Behagligt men obehagligt

dokumentation & situation

20190425_hiss

Gick upp på vinden innan jag gick till jobbet i morse. Väderleksprognoserna lovade att temperaturen skulle nå 19°C och termometern mot nordost pekade redan på 10 grader klockan sju på morgonen. Därför började jag dagen med att bläddra igenom jackorna i vindsgarderoben. Dags att byta ut yllekavajen mot en tunnare yllekavaj.

Det blev för varmt ändå, förstås blev det det. Och jag provade en tunn jeansjacka men skakade den av mig och sa att det går inte, jag kan inte gå omkring i jeans när det bara är… april, hade ju varit korrekt, men jag råkade säga maj istället. Just då var jag faktiskt riktigt övertygad om att det var början av maj. Det är bara slutet av april. Och folk ooh:ar och aah:ar över vårvärmen och visst är det skönt för kroppen och själen. Psyket… där har vi en splittrad historia.

Så länge man ignorerar varningssignalerna för hur onormalt det är med fenomen som seriös ”vårvärme” på våra breddgrader — som den ena hjärnhalvan envisas med att pipa ut med jämna mellanrum — så var det en skön dag ändå. Behagligt att få en fläkt av sommaren. Såg första personen i shorts när jag cyklade till jobbet. Det var väl ändå att ta i lite, tyckte jag.

Jag jobbade halvdag. Strosade omkring på loppis direkt efter jobbet, lät det ta tid sådär som jag tycker om när det får. Cyklade hem, Blenda vaknade från sin tupplur, gjorde mat, åt. Sen gick vi ut, alla tre, till butiken och med vägarna förbi tre lekparker. De ligger inom 500 meter från vårt hem.

20190425_gunga

Mest folk var det på den längst bort, Klemetsögatans lekområde i Klemetsöparken. (Lite fantasilöst namn kan jag tycka?) Faktiskt var vi helt ensamma i de två andra. Lagmansparken, som vi ser från köksfönstret, var för ovanlighetens skull helt tom. Den på Urmakaregatan är den mysigaste av dem tre, liten och lummig. Men har inga gungor för de minsta, och inget staket ut mot gatan… om än en väldigt lugn en. En mamma med sin bebis lämnade den parken precis då vi anlände. Men i Klemetsöparken, där var det fest.

Hörde ganska mycket svenskt tal i parken vilket gjorde att jag kunde pusta ut på ett annat sätt — annars alltid lite nervös för att nån ska komma fram och börja prata finska med mig och jag ska återigen behöva hamna i en obekväm situation där jag framstår som precis lika hopplös som jag är. Men nu kände jag mig mer som hemma och då var jag inte rädd för det. Fy FAN vad jag måste lära mig finska alltså. Men HUR? Tröskeln och skammen blir ju bara högre och större för varje år. Avgrunden djupnar. Ahhh.

Jag tittade lite på de olika mammorna (fanns ett par pappor också — jag var bara totalt ointresserad av dem) och funderade om vi kunde bli kompisar. Typ parkkompisar. Lekområdesbekanta. Kunde jag bli en sån som går till parken med Blenda under våra lediga dagar? Rent av ensam? Eller, alltså, bara vi två? Vi har nästan alltid gjort sånt tillsammans alla tre. Det är trevligt, förstås, att vara där ute och faktiskt känna att vi är en familj mitt i den här verkligheten som heter världen. Men det slog mig bara att jag inte har en aning om hur det där lekparkslivet som morsa ter sig. Är det som på film? Lär man känna folk där? När man nickat och småpratat fem-sex-sju stela ord ett par dagar i veckan, några veckor i sträck, plockar nån fram en termos då och frågar ”Vill du ha kaffe?” och så vågar man plötsligt dela samma trepersonersbänk? (GUD så jag ändå avslöjar mig som en äkta finländare här, haha.)

Hur som helst, jag tänkte att det kunde vara trevligt, det med. Kanske synd att missa sånt. Ska försöka gå till parken mer, såväl på tumis som en trepersonersfamilj, bestämde jag mig glatt för. Det var en glad stund. Gladde mig åt att jag imorgon ÄNTLIGEN ska träffa Elsa (och Signe!) igen. Gladde mig åt att jag trots klimatångesten känner att jag tinar upp och vaknar ur min dvala. Gladde mig åt att det börjar kännas både möjligt och rimligt att ta sig ut ur sitt ide.

Sen gick vi hem och på parkeringsplatsen utanför butiken fanns fortfarande en stor, smutsig snöhög. Uppe på den brunvita snön klättrade tre barn — alla med bara ben och bara armar. Det var en sådan surrealistisk vy. Som ett sånt där typiskt kollage som brukade cirkulera på Tumblr för sisådär sju, åtta år sen. Bakgrund från en bild, människor från en annan. Två olika kontexter sammansatta till en. Jag blev helt hänförd och bara stirrade. Nändes, ångerfullt redan då, inte ta ett foto.

Och temperaturen? Den nådde 22°.

P.S. Jag tog förresten häromdagen ett test som gick ut på att rangordna klimatsmarta val enligt effektivitet. Tyckte det var kul och lärorikt! Förutom att jag uttrycker det onödigt krångligt och fasen inte lyckas förmedla det på nåt annat sätt heller, så låter det väl inte jättesvårt? Tja, jag fick 32% rätt. Du då?

Annonser

Den svartvita mjölken

opinion & reflektion

Såg ett av otaliga klipp ur intervjuer med Greta Thunberg som cirkulerat, tror det var från då hon gästade Skavlan (som jag ej kan se på p.g.a. blir så frustrerad på karln, har inte sett ett avsnitt på fem-sex år och jag kan alltså FORTFARANDE inte låta namnet gå förbi i en konversation eller blogginlägg utan att ba: nope) — och hon pratade om hur hennes asperger får henne att se världen mer svartvitt än andra, som majoriteten utan en diagnos inom autismspektrumet, tenderar göra.

Bra meningsbyggnad Linnea! Men you get the gist.

I alla fall. Det fick mig att fundera på att den förmågan ibland tycks vara precis som vad behövs för att inspirera och ledsaga andra människor. Nån som är tydlig och säker. Som att vi behöver en kompass, någon som visar oss det vita och svarta på vår moraliska färgkarta och gärna belyser de tu ändarna med blinkande neonljus också.

Det blev en lustig kontrast till hur det de senaste åren känts som att folk bara blivit mer och mer svartvita. Att så många så innerligt gärna verkar VILJA leda och hur detta i sin tur blivit nåt som jag tycker att blivit tröttsamt. (Medan Thunberg, å andra sidan, inspirerar!) Blir fan trött på mig själv redan för detta inlägg för det känns som ett typiskt s.k. ”åsiktsinlägg”. Så störigt koncept. Är min ÅSIKT då. Heh heh.

Grejer och fenomen ska så gärna sorteras in i BRA och DÅLIGT och nån nyansering där emellan tillåts helst inte. (Japp sådär som jag gör med stackars Skavlan, med andra ord!) Samma regel gäller om nån försöker göra en bra sak — gör hen samtidigt något dåligt så vinner den sidan. Sen är det förstås onödigt eller rent av KORKAT att fokusera på saker som vi faktiskt KAN påverka/avgöra, eftersom att de oftast hör till de mindre eller bekväma och motsvarar inte vad som krävs. Så med andra ord är det löjligt och poänglöst och dessutom *PrObLeMaTiSkT* att du köpt tvättnötter och kör maskinen på ekoprogrammet FÖR du duschar ändå i över en kvart och använder fortfarande ett skurmedel som antagligen är helt fullproppat med tveksamma kemikalier.

Pust. Folk pratar om perspektiv men ibland känner jag väl lite att det blir FÖR brett, FÖR utzoomat. Eller känner jag mig bara hotad och träffad? Nja, fast tja, kanske till viss mån, men egentligen känner jag mig ganska okej med att vara något av en hycklare i vissa avseenden. Har liksom varit värre, heh.

Hade en befriande mini-aha-upplevelse då jag formulerade det för mig själv att jag kan få välja gråskala. Det måste inte vara 0 eller 100 procent. För 30, 70 eller 50 procent är i alla fall nåt, och bättre än inget eller allt. Och det här VET vi förstås allihopa, men det är så lätt att ändå omedvetet fastna i resonemanget att den som redan gör en del ska faktiskt göra ALLT medan andra inte egentligen ska bry sig över huvud taget för det är ingen vits. (??!?!!)

20190126_vaeg

Att gå på gråskalornas väg, eller dylik övertydlig bildtext. 😌

Det här tänkte jag på i morse då jag hällde havremjölk i mitt kaffe. Förr, för inte så många år sedan, kändes det lite som att göra sig till att ta annan mjölk än komjölk. Som att lajva vegan men landa pladask på skenhelig, vet ni? Som att det inte riktigt var ”min” mjölk? (Herregud!) Nu tänker jag: lol. Att jag gick på den bullshiten!

Lite hyckel är ändå bättre än total passivitet! Gråskaliga val > apatiska. Så vi börjar där och så ser vi vart det leder. Detta inlägg är väl mer ett tips än nåt annat — om att det är tillåtet att dela upp i många små val istället för ett fåtal stora. Det är också bra.

Energi- och galleriklustret

opinion & reflektion

Häromdagen snubblade jag över återvinningsköpcentret i Eskilstuna. Inte bokstavligen då, men det tycker jag att vi kan förmoda att ni förstod, hehe. Köpcentret heter ReTuna och är alltså en ”återbruksgalleria” där nästan allt som säljs är återvunnet. Så spännande koncept tycker jag!

”Butikerna i gallerian förädlar, reparerar och omvandlar gamla saker till nya saker, som de sedan säljer vidare. Vi kallar det återbruk – ett klimatsmartare sätt att bedriva handel.”
retuna.se

Som miljö- och klimatangstande Vasabo, och en som dessutom går kokosbananas av att tänka ut *Nya Projekt™*, så är det förstås omöjligt att inte fantisera om samma tematiska framtid för nåt av köpcentren i stan. Exempelvis Rewellcenter förstås, som fasen redan har det annars så trista men i detta fallet alldeles ypperliga namnet klart! ReWell.

Ja ja, tyvärr finns det ju en hel del affärsverksamhet där redan men alltså vilken dröm om ens ett hörn kunde ägnas åt sånt här. Eller om den röda tråden genom hela affärskomplexet kunde styras mot ekovänlighet. En grön tråd.

Eller är en grön galleria vad som ska ske med Wärtsiläs utrymmen i Vöråstan då de drar vidare till Vasklot? Herregud JA, det känns så självklart nu! Naturligtvis ska de förvandlas till ett affärscentrum med fokus på klimat och miljö. Såklart utrustat med en energialstrande och -samlande spinningsal med en dynamo på varje maskin, eftersom att 1) det är en trevlig och kul idé, 2) tekniken finns ju och 3) många bäckar små ändå. KOM IGEN ENERGIKLUSTRET!!

Det finns massor av miljövänliga möjligheter för den gröna gallerian! Jag föreställer mig skomakare, skräddare, urmakare, möbeltapetserare, elektronikreparatörer — allt som uppmuntrar folk att reparera istället för att konsumera.

Omsorgsfullt kurerade antikvariat, antikhandlare, konstgallerier, möbel-, leksaks- och klädbutiker. Sparsamt med loppiskänsla, men rikt med vintage. Saker med historia, en egen berättelse. God kvalitet. Ändå snällt åt plånboken. Ännu snällare åt planeten.

retuna-fika

Bild från retuna.se.

Kan inte hejda mig från att fantisera vidare. Plastfri matvaruaffär, förstås med varorna fria från andra stora miljöbovsämnen också. Förpackningsfri lösviktsbutik kunde också vara nåt. Restauranger inriktade på närodlad säsongsmat — en för fine dining, en för avslappnat hygge. (Tänk bakad potatis, rostade rotsaker, rågbrödssmörgås med ägg och rädisor, bondbönewrap med tranbär och ärtskott, pulled havre-biff med potatismos och lingonsylt. MYSIGT!) Bar med utbud från Kyrö Distillery, Keppo Bryggeri, Bocks Corner Brewery och Jacobstads. Finns säkert flera. (Tänker också på det där Sundomvinet, som dock inte produceras för att säljas, men nog skulle det vara najs.)

Resebyrå specialiserad på att pussla ihop tågresor till utlandet åt en. (Tycks vara jävligt knepigt att greja själv?) Presentbutik med hållbarhetstänk i både själva gåvan och inpaketering. Miniutrymmen reserverade för pop-up-butiker, såklart. Nåt av dem med minikök för en restaurangdagsvibb. Kanske så att personer kan boka det en kort tid åt gången? Helst med förtur åt invandrare och långtidsarbetssökande.

Café med rättvisemärkt, hederligt kaffe och inga takeawaymuggar som inte kan diskas och användas igen. I min fantasi är förresten cafét sammanbyggt med en harmoniskt grönrum med extremt bra syre av all växtlighet, där man får slå sig ner under frodiga gullrankor och ampelliljor, mellan lummiga aralior och palettblad, och njuta av sitt kaffe eller, ni vet, instagramma bilder på det. Och! I andra änden av caféet med grönrummet finns en blombutik, för alla växter som trivsamt fyller grönrummet är sådana som det är relativt lätt att ta sticklingar från, och sådana får man sätta in en beställning på och hämta när den fått rötter. Om nån inte redan råkar stå och vänta på disken.

Ja, ni fattar! Så många möjligheter! Tror jag faktiskt skulle kunna fortsätta men blir rädd att låta som att jag tappat all verklighetsförankring. Men ni, kära läsare och insnubblare, får gärna ta över stafettpinnen!

Om ni spinner vidare på den gröna tråden, vart för den er då?

Palmen står så grön och grann i stugan

opinion & reflektion

Jag försökte blogga i fredags, men så blev jag avbruten av ett gurglande i horisonten. Sen sa det SLURP och så var det tisdag. Flera dagar rann ner, i ett huj, bara sådär. Det händer så ofta nu för tiden.

Jag går omkring och har lite feber och mår generellt illa, men inte tillräckligt för att vara helt sängliggande. Bara lagom självömkande och orkeslös. Fast, det är jag förvisso alltid.

20181122_lb_001

Bild i chokladtoner, ty matchning är a och o.

Nu sitter jag här och funderar på choklad och palmolja eftersom att en kompis delat en länk till denna lista över julgodis med palmoljefyllning. Så att säga. Det är en ganska kort tid som jag försökt undvika palmolja och först kändes det motigt, att urvalet ska begränsas så extremt. För det som återstår är verkligen jättefuttigt. Försökte mig till exempel på lösgodis häromdagen, lol. Det var ju ett ganska kul practical joke jag gjorde på mig själv. Gick ett varv runt hyllorna och fick sätta tillbaka den tomma påsen.

Det känns förstås trist på ett själviskt plan, utöver att det är fan obehagligt att palmolja finns i så mycket. Men sen märkte jag att det fanns en viss lättnad i att slippa alla de där alternativen. (Och inte bara för att det känns bra att göra medvetna val.) Nu då jag lite börjar ha koll på exempelvis vilka chokladprodukter som innehåller palmolja så behöver jag inte ens överväga dem. Som den typiska bortskämda samtidsmänniskan jag är så blir jag ändå bara stressad av för många alternativ. Så länge Fazers blå, röd, salmiakchoklad och de där små stängerna med karamellkrokant & havssalt är palmoljefria så hålls jag egentligen väldigt nöjd.

Och sen konfekten då. Hela den där klumpiga förpackningen för ganska få och små bitar choklad. En tredjedel av dem gillar man egentligen inte ens så värst, men de går nu ner. Det är väl traditionen kring konfektasken som är det speciella? Att skicka runt den, att välja noggrant, att ta en bit. Att inte börja på nästa lager utan familjemedlemmarnas godkännande. (Bli hutlöst snopen om inget nästa lager finns.)

Här började jag precis leka med tanken att göra egna, små, maffigt smaksatta chokladbollar istället. Apelsin, kaffe, whisky, kardemumma, tranbär, och så vidare. Doppa dem i smält choklad? Vitchoklad? Som en jultradition alltså som tydligt skiljer sig från vanliga chokladbollar, och inte finns på kartan resten av året. Kalla dem julbollar, förstås.

20181122_lb_002

Chokofreak_83 och Chokothief_17.

Det är så ofta vi säger, skriver, hör och läser att det viktiga är att vi ”är medvetna”. Men det stämmer inte och det tycker jag att vi kan behöva påminnas om. Det viktiga är att vi gör medvetna val. Det är våra handlingar som gör skillnad.

Jag blir SÄRSKILT ytterst besviken på föräldrar som vägrar lyfta ett ynka finger för miljön men gärna ett hånfullt ögonbryn åt klimatkrisen, men det är kanske ett annat inlägg.

I min kompis länkdelning så dök det upp några personer som skippar palmoljan och gjort det betydligt längre tid än vad jag gjort. Blev glad! En av dem sa att man inte kan kräva av vanliga människor att bojkotta palmoljan, utan att det borde restrikteras utav myndigheterna. Håller med om att det borde så.

Men vet inte om jag tycker om att saken lyftes fram som att det istället vilade på högre instansers axlar. (Hehe, här kan nån passa på att skrika ”censur” va!) Det känns lite kontraproduktivt. Som att det finns två sidor och vi kan bara pusha på den ena, alltså. Inte avsiktligt, men att det ändå blir som att det då kategoriseras under ”Det Kan Ingen Kräva”, om ni förstår vad jag menar.

Man ser ju sånt nu som då, i dylika diskussioner. Jag oroar mig alltid att det sprider inställningen (eller apatin) att det vilar på någon annans ansvar att reda upp det där — inte mitt, så framtills dess kan jag forsätta som vanligt. Det är bra om man skippar palmoljan, det är jättebra om man OCKSÅ mejlar producenter och politiker.

Visst ÄR det också högre instansers ansvar att skydda jorden (med allt vad det innebär), men… fri vilja ändå va? Så då kan man välja snasket utan palmolja så ofta man bara står ut med tanken.

Hur uppfattar ni såna här inlägg och artikeln i fråga? Jag läser inte sånt som uppläxande aja-baja, eller krav, utan mer som seriös uppmaning och bestämd uppmuntran. Skulle egentligen gärna kunna kräva av folk men de gör ju som de vill. Men som Alfred sa: Man kan kräva av sig själv.

Hur som helst är jag kanske ganska sen på bollen. Hur gör du?

Årets julklapp! Klapp klapp! Applåder!

inspiration & kreation

Läste ni att i Sverige blev årets julklapp ”det återvunna plagget”? Sjukt inspirerande! Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till julklappar och sedan några år ger jag egentligen varken bort eller tar emot, men, eeh, behöver ni hjälp med att hitta årets julklapp åt nån så anmäler jag gladeligen mitt intresse att agera som er personliga loppare.

Och tänk vilket paradigmskifte årets julklapp pekar på! Blir något huvudvindad, eller hur vi svengelskt ska uttrycka det. Länge var ju loppis något som sågs ner på (därav den ursprungliga sarkastiska benämningen) och fortfarande är det tämligen vanligt att folk tycker det är smutsigt och ofräscht. Likhetstecken tenderar sättas mellan andrahand och sekunda både i kvalitet och status, men vi har kommit allt längre ifrån allt sånt. Begagnat har gjort en klassresa — det har fått namnet vintage, det har stigit i pris och det har blivit allt mer eftertraktat. Oklart i vilken ordning.

Men det här gäller kanske framför allt möbler, porslin och övriga interiörsprylar. Jag var verkligen inte förberedd på att loppade plagg skulle betraktas som helt god etikett att paketera in och ge bort! (Och detta utan att man hittar en mint-condition Chaneldräkt från några decennier sen, antar jag.) Välkomnar det med öppna armar förstås.

20180124_ylle.jpg

Slumpmässigt loppat plagg som det redan fanns bild på i arkivet och således får illustrera detta inlägg: En (vid fototillfället ytterst dammig) kofta i 100 % ylle som jag köpte på loppis för ungefär ett år sedan. Den är kort i modellen och jättevarm. Jag föll särskilt pladask för knapparna som är rundade, glansiga, svarta och kantade i mässing. Som en rad med mysteriösa djurögon i en mysigt mörker.

Och koftan bara växer för varje gång jag använder den, alltså bildligt talat, trivs SÅ bra i den! Tänker mig att jag fortfarande ska ha den när jag är en krokig gammal tant med boobsen nere vid midjan både utav gravitationseffekten och extremt krum hållning. Koftan ska just och just täcka dem alltså och det ska va JÄKLA GULLIGT bara så ni vet.

Skrev redan om detta på instagram men passar på att tipsa här också om att hålla korpgluggarna öppna för accessoarer på loppis, ifall att det känns främmande att svepa in gamla paltor i julpapper, men ni ändå inte vill svepas med i konsumtionslavinen och vill testa något annat.

Det finns chans på SÅ många urfina bälten, väskor, börsar, scarfar och så vidare om ni bara håller utkik. Ofta kan man göra fantastiska fynd i gedigna naturmaterial med finfin patina och personlig vibb. Kolla etiketterna efter både material och märke, som ofta ger en ett hum om ålder, och skippa allt som känns nyare än tio år gammalt. Lajva Kitty Drew på 2000-talet och sätt nån timme på att genomsöka nätet på alla ledtrådar ni kan hitta om ert fynd. För anteckningar, för sen ska ni förstås plita ner allt ni luskat ut på ett fint julkort som ni överräcker med paketet.

Tadaa! Årets julklapp! Klapp-klapp! Applåder!

Väldigt mycket roligare än nån grej från den förskräckliga Black Friday-rean kan jag tycka, men det är väl en åsiktsfråga som så mycket annat. Tänker att loppisprylar i julklapp kan vara väldigt laddade i en del kretsar. Som, en del skulle aldrig köpa en begagnad liten prydnadskudde ens medan andra gladeligen badar i loppade simdräkter (jag). Hör man till den förstnämnda gruppen känns det knappast så kul att få en gammal ylletröja eller silkesmorgonrock av okänt ursprung i paketet.

Var drar ni gränsen? Är inte så känslig själv. Att hitta använda näsdukar i kavajfickorna är inte JÄTTEFRÄSCHT, men jag låter det inte hindra mig liksom. Och så länge ett plagg ändå doftar okej så orkar jag sällan tvätta det innan jag tar det i bruk. Hehe. Väntar mig att folk ska uppröras här! Blev du väldigt äcklad ska du nog inte läsa vidare.

För själv tyckte jag att det tydligaste exemplet på när gränsen blev nådd är när jag såg en dubbeldildo hänga över räcket vid ett bord jag precis höll på att inventera. Liksom, den bara hängde där, i det fria, inte som oanvänd inne i en förpackning eller nåt. Jag satte hastigt tillbaka kameran jag fortfarande ångrar att jag petade på och avlägsnade mig smått förfärat. DÄR gick det nog för långt ändå va.

Det bor en orangutang

opinion & reflektion

Har ni sett brittiska supermarketkedjan Icelands julreklamfilm? Den med orangutangen? Britterna kommer inte se den på tv i alla fall för den ansågs ”för politisk” och förbjöds således från att sändas. Vilket antagligen var jättebra? För hade det inte hänt hade ju knappast jag (m.fl.) sett den.

Det handlar alltså om palmolja. Som finns i så gott som allt. Jag har skjutit på och undvikit att tänka på saken därför, det känns som ett sånt överdimensionerat projekt, och det har funkat sådär som det brukar göra för människan att vara ganska samvetslös — faktiskt alldeles utmärkt.

Inte känns det ju jättebra. Utmanar härmed mig själv att mer aktivt börja skanna igenom innehållsförteckningarna i jakt på palmoljan och välja de som är utan. Jag gör ju redan så med gelatin och löpe så jag har i alla fall vanan inne.

Tror det också kan vara helt nyttigt med bättre koll på det. Minns ni förra hösten då flödet fylldes av #metoo-inlägg och fast man alltid vetat att sexuella trakasserier är ofantligt vanliga och så gott som varje kvinna råkat ut för nåt som inte hållits innanför ramarna för vad som är okej, så blev man ju ändå chockad? När statusarna aldrig slutade komma? De var överallt överallt överallt.

Är rädd för att det kommer vara lite samma fenomen med palmoljan. Jag vet ju att den finns i så gott som allt men, tja, vet inte om jag är förberedd på vad det verkligen betyder.

Usch fan jag får sån jävla ÅNGEST över allt vad vi håller på med. Saboterar klimat och miljö och SÅ mycket djurliv och växtlighet och inte nog med det utan också FRAMTIDEN FÖR VÅRA BARN.

Fast ärligt är jag inte insatt. Jag vet bara ytskrapet, resten blundar jag för. Jag borde sätta mig in i situationen och forskningen mer, men… jag håller det på armlängds avstånd. Försöker att inte tänka på det för mycket, samtidigt som jag försöker öka på hur jag drar mina strån till stacken. Det mildrar ångesten en smula — små smulor av ett tröstpris.

Och att sätta lite medvetenhet på att aktivt välja bort palmoljan är i alla fall ett strå. Att signalera att den här lilla människan som är jag, den här lilla människan bland miljarder andra på den här enda planeten, inte är okej med situationen.

Helgen, veckan, loppis, kompis, bebis

dokumentation & situation

20181031_hag.jpg

Hej hej och glad Svenska dagen! Fast bilden är en Halloweenhälsning. Men krumma gamla trollpackor (och deras katter) kan också vara finlandssvenskar så den får dubbelagenta.

Jag är inne på min andra dag i gräsänksveckan. Alfred har ett galet schema och åker land och rike runt för att göra föreställningar. I går var han i Tammerfors, i dag ska han till Uleåborg. Han skickade nyss en bild från Bennäs tågstation, d.v.s. mina hemtrakter (grannbyn), dit det tar en dryg timme att köra bil meeen han har nu åkt buss och tåg i nästan tre timmar för att komma dit. Heh heh. Skulle vara helt trevligt med tågförbindelse mellan Vasa – Bennäs/Jakobstad. Nu måste man åka en omväg via Östermyra. (Alltså Seinäjoki, men det är ju trots allt Svenska dagen.)

Och jag sitter här och tänkte klämma in lite bloggtajm innan det är dags för Blenda att vakna från sin tupplur. Har knappt suttit här vid skrivbordet på flera dagar. Gårdagen gick då, som ni kanske räknat ut, åt att umgås med Blenda. Jag har inrett en liten biblioteksvrå i lekhörnan hennes (läs: satt några böcker i en låda på golvet) och den var en stor succé. Vi lekte mycket, gick ut på promenad till Minimani, via loppis på hemvägen men Blenda blev så otålig att jag inte gick igenom hela sortimentet ens. Hann ändå sätta vantarna på några grejer.

Har ni hört talas om Klimatklubben? Den är precis vad det låter som, men lånar skaparnas egna ord för att beskriva ändå: ”I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans är vi starka. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, sätter press på företag och politiker och peppar till förändring hos både oss själva och andra.” Ni kan också följa dem på instagram, det gör jag och hakade på deras #secondhandkap-uppmaning med gårdagens fynd.

20181105_loppis

1. Vida byxor, plisserade i sidorna. Nån gång i tiden tillverkade i Kokkola, Finland. Här är förresten ett ord vi inte stöter på så ofta som vi borde dessa tider: ”byxkjol”.
2. Handväska i krokodilskinn (??), otäckt egentligen men använder ju begagnat läder sååå. Kommer dock ej ifrån att exotiska djurhudar känns lite mer groteskt än sedvanliga ko/gris/får men är det faktiskt så då? Det är väl tvärtom de senare (+pälsfarmning) vars produktion inte är så jävla hejsan alls.
3. & 4. Färgblocksstrumpbyxor & cirkusdjursbody åt barnet. Från PO.P resp. H&M.
Bonusmaterial: 5. Katt, mammas & pappas. 2004 vintage.

Tänker ofta nu för tiden på att trots att det KÄNNS som att jag drar mitt strå till stacken angående klimatet så känner jag ännu starkare att jag ändå inte alls gör tillräckligt. Vi är säkert väldigt få inom västvärlden och/eller i-länder som gör det, och se nu vart det fört oss. Och nu är vi här och vi VET hur vi ska bromsa in klimatförändringarna men vi vet också INTE hur, för det är så mycket som känns så ”extremt” och främmande. Vet ni hur jag menar? Men om vi bara såg dem som småsaker. Inte som ett stort massivt jävla projekt men som faktiskt en myrstack. Tusentals små strån. Som vi alla hjälps åt att dra in. Vilka bidrar du med just nu?

Att handla på loppis är för den delen verkligen ingen uppoffring. Och det är ju fortsättningsvis konsumtion hur man än vrider och vänder på det. Men det är ju bättre än alternativet. Det verkar inte säkert så utifrån sett, men jag försöker och har också börjat loppa smartare. Färre plagg, för det har länge varit kläder som varit min stora akilleshäl. Tänker igenom mer kritiskt.

Men vissa saker märker man ju inte före plaggen redan är inhandlade, eller så förändras nåt i tvätten eller kroppen. Som att blusen jag hade på mig i lördags glipade kring bröstområdet. Blev ganska irriterad på det och nu funderar jag så här: Jag gillar skjortan men vill jag ha kläder som faktiskt gör mig irriterad av att bära dem? Hmm njaa tjaa. Jag har inte tänkt den tanken till slut ännu och jag menar vi märker ju alla vartåt den bär av. Men jag är okej med att låta den ta sin tid.

Jag var i flera år så frestad att rensa min garderob, men jag kom mig aldrig så långt att jag kunde göra mig av med något. Jag satte plaggen i lådor, jo, gömde undan dem… öppnade dem ett halvår senare och plockade ut plagg som jag plötsligt kaaanske ville ha igen. Och så höll det på en lång, lång tid. Sen plötsligt en dag var tiden mogen och det var inte lika skrämmande att göra sig av med lådorna. Det kändes inte som en stor förlust att inte längre ha tillgång till de där kläderna. Allt har sin tid, som de säger.

20181103_el.jpg

Och sen helgen! Hade jag en bra lördag? Fy fan ja!! Gick ut med Elsa och det var så roligt och fint. Det skulle räcka gott och väl att jag bara har så kul och trivs så bra i hennes sällskap — men dessutom lär jag mig mycket om mig själv och om andra från henne. Det är så ofta jag nu för tiden tänker på något som Elsa sa och så mejkar saker lite mer sens, och så tänker jag snällare tankar både om mig själv och andra. Fatta vilken ynnest! Är så upp över öronen förtjust i denna ljuva, äkta, kloka… eeh, vill säga typ älva eller något annat förtrollande, men det skulle kanske ge lite FÖR mycket manic pixie dream girl vibes ändå.

Ja ja ursäkta ska sansa mig, blir bsra lite into it, så roligt med nya vuxenvänskaper.

Hur som helst. Bra samtal med henne, Petter och Anka, sådana som fick mig att känna mig riktigt pigg i själen följande dag trots att kroppen (och huvudet) var trött. Tjusig musik bland annat från Carla som uppträdde med Ginger Sisters, bra stämning. Bara en riktigt toppenkväll på alla plan! Behövde inte ens komma hem till en skränande Blenda utan hon hade hunnit somna om, heheh.

Okej, under tiden jag har skrivit detta inlägg har jag för övrigt torkat bajs från golvet för andra gången i dag. Klockan är kvart över elva. Kommer bli superfestligt om dagen fortsätter i samma bana!

Dags att ta in Blenda. Hennes tupplur blev längre än jag tänkt men jag lossar på tyglarna den här veckan och är frikostigare med… ehm… mina pauser. För herregud det här att ensam ansvara för och ta hand om en ettåring från tidig morgon till sen kväll. Det är tungt ju?? Who knew!!

Andra alternativ, andra resultat

opinion & reflektion

Scan10006

Jag hör allt mer ofta att vi närmar oss miljöfrågan ur en skev vinkel när vi vill utmana individen till att leva hållbart nog för att bromsa på klimatförändringen — att det är upp till politikerna att navigera oss förbi det isberget, innan det smälter. Att individen är i stort sett maktlös gentemot företagen, de stora producenterna, jättarna. Vi är helt enkelt för små.

Som denna artikel av Martin Lukacs på The Guardian säger, så håller vi oss sysselsatta med att försöka gröna våra personliga liv genom att installera solpaneler och köpa påfyllbara pennor, medan stora företag fortsätter som vanligt och gör våra ansträngningar värdelösa. Det är blott hundra företag som är ansvariga för 71 % av koldioxidutsläppet sedan år 1988. Hundra! Så ni kan ju bara försöka föreställa er vilka enorma mängder just de företagen de öser fram, fast det är ju omöjligt att få ett grepp om.

”You tinker with those pens or that panel; they go on torching the planet”, skriver Lukacs.

Och visst håller jag med. Visst är det fan där nån borde ingripa och det GENAST HETI STAT.

Men jag blir ändå besvärad.

Jag blir rädd att många ska höra om den skevheten, tänka jaha men då så, och fortsätta som vanligt. Full fräs tills det tar slut. Från ALLA håll.

Hej hur var det förresten nu som Einstein definierade galenskap? VA?

Ta nu återigen den civila luftfarten som exempel, som vi så ofta gör dessa dagar. (Läste nånstans att den liksom blivit något som vi använder för att kanalisera vår miljöångest. Var det kanske i Peppes blogg?) Säkert är det väl så att den sist och slutligen utgör en ganska liten bit av isbergets topp, men… men än sen då? Den måste väl ändå begränsas den med? Så kan vi börja styra ner oss på jorden igen innan vi störtar?

Vi kan ta cykeln istället för bilen. Vi kan skrapa disken istället för att skölja den innan vi sätter den i diskmaskinen. Vi kan köpa inhemsk potatis istället för importerat ris. Ni fattar. Vi kan välja lite annorlunda bara. Så ofta vi bara kan. Ju mindre sak, desto lättare borde det vara. Släck lampor, dator och annat som drar el. Skär ner på köttkonsumtionen. Stäng av kranen när du borstar tänderna. I detta hushåll kunde vi definitivt bli bättre på att planera måltider istället för att låta mycket av det som handlas bli till matsvinn. Jag borde också lära mig att prioritera närproducerat och säsongsbaserat framför exotiskt och nyckfullt. Bland annat.

Vi kan göra en massa små val som kanske inte känns fullt lika smidiga som det vi är vana med, men det är sen kanske inte heller tänkt att det ska vara helt bekymmersfritt,  obetänksamt lätt.

Faktum är väl att ”lätt” är precis det som lett oss hit?

Oavsett om man tror att ens insats är i stort sett meningslös eller inte så är det väl fasen ändå bättre att försöka i alla fall. Istället för att fortsätta precis som förr och förvänta sig att nåt ska förändras. Det låter ju inte riktigt klokt.

Så dags att välja det andra alternativet kanske?

Drömmen om att inte flyga

opinion & reflektion

rulle032

Ett foto från en analog rulle. En resa för ett par år sedan. Ett fönster i Tallinn.

Vi flög inte alls den gången. Vi åkte tåg, färja och buss till Helsingfors, Tallinn, Riga och sen tillbaka igen. Orsakerna låg fördelade mellan att spara pengar och på miljön men inte på äventyrskänslan. Det är så lätt att romantisera den gamla tiden när det tog veckor att korsa Atlanten och tågen fortfarande tuff-tuff-tuff-tuffade på i relativt sakta mak, ni vet.

Och det är förstås svårt att återskapa svunna tiders charm, men vet ni, det är inte alls illa att resa på det sättet vi gjorde. Att åka buss från Tallinn till Riga kostar cirka 5-7€ per person och tar drygt fyra timmar. Och jag tycker om vad att åka buss gör med mig. Jag lutar mig bakåt, tittar ut genom fönstret och slappnar av. Låter tankarna vandra. Drömmer mig bort, inte sällan till vyerna jag fångar glimtar av. Det får ta den tid det tar. Jag är bara med.

Fast klart jag också förstår charmen med att nå sitt resmål så snabbt som möjligt. Herregud, är väl ingen komplett galning heller.

Men nu sitter jag här — nedslagen och uppjagad av klimatrapporter jag inte vågar läsa allför ingående — och tycker att det känns lite vemodigt att tänka på att det som förr kallades att resa i nutid tycks handla så mycket om att vistas. Vet ni?

Det blir allt svårare att komma ifrån att den civila flygfarten, flygandet för nöjes skull, bör avta. Den bara måste ju det. Allt vi gör som förstör måste minskas. Men det är så lätt att röra sig i en cirkel på tryggt avstånd runtomkring miljöfrågan.

Jag tror ni märker att jag gör det nu också.

Så. I väntan på att någon uppfinner den miljövänliga teleportören, och att politikerna tar itu med sin utmatning att leda folket på rätt miljöbana (VAKNAAA!!), tycker jag att vi — simpla världsmedborgare, vardagens trendsättare och några influencers — kan försöka trycka in lite status och nöje i att faktiskt vara på väg nånstans igen, inte bara i att lyfta och landa. Bara så att det blev åtminstone pikulite mer lockande att välja ett annat alternativ än att ta flyget.

Kan ni föreställa er hur utvecklingen skulle se ut om folk visade intresse för självaste färden också? Tågen, bussarna, färjorna skulle bli allt mer bekväma, smarta, praktiska. Kanske skulle nån få den strålande idén att dessutom inreda dem stämningsfullt. Som att färden faktiskt skulle ses som en väsentlig del av upplevelsen! Som att den faktiskt skulle få förmedla mer, något annat än bara ”…så det var ju smidigt”. Tänk det.

Jag kan för min del knappt tänka mig något mysigare i resväg än att boka en liten tågkupé för natten, knappt bredare än en säng, och somna medan främmande landskap susar förbi fönstret. Vakna och hämta frukost. Eller kanske väckas av en knackning på dörren då frukostvagnen kommer förbi? Och kanske just då åker tåget på en bro över Bosporen på väg till Turkiet och längre österut, eller genom en tunnel i Gibraltar sund på väg till Marocko och vidare söderut, eller kanske stannar det precis vid tågstationen i Sankt Petersburg, och jag är snart hemma igen. Och där får jag sitta i sängen och dricka mitt kaffe, äta mina scones som hållits varma så att smöret smälter ner i dem under marmeladen, blicka ut genom fönstret och känna så här: Detta hade jag inte velat spola förbi.

Hur får vi det att bli eftersträvansvärt att verkligen resa igen? Kan vi lobba för det lite? Är ni med? Hur skulle er flygfria drömresa se ut?

Skräpprodukt av min tid

opinion & reflektion

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.