Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged loppis

Choose another tag?

20170831_tambur

Tidigare i veckan blev jag så frustrerad på att jag inte får något vettigt jobb gjort (allt är så obekvämt, det är alltid något med kroppen som skaver, trycker eller klämmer och jag kan således inte koncentrera mig för fem penni), men då började jag tömma tamburen som varit översvämmad med flyttlådor och dammråttor. Blev direkt på mycket bättre humör, efter att jag hade surat i flera dagar. Sån lättnad att i alla fall få något gjort. Det var inte första gången jag tömde den, knappast sista heller, men hur som helst kom jag längre denna gång. Fick upp några tavlor på väggen, till exempel. Lyckades placera saker där de känns rimliga. Och sånt.

Stör mig en aning att golvprojektet skjutits upp på obestämd tid, men som tidigare sagt så vore det urusel tajming att renovera nu. Nåja, har något att se fram emot istället. Tamburen (och sovrummet) kommer få sig ett rejält lyft en vacker dag — vilken klar förbättring jag än tycker att tamburen just nu gått igenom från dess dammiga kaos för en vecka sen, så är den inte ens i närheten av klar ännu. Snyggare ska den bli. Och det är ganska kul att tänka på!

20170902_barnstol

Nu står också denna barnstol där i tamburen. Den hittade vi på loppis för ett par dagar sedan, och den var så fin och så förmånlig att vi slog till fast det nog kommer dröja ett tag innan vi får avsedd användning för den. Mycket nöjd med att vi tog den, och tillsvidare får andra små varelser låna den. Den är ursprungligen från Ikea förresten, modellen heter Gulliver.

20170902_korgetc

Överlag har mina loppisfynd på sistone tenderat matcha ett visst signalement: Vävt och flätat. I dag åkte vi på loppisrace till Sundom och där fick jag syn på den stora korgen uppe till vänster. Tycker att den ser lite ut som en kittel då den står på tre ben, samt att jag gillar att den har ett lock. Köpte den och de sex klädhängarna som är inflätade i smala plastremsor av en trevlig kvinna som direkt erbjöd sig pruta på priserna då hon såg att jag tittade på hennes grejer.

Annat på bild är ett tidningsställ med metallstomme som jag loppade i Jakobstad för ett par veckor sedan, samma runda korg som annars står i tamburen, en alfabetsmatta som inhandlades samtidigt som barnstolen och en stor rosagul matta som allt ligger på som även den fyndades ganska nyligen. Var tveksam till den och trodde den skulle skära sig mot mattan vi redan hade i vardagsrummet, men den visade sig matcha precis lagom! Så glad att jag valde att ge den ett försök till sist. Här hade jag motvilligt surfat omkring på typ trehundraeuros dyra (och mestadels fula) mattor och tänkt att jahapp idén med en matta till får jag ju fetglömma, och så hittar jag denna för en tjugolapp. Ett sant kap!

20170831_puffetc

Avslutningsvis, eftersom att jag också hade en sån här bild som visar en annan del av tamburen som jag ställt någorlunda i ordning. Även här med ett flätat inslag, den mörkblå korgen som jag köpte på rea på Indiska i somras. Bland det första vi tog hit till lägenheten, faktiskt.

Jovars hörni. Det går i snigelfart det här, men det rör sig åtminstone i rätt riktning då när det gör det! Och det får räcka så. Det gör faktiskt det.

Nu är tiden sådär besynnerlig igen, den senaste veckan har varat blott ett ögonblick och samtidigt känns den evighetslång. Tidsuppfattningen är förvrängd. Det finns säkert många orsaker till det. Svårfångad och hackig sömn. Kristi himmelsfärdsdag som gjorde hela veckan osammanhängande och virrig med onsdagsfredag och fredagsmåndag. Planer som ännu inte är hundraprocentigt fastslagna, men tänker på dem ungefär konstant. Ett hemoglobinvärde på 103, som barnmorskan upptäckte i början av veckan.

20170525_aakerkaal_001

Under det senaste loppisbesöket hittade jag en till växtplansch mot svart bakgrund, åkerkålen till höger på bild. Kallare i tonerna än maskrosen, men ändå i ytterst matchande färgskala. Tyckte att planschen såg på något vis bekant ut när jag såg den, men antog att det berodde på att den förstås påminde så mycket om den jag redan hade där hemma.

20170525_aakerkaal_002

Men det visade sig att jag visst sett åkerkålsillustrationen förr! Fast i förminskning och gråskala, i en gammal botanikbok som jag tror att Ellen hittade åt mig en gång för flera år sen under en loppisrunda. Ah ja, tyckte det var lite lustigt!

Steg upp klockan nio i morse och har nu redan förbränt all min energi. Tog ut katterna på gården trots regnet, tvättade deras tassar när vi kom in, lekte med dem en stund, och nu när jag satte mig här vid datorn igen så känner jag bara att jag kunde somna. Tror jag ska försöka göra precis det också en stund.

Ebba Masalin, förresten. Så hette hon som illustrerat både maskrosen och åkerkålen.

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.

20170211_mossoffa_001

Ringde på en annons om en femtiotalssoffa i söndags och några timmar senare var den här! Hade i några veckor kollat soffutbudet på loppissajter med jämna mellanrum eftersom att jag insett att den förra soffan gjorde rummet alldeles för tungt och att jag ville ha nånting luftigare. Det är den nya möbeln, både i modell och färg.

Materialet är något slags sammetsartat, fast liksom grövre och känns mer texturerat snarare än slätt att ta på. Det drar till sig en del damm som samlar ihop sig på yttersidan av soffkuddarna i form av små råttor, som jag kunde ha plockat bort innan jag tog bild, meeen… mjäh.

20170211_mossoffa_002

I samband med att jag funderat på det här med luftighet i hemmet så blev jag också ganska trött på galleriväggen som tidigare fanns ovanför soffan. Dels för att den sist och slutligen kändes för plottrig, ännu efter att jag, eh, ”jobbat på den” i över ett års tid. Så när vi lyfte in den nya soffan tömde jag galleriväggen på allt förutom kistspeglarna och kattfiguren i trä, och hängde upp två ormplanscher istället. Vi lyfte också av en svart glasskiva som täckt soffbordet och fastän träytan där under inte var i världens bästa skick föredrar vi båda det framför glasskivan. Allt som allt blev vardagsrummet ganska annorlunda.

När vi stod och tittade på rummet som plötsligt verkade så nytt och obekant så föreställde jag mig rummet så som det varit, med den mörkgröna klumpiga tunga soffan, det svarta högblanka bordet, den asymmetriska samlingen av små tavlor på väggen, och så kändes det bara hotfullt på något sätt. Som att det inte alls var en stämningsfull och rogivande plats utan tvärtom kaotiskt och svårmodigt. Sambon höll med. Ganska skön insikt, var lite osäker på färgkombinationerna et.c., men när jag märker att det nya känns bättre än det gamla så är det ju ingen fråga om saken. Det är en förbättring.

I övrigt så snurrar Roxy Music-skivan Avalon i vinylspelaren, och jag har ägt den i några år och jag har förvisso inte lyssnat på den jätteflitigt men nog ett flertal gånger. Sist jag lyssnade på den så lade jag uppmärksamhet till det andra spåret på andra sidan av den, ”Take a Chance with Me”. Det kändes då som att jag aldrig hört den förut fast jag förstås gjort det många gånger, och hur som helst, föll mer eller mindre pladask och nu gillar jag den mycket. Kanske min favorit på skivan, och då finns fasen ”More Than This” på den.

Jag delar så sällan musiktips här för jag fastnar nästan aldrig för sådant andra tipsar om i sina bloggar, hur mycket vi än annars brukar vara på samma linje med saker och ting, så det ter sig lite meningslöst att själv ”ge tips” eftersom jag oftast känner mig ganska ute. (Sättet att motbevisa en sådan sak är nog förresten INTE att posta en 34-år-gammal låt, heheeeh.) Känner mig inte musikaliskt ute i allmänhet men på något vis musikaliskt missanpassad till bloggosfären och egentligen också populärkulturen, som att jag inte hänger med i de hippa svängarna. *rättar till mina mamelucker* Meeen, då jag ändå delar med mig av en mossig soffa så kan jag väl passa på att matcha med min stundvis mossiga musiksmak. Hakuna matata!

20161114_matta

Gick ut på loppisjakt i dag och fällde en matta. Kommer hem, städar undan den gamla mattan från vardagsrummet som blivit mycket sliten och söndrig i kanterna, dammsuger, rullar ut den nya mattan och ooh:ar över hur mycket större den än den gamla och hur mycket mjukare också. Sen börjar jag ställa tillbaka möblerna på plats, ovanpå mattan, och jag blir orolig. Ni vet, en sån där spontan magkänsla som ni hoppas att ska gå om. Inser att färgkombinationerna skär sig som bara fan. Den gröna nyans som i loppisets lysrörsbelysning såg ut att vara en ganska fräsig olivgrön med midnattsblåa inslag är, i vårt vardagsrum, en senapig beige med svarta inslag. Vilket för övrigt då ser FÖRSKRÄCKLIGT FULT ut mot exempelvis två fåtöljer i färgerna lila och rosa/rött/orange. Gahhh. Allt ser förfärligt ut. Den är inte ful i sig, men alltså mot resten av färgskalan… blir liksom irriterad av att se på det. Ska försöka låta den ligga där i ett par dagar och slutar jag inte av att må illa av dess åsyn så får jag väl sätta tillbaka den gamla, slitna och söndriga mattan igen.

Brukar sällan göra dåliga köp vad det gäller inredning, för jag tycker att med min ganska brokiga smak så matchar det mesta. Men det här var verkligen inte bra, inte bra alls. Oerhört missnöjd med specifikt färgen. Allt annat är okej. Sen blev ju inte historien mycket bättre av att jag medan jag skrev detta inlägg började bläddra igenom snygga, fina, färgglada mattor på Pinterest. Så nu är jag både missnöjd och avundsjuk. Bah.

Nä fuck it jag sätter tillbaka den gamla. Den nya får… eeeh… testa va sovrumsmatta kanske?

I övrigt pratade jag i radio i dag igen. Ännu mindre efterhandsångest än sist denna gång, men inte noll av den. Äh ja, det kanske tar sig. Störigt bara att jag alltid är som mest skärpt och avslappnad under pauserna. I dag sa jag t.ex., när vi talade om Trumps overkliga framgång i presidentvalet och hans bakgrund, och jag tänkte på det här med The Apprentice, att det känns på nåt vis som att Robinson-Robban helt plötsligt hade blivit kung i Sverige. Det hade ju kanske varit kul för lyssnarna att höra om de hade låga krav på humoristiska jämförelser, men tji fick de.

20161109_kumela

Gårdagens loppisbesök resulterade bland annat i detta lampfynd som ni ser ovan, tyckte den var så charmigt fulsnygg. På etiketten hade försäljaren skrivit med ranglig handstil att stommen består av en karaff utav inhemska Kumela. Konsulterade oraklet (Google) och det visar sig att Kumelan lasitehdas var aktiv i Riihimäki från 1937 till 1985. Hittar tyvärr ingen stämpel på karaffen, vilken jag antar att någon borrat hål i för att dra in en lampsladd i den.

Efter loppisbesöket och kvällsmat spelade vi, d.v.s. Karin, Alfred och jag, ett tidigare loppat frågesportsbrädspel. Vi har aldrig testat det ordentligt förr i.o.m. att spelarna måste vara fler än två, och t.o.m. jag som brukar vara ganska kräsen med vilka brädspel jag gillar, tyckte det var jättekul. Kanske främst på grund av sällskapet, egentligen, tror jag sällan skrattar så mycket som jag gör med Karin. (Är ju också ganska förtjust i Alfred, förstås.) I höst har vi känt varandra i tjugo år (!!), sen vi började högstadiet, och det räcker ofta med att vi bara byter en blick och så brister nån av oss ut i gapskratt en halv sekund innan den andra.

Därför kände jag mig också lite piggare än jag var, för jag mindes plötsligt min märkliga frossa under arbetsdagen och plockade fram termometern. Hade feber som hållit i sig i dag, så jag har haft en sjukledig dag. Har sett på väldigt mycket tv och känt mig väldigt meningslös. Har också, utan framgång, försökt förstå ett skvatt av vad i helvete som hänt i USA. Har många amerikanska bekanta och det har varit rätt gripande att följa med deras statusar om utvecklingen under dagens lopp. Lider så med dem, och med Clinton, herregud.

Kändes verkligen overkligt att stiga upp i morse och se Karin som redan stigit upp, och samtidigt som jag säger ”Men är du uppe redan?!” så märker jag att hon ser på något vis missnöjd eller uppjagad eller uppgiven ut, men jag kan inte bestämma vilket, och hon säger ungefär ”Kunde inte sova, vaknade av att Agneta whatsappade att det här far åt helvete och blev för stressad”, och jag FÖRSTÅR ABSOLUT INGENTING och diverse oroligheter spelar upp sig i mitt huvud så länge jag antagligen står och ser ut som en mindre begåvad säck med potatis, innan Karin bara ”TRUMP LEDER. STORT”. Först blev jag lite lättad, bara för att det inte var något personligt som gick åt helvete, men i nästa millisekund så kände jag mig bara så oerhört, oerhört paff. Inte på ett bra sätt. Men nåja, det är så många som skriver om det här och som dessutom gör det så mycket bättre än vad jag skulle kunna så jag ska inte ens försöka. Hänvisar er istället till exempelvis Peppe som sköter det galant som alltid.

Som ett litet sidospår så vill jag ändå spekulera att jag tror att mycket av det vi läser på nätet om det amerikanska presidentvalet, och inte alltså skrivs av ex. journalister eller personer bosatta i USA/med amerikansk härkomst, dels bevisar hur även vi här i norden svalt idén om the American dream. USA är så jävla häftigt, vet ni? Vi bär linnen med den amerikanska flaggan på och med uppspelt förtjusning granskar vi Amerikahyllan på Minimani, utan att riktigt fundera varför. Är det faktiskt så sabla great? Varför tycker vi det? (Har så länge varit så trött på den fascinationen, så det kanske också är det som härjar lite hos mig här.) På nåt vis känns det ju bedrövligt typiskt att såklart att USA ska ha en vit privilegierad normman som president, USA är ju normlandet bland (mestadels) vita privilegierade. Som jämförelse kan vi ta Ryssland, som vi ju geografiskt sett är närmare, duh, men inte kan jag minnas att det alls skulle ha blivit samma tumult när Putin blev vald, eller omvald. USA ligger oss ändå närmare, känner vi, vilket inte är förvånande alls men… äh, nä, jag vet inte. Tappar tråden, är verkligen inte tillräckligt alert för att nå kärnor i dag. I alla fall, för tydlighetens skull, detta jag sagt här är sen inte kritik, det är bara en iakttagelse av något jag inte har mer belägg för än att det är en känsla. Skriver ju själv också om samma grej och har diskuterat det mycket i dag, förstår alltså helt att vi påverkas så av det där valet. Den amerikanska drömmen blev nyss en mardröm.

Huuur som helst, ska slänga mig på soffan igen. God bless Netflix, i alla fall. The land of the jobb-eller-skol-befriade and the home of de-som-tar-en-brejk.

20160831_gulnaden_001

Som utlovat så har jag i går kväll jagat gula saker i hemmet. Här närmast kameran ser vi t.ex. en citron och två apelsiner som av okänd orsak torkat istället för möglat, vilka vi låter pynta serveringsvagnen som står i ett hörn av vardagsrummet. Tycker de blev så fina så därför fick de vara med i den här bildsamlingen, har i övrigt skippat dylika småsaker som är gula. Som en påse gullök, en trave National Geographic, och sånt. Inte direkt ”interiör” kanske, LITE band får en ju lägga på sig ändå. Insåg jag i efterhand efter att jag fotat både lök och tidningar.

20160831_gulnaden_002

Bredvid vagnen står en typisk Ikealampa i den en gång populära modellen ”Storm” som Alfred ville slänga men jag ville skvätta färg på. Jag vann! Färgvalet föll på olika nyanser av gult, samt lite rostigt orange. Funderar ännu på att skvätta ännu mer, skulle i så fall vilja göra riktigt stora, blöta blaffor med en rejäl pensel. Skärmens material är förresten rispapper och jag använde vanlig akrylfärg, för den som undrar.

20160831_gulnaden_003

Den här lampskärmen köpte jag för flera år sen och det är först nu, i den här bostaden, som jag äntligen lyckats hänga upp den. Mycket efterlängtat! Den är ganska stor, knappa femtio centimeter i diameter. I bakgrunden syns också galleriväggen som är för evigt under konstruktion som en hemsida på 90-talet.

20160831_gulnaden_004

I våras bytte vi från kallt rosaröda gardiner till dessa gul-orange-brun-grön-mönstrade och vardagsrummet blev direkt så mycket piggare, trevligare och på något vis mer genomtänkt men samtidigt mindre förutsägbart. Om ni frågar mig, då. Jag köpte dem från loppis för ett par år sedan, hade egentligen planer på att hänga dem på förra balkongen som var inglasad, men föga förvånande kom jag mig aldrig för det. Mönstret heter ”Lima” och är tillverkat av brittiska Cravendale. Har försökt hitta information om dem på internet men det är en väg med många villovägar, ty det finns också ett företag med samma namn, även det brittiskt, som specialiserar sig på mejeriprodukter. (Det är förresten det företaget som hade den trevligaste reklamfilmen någonsin — Cats with thumbs.) De flesta Cravendaletyger jag ändå lyckas hitta är från 60-talet och jag gissar att mina gardiner kan vara det med.

Annan gul detalj på bild: Tavlan med leoparderna härstammar från 70-talet och köptes på Juthbackamarknaden för några år sedan. Den är tryckt på sammet och ska ha en fluorescens-effekt under blacklight. Misstänker dock att den detaljen bleknat bort med årens gång, har nämligen testat lysa på den med en sådan lampa men utan att hitta något självlysande. Bonustrivia: Köpte den inramad och allt för 8€. Hittade den senare på Ebay för typ $100.

20160831_gulnaden_005

I köket har vi en oval, smått förvrängande spegel som Alfred ärvt/räddat från soptippen. Nedanför är kattvärldens finaste hängare, även den en pryl som Alfred ärvt/räddat från soptippen. Båda sakerna har hittat till vårt hem från samma avlidna släkting till honom. Bra smak! Tycker för övrigt att katten är SÅ Selma, som att den vore gjord i hennes avbild. Vi använder naturligtvis krokarna för kattkoppel och -leksaker.

20160831_gulnaden_006

På köksbordet ligger denna löpande duk. Vasen är egentligen brun men ser mycket gul ut här, solen sken rakt igenom den. Jag har i förrgår tryckt ett par tygkassar och inte ännu orkat städa upp efter mig så det ligger också lite textilfärg på ett — passande nog — gult plastlock, samt annan pysselrekvisita.

20160831_gulnaden_007

På en vägg i köket hänger den här fina maskrostavlan som jag fått av mamma i födelsedagspresent. Mattan, som är mycket dammig och skräpig eftersom att katterna härjar på och under den nonstop, är ett nytt inköp och innehåller den också en del gula inslag.

20160831_gulnaden_008

Det gula i det här tyget försvann i bildredigeringen men jag blev för lat för att göra om det. Postar bilderna ändå eftersom att de dokumenterar att jag äntligen fått nånting gjort åt två problem vi haft i köket.

Så, under diskbänken/spisen finns då ett skåp men det saknar dörr. Istället finns en lina där, men vi har inte haft något lämpligt tygstycke att hänga på den. Vi har haft en kökshandduk där men det har inte varit helt ultimat, den har varit för liten och en helveteshärva av konservburkar och plastpåsar har alltid skymtats där bakom. För ett par veckor sen rotade jag igenom min tygbitssamling, hittade det rosa-orange-gul-guldblommiga, klippte av en lämplig bit och fållade den (snett) och hängde den på linan. Annat jag har gjort, utav samma tyg, är att sy en liten säck att sätta den där helveteshärvan med plastpåsar i! HA! Har vikt ihop påsarna till trianglar och då ryms det många i säcken, försöker dock minnas att ta med en shoppingväska då vi går och handlar så att vi inte samlar på oss fler.

20160831_gulnaden_009

Här ser vi två olika gardiner. De till vänster i ena tamburen, där vi främst hänger tvätt som vi sedan flyttar över till en kökssoffa som står där och låter tvätten ligga i den i ett par veckor. De till höger i ”mitt rum” (i verkligheten ett slags genomgångsområde mellan tambur och vardagsrum), i fönstret till min datavrå. Båda gardiner förstås från loppis.

20160831_gulnaden_010

Fler detaljer ur mitt så-kallade rum, en loppad matta i gult, brunt, rosa och mörkaste midnattsblått, och en hattvägg samt för många väskor som hänger på krokar. Väggarna är alltså gula här, och samma varmgula spräckliga tapeter har även den där tamburen där vi hänger tvätt. Och när jag ändå pratar om gula väggar, så har badrummet på nedervåningen också sådana, men där i en ljus målarfärg.

20160831_gulnaden_011

Går vi upp till övre våningen så finns ett fönster bredvid trappans slut. Där har jag hängt en gul gardin, även den från loppis. Tyvärr saknas gardinstång så jag har hängt gardinen på ett rep jag spänt mellan två gardinstångsfästen — det är en helt fungerande provisorisk lösning, men helhetsintrycket är inte jättesnyggt. Men Selma, f.ö. gulögd, tycker att det duger fint.

20160831_gulnaden_012

Och utsidan av huset? Att ni ens undrar.

20160611_giftmocka_001

När jag var på jobbet igår så frågade Alfred av mig om jag vill åka på loppis för andra dagen i rad. Han var på jakt efter klädsel för sitt spexeri i Åbo ikväll, och jag är annars bara fanatisk vad det gäller loppisar och därför jublade jag naturligtvis ett ja till svar. Så direkt efter att gårdagens arbetsdag var över så åkte vi iväg, och jäkligt nöjd är jag med det, för jag gjorde bland annat dessa två fynd. Eller jag vill säga att jag gjorde särskilt dessa två fynd.

20160611_giftmocka_002

Fynd #1: En kort a-linje-kjol i sliten chokladbrun mocka, gissar att den har runt 50 år på nacken. Den tycks sakna en knapp längst ner men det märkte jag först när jag såg de här bilderna. Men hur som helst, och som ni kanske vet, så har jag inga problem med att det syns på gamla saker att de är gamla, så kjolens ruggiga textur var inget hinder för mig att slå till. Skulle antagligen helt tvärtom känt mig mindre dragen till den om den hade sett splitterny ut. 5€ gav jag för den.

20160611_giftmocka_003

Fynd #2: En femkantig medicinburksbrun glasflaska med texten ”gift” på. Vi har nu som då funnit oss i behov av en större vas, och denna tyckte jag att var alldeles förtjusande och perfekt för ändamålet. Har ingen aning om ålder på den, mina googlingar misslyckas. Kan säkert också vara nytillverkad. Tvekade lite inför priset som var 7€ men insåg, efter Alfreds påpekan, att ifall den hade funnits i en vanlig affär istället för på loppis så skulle ju sju euro vara helt okej.

20160611_giftmocka_004

Köpte på hemvägen en blombukett att inviga vasen med. Det är många år sedan jag burit en minikjol, tycker att de inte riktigt har känts som min stil, men då har jag inte heller haft någon som den här. Ser ni förresten den där långa skråman längs med min högra underarm? Den, och många små där runtomkring, är en souvenir från Selmas möte med två hundar här ute på gården. Hon var inte överförtjust i deras närmanden.

20160611_giftmocka_005

Men jag blev inte sur på henne. Hon är snäll egentligen.

20160529_rosa

För några år sen köpte jag ett gammaldagsrosa nattlinne. Det var där som det skära letade sig in i min (nuvarande) garderob, och till mina dagplagg via en diskret pudrig nyans i form av en blus. Sen dess har jag utökat min vispgrötstonade samling med tre andra plagg — ett par oanvända, vida och högmidjade byxor anno 70-tal, 2€. En skjorta med smalt knytband vid kragen, gissningsvis 80-tal, 0,50€. En ärmlös topp i stadig trikå, antagligen 00-tal, 2,50€. Jag vet att jag ofta babblar om hur fantastiskt loppis är, men det måste sägas att även här har vi ju en fördel — det kan vara så förmånligt att testa på något som känns osäkert och otypiskt ens trogna, trygga stil.

Då jag var liten utvecklade jag plötsligt en stark aversion gentemot rosa som höll i sig en antagligen ganska kort men intensiv tid, sa att jag tyckte färgen var ful. Det tror jag att jag aldrig egentligen tyckte, utan troligen var det mer nån slags rebellisk protest mot att vara ”typisk”, för redan då är ju alla barn medvetna om att rosa är en ”typisk flickfärg”. Jag vet inte om min avsmak alls var förknippad med själva flickigheten, men inte verkar det alltför långsökt att tänka sig att jag hade just en sådan inställning även jag — d.v.s. att det är något pinsamt och larvigt och omyndigt med att vara alltför ”flickig”. Det känns ju inte obekant direkt.

Det är nog hemskt intressant det här hur laddad färgen är, även om jag har använt rosa i många perioder av mitt liv har jag s.g.s. alltid varit kräsen med vilka nyanser som jag varit okej med eller känt den minsta dragning till att klä mig i. Cerise, lax, hallon och numera gammaldags. Det är så lätt att förknippa de rosa nyanserna med olika egenskaper, dra paralleller till olika identiteter.

Känns som att jag borde komma fram till något i det här inlägget men… eeeh nä. (Tror för övrigt att Nanó har bättre koll på rosakodningen!) Försöker mest bara hitta något slags strå att gripa tag i i detta plötsligt halmiga bloggprojekt, har så kommit av mig den senaste veckan att jag knappt ens kommit ihåg att jag har en blogg. Är rysligt tafatt och fumlig. Men äh, detta har hänt och blivit sagt tusen gånger förut! Kan bli lite förundrad över att det fortfarande är så lätt hänt för mig att glömma hur bloggandet fungerar för mig, efter alla dessa år, men det är väl sådan jag är bara. C’EST LA VIE EN ROSE för att sammanfatta detta någorlunda prydligt fast mest långsökt. Men ändå.