Tagg: loppis

Björnavinter i juletid

Juletid. När andra tindrar och strålar så blir jag FÖRSTÅS (förstås, förstås) nån slags Morran-varelse som går omkring med en påklistrad grimas och sprider dåliga vibbar och negativ energi.

Har försökt undfly högtiden allt mer för varje år. Har julklappsvägrat i flera. För tre år sen skippade jag den helt och hållet och stannade ensam hemma. Följande år firade jag den och då gick det mycket bättre än det gjort på många år. Jag tänkte att det nog berodde på mitt uppehåll och att jag således alltid borde göra så, hoppa över julfirandet vartannat år alltså, men så blev jag gravid och så fick jag barn och så är julen ”till för de små”. Gah.

20181215_bjoernvinter_002

Och det är kanske sant för i år är det lite som att små bitar börjat falla på plats. Eller jag tänker liksom så här: vilka minnen vill jag ge Blenda från den här tiden på året? För jag vill ju till exempel inte att det ska vara helt opyntat här hemma hos oss när alla andra myser in sig i ljusslingor och änglafiguriner. Eller vad de nu har för fint.

Så i år har jag testat på fler pyntiga detaljer som jag tidigare varit något tveksam till. Som att på fönsterbrädet i köket lyser, för första gången sen jag flyttade hemifrån, en röd elljusstake i plåt. I ena vardagsrumsfönstret en adventsstjärna, också den i plåt. Tänkte sprejmåla den grön men Alfred gillade den som mässingstonad så vi provkör den som sådan.

I går loppade jag till och med en adventsljusstake för nästa år, alltså en sådan för levande ljus. Det förvånade mig verkligen för det har känts som en sån klart kristen tradition (vilket ju advent är!) att det känts avlägset för mig. Men så tänkte jag att det kunde vara fint att ändå ha nån slags nedräkningsljusstake, fast kanske främst till midvintersolståndet för min del. Är väl ändå hedning. Egentligen var det bilden på de olikfärgade ljusen på Det barkar åt skogen som inspirerade mig, tyckte det var så sjukt fint! Varför har jag inte tänkt på det? Vill också ha! Måste!

Jag loppade annat med vintertema i går också — en stor adventsstjärna i papper, kanske handgjort, med små blomblad i. Ett gammalt änglaspel som dessvärre saknade ett par bitar så jag kunde inte bygga ihop det. Och så denna megagulliga vinterbjörn:

20181215_bjoernvinter_001

Kan vi säga heureuka? För det är såklart naturen som ska vara temat för våra yulepynt här hemma! Flora och fauna. Skogen! Och så det gulligaste av allt: skogsdjur med vintertema.

Det borde jag i själva verket ha förstått redan för några veckor sen då Blenda blev så fäst vid en halsduksklädd prydnadsräv i tyg att vi kände oss tvungna att köpa den. Den är inte så barnvänlig så hon får bara hälsa på den ibland, då kramar och pussar hon den, sen vinkar de adjö åt varandra innan den ställs uppe på köksskåpet igen.

Björnavinter, tänkte jag som ledord. Fast sen slog det mig att det rimligtvis borde vara motsatsen till en kall och hård vargavinter eftersom att björnar ju EGENTLIGEN ska ligga i ide på vintern och, tja, jag vet inte, då känns det inte så himla hejsan med tanke på klimatet och allt det.

Men! John Lewis gamla, goda, urfina julreklamfilm från 2013 to the rescue:

Så nu hoppas jag förstås på att byta ut änglaspelet mot ett med harar, rådjur, igelkottar och rävar istället. Vet ni var ett sånt finns eller är ni bra på att skära i plåt så vet ni vad för slags information jag önskar mig i yuleklapp!

Tjena bruden

20181210_brud_001

Har aldrig varit med om att få så mycket respons på en instastory som då jag postade en bild på denna brudklänning! Jag går inte i giftastankar, skrev jag, men den är ändå den andra brudklänningen jag loppat inom ett halvår.

Den är i nåt hålbroderat naturmaterial (antagligen bomull) och verkar vara handsydd så troligtvis av rätt god vintage. Lite missfärgad men ska se vad jag kan göra. Också något för liten men jag vet så lite om min kropp, om den ska stanna här, på några kilon fler än innan graviditeten.

Sen vet jag ju inte ens om den är åt mig. Konstigt att köpa en brudklänning utan att ämna bygga hjonelag, kanske. Starta uthyrning? Gröna bröllop? Så skrev jag också. Samlar jag på mig några till så får jag väl göra så som många av de som hört av sig föreslagit: Hämta inspiration från Elsa Billgren.

20181210_brud_002

Men egentligen fantiserar jag ju lite om att få ordna HELA bröllopsfesten åt andra och inte bara klänningen. Att duka några långbord med olika men liknande skira dricksglas för vinet, murrigt broderade linnedukar från 40-talet, tygservetter och omaka, tungt bestick. Mängder av stearinljus i tomma vinflaskor, tistlar och annat tjusigt som påminner dem om hemnejdens dikesrenar, boka in ett liveband med liten blåssektion. Kanske uppe på en tom, dammig och lite smådragig vindslokal nånstans som oftast står tom. Vädra ut ordentligt och skura golvet med tallsåpa. Spänna upp ett tunnvävt tyg i draperingar i taket för att mjuka upp skenet från lamporna. Och så vidare!

20181210_brud_003

Faaast… skulle jag ordna bröllopsfest för mig själv så tror jag att jag istället skulle satsa på en trädgårdsfest. I detta scenario skulle vädret garanteras vara vackert med noll chans för regn eller kyla, för jag vill inte syssla med tält alltså. (Något jag i själva verket ALDRIG skulle våga gamble med om jag ställde till med en sån speciell fest.) Drömmen skulle ju vara att få reservera någon liten, lummig park någonstans. Där skulle vi ställa ett flertal små stående bord fyllda med salta snittar, maffiga bakverk, champagnefontän (eller kanske på mousserande rödvin, mm) och en disk där bartendern skulle fixa smått sträva men fräscha drinkar med enbär-, rosmarin- och hallonsmak. Typ. Sådär lagom utspritt mingligt så att folk måste röra sig lite och så att lågskor rekommenderades på inbjudan.

Festen skulle börja under tidig eftermiddag och dresscode skulle vara något i stil med brittisk cricketfest under tidigt 1900-tal. Det skulle vara propert, men väldigt avslappnat, men LITE sådär på gränsen till maskerad så att alla vid nåt skede kände sig en aning fåniga tills att de såg helheten och blev glada av hur fint det var.

Vi skulle INTE leka lekar men vi skulle ha open stage en tid och jag skulle vara rädd att ingen ville framföra nåt, att ingen skulle känna att de hade något att bidra, men det skulle inte bli så. Folk skulle hålla tal och sjunga sånger. Kanske skulle nån frågesport slinka in, men mer lek än så skulle vi akta oss för. Och folk skulle sitta utströdda över gräsmattan i sina ljusa linnebyxor och råsidenblusar, på tunga, flätade mattor vi rullat ut istället för picknickfiltar, en del i utkanten på klaffstolar men de flesta mitt i direkt på mattorna som skulle ligga lite hipp-som-happ, barn skulle blåsa såpbubblor och vuxna skulle blunda en stund medan programmet pågick. Nån av dem skulle kanske till och med somna en kvart eller så, och alla skulle tycka att det bara var gulligt och prata med snäppet tystare röster runtomkring hen.

Sen skulle det skymma och vi skulle samla ihop de flesta mattorna till ett stort dansgolv och en rejäl orkester skulle kliva in och sätta igång. Ungarna skulle rusa runt bland benen på de vuxna dansarna, tills att de kollapsade i buskaget och far- och morföräldrar skulle ta dem hem, men våra vänner skulle stanna kvar och fortsätta dansa sig alldeles svettiga och nu som då spontanyla upp mot månen. Bara för att det känns så bra.

Och sen, sen när de flesta gäster gått hem på ben vingliga utav både danssteg och drinkar, så skulle vi bara vara ett par handfull personer kvar. Och vi skulle samla ihop alla matrester och dimpa ner runtomkring dem för att äta tillsammans, en gemensam nattmåltid, och vi skulle vara alldeles rödbrusiga och fnittriga och hungriga och alla skulle vara hemskt, hemskt fina.

Typ så. Jag tror att jag eventuellt kan romantisera tanken på bröllopsfester mer än äktenskap, hehe.

Blev plötsligt lite rädd att posta det här inlägget för blev vidskeplig och tänkte att då kan jag aldrig ordna en sådan fest som blir lika lyckad. Men den här festen kunde ju ändå aldrig ändå bli, jag menar, redan bara på grund av det där med tälten! Och en perfekt fest är kanske inte som den föreställt Perfekta Festen. Istället är det väl så att den perfekta festen är den som är organisk och tillåts bli vad den vill bli. (Säg nu, låter inte det som ett bra festfixarmotto, va?)

Men måste förstås fråga för är ju nyfiken: Hur skulle er perfeka fest se ut just nu?

4 kommentarer

Fem bilder på k

Tittade på bilderna jag ströknäppt under dagens lopp och upptäckte en röd tråd. K står för…

20181129_konst

Konst. I går spontanmöblerade jag om i tamburen och då fick jag på köpet en liten inspirationsboost att även möblera om i galleriväggen, som jag ju länge tänkt. Vill ha tavlorna tätare. Tycker det framkommer ännu tydligare, sen möblemanget förändrades, att de hänger FÖR glest. Glest var ju avsikten men inte SÅHÄR glest. Hela konstellationen ser så torftig ut nu? Nåja, det ska åtgärdas!

Knäppte den sneda bilden för att kunna klippa ut och flytta om på datorn, skissa lite ni vet. Började på lite IRL också men som vanligt är det knepigt. Det kunde k:et också stå för.

20181129_kaek

Käk. Det händer rätt ofta att jag vid lunchtid går omkring och kikar in i diverse köksskåp och improviserar ihop någon maträtt åt Blenda. Är dålig på att planera och borde bli bättre på det, men det är också rätt skönt att märka att det antagligen ordnar sig. Hittills har det alltid det. (Om inte får vi väl svälta då och ABSOLUT INTE gå till affären.) I dag blev det en slags plätt som faktiskt inte blev illa alls, smakade liksom lite rustikt. Sen ser den ju också godare ut serverad på en assiett och inte i barnets sedvanliga plastskål.

Började med att vispa ner lite mjöl i en skvätt mjölk så att det inte fanns några klumpar kvar. Knäckte två ägg i blandningen och vispade vidare. Rörde ner lite havregryn. Smeten blev trög, fyllde på med mjölk. Tillsatte en nypa salt och en nypa vaniljsocker. Öppnade frysen, hittade några få blåbär som fick göra smeten sällskap. Avslutade med en slurk matolja. Det blev en stor plätt som jag stekte på låg värme. Under tiden första sidan stektes sniffade jag och Blenda på kryddor och då kom jag på att kanel säkert skulle vara gott, så jag strödde lite ovanpå innan jag vände den. Blenda åt halva plätten och en halv klementin.

20181129_kapprum

Kapprum. Eller tambur, så som jag kallar det. Har alltid gillat det ordet, fast lärde mig nyligen att det är en finlandism och att det får en att låta pretty much medeltida i svenskars öron. Som vi österifrån ju tenderar göra.

En gång på café i Stockholm skulle jag köpa nåt att äta och jag pekade i disken och frågade om det vegetariska utbudet bland smörgåsarna. Vilket ju känns helt normalt för mig, men stackarn som tog emot mitt spörsmål blev helt rund i blicken i nån sekund innan hon sansade sig. Hon var förstås van med moderna stockholmare som beställer mackor och frallor. Det syntes bara så tydligt på henne att hon förväntade sig att jag skulle trolla fram en luta från min rygg och plinka iväg, som nån slags Bellmanvariant på att bli Rickrolled.

I alla fall. Halvlåg i den ommöblerade tamburen, på bänken och blickade ut över platsen där bänken tidigare stod. ”Möblera om” betydde i princip byta plats på två grejer, ja. Ska försöka hitta en låg skänk att byta ut den lilla byrån med. En med mer förvaring, bredare och djupare lådor, så att inte papper behöver sticka fram ur lådorna. Till exempel.

20181129_kids

Kids. Vi bor mitt emot änden av en gata som är mestadels otrafikerad, så det händer sig att folk cyklar mitt på den, inte sällan i bredd. Ofta är det ungar i 10-14-års-åldern. Får alltid sån Steven Spielberg/Stephen King-fiilis av det och tycker det är URMYSIGT.

20181129_kaerl

Kärl. Var ute på fruktskålsjakt. Har spanat på skålen till höger i flera veckor men har tyckt att den varit för dyr som loppispryl. 6,50€, lol. Fatet till vänster var bara 2€ och jag gillade det också mycket, men det kändes samtidigt trist att inte istället ta det jag tittat på så länge. Men jag fick beslutsångest och tog den här bilden för att skicka åt Alfred. Men det gjorde jag sen aldrig heller för då jag såg kärlen på bilden så tänkte jag såhär: Åh okej YUP ska ha båda.

Har förstås gjort lite research på fatet till höger efter att jag kommit hem, det är tillverkat i Finland av Kupittaan Savi och torde vara handmålat av en designer som hette Maire Aarnio. Stämpeln pekar på att det rör sig om 1930-tal, fast det KAN också vara så nytt som 50-tal, är ingen expert ju. Mest troligt tycker jag ändå är att vi landar mitt emellan, för här hittade jag en skål i samma modell, med liknande signatur och måleristil, som är daterad till 40-tal. Ganska coolt va?


Vi har förresten börjat titta på C.B. Strike, miniserien baserad på Robert Galbraiths a.k.a. J. K. Rowlings Cormoran Strike-böcker. De har jag också läst, men det var så länge sen att jag glömt hur plottarna var tvistade. Hur som helst, jag blir alltid ganska inspirerad av privatdetektivberättelser. Det hänger väl ihop med att ha plöjt igenom en del Kittyböcker som barn och vidare därifrån. Veronica Mars-serien måste också nämnas, fan så jag vill snoka skandaler då jag tittat på den. C.B. Strike har liknande effekt. Vill bara REDA UT SAKER och vara lite noir.

Så häromkvällen sa jag åt Alfred att jag skulle vilja vara privatdetektiv och han sa förbluffat ”VARFÖR?”, och jag ba men ååh gillar att snoka tycker det är kul, skitbra på att googla, tycker om att leta fram uppgifter på nätet, tycker det kunde va lite spännande att skruva teleobjektivet på kameran och gå ut och fota hotellfönstren. Han hummade, mest utav artighet tror jag, inte så mycket av förståelse.

Ikväll, efter att jag berättat åt honom om min research om skålen som jag inte ens visste märket på när jag kom hem med den (och kan verkligen överlag ingenting om keramik), så blev han impad av hur mycket jag luskat fram. Jag berättade hur jag gått till väga, och ursäkta för skryt här men jag tycker faktiskt jag kan vara rätt slug med sånt, och sen sa han ”Det där skulle du ju kunna jobba med, att ta fram information”. Och jag ba: ?? P.I. !! Sa ju det. Så jag kanske öppnar en liten private investigations bureau nu snart. Blev så mallig.

Årets julklapp! Klapp klapp! Applåder!

Läste ni att i Sverige blev årets julklapp ”det återvunna plagget”? Sjukt inspirerande! Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till julklappar och sedan några år ger jag egentligen varken bort eller tar emot, men, eeh, behöver ni hjälp med att hitta årets julklapp åt nån så anmäler jag gladeligen mitt intresse att agera som er personliga loppare.

Och tänk vilket paradigmskifte årets julklapp pekar på! Blir något huvudvindad, eller hur vi svengelskt ska uttrycka det. Länge var ju loppis något som sågs ner på (därav den ursprungliga sarkastiska benämningen) och fortfarande är det tämligen vanligt att folk tycker det är smutsigt och ofräscht. Likhetstecken tenderar sättas mellan andrahand och sekunda både i kvalitet och status, men vi har kommit allt längre ifrån allt sånt. Begagnat har gjort en klassresa — det har fått namnet vintage, det har stigit i pris och det har blivit allt mer eftertraktat. Oklart i vilken ordning.

Men det här gäller kanske framför allt möbler, porslin och övriga interiörsprylar. Jag var verkligen inte förberedd på att loppade plagg skulle betraktas som helt god etikett att paketera in och ge bort! (Och detta utan att man hittar en mint-condition Chaneldräkt från några decennier sen, antar jag.) Välkomnar det med öppna armar förstås.

20180124_ylle.jpg

Slumpmässigt loppat plagg som det redan fanns bild på i arkivet och således får illustrera detta inlägg: En (vid fototillfället ytterst dammig) kofta i 100 % ylle som jag köpte på loppis för ungefär ett år sedan. Den är kort i modellen och jättevarm. Jag föll särskilt pladask för knapparna som är rundade, glansiga, svarta och kantade i mässing. Som en rad med mysteriösa djurögon i en mysigt mörker.

Och koftan bara växer för varje gång jag använder den, alltså bildligt talat, trivs SÅ bra i den! Tänker mig att jag fortfarande ska ha den när jag är en krokig gammal tant med boobsen nere vid midjan både utav gravitationseffekten och extremt krum hållning. Koftan ska just och just täcka dem alltså och det ska va JÄKLA GULLIGT bara så ni vet.

Skrev redan om detta på instagram men passar på att tipsa här också om att hålla korpgluggarna öppna för accessoarer på loppis, ifall att det känns främmande att svepa in gamla paltor i julpapper, men ni ändå inte vill svepas med i konsumtionslavinen och vill testa något annat.

Det finns chans på SÅ många urfina bälten, väskor, börsar, scarfar och så vidare om ni bara håller utkik. Ofta kan man göra fantastiska fynd i gedigna naturmaterial med finfin patina och personlig vibb. Kolla etiketterna efter både material och märke, som ofta ger en ett hum om ålder, och skippa allt som känns nyare än tio år gammalt. Lajva Kitty Drew på 2000-talet och sätt nån timme på att genomsöka nätet på alla ledtrådar ni kan hitta om ert fynd. För anteckningar, för sen ska ni förstås plita ner allt ni luskat ut på ett fint julkort som ni överräcker med paketet.

Tadaa! Årets julklapp! Klapp-klapp! Applåder!

Väldigt mycket roligare än nån grej från den förskräckliga Black Friday-rean kan jag tycka, men det är väl en åsiktsfråga som så mycket annat. Tänker att loppisprylar i julklapp kan vara väldigt laddade i en del kretsar. Som, en del skulle aldrig köpa en begagnad liten prydnadskudde ens medan andra gladeligen badar i loppade simdräkter (jag). Hör man till den förstnämnda gruppen känns det knappast så kul att få en gammal ylletröja eller silkesmorgonrock av okänt ursprung i paketet.

Var drar ni gränsen? Är inte så känslig själv. Att hitta använda näsdukar i kavajfickorna är inte JÄTTEFRÄSCHT, men jag låter det inte hindra mig liksom. Och så länge ett plagg ändå doftar okej så orkar jag sällan tvätta det innan jag tar det i bruk. Hehe. Väntar mig att folk ska uppröras här! Blev du väldigt äcklad ska du nog inte läsa vidare.

För själv tyckte jag att det tydligaste exemplet på när gränsen blev nådd är när jag såg en dubbeldildo hänga över räcket vid ett bord jag precis höll på att inventera. Liksom, den bara hängde där, i det fria, inte som oanvänd inne i en förpackning eller nåt. Jag satte hastigt tillbaka kameran jag fortfarande ångrar att jag petade på och avlägsnade mig smått förfärat. DÄR gick det nog för långt ändå va.

Välkomna till fyndens tid

Känns som att det är fyndens tid nu. För jag gör så många bra loppisfångster nu, hittar mycket som är precis sånt som känns precis rätt. Och nu menar jag inte att låta helt The Secret-dillig, men jag tror det att jag visionerat mig fynden på förhand är en starkt bidragande orsak till fyndlyckan.

För det är faktiskt så att i alla fall då det gäller loppis så är ett av tricken att rikta in sig på en specifik sak. Det GÅR alldeles utmärkt att bara ströloppa också, absolut har jag gjort överraskande och superfina fynd på så vis också — men det händer nog mer ofta att jag gör sådana fynd som är exakt vad jag letat efter. Sen så går jag ju ganska ofta på loppis också så oddsen är ju tämligen bra på min sida på grund av det då.

Visste ni att om ni tappat bort något, typ förlagt era nycklar, så kommer ni (troligtvis) hitta dem mycket snabbare om ni säger ”nycklar, nycklar, nycklar” som ett mantra under tiden ni letar? För då vet liksom hjärnan vad den letar efter. Ni släpper inte ut bilden av era nycklar ur huvudet. Hjärnan är blixtsnabb på att känna igen dem då. Nu orkar jag inte googla källa på det här men alltså jag har läst detta nånstans och jag tror på det.

För det brukar ju ibland vara så att människan inte hittar det som finns rakt framför ögonen på henne. För min del så märker jag sådana gånger att jag varit disträ och fastnat i det där att ”nu är nåt borta” snarare än ”nu letar jag reda på det”. (Den som söker hen letar.) Det har visat sig vara mer effektivt att istället fokusera på det som är borta.

Och jag tänker att det är samma princip som gäller på loppis! Så tänk igenom vad du vill ha. Du måste inte behöva definiera det (”hängselbyxor i stentvättad denim”) bara du har ett hum om vilken stil/känsla det rör sig om (”som nåt en flapperdansös med en dragning åt det ockulta skulle haft till vardags”). Vet du (ens ungefär) vad du vill ha så kommer du mycket lättare kunna fånga en glimt av det bland allt annat och hjärnan kommer säga DING DING DING!! CHANS FÖR FYND HÄR.

Så har jag gjort när jag en tid hållit upp ögonen för en en vintage mockajacka i någon brun nyans, eftersom den jag köpte när jag var gravid blev för stor. Och de senaste två-tre gångerna jag gått på loppis har jag också varit specifikt inriktad på en tjockare jacka med luddig krage, ni vet sådär trevligt sjuttiotaligt.

20181108_jackafram

Ding ding ding, där var den! Denna kokosgarnerade chokladpralin till jacka. Två flugor i en smäll, både mocka och ludd. På Combo i förrgår, för 5€. FEM EURO.

När jag såg den var Blenda redan mycket urtrött på loppishyllorna och ville hem (what a rookie), och det blev NÄSTAN så att jag inte tog den eftersom jag inte hann prova den ordentligt. För jag tänkte att jag har ju bestämt att jag ska vara sträng, inte köpa sånt jag inte är säker på, och så vidare.

20181108_jackabakdetalj

Men ibland måste man väl få chansa lite. Grejen är att jag tycker det är SVINSVÅRT att fokusera på nåt om Blenda är grinig, kan liksom inte tänka en endaste tanke till dess slut och utvecklar nåt slags konstigt tunnelseende som känns som att jag typ bara tittar på saker i ögonvrån och aldrig ordentligt?? Litade alltså inte riktigt på mitt öga eller fokus där. Så jag försökte hastigt avväga för- och nackdelar mot varandra och då sa magkänslan: Jamenvisst. Den prickade ju ändå så många av mina vill-ha-kriterier och kostade inte skjortan. (Förbryllande uttryck att använda i denna kontext.)

Och sen började den också kännas precis sådär rätt som jag hade hoppats att den skulle. Är så nöjd! Den hade gärna kunnat vara typ en halv storlek mindre men tänker också att hellre en halv storlek för stor än för liten.

Märket är Kestilä med skinn från Dialuxe. Vad ska vi uppskatta årtioendet till? Min första tanke var ju sjuttiotal. Men tycker att den även har en klar sextiotalsvibb. Särskilt då att den är så rak och inte rejält formsydd som mycket var under 70-talet.

20181108_jacka_diptyk

Och så här ser den ut på men bilderna är urusla. Min mobilskärm har spruckit tvärs över framkamerans lins och det resulterar i märkliga ljuseffekter (sällan snygga) och extremt mycket grynighet. Som att kameran tappat ett dussin megapixlar eller så?? Weird.

20181108_jacka

Gillar november hittills!

Har egentligen fler tips på hur man lyckas med loppisfyndandet, men är inte säker på att de är riktigt allmängiltiga. Men säkert kunde de passa nån annan än mig ändå? Eller så kanske jag får utarbeta mer generella riktlinjer. Skulle ni vara intresserade av det?

Funderar förresten också hårt på att setta upp en webbshopp med mina forna fina fynd som jag inte använder längre. Eller det SKA ske nångång för det skadar ju inte att testa innan de slussas vidare tillbaka till loppis igen — det är bara tiden som saknas. Plagg har jag påsar fulla av.

Med vänliga hälsningar,
er personliga loppare

4 kommentarer

Helgen, veckan, loppis, kompis, bebis

20181031_hag.jpg

Hej hej och glad Svenska dagen! Fast bilden är en Halloweenhälsning. Men krumma gamla trollpackor (och deras katter) kan också vara finlandssvenskar så den får dubbelagenta.

Jag är inne på min andra dag i gräsänksveckan. Alfred har ett galet schema och åker land och rike runt för att göra föreställningar. I går var han i Tammerfors, i dag ska han till Uleåborg. Han skickade nyss en bild från Bennäs tågstation, d.v.s. mina hemtrakter (grannbyn), dit det tar en dryg timme att köra bil meeen han har nu åkt buss och tåg i nästan tre timmar för att komma dit. Heh heh. Skulle vara helt trevligt med tågförbindelse mellan Vasa – Bennäs/Jakobstad. Nu måste man åka en omväg via Östermyra. (Alltså Seinäjoki, men det är ju trots allt Svenska dagen.)

Och jag sitter här och tänkte klämma in lite bloggtajm innan det är dags för Blenda att vakna från sin tupplur. Har knappt suttit här vid skrivbordet på flera dagar. Gårdagen gick då, som ni kanske räknat ut, åt att umgås med Blenda. Jag har inrett en liten biblioteksvrå i lekhörnan hennes (läs: satt några böcker i en låda på golvet) och den var en stor succé. Vi lekte mycket, gick ut på promenad till Minimani, via loppis på hemvägen men Blenda blev så otålig att jag inte gick igenom hela sortimentet ens. Hann ändå sätta vantarna på några grejer.

Har ni hört talas om Klimatklubben? Den är precis vad det låter som, men lånar skaparnas egna ord för att beskriva ändå: ”I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans är vi starka. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, sätter press på företag och politiker och peppar till förändring hos både oss själva och andra.” Ni kan också följa dem på instagram, det gör jag och hakade på deras #secondhandkap-uppmaning med gårdagens fynd.

20181105_loppis

1. Vida byxor, plisserade i sidorna. Nån gång i tiden tillverkade i Kokkola, Finland. Här är förresten ett ord vi inte stöter på så ofta som vi borde dessa tider: ”byxkjol”.
2. Handväska i krokodilskinn (??), otäckt egentligen men använder ju begagnat läder sååå. Kommer dock ej ifrån att exotiska djurhudar känns lite mer groteskt än sedvanliga ko/gris/får men är det faktiskt så då? Det är väl tvärtom de senare (+pälsfarmning) vars produktion inte är så jävla hejsan alls.
3. & 4. Färgblocksstrumpbyxor & cirkusdjursbody åt barnet. Från PO.P resp. H&M.
Bonusmaterial: 5. Katt, mammas & pappas. 2004 vintage.

Tänker ofta nu för tiden på att trots att det KÄNNS som att jag drar mitt strå till stacken angående klimatet så känner jag ännu starkare att jag ändå inte alls gör tillräckligt. Vi är säkert väldigt få inom västvärlden och/eller i-länder som gör det, och se nu vart det fört oss. Och nu är vi här och vi VET hur vi ska bromsa in klimatförändringarna men vi vet också INTE hur, för det är så mycket som känns så ”extremt” och främmande. Vet ni hur jag menar? Men om vi bara såg dem som småsaker. Inte som ett stort massivt jävla projekt men som faktiskt en myrstack. Tusentals små strån. Som vi alla hjälps åt att dra in. Vilka bidrar du med just nu?

Att handla på loppis är för den delen verkligen ingen uppoffring. Och det är ju fortsättningsvis konsumtion hur man än vrider och vänder på det. Men det är ju bättre än alternativet. Det verkar inte säkert så utifrån sett, men jag försöker och har också börjat loppa smartare. Färre plagg, för det har länge varit kläder som varit min stora akilleshäl. Tänker igenom mer kritiskt.

Men vissa saker märker man ju inte före plaggen redan är inhandlade, eller så förändras nåt i tvätten eller kroppen. Som att blusen jag hade på mig i lördags glipade kring bröstområdet. Blev ganska irriterad på det och nu funderar jag så här: Jag gillar skjortan men vill jag ha kläder som faktiskt gör mig irriterad av att bära dem? Hmm njaa tjaa. Jag har inte tänkt den tanken till slut ännu och jag menar vi märker ju alla vartåt den bär av. Men jag är okej med att låta den ta sin tid.

Jag var i flera år så frestad att rensa min garderob, men jag kom mig aldrig så långt att jag kunde göra mig av med något. Jag satte plaggen i lådor, jo, gömde undan dem… öppnade dem ett halvår senare och plockade ut plagg som jag plötsligt kaaanske ville ha igen. Och så höll det på en lång, lång tid. Sen plötsligt en dag var tiden mogen och det var inte lika skrämmande att göra sig av med lådorna. Det kändes inte som en stor förlust att inte längre ha tillgång till de där kläderna. Allt har sin tid, som de säger.

20181103_el.jpg

Och sen helgen! Hade jag en bra lördag? Fy fan ja!! Gick ut med Elsa och det var så roligt och fint. Det skulle räcka gott och väl att jag bara har så kul och trivs så bra i hennes sällskap — men dessutom lär jag mig mycket om mig själv och om andra från henne. Det är så ofta jag nu för tiden tänker på något som Elsa sa och så mejkar saker lite mer sens, och så tänker jag snällare tankar både om mig själv och andra. Fatta vilken ynnest! Är så upp över öronen förtjust i denna ljuva, äkta, kloka… eeh, vill säga typ älva eller något annat förtrollande, men det skulle kanske ge lite FÖR mycket manic pixie dream girl vibes ändå.

Ja ja ursäkta ska sansa mig, blir bsra lite into it, så roligt med nya vuxenvänskaper.

Hur som helst. Bra samtal med henne, Petter och Anka, sådana som fick mig att känna mig riktigt pigg i själen följande dag trots att kroppen (och huvudet) var trött. Tjusig musik bland annat från Carla som uppträdde med Ginger Sisters, bra stämning. Bara en riktigt toppenkväll på alla plan! Behövde inte ens komma hem till en skränande Blenda utan hon hade hunnit somna om, heheh.

Okej, under tiden jag har skrivit detta inlägg har jag för övrigt torkat bajs från golvet för andra gången i dag. Klockan är kvart över elva. Kommer bli superfestligt om dagen fortsätter i samma bana!

Dags att ta in Blenda. Hennes tupplur blev längre än jag tänkt men jag lossar på tyglarna den här veckan och är frikostigare med… ehm… mina pauser. För herregud det här att ensam ansvara för och ta hand om en ettåring från tidig morgon till sen kväll. Det är tungt ju?? Who knew!!

Skärt och kärt gånger tre

20181101_rosa_001

Plockade fram mina akrylfärger och blandade vitt, rött, lite gult och en dutt svart till en grådaskig millennial pink för en gammal träram som jag i något skede laserat med tunn svart färg. Det var för länge sen, samtidigt som jag fick teckningen till höger av min vän Anna Ö. Egentligen är det förstås den (och hon!) som är mig mycket kär (även om ramen numera är skär). Det var femton år sen, tror jag. Under nån flytt åkte den till Katternö men nu har jag äntligen tagit med mig den hem till Vasa. Den ska upp på galleriväggen, men tyckte att den behövde en tillsnyggad ram först. Passepartout ska den också få.

20181101_rosa_002

Drog på mig min beigerosa täckjacka (som Fazers Kiss-Kiss-karameller) från inhemska Tiklas och uppskattningsvis tidiga åttiotal. Jag hämtade ner den från vinden i förrgår då jag gick upp med några tunnare sommar- och höstjackor som hängt i skrubben. Minns att jag tvekade innan jag köpte den, tyckte den var lite dyr (för loppispriser då — d.v.s. 12€, haha) och kanske lite väl ljus och rosa för mig. Men Alfred bara ”Ta den, den ska du ha”. Och rätt hade han ju.

20181101_rosa_003

Gick ut på gården med Blenda (för övrigt iklädd vispgrötsrosa vantar och kallrosa skor, i enlighet med färgtemat), nerför sluttningen till lekparken, uppför gatan, runt kvarteret, tillbaka hem igen. ”Här är vår gård” småpratade jag åt Blenda då vi nådde porten. ”Ja” instämde hon. Och jag tänkte på vilken jackpot det var, att vi skulle få en sån här mysig, lummig, på nåt sätt av naturen ombonad gårdsplan. Att hon får växa upp här! Att detta är hennes första hem. Och så huset förstås. Med grunden i blekt rostrosa tegel.

Inga kommentarer

Fruktansvärda fynd

Utanför Röda Korset-loppiset står nästan alltid ett par köpvagnar med gratisgrejer som man får ta. Oftast är det böcker och udda, små prydnadsföremål. Jag har till exempel tagit en tesil i typ flätad bambu, mest för att jag gillade hur den kändes. Pepparkaksform för små hjärtan. Rottingkrokar att sätta upp på väggen. Ett par böcker.

En gång var jag nära att ta en gigantisk, härlig, mörkgrön barnvagn från cirka 70-tal, men jag ångrade mig sen eftersom att inredningen var gjord i plast och det verkade så svettigt, och för att jag inte riktigt visste var jag skulle ha plats för den. Jag pendlar fortfarande mellan att intensivångra att jag inte tog den, och att känna mig superstolt över min tillfälliga självdisciplin.

20181015_frukt

Och idag blev det bland annat dessa. Sex servettringar och ett servettställ med naturens eget godis-tema i trä. Tyckte de var för gulliga för att låta vara kvar! Har aldrig ägt servettringar förut. Men nu hörni, nu är jag redo att ställa till med propra middagar med säkert inbuntade servetter. Nu är jag megavuxen. Jag menar, UPPENBARLIGEN. 👀

Men jag känner plötsligt att jag har ett enormt glapp i min allmänbildning för jag kan inte räkna ut vad den gula frukten uppe till höger är. Päron? Papaya? Mango? Om du tycker att det är självklart vad det är så kan du väl snälla säga. Jag tycker att den mest liknar en potatis men gissar att en sån ändå inte hör hemma i fruktsalladen. Även om det skulle vara liiite typiskt finländskt att inte kunna hejda sig från att smyga med några nypotatisar i en sån ändå. (Och liiite typiskt potatisfinländskt av mig att nu fundera hmm kanske inte skulle vara så illa ändå? 🤷)

2 kommentarer

Ett knippe veckofärska loppisfynd

Alltså vilket härligt höstväder! Älskar när ett tunt molntäcke är spänt som en sval bomullsmarkis över himlen på hösten. Egentligen gillar jag det alla årstider men kanske särskilt hösten ändå, solen är så skarp då och ligger så lågt att man annars blir bländad vart man än tittar.

Alfred hade åkt till Pensala över dagen för att hjälpa sin far med lite skogsarbete och jag bestämde att det var dags för Blenda och mig att promenera till Comboliina, vilket alltså är ett ganska stort loppis som ligger en knapp kilometer härifrån. Inte långt, men ändå går jag dit ganska sällan. Eftersom det är privatpersoner som säljer där och prissätter själva kan fyndpotentialet variera enormt. Känns ibland så himla snopet att traska på där och kolla igenom 100+ bord och hitta precis NOLL. Som att allt som finns är typ fjolårets Cubus och Gina Tricot och slippriga H&M-toppar från fem år sen. Särskilt när så mycket av utrymmet numera är reserverat för nya produkter, typ överskottslager och sånt kanske? Hur som helst känns det störigt när så mycket är nytt. Vill ju ha gammalt.

Men under dagens besök hade jag fyndgudarna på min sida! Och har till och med tagit bilder på inköpen, utspridda på sängens skrynkliga lakan. Låter det inte fancy va? Vi kikar —

20181011_linnebyxor

Vitt hålbroderat linne i bomull. Ett gammalt från H&M, på den tiden då damkläderna hette Hennes Collection. Så kanske sent 90-tal? Leker lite med tanken på att färga detta, men bara en mörkare vit nyans i så fall. Har de senaste månaden utvecklat en totaldille på vita nyanser, vilket är ungefär det märkligaste jag någonsin skrivit. Menmen där är vi nu. På Tvärtemotgatan i Bakochframland. Uppochneriversum.

Byxorna är varmt och dovt plommonlila, högmidjade, rakt bredbenta och i manchestersammet. Ska vi säga score? Score! Märket är inhemska Pola, grundat 1927, vars produkter frekvent dyker upp på loppis här i Finland. Tyvärr är de lite för korta i grenen för mig, men jag har granskat insidan och tror det ska gå att rätta till. Håll tummarna! Så ja, eventuellt score, ska vi kanske säga.

20181011_klaenning

Barnklänning i bomull. Än så länge för stor för Blenda men jag kunde bara inte motstå den. Provade den på henne och hon såg ut som en proper vinterdröm på prärien. Märket är återigen ett gammalt H&M, etiketten bär titeln Up To 7. En kvick googling gav inga resultat och jag orkade inte gräva ner mig i det, men gissningsvis rör det väl sig om 90-tal igen. Klänningen är förresten ”made in England”, något som spontant känns ganska sällsynt i dagens klädproduktion för H&M…

20181011_koftapolo

Och mer H&M blir det, men de här två relativt nya. En ljus kallgrå bomullskofta med svarta knappar. Är så svag för kontrasterande knappar nu för tiden, tycker det är så snyggt. Är ju också koftnörd sen förr. Men den här var likväl åt Blenda.

Det är också den ribbstickade beigea polon, också den från H&M och i organiskt bomull och så himla mjuk. Blenda blev alldeles överförtjust i den och rultar redan omkring med den på sig, som nån liten beatnikpoet på LSD.

20181011_klaenningpyjamas

Mer åt Blenda, och här blir jag ytterst tveksam till hur intressant detta nu är, just de här plaggen som ändå är ganska precis sådana man ser överallt på alla barnavdelningar just nu, men ja ja. Jag har redan laddat upp bilden. Ni kan scrolla förbi.

Klänning/tunika från H&M, eftersom att jag har lite svårt att säga nej till leopardmönstrat. Leopardmönstrat är dessutom en neutral färg, om ni inte visste det. Fast då ska den helst vara så naturtrogen som möjligt, den här är ju uppenbart inte tillräckligt brun. Äsch. Blir efterskottstveksam till köpet nu, den hade fått vara finare faktiskt. Nåjaaa. Åtminstone syns väl inte bananfläckar så värst bra på den! Och sådana blir det många av.

Den ljust dammigt rosa pyjamasen med vitt spräckel köpte jag eftersom vi nyligen varit tvungna att pensionera ett par som blivit för små och det visat sig att det löns att ha ganska många pyjamasar att cirkulera mellan. Denna från Lindex. Tycker de ofta har fina, mysiga grejer där på bebavdelningen. Många skogsdjur nu i höst.

Och det var de sista av dagens fynd! Så över till ett par fångster från tidigare i veckan. Då gjorde vi ett snabbesök på Folkhälsans Loppis och Retrobazar ute i Smedsby. Alltså det är ett (1) ställe men heter så.

20181011_skjorta

Här en kornblå barnskjorta i bomull igen. (Märker ni temat?) Men denna är trots barnstorleken inte åt Blenda, hon skulle f.ö. drunkna i den, utan åt mig. Det är en väldigt rymlig 120 alltså. Har en längre tid varit på jakt efter korta skjortor och har därför ganska ofta spanat på barnavdelningarna, men denna är den första som kunnat dubbla som liten vuxenskjorta lika bra som normal barnskjorta. Hot’s Company är märket, vad nu än sen det är. Gillar att den har en liten western twang också. Axelok och silverknappar.

20181011_kappa

Och sist men definitivt inte minst, en beigespräcklig vinterkappa med kaffebruna accenter. Märket är finländska Master-Coat, som tillverkade damkappor från 1977 och cirka tjugo år framåt. Vad ska vi datera denna design, sent 80-tal? Tidigt 90? Men den känns samtidigt lite 20-talsinspirerad på, med den stora fuskpälsklädda huvan som vilar över axlarna som en bred sjalkrage. Blir lite extra kär i den nu då jag ser den på bild — kontrasterna, spräckligheten, texturen, känslan. Den är i rymligaste laget fast storleken är 32 vilket i övrigt skulle vara alldeles för litet för mig. Så man får bara tänka på hur överdimensionerad den egentligen var tänkt att vara och konstatera att allt är relativt.

Det var allt! Eller inte så lite heller. Ganska många plagg att köpa på en vecka tycker jag men tacka vetja second hand. För miljön och plånboken och så vidare ni vet. Fast då tyckte jag också att kappan var just och just inom rimlig gräns i sitt pris. Trots det var den sammanlagda summan ändå bara 28€.

Jag och Blenda är ensamma hemma igen och nu kan jag inte längre distrahera henne med Teletubbies på den andra skärmen. Hon sitter i min famn och griper tag i allt så har något märkligt hänt i inlägget skyller jag på henne. Hon är också märkbart och ljudligt frustrerad på att jag inte ägnar henne tillräckligt med uppmärksamhet. Måste natta denna besynnerligt månghänta varelse innan mitt tålamod brister! Ajöss!

Inga kommentarer

Klara, färdiga, höstloppa!

Gjorde några bra fynd på loppis i går. Och vad gör en millennial då? Berättar åt hela världen förstås eftersom att hen bara veeet att den är så väldigt väldigt intresserad.

20180828_loppat_001

Vi börjar med de större föremålen på bild, medsols uppifrån vänster:

  • Liten koppar(?)kruka. Den tänkte jag att ska få flytta in i sovrummet tillsammans med ett par andra metallkrukor som står där. En växt ska den också få förstås. Eventuellt får den bli en ampel, det skulle ju vara lätt fixat då den ändå redan har handtag.
  • Stor, låg flätad korg i rotting. Rymmer två katter om de någonsin skulle få för sig att vilja sova tillsammans. Ska sticka in denna under bokhyllan, de gillar ju att ligga och sova lite i skymundan.
  • En rolig kudde som jag använde för att distrahera Blenda med då hon blev lite kinkig mellan hyllraderna, och hon kramade den så ömt att jag direkt bestämde att den skulle få följa med hem. Tycker dessutom att björnen påminner om henne en aning?
  • Flätad näverväska som jag tänkte att ska få hänga på en vägg eller dörr någonstans. Den är snarare avsedd för förvaring än accessoar alltså. Håller ofta utkik efter prydlig förvaring som kan stå framme, mycket roligare än fula plastlådor som man sedan gömmer inne i ett skåp till exempel.

20180828_loppat_002

Och sen de mindre föremålen:

  • Ett par örhängen i form av små kattfejs i trä. Mycket söta, om ni frågar mig. Är lite dålig på att använda örhängen men försöker bli bättre på det och då är det kul med något nytt, lätt och kattigt i sortimentet.
  • Dörrknoppar! I form av en giraff och en zebra, som ni ser. Antagligen får de flytta in i Blendas rum någon gång sen, det är ännu oklart men tyckte att jag ändå ville slå till. Blev väldigt ivrig då jag såg dem för jag trodde att de var väggkrokar att hänga saker på, och sådana skulle jag vilja ha en drös av för att hänga hattar på i tamburen. Men jag vill ju att de ska vara lite festligare än bara helt vanliga knoppar eller krokar förstår ni. Önskar att jag var mer händig så att jag kunde tälja egna djurhuvuden i trä eller skulptera dem i lera eller nåt.

20180828_loppat_003

Kuddens baksida. Gillar sånt här, när sidor hänger ihop! Tror det fröet såddes tidigt i mig, när jag som riktig liten (tre-fyra-femåring?) hade ett par skor där ena skon hade kattens huvud plus halva kropp, som fortsatte med andra kroppshalvan och svansen på andra skon.

En grej jag glömde ta bild på är en liten gosedjurselefant sydd i reflextyg. Den ska få dingla från Blendas vagn i höst. Äntligen har höstfyndens tid börjat!

En kommentar