Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged margaret atwood

Choose another tag?

20170507_vecka20

Har poserat för mina första magbilder i syftet att dokumentera magens expansion, på min systers förfrågan. Befinner mig just nu i början av vecka tjugo och det är egentligen de senaste två veckorna som grejer börjat hända som verkligen pekar på graviditetsmage — nu har bumpen liksom sträckt sig högre upp och börjat se mer kompakt ut, istället för som sedvanligt, pösigt pasta-sväll. Sen tycker jag också att den varierar mycket i storlek under dagens lopp, varje gång jag äter så märks det. Den är helt uppenbart minst innan frukost, så kanske är det egentligen då jag borde ta bild. På bilderna ovan finns t.ex. ett par smöggisar och en näve godis med på bild också.

Är inne på mitt sista par jeans nu, alla andra har sedan länge sedan blivit för små i midjan men dessa som hör till mina lägsta, stretchigaste och mest rymliga kring magen/höfterna, börjar spänna åt lite onödigt mycket nu samtidigt som min nya kroppsform gör att deras främsta kallelse är att rasa av mig. Vet inte hur många gånger jag fick hissa upp dem när jag sprang omkring och lekte med katterna på gårdsplanen i Katternö i går men jag gissar på en gång i minuten och det känns inte ens som en överdrift. Usch, måste köpa mammabyxor. Har provat ett antal par men mer eller mindre avskytt dem alla hittills, men ni vet hur det är med nöden och lagen.

Levererade en katt (Esmeralda) till mina föräldrar i går och vi tog med oss de två andra också så att de skulle få leka utomhus ordentligt och fritt där ute på landet. Alfred blev bara mer och mer förkyld under dagens lopp och själv fick jag bara runt fyra, fem timmar sömn i natt så i dag är vi ganska slitna och möra. Så även katterna, de har sovit sedan vi kom tillbaka till Vasa för några timmar sedan. Själv ska jag ännu förbereda en chiapuddingsfrukost tills imorgon, tvätta mitt hår för första gången på en vecka (!!), och kanske, förhoppningsvis, om jag och sällskapet inte blivit alldeles för trötta, kolla på första avsnittet av The Handmaid’s Tale. Känner att jag inte kan slösa bort den upplevelsen om vi inte är tillräckligt alerta, den duger inte för slötittande. Genomälskade boken och har således löjligt skyhöga förväntningar på serien. Kan nån som har sett första avsnittet säga att det är ganska dåligt så att min hajp svalnar av en aning? Vill inte bränna mig på den och bli snopen.

danbrown_inferno

Inferno, Dan Brown (2013)

Vi träffar igen Robert Langdon, den amerikanske, tweedklädde Harvardprofessorn som är specialiserad i religiös ikonologi och symbologi. Han vaknar i ett sjukhus med en huvudskada och i livsfara (men inte p.g.a. huvudskadan då), men har ingen aning om varför för han också förlorat minnet av de senaste dagarna.

Spännande, ja, men sist och slutligen så kändes den ganska futtig. Tycker det här Robert Langdon-konceptet börjar kännas uttjatat och lite för orealistiskt. Det är kanske dumt att det är det jag hakar upp mig på, av alla orealistiska saker, att det inte är trovärdigt att samma kille ska hamna mitt i en massa farofyllda mysterier gång på gång, menmen. Jag tycker ändå Brown gör ett övertygande jobb med att bygga upp alla dessa extrema situationer med grund i historiska konstverk av diverse slag, liksom jag tidigare konstaterat så ligger nog författarens styrka i att hitta på scenarior medan skildrandet av dem ofta känns aningen svagt. Men, det ska erkännas, medan jag lyssnade kände jag mig trots det ganska nojig och orolig över just det som boken behandlar.

“Science makes an error,” he said, the gentle laughter fading from his voice, “in cutting itself off from nature. In thinking of itself as separate. I feel a chill inside my heart when I imagine where such an error might lead.”

Inferno är absolut läsvärd om det är underhållning och spänning en är ute efter — jag förstår verkligen att det görs filmer av Browns böcker. Redan i bokform känns Inferno väldigt mycket som en Hollywoodblockbuster och det är lätt att tänka sig trailern där en mörk mansröst mullrar ”Robert Langdon… is back… again…”.

Var förresten ganska road av den här kommentaren angående den katolska kyrkan:

“”Ah, yes” Langdon said with a knowing smile. ”Who better than a bunch of celibate octogenarians to tell the world how to have sex?””

franzkafka_themetamorphosis

The Metamorphosis, Franz Kafka (1915)

Gregor Samsa vaknar en morgon efter att ha drömt mardrömmar och inser att han har förvandlats till en insekt i människostorlek.

Jag har bloggat lite tidigare om den här boken och sen dess har jag börjat fundera om inte versionen jag lyssnade på måhända ändå var en förkortad version, vilket känns lite trist, för jag skulle ju gärna ha hört den fulla. Men samtidigt gjorde Cumberbatch ett sånt magnifikt jobb att det vore synd och skam att ha skippat hans inläsning. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör den här berättelsen så underbart rolig, dels är det absurditeten i kontrast med hur sakligt Gregor hanterar situationen som är absolut fabulöst, men också så känns många av formuleringarna så klockrena (usch, jag använde ordet ”klockren”, förlåt) att det är svårt att inte fnittra. Samtidigt är berättelsen också extremt ledsam. Gregors familj blir, föga förvånande, rätt skrämda och illa till mods av Gregors plötsliga förvandling till nån slags gigantisk skalbagge och det är lätt att känna igen sig i Gregors känsla av utanförskap och hjälplöshet och att vara hopplöst oförstådd.

“It seemed remarkable to Gregor that above all the various noises of eating their chewing teeth could still be heard, as if they had wanted to show Gregor that you need teeth in order to eat and it was not possible to perform anything with jaws that are toothless however nice they might be.”

“The sister played so beautifully. Her face was tilted to one side and she followed the notes with soulful and probing eyes. Gregor advanced a little, keeping his eyes low so that they might possibly meet hers. Was he a beast if music could move him so?”

harperlee_tokillamockingbird

To Kill a Mockingbird, Harper Lee (1960)

Scout Finch växer upp under 1930-talets stora depression och vi följer främst henne, men också hennes bror Jem, hennes pappa Atticus, hennes kompis Dill, och många andra personer i den fiktiva småstaden Maycomb, Alabama. Genom hennes ögon ser vi exempel på klassism, rasism, ableism och mycket mer.

“There was no hurry, for there was nowhere to go, nothing to buy and no money to buy it with, nothing to see outside the boundaries of Maycomb County. But it was a time of vague optimism for some of the people: Maycomb County had recently been told that it had nothing to fear but fear itself.”

Jag har tidigare bloggat om även denna bok och om filmatiseringen av den, så där finns mer info — ska försöka att inte bli för upprepig. Jag vet inte hur pass vanligt det är att vuxenböcker skrivs ur ett barns perspektiv, men det känns som att det åtminstone borde vara tämligen ovanligt att det blir såhär lyckat. Det känns aldrig barnsligt eller ens förenklat. Berättandet är intressant och målar upp en klar bild av livet i Maycomb, budskapen är alltid viktiga och behandlar många delar av ett samhälle. Till stor del fördomar, rädslor och orättvisor. Men också visdom, insikt, godhet och moral. Fem stjärnor!

“You never really understand a person until you consider things form his point of view — until you climb into his skin and walk around in it.”

georgeorwell_animalfarm

Animal Farm, George Orwell (1945)

Djuren på Manor Farm har fått nog av människan och framför allt den alkoholiserade bonden Mr Jones som skött dem illa. De revolterar för att styra och hantera farmen själva, och för att leva enligt de sju budorden av animalism, där det viktigaste är att alla djur är jämlika. Men makt korrumperar och moral degenererar.

En fabel, en politisk satir, en dystopisk allegori där animalism är parallellt med kommunism. Enligt Orwell beskriver boken händelser som ledde till den ryska revolutionen år 1917 och några år in i Stalins era. Farmens grisar utgör ledningen och bland dem hittar vi likheter med verkliga personer — Stalin, Lenin, Trotskij och Molotov. Genom den starka hästen Boxer skildras Sovjetunionens arbetarklass som litar på regeringen. Åsnan Benjamin, å andra sidan, inser att något håller på att gå fel på farmen men han tiger likväl. Alla farmdjur beskriver många människors olika situationer, inställningar och erfarenheter, och de flesta av dem befinner sig i samma djupa underläge.

“Several of them would have protested if they could have found the right arguments.”

Det är en mörk och sorglig historia. I sin hjälplöshet och goda vilja hamnar djuren i en allvarlig och dyster situation av manipulativt förtryck. Trots det är boken skriven med en roande fyndighet och satiraspekten fungerar definitivt som den ska.

“Comrades!’ he cried. ‘You do not imagine, I hope, that we pigs are doing this in a spirit of selfishness and privilege? Many of us actually dislike milk and apples. I dislike them myself. Our sole object in taking these things is to preserve our health. Milk and apples (this has been proved by Science, comrades) contain substances absolutely necessary to the well-being of a pig. We pigs are brainworkers. The whole management and organisation of this farm depend on us. Day and night we are watching over your welfare. It is for your sake that we drink the milk and eat those apples.”

Kort och gott är Animal Farm ett mycket viktigt och definitivt mångsidigt verk. Alla borde läsa! Som bonustips kan jag tillägga att Pink Floyds album Animals dels är baserat på denna fabel och jag tycker att den skivan är den överlägset bästa de har gjort.

“All animals are equal, but some animals are more equal than others.”

margaretatwood_thehandmaidstale

The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (1985)

USA har förvandlats till en militärstyrd, totalitär teokrati där framför allt kvinnor är hårt förtryckta — de är t.ex. inte längre tillåtna att läsa, det är numera en synd. Offred är en s.k. handmaid som har blivit tillordnad ett högaktat par som inte kan få egna barn, för att en gång per månad försöka bli gravid med mannens barn, å parets vägnar.

“My name isn’t Offred, I have another name, which nobody uses now because it’s forbidden. I tell myself it doesn’t matter, your name is like your telephone number, useful only to others; but what I tell myself is wrong, it does matter. I keep the knowledge of this name like something hidden, some treasure I’ll come back to dig up, one day. I think of this name as buried. This name has an aura around it, like an amulet, some charm that’s survived from an unimaginably distant past. I lie in my single bed at night, with my eyes closed, and the name floats there behind my eyes, not quite within reach, shining in the dark.”

Detta var min första bekantskap med Atwood och jag förstår verkligen varför hon är så uppskattad, ska nog lyssna på mer av henne snart. I The Handmaid’s Tale är hon briljant, skrämmande, hemlighetsfull, exakt och fantasirik. Det är som att Atwood står med ena foten stadigt i vår värld och den andra i den parallella bokvärlden, och p.g.a. detta målar hon upp en overklighet som inte känns speciellt overklig. När hon beskriver denna misogyna dystopi så lyckas hon förmedla den så att den i dess grundvärderingar, även om uttrycket av dem är drivna till sitt extrema yttersta, inte känns alltför främmande. Inte historiskt sett, och därmed inte heller i en horribel framtid. Mådde ibland ganska illa då jag lyssnade på boken — den var övertygande och enkel att försvinna in i. Det blev lätt att glömma att det var påhittat, hur bisarrt det än låter.

“Ordinary, said Aunt Lydia, is what you are used to. This may not seem ordinary to you now, but after a time it will. It will become ordinary.”

Detaljer som tanken i citatet ovanför bidrog till att boken kändes trovärdig. Det är ju sant vad tant Lydia säger, och Offred inser det också; att hon vant sig vid att vara en vandrande livmoder utan rättigheter. Offred var för mig lätt att relatera till, hon tillbringar merparten av sin tid isolerad och jag kan känna igen vissa mönster tankarna får i mig själv när jag, i perioder, inte direkt umgåtts med folk och inte talat med någon. Ta som exempel nångång då ni varit förkylda och sängliggande i en vecka — ni vet ju hur konstig en blir i skallen av sånt men hur normalt det är att en blir så. Lite sån tänker jag att Offred är. Claire Danes gjorde också ett fantastiskt jobb med berättandet, kan verkligen hjärtligt rekommendera både boken i sig själv och ljudboksversionen med Danes.

“We were the people who were not in the papers. We lived in the blank white spaces at the edges of print. It gave us more freedom. We lived in the gaps between the stories.”

jkrowling_thecasualvacancy

The Casual Vacancy, J. K. Rowling (2012)

I staden Pagford i England hittar vi tjugo huvudkaraktärer. En av dem dör plötsligt och oväntat och lämnar således en tom stol efter sig i stadens grevskapsråd. Vi följer de som direkt och indirekt påverkas av bortgången, och dyker samtidigt ner i hemligheter, intriger och djupa känslor av diverse slag.

Den hade absolut sina stunder, men i de stora hela tyckte jag den var slö och tradig, vilket gjorde att jag kände mig likadan. Var tvungen att pausa mitt i och lyssna på en annan bok för det blev så tråkigt. Jag gillade däremot slutet, och hur den skildrar symbiosen i ett litet samhälle och hur många saker hör ihop och hur mycket av det som händer oss är en kedjereaktion. Men att det är ungefär en timme av cirka 18 som jag gillade, när jag tyckte att resten var som bäst nöjaktigt men oftast tämligen fadd och/eller egal, gör såklart inte speciellt mycket för helheten. Läste dock att BBC ska göra ”television drama” av den, och tror att den däremot kan bli riktigt bra som sådan.

“He tried to give his wife pleasure in little ways, because he had come to realize, after nearly two decades together, how often he disappointed her in the big things. It was never intentional. They simply had very different notions of what ought to take up most space in life.”

“Colin had a habit of making sweeping judgements based on first impressions, on single actions. He never seemed to grasp the immense mutability of human nature, nor to appreciate that behind every nondescript face lay a wild and unique hinterland like his own.”

Pust. Kanske måste dela upp de här månatliga bokgenomgångarna i fortsättningen för att inte a) få kramp i fingrar+hjärna och b) textvägga som faaaeen.