månskensdans och sommarbris, vemodsvärme och nostalgipirr

inspiration & kreation

Ibland slår jag upp sentimental musik på Youtube istället för på Spotify bara för att få ta del av andra människors nostalgi via kommentarerna. Det känns som att det blir en annan värld där, eller kanske framför allt en annan tid — ibland räcker det med bara en mening för att måla upp en tydlig bild mot musiken i bakgrunden.

Några exempel:


”I was 10 years old catching lightning bugs in the summer moonlight in the front yard with my friends while this was playing on my mom’s AM radio.”

”I moved to New York City from New Delhi in November of 1972. I was 18 years old and wasn’t a very good English speaker. My parents had given me all their savings for me to come and start a life in America. I was terrified when I first got here. I had no house, friends, family, or a job. After I left the airport I flagged over a cab. During the ride, this song played on the radio. I was amazed by its beauty and melody. It gave me a feeling of warmth, and comfort in this new land. Since then, I have developed a chain of laundromats, found love and had 3 children and 7 grandchildren. Nearly everyday I listen to this song. And I have enjoyed every minute of its sweet rythym.”


”So many memories… Singing in the kitchen with my mom. Mowing the lawn in the middle of summer. Driving to work in my first car. Amazing how a simple song can recall so many emotions.”

”Remember hearing this when my dad was in Vietnam. Seemed very sad back then.”

”Funny how the mind works. I had forgotten this song but in the first two measures I smelled a smell, tasted a taste, and felt a feeling I have not felt since 1973.”


”1st song I heard stepping off plane back from Nam. I look at the song in a different light than most people. Don’t take life for granted.”

”Reminds me of the trailer park I lived in as a young kid. The road was not even paved (South Mississippi) LOL. My dad was in the military and had just come back from Vietnam and I remember my mom waiting for him to come home from work. Miss you both so much….your son Richard.”


Råkade sig att Vietnamkriget blev ett återkommande tema i folks minnen, men så var också alla låtar från år 1972.

I alla fall, gillar man den här typen av musik så kanske en spellista jag petar på ibland kan intressera. Ville ha grunden i sån musik som det ibland känns som att bara spelas på såna där små bensinstationer med halvsunkiga caféer, av den typen man knappt ser längre eftersom att stora ABC-trafikbutiker konkurrerar ut dem. Man brukar liksom bara fånga dem i misstag annars, plötsligt dyker de upp på en obekant radiokanal och man tänker ”Åh! Den här!” och så rätar man på sig lite, lyfter blicken, kommer ur sitt skal en aning. Så kapslar de in något. Doften av varmt damm och spilld bensin. Känslan av att vara på väg. Något lite sentimentalt och hoppfullt, tryggt och spännande.

Vilka låtar får er att känna det där vemodsvarma nostalgipirret?

Annonser

tapp-tapp-tapp-tapp padadadaada

dokumentation & situation

charlottalinneadans

Min mamma skickade denna bild åt mig i förmiddags. Hon hade torkat damm i min systers bokhylla då bilden trillade ur ett album. Den är så oerhört fredagsfestlig! Och liksom bestämd i riktningen. Hör ni tangotakten i bakgrunden? Tapp-tapp-tapp-tapp – padadadaada – tapp-tapp-tapp-tapp. Precis så vill jag stega in i februari.

Jag spår förresten år 2018 blir året då unga vuxna helt oironiskt (men rätt blödigt) börjar lyssna på finsk tango. Starkt, nostalgiskt, mysigt och äkta, en sådan känsla kommer det att förmedla. Ledord: Sympatisk sisu. Så mitt helgtips är att skynda er ut och fynda Olavi Virta-vinyler på loppis innan nån annan hinner före!

dagbräckning vid härkanträsket

rekreation & civilisation

20170821_0556.jpg

Väckartuppen gol klockan 03:40 natten till i går. Åkte en smörgås och kaffekopp senare ut till ett träsk mitt i Sundomskogarna för att i gryningen ta bilder på low folk-duon Kaain, d.v.s. de begåvade systrarna Annika och Julia Åman. När andra människor några timmar senare åkte iväg till sina jobb och skolor så gav vi oss av hemåt med destination sängarna, och när jag några timmar senare vaknade kändes hela erfarenheten lite dimmig och drömsk, liksom diffus i kanterna. Vilket är helt rätt stämning egentligen.

I över ett år har vi haft planer på att samarbeta, men under den gångna tiden har planeterna inte velat ställa sig i rätt position för att det skulle bli av. Förrän igår då! Eftersom att Kaain ska snart ska släppa en singel, och jag inte så länge därefter en bebis, så kom tidspressen emot och tvingade oss vänligt men bestämt att komma till skott. Eller kanske var det en solförmörkelse som tidigare saknats uppe bland himlakropparnas utstakning som krävdes, även om den inte märktes av häromkring.

Så nu sitter jag här och redigerar bilder och kliar myggbett. Har fått förhandslyssna på låten som snart ska komma ut och den är knastrigt sprakande så där som luften är på gränsen mellan sensommar och höst, när den liksom är laddad av lågmäld elektricitet och spänning och äventyr, när mörkret sträcker sig över himlen och nattfjärilarna flockas kring gatlamporna. Mycket bra. Ser fram emot att kunna visa upp lite av det visuella vi åstadkommit, men det blir en annan gång. Ni får väl tänka på detta som en mellanrapport.

På tal om mellanrapporteringar så inser jag att jag varit urusel på sådana här i bloggen på sistone. Har haft lite onödigt många saker på agendan på sistone, inte så att dagarna varit ens i närheten av fullbokade, men så att det varje dag varit något som jag behövt tänka på när jag mest borde behöva tid att tänka på ingenting alls. Många frågar hur det går med renoveringen och kan bara säga hahaha vilken renovering?? Jag är höggravid, kan inte ens böja mig för att ta på mig skorna utan att stånka och pusta och känna som att jag mosar endera inneboende bebis eller mina inre organ, mina händer domnar bort hela tiden, jag är fumlig i fingrarna och kan inte knyta nävarna utan att grimasera av smärta, mina handleder värker tillräckligt för att jag knappt ska klara av att hälla vatten ur vattenkokaren om den är mer än halvfull för då är den för tung (tack karpaltunnelsyndrom), mina fötter och fotleder sväller med jämna mellanrum upp till överdimensionerade lördagskorvar, jag är ganska dålig på att gå p.g.a. värk i fötter såväl som i höftleder/ljumskar/rygg i.o.m. foglossning, och jag vill helst inte ens stå mer än tio minuter i sträck för det brukar också också bli tortyr för fötterna. Så nä, det här att renovera lägenhet har lagts på paus för länge sedan redan, jag återhämtade mig aldrig ifrån golvmålandet ens, och jag tror jag härmed ska ta paus ifrån allt annat också. Eller från och med i övermorgon, för imorgon har jag (typiskt nog) saker på schemat igen, både dag och kväll, fast jag känner att jag borde stanna hemma i minst en veckas tid för att återhämta mig ifrån allt (roligt) på sistone.

Nöjd ändå med att ha fotat Kaain, det känns bra! Liksom fånigt bra, har varit så ivrig och peppad ända sen igår. Det var också så oerhört skönt bara ur den aspekten att jag fick komma ut och i några timmar ägna mig åt att koncentrera på något som har absolut inget med mig att göra — liksom att fokus ligger varken på flytt eller graviditet eller något sådant, utan att istället bara få flaxa runt och känna sig kreativ. Att glömma sina krämpor, att endast oroa över att bilderna ska bli bajs och inget annat, att inte fundera på och beskriva vilken typ av ängslighet man eventuellt känner inför förlossning eller föräldraskap, och så vidare. Att bara få känna sig lite som sig själv igen. Håhhå.

Men känner allt mer starkt att jag skulle vilja sjunka in i min egen sfär här nu, har inte ens packat BB-väska eller tvättat bebiskläder ännu eller gjort något alls för att förbereda på det viset. Har bara inte orkat eller hunnit eller klarat av att fokusera på sådant, känns som att jag borde ”gå in i” det för att det inte ska kännas fel. Vill liksom inte skynda och stressa med sånt, göra det med en sinnesstämning då det känns som måsten och borden. Vill tycka att det känns trevligt och bra och mysigt. Hur som helst, eventuellt blir det sedan mer bloggande istället, men kan inte lova något. Fast jag vill.

hjärtslag & vårpirr

dokumentation & situation

20170217_vaar

Officiellt inträffar årstidsskiftet först om en dryg månad vid vårdagjämning, men de senaste dagarna har vi haft så milt och stundvis soligt väder här i Vasa att den grusspräckliga asfalten under ens fotsteg redan börjat påminna om knastriga moln. Min vinterkappa har känts så tung och varm att jag köpte en tunnare en under min lunchrast i dag, efter att jag ätit spenatravioli och smakat på olivglass. Det är lätt att tro att våren redan är här.

Därför har jag letat fram en låtlista som jag började på i fjol vid den här årstidens början och fortfarande putsar och kompletterar vartefter. Vårkänslor klär bäst i souligt motownsound. (Eller i moderna tolkningar av det.)

mossigheten

inspiration & kreation

20170211_mossoffa_001

Ringde på en annons om en femtiotalssoffa i söndags och några timmar senare var den här! Hade i några veckor kollat soffutbudet på loppissajter med jämna mellanrum eftersom att jag insett att den förra soffan gjorde rummet alldeles för tungt och att jag ville ha nånting luftigare. Det är den nya möbeln, både i modell och färg.

Materialet är något slags sammetsartat, fast liksom grövre och känns mer texturerat snarare än slätt att ta på. Det drar till sig en del damm som samlar ihop sig på yttersidan av soffkuddarna i form av små råttor, som jag kunde ha plockat bort innan jag tog bild, meeen… mjäh.

20170211_mossoffa_002

I samband med att jag funderat på det här med luftighet i hemmet så blev jag också ganska trött på galleriväggen som tidigare fanns ovanför soffan. Dels för att den sist och slutligen kändes för plottrig, ännu efter att jag, eh, ”jobbat på den” i över ett års tid. Så när vi lyfte in den nya soffan tömde jag galleriväggen på allt förutom kistspeglarna och kattfiguren i trä, och hängde upp två ormplanscher istället. Vi lyfte också av en svart glasskiva som täckt soffbordet och fastän träytan där under inte var i världens bästa skick föredrar vi båda det framför glasskivan. Allt som allt blev vardagsrummet ganska annorlunda.

När vi stod och tittade på rummet som plötsligt verkade så nytt och obekant så föreställde jag mig rummet så som det varit, med den mörkgröna klumpiga tunga soffan, det svarta högblanka bordet, den asymmetriska samlingen av små tavlor på väggen, och så kändes det bara hotfullt på något sätt. Som att det inte alls var en stämningsfull och rogivande plats utan tvärtom kaotiskt och svårmodigt. Sambon höll med. Ganska skön insikt, var lite osäker på färgkombinationerna et.c., men när jag märker att det nya känns bättre än det gamla så är det ju ingen fråga om saken. Det är en förbättring.

I övrigt så snurrar Roxy Music-skivan Avalon i vinylspelaren, och jag har ägt den i några år och jag har förvisso inte lyssnat på den jätteflitigt men nog ett flertal gånger. Sist jag lyssnade på den så lade jag uppmärksamhet till det andra spåret på andra sidan av den, ”Take a Chance with Me”. Det kändes då som att jag aldrig hört den förut fast jag förstås gjort det många gånger, och hur som helst, föll mer eller mindre pladask och nu gillar jag den mycket. Kanske min favorit på skivan, och då finns fasen ”More Than This” på den.

Jag delar så sällan musiktips här för jag fastnar nästan aldrig för sådant andra tipsar om i sina bloggar, hur mycket vi än annars brukar vara på samma linje med saker och ting, så det ter sig lite meningslöst att själv ”ge tips” eftersom jag oftast känner mig ganska ute. (Sättet att motbevisa en sådan sak är nog förresten INTE att posta en 34-år-gammal låt, heheeeh.) Känner mig inte musikaliskt ute i allmänhet men på något vis musikaliskt missanpassad till bloggosfären och egentligen också populärkulturen, som att jag inte hänger med i de hippa svängarna. *rättar till mina mamelucker* Meeen, då jag ändå delar med mig av en mossig soffa så kan jag väl passa på att matcha med min stundvis mossiga musiksmak. Hakuna matata!

wwwoman

dokumentation & situation

rosigvenussymbol

En ros är en ros är en ros. En kvinna är en medmänniska är en jämlik. Internationella kvinnodagen är tillägnad kvinnors ojämställda situationer över hela världen, inte att fira kvinnor för deras könstillhörighet. Gratulationer undanbedes fast de är välmenande, inte för att vi vill vara jobbiga utan för att hela poängen försvinner bland dem. Låt ändamålet komma fram. Låt alla komma fram.

Delade den bilden och texten på Instagram och Facebook tidigare idag så ursäkta den eventuella repetitionen. Överlag känns det ju ganska repetitivt att i år igen prata om vad kvinnodagen inte är till för men i år tycker jag att jag har sett ungefär lika många prata om den saken som jag sett gratulationer, vilket jag väljer att klassa som positivt. Vi knappar in.

Gick och lyssnade på Vaginamonolgerna på Bistro Ernst ikväll och hade det trevligt. Mer förtjust i vissa berättelser än andra, men så är det väl. Har ibland svårt med romantiserandet av kroppsdelar, börjar jag förstå först nu, som det här typiska sättet att omskriva en fitta i naturromantiska metaforer. I alla fall, bra tillställning! Har så länge varit nyfiken, minns att jag först hörde talas om den nångång under högstadietiden, alltså väldigt snabbt efter att den haft sin premiär 1996 (det året började jag högstadiet), via någon nätbekant från USA kan jag väl förmoda (VEM var denna tjej, minns inte, VARFÖR pratade jag inte mer med henne, hade nog kunnat lära mig ett och annat mycket mycket tidigare då tror jag), men jag hade nog inte en susning om vad det handlade om. Minns att jag tyckte det lät halvt snuskigt och halvt som att nån försökte vara tuff och provocerande och uppseendeväckande. Jag reagerade alltså ursprungligen med skepsis men den har för länge sen passerat, och nu är jag alltså mycket nöjd över att äntligen fått ta del av en del av monologerna.

I övrigt har den här dagen varit så mycket bättre än många andra på sistone. Igår försökte jag minnas nånting utav förra veckan men det gick knappt. Jag har mest bara känt mig poänglös eller stressad, med några få bra undantagsstunder, som den kvällen då jag påmindes om Diane Coffee*. Sen avslutades den veckan med en riktig flopphelg, existentiell kris genom hela fredagen eller var det lördagen, vem fan vet, vem fan bryr sig. Meningslöst har det känts i alla fall. I måndags försov jag mig, trots att Selma bokstavligen låg på mig och klappade på min kind och mun med sin tass (!!) så fattade jag inte att jag inte kan snooza för evigt och sen då jag väl kastade en blick på klockan kändes det så där som det gör ibland, att nää-ä helvete jag VÄGRAR, men det kan en inte göra så det är bara att stiga upp och intensivhata livet genom hela stressen. I morse, å andra sidan, så snoozade jag bara en kort stund, hann dricka morgonkaffe här hemma, och när jag anlände till jobbet så såg jag små fläckar blå himmel bakom molnen och jag tänkte att där var den, den där omstarten jag gått omkring och väntat på så länge, lite som en halvkinkig dator som inte tycker att den ska vara igång dag ut och dag in utan faktiskt ibland måste stängas av och startas om för att helt och hållet orka processera och hålla igång allt, vad det nu sen är. Så att jo. Det här är mitt Ioriga sätt att säga att jag tror det blir bättre nu.

*”Diane Coffee?” undrar ni. Jo men denna typ då:

days of yesteryear, 2015

inspiration & kreation

mysticbraves_daysofyesteryear

Tänk dig att det är sensommar, kanske har löven precis börjat gulna och dina föräldrar städar ur sitt garage och där i en hylla hittas en pafflåda med ett par tjog dammiga vinyler som inte blivit rörda på två-tre decennier. Du bläddrar igenom dem och du tilltalas av omslaget på den ena gamla LP-skivan daterad sent 1960-tal, som visar sig vara en bortglömd juvel.

En sådan känsla får jag av Mystic Braves nyaste skiva, Days of Yesteryear, som släpptes för en vecka sen. Har lyssnat på den nu som då under den senaste veckan och under första lyssningen satt jag och gjorde anteckningar i Notepad om vilka influenser jag hörde — gissar att de t.ex. har lyssnat en del på The Byrds (No Trash, m.fl.), Jethro Tull (As You Wonder (Why)) och högst antagligen även kontemporära psykedeliska sextiotalsrockiga Temples. Det finns också en viss energi i ett par låtar som gör att jag vill associera till tidig Deep Purple, men dock utan att låta som dem.

Låten Spanish Rain började som en Led Zeppelin Stairway to Heaven-inspirerad grej men övergick snabbt till nånting som snarare påminde mig om Beatles med orgelmelodier av någon elev till, eller åtminstone fan av, Bach. Sista spåret Born to Get to You fick mig, på en annan sida av spektrumet, att tänka på Gloria Gaynors I Will Surive blandat med något James Bond-soundtrack eller Dusty Springfield-låt.

Ibland när jag lyssnar på musik som jag tycker mig höra nyanser av många andra band och artister i så kan jag bli lite ointresserad, som att när influenserna är för många och för tydliga så börjar det kännas ogenuint och mer som imitation än inspiration. Men här tycker jag att Mystic Braves lyckas bra med blandningen och jag känner mig istället entusiastisk av att försöka placera nyanser på musikkartan. Gillar också att de ändå behållit sig själva, gillade deras första självtitlade album massor och även i deras tredje dyker en del av samma typ av gitarrslingor som jag är så svag för upp. Det vill säga, sådana som låter som att de endera hörs från en ranch i nån av de sydvästra staterna i Nordamerika eller från ett trångt pardansgolv nånstans i de östra skogarna i Finland.

Sån här musik gör mig på gott humör. Trevlig skiva. Fast fattar faktiskt inte vad upprepiga 5 Minute Dream Girl gör på skivan, om jag ska såga nånting. Har redan börjat skippa förbi den poänglösa trudelutten.

Och nu ska jag sluta leka musikrecensent! Adjö.

spotify:album:2Cb76VvURfg4eLMY4fgIgr

 

zoetrop & kalejdoskop

inspiration & kreation

20151007_selmacirkel

I höst då jag pysslat på här hemma eller på jobbet har jag lyssnat mycket på en blandad låtlista innehållande en hel del psykedeliska vibbar och slingrande melodier (som ett kalejdoskop, tänker jag mig) mixat med en del simplare folkrockpoppiga låtar som liksom stampar på i jämn takt (som ett zoetrop, tänker jag mig där). Eller hur nu än stilarna ska beskrivas, blir alltid osäker då det kommer till genréer. Den innehåller för övrigt flertalet låtar i vilka en cembalo kan höras, eftersom jag knappt kan föreställa mig ett höstigare läte ur ett instrument! I alla fall, här är den och den är förstås alltid under konstruktion som de flesta Spotifyplaylistor.

Jag lyssnade också på den här listan en del i våras men den lämpar sig bättre för hösten, helt klart. Den innehöll tidigare en del ”vårigare” låtar också men då hösten gjorde sin entré insåg jag hur fel de kändes där. Gör ni också så att ni associerar viss musik med en viss årstid, typ av väder, tid på dygnet, och så vidare? Och ifall ja, har ni också ett höstsoundtrack?

caturday

dokumentation & situation

20151002_selma_00120151002_selma_002

Plockade hem några höstlöv igår som jag skulle föreviga men det dröjde inte länge innan även Selma såg en viss charm hos dem och spann ihop egna idéer. I morse hade jag gärna tagit en rejäl sovmorgon men hon väckte mig tio före nio och utlyste därmed denna saturday till caturday, antar jag. Typiskt katter.

Och på tal om lördag och tillhörande festligheter — jag är annars inget fan av den typ av klubbmusik som spelas på nattklubbar med dansgolv och av okänd orsak även på radio (VARFÖR?), men alla regler ska naturligtvis ha ett undantag. Denna låt är dennes:

 

Varsågoda.

vandrande stjärna

dokumentation & situation

Stod inne i garderoben och tampades med mängden kläder som legat på golvet där vem vet hur länge och utanför garderoben i sovrummet stod min dator uppe på byrån och därifrån spelade Radio Nostalgia för att det är ungefär enda radiokanalen där en slipper undan dagens topplistelåtar och minsann lever den upp till sitt namn och gör mig ofta nostalgisk, vilket jag gillar, och då börjar en instrumental låt spela och jag lyssnar nyfiket för det är en sån där som låter en gnutta bekant men jag resonerar att det kanske är för att den känns ganska klassisk liksom filmmusiksklassisk för jag kan inte heller placera där och där står jag bara och plockar och försvinner in i mina tankar om nånting helt annat, zonade totalt ut som en kanske kan säga mycket svengelskt, då jag plötsligt hör en makalös röst skrovla ”I was born under a wand’rin’ star” och det är så oerhört märkligt och kusligt men också härligt för jag förstår inte varifrån rösten kommer men jag kände mig surrealistiskt direkt tilltalad och det känns mest som att rösten irrat in från en annan dimension, eller som att jag börjat höra röster hann jag också tänka, och jag fattade verkligen inte vad som hände de sekunderna, det var inte förrän nästa textrad som jag förstod att anden som besökte mig i själva verket gjorde så via låten på radion. Hah!

 

Och jo, det var en filmmusikslåt också. Så nu måste jag nog ta och se Paint Your Wagon nån dag. Gudars skymning så den här låten förvrängde stämningen ikväll, och så jag uppskattade det. Det var allt, ville bara berätta, eller kanske memorera.