Kakor & blommor

dokumentation & situation

20181005_kakor_001

Gissa om det doftar gott i köket, skulle jag skriva sent igår kväll, men just då satte beben käppar i blogghjulet. Det var redan natt egentligen och efter att jag sövt henne igen kände jag mig själv för dåsig och lat för att göra något annat än äta rostat bröd, dricka en skvätt te och titta på nåt avsnitt Sex and the City.

Har aldrig sett serien i sin helhet förr och det finns mycket som inte åldrats jättebra, men vänskapen kvinnorna emellan strålar starkt. Sexet, skorna och sökandet efter kärleken har jag näst intill noll intresse för. Det är systerskapet jag tittar för.

Men ja, jag hade alltså bakat ett par kakor igår. När jag förra veckan också bakade ett par kakor, fast då till Alfreds boksläpp, märkte jag att jag plötsligt igen tycker att det är så kul att baka! Först ut igår var en apelsinchokladkaka som fortfarande väntar på ett lager mascarponeglasyr, och sen utav bara farten så blev det också ett banana bread som trots namnet är mer kaka än bröd. Men det beror kanske på vem man frågar.

20181005_kakor_003

Och just nu gräddas ännu en kaka i ugnen. För vad är ett ettårskalas utan bebvänlig födelsedagstårta? Den har alltså inte trettio liter socker i sig, till skillnad från de andra. Däremot en hel del banan och kardemumma.

Jag inser att jag beter mig som en besatt hemmafru men det känns riktigt okej, rent av roligt. Önskar ärligt talat att jag var MER hemmafruig så att det där att städa upp efter sig skulle gå lika dansant.

Men jovars jovars. Det börjar verka kalasdags, banne mig. Häromdagen plockade jag ett fång renfana och baldersbrå vid pappersbron, och höstastrarna mamma hade med sig förra helgen håller fortfarande formen. Imorgon får de agera födelsedagsblommor!

Hade tänkt att jag skulle bjuda på något att tugga på i detta inlägg också men det går inte. Min hjärna är fylld med pösigt vispade ägg och fluffig vispgrädde. Nytt försök en ny gång, och då har jag varit mamma i ett år. Nog är det lite konstigt att tänka på, särskilt eftersom att det samtidigt känns så alldeles självklart? Svårt att förklara, svårt att definiera. Hur som helst, på återseende!

Annonser

Hopgrötade frukostvanor

rekreation & civilisation

Har aldrig egentligen förstått mig på folk som gillar morgonmål. De har på den fronten känts som ett helt annat pack än det jag tillhör, sådär som hundmänniskor, optimister eller gymfolk. Jag AVSKYR att stiga upp och direkt behöva höra på folks röster och deras tuggljud (ska bli kul med familjeliv!! NOOOT, som man sa då jag var barn) — har alltid extrakänslig hörsel/öron på morgonen — så det här att ååh:a över slamrig, slafsig hotellfrukost har ju t.ex. aldrig riktigt varit min grej. Matlusten brukar inte ha hunnit infinna sig alls så tidigt, så idén om morgonmål har mestadels bara varit motbjudande.

Sen kom en plot twist: Jag blev gravid! Då vaknade jag plötsligt på mornarna och kände mig hungrig, svag och lätt vimmelkantig och insåg att jag måste äta något. Kändes verkligen som ett helt annat liv, och lite så är det fortfarande.

Antagligen så beror det dels på amningen, att jag i princip vaknar helt dränerad, men säkert är det helt enkelt också en ny vana. Hur som helst så märker jag att jag inte längre kan klara mig på enbart kaffe. Det tog ett tag att komma över hur fullständigt blä det var att äta något direkt från morgonen, så jag började smått med frukostkex, proteinyoghurt eller någon frukt. Nu känns det som att jag verkligen har levlat upp för sedan årsskiftet så har jag flera dagar i veckan ätit gröt, främst nattgryn, och s.g.s. alltid en söt en, men ändå, GRÖT!

Andra gånger, då jag inte förberett sådant kvällen innan, så kör jag en varm variant på ungefär samma sötgröt. Som i dag:

20180209_groet

Måttar aldrig ingredienserna och varierar dem från dag till dag utgående ifrån vad som finns i skafferiet, men här är dagens på ett ungefär:

  • en näve frysta blåbär
  • en deciliter snabbhavregryn
  • en matsked linfrön
  • en halv tesked salt
  • en halv matsked vaniljsocker
  • en halv matsked honung
  • en halv deciliter grekisk yoghurt

På det slår jag på en dryg deciliter hett vatten ur vattenkokaren (gör alltid gröten samtidigt som jag blandar mitt pulverkaffe), rör om tills honungen löst upp sig. Tillsätter mer vatten om jag tycker gröten är för trög. Sen brukar jag sätta en tallrik ovanpå skålen i ett par minuter så att värmen stannar där under och gröten tillreds på så vis.

Sedan garnerar jag, i dag blev det med:

  • en halv skivad kiwi
  • en skivad banan
  • en näve kokosflingor

Sen äter man detta för sig själv i ceremoniellt lugn och ro, t.ex. framför datorn medan ens partner tar hand om barnet. Eller så lyckas man tajma det så barnet sover eller underhåller sig själv i babygymmet medans man äter, det är också snyggt. Så kan en bra dag starta! 🥣✨

frön och gryn och bröd

rekreation & civilisation

Jag har de senaste veckorna fastnat för att baka scones. De råkar uppfylla tre kriterier som jag uppskattar väldigt, nämligen att de: 1) har ett mycket simpelt recept, 2) går kvickt att laga, och 3) smakar dessutom gott, särskilt som nygräddade. Jag har utgått ifrån ett vanligt grundrecept som jag varierat lite för skojs skull beroende på vad som finns i skafferiet.

20171103_scones

I dagens variant tillsatte jag frön och bytte ut en del av mjölet mot havregryn och rågflingor, och de här sconesen blev bäst hittills. Jag åt ett till maten, då doppade jag det i en klick hummus på tallrikskanten, och ikväll tog jag ett till och då skar jag itu och bredde aprikosmarmelad på.

Recept på det då kanske? Nåmen såklart!

    FRÖSCONES

    2 dl vetemjöl
    2 dl havreflingor
    1 dl rågflingor
    2 tsk bakpulver
    1 tsk salt
    3 msk olja
    2 dl vatten
    linfrön, solrosfrön, pumpakärnor

  1. Sätt ugnen på 250ºC.
  2. Blanda alla torra ingredienser i en skål.
  3. Tillsätt olja och vatten, knåda till en deg.
  4. Rör ner frön efter behag (typ en matsked av varje, kanske?) och knåda ordentligt så att fröna fördelar sig över hela degen.
  5. Känns degen kladdig tillsätter du mer mjöl, känns den torr så istället mer vatten — lite åt gången.
  6. Dela degen i två bitar, dela sedan båda de bitarna i två bitar så att du allt som allt har fyra.
  7. Rulla varje bit till en boll, platta ut på smord plåt eller bakplåtspapper. Tjockleken ska vara ungefär 1 centimeter.
  8. Grädda i cirka 10 minuter.

Ser fram emot att göra såna här till frukost nån dag. Känner mig alltid så DUKTIG de (få) mornar jag står där i köket och bakar morgonmålsbröd som nån husmoderlighetslajvare, fast (eller kanske tack vare att) det är svinlätt. Ska försöka göra sånt mer ofta nu då jag har tid! Sen ÄR det ju också helt trevligt att äta brödet sen, det ser jag också fram emot.

preggolivet & matbegäret

dokumentation & situation

Kan ibland tycka att jag haft en ganska tråkig graviditet på det viset att jag inte haft några särskilda cravings. Har av någon orsak alltid sett fram emot den delen av graviditeter, och innan jag själv fick förstahandserfarenhet av tillståndet så trodde jag att så gott som alla erfor sådant. Så är det (tyvärr) inte. Istället har jag inte alls känt ett starkt behov av varken särskilda maträtter, drycker eller smakkombinationer. Tycker det är trist, känns som att jag går miste om en del av det som kan tänkas vara ganska festligt med hela graviditetserfarenheten. Det är säkert kul att kunna superuppskatta smaker, liksom. Snopet att inte.

Hur ogärna mitt vegetarianska jag själv än dock skulle vilja drabbas av ett begär av den köttrelaterade typen så tycker jag ändå att det är något förtjusande med historien om en expojkväns farmor som under sin graviditet blev så svag för lördagskorv att hon brukade cykla hem från jobbet, genom stan, med en grov korvbit i handen. Föreställer mig att hon slet i sig korvarna så som en isbjörn hugger i sig sälar. Gillar att det är så stereotypt men sant, och sådana berättelser gör mig på gott humör. Det är nånting så okonstlat i situationerna liksom. Som då min mamma var så snål på pilsner att hon, efter jobbet då att hon längtat hela dagen, hällde upp glaset alldeles för snabbt så att allt bara skummade över och rann ut över bordet. Typiskt.

Själv så har jag bara druckit ovanligt mycket kolsyrat vatten, typ, men mest bara för att jag tycker att vanligt kranvatten inte smakar så bra här i stan. Såatt… det har inte varit så spännande på det sättet nej.

Men så kom plötsligt kvällen då jag äntligen gjorde en sak som kändes klart relaterad till stereotypen gravid kvinna med matmani. Vi var på spelårsöppningen på Wasa Teater, där jag händelsevis satt bredvid den alltid lika förtjusande Anna-Lena som funderade om det eventuellt skulle bli kaffepaus i programmet. Jag hade ingen aning, men bakom oss satt Jan som är anställd på teatern, så jag vände mig om för att skicka spörsmålet om paus vidare till honom. Fast vad jag istället frågar är: Blir det nån paj?

PAJ!!

Åhh. Det gjorde mig så glad.

20170823_00220170823_001

Låter två bilder från när vi åkte iväg till teatern illustrera detta inlägg. Jag har kanske inte känt något begär för någon specifik mat, men banne mig om jag inte i alla fall kan se ut som en köttbulle ändå.

may the 4th be with you

dokumentation & situation

20170504_maythefourth

Om ni tycker att jag ser stirrig ut så beror det på att jag är precis det. Är tillbaka på jobb efter min lediga vecka och jag har mer eller mindre en extremmåndag på gång. Känner mig en aning som en avstängd gammal tv. Blank, grådisig och svårt att föreställa sig att det en gång hände grejer bakom den intetsägande, omtöcknade ytan.

Åt chiapudding för första gången i morse och är sjukt efter med detta, jag vet. Sent ska syndaren vakna, et cetera. Har aldrig känt mig särskilt lockad av konsistensen som jag hört att ska bli slemmig och snorig, men så befann jag mig på Malins boksläpp i går och där pratade hennes redaktör Amanda så gott om chiapuddingsreceptet som finns i Naturligt glutenfritt att vi gick och handlade ingredienser på vägen hem. Innan röran fick stå i kylen över natten tillsatte jag mosade hallon också, ty bär är gott. Och när vi i morse åt av puddingen så upptäckte jag till min förtjusning att den inte var i närheten av lika mukusartad som jag föreställt mig! Det beror säkert lite på vilken vätska en använder och jag följde såklart Malins förslag och blandade chiafröna med en burk kokosmjölk. Hur som helst: Det var naturligtvis gott. Precis som internet träget har påstått i typ fem år nu m.a.o!

Nu sitter jag här och lyssnar på Pojkarna av Jessica Schiefauer som jag hört mycket gott om, men det har varit näst intill omöjligt för mig att komma in i den. Ljudboken är blott 4 timmar och 40 minuter lång, men ändå har de tagit mig över två veckor att närma mig slutet. Tycker den har varit så ojämn, vissa partier har jag gillat massor och andra har jag knappt orkat lyssna på alls för att de känts så tråkiga. Får liksom inget grepp om den här stilen, känns som att den vacklar av och an mellan två helt olika. Är inte säker på att dessa begrepp är korrekta i den här meningen, men jag tänker att boken växlar mellan hyperrealism och magisk realism… och jag är inte så säker på att jag gillar det. Jag fattar att det troligen hänger ihop så att när berättarrösten är en flickas så är stämningen drömsk och surrealistisk, och när den är en pojkes så blir verkligheten skarp och intensiv, vilket jag gillar i tanken men är ändå tveksam till utförandet. Känns inte som att det håller, för mig.

Annat som stört förtrollningen: Hur förvirrande det är för en finlandssvensk som mig, att berättaren (författaren själv) uttalar namnet Momo på ett typiskt rikssvenskt sätt som får det att låta som att namnet hade två m i mitten. Alltså som mommo, vilket för mig betyder mormor. Har äntligen börjat vänja mig med det, innan handlade boken bara om tonårstjejerna Kim, Bella och mormor. Någons mormor, oklart vems, kom på mig flera gånger med att fundera på detta. Äsch ja, kanske hade boken funkat bättre i skriven form för mig. Antagligen hade den. (Kände på tal om detta en del av trovärdigheten försvinna då berättaren uttalade ”kex” med sje-ljud. Herregud.)

Jaja, ska sluta klanksvamla. Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Själv ska jag ta och jobba vidare och lyssna klart på de sista tio minuterna av boken, kaffepauserna är förbi. Dricker inte så mycket varm, brun koffeindryck längre (buhu) men coffee breaks you must have i alla fall såklart, my young padawan.

uppvegandet

opinion & reflektion
obiffwellington_001

Bild lånad från Veni, Vidi, Vege, en blogg som nångång ska återuppstå. Lovar.

I fredags åt jag ugnskorv med potatismos. I och med att jag har varit vegetarian de senaste cirka åtta åren så var det en bra tid sen jag sist sänkte tänderna i en grillkorv. Jag visste redan på eftermiddagen att det var vad jag skulle äta den kvällen och både ivrigt och triumferande berättade jag om det åt min arbetskamrat som verkade ungefär lika imponerad av mina matplaner som Liberace var av idén att less is more, eller som du är av den där utdaterade liknelsen. Äh. Hur som helst, jag kan förstå att ugnskorv knappast är så spektakulärt för de flesta, men tänk dig att du har varit utan i säkerligen ett knappt decennium och dessutom, innan dess, alltid tyckt att det varit helt gott på det där trygga husmanskostliga sättet. Ditt perspektiv har eventuellt förändrats en aning då, mitt hade i alla fall det.

Under mina lunchpauser går jag ofta till en butik som nyligen infört bästa grejen på länge, alltså en vegehylla. Där samsas en massa köttfria proteinprodukter och plötsligt är utbudet tydligare och bredare. För en vegetarian är det här guld. Alltså tänk att det i många butiker i Vasa är svårt att hitta ens nånting så basic som en vegetarisk mikroburgare! Nu finns där i hyllan på Citymarket t.o.m. en vegansk mikropizza bredvid matvaror så som baljhavre, härkis, falafelbullar, ostbiffar, grönsakspiroger, och flera andra alternativ på såväl halv- som helfabrikat. Och så sojakorv. T.ex. som påläggskorv men också som grillkorv.

Sojakorv i sig är inget nytt (har ätit min beskärda del av djupfrysta sojakorvar) men nog att hitta en variant som varit grov nog att snitta upp och sätta ost i. Således kan jag rapportera att jag fortsättningsvis gillar ugnskorv med potatismos, ännu tio år senare. Hurra! Den var betydligt mjukare än köttkorv i konsistensen men det är jag okej med och smakmässigt har jag inte heller något att klaga på, men sen är jag förvisso knappast någon korvgourmet för den delen. Och vegeprodukterna blir bara bättre och bättre hela tiden, samt fler och fler — för inte ens ett år sedan var jag skitförbannad på att en av de mycket få vegeprodukterna i samma affär plockats bort — och jag älskar förstås den här utvecklingen. Tänk att Finland äntligen börjar hänga med och fatta att vegetarisk/vegansk kost kan vara för alla och för helt vanliga människor, d.v.s. helt vanliga konsumenter med helt vanliga pengar! Jag har inte tänkt äta kött någonsin igen och jag blir på SÅ BRA HUMÖR av att gå till butiken och titta på den där vegehyllan där valmöjligheterna tycks expandera för varje gång jag är där. Det är på riktigt genuint inspirerande för det är en sådan förändring ifrån hur det brukade vara. Det är bara så nytt för mig ännu att jag blir uppspelt av att kolla utbudet, och det här låter säkert utomordentligt fånigt men det känns som en skymt av framtiden. Det har liksom börjat kännas mindre som en utmaning och mer som en rimlighet att hitta vegealternativ. Och det ska inte vara svårt att äta vegetariskt. Om något så ska det vara svårt att äta kött, tycker jag, och helt omöjligt att äta oekologiskt antiobiotikafyllt fabrikskött, men det är visst ett annat kapitel.

I dag ska jag koka tomatsås på färska tomater och till såsen fullkornsspaghetti. I denna rätt ska jag röra ner pinjenötter och strimlor av vegetarisk salami. Jag gör den här maträtten ibland men återigen börjar det väl bli ett decennium snart sen jag gjorde den med kött i. Är lite nervös, faktiskt, för vad jag ska tycka om smaken. Ugnskorv smakar inte så specifikt köttigt ändå, men salami har en viss saltig, fet smak som jag inte ofta stöter på i det vegetariska köket. Jag tycker att vegeprodukter ibland kan bli för köttliknande, endera i smak eller konsistens, och då känner jag konstant ett obehag av att tugga i mig dem. Håller alltså tummarna för att sojasalamin inte är för övertygande. Men hur det än går, så ger jag vegehyllor två tummar upp av två möjliga.

Nu väntar jag bara på att det blir helt ombytt så att affärer istället huserar en särskild kötthylla medans det mesta utanför är vegetariskt. 😉 Men tillsvidare nöjer jag mig uppskattande med detta.

oköttad oktober

opinion & reflektion

20161001_venividivege

Mitt och Alfreds oktoberprojekt såg internets ljus igår, nämligen en vegetarisk matblogg med namnet Veni Vidi Vege. Tänkte på det här med Lihaton Lokakuu* och fick en fix idé, så tre dagar i veckan ska vi dela ett recept där. Inledde med pizza, för att göra internauter nöjda. De flesta som inte äter vegetariskt så ofta men verkar uppriktigt nyfikna på det säger att det ter sig så svårt att ställa om, att förstå hur tallriken ska fyllas om inte med biff och potatis. Vi kommer att ge några förslag på vad som är fullt möjligt att äta istället, men det blir säkert också någon sötsak vid något skede. Inte enbart huvudrätter alltså. Det är ju rätt sällan kakor innehåller kött förstås, tänkte jag skriva, men så slog det mig att Alfred berättade att då han gick på lunch + kaffe med sin kompis alldeles nyligen så skulle kompisen efter maten köpa ett wienerbröd till kaffet, ett wienerbröd som dock visade sig innehålla köttfärs. Fy fan vad upprörd jag skulle bli.

  • * Lihaton Lokakuu, d.v.s. ‘köttfri oktober’, är en kampanj som startade i finska tv-programmet Docventures för något år sedan. Tänker att det egentligen borde heta Oköttad Oktober på svenska, för att matcha alliterationsmässigt. Minus: Låter läbbigt. Plus: ‘Köttad oktober’ låter ännu läbbigare.

I alla fall, venividivege.wordpress.com är adressen och ni hittar oss också på facebook.com/venividivege och bloglovin.com/blogs/18268071. Sen jag blev vegetarian så tycker jag för övrigt att det är ungefär hundra gånger roligare att laga mat.

På tal om kött så var i går Sannfinländarna på torget här i Vasa och delade ut korv. Råkade gå förbi och således genom ett moln av unken korvlukt och iddes inte överhuvudtaget hålla tillbaka min fnysning. Alltså ibland känns det bara som att de plockat upp den negativa stereotypin av finländare och bestämt att gå all-in på den. Nå vi är överlag ganska rasistiska och så äter vi KORV KORV KÅRV KÖRV KÅRVIN SÅ KÖRVI ÅT FOLTCHI men på finska p.g.a. pakkoruotsi och så vidare. Ville göra så där som ickerökare gjorde i tonåren, d.v.s. bad om en cigg och då de fick en så bröt de av den på mitten för att demonstrera sin motståndskraft. Fantiserade om att stå där och bryta av korvar och slänga dem i en soptunna med stirrig svart blick. Nåväl, kanske nästa gång. Gick denna gång vidare till Raawka och lunchade med sambo, mor och syster. Det var för övrigt flera gånger mer folk där än vid korvståndet, så det är ju alltid nåt.

  • P.S. Insåg senare att Oköttig Oktober hade varit rimligare. Fick också ett förslag på Facebook: Okarnevor Oktober!

 

det var då på den senaste tiden

dokumentation & situation

20160710_191828

Denna slitna tant gick igår kväll till Ollis och hade dessutom kul där? Kors i taket, som vi tanter säger. Men innan den sena timmen tillbringades flertalet av tidigare sådana med att städa och stöka här i hemmet. Någon städbacill måste ha varit på vift här för vi smittades båda två av den under tidig eftermiddag och blev så inne i städandet att vi strök vår idé om att bege oss till Jakobstad. Istället har jag t.ex. duschat alla grönväxter, söndrat en glasburk som agerade kruka åt den ena, men det var egentligen lika så bra för då kunde jag lätt plantera om den i en större kruka. Har också gett den där växten på bilden en ny kruka och ampel och Alfred skruvade upp en krok i taket för den. Eldfackla, Aeschynanthus radicans ‘Rasta’, på engelska ‘Twisted Lipstick plant’. Den var halvt uttorkad då jag köpte den till nedsatt pris på Plantagen för ett par månader sen, men den återhämtade sig superkvickt och har t.o.m. hunnit knoppa och blomstra sen dess.

Det blev en sen natt igår och sen huvudlöst många timmar sömn på det. Känns väldigt tonårigt, men led som resultat av detta inte av mer än en huvudvärk som en dubbel dos Treo botade. Skönt med en rejäl bit sömn, ändå, fast den här dagen blev kort. Nu sitter jag här och äter en avokado med örtsalt, svartpeppar och citronpeppar och för en stund sen åt jag ett skivat hårdkokt ägg med rågnachos och hummus, samt drack en smoothie på banan, jordgubb, basilika, ingefära, naturellyoghurt, kvarg och några nypor chiafrön ovanpå. Helt tvärtemot från vad en oftast en sugen på dagen efter, men fan om jag inte mår bättre än jag brukar. Alfred är ute och springer, vilket är helt bisarrt egentligen. Vi har försökt äta hälsosammare här i huset på sistone, det hade blivit en hel del pasta och pizza, och fullkorn kan only do so much. Istället har vi mest levt på grönsaker, frukter, bär, nötter, bönor och sånt. Strimlad zucchini istället för pasta. Fröknäcke med hummus istället för vanligt bröd med smör och ost. Sockerberoendet har minskat avsevärt, vilket var ganska häftigt att märka, för det märktes häpnadsväckande snabbt. Redan efter några dagar så tänkte jag inte ens på godis fast jag gick förbi godishyllan på butiken — vilket i och för sig har vacklat av och an nu som då sen dess, men ändå. Det är först nu som jag inser vilket enormt godissug jag måste ha haft tidigare, ganska många vardagar hörde det till att köpa nån liten chokladstång för att lyxa till eftermiddagskaffet på jobbet. Särskilt trötta dagar, för att jag tänkte att jag behövde sockret för att orka. Hah! Vindruvor funkar bättre, även om inte till kaffet direkt. När vi efter en vecka utan sötsaker beslöt ha godisdag med varsin Daim apelsinchoklad så var den förvisso god, men också onödigt söt. Otroligt spännande att smaklökarna avvänjs så pass mycket så snabbt, tycker jag.

Ska bli intressant att se hur länge allt sånt här håller i sig, hoppas på att det ska bli sånt där som bara sker automatiskt, liksom att det oftare ska kännas mer naturligt att tänka ”ja, sallad!” än ”mm, pizza!”. Och redan tycker jag nog att det går mycket mer simpelt än det gjorde i början, det är inte så svårt att hitta på idéer för vad en kunde äta och det är ganska sällan egentligen som jag tänker att jag vill ha nånting som jag inte ”borde” äta. Har läst nånstans att det tar 21 dagar för en rutin att bli en vana. Så, vi får se.

Äh, hur hamnade jag in på detta? Inte var det ju alls sånt jag skulle dilla om. Tänkte istället berätta lite om gårdagen som innefattade Strampen, Laituri, Little Pub, Ollis och efterhäng hos Jans, men… äsch. Sammanfattningsvis: Den var rolig, mycket rolig. Har haft riktigt bra utekvällar på sistone, gick också ut då jag hade semester i en vecka. Skulle ta en drink på en onsdag och snubblade bara på mer och mer folk och helt plötsligt var det FEST. Mycket bra. Och nästa helg blir det feministmingel! Tror det blir mycket bra det med.

& mer midsomrig mat, med mera

rekreation & civilisation

20160625_matbord20160625_grillmaestare

Vi hoppar tillbaka till midsommartider (ofrånkomlig fråga: tar det aldrig slut? kortfattat svar: nä) för på midsommardagen åt vi minsann mat igen, men den gången på terrassen istället för ute på gräsmattan. Och som den semipålitliga men ack så förutsägbara bloggare jag är, så tog jag bilder på detta.

20160625_tallrik

Nypotatis med pikkalaka (smält smör med spad från potatiskoket) med både stam och kronblad av gräslök. En grillost som smalt på grillen till Alfreds stora frustration, och onekligen går det ju att undra hur i helvete producenterna tänkte där, riktigt. Den smakade dock bra. När det visade sig att det fanns en överhängande risk att all ost skulle glida mellan gallren ner i grillkolen så fyllde jag paprika med fetaost, gräslök, svartpeppar och en klick smör, som alltså fick joina grillfesten.

Det bruna som ser ut som en tunn biff är bröd. Brukar göra varianter på i princip pinnbröd som plattas ut och placeras på grillen tills det fått en okej färg. Midsommardagens bröd var gjort på fullkornsvetemjöl, vatten, en skvätt olja och klick smör. Dosering är oklart, det gäller bara att få fram en bra konsistens. Kryddade denna gång brödet med örtsalt, vitlökspulver och färsk gräslök.

20160625_nyponros

För övrigt kröntes midsommardagen med mulet väder, och som den solskensfrånvända goth at heart jag är så tyckte jag att detta var jättehärligt.

20160625_midsommarros_00220160625_midsommarros_001

Och midsommarrosorna tajmade sin blomning perfekt i år igen. Gillar att de alltid går att lita på.

midsommarmiddagen

rekreation & civilisation

20160624_alfred_00120160624_alfred_002

En flaska mousserande rosévin korkades upp till midsommarmiddagen. Hade egentligen sökt mousserande rödvin men fann inget på Alko, så det blev en ny sort. Jag är verkligen ingen sommelière, vet knappt ett skvatt förutom att jag — fulkulturellt nog — föredrar syltiga och söta viner framför torra, men om ni vill ha något som smakar som en läskeblask för vuxna (mindre sötma, mer alkohol) så kan jag rekommendera J.C. Le Roux la Fleurette Rosé. Vi gillade den. Det tar emot att kalla den ”somrig och fräsch” för det är typ hur alla ska beskriva precis allting de förtär sommartid, men… tyckte den var somrig och fräsch.

20160624_linnea_001

Provsmakningen. En halv sekund efteråt kom jag på att vi inte skålat och jag började vifta omkring mig för att gestikulera fram att vi borde skåla åtminstone innan jag svalde. På mig har jag förresten min mors blus som hon sytt själv och som det visade sig att firat midsommar förr. På Oravais danspaviljong år 1968 eller 1969, för att vara mer exakt. Verkligen på tiden att den fick vara med igen, om det gått 48 år sen sist. Ska inte låta den vänta lika länge tills nästa gång och ska också den gången befria den från skrynklor.

20160624_mat_00120160624_mat_002

På menyn fanns standarder så som halloumi och majskolvar förstås, samt champinjoner fyllda med fetaost, crème cuisine och gräslök. Vi testade en knyttevariant med flera ingredienser i år och detta var en succé. Nypotatis, batat, paprika, tomat, champinjon, smör, crème cuisine, feta och gräslök hade vi i dem.

20160624_alfredlinnea_001

Sen försökte vi rigga kameran på en blomkruka så att vi båda två skulle vara med. De lila glasen är mina egna, köpte dem för herrans många år sen. Alltså vi snackar tonåren här nu. De finns fortfarande där i Katternö men ska nog nappa dem med mig till Vasa nån dag. Tycker fortfarande att de är hemskt fina, skira och vagt mönstrade.

20160624_alfredlinnea_00220160624_alfredlinnea_00320160624_alfredlinnea_004

Hade sessionsfotofunktionen på och hade tänkt sätta ihop dessa till en gif men blev sen för lat. Ni får scrolla förbi snabbt, eller något. Försökte f.ö. blinka åt kameran på sista bilden men hann ej helt.

20160624_lek_00120160624_lek_002

Efter maten blev det lekstund. En midsommarkatts jakt, så som det också heter. Missa för övrigt inte Selmas kroppsposition på den övre bilden — har ni nånsin sett nånting så fjantigt?

20160624_lek_003

Vänskaplig vilopaus.

20160624_hej_00120160624_hej_002

Esmeralda som hållit sig i närheten av matbordet medans vi åt, med förhoppningar om att vi skulle erbjuda henne något som skulle tilltala hennes kattliga smaklökar, sökte sig ut på ängen när de andra började leka och härja. Hon tycktes uppskatta att få sällskap.

Sen satt vi kvar och snaskade på en påse Fazers Bästa tills myggorna blev för svultna och för många, gick in och tittade på A Midsummer Night’s Dream, som jag skrev om tidigare. Det var en lång midsommarafton, tidigare på dagen hade vi bl.a. cyklat en bit, suttit på en brygga invid en å, simmat i havet, och till på köpet allt detta dagen efter att vi varit på fest med kompisar och den där bra känslan efter en rolig kväll höll i sig. Inte illa. Inte illa alls.