Tagg: ohälsa

Hård som trolldeg

Tänk er en fågelskrämma. Den har stått utomhus i ur och skur i 7-15 år och blivit väderbiten och solblekt. Föreställ er sen att den parat sig med nån som klätt sig ut till Edward Scissorhands på Halloween, fast så som den personen sett ut dagen efter. Exempelvis när hen nyss vaknat på ett badrumsgolv. Ändå har dessa två, av oförklarliga anledningar, råkat på varandra och idkat samlag. Och i det onaturliga kärleksbarnet, där har ni mig! Trettio-nånting år senare med vit zinkpasta (ja, Blendas blöjkräm) smetad kring min söndersnutna näsa. Det är jag just nu. 💃 💯󠀥

20190214_002

Är inne på min tredje förkylning på lika många veckor. Då bilden ovanför togs trodde jag att det värsta var över och kände mig nöjd för att jag kunnat besegra eller i vilket fall ta mig igenom två förkylningar med envishet och massa Finrexin. Ändå jobba så som tänkt, och så vidare. Nu är jag några dagar äldre och klokare och inser att det förstås, sist och slutligen, blev jag själv som blev den besegerade. Har mer eller mindre bara sovit sen i torsdags kväll. Varje dag över 38-gradig feber. Och det har varit ovanligt tungt att ha feber den här gången, har knappt orkat hålla ögonen öppna.

I natt stod jag och snöt mig, uppskattningsvis för fjärde gången på en timme då jag försökte sova, då jag i badrumsspegeln såg två svettdroppar söka sig ner mot ögonbrynet över pannan. Hehe. Det är länge sen jag känt mig så här kaput så här länge. Antar att det är dagisbacillerna som ska härda mig. Efter detta kommer jag vara hård som… ööh… trolldeg?

Under tredje förkylningsronden har Alfred inte lyckats få tag på Finrexin, det har varit slut på de apotek han sökt det. (Som om februari inte redan var tillräckligt februarig!) Istället kom han hem med Panadol Hot men alltså det är ju fruktansvärt med all den där mentholen. Känns onaturligt att dricka. Mår alltid riktigt illa vid slutet av koppen.

Tankarna vandrar till det jag tidigare i år läste i Fatima Bremmers Ett jävla solsken, då Ester Blenda Nordström blivit rejält sjuk i Lappland så att folk oroade sig för hennes överlevnad. Hög feber i många dagar och så vidare. Men så tillkallas en kvinna som ålderlåter från Esters fot och rabblar bevärjelser. Sen sover Ester i många timmar och när hon vaknar mår hon hur bra som helst och beskriver det som ”jävla besynnerligt” i ett brev. 🤷⁉️

Nu tycker jag att åderlåtning känns aningen extremt för min del, och lyckligtvis tycks jag klara mig undan det också (peppar, peppar) för jag mår ju i dag mycket bättre än jag gjorde i går. (Efter att jag sovit till tolv och sen legat på soffan i timtal, heh.) Men nån annan huskur skulle jag gärna ha bakom örat tills nästa gång jag blir sjuk och Finrexinlagret är magert. Har liksom inte riktigt orkat googla saker under denna sjukdom och då vet man fasen att jag är sjuk. Jag googlar ju ALLT annars.

Vad är er bästa förkylningshuskur?

Och finns det förresten ettåringsvänliga varianter? Ro hit med dem också!

6 kommentarer

Ge järnbruarit

20190201_001

Järnbruari! Så har jag försökt peppa mig själv inför den här månaden. Den brukar lätt kunna bli årets tyngsta för mig, mörkret och kölden har kört slut på orken, men i år testar jag något annorlunda: Ökad aktivitet! Vilket annat år eller månad som helst skulle det ha känts som helt fel väg att gå, men fasen nä, tror jag är redo nu. Vill försöka återfå aningen mer rutin och struktur i mina vardagar. Detta genom att återgå till jobbet, fast bara deltid. Hoppas på att det ska sporra mig att hållas mer aktiv, eller få en mer aktiv grundnivå, eller vad man ska säga. Inte förslappas lika mycket, är hur som helst poängen. Jag vill så innerligt att jag ska känna mig piggare och generellt mer alert, att det ska bli uppfriskande att komma sig ut utanför mitt eget sammanhang.

Och Blenda ska alltså börja dagis! Hon har skött inskolningen jättefint, själv tycker jag att det är vemodigt och besynnerligt att vi ska vara ifrån varandra så mycket hädanefter. Liksom, jag vill ju veta hur hennes dagar är? Ska hon gå omkring i den här världen helt utan oss som om hon hade ett alldeleles eget liv? Det är SÅ MÄRKLIGT! Och till på köpet lite hotfullt och jag förstår inte riktigt varför. Är det så de så kallade ”modersinstinkterna” jobbar? Eller är jag ett good old kontrollfreak bara? Oavsett, ska vi faktiskt bli tvungna att montera en GoPro på hennes axel? Ja, jag är rädd för det. (Men det är okej för varje dagisklass har väl ändå minst en sån förälder va?)

Både småsörjer och ser fram emot att vardagarna ska förändras. Jag har trivts väldigt bra här hemma, men det har inte varit en lika produktiv tid som jag föreställt mig. Alls. Blir frustrerad på det här men kan förstås bara rikta det inåt. Jag läser om personer som håller i så många olika trådar, gör ditt och datt här och där, och jag blir liksom lite förbittrad. Inte på de personerna, men på att jag inte ännu fått det att flyta. Vardagen.

Psykologen jag gick till under graviditen menade att jag (då på tiden) antagligen balanserade på gränsen till nån slags utmattningssyndrom, och hade gjort det en lång tid. Jag minns att jag protesterade, ”Men jag GÖR ju ingenting!”. Och så var det verkligen. Så hade det länge varit. Jag hade varit långtidsarbetslös, mådde inte så bra då och fick inte så mycket (läs: nåt alls) gjort då heller, sen börjat heltidsjobba — något som kan vara en stor påfrestning för en, menade psykologen — och sen bara väntat på att inte vara så jävla trött hela tiden. Åren gick och den tiden då jag ”vant mig vid att jobba igen” kom i stort sett aldrig.

Men djupare än så dök vi aldrig ner i den grejen. Det kändes inte relevant just då när jag hade en lång ledighet framför mig — men jag märker hur mycket det betytt för mig, att veta att det potentiellt inte bara är så att jag är extraordinärt hopplös utan faktiskt kan ha fullt godtagbara skäl till varför jag ibland upplevt livet som så krävande och belastande. Och nog har ju verkligen mitt humör förändrats under den här tiden här hemma. Jag märker ju att jag repat mig, från i alla fall något, enormt mycket. Ändå tycker jag mig känna av det där ibland, hur orken bara inte finns och jag tänker ”det kan fan inte vara normalt”, och nä, kanske har det inte riktigt alltid varit det heller.

Det har egentligen varit en tuff dag med lite sömn, faktiskt hela veckan lite sömn, och humör som växlat från högt till lågt, och äh, jag vet inte. Försökte skriva om det men det blir inte rätt. Främst är jag bara ganska trött på mig själv.

Så jag borde antagligen sova.

3 kommentarer

Fingertoppskänslan

I julklapp fick Alfred en sån där supervass grönsaksmandolin. Ja, ni vet redan vart det här är på väg, va? Ska vi presentera det på ett tidsenligt nostalgitrendigt listesätt? Så gör vi.

Ute: Fingertopp. Inne: Tryckförband.

Åååh. Jag FÖRSTÅR inte, jag brukar inte vara så här klumpig. Eller jag brukar vara det på ett annat sätt. Min typ av klumpighet är mer att jag tappar saker eller slår mig i dörröppningar och sånt.

Det här är antagligen det klumpigaste jag någonsin åstadkommit och jag borde ha FÖRSTÅTT att det skulle bli så. Var så märkligt grumlig i ögonen och kände mig disträ. Ville bara förbereda maten innan Alfred skulle komma hem och Blenda skulle vakna.

Inte bara slajsade jag av ett par millimetrar av fingertoppen utan strax innan hade jag också hackat mig i sidan på handen. Tänkte åh shit måste vara försiktig. Sen skränade Blenda till ute på balkongen och jag tänkte nu gör jag det här snabbt.

20190106_fingertoppskanslan.jpg

E.T. phone 112. Nånä, men ett besök till akuten blev det.

På tv-apparaterna i korridoren visades nåt finskt program med massa fingeravtryck i sin grafik. Vilket hån va!!

Nu är jag hemma igen och har duschat med handen i en handske. Innan allt det här hände gick jag omkring och var lite mallig över att jag inte tvättat håret på så länge — en känsla som det visar sig att enbart kan existera inom det egna hemmets väggar. Utanför övergår den till något HELT annat…

En av mina värsta mardrömmar har länge varit att nåt ska hända med mina fingrar/händer, för jag gör ju så väldigt mycket med dem. Som de flesta. Men jag använder ju dem för nästan alla mina intressen och hobbyer — att fotografera, att sy, att skriva, att pyssla med ditt och datt. Har hakat upp mig på det.

Var rädd att skadan skulle vara värre. Kände en ENORM ångestvåg välla över mig där till en början innan jag hittade den lilla biten fingertopp bland morotsslantarna. Fattade knappt att det var den. Den var så blek, ljusgul, men inte så stor. Puh.

Tror inte det är så farligt alltså. Men jag kommer få lära mig använda långfingret lite mer den närmsta tiden. Mycket nöjd att jag i alla fall inte använder fingeravtryckslogin nånstans. Ehehe. Håhåjaja.

För övrigt blev det fryspizza till middag.

8 kommentarer

Woman flu

Inomhusdagarna fortsätter. Vi har alla tre blivit förkylda nu. Eller Alfred håller visst på att tillfriskna. Tack och lov har Blenda hittills sluppit lindrigast undan. Hon tycks inte ta det så hårt att snoret rinner ibland. Själv får jag fortfarande snyta mig var tionde minut samt att jag tillbringade natten med 39,3 graders feber, så det var spännande.

20180915_rosorhammare

Har ni tänkt på att begreppet ”man flu” har gått från något lite tongue-in-cheek till något mer aningen mer seriöst? Till att ”ha en man flu” betyder att den med förkylningen är REJÄLT förkyld, snarare än att hen har en helt vanlig förkylning men är mycket ynklig och tycker det är alldeles överjävligt.

Säger inte att den förra definitionen var så värst schysst, när man tänker på det, men känns det inte ganska typiskt att det ändå förvandlas så att vi har ännu ett begrepp som associerar manlighet med kraft, styrka, uthållighet och dylikt?

Liksom, ingen skulle säga ”Öff fy fan jag har en sån jävla kvinnoförkylning”, och tycka att det lät tufft. Eller kanske nån skulle, men väldigt få av de som hörde det skulle ju tänka såhär: ÅH WOW. HEN MÅSTE HA VARIT VÄLDIGT VÄLDIGT SJUK ALLTSÅ. STRONGT.

Häromdagen såg jag att Katarina Wennstam bett sina följare att ge förslag på ord och uttryck som vi borde fundera lite över. Här är några (utav många!) jag läste där som jag minns nu:

  • oskuld (så att ha/haft sex drabbar en med skuld?)
  • kärlek börjar alltid med bråk (fast det säger man aldrig om en kille varit dum åt en annan kille, men nog om han varit dum åt en tjej)
  • blygdläpp (blygd betyder skam eller vanära, visste inte det från tidigare och nu känns det såhär: äh men va fan, FÖRSTÅS)
  • utvidgat självmord (som när en man tar livet av hela sin familj innan sig själv — familjen valde fan inte att begå självmord, det är flera mord och ett självmord)
  • att ha skinn på näsan (används så gott som uteslutande om kvinnor, för ni vet, kvinnor i regel är ju annars rätt mjäkiga, till skillnad från män då)

Har ni nåt ord/uttryck som får er att dra öronen till er?

Jag blir alltid en gnutta tveksam när en man, på engelska, refererar till kvinnor som females. För bitonen finns ju där, som att vi kvinnor var honor för honom. Som att han var nån sinnesförvillad pseudoantropolog som tror sig göra sin fältforskning på nätet och nu ska han briljera med sin samlade kunskap som han hämtat från diverse kommentarsfält. Alltså, det fungerar lite som en förvarning om att det verkligen kan gå åt vilket håll som helst.

Eller förstår ni alls vad jag menar? Fattar ni klangen? Om inte får jag väl skylla på min woman flu. It’s not you, it’s me sickness.

4 kommentarer

Konvalescenten

Brukar tänka att skräcken hade ju varit att fått barn under typ medeltiden. Dålig koll på medicin, knappt ett hum om sanitet, och inget magiskt internetorakel vid fingertopparna. Hur stod folk ut?! Fy fan vad ängslig jag konstant hade gått omkring och varit.

20180619_B

Blenda har varit lite krasslig och vi trodde det berodde på tandsprickning, men så för ett par dagar sedan blev hennes andning rosslig och ansträngd. Jag konsulterade internet vartefter och när hennes överkropp började röra sig lite mer som denna stackars bebis vid andetagen, så var det helt uppenbart att det var dags att uppsöka vård. Det kan man förstås göra mycket tidigare men hon var samtidigt så pigg och glad att det hade varit lätt (för oss) att avfärda det som ingenting. Hade jag inte sett det klippet så hade jag knappast kollat på överkroppen eller förstått vad jag skulle kolla på.

Vid ett besök på hälsovårdscentralen vid tvåtiden skickades vi vidare till akuten och sedan blev klockan åtta på kvällen och vi fick veta att vi får ett rum på sjukhusets barnavdelning att övernatta i. Så hade vi inte kunnat tänka oss att det skulle bli, mest satt vi ju bara och väntade på att bli hemsjasade. Blenda verkade ju så kry!

20180619_A9

Så det kom lite som en chock att det faktiskt var så pass illa ställt att hon skulle stanna över natten. Jag hann bli temporärt irriterad på att ingen förvarnat om att det eventuellt skulle bli så under alla timmar vi väntade där, fast i efterhand känns det en aning som att det borde vi kanske ha kunnat räkna ut själva ändå. Bebisar med andningssvårigheter tas förstås på fullaste allvar, det känns självklart nu. Och tryggt!

Blenda fick astmamedicin med två-tre timmars mellanrum, vilket betyder att jag sov knappt någonting. Förutom ett par timmar på morgonen då jag vaknade av att en sköterska kom in i rummet eftersom att hon hört märkliga ljud, och det tog en tid för mig att fatta att det berodde på att Blenda kravlat över sängkanten och kilat fast sig mellan den och spjälsängen som jag lagt som hinder. Och där stod hon och frustade och gnällde medan jag bara sov?? Hmm bra modersinstinkt.

Följande eftermiddag fick vi tack och lov åka hem igen med ett par recept i handen. Utöver problemet med luftvägarna så hade hon även öroninflammation och en ny tand (tänder?) som tränger sig igenom tandköttet. Hat trick!

Så vi har fortsatt med medicineringen här hemma och allt har gått bra. Förutom att nu tycks jag istället ha blivit sjuk, menmen.

20180619_VY

Något som överraskat mig är att jag inte varit särskilt orolig. Jag är en ältare och en som ganska ofta är typ uppgivet inställd på katastrof, men egentligen sällan när det gäller sjukdom. Jag tycker det känns tryggt att googla symptom och sjukdomar och istället för att tänka ”Nej söta öde kan jag ha skörbjugg?!” så kan jag stryka det från listan. Eller tänka ungefär ”Tja, inte skulle det väl skada att äta lite mer frukt”. När det gäller andra människor är jag dessutom ganska bra på att se glaset som halvfullt. Lyckligtvis tycks Blenda tillhöra den gruppen, trots att hon såklart är väldigt nära mig.

Jag har haft SKITMYCKET att tänka på, förstås, men det är inte så att jag blivit hispig. Det är bara korta perioder som jag känt ett sting av herregud tänk om det är nåt jätteallvarligt, men sen har jag föst den rädslan åt sidan. Bestämt att det är fullständigt poänglöst att bli upprörd, att det hjälper inte ett skvatt så då är det lika bra att hålla sig sansad. (Annat hade det kanske varit om Blenda verkat jättesjuk, men nu gjorde hon inte det.) Det är bara att bita ihop och vänta på mer information och bättre tider.

Vid närmare eftertanke så var det säkert så folk tvingade sig själva att göra på medeltiden också.

Mamma bloggar om snor

Vi alla tre utav människosläktet här hemma dras med varsin förkylning. Den minsta av oss är förbaskat snuvig och blir särskilt missnöjd och mammig när hon ska sova — hon vaknar väl av att snoret rinner ner i halsen så hon börjar hosta, och det är förstås inte kul alls, det förstår man ju. Vad detta i förlängningen inneburit för mig är att mina kvällar gått åt att titt som tätt tassa in sovrummet och amma en ynklig/ledsen/förbannad bebis.

Det är lite störigt eftersom att jag är en sån uppenbar kvällsmänniska, det är alltid där kring sju-åtta-nio framtills midnatt som jag känner att OKEJ nu ska jag GÖRA GREJER. Det är också den tiden som Blenda känner att YYYH WÄÄH LÄÄÄH. Så för att kompensera för denna förlorade tid så sitter jag sedan uppe onödigt länge — men är ändå för trött för att göra annat än slösurfa. Bah. Bah bah BAH säger jag.

20180426_morgon

Då kan det kännas ganska trögt att vakna. I morse kröp både Blenda och Selma omkring på mig i väntan på att jag skulle stiga upp. Jaaa jaa mina barn.

ANNARS! En grej angående snor: Jag har ett stort obehag för snor. Jag har bevittnat en vidrig snorhistoria i min barndom som jag tror att traumatiserat mig. Eller egentligen två, kan berätta den andra, att min bordsgranne i barnträdgården snöt sig UTAN PAPPER OCH UTAN ATT ENS HÅLLA HANDEN FÖR då vi satt och åt. Vi satt på varsin sida av ett hörn också så han satt i princip vänd mot mig. Fick jag nån ny portion? NOPE. Tror inte nån riktigt fattade hur illa jag mådde och jag var för ängslig för att våga säga till eller kaskadspy. Tappar fortfarande matlusten om någon snyter sig vid matbordet, överlag så vill man ju fan inte tänka på snor då man äter och därför inte höra ljudet av det då det åker ut ur nåns näsa.

Hur som helst! Det jag skulle säga är att jag tycker inte Blendas snor är riktigt lika äckligt längre som det har varit. Och då var det från början lite mindre äckligt än alla andras snor. Tycker inte ens att snorsugen är alldeles överjävligt grotesk längre, fast vägrar fortfarande hantera den. Min point är att ifall att du är rädd för att skaffa barn för att du tänker att du kommer gå omkring med snor-äckels-kväljningar ganska ofta så kan ju det trösta dig, att det blir liiite mer som att… ja som att det är ens eget snor kanske? Obs inte helt! Men man är lite mer immun mot det.

En annan snorhistoria, fast denna från vuxen ålder: Var på ett barnkalas en gång och födelsedagsbarnet i fråga, som f.ö. inte var litet ändå, står och verkligen intensivpetar sig i näsan, typ hc-gräver med något fjärran i blicken, samtidigt som tårta, kakor och alltsammans precis dukats fram och alla typ sjunger för barnet. Och ingen reagerar på det! Ingen säger något! Förutom jag då som SKREEEK som en stucken gris-banshee, fast, ni vet, bara *internally*.

Jo men förresten, en sak säger ena föräldern. Nämligen att barnet har hjälpt till att baka. Och jag blickar ner på min assiett med en mockaruta på och känner väl ungefär som Blenda där vid nio-snåret: Yyyh wääh läääh. 😩

Sen i fredags

20180316_001

Hej hallå! För några dagar sedan packade vi bilen full med tre människor och tre katter och begav oss till mitt barndomshem. Det var i fredags och vi anlände precis för att fånga en skymt utav solnedgången ifrån terrassen.

20180316_002

Senare den kvällen åkte vi på Ellens boksläpp men där tog jag inga bilder. Alfred tog dock några med sin kamera men de kommer kanske senare i ett annat inlägg. Vi höll oss mestadels i ett annat rum där volymnivån var lägre och jag var nervös för att Blenda skulle bli grinig för att se så många nya ansikten. Tvärtom blev hon SKITGLAD när vi packade upp henne från sin vintermundering och hon fick komma in till partyt. Sen sprallade hon ända tills att energin tog slut och hon blev ledsen för att ingen övertalat henne att sova. Så nu frågar vi oss: Har vi fått ett extravert barn? Jag och Alfred? Ja, det är väl sant som det sägs — barn revolterar.

20180316_003

Jag har fyllt på mat åt fåglarna och katterna har haft mycket spännande att titta på genom köksfönstret. Måste bara berätta om en rolig grej från tidigare idag, eller en sån som jag i alla fall blir på gott humör av: Alfred var i telefon med en av sina nya kollegor, ett ganska långt samtal, som kollegan sedan pausat för att ”en fågel knackat på fönstret så [kollegan] var tvungen att gå och ge dem mat, men skulle ringa upp sen”. Alltså! Pausa jobbet för att mata fåglarna. Så ska det va. Ni förstår det, va?

20180317_001

Jag tyckte att den ena snöhögen på de här buskarna såg ut som en stor vit hand. Den andra från vänster. Ser det inte ut som att typ en michelingubbe står och lurar där? Tänkte att det var som en personifiering av vintern.

20180317_002

I lördags bläddrade jag i ett par gamla dagböcker och en annan lördag i mars för några år sedan lyssnade jag på samma läte som vi hört mycket av de senaste dagarna. Ganska naturromantiskt och liksom medvetet för en nybliven sjuåring ändå, tycker jag. Tills att jag övergick till att skryta om hur många miljöförstörande bilar vi hade.

I söndags träffade vi några vänner och hälsade på i ett mycket snajsigt hem! Blev inspirerad till att ta tag i renoverandet där hemma hos oss, inget stort, men lite smått kunde man ju fixa bara man tog sig i kragen.

Det var tänkt att jag och dotter skulle umgås med mina två Karinor plus den enas son igen nästa dag men jag kände mig krasslig så vi sköt på det så att jag inte skulle smitta ner nån. Stannade hemma och tog det lugnt i ett par dagar, med undantag för att sopa ner lite snö från taket och nu som då springa runt i cirklar här hemma. En av Blendas senaste favoritlekar är nämligen att hon sitter i famnen på ena föräldern och över hens axel får hon titta på den andra som ropar hej åt henne, och detta är nu så himla tokroligt att hon skrattar och viftar med händerna som om hon var en gammal tant som slog sig för knäna. Så att så springer vi runt ganska ofta tills att vi alla är helt andfådda, eftersom att Alfred och jag är ganska korkade och inte fattar att det finns inget som säger att vi måste springa, vi kunde ju lika bra bara . Menmen.

20180320_001

Blenda har också precis börjat intressera sig för katterna och stackars Myra som är så snäll och sällskaplig har blivit både luggad, knipt och slagen. Men hon hoppar fortfarande ibland upp i sängen och lägger sig mellan mig och beben på mornarna, så helt upprörd kan hon inte vara.

20180320_002

Selma är lite skyggare av sig men kanske också därför desto mer fascinerande. Märker att Blenda ofta följer henne med beundransfull blick, och ibland skrattar hon liksom till då som att hon bara slås av glad häpnad utav vilken FANTASTISK varelse detta djuret katt är. (Kanske projicerar jag en smula här. Men jag menar, jag ser ju mig själv i henne ibland, fast folk oftast menar att hon liknar Alfred. Antal gånger folk har sagt hon liknar mig: Tre.)

20180320_003

Och titta här då!! Som vi säger häromkring: NÅ VOJ HUHHU.

Esmeralda är förresten också här, märker nu att jag inte knäppt någon bild på henne. Uselt. Två främmande hankatter har också strykit omkring husknutarna. En dag blev det slagsmål och jag är lite imponerad utav hur tuff Selma visat sig vara. Myra, however, skulle förstås gå fram och typ ge en vänskaplig puss och det var så slagsmålet startade då den främmande hankatten fick panik och slog till henne. Då rök Selma på och de rusade iväg, Myra skyndade efter, förbi Esmeralda, som i sin bestörtning ville bidra på något sätt och således slog till Myra hon också. Håhhå.

20180321_001

Och själv har jag blivit förkyld. Hade ändå en bra hårdag idag vilket fan inte är ofta, rent generellt, och särskilt inte nuförtiden med mitt post-graviditets-urtunnade hår. (Har förstått att hårförlusten beror på hormonförändringar, ej amning så som ofta anklagas vara skurken.) Vaknade med rivig hals i förrgår och på den vägen är det. Har hostat en del och tänkt att jahaja det ska väl bli kikhosta av det då, tack Jakobstad.

I övrigt känns det lite coolare att åka hit till nejden nu då Blenda fått fler vaccinationsdoser. Sist vi var här så hade hon exempelvis inte hunnit få något mot kikhostan då, och det kändes inte så trevligt att tänka på den saken då vi rörde oss bland folksamlingar — i Jakobstad där en liten epidemi var på gång. Jag skulle inte påstå att jag är hypokondriskt lagd eller särdeles ängslig vad det gäller sjukdomar och sånt, men förstås blir jag lite extra nervig som nybliven förälder, men fan ändå. Att man ska nödgas oroa sig för något sånt i ett modernt i-land. OBS är ändå inte i närheten av lika hispig som folk nu är p.g.a. VARGEN.

Vårdagjämning igår och idag har ju faktiskt såväl sol som temperatur legat på plus. Jag höll dock på att bli stugtokig så vi åkte in till stan så att jag fick loppa lite. Köpte bland annat en golvlampa, en med likadan fot som en jag spanat på här hemma och funderat hur jag skulle lyckas stjäla av mamma utan att hon skulle märka det. Nu måste jag alltså inte, för jag har en egen! Skärmen som jag ska byta till har jag i Vasa och den köpte jag tidigare i vintras, när två av mina vänner kom på besök och jag hade natten innan drömt att den ena av dem var gravid och JAG HADE RÄTT. Ursäkta att jag släpper bomben så här bara men ja, jag är alltså synsk. Så har det visat sig! Det har också visat sig att jag numera är en sån som tycker det är HUR JÄVLA KUL SOM HELST när vänner väntar barn eller hoppas på att få vänta barn snart. Känner så här: AAAHHH!!

Sen vi kom hem igen har jag mest bara snuvat och nyst. Att vara ute och tossa omkring på ett par loppisar gav mina förkylningssymptom sparken i baken de tydligen behövde, och de bestämde sig om vad de skulle göra. Tyvärr var det att attackera istället för retirera, men egentligen är det på sätt och vis skönare så här ändå. Nu vet jag i alla fall att jag är förkyld och allt som kvarstår att göra är att krya på sig. Innan var jag något frustrerad på att denna vistelse här i norr inte blivit som avsett, men å andra sidan är den som semster trots att vi är precis lika mycket lediga där hemma i Vasa. Om vi bortser ifrån hur jävla typiskt det är att bli sjuk t.om. under den semstern som blott är på låtsas, så är det väl ändå ganska himla najs.

39+4

20170918_100658

Ja se där satt jag en måndagsmorgon och åt frukost, med munnen full med frappé och toast, nyss hemkommen från labben. Har fått gå och ta ett blodprov i veckan de senaste tre, och av den typen som jag varit tvungen att fasta inför. Det var så att jag fick en sådan klåda att jag ville kolla upp hur det stod till med min lever. Mina gallsyrevärden var lite höga i det första provresultatet men sen dess har de sjunkit igen, så allt verkar vara okej. Klådan består, likväl. Krafs krafs krafs grr.

När jag var yngre tyckte jag att det var jättespännande att ta blodprov, men jag utvecklade nåt obehag nån oturlig gång i vuxen ålder och kan inte längre se på när nålen åker in eller när blodet strömmar ut. Tycker att jag blivit mer bekväm med situationen under den här graviditeten, antar att det får väl klassas som nån slags KBT, typ. Det jobbigaste med de här proven har varit det där att fasta i tolv timmar innan, och det gör mig ganska svag och yr nu för tiden, vilket i sin tur kan få mig att känna mig ganska känslig, liksom som att jag lätt blir aningen illamående. I måndags var en sådan gång och då jag satt där med en nål i armen kom jag på mig själv med att tänka ”Får inte tänka på blodet som forsar. Nej tänk absolut inte på blodet som forsar ut i provröret. Blodet som forsar är nog det sista jag ska tänka på, så tänk definitivt på något annat än blodet som forsar ut i provröret.” och så vidare. Kunde inte sluta!! Fast det här tyckte jag att blev så märkligt komiskt att det ändå distraherade mig, så det var sist och slutligen inte så illa.

Fick på rådgivningen i går reda på att jag gått upp 800 gram på en vecka, så inte konstigt att kroppen tycks ha det ganska tungt just nu. De femtio gånger om dygnet jag sätter mig ner på och ställer mig upp från toastolen för att bebisen trycker på urinblåsan så har mina knän börjat protestera med en värk som emellanåt känns som att de kanske kommer ge vika. Känner mig verkligen som en åldring i de situationerna. Överlag har jag kapacitet till att göra i princip en sak om dagen, sen måste jag vila i fyra till tjugofyra timmar — att på förhand kunna gissa sig närmare än så till hur mycket rehabiliteringstid något ska kräva är omöjligt. Går jag och handlar kan det hända att jag i stort sett blir sängliggande tills nästa dag, liksom. Har dessutom utvecklat den störande ovanan att sova endast tre-fem timmar åt gången, fast då i två sjok om dygnet. Somna sent och vakna tidigt, vara uppe ett par timmar, sedan äntligen somna om och sova sent, men utan att någonsin sova tillräckligt för den delen. Ja ja. Bra förberedelse ändå, får jag väl anta.

Beräknat förlossningsdatum är nu i helgen, men just nu känns det inte så aktuellt att något skulle hända då. Har vid ett par tillfällen ändå tänkt att något kanske kunnat börja vara på gång, har då t.ex. haft molande värk i korsryggen och kraftiga sammandragningar som typ gett mig magknip, men det har alltså hittills gått om och jag tar väl lite för givet att det ska fortsätta göra det. Det är ju vanligare att man går över det beräknade datumet, och särskilt som förstföderska har jag förstått, så det har jag räknat med att själv göra också.

Fast för några kvällar sedan hade jag riktigt ont och då blev allt betydligt mer verkligt. Har fortfarande ganska ofta en overklighetskänsla inför allt detta och det har nog gjort att jag distanserat mig en del ifrån slutskedet, bland annat. Men då kände jag mig plötsligt så ensam och rädd. Rädd för att vakna nästa morgon och inse att nu händer det. Tänkte på att jag måste göra det här ensam (alltså föda) och att jag inte kände mig redo. Alltså fast jag förstås kommer få hjälp och stöd så är det ändå bara jag och min kropp som måste genomgå den där påfrestningen, menar jag. Det går liksom inte att gömma sig ifrån den där utsattheten, kändes sådär som när man var liten och vaknade från en mardröm och man drog täcket över huvudet, men här följer det där otäcka med en in under täcket, man är inte trygg någonstans, det följer med en. Låg och snyftade, liksom bearbetningsgrät i stillhet, medan Alfred tröstade, och kanske var det lite tårar som måste ut och darriga andetag som måste in för att jag skulle bli mer sams med situationen, för sedan dess så har jag inte känt riiiktigt samma ynklighet de gånger som ryggen värkt eller sammandragningar smärtat till.

Framför allt fick det väl mig att förstå att även om jag går förbi det beräknade datumet så är det inte så lång tid kvar alls nu och det kan också hända när som helst. Så tidigare i veckan plockade jag äntligen fram tygerna jag köpte för säkert två månader sedan och så sydde jag ett bebisnäste. Eller innan jag kom så långt var jag tvungen att köpa en ny symaskin, något som först gjorde mig så jävla frustrerad och på uruselt humör, att behöva avbryta min process mitt i när jag äntligen kommit mig för att klippa till bitarna, men när den nya maskinen sedan spann som en katt och vägde typ ingenting så var det tvärtom superroligt att sy, fast mina svullna fingrar är klumpiga som överkokta knackorvar och min rygg hotar med skott efter att jag suttit på en stol i längre tid än tio minuter. Så det blev inte så snyggt men det är i alla fall gjort.

Det är väl mycket sånt sista-minuten-förberedande som är på gång nu, medan vi fortfarande hinner göra det i förväg. En annan dag gick vi till loppiset nerför gatan och handlade en hög med bebiskläder, vi hade en del från förr men jag hade läst nån rekommendation om att kunde försöka ha si och så många plagg av den och den typen och då blev jag plötsligt lite osäker på att vi hade tillräckligt. Men det var ju lätt ordnat i.o.m. att vi har lyxen att bo så nära ett riktigt superloppis. Väl där blev vi blev något ivriga och nu känns det definitivt ganska avlägset att plötslig klädbrist ska bli något problem den närmsta tiden, om vi säger så. Alfred hittade också en Babybjörn-sele där som han fäste sig vid, själv hade jag funderat lite på bärsjalar och sånt men också känt att jag inte orkar sätta mig in i den saken. Kan bli så utmattad av att tänka på hur mycket det är som jag inte vet om bebisar. Nu slipper jag fundera på hur man virar en sån där sjal kring sig, i alla fall.

I dag har jag lagat mat, vilket är första gången på jäkligt länge som det inte är Alfred som stått vid spisen. Men jag klarade inte av att fullborda projektet p.g.a. sviktande hälsa, så det blev i alla fall så att det var han som fick hålla koll på kastrullen de sista minuterna medan jag haltade iväg till sovrummet för att lägga mig ner. I alla fall, gjorde en rejäl mängd linssoppa för att frysa in en del av den. Gör ytterst sällan sådant men det känns förstås förnuftigt nu så här på det som torde vara slutrakan av graviditeten. Följde inget recept men det är hackad gullök, riven morot och pressad vitlök som fräses mjuk i olja tillsammans med kryddorna paprika, curry, gurkmeja och spiskummin, sen tillsätts tomatpuré, vatten, grönsaksbuljongtärningar och röda linser och så får alltsammans koka tills att man är nöjd med konsistensen på linserna.

Imorgon ska jag försöka packa klart bb-väskan, hah. Börjar vara på tiden. Har också i flera dagar fantiserat om att gräva fram några av mina icke-preggo-plagg, tvätta dem och ceremoniellt hänga dem i garderoben och längta efter att få plats i dem igen, men orken, orken. Den har inte ännu räckt till, men drömma går ju.

Nä-ä hörni. Har försökt skriva det här inlägget sen ett par dagar, faktiskt, men det vill liksom inte. Blir alltid avbruten, skulle vilja skriva och känna mig lite zen-ig alltigenom men det tycks vara omöjligt. Jag var på ganska bra humör tidigare ikväll men så blev det tusen avbrott här, främst i form av tjafsande katter. Sen fick ungen i magen hicka och fy satan alltså så störande det är. Överlag så undrar jag verkligen varför det inte är fler som pratar om hur sabla obekvämt och irriterande det är att vara gravid? Nu gräver hen t.ex. omkring med en fot i sidan av min mage och jag vill bara att hen ska lämna mig fan ifred liksom. Vill primalvråla utav frustration ibland. Annat störigt är att Myra har haft löpperiod och varit allmänt frustrerande den senaste tiden hon med, men det värsta verkade ha gått om även om hon har behållit ovanan att stå och jama vid dörrar och sånt, eller bara i allmänhet jämra sig nu som då. Men så fick hon plötsligt här sent ikväll nåt allvarligare återfall och kissade i en fåtölj och samtidigt på två kuddar, en pläd och min oanvända nya merinoulltröja. Jag var på dåligt humör tidigare av alla avbrott och den grejen var liksom droppen, återhämtar mig inte ifrån det. Nu är allt bara obekvämt och liksom skavande. Såatt… vi sätter punkt där. Godnatt!

den nionde månaden

September både i almanacka och graviditet. Tror jag? Har inte helt på klart var jag månadsmässigt befinner mig i havandeskapet, men i och med att det beräknade förlossningsdatumet är i slutet av denna månad så måste det väl röra sig kring den nionde. Inatt när jag inte kunde sova så försökte jag slå upp hur det låg till med det där men blev bara ännu virrigare då en del källor pratade om att vara ”gravid i tionde månaden”. Stånk.

Egentligen kunde graviditeter gärna få vara en eller ett par månader längre än de omtalade nio, så att vi gavs en gnutta mer tid att förbereda oss. Eller så kan jag tänka tills att jag tar den fysiska ansträngningen i beaktande. Då blir det snabbt tydligt att nio likväl är alldeles fullt tillräckligt, tack tack, glöm vad jag sa, kolla en knubbsäl. *pekar*

20170831_spegel_001

En natt för ett fåtal månader sen satt jag och skrev ett inlägg som jag skulle läsa igenom nästa dag innan publicering, men istället lyckades jag slarva bort det. Något som typ aldrig annars händer! (Min utkastkorg på 170 inlägg understöder detta.) Då just kändes det en aning som ett tecken, inte direkt från universum, men kanske ifrån mitt undermedvetna. Jag var nog rädd för att bekänna för mycket så pass offentligt och svart på vitt. Nu känns det ändå som att jag måste göra det innan det är för sent. Jag har så länge velat erkänna det här för att det varit en gigantisk grej för mig, men jag är inte säker på att jag förmår göra det sedan när bebisen är född och blivit ännu mer verklig, så att säga.

Det är så att när jag har pratat om min graviditetsångest så har jag noterat att det antagligen är lätt att förmoda att den främst haft sin grund i rädslan att något ska hända med bebisen. Att ångesten beror på modersinstinktiv oro för att fostret ska skadas eller mistas. Sådär som vi ser på tv att gravida kvinnor är. Sådär som vi förstår att är naturligt, moderligt och kanske rent av ofrånkomligt. Jag var själv inte förberedd på att det skulle vara annorlunda för mig.

När jag blev gravid var det en enorm skräck som tog emot mig. Jag kände ofantlig ängslan och oro för hur det skulle bli med mig, att jag inte skulle kunna hantera det. Att jag skulle ångra mig och under resten av livet tvingas leva med både ångern och skuldkänslorna för den. Att jag mer eller mindre skulle gå under, på ett vis eller annat. Jag erfor en massa oros- och panikkänslor som fick mig att känna att det inte kan stå rätt till, att det väl knappast kan vara meningen att det ska kännas så att vara gravid… och att det därför måste vara ett gravt misstag att jag var det.

Så den ångest jag har känt har inte varit av den oskyldiga ”Åh jag är så orolig för att något ska gå fel”-varianten. Jag förstår att den också kan vara outhärdlig, så vill inte jämföra på det viset, men kommer inte heller ifrån att den typen av ångest åtminstone är ädel. Osjälvisk och öm liksom. Min egna, å andra sidan, har jag känt väldigt starkt att spruckit upp ur någonting fult, groteskt och skamligt. Rötterna fann näring i gift, i galla och svärta, inte i kärlek.

Redan under det andra mötet på mödrarådgivningen så beslöt att jag att bekänna detta fula åt barnmorskan och en praktikant som gästade just då. För att ha det överstökat. Jag ville sätta korten på bordet och göra det alldeles självklart att jag är fan sjuk och att detta måste vara ett misstag. Tvinga någon med erfarenhet att förstå att ingripa eller åtminstone övervaka. Jag minns att jag tog sats och bara lät orden strömma snabbt ur munnen. Det var som att hälla ur ett ämbar med slaskvatten, att bestämt ta i och kvickt vippa det upp och ner. Och ut forsade detta faktum:

Ibland, när min desperation varit som störst och min ångest som värst, så har jag hoppats på missfall.

Slusch.

Hoppats på missfall. Fast att säga att jag ”hoppats på” det är en förenkling, men jag har inget uttryck för att beskriva det bättre. Jag förstod att den händelsen skulle vara för jävlig, men jag tänkte att den ändå skulle vara lite mindre jävlig än alternativet: Att allt fortsätter. Bara fortsätter, när det så uppenbart inte kan vara meningen, att döma utav hur jag mådde. Medan tanken på missfall har gjort mig spyfärdig, så har det samtidigt känts som vad som borde hända. Som att det vore nåd. Det är svårt att förklara.

Jag hade förväntat mig att se någonting i barnmorskan och praktikantens ansikten, något som bekräftade att jag är ett extremfall och att det kan sannolikt inte sluta i annat än katastrof. Ett utbyte av hastiga blickar, ett outtalat fastställande om att jag är en kvinna att hålla ögonen på, en blivande moder att inte låta irra för långt ifrån flockens vaksamma uppsikt. Men jag såg ingen förfäran, ingen avsmak, ingen sammanbiten huvudskakning som en kort reflex innan de hunnit blockera den. Istället såg jag en igenkänning, att de hört det här förr. Barnmorskan nickade långsamt och sa, utan skuldbeläggning och utan förminskning, ”Det är inte ovanligt, det kan jag säga”.

Det här vill jag så gärna upprepa och sprida vidare, bara utifall att det når en ynka rätt person. Den som inte vet men som skulle behöva få veta. Jag har förstås inte själv någon förstahandskunskap i hur vanligt eller ovanligt det är, men jag kan däremot erbjuda en hundraprocentigt säker primärinsikt i detta: Du är inte ensam om det.

Jag har övat på att säga det en bra tid nu. Sedan bekännelsen (och tack vare absolutionen) på rådgivningen så har jag fortsatt tvinga mig själv att berätta om att jag känt så åt enstaka vänner. Det är inte utan skam jag gjort det eller för den delen känt så. Jag tycker fortfarande att det är så fult. Fult mot de som försöker få barn i åratal och inte lyckas. Fult mot de som mår uruselt för att de är så rädda för att inte få behålla sina barn. Fult mot de som faktiskt drabbas av missfall. Bara fult, fult, fult. Det är verkligen det. Fult.

Och förstås har jag skämts för att det är så fult gentemot det där embryot eller fostret eller bebisen. Mot den där lilla typen som i skrivande stund har en låda med pyttesmå kläder i garderoben, den där miniatyrmänniskan som vi igår köpte en fin barnstol åt för att ha i framtiden, den där pluttiga varelsen som plötsligt kan skrämma halvt ihjäl en om hen bara ligger lite för stilla lite för länge. Hen som varje dag blir mer och mer en självklarhet, en person i mitt liv, en individ med en egen framtid med start i min.

Jag har också varit rädd för att erkänna denna fulhet i det öppna, och att något sedan skulle hända och gå fel, och att jag skulle känna som att jag bar skulden och att alla skulle se det. Att alla skulle se den fulheten och att jag inte skulle kunna dölja den eller gömma mig ifrån blickarna. Är fortfarande rädd för det, är också fortfarande rädd för allt annat jag tidigare varit rädd för, allt det som handlar om hur detta ska påverka mitt liv och så som jag är van med att det ska vara, men det är inte längre övermäktigt. Jag känner inte längre likadant. Jag kan fortfarande bli skiträdd för att ha barn, men jag blir aldrig mer rädd för det än jag kan bli för att inte ha det barn som jag just nu bär på.

20170831_spegel_002

Saker förändras. Det är förvisso inte utan skräck som jag blickar framåt mot slutet av den här månaden, men numera gör jag det allt mer ofta blandat med förtjusning. Och framför allt så gör jag det med lite mer lugn. Inte på det viset att jag inte fortfarande skulle drabbas av panikartade vimmelkantiga pulsökningar ibland, men på det viset att jag väl ändå vant mig ganska bra vid dem, och vid tanken.

Har tyvärr ingen sammanknytande slutsats att nå fram till. Jag har inte haft något heureka-moment eller någon aha-upplevelse som visat mig lösningen på pusslet, vägen ut ur labyrinten, facit på sista sidan. Kan bara fortsätta traggla vidare och hoppas på det bästa. Kommer att slå i huvud och tår ibland (samt mage — exempelvis under gårdagen tre gånger), men det är okej. Jag är mer förberedd på det nu.

nattsuddigt medvetandeflöde med temat normer, bebisar och neuroser

20170802_nattvy

Sitter vid köksbordet och blickar ut över en dramatisk natthimmel. Katterna sitter på bordet och spanar efter insekter som kanske ska irra sig in genom fönstret som står på glänt, så som små flygfän kan göra ibland. Alfred har gått och lagt sig och ska stiga upp under de sena småtimmarna för att hinna med ett tidigt tåg, själv sov jag rekordlänge i dag (hurra!) och känner mig inte redo att ta natt ännu. Kämpar istället mot halsbränna och tänker att det kunde vara nyttigt att ta vara på tillfället med mörkret, lugnet och ensamheten att plita ner ett sånt där medvetandeflödesinlägg. Rensa huvudet och tömma skallen, som det heter.

Gick på en informationsträff med andra blivande föräldrar och kom på mig själv med att säga ”moderskapsförpackning”, precis som jag tänkt att jag aldrig skulle kalla den. Vår anlände förra veckan och jag vet att ni alla vet hur sjukt bra den är, men alltså… vet ni hur sjukt bra den är? Fatta vilken förmån att få en sådan! Det var sådär typiskt vanligt heteronormativt och könsstereotypt där på träffen och det var kanske därför jag störde mig så mycket på att jag inte sa ”babylåda” eller ”föräldraskapsförpackning”. Fast obs, då jag säger att det var si och så så menar jag inte att någon skulle ha verkat bakåtsträvande, trångsynt eller hur jag kan få det att framstå — menar bara att jag tänkte på situationer där det kanske inte är mamman och pappan som får en bebis, eller att det kanske inte alls är så självklart för alla att det är mamman som stannar hemma medan pappa går till jobbet, et cetera… och det får mig såklart att undra hur sådant språk kan inverka både på samhället och individen, rent överlag.

Det är intressant att iaktta sådana här normer som jag är säker på att inte är sammankopplade med någon värdering — liksom, det var ganska uppenbart en judgement free zone där det exempelvis markerades tydligt att det är helt upp till var och en och fullständigt deras ensak om de väljer att amma o.dyl. — istället beror det säkert på invanda språkliga grejer. Att vi är så vana med att prata om en del saker på ett visst sätt eller annat. Sådär som ordet ”moderskapsförpackning” som slinker ur mig när jag egentligen tycker att den borde heta någonting annat för att framhäva att den inte endast är till för modern, alltså.

På tal om normer: Fick nyligen reda på att den förra ägaren till lägenheten, för övrigt en person som är verksam inom kyrkan, lever i ett samkönat partnerskap och jag känner mig urdum för jag vet att jag refererat till dennes partner på ett heteronormativt sätt, bara för att jag förmodat att det är så utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle kunna vara annorlunda. Bah. Och jag som undviker att referera till Alfred som ”min pojkvän” och istället väljer begrepp som ”partner” eller ”sambo” för att beskriva relationen, just bara för att litelitelite försöka undvika att befästa den här heteronormen som jag ju likväl är del av. Om det mejkar nån sens. Nä-ä hörni, inte är det så bara inte. Det gäller nog att fortsätta granska alla ens antaganden för att lära sig att ens känna igen dem.

Oooch på tal om språkbruk: Har på sistone hajat till när jag hört gifta kvinnor referera till sina makar som ”min man”. Dels för att jag inte kan undvika att jämföra det med att en gift man skulle prata om ”sin kvinna”. Det låter ju hemskt och förminskande. Men jag vet också att det inte är samma sak och inte jämförbart, vilket dessvärre snarare är där skon egentligen klämmer. En man är alltid en man, både före och efter att han ingått äktenskap. Han står oförändrad, en herre då och sen, medan en kvinna är en fröken som blir en fru. ”Man” betyder både ”karl” och ”make” — ingen distinktion har varit nödvändig däremellan för att han har haft den rollen i äktenskapet som han haft. Den som bär byxorna, d.v.s. (Sidospår: Och vad säger det egentligen att vi har ett sådant uttryck och att vi över huvud taget förstår vad det åsyftar?) Hans rättsliga relationer till kvinnor är ur den aspekten i stort sett irrelevanta och påverkar inte hur vi titulerar/beskriver honom… äääh jag kan inte sätta vettiga ord på detta nu. Men ni förstår säkert hur jag menar?

Ännu en sak jag tänker på är hur obehagliga jag tyckte de små naturtrogna bebisdockorna på träffen var. Kände vid något skede att okej, det här har definitivt potential att eskalera till en panikattack om jag inte är på min vakt. Bad Alfred vara den aktiva föräldern och testade själv bara ett par enstaka grepp. Ville inte röra vid dockan, tyckte det kändes onaturligt och otäckt. Jag hoppas på att det dels hade att göra med att jag alltid tyckt att bebisdockor varit motbjudande — hade en då jag var liten som jag i stort sett avskydde, minns att jag kunde bli så provocerad av den men förstår inte riktigt hur (EN DOCKA?!) — men är också rädd att det beror på att jag inte alls är redo för sådant ännu och ärligt talat mår illa av att bli så konkret påmind om bebisar. Förhoppningsvis har jag kommit längre om ett par månader men tidigare i dag så kändes det olustigt och läbbigt att jag inte har minst ett halvår på mig att vänja mig vid tanken ännu. Folk säger gärna att sen när det är ens egen bebis så kommer det kännas annorlunda, och det är också ungefär så mycket jag klarar av att höra… men det är sällan punkt där. Sen berättar de att allt man kommer vilja göra är typ att gosa, sova och umgås med bebisen och att allt allt allt kommer kretsa kring den och att allt det kommer kännas så självklart och naturligt och Som Det Ska Vara… och alltså nej fy fan, då vill jag bara fly. Eller spy. Kan aldrig avgöra vilket helt säkert. Jag finner hur som helst ingen trygghet i tanken på att bli sån. Jag vill höra max detta: Du kommer bli cool med det.

Samtidigt var det ett givande och lärorikt möte att ta del av och i det stora hela känner jag mig en gnutta mer förberedd och mindre skiträdd. Alla andra där verkade förstås betydligt mindre neurotiska än vad jag känner mig, men samtidigt så känner jag också att äh, jag har ganska bra koll ändå, och det mesta jag inte har koll på ännu så är jag fullt kapabel till att ta reda på och luska ut vartefter. Så förutom det där att jag väldigt ogärna vill beblanda mig med bebisar (eller dockor föreställande bebisar), så känner jag att jag ändå kom ett par steg på vägen i riktningen cool.

Fast en del av mig förväntar sig förstås ännu att någon ska, typ när jag anländer till BB, utbrista ungefär ”Men har ni inte skaffat en BEBISRÖRLIGHETSHÄNGVALLARE ännu?! Hur har ni tänkt att ni ska klara er utan en sådan??? HALLÅ DAGS ATT VAKNA VA ERA SKAMLIGA JÄVLA ÄRKEPUCKON TILL FLOPPFÖRÄLDRAR”. Och Alfred ska svimma utav blotta förskräckelse och jag ska gallskrika i panik tills jag spräcker bägge trumhinnor och VARJE blodkärl i ögonen och skammen ska för evigt vara ett faktum. Vi ska bli de där som det pratas om i sjukhusets korridorer, först tisslande och tasslande och med chockerad förfäran, ”Har du hört? Är det inte makalöst? Hur kan någon vara så aningslös?!”, och efter några år är vi det avskräckande klantexemplet som det skojas om på mödrarådgivningen, ”Ja nu verkar ni ju inte alls leva under en sten, men sen vi hade ett par här som ännu när de åkte in till BB inte hade beställt en bebisrörlighetshängvallare så brukar vi se till att säkert påminna om det under första trimestern för att vara på den säkra sidan”, och de blivande föräldrarna ska utbyta roade blickar och bara hihi åh hopplösa blir vi i alla fall ändå aldrig älskling. Jaja okej varsågoda då, vi bjuder på den egoboosten då antar jag. Satan.

Och med den mardrömstanken på att jag inte vet vad en bebisrörlighetshängvallare är så tar jag natt! Berätta för all del gärna vad en sådan är om de finns och vi faktiskt måste ha en, eller i alla fall verkligen verkligen booorde. Gulp. Tack på förhand!