Tagg: ohälsa

l’heure bleue

danmarkdiabild_001danmarkdiabild_002danmarkdiabild_003

I morse kom min mor förbi och lämnade av bland annat en katt och en hop med negativ och positiv. Skannade några positiv ikväll men hade inställningarna helt fel till att börja med, men jag gillade den här kalla drömmigheten i bilderna som felskannades. Som om de var tagna under den blå timmen. Jag vet inte om de var det. Kan inte ens minnas att jag skulle ha sett dem förut. Däremot vet jag att de blev tagna i Danmark och gissningsvis var året ungefär 1989, att döma av min frisyr.

I övrigt är jag lite i en blå timme just nu också. Känner mig vemodig och plågad, som att åt vilket håll jag än riktar tanken så smyger ångesten på där, kutryggad, långnaglad och kroktandad. Det är nog för att jag är så trött, vilket jag förstås ofta är med tanke på hur jäkla ofta jag tjatar om att jag är det i den här bloggen, men ni vet, det finns olika sätt att vara trött på. Oftast är den ju bara avtrubbande, den där tröttheten, och det är mest bara tråkigt men okej bara jag inte tänker på hur ofta jag är så trött för det gör mig vresig (slöseri med liv!). Ibland blir jag positiv och fnittrig av sömnbrist, vilket är kul. Andra gånger blir jag deppig och glåmig både till det yttre och det inre. Det här är en av de sistnämnda gångerna och nä, det är inte fullt lika tokroligt.

Skönt med fredag, i alla fall. Alfred torde komma hem från mötet för revyn han regisserar vilken minut som helst och då blir det pizza! Helt usligt är det alltså icke!

hey boo

20160209_00120160209_00220160209_003

Jag har kravlat mig ur sjukstugan! Det känns, efter att ha tillbringat fem och en halv dag ungefär som Boo Radley, som en så pass häpnadsväckande händelse att det krävde att uppmärksammas inte bara med en bild utan tre. Gick för att handla ingredienser till spenatsoppa men återvände även med en spegel, för den som tidigare hängde i tamburen har vi flyttat på så det behövdes en annan där, och en pannå plus penslar samt konstnärliga ambitioner. Tror att det blir till att försöka på ett porträtt av Selma (vad annars…) men jag kan inte minnas när jag sist skulle försökt måla nånting föreställande nånting, så jag känner redan prestationsångesten krusa sig i nerverna. Nåja.

Fick ju feber i onsdags och har alltså varit hemma sen i torsdags. Galet länge. Hade ännu lite feber idag men är äntligen på bättringsvägen. Ska bli helt trevligt att återfå någon rutin på tillvaron, även om jag vet att det inte kommer dröja länge innan jag börjar tycka synd om mig själv för hur trött jag alltid är efter arbetsdagarnas slut igen. Trots att merparten av min vakna sjukdomstid nog har gått åt att apatiskt stirra på olika saker så har det ändå varit en ganska händelserik sjukledighet, jag har t.ex. börjat klippa delar av podd och vi har också spelat in det senaste avsnittet under min förkylning (vilket emellanåt hörs ganska bra både i röst och fokus och har således naturligtvis drivit mig till självhatsvansinne), har påbörjat galleriväggen jag talade om tidigare, gjort några e-vändagskort, känt ivern och peppen över nystartade FB-gruppen Finlandssvenska Feminister, har saknat ett sådant community så länge och hoppas att gemenskapen växer sig stark där utan att det blir för pjåskigt puttenuttigt (ELLER det motsatta, men det säger väl sig självt), har arrangerat en Secret Valentine-vykortsväxel, och pysslat på med lite annat smått.

Ur det perspektivet sett har det nog varit en kreativ sjukledighet. Kan ha varit exakt vad jag behövde, brukar alltid bli så jäkla psykiskt klen under februari och kanske var istället fysisk klenhet precis rätt medicin i.o.m. att den fysiska svackan gav mig tid att ta hand om mitt psykiska välmående. Det tycks vara under den här månaden som den klassiska vinterdepressionen går all-in och sen är jag trött och sur på livet, universum och allt i några veckor. Just nu, när jag äntligen kan existera utan att behöva snyta mig var femte minut så känner jag mig nästan pånyttfödd. Det har säkert gjort mig gott att jag för en gångs skull har sovit sovit och sovit flera nätter i rad, men att ha möjlighet att kunna syssla med någonting egenvalt kreativt bara för att det får mig att må bra är nog ändå den huvudsakliga mirakelmedicinen, tror jag. Återigen återkommer jag till det som Betty Friedan sa om eget kreativt arbete, att det är det enda sättet för en människa att finna sig själv. Tänker på det ofta och blir mer och mer övertygad om att vi behöver eget kreativt arbete, i vilken form det än är, för att känna oss hela. Många av oss, åtminstone. Är bombsäker på att det är bautaavgörande för hur jag själv mår, i alla fall.

Jag brukar nästan aldrig avsluta inlägg med frågor för det känns som nånting bloggare ”ska” göra och sällan genuint, vilket jag inte gillar. Men jag undrar verkligen nu. Vad får er att må bra?

P.S. Småhatar förresten rubriken på det här inlägget, eftersom att jag inte kan tänka på den där frasen ”Hey Boo” utan att känna mig helt gråtfärdig. Ni som läst/sett To Kill a Mockingbird fattar. HEY BOO. Wääääh!

3 kommentarer

för julfridens skull

20151224_julfrid

Igår kväll stod jag i badrummet och städade kattens sandlåda då jag ställde mig upp och slog huvudet i ett skåp där ovanför, ovan som jag ännu är med arkitekturen och inredningen i det här nya hemmet. Det gjorde så sabla ont att det grävde till i magen sådär som det gör när någon annan kroppsdel smärtar till ordentligt, satte mig vimmelkantig och chockerad på toalettstolen och petade försiktigt i hårbottnen medan jag stirrade ut i intet. Det var en ordentlig smäll men det som fick mig att vilja gråta var att jag kom på mig själv med att önska att jag skulle få hjärnskakning så att jag skulle ha en god orsak till att bara ta det lugnt ett par dagar, ta en time-out. I en sådan lång tid nu har jag gått omkring och haft dåligt samvete för att jag inte gjort tillräckligt, för att jag inte hunnit med eller orkat bättre. Om nätterna har jag drömt mardrömmar, om dagarna har jag känt mig stressad och trängd. Innan vi började flytta var jag uppjagad bara utav vetskapen att vi skulle flytta snart men att jag inte kunde börja packa ordentligt ännu innan vi visste när det skulle bli. Mitt i natten igår tvättade jag kläder för hand eftersom jag glömt att idag var ju julafton och alla kläder var skrynkliga och unkna efter att ha bott i plastpåsar i ett par veckor och jag tyckte att det var för sent för att starta en maskintvätt men ändå tog det en timme för mig att tvätta för hand, och sen slog jag i huvudet, och det fick bara nånting att brista. Jag tänkte på allt det jag oroat mig för under de senaste dagarna, att åker jag härifrån ett par dagar över julen så kommer jag bara plågas av att jag slösar bort tiden, att jag borde göra annat, att jag inte har tid tid tiiiiiiid med det här, att det inte kommer bli nån jävla lugn och ro alls för mig, att jag sedan kommer bli tvungen att jobba ikapp den tiden jag missat och få slita som ett djur fram tills nyårsafton för då ska vi ta emot gäster (vilket jag i övrigt ser fram emot, men vill ju gärna att det ska va lite trevligt här), och jag kommer vara helt kaput och det blir då först nästa år jag får andas ut. Tills nästa år känns som en mycket lång tid att vänta på att få ta det lugnt utan dåligt samvete, fast det bara rör sig om en vecka. Försökte skärpa och sansa mig och lyckades med det i några minuter men tårarna började likväl rinna i slutändan och jag kände mig så förbannat överkänslig, patetisk, ynklig och misslyckad och samtidigt extremt utsatt och tänkte att en människa kan inte fan inte må bra då hen önskar att hen slagit i huvudet hårdare än gjort. I morse vaknade jag med obarmhärtig spänningshuvudvärk som känns som migrän, NATURLIGT-FUCKING-VIS, varje satans dag jag är ledig ska jag ha huvudvärk, och jag har kastat in både huvudvärkstabletter, mängder av koffein, och — det enda som känns som att det gjort någon skillnad — handduken.

Så jag har en annorlunda julafton i år. Detta för att jag valde att stanna hemma, för mig själv. Mitt huvud värker fortfarande, så inte fan har jag fått ett skvatt gjort likväl. Däremot har jag fått andas ut mer än jag har gjort på en bra tid, och det känns inte ens särskilt vemodigt att vara ensam på julafton. Det säger kanske sig självt, men julen är alltså inte så viktig för mig, om något så brukar den ge mig ångest och inte i år heller har jag sett fram emot den med ett uns av förtjusning. I alla fall, jag blir väldigt butter då jag tänker på hur trängd jag på sistone känt mig och på hur mitt huvud envisas med att jävlas med mig, men i övrigt är jag nog på helt okej humör. Den här dagen blev inte riktigt som tänkt, ens enligt B-planen, och det känns surt. Har inte fått ett jota i ordning här hemma men däremot har jag ju fått bra med tid för mig själv, att bara vara, känns som att jag sjukskrivit mig från livet idag och trots att det stressar mig en aning för gahhh har inte tiiiiiiid så känns det också som att det kan ha behövts. Ångrar inte att jag stannade här, även om det nog känns lite trist. Känns bara som att jag inte riktigt hade något val om jag inte ville kollapsa fullständigt.

Har tillsammans med Alfred gjort två traditionssaker igår och idag som jag tycker är trevliga med julen: Igår kväll sett på It’s a Wonderful Life, i förmiddags på The Snowman. Gråtit till båda två. (Ja, jisses vilken tjutfest den här julen blev.) Så på det viset fick jag ändå uppleva lite julstämning och känna att det inte är vilken tid på året som helst nu.

Och nu ska jag gå och ta en lång het dusch och försöka mjuka upp mina axlar/nacke/käkleder genom det. Jag vet att jag inte riktigt är den som sprider julmysiga vibbar eller annat dylikt här just nu, men trevlig högtid och allt sånt till er ändå.

6 kommentarer

gissa vad

Går sisådär för konvalescenten just nu. Gissa gissa gissa vad jag har! Det börjar på f och slutar på eber och horisontell positionering i soffa eller säng. Igen. Hann inte ens krya på mig klart innan febern gjorde entré på nytt, tack oktober. Vad jag vill minnas var det mer eller mindre precis samma sak under slutet av samma månad i fjol. Det är en underbar tid att vara vid lifv.

Mitt humör?

20151020_solstraale

Sprudlade.

BONUSMATERIAL! EXTRA EXTRA! Kvällens observation: När de där gardinerna veckar sig på det där sättet ser blommorna lite ut som stiliserade vulvor. Blev paff först då jag såg bilden men snabbt därpå förtjust road och roat förtjust. Feministen gillar det, såklart. Ger dessutom en helt ny dimension till ‘does the carpet match the drapes’ nej ursäkta jag ska gå nu hejdå.

4 kommentarer

ner-och-upp

wpid-12107588_1652959821642120_1693848193_n.jpg

Utmanade sjukdomsödet och åkte till Helsingfors igår. Anlände sömnig, snuvig och hostig, och sade adjö i ungefär samma stadie. Knäppte ett vykort genom hotellrumsfönstret i morse, för nån typ av turistlig dokumentation hör ändå till, tycker jag.

Nu är jag hemma igen och försöker sortera gårdagen. Det är ju alltid skönt med något slags uppbrott i rutinen och vardagen men det är nog verkligen något märkligt och nästan chockerande med att först ligga hemma i tre, fyra dagar, däckad av en förkylning, vakna alldeles för tidigt av en hostattack och inte kunna somna om, stiga upp, och sen när energin verkligen börjar ta slut och en allra helst vill gå och lägga sig igen istället packa sina saker och kliva på ett tåg till Helsingfors och förbereda sig på att socialisera och mingla ganska direkt efter att en kommit fram. Skarp kontrast mellan vardag och fest där. När jag åker iväg nånstans har dessutom mitt mentala välbefinnande börjat glida iväg åt ett jobbigt håll, jag har blivit en sån som mer och mer börjat ängsla sig över att spisen ska stå på och sånt. Nu, när jag dessutom lämnade två stycken katter här hemma ensamma i ett dygn (det är okej, jag har kollat på nätet, men längre än ett dygn är ett nej-nej) så drabbades jag av både den där vanliga ”Shit, tänk om jag glömde att…”-nojigheten spetsad med ännu flertalet ytterligare kattrelaterade möjligheter samt en dos separationsångest och dåligt samvete över hur ensamma de skulle vara. Oroade mig ganska rejält nu som då på tåget ner, jag vet att mina föreställda eventualitetsscenarier inte är det minsta troliga men de lämnar mig inte alltid i fred för det. Det var en tudelad tågfärd på det viset, å ena sidan så var jag glad och peppad men å den andra ängslig och nojig. Med facit i hand så inser jag precis nu att resten av kvällen skulle följa samma mönster.

(Och ifall nån undrade så kan jag meddela att här hemma hade förstås allt gått bra. Katterna hade inte ens ätit upp all mat jag lämnat, eller druckit allt vatten, eller använt något annat som toalett än sandlådan, eller tuggat på någon kabel så att den orsakat nån typ av livshotande kortslutning, eller hoppat ut genom något fönster som oförklarligt lämnat öppet/öppnats efter att jag lämnat hemmet, et cetera. Allt var bara kattens mjau.)

Väl framme i Helsingfors hann jag slöa på hotellrummet en stund, försökte sova men utan framgång. Gick ut på stan för att leta ett öppet café men även detta utan framgång, gick till slut till Burger King av alla ställen och köpte kaffe som dracks ute på gatan p.g.a. en hemskt övertydlig stank av kött där inne. Axel och Louise joinade och jag var övertrött och babblig, vilket egentligen är att föredra framför min andra typ av övertrötthet: knäpptyst och totalt jävla distanserad från verkligheten. Gick in till DTM där Alfred skulle spexa på Regnbågshelgens kvällsfest. Och just där nångång började jag känna mig så märkligt malplacerad, liksom överflödig på något sätt. Det var egentligen bara en sån liten sak som att någon hälsade med handskak och allt på alla i sällskapet förutom mig som lade grunden, och jag kände mig bara som en sån jäkla NOLLA då jag reflekterade över det sekunderna efteråt. Men så verkade också personen bekant med resten (till skillnad från med mig då) så jag fattar, men, ja. Hur som helst så fick det mig att spinna vidare på den tråden och den hoppade av och an från vad gör jag här, vem är jag egentligen (ingen!), till typ vad gör jag här som straight, varför ska jag ta det så jävla för givet att jag kan gå på alla fester i min normativa läggning, et cetera et cetera. Ja, ni hör ju, pinsamt fullständigt självfixerad där en stund. Jag får det kanske att låta som att jag på något vis kände mig ovälkommen men det gjorde jag definitivt inte alls, så det jag en stund där stod och tankevirrade omkring i var nog bara nån sån där typiskt självupptagen ängslighet mixad med nåt patetiskt uttryck av hetero guilt, eller fan vet vad. Tankarna var aldrig plågsamma heller, bara tveksamma. Så jag beslöt att skärpa mig och då gick det bättre och det blev verkligen en rolig kväll, även om det under loppet av den hände ett par till småsaker som fick mig att känna mig ganska… ja… obetydlig, helt enkelt. Någon ytlig e-bekantskap som inte kände igen mig då jag försökte vara trevlig och hälsa och gärna småprata, utan istället tappade intresset kvickt, och jag kände mig bara dum, och sånt.

Det största problemet med att befinna mig i en sådan sömnbrist som jag gjorde igår och ändå hamna in i sociala situationer är att jag blir så himla känslig, inte så att jag surar just där och då men så att jag efteråt känner mig så förbannat ynklig och misslyckad. Igår natt när jag sen var tillbaka på hotellrummet så fick jag den sedvanliga sociala-ångesten-i-retrospekt, d.v.s., jag har pratat mycket med personer jag inte pratar med särskilt regelbundet och jag blir övertygad om att jag är en fullständig idiot utan att riiiiktigt kunna säga varför, men jag är säker på att jag varit störande på ett sånt där sätt som en del människor bara är ibland med sina sätt. Morkkis utan att ha varit full, alltså. Men innan allt det så var jag mestadels på supergott humör igår. Jag tittade och lyssnade på uppträdanden och gillade väldigt mycket, ibland applåderar en ju mest utav artighet men igår var det alltid utav genuin uppskattning, gissade rätt om vem som skulle vinna årets Guldanka, blev glad av bekanta låtar, skrattade mycket, skojade mycket, baaaaabblade mycket, och jag antar att på samma sätt som min övertrötthet lätt kan få mig att känna mig plötsligt jämmerlig så kan den också få mig att känna mig spontant upprymd av småsaker, så det jämnar kanske ut sig på så vis. Vi lämnade ändå festen ganska tidigt, övervägde en stund att gå på karaoke men tröttheten tog kommando, så Louise och Axel tog med Alfred och mig till Fafa’s på nattmatspita (falafel-halloumi!) och det hade nog inte gått att avsluta den kvällen på bättre sätt, tror jag. Både mat-, sällskap- och rent stämningsmässigt. Sen drömde jag mardrömmar hela natten och vaknade med jämna mellanrum, vaknade även innan väckningssignalen ringde i morse så jag är, om möjligt, tröttare idag än jag var igår. Så det är skönt att vara hemma. Katterna verkar hålla med.

Ja, var vad det jag sa om övertrötthet? Den gör mig vissa gånger babblig. Vilket sen kommer att resultera i den där ångerbaksmällan, men jag antar att det blir den senare kvällens bekymmer?! Tummen upp!!

6 kommentarer

förkylningsfredag

20151013

I.o.m. förkylning ser jag just nu ut som att jag påbörjat en metamorfos där slutstadiet dessvärre inte är en vacker fjäril utan Voldemort. Jag är blek, hålögd och samtidigt torr och flottig i hyn, får ibland såna ihållande hostattacker att mina magmuskler nästan syns nu men ofta orkar jag bara inte ta den striden så istället väser jag som en orm. Jag svamlar för mig själv med storartade planer så som ”Imorgon ska jag dricka maxdosen Finrexin”, som jag drömskt och beslutsamt sa för mig själv igår innan jag somnade. Det finns nånting maniskt i det beteendet, känner jag. Maxdosen är f.ö. åtta påsar, så står det på paketet. Är nu uppe i tre. Jag sov med en stickad tröja på mig och tätt invirad i ett täcke (puppastadiet, klart och tydligt), och jag har under de senaste tre dagarna snutit mig så mycket att jag på riktigt blivit orolig för att jag ska flå min stackars näsa som sen ska drabbas av köttätande bakterier eller infektion som leder till kallbrand, et cetera. Ja, ni fattar säkerligen He-who-must-not-be-named-parallellen där.

Bilden ovanför togs då jag ännu var frisk, alltså, inte ens fastän jag skulle dölja mitt ansikte med en katt skulle jag just nu kunna kamouflera min sjukdom. Men, ingen feber idag! Har bara behövt snyta mig en gång i timmen istället för en gång var femte till tioende minut! Nästan så jag vågar börja hoppas på att kunna åka ner till Helsingfors imorgon trots allt. Men i så fall måste jag duscha inom en snar framtid, vilket känns både jobbigt och tråkigt för ett av mina få glädjeämnen här i livet just nu är att jag antagligen stinker men det vet inte jag för jag har inte fått tillbaka mitt luktsinne ännu. Det är en snäll bonus med förkylningar, tycker jag. Du kan vara äcklig och lat utan att effekterna av det bidrar till ditt lidande. Synd att inte ta vara på såna enastående möjligheter va?

( ͡° ͜ʖ ͡°)

( ͡~ ͜ʖ ͡°)

( ͡° _ʖ ͡°)

Inga kommentarer

inte så mycket höstlove just nu

20151013_triptyk

Skulle tillbringa dagen med att åka ut på en långtida omtalad exkursion nu då jag äntligen skulle ha möjlighet p.g.a. ledighet, men vaknade med ordentligt smärtande hals och bistert anande oråd, så det blev istället en kortare utflykt till några loppisar. På den första pågick slutförsäljning p.g.a. flytt så där fick en fylla en plastpåse med kläder och grejer och sen betala 2,50€ för rubbet. Hittade bland annat en sminkväska i storlek mindre resväska där. Har en liknande från tidigare men har kunnat konstatera att jag utan tvekan lätt kunde fylla en till. Bra fynd, med andra ord! Nu ska här organiseras, så fort Selma tillåter mig.

Har sörplat i mig några påsar Finrexin och tyckt synd om mig själv resten av dagen. Är fullständigt slutkörd. Så oerhört störande att bli sjuk precis då jag tar ut mina tre sista semesterdagar som jag hade sparat sen i somras. Första dagen huvudvärk hela jävla dagen och andra (och antagligen tredje och sista) dagen mitt i en knoppande förkylning. Förhandssurar och oroar mig dessutom över att jag ska vara sjuk ännu i helgen, för då hade jag tänkt åka ner till Helsingfors på gaygala. Jag gör typ aldrig något och jag åker nästan aldrig nånstans och jag tycker verkligen inte att detta är rättvist, universum. Vänligen lägg av med att sabotera de få planer jag har, tack.

Ska sluta gnälla och istället äta en mandarin ur leveransen som nyss kom in genom dörren, men har ännu nånting jag känner att jag måste få ventilera:

YYYYYYYYYNK grrrr yyyyyhhhyyyyyyyl BUUUUUUU och så vidare och så vidare ni fattar ni fattar, tack hej förkylningsbacillerfanimej.

2 kommentarer

hokus pokus

stwcauldron

Helt plötsligt hade det gått tre veckor sen senaste blogginlägget; mars är här nu, dagarna har börjat bli märkbart ljusare, fågelsång hörs från trädtopparna, hissen luktar ofta blöt hundpäls, på innergårdarna sicksackas det mellan vattenpottarna, och för att uttrycka det så som vi gör varje år runt den här tiden: våren är runt hörnet. Jag har försökt skriva ett inlägg i ganska exakt en veckas tid men jag är fortfarande generellt orkeslös, försoffad, lättdistraherad, okoncentrerad, resignerad, irritabel och benägen att kasta in handduken. (Obs! Skittråkigt att vara sån, rekommenderas ej.) Men jag knaprar i mig vitaminer och mineraler och tänker att bara jorden kommer lite längre i sin omloppsbana så måste det bli bra.

Drack för en stund sen min femte smoothie den här veckan, denna med granatäpple, passionsfrukt, banan, persika, kokosmjölk, mandelmjölk, yoghurt, kiwi-guava-juice, ingerfära och honung. Samt linfröolja för omega 3, 6 och 9. Igår blev det en på buskblåbär och grönkål, bl.a., kryddad med ingerfära och kanel. Det är möjligt att mina återkommande vitaminbomber redan har börjat ge resultat, kände mig piggare i morse och inte lika manglad ikväll. Häxbrygder! Vars verkan tyvärr har tynat vid det här laget, men jag tar vad jag får och klagar icke. För en gångs skull, #blinkblink.

2 kommentarer

dies saturni

20131019_pastaooh.jpg

Hade tänkt fylla i en sån där typisk bloggfrågelista som bad om en bild i nuet via webcam, men jag inser nu att jag inte hinner fylla i hela den där listan för jag är ofattbart långsam med sådana, så jag skippar den. Men bilden handlar alltså om att jag har hårt skurit ner på mitt kolhydratsintag men tidigare idag åt jag äntligen fullkornspasta, och jag såg alltså verkligen fram emot att sätta igång med portionen. Och under scarfturbanen är håret i papiljotter som jag snart borde ta ner och antagligen sätta upp på något annat sätt igen för jag fullkomligt avskyr mitt hår sen en korkad klippning för några veckor sedan och blir numera vansinnig av att se det hänga löst.

Det är sällan något händer i Vasa men denna helg är annorlunda. Istället är det typiskt nog två händelser på gång; den årliga filmfestivalen på Ritz som jag gillar att gå på, och singer/songerwriterkväll på Doo-Bop där Jim ska spela. Gah. De hade ju gärna fått inträffa olika dagar, men istället får vi nu irra av och an en aning. Jim är dessutom ännu förkyld (men ska testa spela & sjunga lite i alla fall) och under gårdagens arbetsdag utvecklade jag migrän och jag är ännu ganska öm i huvudet. Känns som att kvällen kan gå lite hur som helst, alltså.

Då jag kom hem igår lade jag mig ner på sängen, blundade och lyssnade på Suzanne Collins The Hunger Games i ljudboksformat i ett mörkt rum i några timmar. Mycket behagligt. Precis lagom för vad jag står ut med, det förvärrade inte migränen och jag var ändå inte tvungen att utstå extremt dödstråk. Hurra för ljudböcker, alltså, vilka suveräna grejer de är ändå.

8 kommentarer

migraine in the membrane (MIGRAINE IN THE BRAIN)

20130816_aj

Har tillbringat merparten av kvällen i sängen och jag är inne på andra dagen med migrän, vilket illustreras i gifen här ovanför med hjälp av de avancerade specialeffekterna i mitt uppenbarligen telepatiskt begåvade webbkameraprogram som helt automatiskt lyckades lokalisera mitt smärtområde nästan på centimetern. (Egentligen sträcker det sig längre fram också, bakom vänstra ögonbrynet och ut mot tinningen.) Idag hade migränen åtminstone den goda smaken att inte infinna sig direkt från att jag vaknade, istället valde den att ruva i närheten och ibland göra varnande små pulseringar som t.ex. då jag gick i trapporna upp till jobbet eller när asfaltslukten från takläggningen på huset bredvid sipprade in genom fönstret eller när nån i min närhet talade lite mer högljutt än med en mjuk viskning, och varje gång förvandlades jag i sinnet och i magkänslan till en orolig igelkott som ynkade nejnejnejnej. Det kan en tycka att låter mindre roligt och typ som psykologisk terror light men till historien hör också att igår var migränen med mig ända från att jag vaknade tills att jag gick och lade mig, och vet ni vad? Det var inte heller kul.

Vet förresten inte om membranet har någon koppling till migrän men likväl har den där Cypress Hill-refrängen med en liten variation på lyriken hållit sig stadigt kvar i mitt huvud hela dagen, mycket likt värken alltså. Nån som vet och kan och känner sig manad får gärna berätta var migränen fäster sig så jag vet vilka delar jag ska göra mig av med ASAP.

Återigen är jag en sån muntergök. Jag mår alltså bättre nu men lite trött har jag ju trots det hunnit bli på detta onödiga lidande som jag också upplever som jäkligt obefogat och ofta också ORÄTTVIST!! (← Samma ton som ordet skreks i gräl med familjemedlemmar under lågstadietider.) Näe, det hamnar på ute-listan det här. F- would not recommend.

2 kommentarer