gårdagen & blasfeminismen

20160920_kontor

Har återhämtat mig från gårdagens smärre psykbryt. Kurerade merparten av nervsammanbrottet med att gå på loppis och sen på bio, såg äntligen Florence Foster Jenkins och kände mig påtagligt snyftig och blödig. Även bokstavligt blödig, för o ja, gårdagens känslighet hängde också ihop med menstruationscykeln, visade det sig. Varsågoda för infon. Gårkvällens tanke: Gud* så kul det är att vara kvinna ibland! ELLER INTE ALLS. Jag är såklart okej med att kroppen (antagligen) fungerar som den ska, men fasen. Måste den göra det så himla sadistiskt? Efter bion åkte vi hem och jag kravlade mig urlakad i säng redan halv elva och vaknade ett par gånger under natten av att Myra chillade på mitt ansikte, men tyckte att det var så mysigt att jag inte blev irriterad fast hon väckte mig.

* På tal om gud, så undrade jag en sekund varför hen hatar oss kvinnor och vad det är för ett patriarkalt skitstövleri egentligen. Tänkte på att EN brud åt av kunskapens frukt och vad fasen är det gudjäveln** gör då? Jo, bestämmer sig för att för evigt bestraffa ALLA KVINNOR för nånting EN av oss gjorde. Ursäkta gud men #inteallakvinnor kanske? Det är väl fasen inte vårt fel att du då när det begav sig inte ännu skapat fler än en, och inte fattade att skilja på en och några miljarder? Kanske det inte heller är jättegenomtänkt att kalla det ”kunskapens frukt” om du inte vill att någon ska äta av den? Till exempel ”bajsfrukt”, ”mördarbakteriefrukt” eller ”patriarkatets uppkomstfrukt” hade gott och väl avskräckt undertecknad. Men ”kunskapens frukt”? Tja, jag är benägen att ta Evas parti där. Låt oss bara säga att inte är det ju bara ormen som verkar manipulativ, precis.

** Tror fortsättningsvis inte på gudomliga varelser och kanske är jag aningen respektlös nu. Ursäkta mina blasfeministiska tendenser. Det finns säkert snälla gudar som inte alls skulle välja att bestraffa hela den framtida mänskligheten för ett snedsteg som två individer gör. Vad jag försöker säga är alltså #inteallagudar et.c.

Annonser

kuckeliku, klockan är nästan sju

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isadora Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

som hemma fast borta, eller tvärtom

Processed with VSCO with f3 preset

Lördag i ett dimmigt Jakobstad. Dricker kaffe och äter kaka på Skorpan med Karin, Karin, Anna och Elliot och efteråt promenerar jag genom trähusstadsdelen Skata ut till loppiset på andra sidan järnvägen. Jag har ingen brådska fast klockan börjar närma sig loppisstängt och jag stannar upp då och då och knäpper bilder. Känner mig harmonisk och som att jag kunde höra hemma. Fina miljöer har väl överlag en sådan inverkan på en, men här är allting också så bekant. Har vandrat här förut, har besökt vänner här förut, har tagit fotografier här förut.

20160910_skata

Jag går längs med Skeppsgatan och sniglar långsamt förbi och sneglar försiktigt på huset som jag så många gånger förut tittat på, men under mina tonår, då det vita trähuset var obebott och slitet. Sedan var det någon som började rusta upp det igen och någon har säkert bott där i minst tio eller kanske femton år redan. I fönstren finns små skepp och huset ser inte alls längre ut som ett hemsökt utav spöken, utan utav en längtan till havet.

Jag når loppiset och när jag en halvtimme senare går därifrån stannar jag igen upp nu som då. Jag böjer mig vid dikesrenen och fotograferar rödklöver och renfana, går ut till järnvägen som jag på ditvägen redan gått över men eftersom att det nu är folktomt vill jag ta en bild. Jag gör det, vänder om, går längs med Järnvägsgatan in mot stan. Jag tänker att utifrån sett måste jag se ut som en turist, eller kanske någon som precis flyttat till staden och i sin utforskning av den inte ännu hunnit bli hemmablind.

Men så kör en bil ut från Lotta Svärdsgatan och stannar i korsningen, dörren på förarsidan öppnas och ut lutar sig en äldre dam som undrar om jag kan hjälpa henne hitta till TT-Hallen, för där ska kören Madrigalen uppträda den kvällen. Jag försöker ge en vägbeskrivning men vi är båda litet osäkra, fast jag besökt stället många gånger eftersom det finns ett loppis i samma byggnad. ”Hela livet har jag bott i Jakobstad och ändå!”, utbrister kvinnan. Jag slår upp adressen på min telefon och jo, jag hade gett rätt instruktioner, visar kartan åt henne och hon tackar, drar fast dörren, och medan jag går vidare hör jag bilen backa och svänga om på vägen bakom mig.

På kvällen är jag tillbaka i Jakobstad och jag råkar på många gamla klasskamrater från högstadiet. De hade varit på Madrigalens konsert de med, för en av dem sjunger i den, hon min barndomskompis ända sen vi var hos samma dagmamma under åttiotalets mitt allt igenom samma lågstadium till samma klass på högstadiet. ”Hur går det med Linnea då?” frågar en högstadieklasskamrat och jag svarar ”Tjaa jaa, det går väl både bra då och dåligt”, och sedan blir jag så fundersam över detta svar, så självklart men ändå inte ett helt socialt accepterat, att jag helt glömmer bort att bolla tillbaka samma fråga. Men jag gissar att jag vet svaret, det går både bra och dåligt. När två människor inte setts på flera år kan vi alltid räkna med att båda har hunnit erfara bägge aspekter sen sist, förstås, tänker jag och känner mig sedan krass i den tanken men kan inte förneka att den likväl är sann. Ändå, det hade varit trevligt att efterfråga och höra några detaljer, eller ens avslöja någon sådan själv. Det har bara aldrig tillhört min starka sida.

Men nu är jag förberedd. Så hur går det med er då?

att vida flera saker de förnimma

20160826_loversandmadmen_001

Här är det senaste pysslet, tryckte ett Shakespearecitat på en tygkasse. Det här var främst en testkörning men blev så förtjust i resultatet att jag kanske gör fler av samma.

20160826_loversandmadmen_002

Och trollerier; galningar och kära
Så kokhet hjerna ha, så bildrik själ,
Att vida flera saker de förnimma,
Än något kallt förnuft förmår begripa.

Har jonglerat många bollar på sistone. Har fått en rolig och samtidigt skrämmande förfrågning som jag inte vill prata om ännu men ska ge ett försök, har gjort en liten intervju för Vasabladet idag (borde dyka upp på söndag) angående Kulturvis, har ströjobbat mycket med nämnda projekt, har skrivit en text om serien Stranger Things med titeln Främmande saker, bekanta detaljer för samma sajt (har förresten tidigare också presenterat mig där genom ett kulturfrågeformulär som alla gärna får kopiera och fylla i), har skrivit en kvinnochauvinistisk krönika om dubbelmoral med rubriken Skönt för oss kvinnor och är jäkla glatt paff över all positiv respons jag fått på den, (och på tal om krönikor — för en tid sen skrev jag också en om fina internauter vilken jag inte tror att jag länkat till förut, Så som på internet, så ock i världen,) har kaaanske kanske kaaaaanske en till grej en knapp hundradedel på gång som jag nu nämner på ett störande (men oavsiktligt) hemlighetsfullt sätt, samt funderar titt som tätt på den där fabeln jag ska skriva nån gång.

Tänker ofta att jag borde läsa mer, lära mig mer, hänga med mer, skaffa mig mer bildning, utvidga mitt ordförråd, ha bättre koll, bli mer sansad, lugna ner mig, öva mig på att vara cool, bjuda till mer, öppna mig själv mer, bli mer bekväm med att vara varm, rikta mig utåt mer med nyfikenhet, rikta mig inåt mer med eftertanke, övertyga mig själv och andra om att jag är… ja, jag vet inte. En sån person som jag skulle vilja vara, antar jag. Och det känns inte som en jättedeprimerande insikt eller som jättekrävande tankar, för en gångs skull.

Där emellan pysslar jag alltså med textiltryck och har (i samarbete med Alfred) äntligen bytt lampa i köket till den jag hittade i en container utanför jobbet i fjol våras, har (snett) fållat upp gardinerna i sovrummet, hängt upp en trädgren jag hittade på trottoaren med två bitar rep och två krokar i sovrummet att hänga kläder på, kastar ofta en längtansfull blick på den stora spånskivan som står i tamburen och väntar på att bli påmålad, har tvättat massor med kläder, reparerat torkställningen, städat, plockat, sorterat, fortsatt med den oändliga historien som går under arbetsnamnet Organisera Mera och förmodligen kommer att fortsätta göra så under resten av livet.

Det är mycket, det är roligt, men det krävs också så förbannat litet för att jag ska känna mig som en enorm flopp, som bara gör meningslösheter, som är korkad som tror att jag kan komma ifrån den jag är, ett misslyckande, ett misslyckande som blir extra misslyckat i.o.m. att det emellanåt glömmer bort sitt misslyckade status quo.

Så vältrar jag mig i det i några sekunder eller minuter och så vänder det utan att jag märker det och så går tankarna över till något roligare, som jag engageras mer kreativt i, som ger mig mening, även om den bara är påhittad, och jag känner mig… faktiskt ganska okej. Liksom inte som att jag mår okej, fast visst det också, men som att jag är en helt okej person. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre, smartare eller dummare, roligare eller tråkigare, snabbare eller långsammare, än någon annan. Stundom underskattad och stundom överskattad, ibland intressant och ibland tröttsam, emellanåt förtjusande och emellanåt frustrerande. Precis som alla andra.

Hela dagen har jag gått omkring och tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Och det är första gången på mina åtta månader som trettiotvååring som det inte fått mig att känna mig så jävla hopplös. För jag har också tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Det är så länge det kan ta. Det kan ta trettiotvå år och det måste inte vara för sent för det. Du kan bli trettiotvå år och du kan ändå kanske hinna med. Inte hinna med allt, men inte heller hinna med inget, och på det sättet bara hinna hinna med.

Inte för att jag ännu har klurat ut vad jag ska bli då jag blir stor eller nåt sånt, men jag har haft en sån förunderlig känsla på sistone, särskilt i dag, för första gången i livet, som att jag kanske faktiskt kommer kunna lösa det mysteriet innan jag ligger på min dödsbädd.

Men nu ska vi hålla oss realistiska här. Jag kan ju också dö imorgon.

Men först ska jag sova. Och eventuellt skaffa mig en mindre svärtad uppfattning om vad som är ”humor”. Samt försöka komma ihåg att DRICKA MYCKET VATTEN OCH HÅLLA MIG HYDRERAD FÖR DEN TENDERAR JU DESSUTOM OCKSÅ BLI GANSKA TORR. *mic drop*

framåtspolningen

20160808_faar_004

Hösten har varit i luften några dagar och sådär som människor brukar säga när de blir äldre och åren går snabbare, så förstår jag inte vart den här sommaren tagit vägen. Nog vissa delar av den, men många saknas. När jag tänker på den så är det som att spola förbi en VHS-kassett en bit i taget. Klick-vzzz-klick där firar vi midsommar klick-vzzz-klick där har vi feministträff i parken klick-vzzz-klick där är Jakobsdagarhelgen och jag får semester klick-vzzz-klick där är jag på filminspelning i Maxmo och strax därefter hos får i Vassor klick-vzzz-klick där blir luften annorlunda, semestern tar slut och jag är tillbaka på jobbet i fredags.

Men jag börjar komma överens med det, att sommaren känns så hastad. Tog på mig min höstkappa och kände ett höstpirr. Såg ljusslingesladden dingla bredvid eluttaget och kände ett höstpirr. Funderade på att den här årstiden ofta medför en slags mental pånyttfödelsekick och kände ett höstpirr. Saker är liksom laddade nu, elektriska och sprakande. Knastrande precis i konturerna och det känns ibland som att jag ska få en stöt av dem, en nanosekundskvick puls av vibrerande energi. Jag vill organisera här hemma, slänga ut halva min garderob, fördjupa mig i vad jag än gör och utveckla tunnelseende tills det är gjort. Observera, skapa, absorberas. Det känns varje år som att det är sådant hösten är till för.

Hoppas ändå på att sommaren ännu ska göra en återkomst, men om inte, så är det också okej.

suget

20160624_lupiner_001

Samtidigt som jag känner ett enormt kreativt sug så känner jag också inspirationen tryta. Jag vill gå in i saker och absorberas av dem men det är omöjligt, förutom vad det gäller Peaky Blinders som äntligen tittas/maratonas. Vill hitta något att hänge mig åt men istället har jag börjat känna mig jäktad över att jag om ett par dagar ska återvända till jobbet efter denna minisemester, och då… ja, vi vet väl alla hur det är då. De egna projekten blir lidande.

20160624_aklejor_001

Känner även att jag verkligen vill ha nånting att skriva om, nånting att tänka på. Istället upptas huvudet av en värk och jag hatar verkligen den här känslan, och då menar jag inte huvudvärken, men den här motbjudande tomheten, inte en endaste fucking originell tanke finns här nu och inte någon jag kunde låna heller. Jag läser saker men har inget reflektionsvärdigt att bidra med. Ärligt talat känner jag mig jävligt misslyckad då jag är på det här sättet, så korkad, så överflödig, så miserabelt meningslös som inte har ett skvatt att komma med, så patetisk.

Och just då jag skrev det kom Alfred halvdansande in i rummet och placerade en bit blomkål på mitt skrivbord. Haha.

Så här är två bilder på katter, för att fortsätta att avsluta detta inlägg på en bättre ton än det började.

20160624_esmeralda_00120160624_selma_001

omspunnet

20160502_violer

Har skrivit en krönika om Den feministiska myten (gissa vilket litterärt verk titeln är en blinkning till) och har fått sån härlig feedback på den att jag… jag… blir glad?! Sorry, min kreativa tankeförmåga är inte helt top notch idag. Så jag håller mig till sanningen, till skillnad från i krönikan.

I övrigt, minus krönikemottagandet och förstås även andra små delar, har mitt liv varit tämligen floppigt den senaste veckan. Eller kanske mer ärligt uttryckt lite poänglöst, så att i efterhand känns det surrealistiskt, som att veckan inte riktigt fanns egentligen. Detta på grund av att jag återigen haft sömnproblem och jag ska inte tråka ut er med detaljerna men fan vad det suger att vid väckningen flera morgonar i rad bara vilja gråta av trötthet, heheee. Nu känns det som att merparten av veckan passerat förbi på andra sidan av en tunn gardin. Trots att helgen hade sina goda stunder med till exempel loppande och kikärtsmarängexperimenterande, så kvalar den nog inte i sin helhet in på någon best of-samling. Hade exempelvis huvudvärk i lördags och fan vad uppgiven sånt kan göra mig, min lediga dag då nåt faktiskt kan hittas på, då ska jag ha ont. Till på köpet har de senaste sju dagarna även lyckats klämma in ett par existentiella kriser a la ”Vad håller jag på med/vad vill jag ens/vad fan ska jag TA MIG TILL MED DET HÄR VI KALLAR LIVET” — o ja, it’s been swell!

Men under gårdagen vände det på riktigt, kvällen blev jättebra och jag fast jag sov lite oroligt inatt igen så känner jag att både energi- och livslustreservoarerna är bättre fyllda. Sen hittade jag också i morse ett mejl från en tjej som berömde min krönika (hur snällt?!) och därmed var måndagen redan ganska jäkla bra faktiskt. Köpte cigaretter och kvinnan bad mig visa ID och sa sen något ursäktande att hon har väl frågat av mig förr, och jag sa att det förstås är okej och tillade sedan förtroligt att jag blir ju alltså inte ledsen av att hon frågar, och hon skrattade. Älskar när det blir på det sättet, att vi skojar och skrattar främlingar emellan, det är banne mig inte vardagsmat i Finland det icke. Lunchade med Alfred på Vegana där en ytterst trevlig karl tog tog emot oss och sa sen också hejdå, han gav liksom ett finurligt mysigt intryck bara genom sitt sätt att vara. Under tiden vi åt spelades klassisk musik där, tror att det kan ha varit Tchaikovsky men kunde inte avgöra helt säkert, musikvalet kändes också positivt överraskande ofinländskt. Spotify har satt ihop en helt duglig ”Discover Weekly”-spellista åt mig och jag unnar mig en riktig kaffepaus på jobbet, något jag sällan gör utan brukar bara jobba medan jag smuttar espresso, och jag tycker oftast att begreppet ”unna sig” är ganska äckligt och fjantigt men likväl känns det som att det är vad jag gör just nu. Fredagen är ledig dag på grund av midsommar och veckan därpå ska jag fortsätta vara ledig i några dagar. BÄTTRE TIDER WOOHOO!

Nåjo, kaffepausen är över. Adjö!