Tagg: livet

septembersymptom

wpid-eyeemfiltered1380046532440wpid-eyeemfiltered1380121521522

Septembersymptom, som jag först bara diagnosticerade den gulnande naturen med men vilket jag nu inser att även jag antagligen är drabbad av. Septembersymptom, som jag inte vet vad exakt går ut på men jag tror att det har något att göra med rastlöshet och håglöshet, uppsluppenhet och nedstämdhet, inspiration och… vad är motsatsen till inspiration? Kan vi bestämma att vi börjar använda exspiration även på det sättet hädanefter? Inspiration och exspiration. Inhalering, exhalering.

Har snubblat in på en del bloggar på sistone fyllda med dagboksanteckningar. Jag menar riktiga sådana, om än inte så avslöjande som privata dagböcker förstås, så ändå ärliga och okonstlade och tillförlitliga. Att läsa såna bloggar känns som att spionera på en person dold bakom en tunn slöja, förstås med tillåtelse men ändå är personen avslappnad och sig själv. Det här började nu låta betydligt mer voyeuristiskt än jag hade avsett det, men nåja, min poäng är att det är intressant och att jag gillar det. Kan ibland känna mig avundsjuk på de som bloggar på det viset, jag låter som en trasig grammofonskiva nu men själv känner jag ofta att jag inte har något att säga. Alls. Tänker att jag ska försöka att skriva mer och tänka mindre på att jag inte egentligen har något att skriva om och se vart det leder, men å andra sidan, liknande uttalanden har jag kommit med förr. Det tenderar kännas retsamt nostalgiskt också, när jag läser dessa otillgjorda bloggar, de påminner mig om en tid innan blogg-boomen, innan vissa formspråk inom bloggandet egentligen uppstod, när folk mest experimenterade inom uttrycket och det de uttryckte var av större vikt än hur det uttrycktes. Allt gick liksom på känsla, och fast det fanns trender även då, så kändes det mesta mindre formgjutet. Fast, jag vet inte, det kanske bara är själva nostalgin som får mig att tänka att det var så. Det var kanske inte lika otämjt som jag vill minnas att det var, men jag tror ändå det var mindre bundet än det är nu.

Också mitt eget. Jag har fastnat i en blähig rutin och jag återanvänder samma uttryck hela tiden. Blir väldigt trött på mitt språk ibland. ”Blir väldigt trött på mitt språk ibland”, det där är så jävla typiskt mig att skriva. Blir alltså igen väldigt trött på mitt språk. ”Ibland” är just nu just nu.

På tal om skrivande så har jag börjat göra anteckningar till inte bara en utan två (2!) fiktiva böcker/berättelser/något-ditåt, hör och häpna. Den oförklarligt vidskepliga sidan av mig räds för att nämna något om det för det känns som att jag i samma veva sätter en förbannelse på projekten, menmen. Det är ju ändå en sån där vardaglig sak som jag kunde berätta om. Än så länge har jag bara försökt strukturera någon slags idé, jag började på den första för ett par veckor sen och idag har jag gjort anteckningar till den andra, som egentligen är den första, om vi ska vara riktigt kronologiskt korrekta, i.o.m. att grunden till den dök upp för flera år sedan. Den kom till mig i en dröm, säger jag som värsta Stephanie Meyer, men drömmen var ingen hormonstinn vampyrhistoria utan snarare en fabel. Skulle gärna illustrera något till den men jag kan inte teckna, är mycket sur på detta. Den andra berättelsen är svårare, den känns betydligt mer diffus. Vet liksom inte alls vilken riktning jag vill att den ska ta eller vad den ska säga. Nåjo, skit samma, än så länge känns det mest bara roligt att hitta på fiktiva händelser åt fiktiva personer (och djur), något som jag mycket sällan gör. Har inte ens kunnat göra det på flera år när jag har försökt, så hittills har det i jämförelse gått häpnadsväckande bra, måste jag säga! Ja, jag får väl återkomma om några år med en uppdatering om huruvida jag ens lyckats fullborda dessa projekt. Jag brukar inte vara så bra på den delen, faktiskt så dålig att det mer eller mindre känns oundvikligt att processen ska stagnera, något som också känns trist att tänka på, men jag försöker att inte tänka så långt, fast jag såklart inte har en susning om hur långt borta eller nära till ”så långt” ligger.

Och ännu mera ”på tal om”: På tal om skrivandestagnation och det här att inte ha något att säga så försökte jag blogga i lördags. Under ett flertal timmar försökte jag komma på något att skriva om och hur jag skulle skriva om det. Jag kom såhär långt:

slirpslirp

Gifen är från i förmiddags, men allt är sig likt. Jag är lite mörkare under ögonen efter att ha tillbringat några timmar med att gå på loppis och mitt hår är risigare efter att av och an ha dragit några plagg över huvudet, men jag sitter igen på samma plats och med samma mugg framför mig.

Happ. Där var det totalstopp hur jag än försökte. Förbannat givande det där och den där jag.

Tänker att det bekräftar septembersymptomet jag babblade om ganska så bra, beskriver det också. Jag vill, men kan inte. Jag skulle så gärna, men klarar inte av det. Jag önskar, men kan ej uppfylla. Ja! Men strax därpå nej. En djup inhalering tills lungorna inte kan rymma mer syre, sen en långsam och uttömmande exhalering tills lungorna är platta och ynkliga som ett brunt löv på blöt asfalt. Knepet vore väl kanske att pricka inhaleringarna om en vill lyckas få något gjort. Och under exhaleringarna kan en exempelvis titta på Homeland eller annan bra tv-serie, som jag ska nu.

6 kommentarer

“how nice to see you in the physical world at last”

Professor Trelawney siar framtiden och säger
Professor Trelawney siar framtiden och säger ”Wow”. Framtiden = internet, obviously.

Det är så svårt att få tag på tillräckligt med tid och ork. Den mängd av varje som jag fått ransonerad räcker knappt till seriösa tankar och framför allt inte seriösa tankar i skrift. Ibland läser jag tidningsartiklar och har väldigt många ~*feelingz*~ men det är oftast då jag är på jobbet och medan det känns ganska okej att skumläsa nån artikel nu som då och att eventuellt formulera ett tweet på max 140 tecken om ämnet, så gör förstås verkligen inte bloggande det. (Kolla, jag visar tecken på arbetsmoral. Eller kanske jag bara låtsas? Får detta mig att verka mystisk och spännande? Jag håller tummarna. Eller gör jag? Vem vet?) Jag har också tagit upp mitt Harry Potter-lyssnande igen och min klädstil har således börjat kurva iväg ännu längre mot Sybil Trelawney, vilket förklarar gifen. (…förutom att det inte gör det alls.) Andra dagar är jag mer Severus Snape — en dag inkluderade min utstyrsel t.ex. en ormbrosch och något sedvanligt långt och svart plagg som hängde kring vaderna, PLUS superfett hår som jag inte tvättat på åtminstone fem dagar, ty jag är dedicerad på det viset. Man kunde kanske kalla mig ganska severe i min dedikation. He he he heheheh eh. Det är en av mina bästa egenskaper. Näst efter mitt ordvitseri som aldrig någonsin känns krystat eller långsökt!!

Andra nyligen tagna bilder av yours truly:

20130620_00120130620_00220130620_003

Ser så förbannat hipsterig ut (Vart försvann Trelawneyvibbarna? VILKET MISSLYCKANDE BUU) att jag nästan skäms men jag gillar suddet. Suddet som Jim, stackarn, kämpade med att undvika att skulle fastna och likväl är det precis de bilderna jag, saten, fastnade för.

Morgondagen och morgondagens morgondag ser jag fram emot, önskar att helgen vore lite längre. Ska åka norrut, det är Jakobsdagar och vänner och familjemedlemmar är hem-hemma och i stan är det ett spektakel som jag ännu är oanat svag för. Alla tycks ha tröttnat på kaoset men jag har sällan något emot det. Är samtidigt också mycket stressad, det jag annars brukar få rum med under en vecka måste jag nu klämma in på tre dagar. P.g.a. detta var jag också till Jakobstad på en blixtvisit igår för att hinna träffa vänner lite mer än jag annars skulle, naturligtvis helt klart värt det, humöret är fortfarande gott, men sablar så ynkligt trött jag varit idag. Känner mig lite lurad, sov varken mer eller mindre än jag brukar men tydligen gör det också sitt vad det gäller återhämtning av kropp och psyke att ligga på soffan och titta på Arkiv X. (Så som jag annars tenderar tillbringa mina kvällar, alltså.) Ändå tänker jag att igår, och på ett sätt ännu idag, så var jag betydligt mer energisk än vad jag brukar vara och jag tänker på det jag läste en gång och som har hängt med mig sen dess, att goda vänner, alltså vänner som är bra för en, känner man igen på att man snarare får mer energi av att umgås med dem än att de tar den ifrån en. Det känns fint. Nu just är jag förvisso så trött och utmattad att min hjärna inte ens fungerar men själen har energi och det måste betyda något för det är fan inte ofta jag säger sånt. Så yay Jakobsdagar. Ha!

Inga kommentarer

mestadels stillastående

20130423_001

Stiltje på bloggfronten, stiltje i det mesta annat också, förutom i Vasa stad där det är blåsigt som vanligt. Har tänkt en del på förändring men inte vågat mig på att skriva om det för jag vet att jag endera skulle gegga ner i mig i en negativ sörja, alternativt, för att undvika pessimistträsket, slå helt bakut och istället fastna i något flamsigt dravel om våååren, sooolen och hur skööönt det är att det blir vår på riktigt nu snart. Vet inte vilket som skulle vara mer deprimerande. Det kom som något av en liten chock, vårvädret alltså, eller snarare tecknen på annalkande vårväder. Jag var inte alls förberedd, känns som att vintern varat så länge att vid något skede hade jag undermedvetet gett upp hoppet om andra årstider och accepterat vintern som den ständiga standarden.

Hade inte ens ännu fattat hur långt på väg våren var — och ursäkta nu men här blir det en skopa vårfåneri ändå — men så i förmiddags gick jag ut på ett ärende och bland tallarna doftade det barrträd så som det bara gör när ekorrar är i farten. På vägen hem sjöng bofinkar i trädgrenarna invid dikesrenen. Jag tyckte att jag hörde ringduvor hoa från Frälsningsarméns bakgård. Vid biblioteket hade en kråka börjat bygga ett bo i trädet vars grenar sträcker sig nästan ända mitt framför. När jag gick på Biblioteksgränden flög två svanar norrut, längs med Sandögatan. Måsarna skrek lite här och där, såklart. (Jösses jag är en sån LANTIS.) I tamburen mötte jag en ung tjej som tycktes ivrigt skynda ut och när jag klev in i hissen doftade den starkt av parfym, och jag svär att det var en exakt kopia på nån av 90-talets Date-parfymer. (Den gröna? Den rosa? Kanske den röda?) Fast det var mulet och fast jag var inomhus i en liten dunkel hiss och fast det var tisdag förmiddag kändes det som att det var en solig fredag eftermiddag cirka nittonhundranittiofem och att jag i hemlighet lite saknade att hoppa gummibands-twist när gruset knastrar under skorna så som det bara gör om vårarna. Som att cykelbanan plötsligt blivit helt torr och jag hade cyklat hem från skolan i medvind, jättesnabbt och jättelätt. Som att jag hade en ny minikjol och väntade på att nästa dag få ta den på mig och gå på party, så som det helt oironiskt hette då.

Sen då man åkt upp åtta våningar och gått in kändes det lite deppigt att titta ut genom fönstren in i halvrugget. Nu är det grått där ute, gråare än innan, ooooch nu ska jag strax sluta VÄDERBLOGGA (usch), jag lovar. Men såhär ser det ut idag ungefär:

20130423_00220130423_003

Helt trevligt, faktiskt. Mul går inte nödvändigtvis i moll.