Blåvitt, grönt och silver

rekreation & civilisation

Del 1. Självständighetsdagen.

20181206_promenad_001

Gick ut på promenad med de här två igår. Finlands självständighetsdag var det då.

20181206_promenad_002

Den mindre av dem betedde sig väldigt oberoende, självständighetsdagen till ära, och ville bestämma åt vilket håll vi skulle gå. Oftast åt helt fel. Men får man som föräldraskap ta och gripa in som enväldig härskare (eller blir det tvåväldig?) och styra om med ett enkelt lyft i några metrar.

20181206_promenad_003

De etapper där hon gick själv snubblade och halkade så i snön att hon till slut fick åka upp på Alfreds axlar en bit.

20181206_promenad_004

Mycket uppskattat!

20181206_promenad_005

Lovar att det inte var tänkt så att det här inlägget skulle bli en uppsats med rubriken BLENDAS UTFLYKT liksom, men nu är det likväl henne jag har bilder på och tycks kretsa kring. Ja jaaa. *levande föräldraklyscha*

Här hade det hur som helst blivit dags att plocka fram vår bärsele, en Manduca som köptes som i begagnad i höstas. Fastän vi inte använt den jättemånga gånger (hittills) så har den ändå visat sig vara ett sånt bra köp. Det är så enkelt att traska på med den. Känns dessutom som Bra Träning att släpa på +10 kilo extra. (Obs vet egentligen inget om träning men har sett att folk gärna bär tyngder.)

Min mössa är förresten till viss del gjord på något så absurt som ull från PUNGRÅTTOR! Måste bara berätta eftersom jag tänker på det ungefär varje dag. Resten merinoull, men det är ju vanligare. Den är så mjuk och så varm. Alfred lånade den en dag och sen sa han, vördnadsfullt, ”Vilken bra mössa du har”. Tyvärr är den köpt på loppis, efter att den hittat hit från Nya Zeeland, annars skulle jag tipsa vidare.

Däremot kan jag, helt osponsrat, tipsa vidare om Blendas mössa istället! Den är också gjord i merinoull, mulesingfri, med foder i bomull. Hon får många komplimanger för den och den är från inhemska Nevertex som finns på exempelvis Halpa-Halli. Hon fattade tycke för den direkt, kramade om den inne på butiken. Mycket mysig.

20181206_promenad_006

Vi hade faktiskt ett konkret ändamål för promenaden och här hade vi kommit fram till destinationen. Blenda hängde och snarkade. Mina byxor höll på att glida av mig. Men mitt fokus låg på något annat, nämligen…

20181206_promenad_007

Grankvistar! För det var förstås sådana som vi begett oss ut för att leta reda på. Vi tog bara sådana som redan blivit avbrytna och som vi hittade på marken. Till exempel en med två kottar kvar i.

20181206_promenad_008

Vi råkade sen på en ganska stor gren som brytits av och plötsligt var kassen fylld. Då var det dags att gå hem.

P.S. Bonden behövs, hör ni. Den gör faktiskt det.


Medan Alfred kokade potatis och stekte falafelbullar så knipsade jag grankvistar och satte dem i vaser.

Sen hackade jag lite färsk rosmarin som rördes ner i potatismoset, som förresten är godast om det görs med potatisskalet kvar på. Vi åt detta bland annat med tranbär som puttrat i lite smör i stekpanna mest för att de skulle tinas. Har tänkt att jag borde byta ut granatäpple mot tranbär mer ofta. Kortare frakt. Så nu testar jag det, har en påse med tranbär i frysen.

Hur som helst, smakade väldigt bra, särskilt efter en vintrig utomhusvistelse.

20181206_kottar

Se bordsdekorationen! Där hänger kottarna och är allmänt gulliga.


Del 2. Själständighetstraditionen.

Har inga självständighetsdagstraditioner, tittar inte ens på slottsbalen, men senare på gårdagskvällen bakade vi pepparkakor. Som jag förstått att är en ganska vanlig tradition för folk att göra på självständighetsdagen? Kanske kunde den bli vår också, blir säkert mycket mysigt sen då Blenda kan vara med och pyssla.

Fast mest tror jag ändå på traditionen att gå ut en sväng. Det är liksom mer kravlöst det, passar en latmask som mig, hehe. Och så gör det ju verkligen gott för själen. Fira själ-ständighetsdagen.

Jag är inte särskilt patriotiskt lagd, precis som väldigt många i min generation tror jag. Kanske för att jag mest sett fosterlandskärleken slå över till något jävligt motbjudande än hållas som något kärleksfullt.

Och som finländare men långt ifrån finne, så tenderar ämnen så som nationalitet bli lite diffusa. Typisk minoritetseffekt, kanske.

Men när jag tänker på den finländska naturen så blir jag ändå lite rörd. När jag gick i lågstadiet så var jag alltid så stolt över att vi var de tusen sjöars land. Tyckte det lät så fint. Föreställde mig hur landet såg ut ovanifrån, alldeles spräckligt utav silverblanka små skärvor.

Många här på kusten är väldigt fästa vid havet och skulle inte kunna tänka sig flytta ifrån det. Jag förstår nog det, även om jag själv är den som är mer dragen till skogen. Den mörka skogens dystra sus, så som vår nationalskald uttryckte det.

Tror starkt på att gå ut i naturen, det mår vi alla bra av. Och att på självständighetsdagen för all del hissa flaggorna högt över vår bygd i nord, med moar, fjäll och skär. Men tillbringa dagen med lite mer vördnad istället för (fanatisk) stolthet. Lyssna på strömmars brus och bäckars språng. Ägna en tanke åt stjärnenatt och sommarljus. Vill inte låta alltför naturnördig men hallå va, nog ÄR den ju ganska fantastisk.

Kanske är det mer så vi alla borde fira vår nationaldag, genom att gå ut och samtidigt verkligen ta in naturen. Mycket hellre än att stå på nåt torg och sprida egoistisk megadynga i alla fall. De som gör det på nationaldagen kunde reflektera en smula över det vi sjunger i nationalsången: Vårt land är fattig, skall så bli / För den, som guld begär.

Tror inte Runeberg hade helt fel. Men han sa inget om tusentals glimmande silverskärvor. Och egentligen är tusen sjöar en grav underdrift. I själva verket finns det cirka 188 000 av dem. Vi kan gott dela med oss. Det gör gott för själen. Och självet.

Annonser

Palmen står så grön och grann i stugan

opinion & reflektion

Jag försökte blogga i fredags, men så blev jag avbruten av ett gurglande i horisonten. Sen sa det SLURP och så var det tisdag. Flera dagar rann ner, i ett huj, bara sådär. Det händer så ofta nu för tiden.

Jag går omkring och har lite feber och mår generellt illa, men inte tillräckligt för att vara helt sängliggande. Bara lagom självömkande och orkeslös. Fast, det är jag förvisso alltid.

20181122_lb_001

Bild i chokladtoner, ty matchning är a och o.

Nu sitter jag här och funderar på choklad och palmolja eftersom att en kompis delat en länk till denna lista över julgodis med palmoljefyllning. Så att säga. Det är en ganska kort tid som jag försökt undvika palmolja och först kändes det motigt, att urvalet ska begränsas så extremt. För det som återstår är verkligen jättefuttigt. Försökte mig till exempel på lösgodis häromdagen, lol. Det var ju ett ganska kul practical joke jag gjorde på mig själv. Gick ett varv runt hyllorna och fick sätta tillbaka den tomma påsen.

Det känns förstås trist på ett själviskt plan, utöver att det är fan obehagligt att palmolja finns i så mycket. Men sen märkte jag att det fanns en viss lättnad i att slippa alla de där alternativen. (Och inte bara för att det känns bra att göra medvetna val.) Nu då jag lite börjar ha koll på exempelvis vilka chokladprodukter som innehåller palmolja så behöver jag inte ens överväga dem. Som den typiska bortskämda samtidsmänniskan jag är så blir jag ändå bara stressad av för många alternativ. Så länge Fazers blå, röd, salmiakchoklad och de där små stängerna med karamellkrokant & havssalt är palmoljefria så hålls jag egentligen väldigt nöjd.

Och sen konfekten då. Hela den där klumpiga förpackningen för ganska få och små bitar choklad. En tredjedel av dem gillar man egentligen inte ens så värst, men de går nu ner. Det är väl traditionen kring konfektasken som är det speciella? Att skicka runt den, att välja noggrant, att ta en bit. Att inte börja på nästa lager utan familjemedlemmarnas godkännande. (Bli hutlöst snopen om inget nästa lager finns.)

Här började jag precis leka med tanken att göra egna, små, maffigt smaksatta chokladbollar istället. Apelsin, kaffe, whisky, kardemumma, tranbär, och så vidare. Doppa dem i smält choklad? Vitchoklad? Som en jultradition alltså som tydligt skiljer sig från vanliga chokladbollar, och inte finns på kartan resten av året. Kalla dem julbollar, förstås.

20181122_lb_002

Chokofreak_83 och Chokothief_17.

Det är så ofta vi säger, skriver, hör och läser att det viktiga är att vi ”är medvetna”. Men det stämmer inte och det tycker jag att vi kan behöva påminnas om. Det viktiga är att vi gör medvetna val. Det är våra handlingar som gör skillnad.

Jag blir SÄRSKILT ytterst besviken på föräldrar som vägrar lyfta ett ynka finger för miljön men gärna ett hånfullt ögonbryn åt klimatkrisen, men det är kanske ett annat inlägg.

I min kompis länkdelning så dök det upp några personer som skippar palmoljan och gjort det betydligt längre tid än vad jag gjort. Blev glad! En av dem sa att man inte kan kräva av vanliga människor att bojkotta palmoljan, utan att det borde restrikteras utav myndigheterna. Håller med om att det borde så.

Men vet inte om jag tycker om att saken lyftes fram som att det istället vilade på högre instansers axlar. (Hehe, här kan nån passa på att skrika ”censur” va!) Det känns lite kontraproduktivt. Som att det finns två sidor och vi kan bara pusha på den ena, alltså. Inte avsiktligt, men att det ändå blir som att det då kategoriseras under ”Det Kan Ingen Kräva”, om ni förstår vad jag menar.

Man ser ju sånt nu som då, i dylika diskussioner. Jag oroar mig alltid att det sprider inställningen (eller apatin) att det vilar på någon annans ansvar att reda upp det där — inte mitt, så framtills dess kan jag forsätta som vanligt. Det är bra om man skippar palmoljan, det är jättebra om man OCKSÅ mejlar producenter och politiker.

Visst ÄR det också högre instansers ansvar att skydda jorden (med allt vad det innebär), men… fri vilja ändå va? Så då kan man välja snasket utan palmolja så ofta man bara står ut med tanken.

Hur uppfattar ni såna här inlägg och artikeln i fråga? Jag läser inte sånt som uppläxande aja-baja, eller krav, utan mer som seriös uppmaning och bestämd uppmuntran. Skulle egentligen gärna kunna kräva av folk men de gör ju som de vill. Men som Alfred sa: Man kan kräva av sig själv.

Hur som helst är jag kanske ganska sen på bollen. Hur gör du?

Vandringslust i världsarvet

rekreation & civilisation

20181014_123838

Det här vädret i dag, va? Ja, vad ska man säga? Det är inte helt obehagligt att betrakta det, för inte är det riktigt rätt att det är på detta sätt… men fint var det ju.

Vi valde att ta vara på det vackra i kråksången genom att utforska en vandringsled. Lotten föll på Bodvattnet runt på Björkö i Kvarkens skärgård, med sitt utkikstorn Saltkaret som skymtar i bilden ovanför. Vi valde dock att gå medsols så vi nådde tornet sist.

20181014_124121

Vi hade igår köpt en begagnad Manduca-bärsele som vi ville testa. Vi hade det som ett litet mål den här veckan att vi skulle hinna få tag på en sele som kan bäras på ryggen, inför dagens varma väder. Idag skulle vi ut, hade vi bestämt. Och det fixade vi!

Sen tidigare har vi en liten BabyBjörn-sele, men den har inte alls varit ergonomisk (för den vuxna, i alla fall) och det har blivit tungt att kånka på den extravikten frampå, har jag tyckt. Blenda också alltid protesterat mot den efter viss (kort) tid. Så den har inte använts så flitigt.

Nu bar jag dryga tio kilo på ryggen utan problem. Och Blenda trivdes också hur bra som helst, faktiskt så somnade hon nästan direkt.

20181014_125101

Trots att Blenda hastigt kom till ro så kändes det för oss andra inte så avslappnande att gå där. Vi var långt ifrån de enda som fått samma idé om att carpa lite naturstigsdiem en sån här dag, och det är inte så roligt att behöva trängas. Vi vill ha lugn och ro ute i naturen, så det var ju lite dumt att besöka en sån här populärt naturnjutarplats en sån här solklar naturnjutardag.

20181014_125935

Men men, här var vi nu och fint var det. Nästan tillräckligt fint för att få oss att glömma vår aversion mot — örk! — folk… men bara nästan.

20181014_130719

Men sen hände något jättebra! Leden delade sig och en skylt berättade att man kunde välja en rutt som gick närmare vattenbrynet, eller så en annan då som var ett par hundra meter kortare.

Vi tvekade en tid men sen beslöt vi att ta den som höll sig längre ifrån vattenbrynet, eftersom att den verkade gå mer in i en skog och jag föredrar att vandra i skog och för att vi resonerade att andra människor tenderar vara precis tvärtom så att de vill titta på vattnet.

Så då gick vi in i skogen. Och där fick vi vandra ostörda! Dessutom i skugga! Vi fick till och med höra fågelsång. Paradis!

Önskar bara att skogsdelen hade varit längre. Överlag så var hela rutten lite larvigt kort. Måste nog gå leta upp en längre nästa gång.

20181014_131532

Skogen blev till dunge och gick från mörkgrönt till gyllengul som i en skattkista.

20181014_132410

Bling bling i lövverket.

20181014_132421

Inte för att det syns men Alfred matchade omgivningen bra med gröna byxor och gul ryggsäck. Bra kamouflage.

20181014_133145

Kommer inte på nåt att säga om den här bilden. Tyckte först den var ganska fin men plötsligt känns den så himla typisk, som att alla sett minst femhundrasjuttioelva identiska bilder på vass. Vi kan rent av säga att den de facto är ganska… ovass. 😎 Varsågoda.

20181014_134345

Vi nådde fram till Saltkaret, utkikstornet. Därifrån, tjugo meter över havet, fick vi spana på moräner. Och paret Svan, om ni ser de vita plupparna till höger i bilden.

20181014_134403

Min dejt.

Vi stannade inte så länge där uppe, det var ganska mycket folk och väldans blåsigt. Blenda hade vaknat en stund innan och hennes ögon, liksom mina, tårades av den starka vinden.

20181014_134626

Men det var värt att stanna och spana en stund. Mycket fint!

Sen gick vi ner igen och strax därpå gick vi förbi en familj som satt vid ett sånt där rastplatsbord i mörkt trä med massiva bänkar, och de hade med sig en shisha! EN SHISHA!! En stor och jättefin en som de smällt upp där på bordet! Verkade så oerhört mysigt och det doftade himmelskt. Blev extremt förälskad i kulturkontrasten.

20181014_135150

Vi beslöt att bänka oss vid denna utsikt och äta vår matsäck. Rutten var slut men det går ju inte att åka hem utan att picknicka. Så här satt vi och åt varsitt kokt ägg, massor av salta kex med brie, och sen varsin kanelbulle till efterrätt. Blenda åt majskrokar.

20181014_140522

Och gnagde lite på bärselens remmar. Orkade inte börja krångla med att ta loss henne så hon fick hänga kvar på ryggen så länge vi pausade.

Linsen på min framkamera har förresten spruckit tvärs över så den gör lite såna där intressanta ljus performances.

20181014_141310

Helt okej idyll.

Sen lämnade vi Kvarkens skärgård. Vi var väldigt glada och nöjda. Med vädret, med dagen, med allt. Och Alfred sa ”Nu får det väl fan ta och räcka med det här fina vädret”. Japp, det får det.

Under stuprännan ett hjärtformat fat

dokumentation & situation

Gick nyss ut på gården och tjattrade lite med småfåglarna. Tittar sedan ner på mina bara fötter. Tänker att det är som att bo på landet här.

Jag tar sällan på mig skor då jag går ut här och så har jag nog inte gjort nån annanstans där jag bott i Vasa. Alla andra gårdar har jag tänkt att kan dölja glasskärvor från gamla ölflaskor i gräset, men inte denna. Här reagerar jag på en cigarettfimp i rabatten och plockar bort den.

Allt ståtar med sin iver att prunka och innergården liknar allt mer den vi blev förälskade i för exakt ett år sedan då vi gick på vår första visning. Jag tänkte, här kunde ett barn växa upp.

20180519_DSC0477720180519_DSC04781

Det finns få saker jag saknar här, men en hägg spanade jag efter redan i fjol och blev lite besviken då ingen fanns. Fast lyckligtvis finns det ju flera i närheten att sniffa på. Igår fick även Blenda chansen att dofta på häggblomster då vi hälsade på i Katternö, ute på det riktiga landet.

För några dagar sedan hade vi husbolagsmöte med grannarna och jag lade fram förslaget att skaffa odlingslådor, som togs väl emot. Tycker att det skulle vara kul att nästa år plantera lite ärter och morötter med Blenda! Är ju inte egentligen någon trädgårdsmänniska men det skulle vara trevligt att low-key odla lite snacks åtminstone. Såna som det är svårt att totalt misslyckas med.

För ett par år sedan sådde Alfred några frön i rabatten längs med huset vi hyrde då. Så mysigt, tyckte vi. Eller tyckte jag i alla fall, fast jag var inte desto mer involverad utöver att tjata på Alfred att komma ihåg att vattna plantorna. De sköt upp fint och lovande men så kom gårdskarlen och klippte ner allt med gräsklipparen?? Alltså HAHA! Så jäkla snopet. Den slutliga skörden blev typ ett par små fjuttmorötter och en rädisa att dela på.

Sent på gårdagskvällen såg jag en igelkott komma ilande ifrån skogsdungen över gårdsplanen rakt till fatet under stuprännan för att lapa i sig vatten. Någon av grannarna har köpt ett hjärtformat fat nytt för i år för de små vilda liven häromkring. Hjärta på det, känner en ju.

Är ‘picknick’ synonymt med ‘choose life’?

rekreation & civilisation

Har planerat att denna sommar ska bli picknickarnas sommar. Hängde knappt i en enda park under fjolårssommaren eftersom jag var väldigt gravid och att besöka kvällsparken för att avnjuta några kalla kändes ju inte så relevant då just, om vi säger så. Det gör det inte nu heller (eller det gör ju, men också inte) men däremot känns det som att man får bra föräldrapoäng om man kombinerar frisk luft med matpaus.

OCH dessutom bekräftar det för en att världen fortfarande existerar där utanför! Det är annars lätt hänt att man som bebisförälder får för sig att det bara är ett rykte.

20180513_picknick_001

I söndags, mors dag och det vackra vädret till ära då, så gick vi ut på en promenad som vi passade på att kombinera med minipicknick. Och innan ni frågar: Ja! Ska alldeles strax sluta tjata om mors dag! Känner också att det blivit lite väl mycket.

20180513_picknick_002

Det var en spontan och ganska lat idé så vi stannade förbi butiken för att köpa lite saker att knapra på på vägen till Arboretum-parken nere i Sandviken. Den är händelsevis också en frisbeegolf-park så det är kanske överlag lite si-och-så med att picknicka där, men den var helt tom på frisbeegolfare då vi anlände.

20180513_picknick_003

Ett träd tog en bild på oss och lite av sin stam.

20180513_picknick_00420180513_picknick_005

Det är en riktigt fin park den där arboretum, så lummig och frodig. Inte bara eviga gräsmattor som så många parker här i stan. Kan bli lite sur på att den ska vara tillägnad frisbeegolf. Känns som nonsens.

20180513_picknick_00620180513_picknick_007

Ibland får man ju till såna där bilder som man vet att hör hemma i det tjocka maffiga familjefotoalbumet i bokhyllan. Har en tid funderat på att låta trycka upp en fotobok, men arghhh hjälp att välja bilder alltså! Får prestationsångest direkt. Men endera av dessa ska i så fall med, det är nu ett som är klart i alla fall.

20180513_picknick_008

Här är morsdagskakorna. Minns inte vad de hette men det var nån kinuskipajgrej med bär- och kanske mascarponefyllning, eller något annat krämigt. Extremt söta men så armadis goda.

20180513_picknick_00920180513_picknick_01020180513_picknick_011

Köpte nyligen en mjuk keps åt Blenda men hon sov i butiken så jag provade den aldrig på henne. Så den är något oversize men den funkar å andra sidan riktigt bra som sovmask då också. Nattmössa, för all your dagtid needs.

Sen uppenbarade sig frisbeegolfare mellan träden och så småningom började frisbees flyga åt vårt håll och landa ett fåtal metrar ifrån oss. Då tyckte vi det var dags att dra vidare.

20180513_picknick_012

Längs med travbanan gick vi…

20180513_picknick_013

… och gick ännu längre, tills att vi kom ut till havet.

20180513_picknick_014

Ungefär vid Villa Sandviken fick vi syn på sånt som varit det huvudsakliga målet med vår promenad: brännässlor! Så jag plockade en påse med sådana innan vi styrde våra fotsteg i ungefärlig riktning hemåt, fast via butiken igen för att plocka upp lite fler pastaingredienser utöver nässlor. Passa förresten på att beundra min position på den där bilden. Ser ut som en apa-sprattelgubbe-hybrid.

Hemma på gården gungade vi lite innan vi gick in eftersom att Blenda blivit så förtjust i det. Inga bilder på det dock, eller Alfred tog faktiskt massor av dem på Blenda & mig, men jag klarar frankly inte av fler bilder på mig i ett och samma inlägg. Ni kan ju få för er att jag har nåt slags weirdo uppmärksamhetsbehov av att dela med mig av min person för e-främlingar!! (Nej men seriöst, det finns nån gräns där va?) Det vill vi ju verkligen inte att ska hända. Kolla så bra jag anstränger mig för att det inte ska bli så.

Uti backen

rekreation & civilisation

Hela familjen begav sig ut på gården under den ljuva söndagskvällen. Hela familjen innefattar förstås även katterna, annars skulle det nog inte vara ett så värst nämnvärt projekt. Men med två katter och en bebis blir det direkt lite omständligare, fast absolut genomförbart. Särskilt än så länge då bebisen inte ännu kan gå eller ställa sig upp, och därför inte har så mycket annat val än att beskedligt sitta i ens famn om det är där hon placerats.

20180506_kulle_001

Strax utanför innergården sluttar marken ner mot en lekpark och den sluttningen misstänker jag att vi kommer besöka rätt frekvent. Trevlig sittplats under varma månader, bra pulkbacke under kalla.

20180506_kulle_002

Några barn lekte i parken och katterna spionerade. Senare kom faktiskt barnen och hälsade på katterna, som var lite skraja men hanterade det bra, till stor del för att barnen var så oerhört förståndiga och försiktiga med dem.

Är ändå stolt över katterna också, som hanterade situationen mycket bättre än de skulle ha gjort för några månader sedan. Känns som att de mognat i sina roller som småbarnsfamiljekatter.

Tänker på hur viktigt det är att lära sina barn att vara extra varsam med sådana som är mindre än en själv. Att visa hänsyn, att inte skrämmas.

20180506_kulle_003

Men än så länge är Blenda Mosippan aningen för liten för att förstå detta men jag försöker att snabbt hindra henne då hon börjar slå på endera av katterna utav iver. Säger nej nej inte slå, nej nej släpp pälsen då hon klappar och luggar, men kanske egentligen än så länge mest för att försäkra katterna om att det inte ska vara på det sättet.

Blenda blir så glad av att se katterna och ha dem nära sig! Det förstår jag ju. Men jag vill vara noggrann med det ändå från början, att varje levande sak ska respekteras och att vi människor ingalunda har rättigheten att komma och klampa omkring hur vi än vill fast vi helst beter oss så. Så jag fortsätter säga nej nej katten blir rädd, nej nej katten blir ledsen.

20180506_kulle_004

Ganska behagligt där ute, tror det var kring 15°C. Selma tillbringade merparten av utomhustiden med att ströva omkring som ett litet får och tugga i sig färskt gräs.

20180506_kulle_005

Små fläckar med lila blommor pyntade backen här och där. Osäker på vilken växten är. Kan det va nunneört månntro?

20180506_kulle_006

Och längst nerför backen skymtade lite gult som jag och Blenda beslöt att undersöka närmare. Gullviva satsar vi våra slantar på.

Det var allt från naturrutan denna gång. Tack och hej, timotej.

Tjuvpassets trollkarlsstig

rekreation & civilisation

20170618_001

Hej hej, nu åker vi till Sápmi igen. Det fanns nämligen fortfarande ett fåtal bilder kvar från den sista hela dagen vi var där.

Vi var slöa i starten då och kanske berodde det på att det trots allt var söndag, men främst vill jag skylla på vädret som var mulet. Vem annan påverkas fånigt mycket av duggregnväder? Vissa gånger blir jag så dåsig att jag lätt skulle kunna sova bort hela dagen (hög försovningsrisk sådana mornar), och andra gånger så känns det som att jag blir lätt som en fjäder då jag kliver ut genom dörren och möts av ett lätt regn. Är det lågtryck och högtryck som gör skillnaden månntro? Eller är jag bara inbillningssjuk och inkonsekvent?

Hur som helst så drack vi kaffe på café Routa inne på Jounin Kauppa. Vi letade engångsregnrockar inne på butiken där men de enda vi hittade kostade typ 8€ styck. Helt jäkla hutlöst. Av principskäl vägrade vi gå med på sådana priser, så vi beslöt att bara bli lite blöta istället då. Regnet skulle dessutom lätta under eftermiddagen, sa prognoserna.

20170618_002

Sist och slutligen var detta kanske mitt favoritväder att vandra i ändå. Vi valde en kort rutt på fyra kilometer, Varkaankuru Trollkarlsstig (Varkaankurun Velhopolku), med start från Kellokas.

20170618_003

Dimmigt, disigt och duggigt. Perfekt stämning för den vandringsled som även gick under rubriken ”lundens mystik”.

20170618_004

”Skogens förtrollning ligger i luften och är mer än bara sagor. De väldiga myrstackarna, de åldriga granarnas knaggliga stammar och grenarnas hänglavar, tickorna på de murkna trädstammarna, det frodiga gräset i lunden och lavskrikan som sätter sig på axeln skapar en mystisk stämning som får vandraren i sitt grepp.”

20170618_005

Jag spanade ständigt efter lavskrikor men olyckligtvis råkade jag inte på en endaste en under hela resan. Gissar att de drar ännu längre norrut under somrarna. Ännu en orsak att åka dit i höst igen.

20170618_006

Fjälltopparna doldes bakom en dimridå medan vi åkte hem till stugan för att förbereda oss inför följande morgons hemfärd. Har sedan vi kom hem igen drömt om att åka tillbaka till hösten. Hur man i så fall ska orka kånka på en klimp som redan vid fyra månader vägde nio kilo vet jag icke, men det bekymret blir väl… tänkte säga framtidens men let’s be real här, snarare Alfreds. *könsstereotypt svag*

 

En Sejterunda i nordlig juni

rekreation & civilisation

Läste att det är samernas nationaldag i dag och det påminde mig om att jag ännu hade en drös opublicerade bilder ifrån resan norrut i mitten av juni. Så här kommer sådana!

Den här dagen, den 17:e juni, ställde vi siktet på Sejterundan (Seitakierros), en vandringsled på nio kilometer som ”skildrar de nordliga folkens relation till naturen och deras världsbild för vandraren”, enligt en infoskylt på besökscentret Kellokas.

20170617_001

Stigen inleddes med nerförsbacke som snart ackompanjerades av ett sus. Då följde trappsteg i sten som ledde ner till en porlande bäck.

20170617_002

Omkullfallna, mossbeklädda trädstammar låg över bäcken och duggregnet svepte in allt i ett skimmer. Här andas man djupt.

20170617_003

Graviditetsmässigt befann jag mig i vecka cirka 26 eller 27. Tänk att det var Blenda som var där inuti! Helt knäppt ju.

20170617_004

Sejterundan – I naturens sköte har människorna alltid förlitat sig på gudar i nära samband med livet och livsförutsättningarna. Det hårda livet på naturens villkor gjorde människorna känsliga för omgivningens olika uttryck. Det var lättast att vända sig till naturgudar i ens omedelbara närhet för att få styrka i svåra stunder, för att lösa sina problem och visa sin tacksamhet.”

Från samma tidigare nämnda infoskylt.

20170617_005

Utsikten på bilden till vänster satt vi och avnjöt på en omkullvält trädstam, efter att vi mer eller mindre bestigit ett mindre berg (Kellostapuli) och var ganska jäkla slutkörda.

Bakom oss såg vi då plötsligt en svart fläck gå av och an cirka tio meter bort. ”Men åh!” kuttrade vi. Fläcken gurglade och sicksackade närmare. Den visade sig vara en tjäder och vi myste åt hur oskygg den var. Sen hände det här:

Kul med natur!

20170617_006

Här ser vi alltså en oglad tjäder. Försökte sjasa bort den med både rop, en ryggsäck och en grenklyka som jag motade bort fågeln med genom att sätta den mot hans hals, men sist och slutligen fick vi nog bara bekänna oss besegrade och lagom traumatiserade springa vidare, jag och Alfred. Uppför backen.

20170617_007

Längst upp på Kellostapuli väntade snö!

20170617_008

Kullens topp ligger på 503 meter över havet, och där var vi nästan nu. Men vi skulle fortfarande ta oss ännu högre — så galet tungt. Är i efterhand ganska mallig och impad över att jag orkade, med cirka 15 extra graviditetskilon då på tiden och som en genuin soffpotatis som ogärna motionerar och egentligen aldrig tränar. Men jag gillar att gå.

20170617_009

Vi kanske inte har så mycket att sätta emot en ilsken tjäder, men ge oss en harmlös kulle va. Just try us. Kellostapuli blev dagens seger.

20170617_010

”Sieidi, på svenska sejte, är ett nordsamiskt ord och var ett kultobjekt i form av en sten, en klippa eller ett helt fjäll som fanns på strategiska ställen för jägaren, fiskaren eller renskötaren. Man offrade kollektivt eller enskilt vid en sejte av sitt jaktbyte eller fiskfångst, särskilt vid jakt- och fiskesäsongens början, för att få en lyckosam jakt eller fångst i framtiden.”

Från samer.se.

20170617_011

Spännande landskap där uppe. Ylläsfjället (719 meter över havet) ligger nära intill, ibland kändes det nästan som att man kunde hoppa över till det.

20170617_012

Där borta skymtar en fläck vatten, tror att det är sjön Kesänkijärvi som vi hade gått runt dagen innan. Fast det kan också vara Äkäslompolo som är namn på både sjön och byn. Och mot toppen av kronan utav björken som ser mer ut som en buske till höger i bild så syns en grå fläck. Det torde vara Kellokas, där vandringsleden har sin början!

20170617_013

Vi nådde en slags campingplats med en rad utedass, två grillplatser varav en med tak & väggar, och rinnande vatten i form av en bro lågt över en bäck. Vi stannade där och åt ostsmörgåsar och fler salta kex med sourcream & onion, jag maniade sådana den här resan. Det började regna så länge vi pausade så då fick vi söka skydd en stund, bra tajming ändå.

20170617_014

Älskar de här härliga forsande, porlande bäckarna som rinner ner för bergen. Vill liksom slänga mig i dem och följa med dem.

20170617_015

Här hade jag följt med en bäck en bit och hittat ett hemligt ställe med ett underbart vattenfall som strömmade ner i en slags damm. Jag hade följt en liten stig ner dit och det var en sådan stillsam plats, trots vattnets ständiga brus. Där fanns en pytteliten stenstrand och då jag satte mig på huk där och beundrade vattnets klarhet så var det som att omvärlden försvann.

20170617_016

😍 Don’t go chasing waterfalls, har jag tyvärr blivit tillrådd.

Blir förresten väldigt törstig av att se på de här bilderna på det klara, kalla vattnet.

20170617_017

Det är sant det de rimmar om grönt.

20170617_018

Men inte det om gult.

20170617_019

Lite fokus på flora — kabbeleka till vänster och nåt jag tror att är skogsfräken till höger. Andas de inte väldigt mycket finländsk design båda två? Tycker kabbelekan för tankarna till formgivna mönster, antagligen Maija Isolas, medan det ju vilar något helt självklart Tove Janssonskt över fräknen.

20170617_020

Kellostapuli då. Den gick vi runt och det tog ganska exakt tre timmar, med pauser. Och tjäderattack.

20170617_021

Och sen var vi tillbaka vid starten igen. Att styra kosan till Kellokas är ett hett tips för de som ämnar fjällvandra i området. Centret fungerar som start- och slutpunkt för flertalet olika vandringsleder av varierande svårighetsgrad, så det gjorde det mycket lättare att hitta en lämplig rutt. Vi var nog ganska vilsna innan vi kom oss dit. Jag trodde att jag skulle minnas hur man hittade till lederna från att jag var barn och vandrade där — HAH. Typiskt turister. Ser ju inte ens skillnad på två sjöar och skulle inte känna igen vilket fjäll som är Ylläs om det inte var för alla slidlifter och mastar.

Ja ja.

Glad nationaldag Sápmi!

på hjortronleden

rekreation & civilisation

20170616_hillapolku_001

Gårdagen var hemskt mör men vi beslöt ändå att försöka ta oss ut på en vandring av den inte alltför mödosamma varianten. Vi valde en sex kilometer lång rutt med namnet Hillapolku som går runt en sjö, Kesänkijärvi, som ligger typ en och en halv kilometer ifrån stugan Lill-Panda där vi bor. (Ja, finns också en Stor-Panda, eller rättare sagt, en Pandamaja.)

20170616_hillapolku_002

Kändes bra att ha tagit sig ut och aktiverat sig, och inte gjorde ju heller utsikten saken sämre. Exempelvis såna här vyer kunde åskådas ifrån vandringsleden. Kesänkijärvi med Kellostapuli i bakgrunden, en kulle på 443 meter över havet.

20170616_hillapolku_00320170616_hillapolku_004

I övrigt fanns det också en del klassiska naturstigsmiljöer som kändes ganska som hemma. Inte mig emot, jag gillar dem.

20170616_hillapolku_00520170616_hillapolku_006

När vi nått andra sidan av sjön, d.v.s. den som utgör ena sluttningen av Kellostapuli-kullen, så stötte vi också på ett par bäckar som porlade och forsade ner från toppen.

20170616_hillapolku_00720170616_hillapolku_008

Ja ni fattar, flera vyer helt enkelt. Bland annat featuring döda ljusgråa träd, hängande lav, friskt vatten och gul kabbeleka.

20170616_hillapolku_009

Okej är ärligt talat inte helt säker på vilket berg detta är men endera Kellostapuli från ännu ett annat håll, eller så Kesänkitunturi. Det skulle säkert gå att klura ut om jag granskade kartor av hur vandringsleden gick och var vi befann oss just här, där leden korsade en väg, men… orka.

20170616_hillapolku_010

Bland det sista vi korsade var denna myr som jag antar att gett vandringsleden sitt namn, eftersom vi såg en del vita hjortonblommor där. I bakgrunden på denna bild skymtas toppen av Ylläs, förresten. Det berget känner jag igen för det har mastar och skidliftar, annars vore jag vilse där med.

Sex kilometer på mestadels plan mark var riktigt lagom för en sån dag som i går. I dag har vi testat en aningen längre och mer krävande vandringsled som bl.a. gick nästan ända upp till toppen av Kellostapuli, pust. Är aningen missnöjd med att vi hittills under våra vandringar träffat på varken renar eller lavskrikor, men å andra sidan råkade vi under dagens både på ett par myggor (de första under vår vistelse här) och en rejält ilsken tjäder istället. Sååå det är väl alltid nåt, menar jag. Ja, mer om detta äventyr typ i morgon eller en annan dag inom en snar framtid!

Kan i övrigt verkligen rekommendera att besöka Sameland denna årstid, kryllar varken av mygg eller människor här ännu och vädret är ytterst behagligt. Myggorna brukar anlända ungefär strax efter midsommar här i Äkäslompolo och människorna gissningsvis ungefär i september samtidigt som ruskan. Vädret är mycket behagligt nu och det är lite spännande att solen faktiskt aldrig går ner, går exempelvis hur bra som helst att vandra precis när som helst på dygnet om en så vill. Tips tips!

67 nordliga breddgrader

rekreation & civilisation

20170616_fjaell20170616_renar

Utanför stugan doftar luften starkt av kåda och bortom skogen reser sig Ylläsfjället 718 meter över havet. Vi mötte några renar på vägen, de betade i dikesrenarna (ni får själva hitta på ett ordskämt om detta eller kanske bara betona det dikesrenarna lite spexigt), och brydde sig inte över huvud taget i oss. Inte i att vi stannade bilen, klev ur och gick närmare för att ta bilder på dem. Inte heller i något av de läten jag gjorde för att försöka få deras uppmärksamhet så att jag skulle få en bild där deras blickar inte var riktade mot marken. Blev aningen kränkt av hur uppenbart ointressanta vi var för dem.

Annat vi gjort i dag är att gå på zoo och vandra runt en mindre sjö, men det berättar jag mer om en annan gång. I kväll väntar bastu och en tidigare kväll än gårdagskvällen, i och med att mina morgnar vägrar bli sena. Fortsätter med andra ord att vakna ett par timmar tidigare än jag har för avsikt.

Trots att jag varit väldigt trött under all min tid hittills här så har jag varit det på ett kravlöst sätt — det är inte hela världen att gå omkring och vara ganska sömnig, det blir inte en plåga så där som det lätt kan bli det vardagliga livet. Här finns det inga påtryckande måsten som jag behöver vara särskilt alert för att känna att jag kan hantera, och det är dessutom avslappnande att inte bara kunna men faktiskt vara tvungen att sätta mycket på paus här. Det har varit mycket på gång där hemma den senaste tiden, främst mycket att tänka på, men nu är det ingen vits att ta med sig allt det hit för det finns ändå så lite jag kan göra något åt av något av det. Det är bara att svara på något enstaka mejl om dagen, ta en Samarin den återkommande halsbrännan jag lider av som det typiska preggot jag verkar vara i just det fallet, och sen sitta och blogga tämligen planlöst medan bastun värms. Jodå, kunde ha det sämre ställt alltså.