Tagg: ohälsa

Här kommer natten

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

5 kommentarer

Fisk som en nötkärna

20190616_ros

Alfred retade mig för att jag tog influencerbilder som att jag låtsades samarbeta med stora amerikanska tidsskrifter, hehe. Jag tyckte ju bara att det såg fint ut med den lilla romantiska rosenkvisten mot det grafiska mönstret på väskan, men nu kan jag ju inte annat än tänka att det kanske ser tillgjort ut ändå. Som sånt där trams folk postar på Instagram nu för tiden när vi plötsligt bryr oss i märken och branding igen. (Hur gick det till? Jag var så säker på att vi lämnat det bakom oss.)

20190616_blenda

Hur som helst. Det var i söndags på förmiddagen och nån av nattens eller den tidiga morgonens gäster i parken hade knyckt loss ett par kvistar från rosenbusken och lämnat dem på marken. Jag tog med dem hem, satte dem i vas. De har vissnat nu och [– dramatisk paus –] DET HAR JAG MEEED.

För sen mot kvällen fick jag ont i halsen och nu är jag förkyld och uslig. Blenda också. Trist att dagisåret ska avslutas med sjukdom, lika som det inleddes och mestadels passerade. Precis när jag trodde att det värsta var över och att vi åtminstone skulle kunna pusta ut under hennes sommarlov. Det börjar bli ganska tröttsamt. När ska våra immunförsvar tuffa till sig?

Kommer på tal om det aldrig förstå mig på folk som säger att de är ”så sjuka” men ändå går de omkring, uträttar grejer, jobbar fast säger att de ”försöker ta det lugnt”. Hurdå? Liksom genom att hänga en pashminasjal lite lojt över axlarna eller? Skippa maratonträningen den dagen? Efter jobbet koka en mustig soppa med massa vitlök och ingefära och tycka det är avslappnande där de står (STÅR!) och rör om i en timme ELLER? De kan andas genom sina näsor och raglar inte omkring som en döende fisk med spruckna läppar. De orkar stå upp och tycks inte bli yra och genomsvaga när det gått två minuter sen de sist suttit ner. De är inte konstant lite klibbiga av svett. De har inga illröda näskransar av sönderfrätt hud från allt snytande, heller.

Nej fy fan, jag blir provocerad, det märker ni ju. Men så är jag väl ganska vresig på grund av sjukdom också men ändå. Det känns så pissigt att ta sjukledigt och vara allmänt meningslös för att man ÄR så pass sjuk, när andra som är ”så sjuka” ändå klarar av att fungera ganska som vanligt. Jag vet inte vad det kan bero på att det är så men jag kan säga att det belyser verkligen ens egna floppighet och det frusterar mig som fan att folk ställer till det så för dem själva och för andra (läs: mig). BUHU. Men sjukledigt tar jag ju i alla fall. Varför kan ni säkert räkna ut. *kippar efter andan, fjällar lite, är överlag slemmig*

3 kommentarer

Notiser och parenteser

Alltså gud med det där förra inlägget, nog lever jag ju ändå ett spännande liv, va, då jag känner att det är rimligt att skriva en uppsats om min spysjuka och dela den med världen?? (Nej.) MEN vi ska ÄNDÅ inte sätta punkt där riktigt än för jag kan också berätta att min kropp uppenbarligen var ute efter att ta nån slags trifecta i lidande. För tror ni inte att den valde att sen avsluta med mens adderat till kräksjuka och förkylning? OM den gjorde! Alltså det är ju lö-höj-ligt. Tack kroppen. Snällt av dig.

20190409_catsrule
En dagsfärsk illustration av hur jag befinner mig i position till trisset-i-lidande, som dock på bild gestaltas av Selma: Alltså ägd. Riktigt.

Och på tal om kroppen, och förra inlägget, så angående min ängslighets-frammanade parentes där på slutet så kändes mitt stycke om bristningarna på magen bara så perspektivlöst. Vill fasen inte vara ännu i raden av smala tjejer som bara *älskar min kropp som den är*. Men så vill jag inte heller segla över åt andra hållet och istället vara en som självupptaget pratar om kroppen och att ens relation till den *faktiskt också!!! :(* minsann kan vara jobbig även för de av oss som är normsmala. Och allra minst vill jag ju låta SKRYTIG om att jag är det. Eller liksom ”ooh mina första bristningar, how exotic”. ELLER för den delen i misstag glamourisera det att jag tappade ett par kilo över en helg på grund av kräkningar, diarré och noll matlust. Och ändå var jag ju lite nöjd över resultatet för hej hej typisk produkt av samtiden här, och så kände jag mig skyldig för det och för min fåfänga, och så fick jag den plötsliga nojjan att jag är PRECIS en sån som förhärligar sånt, genom att skriva om mina bristningar, bara att jag inte fattar det själv. Såatteeeh… det var nånstans i den röran som jag kände ungefär 😬

Hade egentligen tänkt skriva mer än bara tillägg, men har också tänkt jobba imorgon och tiden räcker inte till om jag ska hinna sova däremellan också. Äsch, ja ja. Ajöken.

Inga kommentarer

Att brista lite

20190331_001

Det är inte speciellt spännande när folk berättar om sina allmänkrämpor men alltså GUD. I efterhand tänker jag att det kanske inte var den smartaste tajmingen att skola in ett barn på dagis precis under den värsta senvintriga sjukdomstiden, för de senaste två månaderna sen hon började i februari har ju mer eller mindre varit en långt pärlhalsband av… ehh… kroppsliga substanser som vi kanske inte behöver prata så jättebeskrivande om.

Den senaste veckan har innehållit det ena och det andra. Det började med något förkylningsartat i söndags och vi åkte till akuten med Blenda en sväng p.g.a. ansträngd andning och hög feber, och jag som inte heller var frisk blev sjukare och stannade hemma från jobbet ett par dagar i början av veckan. Ännu ett par dagar senare är det Alfreds tur att bli sjuk, men då är det kräksjuka som knackar på. Vi kan VERKLIGEN titulera oss själva småbarnsföräldrar nu alltså! Vi har förtjänat det, den hårda vägen. Jag var fortfarande inte återställd från min förkylning men det sket förstås kräksjukan blanka fan i och skickade i alla fall över stafettpinnen ett par dagar efter att Alfred insjunknat. Jag tillbringade således fredagskvällen och en del av natten med att tömma mig på ALLT och lite till. … Vi kan lämna det där.

Hur som helst. Är så oerhört svag just nu, började nyss svettas på ryggen och i hårfästet för att jag gjorde denna extremt fysiska ansträngning: Lyfte mina ben och satte mig på knäna på stolen. 🙄 Det började också värka i magen mer än vanligt, det är som att jag har konstant träningsvärk nånstans på insidan av mina magmuskler, vilket jag antar att på nåt vis ändå är rimligt med tanke på hur mycket de krampade häromnatten…?

20190331_002

På plussidan: Blenda har i alla fall inte ännu visat symptom på samma sjukdom, tack och lov, peppar peppar. Katterna är också extra kärvänliga* och tar väl hand om oss.

(* för att vi är extra varma i.o.m. feber =  extra kattvänliga värmedynor?)

En annan sak som gläder mig är att min mage p.g.a. nämnda jävligt ovärdiga sjukdom för stunden plattat till sig så att jag äntligen efter 1½ år upptäckte att jag fått bristningar! Jag tror att magen framtills nu, efter graviditeten då, varit så pass rundad att de liksom försvunnit bakom ”horisonten” ur mitt perspektiv. Den putar alltid mest strax under naveln och bristningarna ligger typ på undersidan av den kullen. Har ju inte riktigt letat efter dem heller, men så plötsligt i dag låg jag på soffan och så föll solen så att skarpa skuggor formades i några avlånga gropar strax ovanför byxlinningen. Och jag kände lite att jamen JA klart jag ska ha bristningar! Visste inte att jag saknat dem men det hade jag nog. Dem ska jag bära med stolthet.

(Strax efter publicering oroar jag mig för hur det här sista stycket låter. Tyckte, för mig själv, att det var stärkande, men jag undrar… Men jag får försöka stå för det. Det är ju så jag känner.)

9 kommentarer

Hård som trolldeg

Tänk er en fågelskrämma. Den har stått utomhus i ur och skur i 7-15 år och blivit väderbiten och solblekt. Föreställ er sen att den parat sig med nån som klätt sig ut till Edward Scissorhands på Halloween, fast så som den personen sett ut dagen efter. Exempelvis när hen nyss vaknat på ett badrumsgolv. Ändå har dessa två, av oförklarliga anledningar, råkat på varandra och idkat samlag. Och i det onaturliga kärleksbarnet, där har ni mig! Trettio-nånting år senare med vit zinkpasta (ja, Blendas blöjkräm) smetad kring min söndersnutna näsa. Det är jag just nu. 💃 💯󠀥

20190214_002

Är inne på min tredje förkylning på lika många veckor. Då bilden ovanför togs trodde jag att det värsta var över och kände mig nöjd för att jag kunnat besegra eller i vilket fall ta mig igenom två förkylningar med envishet och massa Finrexin. Ändå jobba så som tänkt, och så vidare. Nu är jag några dagar äldre och klokare och inser att det förstås, sist och slutligen, blev jag själv som blev den besegerade. Har mer eller mindre bara sovit sen i torsdags kväll. Varje dag över 38-gradig feber. Och det har varit ovanligt tungt att ha feber den här gången, har knappt orkat hålla ögonen öppna.

I natt stod jag och snöt mig, uppskattningsvis för fjärde gången på en timme då jag försökte sova, då jag i badrumsspegeln såg två svettdroppar söka sig ner mot ögonbrynet över pannan. Hehe. Det är länge sen jag känt mig så här kaput så här länge. Antar att det är dagisbacillerna som ska härda mig. Efter detta kommer jag vara hård som… ööh… trolldeg?

Under tredje förkylningsronden har Alfred inte lyckats få tag på Finrexin, det har varit slut på de apotek han sökt det. (Som om februari inte redan var tillräckligt februarig!) Istället kom han hem med Panadol Hot men alltså det är ju fruktansvärt med all den där mentholen. Känns onaturligt att dricka. Mår alltid riktigt illa vid slutet av koppen.

Tankarna vandrar till det jag tidigare i år läste i Fatima Bremmers Ett jävla solsken, då Ester Blenda Nordström blivit rejält sjuk i Lappland så att folk oroade sig för hennes överlevnad. Hög feber i många dagar och så vidare. Men så tillkallas en kvinna som ålderlåter från Esters fot och rabblar bevärjelser. Sen sover Ester i många timmar och när hon vaknar mår hon hur bra som helst och beskriver det som ”jävla besynnerligt” i ett brev. 🤷⁉️

Nu tycker jag att åderlåtning känns aningen extremt för min del, och lyckligtvis tycks jag klara mig undan det också (peppar, peppar) för jag mår ju i dag mycket bättre än jag gjorde i går. (Efter att jag sovit till tolv och sen legat på soffan i timtal, heh.) Men nån annan huskur skulle jag gärna ha bakom örat tills nästa gång jag blir sjuk och Finrexinlagret är magert. Har liksom inte riktigt orkat googla saker under denna sjukdom och då vet man fasen att jag är sjuk. Jag googlar ju ALLT annars.

Vad är er bästa förkylningshuskur?

Och finns det förresten ettåringsvänliga varianter? Ro hit med dem också!

6 kommentarer

Ge järnbruarit

20190201_001

Järnbruari! Så har jag försökt peppa mig själv inför den här månaden. Den brukar lätt kunna bli årets tyngsta för mig, mörkret och kölden har kört slut på orken, men i år testar jag något annorlunda: Ökad aktivitet! Vilket annat år eller månad som helst skulle det ha känts som helt fel väg att gå, men fasen nä, tror jag är redo nu. Vill försöka återfå aningen mer rutin och struktur i mina vardagar. Detta genom att återgå till jobbet, fast bara deltid. Hoppas på att det ska sporra mig att hållas mer aktiv, eller få en mer aktiv grundnivå, eller vad man ska säga. Inte förslappas lika mycket, är hur som helst poängen. Jag vill så innerligt att jag ska känna mig piggare och generellt mer alert, att det ska bli uppfriskande att komma sig ut utanför mitt eget sammanhang.

Och Blenda ska alltså börja dagis! Hon har skött inskolningen jättefint, själv tycker jag att det är vemodigt och besynnerligt att vi ska vara ifrån varandra så mycket hädanefter. Liksom, jag vill ju veta hur hennes dagar är? Ska hon gå omkring i den här världen helt utan oss som om hon hade ett alldeleles eget liv? Det är SÅ MÄRKLIGT! Och till på köpet lite hotfullt och jag förstår inte riktigt varför. Är det så de så kallade ”modersinstinkterna” jobbar? Eller är jag ett good old kontrollfreak bara? Oavsett, ska vi faktiskt bli tvungna att montera en GoPro på hennes axel? Ja, jag är rädd för det. (Men det är okej för varje dagisklass har väl ändå minst en sån förälder va?)

Både småsörjer och ser fram emot att vardagarna ska förändras. Jag har trivts väldigt bra här hemma, men det har inte varit en lika produktiv tid som jag föreställt mig. Alls. Blir frustrerad på det här men kan förstås bara rikta det inåt. Jag läser om personer som håller i så många olika trådar, gör ditt och datt här och där, och jag blir liksom lite förbittrad. Inte på de personerna, men på att jag inte ännu fått det att flyta. Vardagen.

Psykologen jag gick till under graviditen menade att jag (då på tiden) antagligen balanserade på gränsen till nån slags utmattningssyndrom, och hade gjort det en lång tid. Jag minns att jag protesterade, ”Men jag GÖR ju ingenting!”. Och så var det verkligen. Så hade det länge varit. Jag hade varit långtidsarbetslös, mådde inte så bra då och fick inte så mycket (läs: nåt alls) gjort då heller, sen börjat heltidsjobba — något som kan vara en stor påfrestning för en, menade psykologen — och sen bara väntat på att inte vara så jävla trött hela tiden. Åren gick och den tiden då jag ”vant mig vid att jobba igen” kom i stort sett aldrig.

Men djupare än så dök vi aldrig ner i den grejen. Det kändes inte relevant just då när jag hade en lång ledighet framför mig — men jag märker hur mycket det betytt för mig, att veta att det potentiellt inte bara är så att jag är extraordinärt hopplös utan faktiskt kan ha fullt godtagbara skäl till varför jag ibland upplevt livet som så krävande och belastande. Och nog har ju verkligen mitt humör förändrats under den här tiden här hemma. Jag märker ju att jag repat mig, från i alla fall något, enormt mycket. Ändå tycker jag mig känna av det där ibland, hur orken bara inte finns och jag tänker ”det kan fan inte vara normalt”, och nä, kanske har det inte riktigt alltid varit det heller.

Det har egentligen varit en tuff dag med lite sömn, faktiskt hela veckan lite sömn, och humör som växlat från högt till lågt, och äh, jag vet inte. Försökte skriva om det men det blir inte rätt. Främst är jag bara ganska trött på mig själv.

Så jag borde antagligen sova.

3 kommentarer

Fingertoppskänslan

I julklapp fick Alfred en sån där supervass grönsaksmandolin. Ja, ni vet redan vart det här är på väg, va? Ska vi presentera det på ett tidsenligt nostalgitrendigt listesätt? Så gör vi.

Ute: Fingertopp. Inne: Tryckförband.

Åååh. Jag FÖRSTÅR inte, jag brukar inte vara så här klumpig. Eller jag brukar vara det på ett annat sätt. Min typ av klumpighet är mer att jag tappar saker eller slår mig i dörröppningar och sånt.

Det här är antagligen det klumpigaste jag någonsin åstadkommit och jag borde ha FÖRSTÅTT att det skulle bli så. Var så märkligt grumlig i ögonen och kände mig disträ. Ville bara förbereda maten innan Alfred skulle komma hem och Blenda skulle vakna.

Inte bara slajsade jag av ett par millimetrar av fingertoppen utan strax innan hade jag också hackat mig i sidan på handen. Tänkte åh shit måste vara försiktig. Sen skränade Blenda till ute på balkongen och jag tänkte nu gör jag det här snabbt.

20190106_fingertoppskanslan.jpg

E.T. phone 112. Nånä, men ett besök till akuten blev det.

På tv-apparaterna i korridoren visades nåt finskt program med massa fingeravtryck i sin grafik. Vilket hån va!!

Nu är jag hemma igen och har duschat med handen i en handske. Innan allt det här hände gick jag omkring och var lite mallig över att jag inte tvättat håret på så länge — en känsla som det visar sig att enbart kan existera inom det egna hemmets väggar. Utanför övergår den till något HELT annat…

En av mina värsta mardrömmar har länge varit att nåt ska hända med mina fingrar/händer, för jag gör ju så väldigt mycket med dem. Som de flesta. Men jag använder ju dem för nästan alla mina intressen och hobbyer — att fotografera, att sy, att skriva, att pyssla med ditt och datt. Har hakat upp mig på det.

Var rädd att skadan skulle vara värre. Kände en ENORM ångestvåg välla över mig där till en början innan jag hittade den lilla biten fingertopp bland morotsslantarna. Fattade knappt att det var den. Den var så blek, ljusgul, men inte så stor. Puh.

Tror inte det är så farligt alltså. Men jag kommer få lära mig använda långfingret lite mer den närmsta tiden. Mycket nöjd att jag i alla fall inte använder fingeravtryckslogin nånstans. Ehehe. Håhåjaja.

För övrigt blev det fryspizza till middag.

8 kommentarer

Woman flu

Inomhusdagarna fortsätter. Vi har alla tre blivit förkylda nu. Eller Alfred håller visst på att tillfriskna. Tack och lov har Blenda hittills sluppit lindrigast undan. Hon tycks inte ta det så hårt att snoret rinner ibland. Själv får jag fortfarande snyta mig var tionde minut samt att jag tillbringade natten med 39,3 graders feber, så det var spännande.

20180915_rosorhammare

Har ni tänkt på att begreppet ”man flu” har gått från något lite tongue-in-cheek till något mer aningen mer seriöst? Till att ”ha en man flu” betyder att den med förkylningen är REJÄLT förkyld, snarare än att hen har en helt vanlig förkylning men är mycket ynklig och tycker det är alldeles överjävligt.

Säger inte att den förra definitionen var så värst schysst, när man tänker på det, men känns det inte ganska typiskt att det ändå förvandlas så att vi har ännu ett begrepp som associerar manlighet med kraft, styrka, uthållighet och dylikt?

Liksom, ingen skulle säga ”Öff fy fan jag har en sån jävla kvinnoförkylning”, och tycka att det lät tufft. Eller kanske nån skulle, men väldigt få av de som hörde det skulle ju tänka såhär: ÅH WOW. HEN MÅSTE HA VARIT VÄLDIGT VÄLDIGT SJUK ALLTSÅ. STRONGT.

Häromdagen såg jag att Katarina Wennstam bett sina följare att ge förslag på ord och uttryck som vi borde fundera lite över. Här är några (utav många!) jag läste där som jag minns nu:

  • oskuld (så att ha/haft sex drabbar en med skuld?)
  • kärlek börjar alltid med bråk (fast det säger man aldrig om en kille varit dum åt en annan kille, men nog om han varit dum åt en tjej)
  • blygdläpp (blygd betyder skam eller vanära, visste inte det från tidigare och nu känns det såhär: äh men va fan, FÖRSTÅS)
  • utvidgat självmord (som när en man tar livet av hela sin familj innan sig själv — familjen valde fan inte att begå självmord, det är flera mord och ett självmord)
  • att ha skinn på näsan (används så gott som uteslutande om kvinnor, för ni vet, kvinnor i regel är ju annars rätt mjäkiga, till skillnad från män då)

Har ni nåt ord/uttryck som får er att dra öronen till er?

Jag blir alltid en gnutta tveksam när en man, på engelska, refererar till kvinnor som females. För bitonen finns ju där, som att vi kvinnor var honor för honom. Som att han var nån sinnesförvillad pseudoantropolog som tror sig göra sin fältforskning på nätet och nu ska han briljera med sin samlade kunskap som han hämtat från diverse kommentarsfält. Alltså, det fungerar lite som en förvarning om att det verkligen kan gå åt vilket håll som helst.

Eller förstår ni alls vad jag menar? Fattar ni klangen? Om inte får jag väl skylla på min woman flu. It’s not you, it’s me sickness.

4 kommentarer

Konvalescenten

Brukar tänka att skräcken hade ju varit att fått barn under typ medeltiden. Dålig koll på medicin, knappt ett hum om sanitet, och inget magiskt internetorakel vid fingertopparna. Hur stod folk ut?! Fy fan vad ängslig jag konstant hade gått omkring och varit.

20180619_B

Blenda har varit lite krasslig och vi trodde det berodde på tandsprickning, men så för ett par dagar sedan blev hennes andning rosslig och ansträngd. Jag konsulterade internet vartefter och när hennes överkropp började röra sig lite mer som denna stackars bebis vid andetagen, så var det helt uppenbart att det var dags att uppsöka vård. Det kan man förstås göra mycket tidigare men hon var samtidigt så pigg och glad att det hade varit lätt (för oss) att avfärda det som ingenting. Hade jag inte sett det klippet så hade jag knappast kollat på överkroppen eller förstått vad jag skulle kolla på.

Vid ett besök på hälsovårdscentralen vid tvåtiden skickades vi vidare till akuten och sedan blev klockan åtta på kvällen och vi fick veta att vi får ett rum på sjukhusets barnavdelning att övernatta i. Så hade vi inte kunnat tänka oss att det skulle bli, mest satt vi ju bara och väntade på att bli hemsjasade. Blenda verkade ju så kry!

20180619_A9

Så det kom lite som en chock att det faktiskt var så pass illa ställt att hon skulle stanna över natten. Jag hann bli temporärt irriterad på att ingen förvarnat om att det eventuellt skulle bli så under alla timmar vi väntade där, fast i efterhand känns det en aning som att det borde vi kanske ha kunnat räkna ut själva ändå. Bebisar med andningssvårigheter tas förstås på fullaste allvar, det känns självklart nu. Och tryggt!

Blenda fick astmamedicin med två-tre timmars mellanrum, vilket betyder att jag sov knappt någonting. Förutom ett par timmar på morgonen då jag vaknade av att en sköterska kom in i rummet eftersom att hon hört märkliga ljud, och det tog en tid för mig att fatta att det berodde på att Blenda kravlat över sängkanten och kilat fast sig mellan den och spjälsängen som jag lagt som hinder. Och där stod hon och frustade och gnällde medan jag bara sov?? Hmm bra modersinstinkt.

Följande eftermiddag fick vi tack och lov åka hem igen med ett par recept i handen. Utöver problemet med luftvägarna så hade hon även öroninflammation och en ny tand (tänder?) som tränger sig igenom tandköttet. Hat trick!

Så vi har fortsatt med medicineringen här hemma och allt har gått bra. Förutom att nu tycks jag istället ha blivit sjuk, menmen.

20180619_VY

Något som överraskat mig är att jag inte varit särskilt orolig. Jag är en ältare och en som ganska ofta är typ uppgivet inställd på katastrof, men egentligen sällan när det gäller sjukdom. Jag tycker det känns tryggt att googla symptom och sjukdomar och istället för att tänka ”Nej söta öde kan jag ha skörbjugg?!” så kan jag stryka det från listan. Eller tänka ungefär ”Tja, inte skulle det väl skada att äta lite mer frukt”. När det gäller andra människor är jag dessutom ganska bra på att se glaset som halvfullt. Lyckligtvis tycks Blenda tillhöra den gruppen, trots att hon såklart är väldigt nära mig.

Jag har haft SKITMYCKET att tänka på, förstås, men det är inte så att jag blivit hispig. Det är bara korta perioder som jag känt ett sting av herregud tänk om det är nåt jätteallvarligt, men sen har jag föst den rädslan åt sidan. Bestämt att det är fullständigt poänglöst att bli upprörd, att det hjälper inte ett skvatt så då är det lika bra att hålla sig sansad. (Annat hade det kanske varit om Blenda verkat jättesjuk, men nu gjorde hon inte det.) Det är bara att bita ihop och vänta på mer information och bättre tider.

Vid närmare eftertanke så var det säkert så folk tvingade sig själva att göra på medeltiden också.

Mamma bloggar om snor

Vi alla tre utav människosläktet här hemma dras med varsin förkylning. Den minsta av oss är förbaskat snuvig och blir särskilt missnöjd och mammig när hon ska sova — hon vaknar väl av att snoret rinner ner i halsen så hon börjar hosta, och det är förstås inte kul alls, det förstår man ju. Vad detta i förlängningen inneburit för mig är att mina kvällar gått åt att titt som tätt tassa in sovrummet och amma en ynklig/ledsen/förbannad bebis.

Det är lite störigt eftersom att jag är en sån uppenbar kvällsmänniska, det är alltid där kring sju-åtta-nio framtills midnatt som jag känner att OKEJ nu ska jag GÖRA GREJER. Det är också den tiden som Blenda känner att YYYH WÄÄH LÄÄÄH. Så för att kompensera för denna förlorade tid så sitter jag sedan uppe onödigt länge — men är ändå för trött för att göra annat än slösurfa. Bah. Bah bah BAH säger jag.

20180426_morgon

Då kan det kännas ganska trögt att vakna. I morse kröp både Blenda och Selma omkring på mig i väntan på att jag skulle stiga upp. Jaaa jaa mina barn.

ANNARS! En grej angående snor: Jag har ett stort obehag för snor. Jag har bevittnat en vidrig snorhistoria i min barndom som jag tror att traumatiserat mig. Eller egentligen två, kan berätta den andra, att min bordsgranne i barnträdgården snöt sig UTAN PAPPER OCH UTAN ATT ENS HÅLLA HANDEN FÖR då vi satt och åt. Vi satt på varsin sida av ett hörn också så han satt i princip vänd mot mig. Fick jag nån ny portion? NOPE. Tror inte nån riktigt fattade hur illa jag mådde och jag var för ängslig för att våga säga till eller kaskadspy. Tappar fortfarande matlusten om någon snyter sig vid matbordet, överlag så vill man ju fan inte tänka på snor då man äter och därför inte höra ljudet av det då det åker ut ur nåns näsa.

Hur som helst! Det jag skulle säga är att jag tycker inte Blendas snor är riktigt lika äckligt längre som det har varit. Och då var det från början lite mindre äckligt än alla andras snor. Tycker inte ens att snorsugen är alldeles överjävligt grotesk längre, fast vägrar fortfarande hantera den. Min point är att ifall att du är rädd för att skaffa barn för att du tänker att du kommer gå omkring med snor-äckels-kväljningar ganska ofta så kan ju det trösta dig, att det blir liiite mer som att… ja som att det är ens eget snor kanske? Obs inte helt! Men man är lite mer immun mot det.

En annan snorhistoria, fast denna från vuxen ålder: Var på ett barnkalas en gång och födelsedagsbarnet i fråga, som f.ö. inte var litet ändå, står och verkligen intensivpetar sig i näsan, typ hc-gräver med något fjärran i blicken, samtidigt som tårta, kakor och alltsammans precis dukats fram och alla typ sjunger för barnet. Och ingen reagerar på det! Ingen säger något! Förutom jag då som SKREEEK som en stucken gris-banshee, fast, ni vet, bara *internally*.

Jo men förresten, en sak säger ena föräldern. Nämligen att barnet har hjälpt till att baka. Och jag blickar ner på min assiett med en mockaruta på och känner väl ungefär som Blenda där vid nio-snåret: Yyyh wääh läääh. 😩