Det bor en orangutang

opinion & reflektion

Har ni sett brittiska supermarketkedjan Icelands julreklamfilm? Den med orangutangen? Britterna kommer inte se den på tv i alla fall för den ansågs ”för politisk” och blev således bannlyst från att sändas. Vilket antagligen var jättebra? För hade det inte hänt hade ju knappast jag (m.fl.) sett den.

Det handlar alltså om palmolja. Som finns i så gott som allt. Jag har skjutit på och undvikit att tänka på saken därför, det känns som ett sånt överdimensionerat projekt, och det har funkat sådär som det brukar göra för människan att vara ganska samvetslös — faktiskt alldeles utmärkt.

Inte känns det ju jättebra. Utmanar härmed mig själv att mer aktivt börja skanna igenom innehållsförteckningarna i jakt på palmoljan och välja de som är utan. Jag gör ju redan så med gelatin och löpe så jag har i alla fall vanan inne.

Tror det också kan vara helt nyttigt med bättre koll på det. Minns ni förra hösten då flödet fylldes av #metoo-inlägg och fast man alltid vetat att sexuella trakasserier är ofantligt vanliga och så gott som varje kvinna råkat ut för nåt som inte hållits innanför ramarna för vad som är okej, så blev man ju ändå chockad? När statusarna aldrig slutade komma? De var överallt överallt överallt.

Är rädd för att det kommer vara lite samma fenomen med palmoljan. Jag vet ju att den finns i så gott som allt men, tja, vet inte om jag är förberedd på vad det verkligen betyder.

Usch fan jag får sån jävla ÅNGEST över allt vad vi håller på med. Saboterar klimat och miljö och SÅ mycket djurliv och växtlighet och inte nog med det utan också FRAMTIDEN FÖR VÅRA BARN.

Fast ärligt är jag inte insatt. Jag vet bara ytskrapet, resten blundar jag för. Jag borde sätta mig in i situationen och forskningen mer, men… jag håller det på armlängds avstånd. Försöker att inte tänka på det för mycket, samtidigt som jag försöker öka på hur jag drar mina strån till stacken. Det mildrar ångesten en smula — små smulor av ett tröstpris.

Och att sätta lite medvetenhet på att aktivt välja bort palmoljan är i alla fall ett strå. Att signalera att den här lilla människan som är jag, den här lilla människan bland miljarder andra på den här enda planeten, inte är okej med situationen.

Annonser

Helgen, veckan, loppis, kompis, bebis

dokumentation & situation

20181031_hag.jpg

Hej hej och glad Svenska dagen! Fast bilden är en Halloweenhälsning. Men krumma gamla trollpackor (och deras katter) kan också vara finlandssvenskar så den får dubbelagenta.

Jag är inne på min andra dag i gräsänksveckan. Alfred har ett galet schema och åker land och rike runt för att göra föreställningar. I går var han i Tammerfors, i dag ska han till Uleåborg. Han skickade nyss en bild från Bennäs tågstation, d.v.s. mina hemtrakter (grannbyn), dit det tar en dryg timme att köra bil meeen han har nu åkt buss och tåg i nästan tre timmar för att komma dit. Heh heh. Skulle vara helt trevligt med tågförbindelse mellan Vasa – Bennäs/Jakobstad. Nu måste man åka en omväg via Östermyra. (Alltså Seinäjoki, men det är ju trots allt Svenska dagen.)

Och jag sitter här och tänkte klämma in lite bloggtajm innan det är dags för Blenda att vakna från sin tupplur. Har knappt suttit här vid skrivbordet på flera dagar. Gårdagen gick då, som ni kanske räknat ut, åt att umgås med Blenda. Jag har inrett en liten biblioteksvrå i lekhörnan hennes (läs: satt några böcker i en låda på golvet) och den var en stor succé. Vi lekte mycket, gick ut på promenad till Minimani, via loppis på hemvägen men Blenda blev så otålig att jag inte gick igenom hela sortimentet ens. Hann ändå sätta vantarna på några grejer.

Har ni hört talas om Klimatklubben? Den är precis vad det låter som, men lånar skaparnas egna ord för att beskriva ändå: ”I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans är vi starka. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, sätter press på företag och politiker och peppar till förändring hos både oss själva och andra.” Ni kan också följa dem på instagram, det gör jag och hakade på deras #secondhandkap-uppmaning med gårdagens fynd.

20181105_loppis

1. Vida byxor, plisserade i sidorna. Nån gång i tiden tillverkade i Kokkola, Finland. Här är förresten ett ord vi inte stöter på så ofta som vi borde dessa tider: ”byxkjol”.
2. Handväska i krokodilskinn (??), otäckt egentligen men använder ju begagnat läder sååå. Kommer dock ej ifrån att exotiska djurhudar känns lite mer groteskt än sedvanliga ko/gris/får men är det faktiskt så då? Det är väl tvärtom de senare (+pälsfarmning) vars produktion inte är så jävla hejsan alls.
3. & 4. Färgblocksstrumpbyxor & cirkusdjursbody åt barnet. Från PO.P resp. H&M.
Bonusmaterial: 5. Katt, mammas & pappas. 2004 vintage.

Tänker ofta nu för tiden på att trots att det KÄNNS som att jag drar mitt strå till stacken angående klimatet så känner jag ännu starkare att jag ändå inte alls gör tillräckligt. Vi är säkert väldigt få inom västvärlden och/eller i-länder som gör det, och se nu vart det fört oss. Och nu är vi här och vi VET hur vi ska bromsa in klimatförändringarna men vi vet också INTE hur, för det är så mycket som känns så ”extremt” och främmande. Vet ni hur jag menar? Men om vi bara såg dem som småsaker. Inte som ett stort massivt jävla projekt men som faktiskt en myrstack. Tusentals små strån. Som vi alla hjälps åt att dra in. Vilka bidrar du med just nu?

Att handla på loppis är för den delen verkligen ingen uppoffring. Och det är ju fortsättningsvis konsumtion hur man än vrider och vänder på det. Men det är ju bättre än alternativet. Det verkar inte säkert så utifrån sett, men jag försöker och har också börjat loppa smartare. Färre plagg, för det har länge varit kläder som varit min stora akilleshäl. Tänker igenom mer kritiskt.

Men vissa saker märker man ju inte före plaggen redan är inhandlade, eller så förändras nåt i tvätten eller kroppen. Som att blusen jag hade på mig i lördags glipade kring bröstområdet. Blev ganska irriterad på det och nu funderar jag så här: Jag gillar skjortan men vill jag ha kläder som faktiskt gör mig irriterad av att bära dem? Hmm njaa tjaa. Jag har inte tänkt den tanken till slut ännu och jag menar vi märker ju alla vartåt den bär av. Men jag är okej med att låta den ta sin tid.

Jag var i flera år så frestad att rensa min garderob, men jag kom mig aldrig så långt att jag kunde göra mig av med något. Jag satte plaggen i lådor, jo, gömde undan dem… öppnade dem ett halvår senare och plockade ut plagg som jag plötsligt kaaanske ville ha igen. Och så höll det på en lång, lång tid. Sen plötsligt en dag var tiden mogen och det var inte lika skrämmande att göra sig av med lådorna. Det kändes inte som en stor förlust att inte längre ha tillgång till de där kläderna. Allt har sin tid, som de säger.

20181103_el.jpg

Och sen helgen! Hade jag en bra lördag? Fy fan ja!! Gick ut med Elsa och det var så roligt och fint. Det skulle räcka gott och väl att jag bara har så kul och trivs så bra i hennes sällskap — men dessutom lär jag mig mycket om mig själv och om andra från henne. Det är så ofta jag nu för tiden tänker på något som Elsa sa och så mejkar saker lite mer sens, och så tänker jag snällare tankar både om mig själv och andra. Fatta vilken ynnest! Är så upp över öronen förtjust i denna ljuva, äkta, kloka… eeh, vill säga typ älva eller något annat förtrollande, men det skulle kanske ge lite FÖR mycket manic pixie dream girl vibes ändå.

Ja ja ursäkta ska sansa mig, blir bsra lite into it, så roligt med nya vuxenvänskaper.

Hur som helst. Bra samtal med henne, Petter och Anka, sådana som fick mig att känna mig riktigt pigg i själen följande dag trots att kroppen (och huvudet) var trött. Tjusig musik bland annat från Carla som uppträdde med Ginger Sisters, bra stämning. Bara en riktigt toppenkväll på alla plan! Behövde inte ens komma hem till en skränande Blenda utan hon hade hunnit somna om, heheh.

Okej, under tiden jag har skrivit detta inlägg har jag för övrigt torkat bajs från golvet för andra gången i dag. Klockan är kvart över elva. Kommer bli superfestligt om dagen fortsätter i samma bana!

Dags att ta in Blenda. Hennes tupplur blev längre än jag tänkt men jag lossar på tyglarna den här veckan och är frikostigare med… ehm… mina pauser. För herregud det här att ensam ansvara för och ta hand om en ettåring från tidig morgon till sen kväll. Det är tungt ju?? Who knew!!

Andra alternativ, andra resultat

opinion & reflektion

Scan10006

Jag hör allt mer ofta att vi närmar oss miljöfrågan ur en skev vinkel när vi vill utmana individen till att leva hållbart nog för att bromsa på klimatförändringen — att det är upp till politikerna att navigera oss förbi det isberget, innan det smälter. Att individen är i stort sett maktlös gentemot företagen, de stora producenterna, jättarna. Vi är helt enkelt för små.

Som denna artikel av Martin Lukacs på The Guardian säger, så håller vi oss sysselsatta med att försöka gröna våra personliga liv genom att installera solpaneler och köpa påfyllbara pennor, medan stora företag fortsätter som vanligt och gör våra ansträngningar värdelösa. Det är blott hundra företag som är ansvariga för 71 % av koldioxidutsläppet sedan år 1988. Hundra! Så ni kan ju bara försöka föreställa er vilka enorma mängder just de företagen de öser fram, fast det är ju omöjligt att få ett grepp om.

”You tinker with those pens or that panel; they go on torching the planet”, skriver Lukacs.

Och visst håller jag med. Visst är det fan där nån borde ingripa och det GENAST HETI STAT.

Men jag blir ändå besvärad.

Jag blir rädd att många ska höra om den skevheten, tänka jaha men då så, och fortsätta som vanligt. Full fräs tills det tar slut. Från ALLA håll.

Hej hur var det förresten nu som Einstein definierade galenskap? VA?

Ta nu återigen den civila luftfarten som exempel, som vi så ofta gör dessa dagar. (Läste nånstans att den liksom blivit något som vi använder för att kanalisera vår miljöångest. Var det kanske i Peppes blogg?) Säkert är det väl så att den sist och slutligen utgör en ganska liten bit av isbergets topp, men… men än sen då? Den måste väl ändå begränsas den med? Så kan vi börja styra ner oss på jorden igen innan vi störtar?

Vi kan ta cykeln istället för bilen. Vi kan skrapa disken istället för att skölja den innan vi sätter den i diskmaskinen. Vi kan köpa inhemsk potatis istället för importerat ris. Ni fattar. Vi kan välja lite annorlunda bara. Så ofta vi bara kan. Ju mindre sak, desto lättare borde det vara. Släck lampor, dator och annat som drar el. Skär ner på köttkonsumtionen. Stäng av kranen när du borstar tänderna. I detta hushåll kunde vi definitivt bli bättre på att planera måltider istället för att låta mycket av det som handlas bli till matsvinn. Jag borde också lära mig att prioritera närproducerat och säsongsbaserat framför exotiskt och nyckfullt. Bland annat.

Vi kan göra en massa små val som kanske inte känns fullt lika smidiga som det vi är vana med, men det är sen kanske inte heller tänkt att det ska vara helt bekymmersfritt,  obetänksamt lätt.

Faktum är väl att ”lätt” är precis det som lett oss hit?

Oavsett om man tror att ens insats är i stort sett meningslös eller inte så är det väl fasen ändå bättre att försöka i alla fall. Istället för att fortsätta precis som förr och förvänta sig att nåt ska förändras. Det låter ju inte riktigt klokt.

Så dags att välja det andra alternativet kanske?

Drömmen om att inte flyga

opinion & reflektion

rulle032

Ett foto från en analog rulle. En resa för ett par år sedan. Ett fönster i Tallinn.

Vi flög inte alls den gången. Vi åkte tåg, färja och buss till Helsingfors, Tallinn, Riga och sen tillbaka igen. Orsakerna låg fördelade mellan att spara pengar och på miljön men inte på äventyrskänslan. Det är så lätt att romantisera den gamla tiden när det tog veckor att korsa Atlanten och tågen fortfarande tuff-tuff-tuff-tuffade på i relativt sakta mak, ni vet.

Och det är förstås svårt att återskapa svunna tiders charm, men vet ni, det är inte alls illa att resa på det sättet vi gjorde. Att åka buss från Tallinn till Riga kostar cirka 5-7€ per person och tar drygt fyra timmar. Och jag tycker om vad att åka buss gör med mig. Jag lutar mig bakåt, tittar ut genom fönstret och slappnar av. Låter tankarna vandra. Drömmer mig bort, inte sällan till vyerna jag fångar glimtar av. Det får ta den tid det tar. Jag är bara med.

Fast klart jag också förstår charmen med att nå sitt resmål så snabbt som möjligt. Herregud, är väl ingen komplett galning heller.

Men nu sitter jag här — nedslagen och uppjagad av klimatrapporter jag inte vågar läsa allför ingående — och tycker att det känns lite vemodigt att tänka på att det som förr kallades att resa i nutid tycks handla så mycket om att vistas. Vet ni?

Det blir allt svårare att komma ifrån att den civila flygfarten, flygandet för nöjes skull, bör avta. Den bara måste ju det. Allt vi gör som förstör måste minskas. Men det är så lätt att röra sig i en cirkel på tryggt avstånd runtomkring miljöfrågan.

Jag tror ni märker att jag gör det nu också.

Så. I väntan på att någon uppfinner den miljövänliga teleportören, och att politikerna tar itu med sin utmatning att leda folket på rätt miljöbana (VAKNAAA!!), tycker jag att vi — simpla världsmedborgare, vardagens trendsättare och några influencers — kan försöka trycka in lite status och nöje i att faktiskt vara på väg nånstans igen, inte bara i att lyfta och landa. Bara så att det blev åtminstone pikulite mer lockande att välja ett annat alternativ än att ta flyget.

Kan ni föreställa er hur utvecklingen skulle se ut om folk visade intresse för självaste färden också? Tågen, bussarna, färjorna skulle bli allt mer bekväma, smarta, praktiska. Kanske skulle nån få den strålande idén att dessutom inreda dem stämningsfullt. Som att färden faktiskt skulle ses som en väsentlig del av upplevelsen! Som att den faktiskt skulle få förmedla mer, något annat än bara ”…så det var ju smidigt”. Tänk det.

Jag kan för min del knappt tänka mig något mysigare i resväg än att boka en liten tågkupé för natten, knappt bredare än en säng, och somna medan främmande landskap susar förbi fönstret. Vakna och hämta frukost. Eller kanske väckas av en knackning på dörren då frukostvagnen kommer förbi? Och kanske just då åker tåget på en bro över Bosporen på väg till Turkiet och längre österut, eller genom en tunnel i Gibraltar sund på väg till Marocko och vidare söderut, eller kanske stannar det precis vid tågstationen i Sankt Petersburg, och jag är snart hemma igen. Och där får jag sitta i sängen och dricka mitt kaffe, äta mina scones som hållits varma så att smöret smälter ner i dem under marmeladen, blicka ut genom fönstret och känna så här: Detta hade jag inte velat spola förbi.

Hur får vi det att bli eftersträvansvärt att verkligen resa igen? Kan vi lobba för det lite? Är ni med? Hur skulle er flygfria drömresa se ut?

Skräpprodukt av min tid

opinion & reflektion

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.

Rotting trendspotting

inspiration & kreation

Minns en av de första loppisarna jag och mamma brukade frekventera, en halvhemlis nere i källaren i Wärtsiläs nedlagda fabrikslokaler i Jakobstad. Där doftade det avgas, damm och garage och man var tvungen att gå igenom en bit av det som eventuellt varit parkeringshus för att komma fram.

Känns som att vi alltid passerade män med typiskt fabriksutseende (skägg, arbetsbyxor, omoderna glasögon, smusiga händer, hår som vuxit sig lite för långt för deras frisyr) som hängde i något hörn och rökte. Ibland mötte vi dem då de bar på någon gammal, nött maskin som jag sällan visste vad var för.

Genom en tung metalldörr kom vi sedan in till ett härligt virrvarr från betonggolv till lågt tak. Tog i våras en gammal läderjacka i återbruk som jag mycket möjligt kan ha köpt där.

Senare kom tjugohundratalet, euron och då hade loppis som koncept blivit coolt. Sen dess är det svårare att göra bra fynd eftersom att så många andra hinner före en.

Men! Än idag kan man ha turen på sin sida ibland och hinna först! Och andra gånger kanske bara ingen annan vill ha det man själv vill ha. Det är tur det med.

Och tur tyckte jag faktiskt att jag hade tidigare i somras då jag, även då på ett av Jakobstads loppisar, hittade en somrig handväska.

20180512_rottingvaeska

Jag behövde-behövde egentligen ingen väska efter att ha hittat min perfekta, men likväl så har jag dragits till idén om något mer statement-artat. Något att slänga över axeln då man går på fest. Denna stadiga rottingväska för 4€ tyckte jag att var en närmast briljant utveckling på den tanken!

Samtidigt så betyder väl loppisarnas uppsving också att de får in mer material. Att folk donerar sina gamla prylar och paltor mer än förr, när sånt hade lite mer av en skräp-stämpel. Men det innebär också att loppisplatserna fylls med plagg och saker som tillverkades för bara ett par år sedan — det är ganska tråkigt, samt äckligt då man tänker på det konsumtionsmässigt. Och det är ju svårt att inte. Allra bäst vore det ju att alla slutade köpa de där trendprodukterna, men å andra sidan är det kanske aaaningen perspektivlöst av mig att säga så, just i samma inlägg som jag dedicerat åt en inhandlad väska i flätat naturmaterial.

Men jag ska återkomma om trender, loppis och hållbarhet tror jag. Måste bara samla tankarna först!

Tropiska nätter

dokumentation & situation

Hej mitt i natten. Jag sitter uppe och ugglejobbar och väntar på åskan. Antagligen förgäves — den ska komma först imorgon eftermiddag. Men ett litet ösregn kunde vi väl ändå kunna få inatt? Skulle också vara så härligt att imorgon väckas av ett ordentligt dån ifrån regnet som slår hårt ner mot marken. Sånt håller vi tummarna för.

Det kom en skur tidigare ikväll och det lättade tillfälligt upp denna tropiska hetta. Gick ni ut och kände på luften? På doften? Nu är det kvavt och fuktigt igen. Som i ett växthus, eller en regnskog — föreställer jag mig. Har aldrig varit i en.

20180718_b&l

Det är en djungel här inne, också. Buskdracaenan har återigen skjutit i höjden så rejält att jag tvingats ställa krukan på golvet, innan stod den på en pall. Takhöjden här är omkring 2,80 meter. Växten gissar jag att når ungefär 2,40 nu med sitt högsta skott, men de brukar börja sloka lite sen då de får blad. Det är de som sticker ut runomkring oss på bilden ovanför. Nån gillar det här vädret, antar jag.

Guldpalmen ser yvigare ut än annars. Rundkalatean som jag nästan brände upp i fönstret har fått flytta in i rummet på rehabilitering och den tycks återhämta sig utmärkt. Benjaminfikusen som jag rätade ut häromveckan slukar vatten och sträcker på sig. Silverrankorna som hänger i fönstret beklagar sig inte trots att de utsätts för vinddrag dygnet om, då det inte ändå drar kallt. Jo, många tycks gilla detta väder.

Men själv är jag väl något tveksam. Läste ni Dan Lolax ledare Ja, du ska skämmas i Åbo Underrättelser? Även jag fastnar vid vad det betyder, varför det blivit så här och vad det innebär för framtiden. Klimatångesten ruvar kring hörnet, förstås. Vill påstå att man måste vara endera ganska ignorant eller arrogant om den inte gör det. Fast det behövs det sen ingen värmebölja till för att jag ska tycka så.

Om vi separerar den från allt sådant så har jag inte ändå jättemycket emot den här böljan i sig självt. Ibland har jag tyckt att det varit ganska härligt, egentligen, som utlandssemester utan att behöva lämna hemmet. (Hmm — klimarsmart?)

Det har förvisso varit tungt när det blivit så hett inne i lägenheten (flera dagar i rad över trettio grader), och både jag och Blenda har fått en del värmeutslag (jag fick ett helt clusterfuck runt naveln, tack för det högmidjade byxor), men vi dricker mycket vatten och låter fläkten gå. Det blev onekligen lättare sedan Alfred fick tag på ett par. Förstår att de tagit slut i alla affärer i flera omgångar.

Men alltså det är ju inte som att vi har några jättestora måsten, är vad jag menar. Vi får hur gärna som helst gömma oss inomhus. Eller utomhus under en buske om vi så vill. Så jag orkar liksom inte hålla på och varken oja eller carpa mig.

Orkar inte heller helt med vilken stor grej allt ska bli utan att liksom allvaret ses i det, om ni vet vad jag menar? För guds skull det är bara väder ju! Men också, folk dör utav det! Och sen klimatet! KAN vi please tala om klimatet utan att göra en tävling av hur mycket ångest vi har över det? Klart du mår skit, alla borde. Hela planeten mår skit, det är poängen.

Men tillbaka till vädret. Är man relativt ung, frisk och inte har ett jobb som väderleken gör utmanande eller rent ut farligt, så har man sitt på det torra, tänker jag. Mitt i all denna tropiska luftfuktighet. I väntan på åskregnet. Ska det inte komma nångång då?

Ett säkert sätt att fucka upp ens barns framtid

opinion & reflektion

20180704_jordgubba.jpg

Jag vet inte om det är min stigande ålder, de smältande polarisarna, de utdöende korallreven, eller att jag blivit förälder som gör att jag numera kan må minst trippelt mer dåligt över miljön än jag gjorde förr. Över den här världen jag har fört ett barn till. Jag vill ju det bästa för henne.

Min egen livslängd anger inte längre mitt mest akuta orosområde. Plötsligt har det expanderat förbi det — rent av förbi min dotters. För tänk om hon får barn.

Tänk om hon sitter vid köksbordet en föräldraledig förmiddag i framtiden och känner som jag gör, fast värre. Som att det — allt — är på väg att gå så himla, himla fel. Ett brus precis intill örat. Något som svindlar i ögonvrån. Paniken strax bakom ryggen. Maktlösheten hängande lågt, lågt över en.


”Jag vill inte vara en sån surgubbe att jag stör mig på trafiken, men fan vad det blivit mycket bilar inne i stan”, säger min sambo en dag då vi promenerar med barnvagnen. Jag lägger då märke till det konstanta bruset från trafiken. Det dova bullret, ibland avbrutet utav gälla mopeder. Det ihållande åskovädret utan urladdning. Mullret. Hur tung luften känns. Kvav, men ändå vass utav avgaser.

Hur det i ett klarsynt ögonblick verkar totalt overkligt att vi människor seriöst valt att ha det så här. Vill man drivas till vansinne så är att lyssna på trafiken sannerligen en genväg. Jag gör en mental anteckning åt mig själv att googla om barn kan få tinnitus av trafikljud. Vad nu sen den kunskapen skulle kunna hjälpa situationen. Den är ju densamma.

Och ständigt pressar vi den längre och längre.


I en grupp för föräldrar på Facebook tipsar någon om att beställa babykläder från Wish. Då det lyfts fram att den produktionen inte har samma giftfria krav som de plagg som säljs här i norden så blir det dålig stämning.

Det är dessutom en enorm belastning för miljön att transportera en massa billigt skräp från andra sidan planeten bara för att det är BILLIGT — det vill säga för oss som har råd att köpa billigt skräp bara för sakens skull. För de som tillverkar varorna och för planeten som betalar för det så är det istället en rätt kostsam historia. Något som för övrigt, i förlängningen, även berör oss.

Alla som beställer varor därifrån är nog säkert medvetna om det, påstås det.

Tänk om det är så. Tänk vilken mardröm. Att alla faktiskt vet men bara inte bryr sig. Vad ska man säga för att skaka lite engagemang i en sådan totalt arrogant, ansvarsbefriad apati?


Alla föräldrar vill väl det bästa för sina barn. Vi utgår från det för sakens skull. Men vet ni, det räcker inte att vilja. Att mena, avse, hoppas och önska. Och det räcker fan inte med att bara veta heller. Man får ta sitt ansvar också.

Faktum är att ju längre vi skjuter ifrån oss den här situationen, desto mer tvungna kommer våra barn bli att axla det ansvaret, med råge. Det som egentligen redan länge har varit vårt att göra något åt.

Fast det där vet du säkert redan. Men vet då även detta:

Vill du verkligen fucka upp ditt barns framtid så bryr du dig skit i miljön.

Bekännelser från en halvdan autopilot

opinion & reflektion

20140712_bergmoln

Krönikorna har jag föst åt sidan en lång tid men nu är det tänkt att jag ska börja skriva dem regelbundet igen. Sent igår kväll skickade jag in en text som funnits bland mina utkast i över en vecka, men jag tror jag valde fel ämne då jag siktade in mig på flygresor som det talas om så mycket nu. Alltså det är ju aktuellt, men… Ack.

Bland annat Monica Å., Linn J. och Sandra G. skriver om sådant så mycket bättre att jag blir riktigt trött på mig själv. I går var jag bara så nöjd över att jag fått nån slags punkt på utkastet som legat där i flera dagar, men när jag läste samma text i dag så förbryllades jag över att den lät helt annorlunda än jag trott.

Det är dels perspektivet jag stör mig på, alltså mitt eget. Blir liksom så självgott att kritisera resandet då jag själv inte reser så ofta. Sist jag tog ett flyg någonstans var för två och ett halvt år sedan, och gångerna jag har flugit över huvud taget kan man antagligen räkna på mina fingrar och tår. Då är det ganska lätt att placera sig uppe på en hög häst och säga att annat folk flyger för mycket, men marken kommer ju vara jäkligt hård nästa gång jag bokar en flygbiljett för det kommer ju ganska oundvikligt att hända någon gång.

För ett skenheligt område är det minsann.

Typ dagen efter att jag läste Jens Liljestrands krönika Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld, som absolut berörde mig, så satt jag här och kollade upp billiga flygresor, vart som helst, bara någonstans. För nog skulle det va härligt att bara boarda ett plan snart. Man skulle ju tycka att sådant skulle skära sig som, typ, flygbränsle i ett smältande ishav eller något, meeen… nä, inte så att det stör så värst ändå.

Och samtidigt som jag kan sitta här och uppröras över att folk flyger hit och dit så är jag mycket medveten om att om jag bara hade känt att jag själv haft större möjlighet att resa mer, så hade jag ju definitivt gjort det. Tveklöst. Massor.

Och utöver det: Sen när det riktigt kommer till kritan så skulle jag nog ha ytterst svårt att säga åt någon jag känner att nä du, jag tycker inte du ska flyga så mycket. Det får du nog lägga av med. När jag vet att att resa gör människan glad.

Men ni andra, ni kan sluta upp med det. Genast! Egna barn och andras jävla ungar eller hur det var.

Ute på isen

opinion & reflektion

Såg ni filmklippet på den svältande isbjörnen som spriddes från National Geographic tidigare i vintras? På tal om miljö och klimat, som det surras om här och där och inte minst i bloggosfären nu. (Bra prognos för 2018 på det sättet i alla fall.)

När forskare säger att björnar kommer dö ut, så vill jag att folk ska inse hur det ser ut. Björnar kommer svälta ihjäl.”, sa fotografen Paul Nicklen. Jag vill inte se hur det ser ut men jag tittar i alla fall. Jag håller med Paul. Vi borde inse hur det ser ut.

20180128_is_002

I söndags körde vi förbi en massa folk som letat sig ut på isen och jag har aldrig förstått den där driften att bege sig ut på den. Extremt onaturligt beteende, kallar jag det på Instagram, och jag får en del medhåll. Ändå känner jag mig som att jag missat något i min uppväxt kanske, som att jag saknar någon purösterbottnisk del som skulle få mig att uppskatta isvandring och antagligen också villaliv. Att åka båt, supa på färjor. Vem vet.

I fjol frågade jag ett flertal personer om vad det är som lockar så med isen. Nytt perspektiv, var det någon som sa. Det kan jag ju ungefär förstå ändå.

20180128_is_001

Jag har hört hur folk pratar om det, hur innerligt de längtar till att kunna traska ut på den varje tidiga vinter och hur de sörjer att isarna blivit svaga varje tidiga vår. Det verkar vara så djupt ingrott det där begäret att ta sig ut på de frusna haven eller sjöarna eller annars åarna, nästan som en instinkt.

Men jag har inte den. Jag håller mig på tryggt avstånd och mår lite illa utav hur plant och öppet det är när vi korsar det frusna vattnet på låga broar. Och jag tänker att människorna där ute är lite som isbjörnarna. Eller att det finns någon parallell där i alla fall. Som att situationen är i längden inte hållbar. Vi tar ut det sista. Tills det brister.