Tagg: nostalgi

yes, of course you’ll get back to narnia again some day

edmundlucysusanaslanpeter

Då jag var liten var gänget på bilden ovanför mina hjältar. Ser ni, jag tillhör den generationen som inte väntade på ugglebrev utan istället har utforskat otaliga garderober både i fantasi och verklighet, för säkerhets skull, för att se vart de kunde leda. Jag gissar att jag var runt sex år gammal då BBCs miniserie om riket Narnia sändes på tv och eftersom det var så länge sen är minnet suddigt, men det minst otydliga är den där väntan på att Narnia skulle komma på tv, pratet om Narnia mellan avsnitten, men även några små glimtar ur serien — den vita häxan som kommer åkande i sin släde, Lucys ansikte, hur fullständigt förtjust jag var i Aslan (tror jag kan ha varit lite kär, faktiskt, puppy nej kitten nej lion cub love förstås), samt en minnesbild av tv-rutan i tv-rummet då eftertexterna började rulla och serien var slut, och att jag var upprörd för att det var över men också så upprymd, kanske för samma sak.

”People who have not been in Narnia sometimes think that a thing cannot be good and terrible at the same time.”
– C. S. LEWIS, THE LION, THE WITCH AND THE WARDROBE

Serien skildrade händelserna i The Lion, the Witch and the Wardrobe, och jag tror det var den enda jag såg, av okänd orsak. (Det följde sedan två andra BBC-filmatiseringar i miniserieformat, Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader med historier tagna ur två böcker och The Silver Chair som i sin tur återger en bok.) Förra helgen tittade jag på det första avsnittet, nästan tjugofem år senare. Det kändes nytt, men ändå så bekant. Jag var rädd för att det inte skulle ha åldrats väl, men tvärtom uppskattade jag frånvaron av CGI-effekter och det störde inte mig att det uppenbarligen var människor i utklädnad som föreställde riktiga men talande bävrar, eller att faunen hade pälsbyxor istället för mer trovärdiga dataanimerade getben, och så vidare. Om något bidrog det till en lite, vad ska jag säga, gedignare känsla och kanske något av en teater-vibb, och det passade bra för filmatiseringen av en bok som trots allt blev skriven för nästan sjuttio år sedan. Har dock läst att Lewis själv var hemskt missnöjd med hur orealistiskt det var att människor spelade djur, så han skulle kanske föredra de nya filmernas datoranimering, men personligen så tycker jag att det sena 80-talets specialeffekter i det här fallet bidrar till charmen.

Otroligt kul att dyka djupt ner i nostalgin och märka att där hittas sånt som fortfarande tilltalar en. Och på tal om det, kolla in det här:

jadis

Här ser vi Jadis, the White Witch, som jag gissar att måste ha varit min första stilikon eller något? Jag är uppriktigt förbluffad och något hänförd över hur jäkla on point jag ännu/igen tycker att hon är. Djurdetaljerna i hennes smycken är precis, alltså jag menar verkligen exakt sådant jag gillar, djursmycken överlag men även just dessa arter, kråkfåglar (mina favoriter) och förstås ormar (har några ormsmycken själv), plus att det känns som att den snirkliga, spetsiga stilen på rubbet kan ha satt sina spår i mig. Och kolla in metalltapparna i öronen — snacka om att kostymören har varit före sin tid! Jag önskar jag skulle ha kvar ett självporträtt jag ritade på en dator pappa hade lånat hem från jobbet innan vi hade en egen hemdator, cirka 1992 eller 1993 — jag hade målat mig själv som vuxen, med långt, svart hår (jag är naturligt mörkblond men hade senare långt, svart hår i många år), röda läppar, blek hy. Hah! Häxan Jadis är en kuslig karaktär och jag var rädd för henne då jag var liten, men samtidigt fullständigt betagen.

Har ännu två avsnitt kvar, plus förstås de två andra säsongerna, ser mycket fram emot att framför allt se den där sista scenen som jag nästan minns, men bävar också en aning. Tror att jag eventuellt kan bli lite överväldigad. Eller i andra änden av spektrumet, snopen. (Fast det tror jag inte.) En lustig grej med hur minnet fungerar så är att när vi såg på ett avsnitt en kväll och jag kurade ihop mig i soffan så lade Jim en filt över mig och jag tyckte plötsligt att filten kändes helt fel, det var fel material, fel tyngd, fel textur, fel smidighet, helt enkelt bara fel filt. Vilken filt var det jag hade förväntat mig? Jo, en som farmor stickat, en som förut alltid fanns i soffan i tv-rummet i mitt barndomshem, ända sen så länge tillbaka jag kan minnas tills kan inte minnas när jag sist såg den. Flera år sen. Många år. Plötsligt visade det sig att jag hade rest i tid och rum mer än vad jag hade märkt av jag med, lika som självaste syskonen Pevensie.

mestadels stillastående

20130423_001

Stiltje på bloggfronten, stiltje i det mesta annat också, förutom i Vasa stad där det är blåsigt som vanligt. Har tänkt en del på förändring men inte vågat mig på att skriva om det för jag vet att jag endera skulle gegga ner i mig i en negativ sörja, alternativt, för att undvika pessimistträsket, slå helt bakut och istället fastna i något flamsigt dravel om våååren, sooolen och hur skööönt det är att det blir vår på riktigt nu snart. Vet inte vilket som skulle vara mer deprimerande. Det kom som något av en liten chock, vårvädret alltså, eller snarare tecknen på annalkande vårväder. Jag var inte alls förberedd, känns som att vintern varat så länge att vid något skede hade jag undermedvetet gett upp hoppet om andra årstider och accepterat vintern som den ständiga standarden.

Hade inte ens ännu fattat hur långt på väg våren var — och ursäkta nu men här blir det en skopa vårfåneri ändå — men så i förmiddags gick jag ut på ett ärende och bland tallarna doftade det barrträd så som det bara gör när ekorrar är i farten. På vägen hem sjöng bofinkar i trädgrenarna invid dikesrenen. Jag tyckte att jag hörde ringduvor hoa från Frälsningsarméns bakgård. Vid biblioteket hade en kråka börjat bygga ett bo i trädet vars grenar sträcker sig nästan ända mitt framför. När jag gick på Biblioteksgränden flög två svanar norrut, längs med Sandögatan. Måsarna skrek lite här och där, såklart. (Jösses jag är en sån LANTIS.) I tamburen mötte jag en ung tjej som tycktes ivrigt skynda ut och när jag klev in i hissen doftade den starkt av parfym, och jag svär att det var en exakt kopia på nån av 90-talets Date-parfymer. (Den gröna? Den rosa? Kanske den röda?) Fast det var mulet och fast jag var inomhus i en liten dunkel hiss och fast det var tisdag förmiddag kändes det som att det var en solig fredag eftermiddag cirka nittonhundranittiofem och att jag i hemlighet lite saknade att hoppa gummibands-twist när gruset knastrar under skorna så som det bara gör om vårarna. Som att cykelbanan plötsligt blivit helt torr och jag hade cyklat hem från skolan i medvind, jättesnabbt och jättelätt. Som att jag hade en ny minikjol och väntade på att nästa dag få ta den på mig och gå på party, så som det helt oironiskt hette då.

Sen då man åkt upp åtta våningar och gått in kändes det lite deppigt att titta ut genom fönstren in i halvrugget. Nu är det grått där ute, gråare än innan, ooooch nu ska jag strax sluta VÄDERBLOGGA (usch), jag lovar. Men såhär ser det ut idag ungefär:

20130423_00220130423_003

Helt trevligt, faktiskt. Mul går inte nödvändigtvis i moll.

must be the season of the witch

Har nångång tänkt på att berätta varför min blogg heter så som den gör men det har aldrig blivit av. För en tid sen var det någon som ifrågasatte bloggtiteln Häxbrygd, och trots att det var ett uttalande som jag inte kunde ta helt och hållet på allvar, så resulterade det ändå i att jag återigen tänkt på titeln lite mer än annars. Och nu känns det ju som ett ypperligt tillfälle att förklara den, direkt i omstarten (bloggflytten) alltså!

I och med att personen funderade att det var förlegat och eventuellt nedvärderande mot kvinnor att ha ordet ”häx-” i titeln, så kommer här lite kuriosa angående ”häxa” som beskrivning på en människa av kvinnlig kön — det är såklart allra vanligast att det är så man associerar, men de som klassades som häxor var inte en grupp uteslutande bestående av kvinnor. I Finland var det vanligt att även män förföljdes under häxprocesserna, i synnerhet i de östra delarna av landet. Under 1500-talets slut var den typiska finländska häxan en man, ofta s.k. kloka gubbar vars sjukdomsbotande trollkonster i övrigt uppskattades, men när de misslyckades med sina läkande krafter kunde samhällets tacksamhet lätt svänga och resultera i en saftig anklagelse om att de kloka gubbarna idkat häxeri. När häxjakten sedan bredde ut sig från Sverige så blev det mer vanligt att kvinnor anklagades. Värst drabbat av häxprocesserna var Österbotten (där jag bor), där brändes två män och minst tjugo kvinnor på bål. Även inom andra kulturer förekommer manliga häxor. Så håller man fast vid att min bloggtitel är både förlegad och nedvärderande, så bör man åtminstone veta att den är så gentemot både män och kvinnor, historiskt sett! #höhö

Min egen första kontakt med häxeri fick jag genom biblioteket. Då jag var liten var jag helt besatt med Camilla Mickwitz fenomenala böcker om Mimosa, en häxa som bor på ett barnhem och flyger på sin kvast om nätterna genom rummen i hemmet. Tack var dem tyckte jag att det verkade spännande och supertufft att vara häxa, utöver de övernaturliga bonusarna som Mimosa förfogade över så uppskattade jag också att det var okej att vara generellt annorlunda, t.o.m. beundransvärt. Även i vuxen ålder förknippar jag häxor främst med något positivt — även om det har utvecklats till ett mera jordnära koncept, förstås.

mimosa_huhtikuu
Camilla Mickwitz Mimosa-illustration för månaden april, via lastenkirjainstituutti.fi.

Under högstadiet klädde jag mig i mestadels svarta kläder, använde en hel del svart kajal, och det var tillräckligt för att då, på det sena 90-talet, och där, mitt i bibelbältets centrum i Finland, klassas som avvikande och därmed anses förtjäna en del glåpord. Ett av de mest återkommande var ”häxa”, i synnerhet när jag upptäckte hur bekvämt och snyggt jag tyckte det var med långkjol till vardags. Min stil och min estetiska smak överlag fortsatte att utvecklas åt det häxiga hållet, och det som en gång var en förolämpning har nu blivit en komplimang.

Så det är alltså sånt som jag flirtar lite med i titeln Häxbrygd. Ordet i sig själv betyder ju inte bara bokstavligen en illgrön, rykande, puttrande brygd som en kutryggad, vårttäckt, trollkunnig gumma kokar i en kittel, utan även mera bildligt ungefär en salig blandning — vilket ju min blogg (och de flesta andra bloggar) är. Man kunde kanske säga att jag tar tillbaka ordet, naturligtvis inte som en politisk reappropriering, men för mig själv och för min egen underhållnings skull. Och angående idén att det skulle vara nervärderande för kvinnor (eller någon människa överlag) att jag använder ordet ”häx” i min bloggtitel så råkar det sig ju så att detta är min personliga blogg som jag har hand om i en endaste roll: som privatperson. Den enda jag representerar är mig själv och den enda jag i så fall uttrycker mig nervärderande om är mig själv; bloggen är min brygd, och därmed är jag själv naturligtvis häxan.

Skönt med en omstart, som vanligt. Det är egentligen bara ett experiment än så länge men det är lätt att förvilla och förivra sig i alla oändliga möjligheter, inspirerande förändringar och allt det där. Nybloggslöfte: Ska bli en duktigare bloggare och ska försöka att inte bloggflytta omkring lika mycket som jag gjort på sistone.

/skrattar mitt gällaste häxskratt

P.S. Passande nog har vi denna månad magi-tema på Blemma och Helena skrev om häxprocesserna här, läs gärna!

våra vanligaste växter och djur

I födelsedagspresent fick jag en av mina favoritböcker av mina föräldrar, Bra Böckers naturhandbok Våra djur och växter, eller så som den hänvisas till hemma hos oss ”Våra vanligaste växter och djur”. (Trots det är den nog väldigt innehållsrik!) En välanvänd och sliten kopia har funnits i bokhyllan där hem-hemma så länge jag kan minnas och nu har jag en egen (betydligt mindre sliten) här hos mig också. I den finns bland annat fladdermöss som skrämmer harar:

1b5a1258647811e2a12822000a9f18f6_7

Och mardrömskräket som jag alltid som liten tyckte var så jäkla äckligt:

a56b59a4647611e2bc2222000a1f98f9_7

Idag märkte jag att djuret som går under namnet spökmärla till på köpet heter Caprella linearis på latin. Nästan namne. Blev äcklad. Sen googlade jag lite på det och så började jag vänja mig vid dess utseende och nu tycker jag att det är lite halvgulligt nästan… men man vill kanske inte direkt gosa med det ändå eller råka på det när man är ute och simmar. Men jag grips definitivt inte längre av panikäckel av att se på bilden av det, så som jag brukade förr. Blir inte äcklad alls, faktiskt! Utveckling, wow.

2 kommentarer