Tagg: mat&dryck

midsommarmiddagen

20160624_alfred_00120160624_alfred_002

En flaska mousserande rosévin korkades upp till midsommarmiddagen. Hade egentligen sökt mousserande rödvin men fann inget på Alko, så det blev en ny sort. Jag är verkligen ingen sommelière, vet knappt ett skvatt förutom att jag — fulkulturellt nog — föredrar syltiga och söta viner framför torra, men om ni vill ha något som smakar som en läskeblask för vuxna (mindre sötma, mer alkohol) så kan jag rekommendera J.C. Le Roux la Fleurette Rosé. Vi gillade den. Det tar emot att kalla den ”somrig och fräsch” för det är typ hur alla ska beskriva precis allting de förtär sommartid, men… tyckte den var somrig och fräsch.

20160624_linnea_001

Provsmakningen. En halv sekund efteråt kom jag på att vi inte skålat och jag började vifta omkring mig för att gestikulera fram att vi borde skåla åtminstone innan jag svalde. På mig har jag förresten min mors blus som hon sytt själv och som det visade sig att firat midsommar förr. På Oravais danspaviljong år 1968 eller 1969, för att vara mer exakt. Verkligen på tiden att den fick vara med igen, om det gått 48 år sen sist. Ska inte låta den vänta lika länge tills nästa gång och ska också den gången befria den från skrynklor.

20160624_mat_00120160624_mat_002

På menyn fanns standarder så som halloumi och majskolvar förstås, samt champinjoner fyllda med fetaost, crème cuisine och gräslök. Vi testade en knyttevariant med flera ingredienser i år och detta var en succé. Nypotatis, batat, paprika, tomat, champinjon, smör, crème cuisine, feta och gräslök hade vi i dem.

20160624_alfredlinnea_001

Sen försökte vi rigga kameran på en blomkruka så att vi båda två skulle vara med. De lila glasen är mina egna, köpte dem för herrans många år sen. Alltså vi snackar tonåren här nu. De finns fortfarande där i Katternö men ska nog nappa dem med mig till Vasa nån dag. Tycker fortfarande att de är hemskt fina, skira och vagt mönstrade.

20160624_alfredlinnea_00220160624_alfredlinnea_00320160624_alfredlinnea_004

Hade sessionsfotofunktionen på och hade tänkt sätta ihop dessa till en gif men blev sen för lat. Ni får scrolla förbi snabbt, eller något. Försökte f.ö. blinka åt kameran på sista bilden men hann ej helt.

20160624_lek_00120160624_lek_002

Efter maten blev det lekstund. En midsommarkatts jakt, så som det också heter. Missa för övrigt inte Selmas kroppsposition på den övre bilden — har ni nånsin sett nånting så fjantigt?

20160624_lek_003

Vänskaplig vilopaus.

20160624_hej_00120160624_hej_002

Esmeralda som hållit sig i närheten av matbordet medans vi åt, med förhoppningar om att vi skulle erbjuda henne något som skulle tilltala hennes kattliga smaklökar, sökte sig ut på ängen när de andra började leka och härja. Hon tycktes uppskatta att få sällskap.

Sen satt vi kvar och snaskade på en påse Fazers Bästa tills myggorna blev för svultna och för många, gick in och tittade på A Midsummer Night’s Dream, som jag skrev om tidigare. Det var en lång midsommarafton, tidigare på dagen hade vi bl.a. cyklat en bit, suttit på en brygga invid en å, simmat i havet, och till på köpet allt detta dagen efter att vi varit på fest med kompisar och den där bra känslan efter en rolig kväll höll i sig. Inte illa. Inte illa alls.

snabb spenatmat i kvadrat

Tänkte jag skulle dela med mig av två spenatiga maträtter som jag ätit i veckan. Som vanligt är det lättlagat och vegetariskt utan recept som gäller.

20150510_spenatmat

Variationer på den här rätten brukar vi ofta ta äta till middag här i huset, pasta med kikärter. Kan mycket bra hända att jag tidigare bloggat om någon variant av den, men i så fall gör jag det igen, då.

Denna gång började jag med att hälla en burk kikärter (minus spadet) i en stekpanna med olja. Satte också med tre frysta spenattärningar som fick tina upp. När tärningarna smalt och kikärterna fått lite färg hälldes en burk Creme Bonjour Cuisine med smaken vitlök & örter på. (Sådana burkar kommer ganska ofta till användning här hemma, tycker de är så behändiga och goda.) Smulade ner ungefär en fjärdedels grönsaksbuljongtärning. Hällde på en skvätt vatten. Knipsade några blad färsk basilika och smulade ner dem. Lät det puttra tills såsen fått en lagom tjock konsistens.

Under tiden kokade vi spenatfärskpasta i en kastrull och gräddade en djupfryst baguette med vitlökssmör i ugnen. Garnerade pastan och såsen med riven parmesan och basilikablad.

20150511_spenatmat

Nästa kväll var jag ensam hemma och lat som jag är orkade jag inte gå och handla så jag kollade vad som fanns i kylskåpet och försökte göra en rätt utav det.

Jag började med att tina upp tre spenattärningar i olja i en stekpanna. Sen knäckte jag på tre ägg och en skvätt mjölk och vispade om ordentligt. Strödde på örtsalt. Hittade en rökt ost i kylskåpet som jag skar några skivor av och hackade i mindre bitar. Strödde dessa ovanpå. Hackade lite färsk basilika, pressade en vitlöksklyfta och försökte få ut dessa ingredienser jämnt över omeletten. Strödde riven parmesan över den också. Stekte bara omeletten på en sida och på medellåg värme, när den inte längre var rinnig på ovansidan så bestämde jag att den var klar. Och den var god! Så förvånansvärt god att jag gjorde den igen nästa kväll åt oss båda här hemma. Det stör mig att den ser så tråkig ut på bilden, låt den inte lura er. Omeletten såg faktiskt ganska luxuös ut på riktigt.

Älskar att allt blir så läckert vårigt grönt när spenat är involverat.

Vi har förresten köpt några ”nya” (gamla) tallrikar i varierande modeller och gyllenbruna nyanser, och jag gillar dem alla så. Känns direkt mycket roligare att sleva upp maten på dem än på mina högblanka chokladbruna och petroleumblå KoKo-tallrikar. Tyckte den serien var hemskt snygg då jag var i tjugoårsåldern men den är ganska obehändig i.o.m. att den lätt vippar ut på kanten, och jag har väl tröttnat. Gjorde egentligen det redan bara efter ett några år, men det är först nu som jag känt att jag haft skäl att ta tag i saken. Nu föredrar jag textur, att nånting snarare är t.ex. tydligt 1970-tal än ”stilrent modernt” eller va fasen än KoKo eftersträvade, samt att saker inte matchar så himla bra. Skulle antagligen aldrig få för mig att börja samla på en serie.

Och på tal om att (inte) samla på serier — jag fyllde aldrig i den där evighetslistan som cirkulerade i bloggosfären nyligen, men ifall nån undrar om min åsikt om Muminmuggar så antar jag att detta också borde svara på den. Har inget emot dem, men de är inget för mig. Hade en gång en grå Stinky-mugg, som jag gillade mycket för att jag fått den till födelsedagen av en god vän samt för att han stjäl ju sprit på den (what’s not to like?), men den gick sönder i den stora hyllkraschen 2011. Sörjer den men skulle aldrig köpa en ersättare, eller någon annan. Däremot har jag och Alfred påbörjat en samling av kattmuggar. Men vi är ganska kräsna med vilka vi inkluderar, så den är inte särskilt stor. Kan ta upp detta en annan gång med bild och allt! Cliffhanger!!

En kommentar

och därmed pasta

20160312_mat_001

Hungern väckte ett begär efter pasta till middag. Det tyckte den andra människan i hushållet att lät som en bra idé, så då blev det så, och därmed pasta. Något annat det blev är så löjligt gott att jag inte kan annat än dela med mig av hur rätten gjordes. Det finns nån lag om det, tror jag bestämt, att goda recept måste spridas. Såhär då:

Hetta upp en rejäl skvätt olivolja i en stekpanna, pressa i två vitlöksklyftor, släng också ner några blad hackad basilika. Tärna lite bröd, typ en bit baguett, och sätt ner brödtärningarna. Skiva också några körsbärstomater och sätt dem i stekpannan både för vätskans och smakens skull, fyll på med mer olivolja om det ser torrt ut, brödbitarna får gärna bli lite saftiga. Örtsalta. När bröden är gyllenbruna häller du över allting till en skål.

Samma stekpanna fyller du på med mer olivolja och slänger ner ännu fler skivade körsbärstomater. The more the merrier! Skär en bit paprika i bitar, t.ex. om du råkar ha en fjärdedels stor röd sådan i kylskåpet redan går den alldeles utmärkt att nyttja för det här, och släng ner dem i pannan. Tillsätt några hackade basilikablad här med. Örtsalta. När tomaterna har blivit geggiga och/eller paprikan mjuk så kan du ta av värmen.

Under tiden du har stekt de här grejerna har du kokat en kastrull pasta, t.ex. fullkornsspaghetti. Du har också tärnat en avokado som du kryddat med örtsalt, svartpeppar och citronpeppar. Du har tagit fram smältosten med gräslökssmak eller annan uppkattad smaksättning och skivat några bitar av den resterande baguetten. Du har också ställt fram färsk spenat och fetaost. Och sen blandar du ihop alltsammans till en önskvärd portion som exempelvis kan se ut så här:

20160312_mat_002

Spaghetti, tomat-paprika-röra, spenat, fetaost, vitlöksbrödtärningar, avokado, basilika och baguette med gräslökssmälttost. Häll för allt i världen också upp ett glas rödvin åt dig, i all synnerhet om det är lördag. För det här är fasen festmat det.

6 kommentarer

kikärt- & batatgryta

20151007_kikaertbatatgryta

En kväll var jag sugen på batat och mitt sällskap på kikärtor. Som den konfliktlösare jag egentligen inte alls är så föreslog jag att blanda båda till någon slags gryta och se hur den blir. Den blev bra! Tillsammans med nygräddad semla som tilltugg räckte den tillredda mängden dessutom till middag även följande kväll (alltså fyra portioner allt som allt), men jag tänker mig att den också skulle passa bra till exempelvis ris, om en vill dryga ut den ytterligare.

Ja, jag vet vad ni undrar. Tilldelas en höstpoäng av att tillreda denna maträtt och i så fall hur många då? Svar: O ja, de klirrar in! Och angående mängden, så på poängskalan mellan ett och tio så skulle jag säga att antalet är uppskattningsvis pumpa. Känns nästan fånigt.

Som vanligt hade jag inget recept och inga exakta mått, men här är en ungefärlig uppskattning av hur rätten åstadkoms —

Koka en gryta
  • Hacka en gullök och fräs den i 2-3 matskedar olja i en kastrull.
  • Skär tre tomater i bitar och häll ner dem i kastrullen, se till att tomatsaften också kommer med och inte lämnar på skärbrädan. Tillsätt 1 dl vatten på samma gång.
  • Grönsaksbuljong är din vän. Smula ner två tärningar grönsaksbuljong. Låt koka så länge du håller på med följande steg, kom ihåg att röra om ibland. Ju längre tomaterna kokar, desto mer kommer de lösas upp. Det gör absolut ingenting, men se till att inte för mycket vätska avdunstar. Tillsätt mer vatten om du tycker den verkar tjockt grötig och trög att röra om.
  • Skär en batat (på runt 700 g) i bitar ungefär i storlek 1-2 cm³. Skopa ner dem i kastrullen.
  • Häll i cirka 2 dl vatten. Beroende på hur blöt du vill att grytan ska vara så kan du variera värmen, vill du bevara vätskan och äta rätten mer som en soppa än gryta kan du sätta på ett lock.
  • Låt koka i tio minuter och kolla sen hur mjuka batatbitarna är med en gaffel. (Själv ville jag ha dem ordentligt mjuka, rent av sönderkokta, så jag lät allt koka i 15-20 minuter.)
  • Häll av två burkar förkokta kikärtor. När batatbitarna börjar kännas lagom mjuka rör du ner kikärtorna i kastrullen. Eftersom de är förkokta behöver de bara värmas, ett par minuter räcker därmed gott och väl till.
  • Pressa strax därpå i 1-2 vitlöksklyftor.
  • Skiva också några plommontomater och rör ner skivorna, de värms på nolltid och passar bra som s.g.s. råa.
Rosta en garnering
  • Flytta kastrullen åt sidan och sätt en torr stekpanna på plattan istället. I den, utan att sätta i fett, rostar du nötter och frön efter behag. Cashewnötter, pinjenötter, solrosfrön, pumpafrön och saltade jordnötter är vad jag hade i skåpet och därmed vad jag använde. Skaka stekpannan ibland. När fröna fått färg är de klara.

Det var allt. Så med detta önskar jag er en lövlig höstmiddag! HEH HEH.

2 kommentarer

vårt dagliga bröd giv oss idag

Förra veckan improviserades en maträtt som dessutom blev riktigt lyckad, så den ska naturligtvis spridas vidare. Den är lite som en fräsch pizza fast i smörgåsvariant, och det som gör den extra rolig är att brödet tillreds i stekpanna.

20150903_broed_001

Såhär gör du stekpannebrödet
  • Blanda 3 dl fullkornsvetemjöl2 dl fullkornskornmjöl, 1 tsk bakpulver och 1 tsk salt.
  • Tillsätt 1 dl turkisk yoghurt, 0,5 dl olja (själv använde jag rapsolja) och 2 tsk honung. Rör ihop så bra som möjligt.
  • Sen får du uppskatta hur mycket vätska som behövs till för att göra degen bearbetbar, börja med att hälla i ungefär 0,5 dl vatten och knåda ordentligt. Är degen för torr häller du i mera vatten, är den för blöt så får du sätta i mera mjöl istället. Det är bara att kompensera sig fram till en behaglig konsistens som går att kavla. (Det var så jag gjorde, så jag har tyvärr inga exakta måttangivelser.)
  • När degen är lagom torr och lagom blöt delar du den i bitar som du kavlar ut till tunna plättar. Av den mängd mjöl jag använde så blev det sex stycken tallriksstora bröd.
  • Stek bröden i stekpanna med smör. Kika på undersidan med jämna mellanrum och när de är gyllenbruna med lite mörkare fläckar kan du vända sida.

20150903_broed_002

Sen gör du så som du gör med en smörgås, d.v.s., sätter på sånt som du tycker är gott. Själv tänkte jag att vad det gäller smörgåsar så är uttrycket ‘less is more’ ej giltigt så jag valde att garnera med smör, gräslöks-crème bonjour, hårdkokt ägg (med örtsalt), rökt ost (Valios Kippari), paprika, plommontomat, fetaost, spenat, rucola och mangold. The more pålägg the merrier smaklöks, som det gamla talesättet lyder.

4 kommentarer

risotto + sallad

Har försökt dokumentera vad jag ätit på sistone för att hålla igång det jag tänkt om att dela med mig av fler vegemattips, men ibland känns det bara inte så spännande och/eller är inte hemlagat ens. (Som igår: Zorbas från Kotipizza.) Testade göra chana masala för första gången förra veckan och medan tillredningen var kul och annorlunda för mig — kardemumma! ingefära! — så gillade jag inte det slutliga resultatet alltför mycket, så jag får nog ta och experimentera med receptet en aning och sen förhoppningsvis återkomma.

Något som däremot är lätt att lyckas med är risotto. Jag gör alltid variationer på ungefär samma i vilken jag på en höft blandar ihop fullkornsris, nån påse frysta grönsaker och nån typ av crème fraîche. För några dagar sen gjorde jag en hel kastrull och har således ätit ganska mycket risotto på sistone, men det har jag inget emot.

20150823_risotto

T.ex. så här kan du göra en risotto:
  • Häll upp en kastrull vatten och häll samtidigt i ungefär 500 g frysta grönsaker, som du kokar upp. Själv gillar jag ungefär allt i grönsaksväg i risotto (broccoli och blomkål är exempelvis återkommande ingredienser) och senast köpte jag två olika 250 grams-påsar med blandade grönsaker i, t.ex. majs, ärter, paprika, bönor och morötter.
  • Under tiden du väntar på att det ska börja koka tinar du några tärningar fryst spenat i mikron. Jag örtsaltade & svartpepprade sen den upptinade spenaten en aning för att ta fram smaken, tänkte jag, men vet i ärlighetens namn inte hur stor skillnad det gör.
  • När vattnet med grönsakerna i kokar häller du i 5 dl snabbfullkornsris som blir klart på runt 10 minuter. Föredrar fullkornssmaken och tycker det ger en behagligare mättnadskänsla (inte klumpig), och den snabba koktiden är lämplig för grönsakerna också. (Använder du långsammare ris ska du börja med att koka upp det och sen hälla i grönsakerna när cirka tio minuter återstår av koktiden.) Smula också ner en tärning grönsaksbuljong.
  • Under tiden det kokar kan du passa på att hälla av och skölja en burk/kartong förkokta röda linser. De brukar vara mellan 250-300 gram, vill du ha proteinrikare mat kan du ta två burkar.
  • Då riset är klart är det dags att hälla av. Det går ju att dosera vattnet enligt rismängden så att allt vatten sugs upp men jag tycker det verkar krångligt att pricka rätt i.o.m. att grönsakerna också ska koka i vattnet. Brukar således välja att hälla av överloppsvattnet istället — då behöver en alltså ett kastrullock med hål i, eller förmågan att hålla locket lite på glänt, en sil eller ett smart durkslag som har hål som är för små för risgrynen att slinka igenom i.
  • När risotton är torrare rör du ner linserna, den tinade spenaten och 2 dl Oatlys iMat Fraiche som alltså är gjord på havre, men vanlig crème fraîche funkar förstås också. (Det gör också turkisk yoghurt, eller Crème Bonjour Cuisine som dessutom tillför extra smak.) Du kan naturligtvis också röra ner mer än två deciliter om du så behagar, ju mer kräm desto krämigare (och blötare) blir förstås risotton. Dessa ingredienser behöver alltså inte kokas utan värms tillräckligt utav den redan befintliga värmen i risotton.
  • Slutligen kan du garnera din portion med fetaost. Den osten är också så salt att jag sällan tycker att rätten behöver saltas i efterhand, men utifall att den gör det så använder jag alltid örtsalt som jag tycker är godare än vanligt salt. Klyftade körsbärstomater och några blad basilika lyfter smaken ännu mer.

Nånting annat jag ätit till middag är sallad. Utav resterna från pitabröden som åts nån dag innan gjorde jag en, och tillade ett fåtal fler ingredienser för att göra den mer salladig (kinakål) och matig (proteiner, d.v.s. bönor, nötter och frön). Igen är detta inte så mycket recept som det är lista på ingrediensförslag, men låt gå —

20150818_sallad

T.ex. det här kan du sätta i en sallad:
  • avokado
  • körsbärstomater
  • sötpaprika
  • ärtskott
  • granatäpplekärnor
  • rödlök
  • kinakål
  • stora vita bönor
  • saltade jordnötter
  • pumpafrön

Så enkelt and yet så gott. Båda två!

6 kommentarer

tillsvidare om vegetarianism

Häromdagen tittade jag in på Marias blogg där hon skrivit om att vara en köttätande djurvän. Har ganska många tankar om detta som bubblade upp och onekligen en del skarpa åsikter angående sådant runtomkring det, kanske för att det gör mig bedrövad att tänka på dagens köttkonsumtion. Samtidigt som jag förstås förstår att människor äter kött i.o.m. att jag själv gjorde det de första cirka tjugofem åren i mitt liv, så kommer jag inte ifrån att den industriella köttproduktionen och allt vad den innebär verkligen är vedervärdig idag och det är ett stort hinder för att jag ska vara okej med att människor äter kött på det sätt och i den mängd de gör idag — jag har lite respekt för vissa avseenden av köttätandet, att det för många sker så samvetslöst, till och med blir hajpat som ”tufft” eller ”manligt”, eller att frossandet i döda djurstycken räknas som något som markerar att ”nu är det fest”, som ett par exempel.

Men jag tror definitivt att det är fullt möjligt att vara både djurvän och köttätare, men helt okomplicerat är det inte ur min synvinkel. Skrev en kommentar idag som jag tänkte att jag skulle förvandla till ett mindre jäktat inlägg, eller ta tag i de här tankarna om djurproduktionen överlag som följde med, men än så länge vet jag inte var jag ska börja i den saken. Så jag tänkte att istället för att (enbart) gnälla om ämnet så kunde jag också försöka göra nånting mera konstruktivt, mer specifikt, bli lite bättre på att dela med mig av vegetariska mattips.

Jag är långt ifrån avancerad vad det gäller matlagning, vad jag gillar mest är att efter behag slänga ihop smaker som jag gillar, och det får gärna vara enkelt. Mer eller mindre kretsar min matlagning kring att hitta möjliga svar på frågan ”Vad kan jag sätta i denna maträtt?”. Och det råkar sig så att igår lyckades smakkombinationerna alldeles utmärkt, nämligen i dessa godbitar:

20150816_pita

Detta är kanske inte så mycket recept som det är tips på vad du kan sätta i ett pitabröd, men det var faktiskt så gott att det likväl är värt att dela med sig av.

Vad kan du sätta i ett pitabröd?
  • stekt halloumi i bitar
  • ugnsgräddade libanesiska falafelbullar (halvfabrikat, sa ju att jag ville ha det enkelt)
  • örtsaltade avokadoskivor
  • jorgubbskörsbärstomater i skivor
  • sötpaprika i skivor
  • rödlöksringar
  • ärtskott
  • granatäpplekärnor
  • grekisk dressing

Serveras med fördel i kaffefilter, naturligtvis.

Blev påmind om detta relativt nyligen, hade nästan glömt bort det men mindes att jag tänkte samma sak då jag själv nyligen skippat köttet: Något som är jätteroligt med att äta vegetariskt är att det finns så många olika smaker. Allt bär inte en smak av kött (no duh), eller vilka kryddor en än brukar krydda kött med. Det är sällan något som tar över hela smaken så som kött ofta gör utan alla smaker kommer fram mycket bättre och ibland är det lite som att äta en fyrverkeriföreställning. Det är inte bara brunsås och potatismos, liksom. Vilket jag antar att kan vara helt gott det med men jag menar, fattar ni att det finns granatäpplen?

Nu är jag hungrig som en varg. Kunde sluka ett helt morotsland, minst.

6 kommentarer

holy cow, 2015

Hej David Duchovny, släng dina händer in the air like you just don’t care!

Bra jobbat, DD. Som ni ser så är Duchovny en begåvad skådespelare, för faktum är att han nog bryr sig, och därtill ganska mycket. Eller så är i alla fall mitt starka intryck efter att jag hörslat hans debutbok Holy Cow som kom ut tidigare i år. Minns inte hur jag snubblade över den men som ett troget fan av Arkiv X så fångade förstås författaren (alias special agent Fox Mulder) min uppmärksamhet, men det ska erkännas att när jag läste beskrivningen och förstod att detta handlade om en humoristisk skildring ur en kos perspektiv så falnade det en aning igen.

Jag var förvisso på jakt efter något lättsamt men jag var rädd att denna berättelse skulle visa sig vara för okomplicerad och sorgfri — och nog var jag i början rätt skeptisk då Duchovny, genom bokens huvudko och berättare Elsie Bovary, slängde sig med jargong som i ärlighetens namn kändes rätt daterad och nästan överansträngd innan jag vant mig med den. Något jag däremot har ganska lätt att sekundärskämmigt ta till mig är krystade ordskämt och sådana kryllade det av i början med precis rätt släng av självdistans, så jag fortsatte att lyssna.

davidduchovny_holycow

Glad är jag att jag gav den denna chans. Duchovny har ett B.A. i English Literature från Princeton och ett M.A. i samma ämne från Yale, så obekant med skrift är han ingalunda, men det larvas ganska mycket i den här boken och den verkar inte vara skriven för att tilltala kritikerna eller litteratursnobbarna. Istället pratar hans alter ego, alltså kon Elsie, om att hon jobbar på en barnbok samtidigt som hennes förlagsredaktör gärna vill att den även ska uppskattas av vuxna, och den boken är alltså den, Holy Cow. (Meta.) Duchovny verkar helt enkelt haft roligt då han skrev den.

Helt bekymmersfri eller ytlig är den likväl inte, något som tidigt blev tydligt, t.ex. när Elsie pratar om sin mor som plötsligt bara försvann en dag utan att Elsie vet vart, eller när Elsie får reda på att det finns farmer tillägnade industriell köttproduktion — något som helt förståeligt lämnar ett trauma hos henne. Mellan alla festlig- och fånigheter så kan sånt här plötsligt dyka upp:

“You humans drink our milk and eat the eggs of the chickens and the ducks. Isn’t that enough for you? Isn’t it enough that we give you our children and what’s meant for our children? And if not, when is it enough? All you humans do is take, take, take from the earth and its beautiful creatures, and what do you give back? Nothing. I know humans consider it a grave insult to be called an animal. Well, I would never give a human the fine distinction of being called an animal, because an animal may kill to live but an animal never lives to kill. Humans have to earn the right to be called animals again.”

Jag har läst på lite mer om Duchovny och lärt mig att han föredrar en vegetarisk diet, kör en elbil och bor i ett s.k. ”green home”, alltså ett hus som är designat för att vara miljövänligt och hållbart med en effektiv användning av vatten och energi. Jodå, nog bryr han sig nog. Jag kan inte påstå att jag blev superduperförtjust i själva historien, men jag är om möjligt mer förtjust i själva David Duchovny nu än jag var som fjortonåring.

Så det är ett ganska oväntat boktips det här men jag tror nog jag kan rekommendera den åt vem som helst egentligen. I synnerhet de som inte tänkt på köttproduktionen så värst mycket innan och/eller de som vill närma sig ämnet på ett okomplicerat sätt. Holy Cow var ett underhållande tillägg i ämnet och det gillar jag som fasiken. Den går informationsmässigt inte in på djupet, men talar till samvetet ändå. Ljudboksversionen läser Duchovny själv, det är extra trevligt. (I synnerhet om en, som jag, automatiskt föreställer sig att det är Mulder som sitter på sin stol i källarkontoret framför sin ”I want to believe”-plansch och lajvar ko.)

Själva berättelsen då? Föreställ dig att du var en ko och du fick veta att du kommer bli slaktad och uppäten. Skulle du vilja fly? Ja. Vart skulle du försöka ta dig? Nånstans dit var du inte skulle komma till skada, helst, säg exempelvis ett land där din djurart var helig kanske…? O ja. Elsie får också med sig ett par reskamrater, en gris och en kalkon, och alla tre väljer att försöka fly farmen av samma skäl. För att överleva. Fast till olika ställen. Närmare bestämt Indien, Israel och Turkiet. Mera specifikt varför låter jag er ta reda på själva.

Avslutar med ett citat av Duchovny, inte ur boken utan från en intervju där han adderar en miljöaspekt:

“I’m also interested in the taxing of the environment in terms of our meat-eating lifestyle. The sheer number of cattle, pigs and chickens that — through no fault of their own, they’re kept by us humans — are polluting the environment in ways that are shocking.”

Heja David!

veni vidi veggie

lisa_the_vegetarian

Jag slutade äta kött för några år sedan, det blev så gradvis och var aldrig avsiktligt innan jag plötsligt varit utan det en bra tid. Det kom automatiskt i och med att jag blev tillsammans med en vegetarian och jag själv, som aldrig varit någon större fantast av tanken på att äta djur (har lämnat många biffar halvätna på tallriken efter att jag stött på nån sena eller annat äckligt som påmint mig om att det är en ko jag äter) eller av att handskas med en bit rått kött i tillredningsstadiet, saknade det sällan. Jag äter fortfarande både ägg och mjölkprodukter, men jag håller mig borta från gelatin och löpe, som brukar hittas i t.ex. godisar respektive ostar. Huvudregeln för mig är att så länge ett djur inte har slaktats för min mat, så är jag okej med den — och helst vill jag förstås att djuren som bidragit med äggen och mjölken till den ska ha levt under bra och vänliga förhållanden.

I och med att jag successivt åt mindre och mindre kött så vet jag inte när jag trillade över till veg-sidan, men när jag insåg att jag nog skulle vara köttfri på heltid var strax efter att jag för sista gången smakade på kött, julafton år 2009. På tallriken hade jag en tunn skinkbit som jag var skeptisk till redan innan den serverades, och jag skar ett minimalt hörn av den som jag åt men lämnade resten. Det året var det många skriverier om grisuppfödningens ofta urusla förhållanden och det bidrog det med till att jag endast kunde svälja en liten tugga, med tvång. Då smakade köttet i sig själv ännu helt bra (det tror jag inte att kött längre skulle göra, på min tunga) men allt associerat till den lilla skinkbiten gjorde att jag ändå kände avsmak i munnen. Det här vill jag aldrig äta igen, tänkte jag.

Nu, nästan fem år senare, känns det jäkla skönt att jag inte behövde göra det heller och att jag fortfarande inte vill. En del kött doftar gott ibland. Som när jag går förbi disken med grillad broiler då jag är ute och handlar lunch och är vrålhungrig. Tanken på att faktiskt sätta tänderna i en bit får mig dock snabbt att tappa aptiten. Andra kötträtter stinker och då känner jag lättnad över att jag inte behöver äta det. Jag trivs helt enkelt med detta. Det känns rätt för mig.

Jag skulle faktiskt vara nöjd med det, precis där, i min helt egna lilla sfär. Jag med mitt, andra med sitt. Men det är inte alla andra alltid nöjda med.

Jag påbörjade det här inlägget för flera veckor sen, men hejdade mig sedan i oro för att det skulle uppfattas som för predikande och uppläxande. Kan inte lova att det inte kommer bli just så, men just nu är jag lite för trött på saker och ting för att fullt orka bry mig. För sen dess har ämnet dykt upp flera gånger, utav helt orelaterade händelser, (Ellen bloggade t.ex. också om det,) och det som vi vegetarianer i min bekantskapskrets tycks ha gemensamt, förutom våra kostvanor då, är att få av oss försöker tvinga på andra människor att äta likadant som vi men att köttätare däremot verkar anse att vi borde äta som de. Det här inlägget är därför mera av ett försvarstal, kanske. Det handlar inte om att försöka övertala någon till att skippa köttet, men jag kommer nog att uttrycka skepsis till det näst-intill fanatiska köttätandet (det är svårt att inte, då en pratar om detta) — så känns vegetarianism som ett mycket provokativt ämne för dig som köttätare så kanske du bara ska scrolla vidare då. Det krävs inte alltid att en ska säga något negativt om köttätande för att få anmärkande reaktioner ens, en del personer verkar inte kunna höra orden ”Jag är vegetarian” i förbifarten utan att direkt känna sig manade att dels försvara sitt köttätande och, emellanåt, även ifrågasätta mitt icke-köttätande. Det känns befängt att säga detta för det borde vara så självklart, men alltså, mina matval handlar om mig och är inte en form av kritik av andras. Har under de här få åren hört ”Jag tycker bara om kött alldeles för mycket”, ”Jag behöver bara något rejält som kött för att orka hålla igång”, ”Jag tycker bara att det skulle vara så svårt att komma på vad en ska äta” otaliga gånger. Och oftast brukar jag bara nicka och säga ”Ja, förstår att det kan vara/kännas så”, för jag har verkligen inget intresse av att kritisera dig och dina matvanor eller agera kostexpert. (Vilket jag, i ärlighetens namn, verkligen inte är heller. En måste inte vara det för att äta vegetariskt.) Det är bara inte särskilt artigt eller trevligt att föra ett samtal på sådant vis, tycker jag. Samma åsikt verkar däremot inte alltid de personer jag då för stunden råkar prata med ha.

Tvärtom verkar en del personer automatiskt förvandlas till skeptiskt bekymrade kostexperter då min vegetarianism kommer på tal. ”Men varifrån får du dina proteiner?” är förstås klassikern. De får jag t.ex. från sojabönor, som per 100 gram innehåller 34 gram proteiner. Eller pumpafrön, 24,5 g. Linser, 24 g. Nötfärs innehåller förresten 21,4 g, även om det förstås finns andra typer av kött/fisk som innehåller mer än så. Oavsett, jag mår inte illa. Jag tycks än så länge inte lida av proteinbrist. Och som Basse nyligen påpekade — det gör inte heller Indiens befolkning, trots att uppskattningsvis 20-30% av indierna äter vegetariskt. I siffror motsvarar en sådan procentenhet minst 247 miljoner människor. Och de har haft en sådan diet väldigt länge. Så det är lugnt, oroa er inte.

Fast jag aldrig har försökt övertala någon att skippa köttet så önskar jag förstås att fler åt vegetariskt, om fler bara åt vegetariskt lite mera ofta än de gör så skulle jag redan tycka att det var suveränt (tips: Lihaton Lokakuu, ej för sent att delta!), både för världens (som helhet) bästa men också utav fullständigt själviska orsaker så som att det skulle innebära ett rejält uppsving i det vegetariska matutbudet i Finland, vilket ännu känns tämligen futtigt. Vegetariska smörgåsar på caféer består ofta bara av vitt bröd, smör och en ostbit. Restauranger har inte alltid vegetariska huvudrätter, och exempelvis en förrätts-tomatsoppa är inget en håller sig mätt på. (Fick på en restaurang förslaget att de kunde göra en hamburgare åt mig utan biff. Jag anade oråd och frågade ”Men vad byter ni ut biffen mot?”, och servitören stirrade nervöst på mig och sa ”Nå, vi kan sätta mera grönsaker och sallat”. Tackade nej och gick.) Har restauranger vegetariska huvudrätter så är det ibland bara en enda, för alla vegetarianer har förstås samma smak och gillar inte att ha valmöjligheter så som alla andra betalande kunder. I färdigmat-disken på affärerna så kryllar det av varianter på kötträtter; potatis, pasta och ris med kyckling, fisk eller varianter på nöt- och griskött, ibland även snäppet ovanligare djur så som anka, gås, får, ren et.c. — för oss vegetarianer finns det för det mesta endast soppor med tomat eller spenat, ibland svamp, men alternativ i form av vilket märke som tillverkat soppan hittas däremot ofta. Igår på Citymarket valde jag t.ex. mellan tre olika producenters spenatsoppa till lunch…

Ska jag kritisera köttätandet så är det främst machokulturen kring den som jag brukar störa mig på. Flames och hårdrock och grillkorv. Att ju flera typer av kött en pizza har i sin fyllning, desto manligare är den, som att den är gjord för ”riktiga karlar”. (?!) Det där jävla glorifierande tjatet om bacon. Bilder på ”saftiga biffar” som svämmar över nyhetsflödet på Facebook varje sommar då grillsäsongen inleds, samt medföljande absurt skryt om hur många av dem de tryckt i sig. Eller hånfulla kommentarer om att sojakorv ”imiterar riktig korv gjord på kött”, ”Ööh varför försöker de få sojakorvarna att smaka kött då om kött är så jävla äckligt?”. Tror ni faktiskt att korv smakar kött? Tror ni att kött i sig själv smakar så som det brukar smaka då det har blivit tillrett? Om köttsmaken var så himla god kunde vi ju skippa kryddorna och marinaden och såsen. Av samma orsak gillar jag inte heller längre min forna favorit grillchips, f.ö., för mig påminner de alltför mycket om kött (mer än vad soja/korvsmaken gör). Fullkomligt ologiskt, men jag är okej med det.

Jag kommer inte kritisera köttätande direkt åt en köttätare så länge hen inte kritiserar mitt icke-köttätande, och knappast ens då. Även om jag egentligen inte tycker att ursäkten att någon ”tycker om kött för mycket” är en egentlig orsak, om jag ska vara riktigt sträng och hård så tycker jag det bara är en klen och egoistiskt anvarsundvikande icke-ursäkt. Däremot helt förståelig, har ju själv tänkt precis likadant, och i många år. Att kött behövs för att en ska orka tycker jag inte heller att låter helt rimligt, inte när vi t.ex. har proteinersättningar, samt helt mättande produkter även ur växtriket att hitta krafter i. Jag trodde också förr att det skulle vara svårt att äta vegetariskt, men det har visat sig att det inte är särskilt svårt alls. Men jovisst, det kräver förstås att en måste bryta av vanan då det kommer till matlagning en gnutta. Att byta ut tacoköttfärsen till sojakross. Att ersätta hamburgarbiffen med en quornbiff. Att sätta bönor eller kikärter i salladen istället för kycklingbitar. Och på samma sätt som köttätare ibland bara äter makaroner med ketchup, en påse nudlar, eller några plättar med sylt istället för mera näringsrika måltider, så är det knappast heller superskadligt för vegetarianer att skippa proteinerna nån gång.

Det finns säkert många andra personliga skäl en kan ha för att äta kött, men det finns också minst lika många skäl till att äta vegetariskt. Exempel från Wikipedia:

Religiösa skäl: Med hänvisning till påbudet att leva utan att skada andra är det vanligt att buddhister inte äter kött.

Djurrättsliga skäl: Många som blir vegetarianer av etiska skäl syftar på att det är fel att döda och äta djur.

Djurskyddsskäl: Vissa vegetarianer anser inte att det är fel att äta kött i sig, men motsätter sig den moderna köttprocessen där djur föds upp under, enligt många, tvivelaktiga förhållanden, endast för syftet att ätas.

Rättviseskäl: Vissa vegetarianer anser att det är fel att endast en liten del av världens befolkning äter en stor del av det kött som produceras. De anser också att den betesmark/odlingsmark som används till köttindustrin mer effektivt skulle kunna användas för att odla grödor och på så sätt mätta fler människor.

Miljöskäl: Köttproduktion anses bidra till växthusgasutsläpp, vara resurskrävande när det gäller djurföda och vattentillgångar, bidra till övergödning och kräva omfattande transporter.

Hälsoskäl: Vissa äter vegetarisk kost av hälsoskäl, då de anser vegetarisk kost generellt vara nyttigare.

Smakskäl: Vissa människor är vegetarianer endast på grund av att de finner kött osmakligt.

Naturlighet: En del personer är vegetarianer för att de anser att människan hör till växtätarna, det vill säga att människan är en naturlig vegetarian och inte är menad att äta kött.

Tror jag kan skriva under på alla, faktiskt. Det är så märkligt för mig att jag trots detta inte ändå provoceras det minsta av att folk väljer att äta kött, när det för så många andra definitivt tycks provocera dem att en del människor väljer att avstå från det. Alltså va fan. Att många av oss vegetarianer har goda etiska skäl för vår diet, till skillnad från exempelvis hundraprocentigt själviska så som LCHF- och Atkinsdieten o.dyl., och ändå möter mera skepsis och kritik och aggression och förakt och så vidare än andra dietutövare, eller att vi ens över huvud taget möter allt detta, är satan bedrövligt. Ni gör dagligen era matval och vi gör dagligen våra. Våra berör inte andra människor, har ingen inverkan på era liv, samt att de är i regel mera miljövänliga och betydligt snällare än era så vad fasiken är det för er att härja om. Lägg av. Väx upp. Ät en banan och va tyst.

8 kommentarer

knäckepizza med djävulssylt, getost & pumpakärnor m.m.

Ganska nyligen berättade sambon att han hört att det är gott att göra pizza på knäckebröd, och jag tyckte direkt att det lät som en strålande idé. Vi testade, och sen dess har vi ätit denna maträtt många gånger. Den är både snabb- och lättlagad (har två dagar t.o.m. slängt ihop en halva under lunchrasten), plus att den har hittills alltid varit supergod. Knäckebrödspizza smakar ju inte pizza så som vi är vana förstås, den är precis som en skulle gissa knaprigare och skarpare, även om knäckebrödet mjuknar lite i ugnen. Antar att den saken beror på att brödet suger i sig av vätskan i tomatsåsen. Liksom med vanlig pizza så går det förstås att göra ändlösa varianter, men här är gårdagens —

20140822_00120140822_002

En börjar såklart med att breda ut tomatpuré på knäckebröd. Om ni gör ett tjockare täcke med tomatsås blir pizzorna blötare och mjukare, men jag är inne på det här med knaprighet för stunden så jag håller täcket tunt och använder dubbelkoncentrerad tomatpuré för att ändå få tillräckligt med tomatsmak.

20140822_00320140822_004

Jag inspekterade kylskåpet och fann änglavita ostar, himla goda.

20140822_005

Chèvre och feta, den förstnämnda i skivor och den andra i smulor. Hade bara en liten bit getost som vi delade på, vilken tyvärr bara räckte till tre skivor per pizza. Helst vill jag ha massor massor massor men lite chèvre är bättre än ingen alls.

20140822_006

Min mor har gjort djävulssylt och vi slukar den i rasande fart. Butiksvarianter finns också, i Vasa har jag hittat en på centrum-Citymarket i hyllan där de asiatiska såserna står.

20140822_007

Här har jag klickat rejäla syltklickar på getostskivorna, samt mindre klickar runtomkring. Sen har jag också klickat ungefär en halv tesked honung ovanpå sylten, det är absolut inte nödvändigt på något vis men om ni gillar sött så kan ni gärna testa, funkar finfint med getosten och djävulssylten. Rikligt med pumpakärnor har jag också strött över hela pizzan.

20140822_008

Här har jag pressat vitlök, strött på riven mozzarella, samt ringlat lite olivolja över pizzan. Sen var det bara att sätta in den i ugnen, har inga exakta siffror på detta men cirka 200°C i 8-10 minuter borde funka, eller helt enkelt tills osten har smält.

20140822_009

Klar att serveras, eller hur det brukar stå i kokböckerna. Råkar det sig så att ni har tillgång till färsk basilika eller ruccola så lämpar det sig ypperligt att strö över några sådana blad i detta skede. Men även utan så har smaklökarna en fest att se fram emot, jag lovar!

Nu har jag nästan lust att göra en idag igen. Känner mig något dreglig.

2 kommentarer