om saker jag borde organisera, det har jag däremot nog stressat upp mig något på under den senaste veckan framför allt. Eller mest har jag irriterat mig på att det varit så omöjligt för mig att ta itu med allt som borde fixas. Exempel på bild: Bokhyllan i bakgrunden, som såg töntig ut redan innan Jim tog sina böcker ur den. Det är inte bara sådana saker som att jag borde klura ut hur jag egentligen vill möblera här hemma nu då en del interiör försvunnit, eller att jag fortfarande/igen borde rensa ur min garderob, eller köpa skedar och flera muggar med handtag som inte lossnade i den stora hyllkraschen 2011, eller ens en jäkla dammsugare nån jäkla gång, eller typ femtio andra liknande saker. Det är också att jag borde omorganisera mig själv, mitt jag — utöver vetskapen att jag har en hög med rent praktiska saker som jag borde ta itu med, så bär jag också på känslan av att jag borde passa på att ta tillfället i akt att bli lite, tja, bättre på att fungera. Mera produktiv. Mindre prokrastinerande. Mera taktisk. Mindre temporär. Mera eftertänksam. Mindre efterklok. Jag blir otålig då jag tänker på Mitt Nya Liv som jag borde inleda och dessutom också vill inleda men likväl sitter jag djupt nersjunken, orkeslös och handlingsförlamad i soffan kväll efter kväll. Sånt stör.

Igår tömde jag äntligen mitt överbelamrade skrivbord i alla fall. Det har varit ur bruk i ett par månader och det är dels också detta, bristen på ordentlig arbetsplats, som gjort att jag inte kunnat fokusera på sånt som berör text, blogg och dylikt. Men nu är den saken åtminstone på gång.

Ska fira midvinter ikväll. Vintersolståndet inträffar egentligen natten till måndagen men eftersom jag har jobb följande dag får det uppmärksammas i förväg. Har införskaffat en flaska rött bubbel. Har satt mörkrosa rosor i en vas. Har sent omsider satt upp ljusslingor i fönstren. Har punkterat apelsiner med nejlika och sedan hängt upp dem. För någon dag sen plockade jag upp en liten grankvist som jag såg ligga på gatan och satte den i ett vattenglas, min julgran. Yulegran.

Angående något helt annat så började jag dagen efter att jag publicerade mitt inlägg Ain’t love grand? fundera att det var väl ändå jäkligt privilegierat heterosexuellt uttalat av mig det där om att sexualitet inte borde spela någon roll. Jag menar det är ganska lätt för mig i denna position av socialnormativt överläge att säga så utan någon inblick alls egentligen i hur det är för de som inte matchar samma norm. Jag tänkte förstås på en utopisk framtid och inte så mycket i nuet, men likväl känns det bara klantigt uttryckt som att ska verkligen heterojag komma här och berätta vems identiteter är väsentliga eller ej? Nej, det ska jag nog inte. Så jag omformulerar och säger såhär: För de av oss som aldrig känner att vi borde försvara vår sexuella identitet, så borde verkligen inte andras spela nån roll.

3 kommentarer

i am large, i contain multitudes

20141113

Tänker på asymmetri och obalans och symmetri och balans. Hur det ena en del gånger tar ut det andra och hur det andra gånger kompletterar. Ibland pressar jag fingrarna mot mitt ansikte så att jag känner benet där under och där det kurvar sig som ett C på ena sidan böjer det sig bara som en ) på motsvarande. I profil i spegeln bågar svanken in och på motsatt sida magen för det mesta ut.

Tänker på hur det är likadant i livet. Var jag än metaforiskt placerar mina fingertoppar så är känslan antagligen annorlunda mellan vänster och höger hand, trots att jag ofta tycker att jag lever i en monotoni. Så påtaglig den gränsen i synnerhet blir i.o.m. en brytning, så självklart det blir att mitt liv är en polytoni även under dess mest lågmälda partier. De tre tydligaste uppbrotten inom de fem senaste åren: Flytt, jobb, separation. Alla tre efter att jag tillbringat flera år annorlunda, blivit van, blivit jag. Den sistnämnda var den senaste och största.

Tänker på hur rädd jag var innan för att delar av min värld skulle rämna, och hur odramatiskt det i jämförelse blev — och att även det är värdefullt och inget att ta för givet. Vi bor fortfarande tillsammans, vi går och handlar tillsammans, vi lagar mat tillsammans, vi går på teater tillsammans, vi tittar på tv tillsammans, vi går ut på en öl tillsammans. Det är lustigt hur mycket som kan vara så precis som det var och ändå så fullständigt, distinkt, obestridligt annorlunda. Att det är så nu är nog på bästa möjliga sätt.

Tänker på att varje splittring kanske inte är ett vändande av ett blad och ett påbörjande av ett nytt kapitel, men att se ett onedhugget eget träd som står stadigt och rättfärdigat för sig själv i den helhet ämnad för en att se. En rot djupt nere i myllan, en stam klart framträdande mot omvärlden, en krona dels skuggande och dels glimtande. Att låta det stå, att låta det förbli ett träd, att inte förvandla det till något så behandlat av en människohand som några blad i en bok. Att låta det stå orört, att inte känna desperationen att karva in ens initialer i barken utan istället inse att det bär ens namn och tusenfalt av information naturligt inväxt i dess årsringar, så som det på motsvarande sätt gör i mig.

Tänker på hur allt jag skriver här säkert uppfattas som att det endast handlar om mitt avslutade förhållande. Hade ni frågat mig för en tid sen hade jag inte trott att jag skulle ha plats för mycket annat heller, inte ens generaliteter som så mycket av detta är.

Tänker på möjligheten att ibland är det nog kanske så att olikheterna framhäver varandra. Inte eliminerar, inte kompletterar, men komplimenterar. Gör dem större, men ändå mindre. Större i värde, men mindre i omvälvning.

Tänker på:

”Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)”
– WALT WHITMAN, SONG OF MYSELF

Tänker på hur mycket jag och du och vi och ni ändå rymmer, och för min egen del för en gångs skull inte i betydelsen flykt, men i volym. Som människor gör.

all goes onward and outward

20140812_deatheaterdecor

Tolv dagar in i augusti och jag har oförklarligt glömt bort bloggen nästan varje av dem, andra bara inte tyckt att jag haft tid för den. Min semester är över sen en vecka tillbaka och idag tänker jag på efterlivet. Klart att spegelkistan ska förevigas då, än en gång. Det är inte bara p.g.a. Robin Williams som jag tänkt på döden döden, även om hans bortgång förstås haft sin inverkan. Sorgligt. Har tänkt mycket på fruktansvärt fina Dead Poets Society och hur inflytelserik den filmen har varit för mig, och hur jag inte en enstaka gång kunnat se på den filmen utan att gråta minst en gång, och att den nästa gång jag ser den kommer ha en helt ny dimension till scenen där elever ställer sig upp på pulpeterna. Många gånger då jag tittat har ögonen tårats och halsen klumpats samtidigt som håret har rest sig på armarna och Robin Williams John Keating har lockat fram en dikt ur Ethan Hawkes Todd Anderson, en dikt om a sweaty-toothed madman som mumlar sanning; truth like a blanket that always leaves your feet cold. You push it, stretch it, it’ll never be enough. You kick at it, beat it, it’ll never cover any of us. From the moment we enter crying to the moment we leave dying, it’ll just cover your face as you wail and cry and scream. Jag vet inte vad det är med den scenen och dikten och allt vad bägge två innehåller men den är så oerhörd överväldigande för mig och jag kan inte ens avgöra om den gör mig upprymd eller fruktansvärt nedslagen, men jag älskar det. Älskar älskar älskar. Pratar någon om favoritscener i filmer så brukar jag själv tänka på den.

ww

A sweaty toothed madman, även känd som Walt Whitman. Walt ”I sound my barbaric yawp over the roofs of the world” Whitman, Walt ”O captain! My captain!” Whitman. En lång tid har jag haft en gratisinspelning av hans diktsamling Leaves of Grass på datorn och idag kände jag att det var dags. (En av dikterna, Song of Myself, spelade stor roll i John Greens Paper Towns — en bok som jag uppskattade flera gånger mer än The Fault in our Stars, förresten — och bidrog absolut till att övertala mig att ta itu med poesisamlingen. Faktiskt så gillar jag Green mycket mer för det. Tack!)

Ångrar nästan att jag lyssnar på den på jobbet för att jag inte hänger med så bra som jag gärna skulle, borde, önskar. Den verkar fenomenal, kanske inte alltid, men ofta. Anar att jag missar massor, trots att Whitman inte lär vara särskilt symbolisk utan mer eller mindre pratar om precis det han skriver om. Men det är helt annat, och helt klart svårare, att lyssna på poesi än vad det är att lyssna på prosa. Som exempel på en rad som jag först tyckte att lät superflummig men sedan insåg att var ordagrann har vi t.ex. ”Carrying the crescent child that carries its own full mother in its belly” — och det är en månskära han skriver om. En skärva av månen, alltså en avkomma av helheten, som i sin (osynliga) mage bär sitt ursprung, sin moder, den fulla månen. Längtar redan tills att jag kommit igenom den och kan börja läsa analyser. Han skriver även om gräs, helt vanligt gräs, och han inleder med att berätta att ett barn frågade av honom ”What is the grass?”, och Whitman skriver ”How could I answer the child? I do not know what it is any more than he”. Han tar upp en del idéer (alla bra), t.ex:

Or I guess it is a uniform hieroglyphic,
And it means, Sprouting alike in broad zones and narrow zones,
Growing among black folks as among white,
Kanuck, Tuckahoe, Congressman, Cuff, I give them the same, I receive them the same.

Hieroglyfer! Om ni tycker att det är genialt (vilket det är) så ska ni hålla i er, för det blir sedan ännu mer genialt (om ni frågar mig i alla fall). Ursäkta att jag upprepar mig men jag måste för ni måste förstå att såhär skriver han alltså om gräs, helt vanligt gräs:

And now it seems to me the beautiful uncut hair of graves.

Tenderly will I use you curling grass,
It may be you transpire from the breasts of young men,
It may be if I had known them I would have loved them,
It may be you are from old people, or from offspring taken
soon out of their mothers’ laps,
And here you are the mothers’ laps.

Är helt betagen av detta. Så som jag tolkar det: Gräset kommer från avkomma tagna från sina mödrars famnar, och samtidigt är gräset mödrarnas famnar också. (Eftersom att gräs växer på gravar — i de dödas famnar.) Längre fram tar han igen upp dessa döda avkommor och deras mödrar och det blir helt makalöst och, gah, jag vet inte vad jag ska kalla det. Så innerligt evinnerligt.

I wish I could translate the hints about the dead young men and women,
And the hints about old men and mothers, and the offspring taken soon out of their laps.
What do you think has become of the young and old men?
And what do you think has become of the women and children?

They are alive and well somewhere,
The smallest sprout shows there is really no death,
And if ever there was it led forward life, and does not wait at the end to arrest it,
And ceas’d the moment life appear’d.

All goes onward and outward, nothing collapses,
And to die is different from what any one supposed, and luckier.

Älskar älskar älskar även detta, allt detta, kanske inklusive hela gubben Whitman. Resten av diktsamlingen lär berätta den saken för mig.

semesterfirarn

20140711

Försökte sammanställa detta inlägg i fredags, d.v.s. samma dag som bilderna togs, men jag var sist och slutligen alltför trött. Vilket också syns helt bra, inte ens på de bilder där jag försökte titta upp så lyckades jag öppna ögonen helt och hållet, något som illustreras i den ena bildrutan i animationen ovanför men framför allt extra tydligt här nedanför:

20140711_003

Zzz. Tänker att jag var helt klart i behov av semester. (Fast så har jag i och för sig tänkt ganska ofta så det betyder kanske inte så mycket.)

20140711_004

Och! Mitt humör var fjantgott för min sista arbetsdag var förbi och min första riktiga betalda semester NÅNSIN hade också i princip börjat! (Vuxenpoäng! Det var väl på tiden, känner jag.) Att jag följande dag skulle befinna mig cirka tretusen kilometer bort i främmande, spännande miljöer hade förstås sitt peppande inflytande det med. Idag är min fjärde egentliga semesterdag men det känns som att jag redan varit ledig minst tre gånger längre. Är säker på att resterande lediga tid kommer rusa förbi i ljusets hastighet bara p.g.a. den universella lagen om Typiskheten och måste-hinna-med-allt-stressen som börjat göra sig påmind nu då jag är hemma igen, men… värre ställt kunde en ha det, trots allt.

2 kommentarer

crappy diems

Jag avskyr att vara den personen som stirrar på textrutan och försöker inleda ett inlägg på ett flertal misslyckade sätt och varje gång radera meningen och sen stirra i några sekunder till, bli oroväckande frustrerad på sig själv, sen öppna en annan flik där hen slösurfar planlöst eller ödslar tid på spel på fejjan. Likaså avskyr jag att vara den personen som gång på gång upprepar sin uttjatade klagosång i sin blogg, meeeen likväl tycks jag passa bägge signalementen till punkt och pricka. Det skulle vara lättare att komma överens med att jag är så oproduktiv och förutsägbar här om det var så att jag åtminstone fick något uträttat i det verkliga livet, som folk tycker om att kalla det, men tvärtom är jag ännu mer poänglös där. Jag vaknar motsträvigt på mornarna, går till jobbet, går hem, gör ingenting tills jag går och lägger mig men inte kan somna. Och under hela tiden är jag trött. På jobbet kan jag ibland sitta och vänta på att få gå hem i vad som känns som timtal, och sen när klockan slår fem och jag kliver upp från stolen så känner jag istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Liksom: Vad är det för vits? Den här dagen och min minimala energiranson är för fan redan förbi ändå. Sammanfattningsvis kan vi säga att jag är helvetes trött på att vara helvetes trött. Jag märker att denna trötthet håller på att göra mig seriöst förbittrad — jag blir på skitdåligt humör av att tänka på den och hur jäkla fräckt det är att den ska drabba mig, men sen å andra sidan så gör det mesta mig på skitdåligt humör på sistone. Kan väl med ganska hög säkerhet förmoda att det går hand i hand det där. Så anyway, kommer bli jätteJÄTTEkul om det håller i sig!!

Nuvarande maskot, typ:

ihateeverything

Äsch jaja. Har kanske lyckats gnälla av mig lite nu. Återkommer en muntrare gång. #fäädijåma

6 kommentarer

dies saturni

20131019_pastaooh.jpg

Hade tänkt fylla i en sån där typisk bloggfrågelista som bad om en bild i nuet via webcam, men jag inser nu att jag inte hinner fylla i hela den där listan för jag är ofattbart långsam med sådana, så jag skippar den. Men bilden handlar alltså om att jag har hårt skurit ner på mitt kolhydratsintag men tidigare idag åt jag äntligen fullkornspasta, och jag såg alltså verkligen fram emot att sätta igång med portionen. Och under scarfturbanen är håret i papiljotter som jag snart borde ta ner och antagligen sätta upp på något annat sätt igen för jag fullkomligt avskyr mitt hår sen en korkad klippning för några veckor sedan och blir numera vansinnig av att se det hänga löst.

Det är sällan något händer i Vasa men denna helg är annorlunda. Istället är det typiskt nog två händelser på gång; den årliga filmfestivalen på Ritz som jag gillar att gå på, och singer/songerwriterkväll på Doo-Bop där Jim ska spela. Gah. De hade ju gärna fått inträffa olika dagar, men istället får vi nu irra av och an en aning. Jim är dessutom ännu förkyld (men ska testa spela & sjunga lite i alla fall) och under gårdagens arbetsdag utvecklade jag migrän och jag är ännu ganska öm i huvudet. Känns som att kvällen kan gå lite hur som helst, alltså.

Då jag kom hem igår lade jag mig ner på sängen, blundade och lyssnade på Suzanne Collins The Hunger Games i ljudboksformat i ett mörkt rum i några timmar. Mycket behagligt. Precis lagom för vad jag står ut med, det förvärrade inte migränen och jag var ändå inte tvungen att utstå extremt dödstråk. Hurra för ljudböcker, alltså, vilka suveräna grejer de är ändå.

8 kommentarer

sånt i huvudet

I söndags, då vi körde ut till loppiset, missade vi ena avfarten och fick således uppleva lite mer landsbygd än vi hade förväntat oss innan vi kom fram till vårt slutmål Oma Tori. Som jag alltid kallar för Omena Tori, i början i misstag för jag blandade konstant ihop det med Omena Hotelli (a.k.a. Oma Hotelli, såklart), sen halvt självironiskt, men numera av vana så gammal och ingrodd att jag blev uppriktigt förvånad då vi kom fram och jag läste på skylten orden ”Oma Tori”.

Det är bara tisdag och jag längtar redan tills helgen, för att jag då ska kunna tillbringa en hel dag iklädd morgonrock. Jo, jag drömmer stort jag. Alla borde ha en morgonrock, men den måste också vara en specifik sort. Där hem-hemma i Katternö har jag en lila i mikrofleece som är varm och skön, men en del av mig känner sig alltid sliskig och sluskig i den, som något katten hade sniffat på med avsmak och sen försökt krafsa över om jag låg i ett hörn. Men i min buteljgröna, hellånga, sammetslena rock å andra sidan så känns det aldrig som att jag slöar, istället tänker jag alltid att jag lounge-ar, och det gömmer sig något blygt och inspirerat stämningshöjande i den skillnaden.

Satt hemma på lunchen idag och halvtittade på något irrelevant tv-program så länge jag åt då jag plötsligt noterar slutet av ett varningsmeddelande. Hann inte se vad det handlade om eller var varningen gällde men jag hann tänka lite på giftiga gaser och, som jag tror de flesta av oss uppväxta under Tjernobylolyckan, tänka på radioaktivitet. (Trots att det såklart är totalt ologiskt, skulle något sånt hända så skulle ju inte direkt varningen ske via en tyst textremsa på tv liksom.) Men det visade sig sen handla om en björn som låtit aggressiv i Kristinestad. (Hehe.) Ändå, efteråt, så var jag uppretad på att den där kärnkraftsverksfaran visar sig finnas nånstans nära till i bakhuvudet, och att det är folk okej med — att om det skiter sig så skiter det sig rejält, men vindkraftverk å andra sidan? NEJ. De är FULA.

Är även nu en gnutta uppretad, mest på mig själv och att dagarna är så korta och att direkt jag kommer hem pyser energin ur mig. Är både uttråkad och uttråkande. Känns som att jag alltid haltar med något, som att det aldrig riktigt räcker till. Det, något, allt, jag, jag vet inte vad, vad som helst kanske, kanske inget som går att sätta ord på. Men ändå, det är en retsam känsla där nånstans, och den tycks ha bestämt sig för att bosätta sig där, var ”där” än är. Vill säga att det är nånstans bakom naveln men let’s be real nu, det är förstås i huvudet som allt annat.

2 kommentarer

septembersymptom

wpid-eyeemfiltered1380046532440wpid-eyeemfiltered1380121521522

Septembersymptom, som jag först bara diagnosticerade den gulnande naturen med men vilket jag nu inser att även jag antagligen är drabbad av. Septembersymptom, som jag inte vet vad exakt går ut på men jag tror att det har något att göra med rastlöshet och håglöshet, uppsluppenhet och nedstämdhet, inspiration och… vad är motsatsen till inspiration? Kan vi bestämma att vi börjar använda exspiration även på det sättet hädanefter? Inspiration och exspiration. Inhalering, exhalering.

Har snubblat in på en del bloggar på sistone fyllda med dagboksanteckningar. Jag menar riktiga sådana, om än inte så avslöjande som privata dagböcker förstås, så ändå ärliga och okonstlade och tillförlitliga. Att läsa såna bloggar känns som att spionera på en person dold bakom en tunn slöja, förstås med tillåtelse men ändå är personen avslappnad och sig själv. Det här började nu låta betydligt mer voyeuristiskt än jag hade avsett det, men nåja, min poäng är att det är intressant och att jag gillar det. Kan ibland känna mig avundsjuk på de som bloggar på det viset, jag låter som en trasig grammofonskiva nu men själv känner jag ofta att jag inte har något att säga. Alls. Tänker att jag ska försöka att skriva mer och tänka mindre på att jag inte egentligen har något att skriva om och se vart det leder, men å andra sidan, liknande uttalanden har jag kommit med förr. Det tenderar kännas retsamt nostalgiskt också, när jag läser dessa otillgjorda bloggar, de påminner mig om en tid innan blogg-boomen, innan vissa formspråk inom bloggandet egentligen uppstod, när folk mest experimenterade inom uttrycket och det de uttryckte var av större vikt än hur det uttrycktes. Allt gick liksom på känsla, och fast det fanns trender även då, så kändes det mesta mindre formgjutet. Fast, jag vet inte, det kanske bara är själva nostalgin som får mig att tänka att det var så. Det var kanske inte lika otämjt som jag vill minnas att det var, men jag tror ändå det var mindre bundet än det är nu.

Också mitt eget. Jag har fastnat i en blähig rutin och jag återanvänder samma uttryck hela tiden. Blir väldigt trött på mitt språk ibland. ”Blir väldigt trött på mitt språk ibland”, det där är så jävla typiskt mig att skriva. Blir alltså igen väldigt trött på mitt språk. ”Ibland” är just nu just nu.

På tal om skrivande så har jag börjat göra anteckningar till inte bara en utan två (2!) fiktiva böcker/berättelser/något-ditåt, hör och häpna. Den oförklarligt vidskepliga sidan av mig räds för att nämna något om det för det känns som att jag i samma veva sätter en förbannelse på projekten, menmen. Det är ju ändå en sån där vardaglig sak som jag kunde berätta om. Än så länge har jag bara försökt strukturera någon slags idé, jag började på den första för ett par veckor sen och idag har jag gjort anteckningar till den andra, som egentligen är den första, om vi ska vara riktigt kronologiskt korrekta, i.o.m. att grunden till den dök upp för flera år sedan. Den kom till mig i en dröm, säger jag som värsta Stephanie Meyer, men drömmen var ingen hormonstinn vampyrhistoria utan snarare en fabel. Skulle gärna illustrera något till den men jag kan inte teckna, är mycket sur på detta. Den andra berättelsen är svårare, den känns betydligt mer diffus. Vet liksom inte alls vilken riktning jag vill att den ska ta eller vad den ska säga. Nåjo, skit samma, än så länge känns det mest bara roligt att hitta på fiktiva händelser åt fiktiva personer (och djur), något som jag mycket sällan gör. Har inte ens kunnat göra det på flera år när jag har försökt, så hittills har det i jämförelse gått häpnadsväckande bra, måste jag säga! Ja, jag får väl återkomma om några år med en uppdatering om huruvida jag ens lyckats fullborda dessa projekt. Jag brukar inte vara så bra på den delen, faktiskt så dålig att det mer eller mindre känns oundvikligt att processen ska stagnera, något som också känns trist att tänka på, men jag försöker att inte tänka så långt, fast jag såklart inte har en susning om hur långt borta eller nära till ”så långt” ligger.

Och ännu mera ”på tal om”: På tal om skrivandestagnation och det här att inte ha något att säga så försökte jag blogga i lördags. Under ett flertal timmar försökte jag komma på något att skriva om och hur jag skulle skriva om det. Jag kom såhär långt:

slirpslirp

Gifen är från i förmiddags, men allt är sig likt. Jag är lite mörkare under ögonen efter att ha tillbringat några timmar med att gå på loppis och mitt hår är risigare efter att av och an ha dragit några plagg över huvudet, men jag sitter igen på samma plats och med samma mugg framför mig.

Happ. Där var det totalstopp hur jag än försökte. Förbannat givande det där och den där jag.

Tänker att det bekräftar septembersymptomet jag babblade om ganska så bra, beskriver det också. Jag vill, men kan inte. Jag skulle så gärna, men klarar inte av det. Jag önskar, men kan ej uppfylla. Ja! Men strax därpå nej. En djup inhalering tills lungorna inte kan rymma mer syre, sen en långsam och uttömmande exhalering tills lungorna är platta och ynkliga som ett brunt löv på blöt asfalt. Knepet vore väl kanske att pricka inhaleringarna om en vill lyckas få något gjort. Och under exhaleringarna kan en exempelvis titta på Homeland eller annan bra tv-serie, som jag ska nu.

6 kommentarer