Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged nostalgi

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.

20160215_alfred20160215_selma

Det har alltså äntligen börjat hända (märkbara) saker här i hemmet, inredningsmässigt. Knäppte av en hög med bilder ikväll som jag tänkt göra ett inlägg av men klockan blev för mycket och jaget blev för sömnigt, så det får bli en annan gång. Men som ni ser på bilden överst så har galleriväggen påbörjats. Gles, än så länge, men vi har mer på kommande.

Här i Gulnaden har vi alla druckit/lapat smoothie och lyssnat på Radio Nostalgia så länge vi pysslat på med vårt i vardagsrummet. (Selmas pyssel är att sova.) Har lyssnat mycket på den kanalen de senaste kvällarna, den är ungefär den enda jag inte får spader av. Repertoaren påminner mig ofta om då jag var barn och vi så gott som varje dag lyssnade på holländska Sky Radio (yesterday’s hits and today’s favorite songs) där hemma och pappa och jag brukade spela kort vid det stora vardagsrumsbordet vi hade då. Överlag är det ofta jag hör låtar jag lärt mig från Skyradio och direkt åker jag tillbaka till tidigt 90-tal med musik från cirka 70-tal. Kvällar med Spader dam och Stress mitt emot en skrattande pappa, en mamma som smådansar förbi och nynnar med i musiken, och eftermiddagar ensam hemma och radion på hög volym och sång utan att kunna texten helt och riktigt hänga med, och sånt. Dit åker jag bara för att radiokanal spelar samma musik som en annan radiokanal en gång i tiden gjorde — och det är inte samma sak om jag väljer att lyssna på låten själv, det känns mer rätt på radio. Att bli glad över just den låten. Att känna att nu spelas den för mig.

Och de påstår att det inte är möjligt att resa i tiden. Pah! Tydligen har de aldrig lyssnat på rätt typ av radiokanal, det är allt.

20150425_manchestersammetsbyxor

För cirka tretton år sen köpte jag dessa utsvängda byxor i manchestersammet från H&M och då på tiden använde jag dem nästan jämt. De låg sen hemma i garderoben i Katternö i många år utan att användas, men för ett par år sen letade jag reda på dem och nu verkar det som att historian håller på att upprepa sig igen. Hade på mig dem idag och gick faktiskt till samma H&M där jag virrade in på en avdelning som jag antar att var gothavdelningen. Nu för tiden då 90-talets mode gjort en comeback tänker jag ofta att jag stilmässigt rört mig i en cirkel, återvänt till mina rötter till då min svartkläddhet fick sin start där runt 1997, men det är nog mer en spiral för inte ville jag likväl ha något av vad som fanns där på gothsidan, tyckte allt var så klyshigt och förutsägbart och uttjatat. För tretton år sen hade jag säkerligen sett på det helt tvärtom. För aderton år sen hade jag antagligen svimmat av blotta åsynen av så många svarta kläder på ett och samma ställe. Minns ni det, ni som var med då, att det fanns ju knappt svarta kläder? Så jäkla märkligt.

20150425_ostensoskolplanscher

Igår var det auktion på min gamla lågstadieskola, Östensö skola. Jag var själv inte där men min mamma var och hon köpte två stycken skolplanscher åt mig som hon sedan skickade bilder på. Jag hade särskilt efterfrågat ormar och mycket riktigt är det en orm som spanar på en mus på det översta scenariot på den ena tavlan, tillsammans andra typer av reptiler på den undre. Och eftersom min mor klart och tydligt har stenkoll på vilken mörkrets varelse jag sannerligen är så köpte hon också en med fladdermöss på! Ser mycket fram emot att få pryda mina väggar med de här finingarna.

Nu då jag var inne på saker som tangerar både klädsel och inredning så kom jag att tänka på den där stillistan som cirkulerade för ett år sedan, men jag aldrig fyllde i. (Alltså den som Linn J. och Nadia B. drog igång!) Känner att nu är det således dags —

Min stil i tre ord: Svart, second-hand, koftorienterat. (Har alltid kofta. Har jag inte en på mig finns den 99% av gångerna i väskan.)

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Caprileggings, skor med superspetsiga tår och/eller taxklack, vad som helst som är kamouflagemönstrat, korta slitna jeanskjolar, cargobyxor, dunjackor, småmönstrade bohoromantiska tunikor/klänningar/kjolar med volanger och ryschpysch (jag tittar på er, Odd Molly), plagg med Ed Hardy-tryck och de flesta t-shirts med tryck överlag. Mycket av detta sådant som de flesta säkert listat på denna punkt, antar jag (men som vi ändå hade i våra garderober för x antal år sen). Sen är jag inte heller förtjust i randigt, prickigt eller rutigt på mig själv men på andra tycker jag det ofta är snyggt. Och så bör det kanske tilläggas att jag har ju nog då likväl burit de flesta av de exemplen jag listade vid något (svagt, förblindat) skede… Ber till gudarna, gamla och nya, att jag vet bättre nu.

Just nu har jag på mig: Plommonlila lösa byxor i velour (loppis), gammal grå t-shirt med ett ljusgrått träsnittsartat tryck jag ännu inte avskyr men nog bara använder hemma likväl (Halpa-Halli, troligtvis), grå tjock mysig lurvig stickad kofta med glittriga trådar i (loppis) samt strumpor plus yllesockor som mor hade tvättat för varmt så att de krympte och då fick jag dem, extratajta och kompakta = varma och trygga på fötterna som är kalla typ elva månader om året. Helheten? #Stylish.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Äsch, den överst i inlägget får illustrera denna punkt. Den en bit nedanför också. Bekväm i bägge två.

Det här är en bild på mig för länge sedan: Latmaskade och scrollade bara tillbaka på Instagram till den första bilden jag postat där vad jag har på mig faktiskt syns, så värst länge sen är detta inte men nästan tre år i alla fall. Juni 2012:

Fortsättningsvis något jag skulle klä mig i. Alla plagg finns kvar i garderoben.

Jag känner mig allra snyggast i: Förutsatt att jag inte har en magpösig dag så gillar jag något med hög midja eller som markerar midjan. Är alltid nöjd då jag kombinerat texturer och former så att utstyrseln ser intressant ut fastän den är helsvart. Överlag gillar jag bara då jag inte ser tråkig ut, känner jag att jag ser tråkig ut känner jag mig inte snygg. Gillar även kjolar av längre modell.

Mitt favoritplagg just nu: Tror det är vårjackan. Det är så jäkla härligt att kunna byta ut vinterjackor av varierande tjockhet mot en riktig vårjacka utan att frysa. Min vårjacka är den jag har på mig på bilden högst uppe i inlägget, i mocka och läder och med uppkavlade ärmar. Inte alls en prydlig sak men jag gillar den, köpte den på loppis såklart.

Min stil hemma med tre ord: Begagnat, kvasibohoartat, i-konstant-behov-av-städning.

Jag skulle aldrig inreda med: Ikeatavlor, glasbord eller -hyllor, nytillverkat shabby chic-grejs, väggdekaler och i synnerhet inga föreställande nån snuttig text typ ”Glädje” eller ”Love” (kunde eventuellt vara okej med ”Vägg” i ett par månader dock). Mycket pråliga och/eller superrobusta möbler är jag inget fan av och ser sällan heller charmen i läder eller plast — det kan vara snyggt, men det är inte för mig. Helvita möbler känns också avlägset.

Pryl jag suktar efter: Har i ett par år tänkt att en ny soffa och bokhylla skulle vara toppen, men nu då jag bor själv vet jag inte hur länge jag ska bo kvar här och ifall det bara är korkat att fortsätta försöka spana efter nya möbler, särskilt stora, innan jag vet det. Soffa och hylla åsido, så suktar jag främst efter en pryl som jag inte vet om finns, jag skulle vilja ha en vägglampa till sovrummet föreställande ett öga, helst i trä. Jag vet inte egentligen hur denna skulle se ut men jag har en viss förnimmelse och kan inte släppa tanken, har t.o.m. funderat på att försöka tillverka en själv.

Mitt bästa stylingtips: Grönväxter är alltid fräscha, så länge en kommer ihåg att vattna dem. Ett hem blir trevligare med en växt. Större är bättre men små funkar också.

I julas hade jag t.ex. fixat julgran för första gången. En sån glädje den spred där den stod så ståtligt grön och grann!

Min favoritplats hemma: Det måste nog vara datahörnan. Är den och närliggande miljö i relativt bra ordning mår jag som en prins här. Min stol är farfars gamla och den har jag haft sen jag var barn, tog med den från Katternö då jag flyttade för många många år sedan. Angående de andra platserna i hemmet, så visst är det trevligt att kura ihop i soffan eller krypa ner i sängen men det känns alltid som att de närliggande områdena är under konstruktion — det är så mycket som ännu borde sorteras och omorganiseras och allt är liksom på hälft. Men kanske jag får nån ordning på det också en vacker dag då jag har fyllt femtiosju.

Mitt problemhörn hemma: Hahaha. Alla. Förutom kanske datahörnan då, så länge jag inte låter den bli för stökig. Men alla hörn har ju potential att bli problemhörn, om vi säger så.

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.

20140906_almalinnea

1. Katt. Lånekatt funkar också fint. Stanna hemma en helg och mys med den istället för att gå ut och träffa människor. Det är bra för hjärtat. (Alma ska åka hem i början på nästa vecka och det kommer bli så tomt, så tomt! Måste mysa extra mycket tills dess.)

2. Miniserien Alan Davies’ Teenage Revolution där Davies berättar om sin medelklassiga uppväxt i Thatchers Storbritannien. Har endast hittat den på Youtube så kvaliteten är inte tiptop men för er som, liksom undertecknad, gillar glimtar av 80-talet, musiknostalgi, politik och aktivism, lättbegripliga historielektioner, personliga inblickar, roade reflektioner, samhällsanalys, britter och gulliga gubbar med bra värderingar (Alan!) så gör det knappast något.

Davies är inte sådär supersmidig och teflonslät som vissa programledare är men det tycker jag bara att tillför både personlighet och trovärdighet, plus även en slags förtrolighet, rent av. Han är ibland lite töntig och ibland lite pinsam men blir bara desto mer relaterbar p.g.a. detta, känns genuin. Avsnitten är tre, en timme styck, varenda ett delat i fyra uppladdningar. Har inte själv sett det tredje avsnittet ännu, men åtminstone en del av det ska jag åtgärda härnäst, vid läggdags.

3. Estetiskt stilsäkra bloggar med mycket vitt och kontrast så som smäm.se, fridasalomonsson.com/blog, liljali.blogspot.fi eller den numera nerstängda (och kanske alltid fejkade?) men likväl fascinerande pneumoniawhite.com. Sånt tycker jag att känns mycket fräscht och välkommet i motsats till alla guldtonade höstlöv i milt motljus som sakta men säkert börjar fylla bloggosfären så här års. (Troligtvis även här snart, menar för all del inte att jag själv på något vis vore över sånt.)

4. För (oinspirerade) bloggare: Strikt regel om att blogga minst varje udda dag och skriva minst två kommentarer på andras bloggar minst varje jämn dag. Har själv infört en sådan regel för september och jag ska inte ropa hej innan jag kommit över ån, men det har hittills gått bra! Vecka ett är komplett i.o.m. detta inlägg och det har såklart känts motigt emellanåt men jag har i alla fall klarat bloggandet och har t.o.m. överträffat vad det gäller kommenterandet en gnutta, bara en minimal en, men ändå. #BLOGGHÖST!

edmundlucysusanaslanpeter

Edmund, Lucy, Susan, Aslan & Peter.

Då jag var liten var gänget på bilden ovanför mina hjältar. Ser ni, jag tillhör den generationen som inte väntade på ugglebrev utan istället har utforskat otaliga garderober både i fantasi och verklighet, för säkerhets skull, för att se vart de kunde leda. Jag gissar att jag var runt sex år gammal då BBCs miniserie om riket Narnia sändes på tv och eftersom det var så länge sen är minnet suddigt, men det minst otydliga är den där väntan på att Narnia skulle komma på tv, pratet om Narnia mellan avsnitten, men även några små glimtar ur serien — den vita häxan som kommer åkande i sin släde, Lucys ansikte, hur fullständigt förtjust jag var i Aslan (tror jag kan ha varit lite kär, faktiskt, puppy nej kitten nej lion cub love förstås), samt en minnesbild av tv-rutan i tv-rummet då eftertexterna började rulla och serien var slut, och att jag var upprörd för att det var över men också så upprymd, kanske för samma sak.

”People who have not been in Narnia sometimes think that a thing cannot be good and terrible at the same time.”
– C. S. LEWIS, THE LION, THE WITCH AND THE WARDROBE

Serien skildrade händelserna i The Lion, the Witch and the Wardrobe, och jag tror det var den enda jag såg, av okänd orsak. (Det följde sedan två andra BBC-filmatiseringar i miniserieformat, Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader med historier tagna ur två böcker och The Silver Chair som i sin tur återger en bok.) Förra helgen tittade jag på det första avsnittet, nästan tjugofem år senare. Det kändes nytt, men ändå så bekant. Jag var rädd för att det inte skulle ha åldrats väl, men tvärtom uppskattade jag frånvaron av CGI-effekter och det störde inte mig att det uppenbarligen var människor i utklädnad som föreställde riktiga men talande bävrar, eller att faunen hade pälsbyxor istället för mer trovärdiga dataanimerade getben, och så vidare. Om något bidrog det till en lite, vad ska jag säga, gedignare känsla och kanske något av en teater-vibb, och det passade bra för filmatiseringen av en bok som trots allt blev skriven för nästan sjuttio år sedan. Har dock läst att Lewis själv var hemskt missnöjd med hur orealistiskt det var att människor spelade djur, så han skulle kanske föredra de nya filmernas datoranimering, men personligen så tycker jag att det sena 80-talets specialeffekter i det här fallet bidrar till charmen.

Otroligt kul att dyka djupt ner i nostalgin och märka att där hittas sånt som fortfarande tilltalar en. Och på tal om det, kolla in det här:

jadis

Här ser vi Jadis, the White Witch, som jag gissar att måste ha varit min första stilikon eller något? Jag är uppriktigt förbluffad och något hänförd över hur jäkla on point jag ännu/igen tycker att hon är. Djurdetaljerna i hennes smycken är precis, alltså jag menar verkligen exakt sådant jag gillar, djursmycken överlag men även just dessa arter, kråkfåglar (mina favoriter) och förstås ormar (har några ormsmycken själv), plus att det känns som att den snirkliga, spetsiga stilen på rubbet kan ha satt sina spår i mig. Och kolla in metalltapparna i öronen — snacka om att kostymören har varit före sin tid! Jag önskar jag skulle ha kvar ett självporträtt jag ritade på en dator pappa hade lånat hem från jobbet innan vi hade en egen hemdator, cirka 1992 eller 1993 — jag hade målat mig själv som vuxen, med långt, svart hår (jag är naturligt mörkblond men hade senare långt, svart hår i många år), röda läppar, blek hy. Hah! Häxan Jadis är en kuslig karaktär och jag var rädd för henne då jag var liten, men samtidigt fullständigt betagen.

Har ännu två avsnitt kvar, plus förstås de två andra säsongerna, ser mycket fram emot att framför allt se den där sista scenen som jag nästan minns, men bävar också en aning. Tror att jag eventuellt kan bli lite överväldigad. Eller i andra änden av spektrumet, snopen. (Fast det tror jag inte.) En lustig grej med hur minnet fungerar så är att när vi såg på ett avsnitt en kväll och jag kurade ihop mig i soffan så lade Jim en filt över mig och jag tyckte plötsligt att filten kändes helt fel, det var fel material, fel tyngd, fel textur, fel smidighet, helt enkelt bara fel filt. Vilken filt var det jag hade förväntat mig? Jo, en som farmor stickat, en som förut alltid fanns i soffan i tv-rummet i mitt barndomshem, ända sen så länge tillbaka jag kan minnas tills kan inte minnas när jag sist såg den. Flera år sen. Många år. Plötsligt visade det sig att jag hade rest i tid och rum mer än vad jag hade märkt av jag med, lika som självaste syskonen Pevensie.

20130423_001

Stiltje på bloggfronten, stiltje i det mesta annat också, förutom i Vasa stad där det är blåsigt som vanligt. Har tänkt en del på förändring men inte vågat mig på att skriva om det för jag vet att jag endera skulle gegga ner i mig i en negativ sörja, alternativt, för att undvika pessimistträsket, slå helt bakut och istället fastna i något flamsigt dravel om våååren, sooolen och hur skööönt det är att det blir vår på riktigt nu snart. Vet inte vilket som skulle vara mer deprimerande. Det kom som något av en liten chock, vårvädret alltså, eller snarare tecknen på annalkande vårväder. Jag var inte alls förberedd, känns som att vintern varat så länge att vid något skede hade jag undermedvetet gett upp hoppet om andra årstider och accepterat vintern som den ständiga standarden.

Hade inte ens ännu fattat hur långt på väg våren var — och ursäkta nu men här blir det en skopa vårfåneri ändå — men så i förmiddags gick jag ut på ett ärende och bland tallarna doftade det barrträd så som det bara gör när ekorrar är i farten. På vägen hem sjöng bofinkar i trädgrenarna invid dikesrenen. Jag tyckte att jag hörde ringduvor hoa från Frälsningsarméns bakgård. Vid biblioteket hade en kråka börjat bygga ett bo i trädet vars grenar sträcker sig nästan ända mitt framför. När jag gick på Biblioteksgränden flög två svanar norrut, längs med Sandögatan. Måsarna skrek lite här och där, såklart. (Jösses jag är en sån LANTIS.) I tamburen mötte jag en ung tjej som tycktes ivrigt skynda ut och när jag klev in i hissen doftade den starkt av parfym, och jag svär att det var en exakt kopia på nån av 90-talets Date-parfymer. (Den gröna? Den rosa? Kanske den röda?) Fast det var mulet och fast jag var inomhus i en liten dunkel hiss och fast det var tisdag förmiddag kändes det som att det var en solig fredag eftermiddag cirka nittonhundranittiofem och att jag i hemlighet lite saknade att hoppa gummibands-twist när gruset knastrar under skorna så som det bara gör om vårarna. Som att cykelbanan plötsligt blivit helt torr och jag hade cyklat hem från skolan i medvind, jättesnabbt och jättelätt. Som att jag hade en ny minikjol och väntade på att nästa dag få ta den på mig och gå på party, så som det helt oironiskt hette då.

Sen då man åkt upp åtta våningar och gått in kändes det lite deppigt att titta ut genom fönstren in i halvrugget. Nu är det grått där ute, gråare än innan, ooooch nu ska jag strax sluta VÄDERBLOGGA (usch), jag lovar. Men såhär ser det ut idag ungefär:

20130423_00220130423_003

Helt trevligt, faktiskt. Mul går inte nödvändigtvis i moll.

Har nångång tänkt på att berätta varför min blogg heter så som den gör men det har aldrig blivit av. För en tid sen var det någon som ifrågasatte bloggtiteln Häxbrygd, och trots att det var ett uttalande som jag inte kunde ta helt och hållet på allvar, så resulterade det ändå i att jag återigen tänkt på titeln lite mer än annars. Och nu känns det ju som ett ypperligt tillfälle att förklara den, direkt i omstarten (bloggflytten) alltså!

I och med att personen funderade att det var förlegat och eventuellt nedvärderande mot kvinnor att ha ordet ”häx-” i titeln, så kommer här lite kuriosa angående ”häxa” som beskrivning på en människa av kvinnlig kön — det är såklart allra vanligast att det är så man associerar, men de som klassades som häxor var inte en grupp uteslutande bestående av kvinnor. I Finland var det vanligt att även män förföljdes under häxprocesserna, i synnerhet i de östra delarna av landet. Under 1500-talets slut var den typiska finländska häxan en man, ofta s.k. kloka gubbar vars sjukdomsbotande trollkonster i övrigt uppskattades, men när de misslyckades med sina läkande krafter kunde samhällets tacksamhet lätt svänga och resultera i en saftig anklagelse om att de kloka gubbarna idkat häxeri. När häxjakten sedan bredde ut sig från Sverige så blev det mer vanligt att kvinnor anklagades. Värst drabbat av häxprocesserna var Österbotten (där jag bor), där brändes två män och minst tjugo kvinnor på bål. Även inom andra kulturer förekommer manliga häxor. Så håller man fast vid att min bloggtitel är både förlegad och nedvärderande, så bör man åtminstone veta att den är så gentemot både män och kvinnor, historiskt sett! #höhö

Min egen första kontakt med häxeri fick jag genom biblioteket. Då jag var liten var jag helt besatt med Camilla Mickwitz fenomenala böcker om Mimosa, en häxa som bor på ett barnhem och flyger på sin kvast om nätterna genom rummen i hemmet. Tack var dem tyckte jag att det verkade spännande och supertufft att vara häxa, utöver de övernaturliga bonusarna som Mimosa förfogade över så uppskattade jag också att det var okej att vara generellt annorlunda, t.o.m. beundransvärt. Även i vuxen ålder förknippar jag häxor främst med något positivt — även om det har utvecklats till ett mera jordnära koncept, förstås.

mimosa_huhtikuu

Camilla Mickwitz Mimosa-illustration för månaden april, via lastenkirjainstituutti.fi.

Under högstadiet klädde jag mig i mestadels svarta kläder, använde en hel del svart kajal, och det var tillräckligt för att då, på det sena 90-talet, och där, mitt i bibelbältets centrum i Finland, klassas som avvikande och därmed anses förtjäna en del glåpord. Ett av de mest återkommande var ”häxa”, i synnerhet när jag upptäckte hur bekvämt och snyggt jag tyckte det var med långkjol till vardags. Min stil och min estetiska smak överlag fortsatte att utvecklas åt det häxiga hållet, och det som en gång var en förolämpning har nu blivit en komplimang.

Så det är alltså sånt som jag flirtar lite med i titeln Häxbrygd. Ordet i sig själv betyder ju inte bara bokstavligen en illgrön, rykande, puttrande brygd som en kutryggad, vårttäckt, trollkunnig gumma kokar i en kittel, utan även mera bildligt ungefär en salig blandning — vilket ju min blogg (och de flesta andra bloggar) är. Man kunde kanske säga att jag tar tillbaka ordet, naturligtvis inte som en politisk reappropriering, men för mig själv och för min egen underhållnings skull. Och angående idén att det skulle vara nervärderande för kvinnor (eller någon människa överlag) att jag använder ordet ”häx” i min bloggtitel så råkar det sig ju så att detta är min personliga blogg som jag har hand om i en endaste roll: som privatperson. Den enda jag representerar är mig själv och den enda jag i så fall uttrycker mig nervärderande om är mig själv; bloggen är min brygd, och därmed är jag själv naturligtvis häxan.

Skönt med en omstart, som vanligt. Det är egentligen bara ett experiment än så länge men det är lätt att förvilla och förivra sig i alla oändliga möjligheter, inspirerande förändringar och allt det där. Nybloggslöfte: Ska bli en duktigare bloggare och ska försöka att inte bloggflytta omkring lika mycket som jag gjort på sistone.

/skrattar mitt gällaste häxskratt

P.S. Passande nog har vi denna månad magi-tema på Blemma och Helena skrev om häxprocesserna här, läs gärna!