bekännelser från en halvdan autopilot

synpunkt & reflektion, utflykt & resa

20140712_bergmoln

Krönikorna har jag föst åt sidan en lång tid men nu är det tänkt att jag ska börja skriva dem regelbundet igen. Sent igår kväll skickade jag in en text som funnits bland mina utkast i över en vecka, men jag tror jag valde fel ämne då jag siktade in mig på flygresor som det talas om så mycket nu. Alltså det är ju aktuellt, men… Ack.

Bland annat Monica Å., Linn J. och Sandra G. skriver om sådant så mycket bättre att jag blir riktigt trött på mig själv. I går var jag bara så nöjd över att jag fått nån slags punkt på utkastet som legat där i flera dagar, men när jag läste samma text i dag så förbryllades jag över att den lät helt annorlunda än jag trott.

Det är dels perspektivet jag stör mig på, alltså mitt eget. Blir liksom så självgott att kritisera resandet då jag själv inte reser så ofta. Sist jag tog ett flyg någonstans var för två och ett halvt år sedan, och gångerna jag har flugit över huvud taget kan man antagligen räkna på mina fingrar och tår. Då är det ganska lätt att placera sig uppe på en hög häst och säga att annat folk flyger för mycket, men marken kommer ju vara jäkligt hård nästa gång jag bokar en flygbiljett för det kommer ju ganska oundvikligt att hända någon gång.

För ett skenheligt område är det minsann.

Typ dagen efter att jag läste Jens Liljestrands krönika Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld, som absolut berörde mig, så satt jag här och kollade upp billiga flygresor, vart som helst, bara någonstans. För nog skulle det va härligt att bara boarda ett plan snart. Man skulle ju tycka att sådant skulle skära sig som, typ, flygbränsle i ett smältande ishav eller något, meeen… nä, inte så att det stör så värst ändå.

Och samtidigt som jag kan sitta här och uppröras över att folk flyger hit och dit så är jag mycket medveten om att om jag bara hade känt att jag själv haft större möjlighet att resa mer, så hade jag ju definitivt gjort det. Tveklöst. Massor.

Och utöver det: Sen när det riktigt kommer till kritan så skulle jag nog ha ytterst svårt att säga åt någon jag känner att nä du, jag tycker inte du ska flyga så mycket. Det får du nog lägga av med. När jag vet att att resa gör människan glad.

Men ni andra, ni kan sluta upp med det. Genast! Egna barn och andras jävla ungar eller hur det var.

Annonser

ute på isen

synpunkt & reflektion

Såg ni filmklippet på den svältande isbjörnen som spriddes från National Geographic tidigare i vintras? På tal om miljö och klimat, som det surras om här och där och inte minst i bloggosfären nu. (Bra prognos för 2018 på det sättet i alla fall.)

När forskare säger att björnar kommer dö ut, så vill jag att folk ska inse hur det ser ut. Björnar kommer svälta ihjäl.”, sa fotografen Paul Nicklen. Jag vill inte se hur det ser ut men jag tittar i alla fall. Jag håller med Paul. Vi borde inse hur det ser ut.

20180128_is_002

I söndags körde vi förbi en massa folk som letat sig ut på isen och jag har aldrig förstått den där driften att bege sig ut på den. Extremt onaturligt beteende, kallar jag det på Instagram, och jag får en del medhåll. Ändå känner jag mig som att jag missat något i min uppväxt kanske, som att jag saknar någon purösterbottnisk del som skulle få mig att uppskatta isvandring och antagligen också villaliv. Att åka båt, supa på färjor. Vem vet.

I fjol frågade jag ett flertal personer om vad det är som lockar så med isen. Nytt perspektiv, var det någon som sa. Det kan jag ju ungefär förstå ändå.

20180128_is_001

Jag har hört hur folk pratar om det, hur innerligt de längtar till att kunna traska ut på den varje tidiga vinter och hur de sörjer att isarna blivit svaga varje tidiga vår. Det verkar vara så djupt ingrott det där begäret att ta sig ut på de frusna haven eller sjöarna eller annars åarna, nästan som en instinkt.

Men jag har inte den. Jag håller mig på tryggt avstånd och mår lite illa utav hur plant och öppet det är när vi korsar det frusna vattnet på låga broar. Och jag tänker att människorna där ute är lite som isbjörnarna. Eller att det finns någon parallell där i alla fall. Som att situationen är i längden inte hållbar. Vi tar ut det sista. Tills det brister.

trendspaning: nog

yta & stil

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus

Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

    Några tips:

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

before the flood, 2016

nöje & kultur

I söndags tittade vi på dokumentären Before the Flood, i vilken vi följer med Leonardo DiCaprio under tre års tid så länge han söker kunskap om klimatförändring och lösningar för hur vi kan stävja global uppvärmning. Den hade premiär i slutet av oktober och i och med att det är National Geographic som står för spridningen av den så finns den att ses gratis på deras YouTube. (Älskar den saken, budskapet står tydligt — miljö är viktigare än pengar. *)

 

Snubblade förresten över en flaska palmolja i affären nyligen och blev sur. Den var uppenbart formgiven för att se ekologiskt grön ut, vilket i verkligheten väldigt lite av oljan är. Även om den specifika produkten var framställd på ett hållbart sätt så kändes det verkligen som att palmolja definitivt inte, i nuläget, är en produkt vi borde övertygas om att heja på, vet ni. Vet ni? Vet jag? Äh, borde läsa på om detta men hinner inte nu. Hur som helst, mer om den absolut omiljövänliga produktionen, och mycket annat, i dokumentären!

* Fast ett par dagar senare är filmen inte offentlig längre. Kanske den inte var gratis för evigt, äsch.

hallå världen

dagar & liv

20150425

Det blev snöslask i början av veckan och jag protesterade mot detta genom att kliva in i en rosenbuske och gå iväg med den till jobbet.

Det blev en oplanerad tystnad här på bloggen och jag försöker minnas vad jag gjort under de tio dagarna som gått sedan mitt senaste inlägg. Det är ytterst diffust. Det vanliga, såklart, jobbat. Men efter det då? Vad har jag gjort under vardagskvällarna? Jag har ingen aning över huvud taget. Antagligen har jag gjort just ingenting och det är besynnerligt att jag gjort ingenting så många dagar. Förutom igår, då hade vi gäster! Alfreds familj kom hit på middag och vi hade gjort mängder med pasta och tillbehör samt en kaka. Så ikväll har vi ätit rester.

I alla fall, har slarvat så med bloggandet men däremot har jag varit mer aktiv på Instagram, så som många av oss nu för tiden. Jag gillar instan men ogillar hur inaktiv bloggen är, så jag ska följa Linns gamla simplicitetsgeniala råd och låtsas att bloggen är Instagram. Eller, ska försöka. Ska också försöka att inte vara för upprepig,  det blir ju dubbeltråkigt. LITE SOM DET HÄR STYCKET ALLTSÅ bla bla bla.

Angående ingenting relaterat till detta över huvud taget så hade jag en ny krönika på Sevendays i fredags — Arvejordens dag eller kvacking i-landsproblem. Det var då Jordens dag och jag passade på att dra referenser till Kalle Anka. Upp med handen alla som äger en kvadratmeter regnskog tack vare den tidningen (och förälder)!

Och på tal om vardagslyx, som nämns i krönikan, så är ju banne mig det där att göra så mycket mat att det lämnar över tills nästa och sen ännu nästa dag efter det den enda acceptabla grejen att på riktigt och utan ironi kalla vardagslyx. Tror jag.

trendsättningen

dagar & liv

Bland sommarens trender ser vi det klassiska mystiska blåmärket i ny tappning — varför inte två matchande i området mellan knä och lår på vänstra sidan av båda benen? Komplettera looken med märken kring vaderna efter för tajta strumpor och du är garanterat den trendsäkraste både på festen och i soffan!

(Som jag igår berättade fantiserar jag smått om att juni skulle bli en bloggmånad. Då måste jag kanske ibland dubbelposta lite svammel från Instagram ifall jag ska lyckas hålla drömmen vid liv. Eller för att hitta nån tankebörjan till annat svammel —)

På bilden skymtas ett relativt nytt loppisfynd, en morgonrock i tunnare, sommarbehagligare material (polyester) än min andra morgonrock (velour). Är mycket nöjd med den. Köpte den med tanken på att bära den även utanför hemmet men vi får se hur pass modig jag känner mig då vädret tillåter. Har hittat riktigt många fina andrahands-grejer på sistone och jag hade idag tänkt fläta ihop ett inlägg om hur min second hand-uppskattning på sätt och vis har förändrats under de senaste par åren, eller i alla fall utvecklats, men sen fann jag aldrig riktigt någon ork under dagens lopp. Det gick som det brukar, alltså. Men kortfattat kan jag väl säga — och ursäkta nu för hur sjukt högtravande det här låter — att de etiska skälen har expanderat. Det som började som ett intresse för ”alternativ” stil och som en förtjusning för skattjakter har fått (en ansats till) en mer miljö- och samhällsmedveten laddning som ofta gör att jag nu för tiden sällan kan berättiga att jag skulle gå till valfri butik och köpa en nytillverkad blus då jag vet att det finns lika många begagnade som jag antagligen skulle gilla mer och därför använda mer, inte utan viss skuldkänsla eller i alla fall inte utan en känsla av ”det där var väl ändå onödigt”. Nu för tiden måste jag verkligen tycka mig behöva ett visst plagg för att jag ska tillåta mig själv att köpa ett nyproducerat sådant, och det är inte så att jag känner mig duktig för att jag ofta avstår, men jag saknar inte heller att inte göra det. Ganska samma mönster kan jag se i min icke-köttkonsumtion också, förresten, det började som nånting annat men nu är det min ovilja till att stöda köttproduktionen som är vad som mest innerligt verkar bibehålla min vegetarianism, åtminstone misstänker jag att de etiska orsakerna är större och viktigare än min generella avsmak/osmak för kött. Jag vill ju verkligen inte äta kött oavsett men ska jag ta till orsaker så hoppar jag snabbare till ”För att köttproduktionen är äcklig” än ”För att kött är äckligt”, typ.

Lotta G. skrev idag ett riktigt intressant inlägg om reklam, kapitalism och Marx. Det tangerade dels det här jag har tänkt på, förstås ur en sån här allmän konsumtionskritisk aspekt då, men med andra och flera och betydligt mer avancerade infallsvinklar. Tyckte det var rysligt intressant. Alla måste läsa!

(Liisa M. brukar skriva om just konsumtionskritik, på tal om det. Har dock inga direkta länkar till specifika inlägg just nu så ni får helt enkelt djupdyka in i blogghelheten bara!)

Har även funderat på det här med den gröna hälsotrenden som vi ser idag, att alla ska äta ekologiskt och närproducerat och säsongsenligt och förstås nyttigt (och himla trendigt) för att själva må bra. Jag tycker att det möjligtvis är den bästa trenden jag sett under mitt liv, så jag kritiserar den verkligen inte även om jag ibland kan tänka något krassa tankar om orsakerna bakom den, men det oavsett så är det väl positivt att vi rör oss i en sådan riktning. Hur som helst, tänk ifall att samma typ av trend kunde få fäste i alla samhällets områden, där det också t.ex. blev ”coolt” att ta avstånd från sådant som skadar också den omkringliggande miljön och inte bara endast ens egen kropp — miljö har förstås också inverkan på ens välmående, så trots dagens individualism så är det ingen omöjlighet att vi skulle se något sånt. Skit samma om det är utav själviska orsaker eller inte, menar jag, så länge de är medvetna och välgörande. Som att inte köra bil för skojs skull eller som hobby eller som tidsfördriv och den som bryr sig i statusprylar kunde t.ex. installera solpaneler på hustaket som ett skrytsamt monument för ens höga moraliska medvetenhet, för de få veckorna om året som de faktiskt spelar nån roll, och faktiskt använda dem då också. Äh, jag vet inte. Såna grejer. Öppen fråga: Hur kan vi få det här att hända? Tacksam för idéer! Senaste gången jag babblade om detta tror jag att jag formulerade det så mycket bättre, kände i alla fall att jag tänkte mycket bättre om inte annat. Nu är allt bara flummigt och konstigt men ni förstår säkert vad jag menar trots att min hjärna inte helt presterar. Antagligen är en spirulinasmoothie vad den behöver ASAP.

holy cow, 2015

nöje & kultur

Hej David Duchovny, släng dina händer in the air like you just don’t care!

Bra jobbat, DD. Som ni ser så är Duchovny en begåvad skådespelare, för faktum är att han nog bryr sig, och därtill ganska mycket. Eller så är i alla fall mitt starka intryck efter att jag hörslat hans debutbok Holy Cow som kom ut tidigare i år. Minns inte hur jag snubblade över den men som ett troget fan av Arkiv X så fångade förstås författaren (alias special agent Fox Mulder) min uppmärksamhet, men det ska erkännas att när jag läste beskrivningen och förstod att detta handlade om en humoristisk skildring ur en kos perspektiv så falnade det en aning igen. Jag var förvisso på jakt efter något lättsamt men jag var rädd att denna berättelse skulle visa sig vara för okomplicerad och sorgfri — och nog var jag i början rätt skeptisk då Duchovny, genom bokens huvudko och berättare Elsie Bovary, slängde sig med jargong som i ärlighetens namn kändes rätt daterad och nästan överansträngd innan jag vant mig med den. Något jag däremot har ganska lätt att sekundärskämmigt ta till mig är krystade ordskämt och sådana kryllade det av i början med precis rätt släng av självdistans, så jag fortsatte att lyssna.

davidduchovny_holycow

Glad är jag att jag gav den denna chans. Duchovny har ett B.A. i English Literature från Princeton och ett M.A. i samma ämne från Yale, så obekant med skrift är han ingalunda, men det larvas ganska mycket i den här boken och den verkar inte vara skriven för att tilltala kritikerna eller litteratursnobbarna. Istället pratar hans alter ego, alltså kon Elsie, om att hon jobbar på en barnbok samtidigt som hennes förlagsredaktör gärna vill att den även ska uppskattas av vuxna, och den boken är alltså den, Holy Cow. (Meta.) Duchovny verkar helt enkelt haft roligt då han skrev den.

Helt bekymmersfri eller ytlig är den likväl inte, något som tidigt blev tydligt, t.ex. när Elsie pratar om sin mor som plötsligt bara försvann en dag utan att Elsie vet vart, eller när Elsie får reda på att det finns farmer tillägnade industriell köttproduktion — något som helt förståeligt lämnar ett trauma hos henne. Mellan alla festlig- och fånigheter så kan sånt här plötsligt dyka upp:

“You humans drink our milk and eat the eggs of the chickens and the ducks. Isn’t that enough for you? Isn’t it enough that we give you our children and what’s meant for our children? And if not, when is it enough? All you humans do is take, take, take from the earth and its beautiful creatures, and what do you give back? Nothing. I know humans consider it a grave insult to be called an animal. Well, I would never give a human the fine distinction of being called an animal, because an animal may kill to live but an animal never lives to kill. Humans have to earn the right to be called animals again.”

Jag har läst på lite mer om Duchovny och lärt mig att han föredrar en vegetarisk diet, kör en elbil och bor i ett s.k. ”green home”, alltså ett hus som är designat för att vara miljövänligt och hållbart med en effektiv användning av vatten och energi. Jodå, nog bryr han sig nog. Jag kan inte påstå att jag blev superduperförtjust i själva historien, men jag är om möjligt mer förtjust i själva David Duchovny nu än jag var som fjortonåring.

Så det är ett ganska oväntat boktips det här men jag tror nog jag kan rekommendera den åt vem som helst egentligen. I synnerhet de som inte tänkt på köttproduktionen så värst mycket innan och/eller de som vill närma sig ämnet på ett okomplicerat sätt. Holy Cow var ett underhållande tillägg i ämnet och det gillar jag som fasiken. Den går informationsmässigt inte in på djupet, men talar till samvetet ändå. Ljudboksversionen läser Duchovny själv, det är extra trevligt. (I synnerhet om en, som jag, automatiskt föreställer sig att det är Mulder som sitter på sin stol i källarkontoret framför sin ”I want to believe”-plansch och lajvar ko.)

Själva berättelsen då? Föreställ dig att du var en ko och du fick veta att du kommer bli slaktad och uppäten. Skulle du vilja fly? Ja. Vart skulle du försöka ta dig? Nånstans dit var du inte skulle komma till skada, helst, säg exempelvis ett land där din djurart var helig kanske…? O ja. Elsie får också med sig ett par reskamrater, en gris och en kalkon, och alla tre väljer att försöka fly farmen av samma skäl. För att överleva. Fast till olika ställen. Närmare bestämt Indien, Israel och Turkiet. Mera specifikt varför låter jag er ta reda på själva.

Avslutar med ett citat av Duchovny, inte ur boken utan från en intervju där han adderar en miljöaspekt:

“I’m also interested in the taxing of the environment in terms of our meat-eating lifestyle. The sheer number of cattle, pigs and chickens that — through no fault of their own, they’re kept by us humans — are polluting the environment in ways that are shocking.”

Heja David!