flopplogg

Då jag för en tid sen skrev om att lära sig tacka ja så var en av sakerna jag gjort så åt att medverka i radio, i direktsändning. Detta är något som är sabla skrämmande för någon som mig, eftersom jag dras med en relativ men ändå för mig ytterst märkbar mängd 1) ångest, 2) socialfobi och 3) koncentrationssvårigheter i vissa miljöer och sinnesstämningar, t.ex. vid nervositet och i obekanta situationer.

Kom nyss hem igen efter det korta radiopratet och wow, det känns så mycket värre än jag hade förväntat hahaa. Jag började med att ta på mig de hörlurar som fanns närmast mig, tyckte att ljudet inte verkade fungera i dem och märkte efter någon minut att de inte heller hade en mikrofon. Fick ta ett par av min samtalspartner som tog nästa i rad. Blev först nästan döv av volymen i dem (hann tänka ”men kanske det ska vara så här…?” och försöka vänja mig innan jag insåg att det gjorde ont) och de fastnade också i mitt hår innan jag fick av dem, bara för att, ja, det är en sådan dag idag antar jag? Nåjo, fick hjälp med volymen men var inte förberedd på ljudfördröjningen i dem och blev så oerhört korkad av den effekten att jag inte kunde formulera meningar eller tankar. Vilket låter som en överdrift säkert men alltså nä, det var skitsvårt. Märkte att jag inte kunde hänga med nästan alls och blev av hela detta smörgåsbord av krångel så nervös att fingrarna bara darrade där de vilade på bordet. Vågar inte kolla upp det här men är ganska säker på att jag t.ex. sa att jag tror att förändring måste komma nerifrån. VA FAN. Och direkt jag sa det så kände jag bara ett totalt oförstående och liksom slowmotionigt panikslaget ”näää det här stämmer inte” men kunde faktiskt inte begripa varför. Jag tror för helvete helt tvärtom. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG. Varför fungerar mitt huvud inte alls bara för att jag hör mig själv/andra prata en bråkdels sekund i kanon? Kunde liksom höra tre ord, uttalade av mig eller någon annan, och direkt glömma vilka de var. Att minnas en hel mening, alltså i realtid, var så gott som omöjligt.

Sen gick det lyckligtvis bättre när jag under en låt kunde fråga om ekot och jag fick tipset att hålla hörlurarna en bit ifrån ena örat. Satt förstås likväl och ältade vad som nyss hade hänt igenom resten av samtalet och fick gång på gång påminna mig själv om att försöka hänga med, men det kändes åtminstone då som att min hjärna började fungera lite igen. Några minuter efter att allt var över, då den på riktigt började plussa ihop alltsammans, kändes det verkligen som en total mardröm. Nu känns det lite bättre än det gjorde då men åh söta Belsebub så jag önskar att jag, istället för allt det här, skulle kunna känna mig glad och stolt över att jag gjorde nånting som var och är jävligt otäckt för mig. Jag antar att istället för att mina rädslor ska mildras genom erfarenheter, eller vad vi ska säga, så ska jag härdas med deras krassa verklighet.

Nåja, jag vet hur det här låter. Det är inte hela världen, det vet jag förstås rationellt. Men… ja. Ni med liknande hjärnspöken som mina förstår säkert exakt. HUHHU, bara H U H H U .

Annonser

njatack

Processed with VSCO with f3 preset

Att säga nej, brukar människor säga att de gärna skulle vilja bli bättre på. De vill lära sig att avstå utan att känna skuldkänslor. Att säga nej tack istället för ja okej.

För mig är det helt tvärtom. Jag har alltid haft svårt att säga ja till saker. Ett nej eller ett tveksamt kanske ligger närmare till hands, eller kanske hjärtas, eller så som det egentligen är, till hjärnas.

Det hänger starkt ihop med att undfly eventualiteten att det senare ska kännas fel. Att jag, efter att jag teoretiskt sagt ja, ska ångra mig och känna en sån där övermäktig total olust som jag kan göra ibland. Därtill är jag jäkligt mesig och rädd för att ta mig vatten över huvudet. Säger helt enkelt bara nej för att undvika att grejer ska bli sämre än de redan är.

Jag har missat så mycket roligt på grund av det här. Tackat nej till olika erbjudanden som kanske inte har intresserat mig till 100% men som möjligen hade kunnat leda vidare till något som kunde ha kommit närmare kärnan av min intressesfär eller som oavsett hade kunnat vara en kul erfarenhet. Skrajt ryggat ifrån åtaganden som skulle ha inneburit att jag syntes eller hördes i det offentliga, t.ex. Superläskigt att göra bort sig där, ju. (Och jo, fattar att jag också bloggar i det offentliga. Det är bara så helt annorlunda, ändå.)

Tänkte säga att jag åtminstone angstat mindre, men det är knappast helt sant. Istället för att angsta för att jag gjort bort mig så har jag angstat för att jag igen inte vågat göra bort mig, ännu en gång missat chanser, återigen varit en sån självvald flopp. Orsaker kommer och går, men ångesten den består, ni vet. 😌 ✨

Hur som helst, det här levernet utlöste efter ett fåtal decennier någon slags lågmäld kris. Blev så förbannat trött på mig själv och har således med ängslanblandad förtjusning trevande börjat försöka säga ja. Vi får se hur det går. Mest nyligen, faktiskt i går, fick jag svara på några frågor angående ett feministiskt fenomen för Yle Vega. Ännu ingen ångest! Men vi får se hur det känns sen när jag hört (det tryggt lilla) inslaget. Håller tummarna för att de vänliga klipparna redigerade mig snällt så jag låter, ööh, alltså smartig i typ hjärnan liksom.

Hur är det med er? Tenderar ni tacka ja eller nej?

och annars då

20160827_venividiveneziansk

Många aldrig klarskrivna inlägg i utkastmappen nu för tiden. Känns som att jag hamnat på efterstjälken, så jag börjar en bit bakåt i tiden.

Det har pratats mycket om positivitet/negativitet i bloggosfären på sistone och det ämnet är väl ett riktigt praktexempel på sådant som brukar förbli i min utkastmapp. Jag blir regelbundet trött på lyckohajpen men så vill jag inte heller vara den där typiska negativa jäveln som bara kritiserar och hittar bajs att haka upp sig på, för jag är så ofta den. Nyckelord: Jag. Är. Så. Ofta. Den.

Så jag brukar istället klaga på lyckoidealiseringen åt Ellen och det lustiga är att det gör mig gladare, eller positivare, rent av lyckligare, och särskilt när hon också sätter igång. Relativt nyligen, och det här har jag också berättat åt Ellen, så sa jag åt Alfred att positivitet är överskattat. Han ställde sig negativt till detta påstående, vilket jag känner att KIND OF PROVES MY POINT.

Linn skrev klokt om att lära sig bo med sina dåliga sidor och jag har alldeles nyligen själv börjat bli sams med det faktum att jag är så kritisk och negativ av mig. Jag har — och tro inte att ironin i detta undgår mig — fått ta emot en hel del negativ kritik om just dessa karaktärsdrag genom åren. Men inte bara negativ kritik, även välmenande peppsnackande konstruktiv sådan. T.ex. för att att jag har så lätt för att hacka på sådant jag själv gör eller inte gör. Men jag tycker inte att vad jag gör då är att ”hacka på mig själv”, rätt och slätt och så bara. Jag tycker jag ser tämligen nyktert på mina åstadkommanden och inser att mycket kunde vara bättre och jag tycker även att detta egentligen låter ganska jävla hälosamt för egot.

Anyway, likväl har jag ofta känt att min negativitet som riktar sig såväl utåt som inåt är något som jag borde må lite dåligt för. Folk verkar i regel att främst att uppskatta positiva personer, som inte bara kan se någonting gott i det mesta (det kan jag med), men som också väljer att inte nämna det dåliga. Jag är mer sådan att jag vill ha en balans, i brist på bättre sätt att uttrycka det. Jag blir så himla lätt uttråkad när allt är ladida, bara. Att själv genomleva den här saken vi kallar livet ur ett sådant perspektiv faller sig inte heller naturligt för mig, inte i längden. Att vara ”lycklig, punkt slut” är inte något jag direkt eftersträvar heller, för det känns bara inte som min verklighet och därför som ett absurt hittepå. (Gud, jag låter ju miserabel. Är tvärtom just nu på gott humör så länge jag skriver.) Jag är mer för det här att vara tillfreds, men det är väl en annan historia.

Visst finns det oräkneliga fall där jag uttryckt negativiteten klumpigt eller obrytt, frustrerat eller hånfullt. (Däremot aldrig på grund av missunnsamhet eller enbart avundsjuka. Att metodiskt avfärda kritik en får på sådant är en liten pissbortförklaring, men mer om det en annan gång kanske.) Jag blir lätt irriterad på saker, tycker lätt att detaljer stör helheten, kan lätt säga ”jag gillade inte den där delen”, och så vidare. Det här har jag ofta känt ett slags behov av att försvara mig för. Inte lika starkt nu mera. Jag bara är sådan, och jag orkar inte lika ofta känna något tvång att förklara mitt pessimist-jag. Istället tänker jag på alla optimist-dem som jag gissar att ganska sällan känner att de behöver ursäkta och motivera sin natur.

Mer och mer börjar jag inse att jag gillar att vara den där kritiska personen. Jag fattar att det kan göra mig jäkla jobbig, men i grund och botten tycker jag att de är godare egenskaper än dåliga. Men så är jag också säkerligen partisk, men ändå. Att jag är så granskande och krävande och litar helhjärtat på magkänslan när den säger att jag inte gillar något och sen kan jag efter ett par sekunder också förklara varför och ser en givande utmaning i att lösa problemet och helt enkelt försöka göra saker lite bättre… ja, jag tycker helt enkelt inte att det är så illa ställt med mig på den planen, ändå.

Med det menar jag inte att min negativitet är enbart positiv. Men bara att den fasen inte heller är enbart negativ.

Och annars då? Tja, ja. För ett par helger sedan efter att vi hade åkt ut till Komossa i Oravais där det var dop för Alfreds systerson så ställde vi till med en impulsfest hemma hos oss och bjöd in människor samma dag för att fira villavslutning. Gick på natten ut till Pappersbron och sköt lite raketer och viftade med några tomtebloss, så det är därifrån bilderna i det här inlägget härstammar. Drog sen vidare till Brando och sjöng karaoke. Fick bl.a. äntligen orsak att jobba vidare på min Cher-imitation! (Oklart även för mig själv om jag menar det lika glättigt som det säkert verkar.)

Har också skrivit en text om The Shaggs för Kulturvis. Överraskande nöjd med den själv med tanke på att jag glömde bort att jag skulle skriva den ända tills Alfred påminde mig igår kväll. Min första instinkt efter ett smärre chockerat panikögonblick var att strunta i det, devil-may-care-igt, men ett par minuter senare greps jag istället av någon slags fan-anamma och kunde nån timme senare publicera texten. Jag är annars en ganska långsam skribent, tar gärna många pauser. Igår hann jag inte och jag trodde inte att jag kunde annat än göra så som jag brukar.

Det här är antagligen bara ett komplett sammanträffande (fast rätta mig nu om jag har fel, alla kännare af människans psyke), men det är faktiskt så att samtidigt som jag börjat fatta att jag uppriktigt och för det mesta skamlöst gillar att jag är kritisk, så har jag också verkat bli betydligt mindre kritisk gentemot mig själv. (Kanske också andra? Jag vet faktiskt inte ännu.)

Jag verkar ha blivit bättre på att vara okej med att jag ibland inte är så jävla bra på saker jag innerst inne skulle vilja vara jävla bra på. Jag KAN researcha och skriva en text jämförelsevist snabbt och känna att jag gjorde ett bra jobb trots att jag också vet att jag kunde ha gjort det bättre — jag efterhandsvåndas inte alls lika mycket på sistone som jag gjort förut. Fan, jag sjöng ju t.o.m. karaoke helt nyligen, flera låtar, och har inte en endaste gång känt att JAG KAN ALDRIG GÅ TILLBAKA TILL BRANDO IGEN. Framsteg!

Om jag bara kunde bli bättre på att gå och lägga mig i tid också så kunde det kanske bli folk av mig än. (Sa pessimisten. Hinner ju ännu sova 7, nästan 8 timmar. Hah!)

skogsblommigt

20160718_puderskog

Går omkring och släpar på en säck med fånig ångest idag som resultat av urusel sömn. Hela natten har jag bara halvslumrat till nu som då och en gång då jag vaknade mot morgonen hade jag så jäkla ont i min rygg och det visade sig vara för att jag låg i en omöjlig ställning och spände mig, fick kura ihop mig till en boll och ligga så en bra tid för att få nån ordning på ryggen igen. Har drömt en massa krångligheter, inte direkt mardrömmar men stressdrömmar, främst om saker som i drömmarna måste ordnas och bestämmas, men också att jag är en meningslös och påfrestande börda för alla i min närhet men utan att kunna göra nånting åt saken, et cetera.

Allt det där spökar hos mig fortfarande och jag har en obekväm känsla som jag inte ännu har lyckats skaka av mig. Med ganska jämna mellanrum så har något attackdykt över mig och så har det bara varit… ja, jävla jobbigt ärligt talat. Sådär som små ångestepisoder är, fastän en fattar att det i princip är obetydliga petitesser att härja upp sig över. (Eller ”härja ner”, vore väl bättre beskrivande.) Så det har inte varit min favoritdag idag.

Men nånting som är lite lustigt är att mina kläder idag faktiskt får mig att må bättre. Jag tänker på begreppet ”power suit”, d.v.s. sådana som exempelvis special agent Dana Scully ofta bar, men också på vad det egentligen betyder och vilka varianter det kan finnas av sånt. På sistone har jag fått dille på färgkombinationen puder-/gammaldagsrosa plus mörkt skogsgrönt, vilket jag har på mig idag. Och jag är så förtjust i färgkombinationen att jag har blivit riktigt glad av att skymta min reflektion i speglar eller butiksfönster. Det har piggat upp, helt enkelt. En annan bra sak dagar som denna är att ha ett par enorma solglasögon att känna sig lite anonym bakom. Jag inser att brills av denna överdrivna storlek egentligen medför det totalt motsatta till anonymitet, men det känns likväl tryggt.

I alla fall, ganska häftigt att kläder kan ha sådan inverkan på en ändå, och åt det glada hållet. Blir överdrivet obekväm då jag inte trivs i mina kläder, det gör mig hemskt missnöjd. Minns med retrospektivt obehag ett par mörklila utsvängda byxor i fejkläder som jag sytt själv (bör klargöras att detta var under tidigt 00-tal, så döm mig inte alltför hårt) som töjde sig och tappade formen efter en timmes användning — jag kände mig så bedrövligt ful i dem en utekväll och ville helst bara sitta ner igenom hela kvällen för att dölja dem. Min födelsedag var det dessutom, fy fan. Och fast jag numera oftast trivs i mina kläder så tycks det ändå vara ganska sällan som de har en sån här avgörande effekt, en sån kraft i sig. Vet ni vad jag menar? Har ni nån ”power suit” just nu?

Och extra roligt tyckte jag det var att tänka på denna dags färgskala och allt det då jag dessutom tog det som illustreras på bilden nedanför i beaktande.

20160625_linneor

Jag är en klyscha. På ett jäkligt långsökt sätt, förvisso, men ändå en klyscha.

Och nu är jag hemma i soffan och mår bättre. Alfred har i morse cyklat iväg till Åbo (ca 340 kilometer) för att han inte stod ut med mig längre (nånej, skoja ba, förhoppningsvis är det bara för att han hatar sig själv), och råkade videosamtalsringa mig i misstag för en stund sedan så jag fick se på då han cyklade. Kände ungefär att OKEJ DET KUNDE VA VÄRRE. Hehe hehe. Så det muntrade också upp!

Äh, känner mig tvungen att ändå förklara att det där med att cykla till Åbo är något Alfred alltså gör för skojs skull. På något förbannat vrickat sätt, är jag säker på, men likväl for fun.

l’heure bleue

danmarkdiabild_001danmarkdiabild_002danmarkdiabild_003

I morse kom min mor förbi och lämnade av bland annat en katt och en hop med negativ och positiv. Skannade några positiv ikväll men hade inställningarna helt fel till att börja med, men jag gillade den här kalla drömmigheten i bilderna som felskannades. Som om de var tagna under den blå timmen. Jag vet inte om de var det. Kan inte ens minnas att jag skulle ha sett dem förut. Däremot vet jag att de blev tagna i Danmark och gissningsvis var året ungefär 1989, att döma av min frisyr.

I övrigt är jag lite i en blå timme just nu också. Känner mig vemodig och plågad, som att åt vilket håll jag än riktar tanken så smyger ångesten på där, kutryggad, långnaglad och kroktandad. Det är nog för att jag är så trött, vilket jag förstås ofta är med tanke på hur jäkla ofta jag tjatar om att jag är det i den här bloggen, men ni vet, det finns olika sätt att vara trött på. Oftast är den ju bara avtrubbande, den där tröttheten, och det är mest bara tråkigt men okej bara jag inte tänker på hur ofta jag är så trött för det gör mig vresig (slöseri med liv!). Ibland blir jag positiv och fnittrig av sömnbrist, vilket är kul. Andra gånger blir jag deppig och glåmig både till det yttre och det inre. Det här är en av de sistnämnda gångerna och nä, det är inte fullt lika tokroligt.

Skönt med fredag, i alla fall. Alfred torde komma hem från mötet för revyn han regisserar vilken minut som helst och då blir det pizza! Helt usligt är det alltså icke!

hey boo

20160209_00120160209_00220160209_003

Jag har kravlat mig ur sjukstugan! Det känns, efter att ha tillbringat fem och en halv dag ungefär som Boo Radley, som en så pass häpnadsväckande händelse att det krävde att uppmärksammas inte bara med en bild utan tre. Gick för att handla ingredienser till spenatsoppa men återvände även med en spegel, för den som tidigare hängde i tamburen har vi flyttat på så det behövdes en annan där, och en pannå plus penslar samt konstnärliga ambitioner. Tror att det blir till att försöka på ett porträtt av Selma (vad annars…) men jag kan inte minnas när jag sist skulle försökt måla nånting föreställande nånting, så jag känner redan prestationsångesten krusa sig i nerverna. Nåja.

Fick ju feber i onsdags och har alltså varit hemma sen i torsdags. Galet länge. Hade ännu lite feber idag men är äntligen på bättringsvägen. Ska bli helt trevligt att återfå någon rutin på tillvaron, även om jag vet att det inte kommer dröja länge innan jag börjar tycka synd om mig själv för hur trött jag alltid är efter arbetsdagarnas slut igen. Trots att merparten av min vakna sjukdomstid nog har gått åt att apatiskt stirra på olika saker så har det ändå varit en ganska händelserik sjukledighet, jag har t.ex. börjat klippa delar av podd och vi har också spelat in det senaste avsnittet under min förkylning (vilket emellanåt hörs ganska bra både i röst och fokus och har således naturligtvis drivit mig till självhatsvansinne), har påbörjat galleriväggen jag talade om tidigare, gjort några e-vändagskort, känt ivern och peppen över nystartade FB-gruppen Finlandssvenska Feminister, har saknat ett sådant community så länge och hoppas att gemenskapen växer sig stark där utan att det blir för pjåskigt puttenuttigt (ELLER det motsatta, men det säger väl sig självt), har arrangerat en Secret Valentine-vykortsväxel, och pysslat på med lite annat smått.

Ur det perspektivet sett har det nog varit en kreativ sjukledighet. Kan ha varit exakt vad jag behövde, brukar alltid bli så jäkla psykiskt klen under februari och kanske var istället fysisk klenhet precis rätt medicin i.o.m. att den fysiska svackan gav mig tid att ta hand om mitt psykiska välmående. Det tycks vara under den här månaden som den klassiska vinterdepressionen går all-in och sen är jag trött och sur på livet, universum och allt i några veckor. Just nu, när jag äntligen kan existera utan att behöva snyta mig var femte minut så känner jag mig nästan pånyttfödd. Det har säkert gjort mig gott att jag för en gångs skull har sovit sovit och sovit flera nätter i rad, men att ha möjlighet att kunna syssla med någonting egenvalt kreativt bara för att det får mig att må bra är nog ändå den huvudsakliga mirakelmedicinen, tror jag. Återigen återkommer jag till det som Betty Friedan sa om eget kreativt arbete, att det är det enda sättet för en människa att finna sig själv. Tänker på det ofta och blir mer och mer övertygad om att vi behöver eget kreativt arbete, i vilken form det än är, för att känna oss hela. Många av oss, åtminstone. Är bombsäker på att det är bautaavgörande för hur jag själv mår, i alla fall.

Jag brukar nästan aldrig avsluta inlägg med frågor för det känns som nånting bloggare ”ska” göra och sällan genuint, vilket jag inte gillar. Men jag undrar verkligen nu. Vad får er att må bra?

P.S. Småhatar förresten rubriken på det här inlägget, eftersom att jag inte kan tänka på den där frasen ”Hey Boo” utan att känna mig helt gråtfärdig. Ni som läst/sett To Kill a Mockingbird fattar. HEY BOO. Wääääh!

för julfridens skull

20151224_julfrid

Igår kväll stod jag i badrummet och städade kattens sandlåda då jag ställde mig upp och slog huvudet i ett skåp där ovanför, ovan som jag ännu är med arkitekturen och inredningen i det här nya hemmet. Det gjorde så sabla ont att det grävde till i magen sådär som det gör när någon annan kroppsdel smärtar till ordentligt, satte mig vimmelkantig och chockerad på toalettstolen och petade försiktigt i hårbottnen medan jag stirrade ut i intet. Det var en ordentlig smäll men det som fick mig att vilja gråta var att jag kom på mig själv med att önska att jag skulle få hjärnskakning så att jag skulle ha en god orsak till att bara ta det lugnt ett par dagar, ta en time-out. I en sådan lång tid nu har jag gått omkring och haft dåligt samvete för att jag inte gjort tillräckligt, för att jag inte hunnit med eller orkat bättre. Om nätterna har jag drömt mardrömmar, om dagarna har jag känt mig stressad och trängd. Innan vi började flytta var jag uppjagad bara utav vetskapen att vi skulle flytta snart men att jag inte kunde börja packa ordentligt ännu innan vi visste när det skulle bli. Mitt i natten igår tvättade jag kläder för hand eftersom jag glömt att idag var ju julafton och alla kläder var skrynkliga och unkna efter att ha bott i plastpåsar i ett par veckor och jag tyckte att det var för sent för att starta en maskintvätt men ändå tog det en timme för mig att tvätta för hand, och sen slog jag i huvudet, och det fick bara nånting att brista. Jag tänkte på allt det jag oroat mig för under de senaste dagarna, att åker jag härifrån ett par dagar över julen så kommer jag bara plågas av att jag slösar bort tiden, att jag borde göra annat, att jag inte har tid tid tiiiiiiid med det här, att det inte kommer bli nån jävla lugn och ro alls för mig, att jag sedan kommer bli tvungen att jobba ikapp den tiden jag missat och få slita som ett djur fram tills nyårsafton för då ska vi ta emot gäster (vilket jag i övrigt ser fram emot, men vill ju gärna att det ska va lite trevligt här), och jag kommer vara helt kaput och det blir då först nästa år jag får andas ut. Tills nästa år känns som en mycket lång tid att vänta på att få ta det lugnt utan dåligt samvete, fast det bara rör sig om en vecka. Försökte skärpa och sansa mig och lyckades med det i några minuter men tårarna började likväl rinna i slutändan och jag kände mig så förbannat överkänslig, patetisk, ynklig och misslyckad och samtidigt extremt utsatt och tänkte att en människa kan inte fan inte må bra då hen önskar att hen slagit i huvudet hårdare än gjort. I morse vaknade jag med obarmhärtig spänningshuvudvärk som känns som migrän, NATURLIGT-FUCKING-VIS, varje satans dag jag är ledig ska jag ha huvudvärk, och jag har kastat in både huvudvärkstabletter, mängder av koffein, och — det enda som känns som att det gjort någon skillnad — handduken.

Så jag har en annorlunda julafton i år. Detta för att jag valde att stanna hemma, för mig själv. Mitt huvud värker fortfarande, så inte fan har jag fått ett skvatt gjort likväl. Däremot har jag fått andas ut mer än jag har gjort på en bra tid, och det känns inte ens särskilt vemodigt att vara ensam på julafton. Det säger kanske sig självt, men julen är alltså inte så viktig för mig, om något så brukar den ge mig ångest och inte i år heller har jag sett fram emot den med ett uns av förtjusning. I alla fall, jag blir väldigt butter då jag tänker på hur trängd jag på sistone känt mig och på hur mitt huvud envisas med att jävlas med mig, men i övrigt är jag nog på helt okej humör. Den här dagen blev inte riktigt som tänkt, ens enligt B-planen, och det känns surt. Har inte fått ett jota i ordning här hemma men däremot har jag ju fått bra med tid för mig själv, att bara vara, känns som att jag sjukskrivit mig från livet idag och trots att det stressar mig en aning för gahhh har inte tiiiiiiid så känns det också som att det kan ha behövts. Ångrar inte att jag stannade här, även om det nog känns lite trist. Känns bara som att jag inte riktigt hade något val om jag inte ville kollapsa fullständigt.

Har tillsammans med Alfred gjort två traditionssaker igår och idag som jag tycker är trevliga med julen: Igår kväll sett på It’s a Wonderful Life, i förmiddags på The Snowman. Gråtit till båda två. (Ja, jisses vilken tjutfest den här julen blev.) Så på det viset fick jag ändå uppleva lite julstämning och känna att det inte är vilken tid på året som helst nu.

Och nu ska jag gå och ta en lång het dusch och försöka mjuka upp mina axlar/nacke/käkleder genom det. Jag vet att jag inte riktigt är den som sprider julmysiga vibbar eller annat dylikt här just nu, men trevlig högtid och allt sånt till er ändå.