annat nytt på lampfronten

inspiration & kreation

Hade en överloppslampa som jag gillat formen på men tyckt att varit trist i färgen. Den var aningen mässingtonat silvrig, och nu hade det blivit alldeles självklart att den skulle göra sig bättre i en helt annan nyans. Grönt, beslöt jag i konsultation med min sambo.

20180717_lampa

Så jag putsade den med helt vanligt nagellacksborttagningsmedel (man tager vad man haver), och då lossnade det bruna mässingstonade och den blev nittiotaligt silvrig som nån lavalampfot. Den färgen ser ni här ovanför.

Jag tejpade den runt halsen och inuti skärmen för att skydda de områden som inte skulle få färg på sig. Sen gick jag ner i källaren med min gröna sprejburk, skakade den i tre minuter och började spreja lampskärmen som jag ställt att stå upp-och-ner. Och sprejade. I den halvdunkla belysningen sprejade jag faktiskt så mycket att det blev alldeles rinnigt och ojämnt.

Rookie mistake.

Följande dag putsade jag bort all färg igen. Med nagellacksborttagningsmedel. Tog sin tid men jag bara orkade inte gå till järnvaruhandeln nedför gatan och köpa aceton.

Sen började jag om. Sprejade ett tunt lager, lät det torka. Sprejade ett till, lät det torka. Och sen efter det tredje lagret, då var den klar och jag nöjd.

Som så ofta var det sköldpaddan som vann detta lopp.

20180719_lampaklar

Kolla så fin den blev! Älskar den gröna nyansen, fatta att det finns EN (1!) grön färg i sprejfärghyllan på Prisma och att den är så här fin. Det behövs ju inga fler då, trots att jag trodde att denna skulle vara för ljus för min smak. Gillar också hur fint den gör sig mot den något kopparfärgade halsen. Och den mjuka formen i den yttre delen av skärmen kom fram mycket bättre, innan hade jag nog beskrivit den som ganska rak. Nu ser jag ju att den är kurvig och rund.

Honestly quite pleased, summerar jag eftersom att vi på sistone fastnat för brittisk reality-tv om inredning på Netflix. She was chuffed, she absolutely adored it, säger narratorn med myspysighet hen tagit i från tårna med. Actually rather delightful, tänker ni. För ni hänger med i referensen till den typiska jargongen i programmet oavsett om ni sett det eller inte, så enastående är ni.

Så det är mitt simpla DIY-tips åt er: Spreja trist lampa i en käck färg. I flera tunna lager.

Har nu också fixat ännu en till lampa hit hemma (mycket belysning på sistone), har efter nån veckas sökande äntligen fått tag på en sån där takfläkt med rottinginslag. Tycker de är fina men är osäker till lampkuporna, eventuellt får den vara utan. Eller kanske nån som läser detta har tips om var man kan köpa skärmar med gängor? Sådana man skruvar fast alltså. Hur som helst, den ska vi hämta idag och förhoppningsvis hängas upp i sovrummet. Den allra senaste inredningsdillen är att skarva gardiner, det fantiserar jag om som bäst. När man hittar fina på loppis men de är för korta, det är ju så sjukt störande. Måste finnas ett sätt att lösa det, särskilt om man låtsas att det är lite sådär frikonstnärligt boho-chic. Ja ja. Ett senare inlägg.

Annonser

trearmat lamparmatur

inspiration & kreation

Skulle det vara roligt att se aningen mer inredningshelhet snarare än detaljer? Ja, det skulle säkert vara en uppskattad variation. Kommer det hända? Eeehnä. Inte inom den närmsta tiden. Vi fortsätter tillsvidare med instagrambeskärningarna.

20180626_trippellampa

Här har vi dagens fynd som jag testhängt på en ledig krok i taket och sekunden därpå blivit typ blixförälskad i den. Tidigare idag då jag såg den på loppis fick jag en bra magkänsla men att jag skulle bli så här förtjust kunde jag inte förstå då när jag knäppte en bild på den och skickade åt Alfred, ”Vad tror du förresten om denna gröna trippellampa?”, ”Ja varför inte!”, ”Tror det kan va tjusigt”.

Den ska hänga i vardagsrummet sen, hoppas den passar in lika bra där som den gör här! Just nu hänger en äggformad skranglig grej som jag fiskade upp ur en container utanför mitt jobb en gång där. Den är sådär 50-tals-bastig eller hur jag ska beskriva den, och jag börjar vara rejält trött på den trenden som vi ser överallt nu. Även om jag egentligen tycker att prylarna i sig är ganska trevliga. Ser ändå fram emot att ha något lite mer rejält där i taket, inget fjomsigt. Inget som skapar randiga spindelnätsskuggor över hela rummet, även om det också var kul en tid.

Önskar jag visste mer om den nya lampan! Den väger mer än en skulle tro, stommen är i metall och skärmarna i glas. Känns gedigen men har ingen aning om ålder, om den är tio år gammal eller femtio. (Fast ok, knappast så ändå.) Fantiserade ursprungligen om att skrapa bort färgen från två av skärmarna och måla om dem i andra färger (turkost, gult), för att härma italienskt mittsekeldesign liksom, men nu gillar jag det gröna mot det svarta så mycket att jag skippar det, i alla fall tillsvidare.

Här var det tänkt att jag skulle komma in på något intressant som ni skulle läsa med nöje, men istället har Blenda skrikit till och fortsatt göra det varje gång jag smygit ifrån henne — faktum är att hon har psykisk tortyr-slugt nog inväntat det ögonblick då jag har hunnit så långt att jag precis satt mig vid skrivbordet igen. Tror att allt är frid och fröjd. Att jag ska få fokusera på annat än att ligga och vänta på att få skavsår på bröstvårtorna. Då. Då har hon skväkt till. Så jag har lagt betydligt mer tid på amning än vad jag egentligen vore okej med och nu är det mitt i natten och mitt huvud sa PLURK. Vilket är hur det låter då det spottar ut min förkrympta lilla hjärna i en plåtburk där den ska förvaras över natten. Kanske längre. Återkommer då den är på plats igen!

fula ord

opinion & reflektion

Läste hos Peppe om svenskans vackraste ord, och kom att tänka på en omröstning som för nåt år sedan ordnades av Hufvudstadsbladet för att utse den vackraste finlandismen. Folk fick nominera, sen utsågs ett antal kandidater, och sen fick folk rösta. Sedan hände det absolut förfärliga.

Nakupelle vann.

NAKUPELLE.

Det ger mig såna obehag. Det påminner både om knackkorv (nakki på finska) och pellejöns. Det är som en lingvistisk motsvarighet till den tokstolliga byfånen i en amatörbuskispjäs. Utöver det så är det också ett hemskt ord i läte. Testa säga det för er själva nu och hör hur vidrigt alla bokstäver låter tillsammans, särskilt om ni nästan viskar. Det låter som att nån klibbar omkring med en slev i stabbig gröt, fy fan.

Tänker att denna omröstning lika mycket var ”Är finlandssvenskar helt dumma i hjärnan?” och svaret blev ”Jånä söis ere”.

Men jag gillar finlandismer i det stora hela och lobbar gärna för att de ska användas i offentliga texter. Särskilt sådana publicerade inom svenskfinland! Ser överlag sällan något problem med att en text är kännspakt finlandssvensk. Tycker det berikar texten och tänker att förstår nån inte vad något betyder så kan hen hoppeligen klura ut det eller slå upp det och då lära sig det. Sådär som människan gör med obekanta ord i ett språk hen talar. Ingen stor grej: tvärtom ganska assit.

20180608_linnea_001

Nu syns det inte riktigt på bild här men de här jeansen har påsydda framfickor. När jag köpte dem (eller egentligen ett identiskt par fast i annan storlek som passade innan jag blev preggers) så noterade Alfred att byxorna har bakfickor på framsidan. ”Ja, det är min framstjärt” svarade jag då. Mihihi. *spexare*

Men ärligt, framstjärt. Såg nyligen en blogglista som efterfrågade svenskans fulaste ord — en så gulligt oskyldig fråga! Som om det var nån fråga om saken. Som om nån aldrig hört talas om framstjärten.

Ett ord som däremot inte är fult är snippa. Lotta Lundgren formulerade det så bra i en intervju med Vasabladet:

”Ord förändrar verkligheten. Du är det du tänker. Det vi inte har ord för finns inte. När du lär dig namnen på växterna, djuren eller fåglarna är det som om du ser dem för första gången. Tidigare såg du bara en fågel men nu ser du en tofsvipa, säger hon. […]

Då jag växte upp i Sverige hade vi inget ord för det kvinnliga könsorganet. Åtminstone inget man ville använda. Men nu har vi det, och det gör att jag lugnt kan prata om snippan, till och med på bussen. ”

Tycker nog att det är så oerhört viktigt att vi har ett ord för det som tidigare varit så tabubelagt. Att vi ska prata om det kvinnliga könsorganet som nån slags kroppslig Voldemort, det är ju totalbefängt.

I en mamma-grupp jag är med i diskuterades det nyligen vilket ord som används för snippa, eftersom att en del tyckte att snippa kändes rikssvenskt och än så länge lite onaturligt. Det har jag full förståelse för men jag tror att mycket av det har att göra med att många talar en dialekt i vilken substantiv sällan slutar på -a. Men då kan man ju förvandla ordet så att det passar ens dialekt bättre, på min skulle man till exempel säga snippo. Alla förstår ju ändå vilket ord det är.

De allra flesta som kommenterade hade ändå tagit ordet snippa till sig men det var också många som använde varianter på ”framstjärt” eller ord som hänvisade till att kissa. Kan tycka att det låter trist och verkar opraktiskt (”snippa” innefattar ju ALLA funktioner!) men alla gör förstås som de vill. Roligaste var då nån sa att i deras familj använde de ”höna”. Haha! Alltså fatta vilken plot twist! Från ”HEN?! Det är ju en höna det” till ”HÖNA?! Det är ju en framstjärt på en kvinna det”. Guld.

20180608_linnea_002

Det var egentligen tänkt att jag skulle använda dessa bilder till ett OOTD-inlägg men nu blev det inte så. Men här är lite hastig info:

  • Kavaj & framstjärtsbyxor. H&M.
  • Blus. Loppis, S-style, vilket torde vara gammal Seppälä från 1972 framtill 80-talet nångång om jag inte misstar mig.
  • Övrigt. Mockaskor, Ecco. Rottingväska, loppis. Örhängen som knappt syns men är tunna ringar med tre stora svarta träpärlor på, loppis.

Jaja tär va he. Snipp(a) snapp slut!

västliga stilfunderingar

inspiration & kreation

20180529_002

Ja ja det är lite väl mycket på gång där med både pärlväst och hatt och stentvättartade jeans, men ser ni det förstod jag inte då. Jag var helt lyckligt omedveten OCH slapp få solsting.

Spontanköpte västen i vintras. Var så trött på att tänka förnuftigt och vintrigt och bara drogs till tyngden i den och hur den på något sätt skrek SIX + JOEY I BLOSSOM. Aktuell referens va?

Hur som helst tyckte jag det var dags att använda den nu men så blev det bråttomt när vi skulle iväg och hann aldrig riktig *känna efter* och det är först nu i efterhand som jag märker att jag klätt mig typ som jag gjorde för många år sen. Fallit in i gamla mönster. Kanske samma som sist jag använde väst? Nu inser jag ju att jag egentligen hade velat välja en helt annan byxmodell, det hade kunnat reda upp den här mjä-känslan jag har nu.

Det retar mig en smula att jag har sådana plagg i min garderob, sådana som jag inte vill kombinera med vad som helst. Det är nytt för mig, så har jag inte känt förr.

20180529_001

Jag bryr mig inte så mycket i att vara trendig men wow så jag vantrivs med att känna mig omodern. Eller egentligen utdaterad, är kanske ordet. Det blir liksom lite pinsamt. Som att duckfejsa på bild. Så passé.

Vilket ju känns ganska fånigt, att fungera så, men nu gör jag det.

Häromdagen fick jag besvara några frågor och en av dem var att förklara titeln på den här bloggen. Brygd hette ju ursprungligen Häxbrygd, och jag svarade bland annat att förr var jag mer intresserad utav fler krusiduller att strö ut runtomkring mig. Nu gillar jag istället att skala av, sa jag, så då blev det Brygd. Samma sak gäller nog min klädstil, inser jag. Jag märker av det särskilt bra när jag ser på de här bilderna från i tisdags. Att det inte riktigt känns som jag längre.

20180529_004

Men glad och nöjd var jag för det! Fast jag kanske låter västen gå vidare ändå. Jag tycker den är fin, men… tja. Vi får se. Egentligen blir jag allt mindre inne på att saker ska vara fina och mer på att de ska kännas rätt, ändå.

Har ni förresten nån sån där gammal utstyrsel ni särskilt minns med tillhörande skamsköljning som accessoar? Det blev väl en hel del sådana under tonåren för min del men det var andra tider då och jag tänker att sånt hör till dem.

Däremot, för åtta-nio år sedan, så minns jag att jag en höst- eller vårkväll hade en kort snävkjol i svart stretchig denim och med den hade jag fasen overknee-strumpor ovanpå strumpbyxor OCH med detta nå slags platåsandaletter i mocka. Vad i helsike tänkte jag då?? Tror dessvärre också att strumpbyxorna var tigerrandiga, förvisso i tämligen diskret svart och mörkgrått, men ändå. Det kändes väl okej då jag lämnade lägenheten men alltså direkt jag träffade andra människor så ville jag bara gömma mig! Gick omkring och kände mig så jävla floppig hela kvällen. Skäms fortfarande hahah. Vansinnigt!

två gårdagsklick

dokumentation & situation

20180528_162513

Här var vi på väg till Strampen på tidig middag igår. Tycker vi ser ut så här: 🌚🌞

Innan vi gick iväg strosade jag omkring på loppis och glömde bort tiden trots att jag ställt timer på en timme när jag gick hemifrån. Så sen fick jag skynda tillbaka, dutta på lite läppstift (som jag sedan förstås åt upp på restaurangen) och sen sprang vi vidare.

Ibland är det lätt att vara vegetarian och äta ute, det är liksom ganska sällan man här i trakten tvingas vela av och an mellan de ändlösa alternativen. Igår var det gnocchi med getost och rödbeta som var köttfritt och lyckligtvis tyckte jag det lät gott! Det var det också men föredrog ändå fjolsommarens meny som hade falafel med ett rejält bröd för dessutom ett lägre pris, var liksom lite hungrig fortfarande efter gårdagens måltid. Är ju van att äta mig proppmätt hallå.

20180528_200339

På loppiset så gjorde jag några fynd, bland annat en svart vas med målad blomkrans på. Den var lite kantstött så kostade endast femtio cent, så då tyckte jag att det var okej att jag tog hem den trots att vi nog har en del vaser redan. Men ingen sån här! Föreställer mig den med en massa yviga vildblommor i, tror det kommer bli mycket tjusigt. Fantiserar om att alltid försökta ha en relativt färsk bukett i tamburen sommaren igenom, får se hur det går.

Efter middagen gick jag ut och letade blomster men kände inte för att röra mig längre utanför gårdsplanen än ett par meter så jag nappade bara åt mig en skelört. Ska utvidga buketten idag tänkte jag. Vi ska på föräldraskapskurs längst bort i Vöråstan så ska se vad som växer i dikesrenarna på vägen mellan där och här.

Träkatten ska förresten upp på tambursväggen. Måste bara hitta rätt plats först!

att klä fram sig

inspiration & kreation

[funky bass slap music]
Hey, what’s the deal with mom jeans?

20180518_001

Jag brukar tycka att det är spännande att se bilder på vad folk har på sig — särskilt då det gäller personer vars bloggar jag följer eftersom att jag redan har en grundnyfikenhet på dem då, och tycker att klädsmaken ger ännu en dimension till personerna.

På hur folk väljer att klä sig så ser vi så mycket annat än klädstil. Det är en ytlig bedömning att förmoda att plaggen vi tar på oss bara handlar om yta. Kläder kan berätta så mycket om en person. För att uttrycka det lite sloganartat så klär vi fram oss lika mycket som vi klär oss.

Som mina jeans som ju skriker morsa, ha ha. Eller Seinfeld! Eller nåja. De skrek morsa eller Seinfeld för några år sedan, men nu ser man ju UNGDOMEN i liknande. Fast det var ju inte riktigt så jag menade att kläder kommunicerar, men.

20180518_002

Funderar på hur jag klär mig och vad det säger. Jag använder så gott som aldrig klackar numera eftersom att jag prioriterar bekvämlighet. Jag tycker överlag att jag nu för tiden klär mig ganska praktiskt (annat var det förr, herregud, spets och chiffong) men är nog i slutändan ganska kompromisslös med min stil. Känns inte ett plagg rätt spelar det egentligen ingen roll hur funktionellt det är. Jag äger till störst del loppisplagg, helt klart mycket på grund av att jag gillar att känna mig unik. (Japp, så ounik är jag, hehe.) Och så är jag dessutom ganska snål, fattig, en vän av miljö samt ovän av den samtida oetiska modeindustri. Men den allra främsta orsaken till alla mina loppispaltor är att jag älskar när saker har en historia — jag är nostalgisk. Det tycker jag definitivt att brukar synas på mig. Jag har nästan alltid något plagg på mig som är tio-tjugo-trettio år gammalt eller mer, eller nytillverkat i sådan stil, med klara kopplingar till ett förflutet årtionde. Jag gillar att sticka ut, men vartefter jag blivit äldre också att smälta in. Jag trivs bäst när jag gör både och.

Så, i alla fall, jag tänkte härma Peppe och försöka göra fler OOTDs. Detta inlägg pyntas då av dagens!

20180518_003

  • Läderjacka. Loppis, ingen etikett. Har ägt den i nästan tjugo år (men gissar att den har minst dubbelt fler på nacken) och har precis tagit den i återbruk. Kroppsligt är jag ännu lite mitt emellan storlekar och det är få jackor som känns riktigt bra på mig, men denna passar!
  • Viskoskjorta. H&M, köpte den förra vintern. Extremt bra cost-per-wear på denna, använder den flitigt eftersom den korta lite flygiga modellen ofta är precis vad jag vill ha. Passar förstås särskilt bra till byxor med högre midja, vilket jag ofta använder.
  • Mom jeans. Loppis, märket är det tämligen obskyra Choose Life. Hittade nyligen byxorna i en låda i mitt rum i Katternö, köpte dem för tio år sedan men vågade aldrig använda dem då. Den som spar, etcetera.
  • Mockaskor. Loppis, Ecco. De var knappt använda då jag fann dem för ett par euro för några år sedan.
  • Läderväska. Loppis, eller närmare bestämt Etsy och en försäljare baserad i Storbritannien, ingen etikett. Min födispresent åt mig själv i vintras.
  • Beb. DIY, Backa & Portin. Hahaha nä usch förlåt.

Har för övrigt tagit till att uttala jeans som schaans, det var nåt insideskämt med Alfred som sedermera spårat ur och nu för tiden tror jag nästan att de heter så. Sen kan ni ju gissa hur jag uttalar vintage och image! Men där har jag backup — garage, bagage, bandage, massage, mirage. Blir knepigt sen då man kommer till ord som mage och krage bara. Som man uträttar sitt bäddage fastställer ens liggage, som man säger.

Och nu, om ni ursäktar mig, ska jag gå och klippa mina hårtoppar. Det var inte ett medvetet stylingtips att de skulle se friterade ut. Färgar förresten inte håret längre sen några år tillbaka och nu märker jag att hårrötterna ser lite gråskiftande ut längst fram? Knappast är det så men detta måste sannerligen undersökas. Har längtat efter gråa strån!

kära lovisa på timmermansgatan,

inspiration & kreation

20180503_kappsaeck_001

Nyligen hittade jag en kappsäck på loppis för några ynka slantar. Jag håller alltid ögonen öppna för den här typen av väskor eftersom att de är så fina som inredningspryl och förvaring. Har man flera kan man stapla dem på varandra och ställa en skivspelare eller krukväxt på, till exempel. Eller lyfta upp dem ovanpå ett skåp eller sticka in dem under en hylla så att de bara skymtas. Tycker det är fint!

Men kappsäckarna brukar vara dyra, så detta är faktiskt den första jag köpt. Antagligen var den så förmånlig eftersom att ytan är så sliten. Men mekaniken fungerar trots rosten som den ska! Två små enkla tryck åt sidan och locket poppar upp.

20180503_kappsaeck_002

Väskan har tillhört Lovisa. Hon har bott på Timmermansgatan, som ligger alldeles här i närheten. I området finns många byggnader från cirka sekelskiftet, men på Lovisas adress står nu ett litet trevåningshus byggt under 80-talet.

Jag vet förstås inte men jag tror att hon nog bodde i huset som stod på den adressen innan åttiotalaren byggdes. Den här kappsäcken tycks inte ha varit i bruk för resesyften på en handfull decennier eller mer, så jag tror att adressen plitats ner för väldigt, väldigt länge sedan.

20180503_kappsaeck_003

Detta skattjaktiga innehåll uppenbarade sig då jag öppnade den! Inte direkt resepackning. Spröda, tunna minnen från en svunnen tid.

Spetsar, broderie anglais och andra skira tyger. Knypplat och virkat och en ask ifrån A.B. Wasa Yllevarufabrik. Den har jag förstått att stängde nångång under 60-talet. Asken ser visst onekligen 30-talig ut, tycker ni inte?

20180503_kappsaeck_004

Vem var du, Lovisa? Jag förstår att du var sparsam för du har klippt loss och sparat fina spetsar från plagg som inte längre används. Du tillhörde förstås den generationen, inte slit-och-släng som jag, fast den ärligt talat knappt sliter alls innan den köper nytt.

Jag förstår också att du gillade vackra saker och kanske är det till och med du som själv har knypplat spetsarna. Jag undrar om det var din sparsamhet eller din uppskattning för skönhet som fick dig att behålla alla bitar spets och brodyr. Eller var det utav sentimentalitet och nostalgi?

(Vi är nog ganska likadana i så fall.)

20180503_kappsaeck_005

Inuti asken från yllevarufabriken fanns fler skira tygbitar, bland annat denna gräddvita med små knappar i metall med infällda rubinröda stenar. Det tycks vara en slags höghalsad löskrage! Har sådana något särskilt namn, Lovisa?

Lovisa, jag hoppas du fick barnbarn eller åtminstone grannbarn som brukade hälsa på och med försiktig iver få rota bland dina vackra skatter.

20180503_kappsaeck_006

Här är en annan hög krage, dramatisk med svarta sammetsband i diskreta rosetter. Lovisa, när bar du den? Var den för högtid eller vardag? För kyrkan på söndag, för promenaden till posten, för röstningsbåset år 1906??

För jag har försökt räkna ut när sådana skulle ha varit moderna och jag kan bara tänka på början av 1900-talet. Edvardiansk tid.

Lovisa, är dina kragar hundra år gamla? Tänk att de cirklat på här inom samma två kvarter under all den tid. Från dig, via loppis, till mig. Allt inom en halv kilometer.

20180503_kappsaeck_007

De flesta tygstycken i kappsäcken var inget mer än bara tygstycken, men här är ett som faktiskt är ett plagg. Detta linne passar faktiskt på mig men är kort, når inte ens ner till midjan. Men är det kanske inte ens meningen? Är det ett underplagg, någon slags behå? Varför har just den sparats? Var den exklusiv? Var den speciell? Eller bara en trogen vardagsvän som det var svårt att skiljas ifrån?

Kära Lovisa på Timmermansgatan, det är så mycket jag undrar. Tack för glimten!

6 × 60°

inspiration & kreation

Minns ni att jag nämnde nygamla soffbord? Köpta på loppis samma dag jag sist skrev. För att presentera dem hade jag tänkt göra ett inlägg med fina stämningsbilder, som såna där interiörsbilder man kan se på Pinterest som får en att känna att åh gud om jag bodde sådär, jävlar så intressant jag vore då, så perfekt mitt liv hade varit, så otroligt *lyckat* allt skulle va!

Men jag hann aldrig ens försöka mig på det eftersom att borden och resten av vardagsrummets möblemang åkte väldigt o-feng-shuigt huller-om-buller då jag fick nej-nu-fananamma-fnatt (a.k.a. sisu) och drog ut allt ifrån den ena väggen en dag så länge Alfred och Blenda tupplurade. (Sen fick Alfred ta över då jag rivit början, mehehe.)

Den väggen ser nu ut så här:

20180502_vaegg

Vi har alltså äntligen börjat göra något åt den vägg som tidigare var prydd med träpanel! Obehandlad sådan, ungefär som att den ville betona att vi är i Finland, basturnas hemland. Så att INGEN SAATANA GLÖMMER DET. Den halvpanelen rev vi bort ganska hastigt men att komma sig vidare från det steget har varit en sann utmaning. Det har inte varit första prioritet direkt. Men nu! Nyt saatana olemme på gång igen.

Och soffborden syns ju också där på bildn! JA — du ser rätt. Formen ÄR trekantig. NEJ — du ser inte fel. Antalet ÄR två.

Ingen stämningsbild, istället en överblick:

20180427_bord

Två trekanter utan vassa hörn. En i lämplig storlek för en katt. Andra likadan. Lite boho tiki-fiilis om ni frågar mig men jag kanske inte vet vad jag talar om.

Jag har spanat på dem så länge, över ett år, kanske två eller rent av fler. De har haft varsin svårtydd prislapp, båda två har dock mycket tydligt angett summan 60€. Det har jag tyckt att varit på tok för dyrt, ingen frågan om saken. Och att bara ha det ena har inte varit ett alternativ.

Men, men. Jag har återkommit till tanken på dessa triangelbord. Jag har köpt och haft andra soffbord, men varit missnöjd. Det senaste inhandlades för bara några månader sedan, som en nödlösning jag trodde skulle fungera trots att det var en kompromiss. Jag har, särskilt med det inköpet i åtanke, oroat mig att det skulle vara så *ohållbart* av mig att köpa nytt nu redan. Jag borde ju dessutom sätta de pengarna på gröt åt Blenda, eller nåt annat mer ansvarigt och föräldrigt. Jag har tvekat.

Men, men. Jag har tagit mått och tyckt att siffrorna verkat perfekta. Jag har kollat upp priser på soffbord på diverse möbelhus för att ge mig perspektiv på saken. (Loppor som jag vet annars inte sånt.) Jag har sökt bilder föreställande små trekantiga soffbord. Jag har längtat.

Men! Men. Jag har också sett att det ena bordet plötsligt blivit nedsatt till 20€ — antagligen på grund av en liten spricka i bordsskivan, men inget som stör oss loppor. Jag har insett att *hållbart tänk* sällan innehåller kompromisser — eftersom att sådana helt enkelt sällan håller i längden. Jag har sent omsider fattat att en sån som jag måste väl fan känna sig själv så pass väl att jag vet att i slutändan kommer jag drömma om sPeCiElLa bord och tröttna på vanliga från ett kedjemöbelhus, och då måste jag också förstå att slå till på de speciella när jag har chansen — i alla fall efter viss tid, då tanken fått mogna klart.

Denna tankemognad inträffar exempelvis när ens sambo, som tidigare varit skeptiskt inställd till att skaffa något nytt, börjar fråga efter de där borden. Då kan jag känna mig ganska övertygad. Och då var det dags att sluta tveka och sluta längta.

I kassan visar det sig att det nedsatta priset till 20€ faktiskt gällde för båda borden. Och då inte så att de kostade en tjugis styck heller, utan faktiskt så att den sammanlagda STRUNTSUMMAN var tjugo euro. Hahahaha! HAHAHAHA! HA HA HA HA HA! Känns helt störtlöjligt och befängt att jag velat så över att köpa dem. Alltså jo visst får man mycket babygröt för tjugo spänn men det är ju också i denna kontext just INGENTING?? Ett sånt jävla kap!

Får en sån bra vibb av vardagsrummet nu för tiden. Känner så starkt att borden verkligen bidrar till att göra det till *hEmMa*, vet ni? Lite kunde man ju önska att jag bara lyckats tyda texten på prislapparna tidigare, det hade varit smidigare. Det jag läst som ”Pavi Pav”, och trott att varit namn på tillverkaren, var i själva verket tvåspråkiga ”Pari” och ”Par”, ahaha. Hur trög kan jag bli? Ändå är jag mycket nöjd med att jag misstolkade och därför ruvade på dem så länge, känns som att tajmingen blev rätt såhär. Som att de äntligen hittat hem!

blockaden

inspiration & kreation

20180420_musikskola

Smet in en kvick sväng till Röda Korset-loppiset när jag egentligen skulle gå till butiken för att handla pastaingredienser (farligt/himmelriket då loppis och närbutik är vägg-i-vägg) och då jag bläddrade bland t-skjortorna på barnavdelningen hittade jag en mörkblå med ett emblem föreställande två blockflöjter. Från Korsholms församlings musikskola som för tre år sedan firat 50 år. Grattis i efterskott! Och tack för snygg tisha. Är varken Korsholmbo, församlingsmedlem eller musikelev, men åtminstone har jag väl helt okej potential att fylla femtio någon dag. (28 december 2033, närmare bestämt.) Något annat jag hade var en euro till övers!

Selma har börjat med en ovana att nästan direkt jag sätter mig vid skrivbordet så hoppar hon upp på bordet med ett ”sprrr”, och så går hon av och an framför mig, spinner passionerat, stryker sig mot mitt ansikte, tappar en massa pälsstrån som nästlar sig in i mina ögon och näsa, lägger sig till sist ner med tassarna på min högerarm. Det skulle vara trevligt om det inte totalt saboterade min arbetsprocess på så många sätt. Ofta föser jag bort henne, men det känns alltid lite elakt. Hon kommer för det mesta tillbaka en stund senare. Ibland blir jag riktigt sur på henne, vilket också alltid känns elakt. Så nu ligger hon här i kringelposition och blockerar halva tangentbordet, men jag har i alla fall lyckats lirka ut min arm underifrån henne. Jag antar att hon söker efter lite egen kvalitetstid på tumis med mig — sedan Myra och sedan Blenda så får hon rätt lite av det. Jag låter som en trebarnsmorsa nu men… *spelar imaginär blockflöjt för att distrahera er från detta*

Blockflöjt förresten, när ska den göra comeback?

Inser precis att två blockflöjter som kryssar varandra sådär som på emblemet ju rimligtvis torde illustrera en blockad. (!!) Jo hörni, Selma vet exakt vad hon håller på med hon.

mellanrapport om ett tambursgalleri

inspiration & kreation

Där vi tidigare bodde försökte jag i ungefär ett års tid få till en gallerivägg i vardagsrummet. Det var kul till en början men den blev aldrig rätt och till sist avskydde jag den. I efterhand inser jag att det nog berodde på att jag byggde kring tavlor som var alldeles för små, även om det tenderar vara svåra att finna sådana man gillar så löns det att satsa på större. Särskilt om man lätt tröttnar på att något känns plottrigt.

Därför är galleriväggen vi har på gång i vårt nya hem mer lyckad. Dels för att den byggs kring större tavlor, men också för att väggen finns i tamburen, mitt emot dörren. Eftersom att det inte är ett rum som vi hänger i särskilt ofta så känns det mer uppiggande än distraherande att det händer mycket på väggarna. Vi kan slippa undan det plottriga m.a.o.! Har också hängt alla tavlor ganska långt isär för att det inte skulle bli sardinburkskänsla.

I förrgår satte jag upp två nya (iofs rätt små) saker på den:

20180305_kanin

En av de sakerna är en chockblå och rätt naivistisk träkanin med hängare! Hur fin? Tycker den kom så till sin fulfinfina rätt där. Den sitter ganska lågt nere, typ i midjehöjd, och tanken är förstås att Blendas jackor och grejer ska få hänga där längre fram i tiden.

Den andra saken är ett porträtt på en viss aderton-timmars-bebis. Krånglade skitmycket med den tavlan och är fortfarande osäker. Först hade jag en frostad silverram men tyckte inte den passade in, sedan letade jag fram den tunna svarta som dock var i annat format så jag fick klippa bort några centimeter från fotot för att det skulle passa in på bredden. Tyckte egentligen att formatet blev snyggare då och allt var frid och fröjd tills att jag lyckades spräcka glaset! Så jag tog bort det, och tycker nu att det ser lite slarvigt ut. Sen är jag nog också lite tveksam till att ha Blenda på väggen, är inte säker på att det är min stil — överlag tycker jag väl det känns lite märkligt med typ familjeporträtt som inredning… Men tillsvidare får det hänga med!

Tänker att vi passar på att ta oss en titt på väggen i sin helhet, eftersom det har kommit ett par fler grejer sen sist. Det är stökigt i nedre delen av bilden här under för jag blev så lat. Omorganiserade lite grejs där. (Läs: Skruvade upp en hylla som jag senare insåg att jag måste skruva ner igen eftersom att den precis skärmar av ens ansikte så att det faller i skugga då man ser sig i helfigursspegeln där. Lyckat!)

Så här ser alltså galleriväggen ut nu:

20180305_vagg

Uppe längst till vänster en teckning jag gjorde som fyraåring. Den föreställer ett par insekter som säger ”pip” samt en suris med avgrundsspiraler till ögon och en gladis med betydligt mer utvidgade pupiller. Mamma hittade teckningen (originalet!) i nån låda för några år sen och då hade hon skannat det och mejlat det åt mig, och nu har jag alltså tryckt upp en kopia i större format.

Den blå damen köpte jag för några månader sedan för 3€ med ram och allt, såg den på ett loppis i Jakobstad och tilltalades så av färgerna. På baksidan finns en liten lapp som berättar att konstnären heter Michael Johnson och trycket Think Indigo. Jag har förstås googlat på detta och det visar sig att det härstammar från 60-/70-talets Australien och kan kosta $200-$375. Ehehehe. ¯\_(ツ)_/¯

Längst till höger en rund bukett pressade penséer som Ellen gett mig. Den har jag visat förr men jag tyckte jag kunde rikta lite uppmärksamhet till den igen eftersom den är så fin! Annat ni sett förr: Rådjuret av signaturen Faust, påminner mig om Felix Saltens Bambi, förstås, och särskilt då omslaget till en utgåva från 1953 som tillhör min mamma (eller mig nu). Den runda spegeln med tjock rygg i trä och kanter gnagda av tidens tand loppade jag i höstas, och sen har vi ett svartvitt foto på farmor och vänner och spioner och en karta på Vasa stad från 1939 som var de tavlor jag utgick ifrån i starten.

Ska sluta pladdra och istället fixa lite vegeromröra för dagens knytkalas som jag och Blenda ska på med en hop andra nya mödrar och bebisar, men avslutningsvis ett ord om det långsmala paret i högra hörnet: Ifall nån undrar om skidstavarna i bambu så köpte jag dem för att jag en gång fiskat upp en sådan ur en container och den har utgjort ett utmärkt stöd för min buskdracaena som skjutit i höjden. Tänkte att det kunde vara bra att ha fler att ta till, ifall att andra växter skulle bestämma sig för att bli jättar. Tjusiga är de också, om man tycker som jag. Dagens tips! Utöver att köpa kitch man gillar på loppis, då.