Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged musik

Choose another tag?

20170821_0556.jpg

Väckartuppen gol klockan 03:40 natten till i går. Åkte en smörgås och kaffekopp senare ut till ett träsk mitt i Sundomskogarna för att i gryningen ta bilder på low folk-duon Kaain, d.v.s. de begåvade systrarna Annika och Julia Åman. När andra människor några timmar senare åkte iväg till sina jobb och skolor så gav vi oss av hemåt med destination sängarna, och när jag några timmar senare vaknade kändes hela erfarenheten lite dimmig och drömsk, liksom diffus i kanterna. Vilket är helt rätt stämning egentligen.

I över ett år har vi haft planer på att samarbeta, men under den gångna tiden har planeterna inte velat ställa sig i rätt position för att det skulle bli av. Förrän igår då! Eftersom att Kaain ska snart ska släppa en singel, och jag inte så länge därefter en bebis, så kom tidspressen emot och tvingade oss vänligt men bestämt att komma till skott. Eller kanske var det en solförmörkelse som tidigare saknats uppe bland himlakropparnas utstakning som krävdes, även om den inte märktes av häromkring.

Så nu sitter jag här och redigerar bilder och kliar myggbett. Har fått förhandslyssna på låten som snart ska komma ut och den är knastrigt sprakande så där som luften är på gränsen mellan sensommar och höst, när den liksom är laddad av lågmäld elektricitet och spänning och äventyr, när mörkret sträcker sig över himlen och nattfjärilarna flockas kring gatlamporna. Mycket bra. Ser fram emot att kunna visa upp lite av det visuella vi åstadkommit, men det blir en annan gång. Ni får väl tänka på detta som en mellanrapport.

På tal om mellanrapporteringar så inser jag att jag varit urusel på sådana här i bloggen på sistone. Har haft lite onödigt många saker på agendan på sistone, inte så att dagarna varit ens i närheten av fullbokade, men så att det varje dag varit något som jag behövt tänka på när jag mest borde behöva tid att tänka på ingenting alls. Många frågar hur det går med renoveringen och kan bara säga hahaha vilken renovering?? Jag är höggravid, kan inte ens böja mig för att ta på mig skorna utan att stånka och pusta och känna som att jag mosar endera inneboende bebis eller mina inre organ, mina händer domnar bort hela tiden, jag är fumlig i fingrarna och kan inte knyta nävarna utan att grimasera av smärta, mina handleder värker tillräckligt för att jag knappt ska klara av att hälla vatten ur vattenkokaren om den är mer än halvfull för då är den för tung (tack karpaltunnelsyndrom), mina fötter och fotleder sväller med jämna mellanrum upp till överdimensionerade lördagskorvar, jag är ganska dålig på att gå p.g.a. värk i fötter såväl som i höftleder/ljumskar/rygg i.o.m. foglossning, och jag vill helst inte ens stå mer än tio minuter i sträck för det brukar också också bli tortyr för fötterna. Så nä, det här att renovera lägenhet har lagts på paus för länge sedan redan, jag återhämtade mig aldrig ifrån golvmålandet ens, och jag tror jag härmed ska ta paus ifrån allt annat också. Eller från och med i övermorgon, för imorgon har jag (typiskt nog) saker på schemat igen, både dag och kväll, fast jag känner att jag borde stanna hemma i minst en veckas tid för att återhämta mig ifrån allt (roligt) på sistone.

Nöjd ändå med att ha fotat Kaain, det känns bra! Liksom fånigt bra, har varit så ivrig och peppad ända sen igår. Det var också så oerhört skönt bara ur den aspekten att jag fick komma ut och i några timmar ägna mig åt att koncentrera på något som har absolut inget med mig att göra — liksom att fokus ligger varken på flytt eller graviditet eller något sådant, utan att istället bara få flaxa runt och känna sig kreativ. Att glömma sina krämpor, att endast oroa över att bilderna ska bli bajs och inget annat, att inte fundera på och beskriva vilken typ av ängslighet man eventuellt känner inför förlossning eller föräldraskap, och så vidare. Att bara få känna sig lite som sig själv igen. Håhhå.

Men känner allt mer starkt att jag skulle vilja sjunka in i min egen sfär här nu, har inte ens packat BB-väska eller tvättat bebiskläder ännu eller gjort något alls för att förbereda på det viset. Har bara inte orkat eller hunnit eller klarat av att fokusera på sådant, känns som att jag borde ”gå in i” det för att det inte ska kännas fel. Vill liksom inte skynda och stressa med sånt, göra det med en sinnesstämning då det känns som måsten och borden. Vill tycka att det känns trevligt och bra och mysigt. Hur som helst, eventuellt blir det sedan mer bloggande istället, men kan inte lova något. Fast jag vill.

20170217_vaar

Officiellt inträffar årstidsskiftet först om en dryg månad vid vårdagjämning, men de senaste dagarna har vi haft så milt och stundvis soligt väder här i Vasa att den grusspräckliga asfalten under ens fotsteg redan börjat påminna om knastriga moln. Min vinterkappa har känts så tung och varm att jag köpte en tunnare en under min lunchrast i dag, efter att jag ätit spenatravioli och smakat på olivglass. Det är lätt att tro att våren redan är här.

Därför har jag letat fram en låtlista som jag började på i fjol vid den här årstidens början och fortfarande putsar och kompletterar vartefter. Vårkänslor klär bäst i souligt motownsound. (Eller i moderna tolkningar av det.)

20170211_mossoffa_001

Ringde på en annons om en femtiotalssoffa i söndags och några timmar senare var den här! Hade i några veckor kollat soffutbudet på loppissajter med jämna mellanrum eftersom att jag insett att den förra soffan gjorde rummet alldeles för tungt och att jag ville ha nånting luftigare. Det är den nya möbeln, både i modell och färg.

Materialet är något slags sammetsartat, fast liksom grövre och känns mer texturerat snarare än slätt att ta på. Det drar till sig en del damm som samlar ihop sig på yttersidan av soffkuddarna i form av små råttor, som jag kunde ha plockat bort innan jag tog bild, meeen… mjäh.

20170211_mossoffa_002

I samband med att jag funderat på det här med luftighet i hemmet så blev jag också ganska trött på galleriväggen som tidigare fanns ovanför soffan. Dels för att den sist och slutligen kändes för plottrig, ännu efter att jag, eh, ”jobbat på den” i över ett års tid. Så när vi lyfte in den nya soffan tömde jag galleriväggen på allt förutom kistspeglarna och kattfiguren i trä, och hängde upp två ormplanscher istället. Vi lyfte också av en svart glasskiva som täckt soffbordet och fastän träytan där under inte var i världens bästa skick föredrar vi båda det framför glasskivan. Allt som allt blev vardagsrummet ganska annorlunda.

När vi stod och tittade på rummet som plötsligt verkade så nytt och obekant så föreställde jag mig rummet så som det varit, med den mörkgröna klumpiga tunga soffan, det svarta högblanka bordet, den asymmetriska samlingen av små tavlor på väggen, och så kändes det bara hotfullt på något sätt. Som att det inte alls var en stämningsfull och rogivande plats utan tvärtom kaotiskt och svårmodigt. Sambon höll med. Ganska skön insikt, var lite osäker på färgkombinationerna et.c., men när jag märker att det nya känns bättre än det gamla så är det ju ingen fråga om saken. Det är en förbättring.

I övrigt så snurrar Roxy Music-skivan Avalon i vinylspelaren, och jag har ägt den i några år och jag har förvisso inte lyssnat på den jätteflitigt men nog ett flertal gånger. Sist jag lyssnade på den så lade jag uppmärksamhet till det andra spåret på andra sidan av den, ”Take a Chance with Me”. Det kändes då som att jag aldrig hört den förut fast jag förstås gjort det många gånger, och hur som helst, föll mer eller mindre pladask och nu gillar jag den mycket. Kanske min favorit på skivan, och då finns fasen ”More Than This” på den.

Jag delar så sällan musiktips här för jag fastnar nästan aldrig för sådant andra tipsar om i sina bloggar, hur mycket vi än annars brukar vara på samma linje med saker och ting, så det ter sig lite meningslöst att själv ”ge tips” eftersom jag oftast känner mig ganska ute. (Sättet att motbevisa en sådan sak är nog förresten INTE att posta en 34-år-gammal låt, heheeeh.) Känner mig inte musikaliskt ute i allmänhet men på något vis musikaliskt missanpassad till bloggosfären och egentligen också populärkulturen, som att jag inte hänger med i de hippa svängarna. *rättar till mina mamelucker* Meeen, då jag ändå delar med mig av en mossig soffa så kan jag väl passa på att matcha med min stundvis mossiga musiksmak. Hakuna matata!

rosigvenussymbol

En ros är en ros är en ros. En kvinna är en medmänniska är en jämlik. Internationella kvinnodagen är tillägnad kvinnors ojämställda situationer över hela världen, inte att fira kvinnor för deras könstillhörighet. Gratulationer undanbedes fast de är välmenande, inte för att vi vill vara jobbiga utan för att hela poängen försvinner bland dem. Låt ändamålet komma fram. Låt alla komma fram.

Delade den bilden och texten på Instagram och Facebook tidigare idag så ursäkta den eventuella repetitionen. Överlag känns det ju ganska repetitivt att i år igen prata om vad kvinnodagen inte är till för men i år tycker jag att jag har sett ungefär lika många prata om den saken som jag sett gratulationer, vilket jag väljer att klassa som positivt. Vi knappar in.

Gick och lyssnade på Vaginamonolgerna på Bistro Ernst ikväll och hade det trevligt. Mer förtjust i vissa berättelser än andra, men så är det väl. Har ibland svårt med romantiserandet av kroppsdelar, börjar jag förstå först nu, som det här typiska sättet att omskriva en fitta i naturromantiska metaforer. I alla fall, bra tillställning! Har så länge varit nyfiken, minns att jag först hörde talas om den nångång under högstadietiden, alltså väldigt snabbt efter att den haft sin premiär 1996 (det året började jag högstadiet), via någon nätbekant från USA kan jag väl förmoda (VEM var denna tjej, minns inte, VARFÖR pratade jag inte mer med henne, hade nog kunnat lära mig ett och annat mycket mycket tidigare då tror jag), men jag hade nog inte en susning om vad det handlade om. Minns att jag tyckte det lät halvt snuskigt och halvt som att nån försökte vara tuff och provocerande och uppseendeväckande. Jag reagerade alltså ursprungligen med skepsis men den har för länge sen passerat, och nu är jag alltså mycket nöjd över att äntligen fått ta del av en del av monologerna.

I övrigt har den här dagen varit så mycket bättre än många andra på sistone. Igår försökte jag minnas nånting utav förra veckan men det gick knappt. Jag har mest bara känt mig poänglös eller stressad, med några få bra undantagsstunder, som den kvällen då jag påmindes om Diane Coffee*. Sen avslutades den veckan med en riktig flopphelg, existentiell kris genom hela fredagen eller var det lördagen, vem fan vet, vem fan bryr sig. Meningslöst har det känts i alla fall. I måndags försov jag mig, trots att Selma bokstavligen låg på mig och klappade på min kind och mun med sin tass (!!) så fattade jag inte att jag inte kan snooza för evigt och sen då jag väl kastade en blick på klockan kändes det så där som det gör ibland, att nää-ä helvete jag VÄGRAR, men det kan en inte göra så det är bara att stiga upp och intensivhata livet genom hela stressen. I morse, å andra sidan, så snoozade jag bara en kort stund, hann dricka morgonkaffe här hemma, och när jag anlände till jobbet så såg jag små fläckar blå himmel bakom molnen och jag tänkte att där var den, den där omstarten jag gått omkring och väntat på så länge, lite som en halvkinkig dator som inte tycker att den ska vara igång dag ut och dag in utan faktiskt ibland måste stängas av och startas om för att helt och hållet orka processera och hålla igång allt, vad det nu sen är. Så att jo. Det här är mitt Ioriga sätt att säga att jag tror det blir bättre nu.

*”Diane Coffee?” undrar ni. Jo men denna typ då:

Första gången jag verkligen lyssnade på den här låten, och inte bara hörde den, så kändes det som att mitt hjärta skulle sprängas, min puls steg och mina ögon tårades. Jag hade aldrig hört någon sjunga med sådan inlevelse, som att hen verkligen verkligen verkligen menar det som sjungs, som att det inte bara är ord som sjunger men ord som övertalar, ord som är sanning, ord som vet, ord som säkerligen räddar liv. Jag har fortfarande inte hört någon annan sjunga något med samma inlevelse och fortfarande påverkar den mig på samma sätt. Den sväller mitt hjärta och tårar mina ögon varje gång. Den griper mig verkligen. När Bowie i nästan desperation skriker ”You’re not alone” så förstår jag att jag inte är det. När han sjunger ”Give me your hands” så vill jag räcka ut dem, inte bara åt honom, men åt världen, för att vi alla ska vara lite mindre ensamma, och just då känns det inte fånigt utan bara fint. När han tillägger ”‘Cause you’re wonderful” har jag alltid tänkt att det är han som är underbar. Så underbar underbar underbar för att ge oss det här och så mycket annat. Det var han.

Därför vill jag rekommendera att ni lyssnar på den här låten och gärna högt som attans. David Bowies bortgång är en enorm förlust men fan vad han gav oss mycket. Ska försöka fokusera på att vara tacksam snarare än upprörd. Men att det är ledsamt, det kommer vi nog inte ifrån.

mysticbraves_daysofyesteryear

Tänk dig att det är sensommar, kanske har löven precis börjat gulna och dina föräldrar städar ur sitt garage och där i en hylla hittas en pafflåda med ett par tjog dammiga vinyler som inte blivit rörda på två-tre decennier. Du bläddrar igenom dem och du tilltalas av omslaget på den ena gamla LP-skivan daterad sent 1960-tal, som visar sig vara en bortglömd juvel.

En sådan känsla får jag av Mystic Braves nyaste skiva, Days of Yesteryear, som släpptes för en vecka sen. Har lyssnat på den nu som då under den senaste veckan och under första lyssningen satt jag och gjorde anteckningar i Notepad om vilka influenser jag hörde — gissar att de t.ex. har lyssnat en del på The Byrds (No Trash, m.fl.), Jethro Tull (As You Wonder (Why)) och högst antagligen även kontemporära psykedeliska sextiotalsrockiga Temples. Det finns också en viss energi i ett par låtar som gör att jag vill associera till tidig Deep Purple, men dock utan att låta som dem.

Låten Spanish Rain började som en Led Zeppelin Stairway to Heaven-inspirerad grej men övergick snabbt till nånting som snarare påminde mig om Beatles med orgelmelodier av någon elev till, eller åtminstone fan av, Bach. Sista spåret Born to Get to You fick mig, på en annan sida av spektrumet, att tänka på Gloria Gaynors I Will Surive blandat med något James Bond-soundtrack eller Dusty Springfield-låt.

Ibland när jag lyssnar på musik som jag tycker mig höra nyanser av många andra band och artister i så kan jag bli lite ointresserad, som att när influenserna är för många och för tydliga så börjar det kännas ogenuint och mer som imitation än inspiration. Men här tycker jag att Mystic Braves lyckas bra med blandningen och jag känner mig istället entusiastisk av att försöka placera nyanser på musikkartan. Gillar också att de ändå behållit sig själva, gillade deras första självtitlade album massor och även i deras tredje dyker en del av samma typ av gitarrslingor som jag är så svag för upp. Det vill säga, sådana som låter som att de endera hörs från en ranch i nån av de sydvästra staterna i Nordamerika eller från ett trångt pardansgolv nånstans i de östra skogarna i Finland.

Sån här musik gör mig på gott humör. Trevlig skiva. Fast fattar faktiskt inte vad upprepiga 5 Minute Dream Girl gör på skivan, om jag ska såga nånting. Har redan börjat skippa förbi den poänglösa trudelutten.

Och nu ska jag sluta leka musikrecensent! Adjö.

spotify:album:2Cb76VvURfg4eLMY4fgIgr

 

20151007_selmacirkel

I höst då jag pysslat på här hemma eller på jobbet har jag lyssnat mycket på en blandad låtlista innehållande en hel del psykedeliska vibbar och slingrande melodier (som ett kalejdoskop, tänker jag mig) mixat med en del simplare folkrockpoppiga låtar som liksom stampar på i jämn takt (som ett zoetrop, tänker jag mig där). Eller hur nu än stilarna ska beskrivas, blir alltid osäker då det kommer till genréer. Den innehåller för övrigt flertalet låtar i vilka en cembalo kan höras, eftersom jag knappt kan föreställa mig ett höstigare läte ur ett instrument! I alla fall, här är den och den är förstås alltid under konstruktion som de flesta Spotifyplaylistor.

Jag lyssnade också på den här listan en del i våras men den lämpar sig bättre för hösten, helt klart. Den innehöll tidigare en del ”vårigare” låtar också men då hösten gjorde sin entré insåg jag hur fel de kändes där. Gör ni också så att ni associerar viss musik med en viss årstid, typ av väder, tid på dygnet, och så vidare? Och ifall ja, har ni också ett höstsoundtrack?

20151002_selma_00120151002_selma_002

Plockade hem några höstlöv igår som jag skulle föreviga men det dröjde inte länge innan även Selma såg en viss charm hos dem och spann ihop egna idéer. I morse hade jag gärna tagit en rejäl sovmorgon men hon väckte mig tio före nio och utlyste därmed denna saturday till caturday, antar jag. Typiskt katter.

Och på tal om lördag och tillhörande festligheter — jag är annars inget fan av den typ av klubbmusik som spelas på nattklubbar med dansgolv och av okänd orsak även på radio (VARFÖR?), men alla regler ska naturligtvis ha ett undantag. Denna låt är dennes:

Varsågoda.

Stod inne i garderoben och tampades med mängden kläder som legat på golvet där vem vet hur länge och utanför garderoben i sovrummet stod min dator uppe på byrån och därifrån spelade Radio Nostalgia för att det är ungefär enda radiokanalen där en slipper undan dagens topplistelåtar och minsann lever den upp till sitt namn och gör mig ofta nostalgisk, vilket jag gillar, och då börjar en instrumental låt spela och jag lyssnar nyfiket för det är en sån där som låter en gnutta bekant men jag resonerar att det kanske är för att den känns ganska klassisk liksom filmmusiksklassisk för jag kan inte heller placera där och där står jag bara och plockar och försvinner in i mina tankar om nånting helt annat, zonade totalt ut som en kanske kan säga mycket svengelskt, då jag plötsligt hör en makalös röst skrovla ”I was born under a wand’rin’ star” och det är så oerhört märkligt och kusligt men också härligt för jag förstår inte varifrån rösten kommer men jag kände mig surrealistiskt direkt tilltalad och det känns mest som att rösten irrat in från en annan dimension, eller som att jag börjat höra röster hann jag också tänka, och jag fattade verkligen inte vad som hände de sekunderna, det var inte förrän nästa textrad som jag förstod att anden som besökte mig i själva verket gjorde så via låten på radion. Hah!

Och jo, det var en filmmusikslåt också. Så nu måste jag nog ta och se Paint Your Wagon nån dag. Gudars skymning så den här låten förvrängde stämningen ikväll, och så jag uppskattade det. Det var allt, ville bara berätta, eller kanske memorera.

20150501_majlistan

Ratata presenterade en majlista som jag nappade tag i.

Vad är ditt mål under maj månad?

Har inget specifikt mål men visst skulle det vara trevligt om jag kanske äntligen lyckades med att nedskala min garderob avsevärt, sådär som jag ibland brukar göra små ansatser till. Övervägde en stund att göra det till ett riktigt mål men sen kom jag ihåg hur fullkomligt utmanings- och tävlingsoinriktad jag är. Enklaste sättet att få mig att verkligen inte vilja göra nånting är att säga att jag borde eller måste. Tyvärr funkar den omvända psykologin inte andra vägen.

Vad kommer du vara beroende av?

Skulle gärna vara så pass duglig i hjärnan att jag här hittade på något mera spännande än koffein, nikotin och läppomada, men… Koffein, nikotin och läppomada.

Vad står det i ditt första inkomna sms för maj månad?

”Allt är nog bra, o tänkt faktiskt att fan va dum ja e som ringer åt dig mitt i natten. Men ja saknar våra små pratstunder.” — från en gammal kär vän som ringde på vappennatten då jag precis hade somnat (ty jag = PaRtYaNiMaL), så jag svarade inte och fick sen dåligt samvete och textade honom för att kolla att allt var okej. Vi har inte pratat på över ett år så jag tyckte det här var jättefint och blev ganska sentimental, och extra roligt i och med att jag hade tänkt på honom tidigare på kvällen eftersom jag såg någon som påminde mig om honom. Telepati!

Hur ser en typisk maj-morgon ut för dig?

Är inte en morgonmänniska så den tiden på dygnet brukar vara ganska kort. Ungefärligen är det väl så att jag stiger upp, kissar, borstar tänder, byter om från nattklädsel, sminkar mig lite, dricker kaffe, åker ner i hissen, emottas ibland av småfåglar då jag går ut på gården och slänger i så fall lite brödsmulor åt dem, går till jobbet. Sen vaknar jag långsamt. Att dricka kaffe här hemma är relativt nytt, tror det gör mig lite piggare vid anländandet till jobbet men tar en kopp direkt jag anländer till jobbet också. Att mata småfåglar borde jag egentligen kanske sluta med för det finns ju mat i naturen nu men det är så svårt för de känner fasiken igen mig och flyger fram till mig och skväker sött.

Kommer något hända denna månad som aldrig hänt tidigare?

Inte mig veterligen, inget stort i alla fall. Ikväll ska jag förvisso gå till Doo-Bop för att lyssna på min kompis Carla sjunga med två andra begåvade sångfåglar, och det har jag inte gjort förr så det är ju minsann något. Också tips för Vasabor!

Vilka låtar finns på din spellista för maj?

Tror inte att jag lyssnat på någon musik ännu den här månaden! Men nyligen hittade jag ett band med det ypperliga namnet Cool Ghouls, tyckte de lät bra och våriga/somriga, så säkert blir det en hel del av dem.

Är det något du vill ha mindre av denna månad som du hade för mycket av förra månaden?

Trötthet, alltid trötthet. Och prestationsångest/skrivkramp.

Är det något du vill ha mer av denna månad som du hade för lite av förra månaden?

Sömn och zen. Kan aldrig ha för mycket sömn eller zen. Mera ork att genomföra mina idéer skulle också vara helt okej. Vill även ha mera parkhäng, så alltså mera energi, varma kvällar och trevligt sällskap.

Smider du redan planer inför sommaren?

Nej, inte direkt, är inte riktigt den planerande typen. Enda fastslagna planen är att jag ska träffa min vän Anna, som jag känt sen vi var små kultingar på dagis, med hennes pojkvän och BEBIS. :’) Fantiserar också om att eventuellt bygga en koja.

Bästa drycken i maj?

Ingefärsöl! Särskilt sådana som inte är så fräna som en del brukar vara. A Le Coqs Extra Ginger är exempelvis mild utan att bli blaskig och ändå med framträdande smak av ingefära. Lite som en blandning av mjöd, öl och ginger ale.

20150507_gingerbeer

Vad är det finaste någon sagt åt dig hittills under månaden?

Kakan gav mig fin feedback för gårdagens krönika som jag blev jätteglad för! Alfred (som var lullig, ska väl tilläggas för rättvisans skull) sa att jag är den coolaste personen han känner men det vill han kanske inte att ska vara särskilt känt så låtsas att ni inte läste det. INTERNET SA ATT JAG I MEDELTAL SER TYP UT SOM EN TJUGOFEMÅRING! Det sa i och för sig även att jag ser ut som 45. Men också som 21 då jag ler så I’m not holding any grudges. *ler*

Vad hoppas du att någon ännu kommer att hinna säga åt dig innan månaden är slut?

Hjälp. Jag vet inte. Det kan vara lite vad som helst, typ att GODA NYHETER, PATRIARKATET HAR FALLIT, eller HEJ VÄRLDEN NI LEVER I FRED 4-EVER FR.O.M. NU, eller VI ERBJUDER DIG EN ABSURT LYXIG MÅNADSLÖN FÖR ATT TYP GÖRA NÅGOT DU ANNARS ÄNDÅ BARA GÖR FÖR SKOJS SKULL, eller HÄR ÄR EN HEMLIG GIGANTISK OCH SUPERBILLIG LOPPISHALL SOM DU FÅR FÖRHANDSBESÖKA HELT SJÄLV INNAN ÖPPNINGEN! Ni vet, ganska basic stuff. Sånt som alltid ändå händer varje dag.