Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged patriarkat

Choose another tag?

Är ofta för trött för att skriva genomtänkta inlägg, men också så trött på att missa de stunder då ämnena fortfarande känns aktuella av en orsak eller annan. Så här blir det därför en mer kortfattad punktlista på grejer relaterade till feminism som jag tänkt på eller påmints om på sistone.

womenneedmoresleepthanmen

  1. När feminister säger ungefär ”Jag har då aldrig påverkats av den normen”. Som med det mesta annat så hänger det mycket på i vilket sammanhang saken uttrycks, men sällan bidrar den med någonting av värde när situationen är ex. analys och diskussion kring normen ifråga. Istället verkar det bara självgott och nedsättande och inte så genomtänkt. För något blir såklart inte sagt rakt ut, eftersom det vore både fult och fånigt. Men det är som att en liten vibb gärna ändå vill ges. Att underförstått är hen, åtminstone i den nämnda aspekten, lite bättre på att vara feminist än vad vi andra är. Ni vet, än vi andra som exempelvis helt klart i något skede skrutit om att vi har fler kill- än tjejkompisar, eller som försökt vara snygga och smala för att duga som människor, eller som känt att vi tävlar mot andra kvinnor bara för att vi är kvinnor, och så vidare. Såklart är det fint att nån lyckats förbli immun mot påtryckningar, heja dem. Grejen är bara att det betyder ingenting! Inga feministiska guldstjärnor delas ut och medan det är absolut 100% okej att känna sig stolt och nöjd med sig själv, så verkar det ändå ganska floppigt att försöka överglänsa andra feminister med sin feministiskhet/immunitet. Vilket leder till:
  2. Vad kan räknas som ”ens feminism”? För att något ska klassas som det så känns det väl ändå som att det borde vara en medveten sak, eller har jag helt fel här? Det går såklart att vara feministisk bara utav slumpen, det är inte det jag menar, men att det måste väl finnas någon slags skillnad mellan att inte påverkas av en viss struktur eftersom att man inte lägger märke till den, och att vara medveten om strukturen men avsiktligt stå emot den. Eller? Jag säger inte att den ena är sämre än den andra men det är bara något som stryker mig mothårs när någon sätter näsan i vädret och påpekar att hon minsann aldrig förstått varför man skulle raka sig under armarna bara för att andra gör det. Det är väl helt bra, men liksom vad har det med feminism att göra då, egentligen?
  3. Smurfelina-syndromet, d.v.s. uppfattningen att bara en kvinna åt gången kan lyckas. Kom nyligen att tänka på de där t-skjortorna med trycken ”Team Angelina” respektive ”Team Jennifer” som under 00-talets mitt verkade helt rimliga. Vad i helvete? Sånt här slank säkert igenom mycket lättare då på tiden när frågan ”Britney eller Christina?” var en som dök typ överallt och få tycktes reagera särskilt mycket på att vi så ofta verkade tvingas utse en vinnare och resten förlorare, men inte ännu heller är fenomenet utdött. Vi har väl varit så vana att se så få framgångsrika kvinnor (i kontrast till mängden framgångsrika män då) att vi fått för oss att antalet platser vore begränsande. Men jag tycker att jag alltmer ofta ser kvinnor prata om detta och hur livet inte måste vara en tävling kvinnor emellan, att istället kan vi peppa och hjälpa varandra. Vi kan ge varandra plats utan att behöva ge upp vår egna och bredda på vägen för andra utan att själva behöva ramla ner i diket. Tror f.ö. vi har mycket att tacka Tina Fey och Amy Poehler för att det här börjat kännas alltmer möjligt.
  4. ”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Vi hör väldigt mycket om hur viktigt systerskap är och att det är varje (feministiska) kvinnas skyldighet att stötta andra kvinnor. Jag håller inte helt med där. (Har pratat om detta med Ellen och såg att hon också var in på ämnet på @fi.sv.fem så sorry nu bara ifall ni tycker det känns passé om ni redan läst där, och om inte så läs gärna hennes tankar också.) Det gör mig så himla obekväm att jag som kvinna eller som feminist förväntas stöda andra kvinnor bara för att de råkar identifiera som kvinnor. Känns det inte som att detta är precis ännu en till sån där typisk fordran som gör kvinnorollen så trång och krävande? Vadan denna stenålderslag om hur kvinnor/feminister ska bete sig? Nu är detta långt ifrån det mest aktuella exemplet på detta fenomen men dessa regler för specifikt kvinnor blev supertydliga för mig när jag kritiserade låttexten i Marry Me för några år sedan — eftersom att den ju faktiskt framfördes av en kvinnlig artist! Så hur kunde jag vara så elak och missunnsam att jag anmärkte på något en annan kvinna förmedlade? Vet hut och aja baja, vilken usel feminist jag var!!
  5. Feministiska idéer, tankar och åsikter tåls att upprepas ad infinitum. För typ en vecka sen såg jag årets första ‘beach body = en kropp på en strand’-delning dyka upp, och redan för ett par år sen var jag så genomtrött på den grejen att jag bara ville skrika. DET VAR SÅ GAMMALT DÅ REDAN. Kan bli så irriterad på att vi aldrig går vidare, jag orkar inte med att läsa mer om hur slut shaming är uppfuckat eller att vi måste lyfta tabun kring menstruationen eller nåt ditåt. Frustrationen jag kan känna för att vi inte ännu kommit längre är inte nådig, och jag har ganska ofta bara absolut zero zilch noll tålamod med sånt där som jag tycker att känns så idisslat vid det här laget. Men så iakttog jag nyss en diskussion som påminde mig om att nä, vi noterar och förstår olika saker, och så även inom feministiska kretsar. Och då kom jag ihåg att jag ju också bevittnat diskussioner som jag känt att bara gått mig över huvudet — men kanske, då jag följande gång ser en dialog om samma ämne så kommer jag inte känna mig hotad eller ointresserad av det för att jag inte har koll på saken, utan kanske kommer jag kunna ta till mig något mer av samtalet istället. Och kanske kommer det att sätta ett frö som med tiden får spricka upp, och sen tredje gången jag ser ämnet dryftas så förstår jag äntligen. Och vet ni, strunt samma om det då ännu en gång gör mig till en late bloomer, det är jag faktiskt okej med. Bättre sent än aldrig. (Och dessutom kanske min sena förståelse irriterar någon av dem som ännu år 2019 kommer prata om strandkroppar så det är ju bara en bonus i rättvisans namn om jag också stör dem! Sign. Hämnd ljuva hämnd)

Det var väl ungefär allt jag hade på lager denna gång! Förutom sådant som ligger högst upp på hyllorna längst bak och skräpar, men de kan jag eventuellt damma tills en annan lagertömning. Fast nu kom jag att tänka på en punkt till, så jag gör som varje självrespektabel lista och inkluderar en…

BUBBLARE! Nonsenssmörjan att kvinnor bara kan umgås två och två för annars blir det bråk. Bubblaren inkluderar också den starka misstanken att den idén bara är humbugskitsnack som patriarkatet vill lura i oss eftersom att det vet att i flock utgör vi kvinnor fan utgör en Total. Jävla. Livsfara. för könsmaktsordningen. Eller, ska jag säga, för den nuvarande ordningen… 😏😏😏

20160920_kontor

Har återhämtat mig från gårdagens smärre psykbryt. Kurerade merparten av nervsammanbrottet med att gå på loppis och sen på bio, såg äntligen Florence Foster Jenkins och kände mig påtagligt snyftig och blödig. Även bokstavligt blödig, för o ja, gårdagens känslighet hängde också ihop med menstruationscykeln, visade det sig. Varsågoda för infon. Gårkvällens tanke: Gud* så kul det är att vara kvinna ibland! ELLER INTE ALLS. Jag är såklart okej med att kroppen (antagligen) fungerar som den ska, men fasen. Måste den göra det så himla sadistiskt? Efter bion åkte vi hem och jag kravlade mig urlakad i säng redan halv elva och vaknade ett par gånger under natten av att Myra chillade på mitt ansikte, men tyckte att det var så mysigt att jag inte blev irriterad fast hon väckte mig.

* På tal om gud, så undrade jag en sekund varför hen hatar oss kvinnor och vad det är för ett patriarkalt skitstövleri egentligen. Tänkte på att EN brud åt av kunskapens frukt och vad fasen är det gudjäveln** gör då? Jo, bestämmer sig för att för evigt bestraffa ALLA KVINNOR för nånting EN av oss gjorde. Ursäkta gud men #inteallakvinnor kanske? Det är väl fasen inte vårt fel att du då när det begav sig inte ännu skapat fler än en, och inte fattade att skilja på en och några miljarder? Kanske det inte heller är jättegenomtänkt att kalla det ”kunskapens frukt” om du inte vill att någon ska äta av den? Till exempel ”bajsfrukt”, ”mördarbakteriefrukt” eller ”patriarkatets uppkomstfrukt” hade gott och väl avskräckt undertecknad. Men ”kunskapens frukt”? Tja, jag är benägen att ta Evas parti där. Låt oss bara säga att inte är det ju bara ormen som verkar manipulativ, precis.

** Tror fortsättningsvis inte på gudomliga varelser och kanske är jag aningen respektlös nu. Ursäkta mina blasfeministiska tendenser. Det finns säkert snälla gudar som inte alls skulle välja att bestraffa hela den framtida mänskligheten för ett snedsteg som två individer gör. Vad jag försöker säga är alltså #inteallagudar et.c.

Läste nyligen att människor har mindre chans att lyckas med sina utmaningar, t.ex. som att hålla nyårslöften, om de berättar om sina planer för någon. Med tanke på att jag i början av förra månaden sa att jag skulle göra två feministkalenderinlägg under maj i.o.m. att jag missat april, och vi idag trätt in i juni och jag har plötsligt tre kalenderfeminister som står i kö för att bli presenterade, så borde jag kanske förstå bättre än att utmana ödets nyck eller självets disciplin eller vad det än är som avgör och inverkar, men vi kan väl säga som så att jag fantiserar om att göra juni till en riktig bloggmånad.

Mellan mina hjärnhalvor hade jag bollplankat fram en liten hop med idéer för vad jag kunde blogga om, men sen fick jag en notis om att någon hade svarat på en tweet där jag delat denna intervju med en ung feminist. Tweeten jag emottog var… ja, vad ska jag säga? Spontan, kan vi väl eufemisera! Så jag ska prata lite om den konversationen istället.

20150601_sugkuk

Innan jag kommer till saken så vill jag bara för säkerhets skull påpeka att det ingalunda var så att denne person var ute efter att hitta vänner, ifall någon missat det. Han var inte vänlig alls, och ifall nån bryr sig i att kolla in hans twitterflöde (som jag gjorde, innan jag svarade) så kommer ni märka att han inte tycks ha något intresse av att nånsin vara det, heller. Utöver det så leder förstås ett antifeministiskt uttalande mig till att förmoda att han är en antifeminist, och dravel i ordalag som ”moder Sverige” signalerar också att det är någon med nynazistiska och/eller xenofobiska drag (seriöst, vem fan annan använder sådana uttryck utan tillstymmelse till satir?), och varken av dessa attityder är något jag känner mig nödgad att låtsas uppskatta eller vara intresserad av. Eller så är han varken av dessa saker utan bara ett typiskt troll som var ute efter att endera provocera eller spy galla. Oavsett, så kände jag inget behov av att vara artig eller orka plocka ner och dela ut en av mina fucks to give från hyllan i mitt jag-bryr-mig-lager.

I detta inlägg hade jag tänkt skriva en presentation av typer av mothugg som dyker upp när feminism är på tapeten och vilken befängd desperation det tyder på när folk inte ens yttrar belägg för sina aversioner utan bara agerar utifrån något generellt ogillande som de inte bryr sig i att förklara, antagligen för att de inte kan, och hur mycket mer det beteendet berättar om dem och deras rädslor och vad fan annat än det gör om feminismen;
en kartläggning över hur den där typen av reaktioner bara ännu starkare bevisar att feminism behövs, t.ex. när en diskussion börjar med att någon uttrycker negativitet till feminism och avslutas med att samma någon tar till en eller annan typ av objektifiering, ex. hänvisande till sexuella akter som en kvinna ”nästan” kunde duga till;
en analys av hur oerhört långt vi är ifrån den civilisation vi så gärna vill tänka vi befinner oss i när f-ordet eller jämställdhet inte kan nämnas utan att någon blir så uppretad att de inte kan motstå att försöka nedvärdera den personen med illvilliga förhoppningar om att få hen att känna sig misslyckad eller dylikt motsvarande;
en ventilation av hur bedrövligt och beklagligt jag tycker att allt det där är, att det så ofta dyker upp nån som försöker göra grejer personliga så fort hen inte är ense med nån om vad som helst nu för tiden, att det finns så många floppmänniskor som bara inte kan vara som folk. (En underskattad dygd, känner jag.)

Men nu skippar jag allt det för den där korta versionen, för en till sak slog mig och nu orkar jag bara inte gå in på det jag tänkt på tidigare så värst djupt som jag innan ville. Inte på så sätt att jag känner mig uppgiven eller nedslagen eller nåt sånt, men jag är upptagen med att fundera om jag kanske borde ha tagit det här hårdare än jag gjorde. Jag skrattade ju egentligen bara alltigenom det.

Den där lilla konversationen är inget ovanligt och den är inte heller något ”extremt” i dag. Jag har definitivt varit med om värre saker i offentliga forum. Andra har varit med om tusentals gånger värre saker och utan tvekan lika många gånger fler.

Detta betyder att den där typen av konversationer är ganska normal, d.v.s. vanlig, d.v.s. tillräckligt förekommande för att vi ska tänka att de inte är särskilt nämnvärda eller att de säger särskilt mycket alls, rent av, åtminstone inte något som bör tas på allvar. Säger inte även det en hel del ändå? Jag menar oavsett ämne. Men visst för fan, särskilt angående feminism för särskilt inom det området händer det ju. Låt oss inte lura oss själva där.

P.S. Kan tillägga att jag var en tid lite rädd och nervös för att dra uppmärksamhet till detta p.g.a. eventuell antifeministisk och personlig backlash. Sen tänkte jag NO RAGRETS och retweetade och skrev detta inlägg. Men med risk att vara hemskt upprepig: Att jag ändå var rädd visst säger något det med.

Tidigare i veckan fick jag ett mejl å Vasabladets vägnar och trots att jag är en mes så tyckte jag att det som bads av mig var så litet och angående ett för mig så viktigt ämne att jag svarade ja, jag kan försöka bidra. Jag skulle kortfattat berätta om jag är och i så fall varför jag är feminist. Det visade sig vara svårare än jag trodde, så här är lite tankar om det då helt enkelt.

femquote_01

Ibland dyker frågan ”Är du feminist?” upp med ett sånt eftertryckligt tonläge, som att det är hutlöst och radikalt. Eller med ett genuint förbluffat, som att det är befängt och ovanligt. Jag tror ju faktiskt att de flesta människor jag möter är feminister till viss mån eller annan — det är ytterst sällsynt att råka på personer som verkligen anser att kvinnor inte bör ha samma rättigheter som män — men det är klart, alla är inte engagerade eller intresserade.

Har tänkt på hur destruktivt det egentligen måste vara för rörelsen som helhet att vi ibland väljer att besvara frågan med halvursäkter. T.ex. ”Ja, vi är ju inte alla manshatare” är väl knappast helt ovanligt att feminister svarar för att ha den saken ur världen. Jag började dock tänka på hur det signalerar att även vi uttalade feminister eventuellt kunde tänkas anse att det finns något skämmigt eller problematiskt med att vara feminist. Säg bara ja. Glatt och stolt eller neutralt och bekräftande, ett positivt svar, ett javisst, ett såklart, ett absolut, utan att ge plats åt någon insmugglad negativitet. Inga men. Ingen tvekan. Inga undskyllningar.

femquote_02

Jag är feminist för att när jag väl började reflektera över vad feministerna sa, så insåg jag att jag kände igen det de pratade om, och jag började ifrågasätta om det faktiskt var så ”naturligt” — och om det likväl skulle vara ”naturligt”, så som en del hävdar, hur kan ojämställdhet ändå vara okej? Hur kan vi acceptera att den finns kvar bara för att den finns nu då vi alla är tänkande individer med förmågan att göra oss av med den?

Det här är en liknelse som jag gissar att är ganska förekommande för att beskriva det feministiska uppvaknandet, men: det är inte helt olikt från att göra som Neo i The Matrix och att svälja det röda pillret. Efter det ser en tydliga krackeleringar i fasaden och ju närmare en tittar, desto fler och djupare sprickor ser en. Det medför frustration och obehag. Men för mig, som innan snarast kunde beskrivas som politiskt och samhälleligt apatisk, så medförde det också ett engagemang. Och ett hopp om att kunna böja skedar, parera kulor i ultrarapid, och kanske en dag kunna utdela en spark mot patriarkatet som funkar i alla 360° av vinklarna.

Tydliga exempel på sprickor hittas t.ex. på trettiotreanledningar.com.

femquote_03

Jag är feminist för att samtal om feminism så ofta förvrängs till något helt annat.

För att när vi pratar om att kvinnor objektifieras finns det nästan alltid någon person som säger att kvinnor får skylla sig själva för att de ”helt tydligt vill ha uppmärksamhet”, utan att ta i beaktande att en del av problemet är också att samhället sätter skyhöga krav på kvinnan att vara sexig och attraktiv för att inte anses misslyckad. För att när vi pratar om att kvinnor diskrimineras så finns det nästan alltid någon person som säger att ”män möter faktiskt också motgångar”, utan att ta i beaktande att det går att protestera mot dessa motgångar utan att förminska kvinnors motgångar. För att när vi pratar om att kvinnor utstår sexism så finns det nästan alltid någon person som säger att kvinnor, de här jävla dumma hororna, de borde fan hålla käft och förstå att deras platser är endast köket och sängkammaren.

Jag är feminist för att jag tycker att allt detta, och så mycket mer, är absolut självklara bevis på att feminismen behövs.

femquote_04

Något annat jag gillar med feminism är att den kretsar inte enbart kring kvinnors rättigheter. Den har sitt ursprung och fortfarande sitt starkaste fäste i kvinnofrågor, men den tar även hänsyn till ras-, klass-, HBTQIA- och funktionnedsättningsfrågor och andra typer av diskriminering som kan förekomma. Den gör detta eftersom den är en rörelse som eftersträvar att uppnå jämställdhet. Jämställdhet är inte jämställdhet om den inte gäller för alla människor.

Jag mejlade tillbaka ett så koncist svar så gott jag kunde, (likväl förkortades det, men det är okej), men feminismen är så så så så så så så mycket mer och orsakerna så så så så så så så många fler. Kanske är just därför svaret på varför, för att jag inte kan sammanfatta det kortfattat och känna mig nöjd. Det finns alltid fler skäl och det är alltid mer omfattande. Det är alltid större än vad som ryms på några, eller många, rader.

pizzarollsnotgenderroles

Under de senaste par veckorna har jag stött på ovanligt många kommentarer som uttrycker uppfattningen om att feminism är en rörelse som vill förtrycka män. Det är en missuppfattning förstås och det är tröttsamt, milt sagt, att gång på gång råka på dessa fullkomligt felaktiga skriverier på internet (av alla ställen — men jag kommer till det) där personer som inte kallar sig själva feminister berättar för andra vad feminism ”är”. Då personer som tvärtom är feminister, å andra sidan, berättar för icke-feminister vad feminism verkligen brukar vara, då stänger de tydligen av eller nåt? För vi vet alla att ungefär hela världens information finns på internet och vi fattar ju att alla som kommenterar på artiklar på internet såklart har tillgång till internet, och det är klart att är det ett ämne en är obekant med så skulle det vara mycket enkelt att snabbt bekanta sig med det, men trots det tycks en del människor välja att strunta i all denna kunskap som väntar invid fingertopparna, och likväl obehindrat raljera om vad de tror att en eller annan sak handlar om. Det är inte alltid det träffar rätt. Tycker att det säger något sabla besvärligt om mänskligheten att vi har fria möjligheter att lära oss massor om massor av saker, helt gratis, men istället fattar vi titt som tätt beslutet att växla till fördomarna och sätta gasen i botten.

Framför allt har jag på sistone reagerat på upprörda och föraktfulla kommentarer där folk hävdar att feminister, i sin strävan efter jämställdhet, går för långt. Vad än det betyder. Eller att feminister inte alls vill ha ett jämställt samhälle men bara säger så när de egentligen är ute efter att hamna på toppen av världen och trampa ner alla män på vägen dit. (Obs. Så brukar det inte vara. Alla kan andas ut.) Eller så säger kommentatorerna att feminister avsiktligen nedvärderar män, att de stämplar dem som vilddjur, som monster, som kräk som inte kontrollera sina impulser att våldta, att slåss, att objektifiera kvinnor, att håna homosexuella och så vidare. Att feminister anser att män helt enkelt är sämre än kvinnor, i synnerhet då det kommer till att tänka efter först och inte låta sig styras av sin primitivitet/testosteronbalans/natur eller vad än som då får axla beteendet.

Och det är jävla svårt för mig att tro mina ögon då jag läser sånt strunt. Visst förstår jag att sådana åsikter både upprör och väcker förakt, det är självklart, men aggressionen är så felriktad. För det är ju dels precis vad vi feminister ofta sagt, nämligen att det finns en sån sak som berättar åt män att det där är vad de är, att sådär är hur de förväntas bete sig, att sån där är mallen som de mycket orättvist pressas in i sen barnsben. Det är patriarkatet som säger så. Och det är något vi feminister, många gånger högljutt och engagerat, brukar protestera mot. Har rätt svårt att förstå att en del av de som utger sig för att ha koll på feminism fortfarande tycks ha missat det, faktiskt.

Så egentligen känner vi ganska likadant, ni som skriver sånt där, och jag och många av mina medmänniskor inom feminismen. Jag skulle tro ni, jag och den klara majoriteten av oss, rent av. Vi gillar inte heller konstruktioner som berättar åt människor — nej, inte män heller — att de är värda mindre än andra. Trist bara att de personer som klandrar feminismen för sådana åsikter verkar känna sig så provocerade av feminismen som begrepp att de inte inser det. Eller vad det nu än kan bero på. Är det så att en bara inte är bekväm med att kalla sig feminist av en eller annan orsak, men i övrigt håller med om många ståndpunkter inom rörelsen så är det väl helt okej då att kalla sig jämställdist, humanist, egalist eller vad som helst. Jag förstår förvisso inte vitsen, men kan acceptera det utan att känna mig tvungen att skrika en massa goja på varje nyhetsartikel som på ett eller annat sätt skulle kunna tänkas anknytas till ”jämställdism”/jämställdhet. Mitt enda riktiga problem med den typen av grupperingar är att jag har fortfarande inte hört ett endaste jävla ynka knyst av jämställdisterna m.m. förutom då ärendet varit att kritisera feminism. Känner mig alltså än så länge inte helt övertygad vad det gäller den bakomliggande tanken där, rent generellt.

The comments on any article about feminism justify the existence of feminism.– HELEN LEWIS, konstaterandet är numera känt som Lewis’ Law

Vill också passa på att påkpeka att det finns både försynta, extrema, likadana och åtskiljande åsikter och erfarenheter inom s.g.s. varje gruppering som människan kan hitta på. Att t.ex. säga att alla feminister är manshatare utgående ifrån att någon feminist nångång i tiden sagt att hen hatar män är ungefär lika riktigt som att hävda att varje finländsk löpare kommer vinna tolv OS-medaljer, eftersom att Paavo Nurmi gjorde det. Då människor t.ex. pratar om politiska partier så är det sällan någon nyhet att medlemmar inom samma kan ha differentierade åsikter om olika ämnen. Inom feminism, som till på köpet är en betydligt mer omfattande rörelse än t.ex. valfritt parti (och som förstås inte heller är ett politiskt parti ens även om det förstås är relaterat till politik på ett brett plan så det var den tydligaste jämförelsen jag kunde komma på i skrivande stund), så antas vi av någon orsak alla vara eniga. Hört talas om individer? Tänkte väl det! Vi existerar även inom den feministiska rörelsen.

Jag kan förstås inte kräva att alla måste vara överens om att feminism är den rätta vägen, men uff så jag drömmer om den dag då folk förstod att åtminstone skaffa lite grundkunskaper innan de härjade om den. Med tanke på hur mycket gnäll det publiceras i valfritt kommentarsfält på valfri artikel som indirekt eller direkt kan anknytas till feminism, om hur det publiceras för många artiklar som berör feminism, så tycks det läsas förvånansvärt litet av själva artiklarna. Och orkar en bara inte läsa så är det ju tur då att det inte på något vis är olagligt att för helvete bara scrolla vidare.

Har sett våldtäktskultur och ”inte alla män” diskuteras lite av och an på Facebook idag. Analogier kom också på tal och den bästa jag har hittills sett i ämnet är den som jämför män och ”not all men” med kakor och ”not all cookies”. Fri svensk översättning:

Någon ställer ett fat fyllt med till synes likadana kakor framför dig och säger:

Några av dem har laxermedel i sig, men jag vet inte vilka. Och en av dem är spetsad med cyanid men det är ju bara en av dem, så ta en bara! Inte alla kakor är farliga, så TA EN JÄVLA KAKA NU BARA, SLUTA ÖVERREAGERA, DE ÄR INTE ALLA SÅDANA JU.

Du kommer antagligen inte att ta en jävla kaka.

Och här tänker kanske nån ”Men ändå, varför säga att ‘kakorna förgiftar’ då när det bara är en del av dem som faktiskt gör det?”. Och i så fall har nog denna någon missat poängen. Finns det ett kakfat där en del av kakorna är förgiftade men jag inte vet vilka så säger jag för fasiken inte ”Ät inte vissa kakor”. Jag kan inte peka ut vilka som är farliga så jag varnar för alla på fatet. Och det där att en del kakor är giftfria och oskyldiga är liksom över huvud taget ganska så sekundärt i den situationen. Det är inte de oskyldiga kakorna som är offren och de jag vill rå om, det är de personerna som eventuellt löper en risk att äta en av de andra skyldiga kakorna som är det.

Och jo, nån har förstås sin fulla rätt att påpeka det självklara ”Inte alla kakor!”, men det visste vi redan och att kräva att det diskuteras är att förflytta fokus från det relevanta till något annat. Problemet är inte att en del kakor råkade serveras på samma fat som giftkakorna — vilket i och för sig förstås är beklagligt — det värsta är väl ändå det faktum att någon har för fan satt laxermedel och cyanid i resten av dem.

20140603

”Feminism is a socialist, anti-family, political movement that encourages women to leave their husbands, kill their children, practice witchcraft, destroy capitalism and become lesbians.”
PAT ROBERTSON har stenkoll

Eftersom det är den 8:e mars tänker jag naturligtvis på feminism, och på något som jag i efterhand tänker att borde ha varit min s.k. feminist awakening men som dessvärre inte var det. Istället blev det ingenting, i alla fall inte något jag analyserade desto djupare, jag såg det snarare som något att rycka på axlarna åt bara, acceptera det som hörande till kategorin c’est la vie, så som jag tror att många som inte (ännu) kallar sig feminister betraktar de flesta ämnena inom rörelsen. Det var bara en mening yttrad av en kompis, men något intryck måste den uppenbarligen ha gjort i och med att den stannat med mig.

Till saken: Under min högstadietid hade jag en kompis som alltid tycktes ha någon kille svärmande kring henne, och hon var också den första i kompisgänget som hade en riktig pojkvän. Alltså en som hon var officiellt ihop med, och sen gjorde slut med via SMS. (Hon var också den första i vårt gäng att ha en mobiltelefon.) Jag var själv opopulär bland det motsatta könet och ganska förundrad över hur det egentligen gick till att ”få killar att bli kär i en”. Det hade nämligen varit samma sak under en stor del av lågstadiet, jag hade en kompis som så gott som alla killar blev kär i och själv var jag någon överflödig sidekick bara. I alla fall, jag minns varken hur, var eller när det här kom upp men jag uttryckte min förundran åt min högstadiekompis och svaret jag fick var så klockrent och sardoniskt roat att att jag tänker på det ganska ofta, även om allt annat i konversationen — omgivning, tidpunkt, situation, övriga närvarande, och så vidare — har fallit bort sen längesen.

Hon sa ”Allt du behöver göra är att vara tyst men skratta så fort de säger nånting de tror är roligt fast det inte är det”. Det var tricket. Med andra ord: Visa inte din personlighet. Tänk på dig själv som en statist. (Klara inte Bechdeltestet.) Ta absolut inte plats, men signalera definitivt att du är intresserad av att fortsätta att inte ta plats. Smickra hans ego på det sätt som överför bestämt minst uppmärksamhet till ditt eget jag.

Det där var då i tidigare änden av våra tonår, och jag är säker på att det finns killar i den åldern som visst är nyfikna på någon tjejs personlighet, och att många av killarna som inte bryr sig speciellt mycket i valfri tjejs hjärna under ungdomen ändå växer upp till män som ser kvinnor som kompletta varelser, utrustade med tänkande organ utöver reproduktiva. Men om vi talar i generaliteter, som vi alltid gör när vi talar om sånt här, så låg det nånting i det min kompis sa då och det ligger nånting i det nu. Och jag fattar, alla gillar då någon stryker ens ego medhårs. Det som är uppfuckat är att det till stor mån är ungefärligt matchande min kompis beskrivning som vi kvinnor förväntas bete oss, för att inte anses påträngande, jobbiga, desperata, bitchiga, krävande — och detta sträcker sig utanför den romantiska sfären. Yrkeslivet är ett klart exempel. På grund av att vi kontinuerligt pressas in i en mindre roll än männens så har vi en lägre status i samhället.

Det är ungefär nu som en del av manligt kön brukar skynda med att komma till deras könsgelikars försvar, à la ”Har tjejerna inget egenansvar då?”. Men där svängs diskussionen till något helt annat, det handlar inte automatiskt om krig mellan könen bara för att vi talar om socialt konstruerade ojämlikheter mellan dem, och resonemanget är inte egentligen applicerbart ens. Det är inte okej att vi uppfostrar våra tjejer till att ta så lite plats som möjligt, forma dem till att vara ”snälla och duktiga” som eufemism till ”lugna och tysta” när de är unga, håna och förakta dem om de höjer sina röster när de är äldre, och paradoxalt nog på samma gång ändå sätta krav på dem att ta för sig och sluta sjåpa sig och hävda att de får skylla sig själva om de inte lyckas med det. Frågan ”Har tjejerna inget egenansvar då?” är mer del av problematiken än lösningen.

Det är förstås samhället i helhet som bär ansvaret, men vi måste likväl kunna prata om att män, i allmänhet, har en slags förkörsrätt i det — utan att svänga det till att kvinnor har sig själva att skylla för att de inte tar för sig bara, eller att feminister bara är förbittrade över sina egna misslyckade liv, eller att det är orättvist att prata om kvinnoförtryck då det faktiskt finns förtryck som drabbar män också, eller att det är lögn att prata om att män har en viss förtur då ”jag minsann aldrig har märkt av någon så då kan den inte finnas”. Och så vidare. Sådana invändningar är inte lösningen, de är bara ännu en grad av själva problemet.

Och när vi försöker göra något åt situationen genom att prata, bollplanka, debattera och genom att skriva artiklar, göra konst, studera genus, undersöka populärkultur, göra musik, rita serier, analysera medier, arrangera demonstrationer, stöda kvotering, uppmuntra andra att lyssna/läsa/titta på verk av kvinnliga musiker/författare/regissörer, kritisera sånt som befäster patriarkatet, säga ifrån när något är sexistiskt; med andra ord genom att be om, kräva och helt enkelt TA PLATS som en del brukar hävda att vi måste lära oss göra för att komma nånvart — ja, då möts vi mer ofta än sällan av mothugg, irritation, personangrepp, förlöjligande, aggression, förakt, hot, hat och upplysningen att vi inte då heller har gjort rätt.

Aha, okej. Så berätta gärna, hur i helsike är det tänkt att vi ska göra då?

IMG_2095

Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.

Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.

Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.

Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.

(PLUS ATT  i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)

Att bli gratulerad på kvinnodagen (direkt eller indirekt via ”Grattis kvinnor!”-hälsningar på diverse sociala medier) känns ganska, ja, vad ska man säga, nästan förolämpande. Jag är övertygad om att folk menar väl, men det kunde lika bra vara en form av sarkastiskt översitteri. Kvinnodagen är inte en dag vi firar. Kvinnodagen finns för att påminna oss om ojämställdhet, vilket alltså inte är ett glättigt ämne till skillnad från t.ex. födelsedagar eller lottovinster.

Som kvinna är det inte så att jag ens vill ha en kvinnodag. Tvärtom vill jag gärna att vi inte ska behöva ha en, det är liksom det som är hela grejen, men meningen med kvinnodagen missförstås ofta. Jag vill inte ha en dag om året då män uppskattar mig lite extra för att jag är kvinna, jag vill ha 365 dagar om året då alla män(niskor) respekterar mig och behandlar mig som en gelike för att jag är människa. Skottåren vill jag ha 366, men jag kunde eventuellt gå med på att var fjärde år har vi istället en dag då vi absolut måste minnas hur det såg ut förr (nu, och innan nu) i avskräckande syfte, och den kvällen måste vi berätta godnattsagor åt alla våra söner och döttrar om hur orättvis världen har varit och hur viktigt det är att man inte låter den bli så igen, och strax innan läggdags den kvällen jublar vi allihopa och säger ”Grattis oss! Hurra att vi kom ifrån det där!”.

Och nästa dag och alla andra dagar när jag stiger upp får jag ta på mig en kort kjol utan att någon säger att jag ser ut som en slampa, jag får ta ett par drinkar på kvällen utan att någon tolkar det som en inbjudan till att tafsa på mig, jag får uttrycka mina generella åsikter utan att någon hävdar att de hänger ihop med vaginala besvär, jag får åka till jobbet utan att någon tycker att det gör mig till en dålig mor, jag får stanna hemma med barnen utan att någon stämplar mig som gammaldags, jag får utöva hårdhänta sporter utan att någon kallar mig ”pojkflicka”, jag får sminka mig utan att någon tycker att det gör mig tillgjord, jag får bli arg utan att någon säger att det måste bero på att jag har mens, jag får uttrycka frustration utan att någon kallar mig ”bitterfitta”, jag får kritisera något utan att någon hånar mig för att jag ”såklart bara är avundsjuk”, jag får vara saklig och professionell i mitt arbete på samma sätt som män är utan att någon skitsnackar att jag är en bitch, jag får göra samma jobb som en man utan att någon tycker att mitt jobb är värt mindre pengar än en mans, och så vidare. Jag får göra vad fan jag vill så länge jag inte är elak och skadar eller sårar någon annan, och det får alla andra också. Och skulle något av det här hända… så skulle alla andra vara helt eniga om att nej, det är inte rättvist. Att sexism, bland mycket annat, och i synnerhet inte sexism i den absurt höga och ojämna grad den finns, inte hör hemma i ett jämlikt samhälle. Att det att tolerera och ursäkta sådant beteende, så ser inte rättvisa ut. Men nu finns den sexismen, ojämlikheten och orättvisan här. Nu knypplar massor av människor ihop ursäkter för sådant hela tiden.

Och därför firar vi inte kvinnodagen. Vi sörjer den. Gratulationer undanbedes.