Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged politik

Choose another tag?

weseeyoumigri

Just nu hörslar jag Malala Youfzasais I Am Malala och i den dyker en dikt av Martin Niemöller upp. Den finns i många variationer och kan olyckligtvis finnas i oändliga.

First they came for the Communists
And I did not speak out
Because I was not a Communist

Then they came for the Socialists
And I did not speak out
Because I was not a Socialist

Then they came for the trade unionists
And I did not speak out
Because I was not a trade unionist

Then they came for the Jews
And I did not speak out
Because I was not a Jew

Then they came for me
And there was no one left
To speak out for me

Niemöller skrev denna dikt om Nazityskland, hur få — eller i alla fall inte tillräckligt många — ingrep eller agerade mot regimen. Hans ord om solidaritet och civilkurage ringer starkt även i vår tid. De upphör aldrig att vara lika viktiga som de var då.

På söndag ordnas ett evenemang på Rewell Center här i Vasa för att uppmärksamma om orättvisor i asylpolitiken. Så här beskriver initiativtagarna evenemanget: ”Vi är några kulturaktörer från Vasa som ordnar ett evenemang den 27. 11 kl 12-14 i Rewell Center. Vi ordnar evenemanget för att uppmärksamma orättvisor som händer i vårt land just nu angående flyktingpolitiken. Vi kommer att läsa upp anonyma asylbeslut och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kommer också att uppträda med musik och sång. Evenemanget är en del av Weseeyou-kampanjen.

Kom med! Sprid ordet! Stå upp, speak out.

facebook.com/events/229790100783761/

20161111_snoe

Värst är ändå rädslan. Eller det måste den vara. Det måste vara värst att tillhöra en av de som vaknade i en värld där de är rädda. Jag läser texter som berättar hur det är, ni har säkert läst dem också. ”Den första gången jag kände skräck som denna var när någon målade en svastika och orden ‘White Power’ på garagedörren till mitt barndomshem”, berättar en kompis i USA. Hon blev lärd att folk som gör sådant är avvikande, och att detta var något som hon måste acceptera, för hur annars skulle hon kunna känna att hon och hennes familj var trygga? Men att fortsätta övertyga sig själv om att ens land i stort sett är aktningsvärt och hyggligt med en del dåliga avvikande har blivit omöjligt, skriver hon.

Ofta cirklar Edmund Burke-citatet på i mitt huvud, “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. Här har människor gjort mer än ingenting, de har med sina röster godkänt allehanda uttalanden som borde ha klassats som oacceptabla. Och så mycket av diskussionen tillägnas detaljer som jag tycker att sist och slutligen är ganska irrelevanta, jag orkar inte över huvud taget käbbla om huruvida Trump är rasist, homofob, sexist, si eller så. Det är vad han säger som är skadligt och att en avsevärd del av det amerikanska folket tillåter det är vad som gör mig så ställd. Och vad detta i sin tur förmedlar, d.v.s. att överallt i världen där det är omöjligt att undkomma USAs inflytande (läs: hela västvärlden i alla fall) sitter nu personer och resonerar ”yttrandefrihet wahwahwah” medan de frodas i sitt gemensamma hat på Flashback, MV-Lehti, eller vad deras länders motsvarighet till sådana sajter än är. Illviljan normaliseras. Men inte bara där, utan också i det offentliga. Uff.

Så hur är det här? Är vi i stort sett hyggliga? Med en del avvikande? Jag vill ju hoppas det men ganska ofta känns det tvärtom.

Oroväckande också att se hur vanligt det är att personer som enligt sig själva ”inte är rasister” inte ändå kan motstå att härja emot när någon påpekar att något någon annan sagt är rasistiskt. Om du inte gillar att det är ”så lätt att stämplas som rasist nu för tiden”, så har jag två tips: 1) Lägg av med att hålla med om rasistiska åsikter. 2) Testat hålla käft nån gång?

Saknar den tiden då människor hade vett att skämmas en gnutta mer för sin inskränkthet.

20161109_kumela

Gårdagens loppisbesök resulterade bland annat i detta lampfynd som ni ser ovan, tyckte den var så charmigt fulsnygg. På etiketten hade försäljaren skrivit med ranglig handstil att stommen består av en karaff utav inhemska Kumela. Konsulterade oraklet (Google) och det visar sig att Kumelan lasitehdas var aktiv i Riihimäki från 1937 till 1985. Hittar tyvärr ingen stämpel på karaffen, vilken jag antar att någon borrat hål i för att dra in en lampsladd i den.

Efter loppisbesöket och kvällsmat spelade vi, d.v.s. Karin, Alfred och jag, ett tidigare loppat frågesportsbrädspel. Vi har aldrig testat det ordentligt förr i.o.m. att spelarna måste vara fler än två, och t.o.m. jag som brukar vara ganska kräsen med vilka brädspel jag gillar, tyckte det var jättekul. Kanske främst på grund av sällskapet, egentligen, tror jag sällan skrattar så mycket som jag gör med Karin. (Är ju också ganska förtjust i Alfred, förstås.) I höst har vi känt varandra i tjugo år (!!), sen vi började högstadiet, och det räcker ofta med att vi bara byter en blick och så brister nån av oss ut i gapskratt en halv sekund innan den andra.

Därför kände jag mig också lite piggare än jag var, för jag mindes plötsligt min märkliga frossa under arbetsdagen och plockade fram termometern. Hade feber som hållit i sig i dag, så jag har haft en sjukledig dag. Har sett på väldigt mycket tv och känt mig väldigt meningslös. Har också, utan framgång, försökt förstå ett skvatt av vad i helvete som hänt i USA. Har många amerikanska bekanta och det har varit rätt gripande att följa med deras statusar om utvecklingen under dagens lopp. Lider så med dem, och med Clinton, herregud.

Kändes verkligen overkligt att stiga upp i morse och se Karin som redan stigit upp, och samtidigt som jag säger ”Men är du uppe redan?!” så märker jag att hon ser på något vis missnöjd eller uppjagad eller uppgiven ut, men jag kan inte bestämma vilket, och hon säger ungefär ”Kunde inte sova, vaknade av att Agneta whatsappade att det här far åt helvete och blev för stressad”, och jag FÖRSTÅR ABSOLUT INGENTING och diverse oroligheter spelar upp sig i mitt huvud så länge jag antagligen står och ser ut som en mindre begåvad säck med potatis, innan Karin bara ”TRUMP LEDER. STORT”. Först blev jag lite lättad, bara för att det inte var något personligt som gick åt helvete, men i nästa millisekund så kände jag mig bara så oerhört, oerhört paff. Inte på ett bra sätt. Men nåja, det är så många som skriver om det här och som dessutom gör det så mycket bättre än vad jag skulle kunna så jag ska inte ens försöka. Hänvisar er istället till exempelvis Peppe som sköter det galant som alltid.

Som ett litet sidospår så vill jag ändå spekulera att jag tror att mycket av det vi läser på nätet om det amerikanska presidentvalet, och inte alltså skrivs av ex. journalister eller personer bosatta i USA/med amerikansk härkomst, dels bevisar hur även vi här i norden svalt idén om the American dream. USA är så jävla häftigt, vet ni? Vi bär linnen med den amerikanska flaggan på och med uppspelt förtjusning granskar vi Amerikahyllan på Minimani, utan att riktigt fundera varför. Är det faktiskt så sabla great? Varför tycker vi det? (Har så länge varit så trött på den fascinationen, så det kanske också är det som härjar lite hos mig här.) På nåt vis känns det ju bedrövligt typiskt att såklart att USA ska ha en vit privilegierad normman som president, USA är ju normlandet bland (mestadels) vita privilegierade. Som jämförelse kan vi ta Ryssland, som vi ju geografiskt sett är närmare, duh, men inte kan jag minnas att det alls skulle ha blivit samma tumult när Putin blev vald, eller omvald. USA ligger oss ändå närmare, känner vi, vilket inte är förvånande alls men… äh, nä, jag vet inte. Tappar tråden, är verkligen inte tillräckligt alert för att nå kärnor i dag. I alla fall, för tydlighetens skull, detta jag sagt här är sen inte kritik, det är bara en iakttagelse av något jag inte har mer belägg för än att det är en känsla. Skriver ju själv också om samma grej och har diskuterat det mycket i dag, förstår alltså helt att vi påverkas så av det där valet. Den amerikanska drömmen blev nyss en mardröm.

Huuur som helst, ska slänga mig på soffan igen. God bless Netflix, i alla fall. The land of the jobb-eller-skol-befriade and the home of de-som-tar-en-brejk.

20150422_00120150422_002

Existerandet underlättas med 1) en datahörna och 2) lite dagsljus. Så här är de båda i kombination med mitt existerande då. Jag verkar att omedvetet ha försökt mig på en djup tänkarmin på det andra fotot men ser mest bara trögtänkt ut, men det är ju en tänkarmin det också. Det där var i förrgår men det är också var jag satt igår och erfor en på-gränsen-till-panikartad prestationsvånda medan jag funderade att skrivkramp är en eufemism för tänkkramp. Egentlig skrivkramp torde väl handla om att det är svårt att sätta ord på ens tankar, och visst kan det vara krångligt att formulera sig också men nästan alltid då jag tycker att jag har ”skrivkramp” så handlar det istället om att jag inte lyckas alstra en endaste beaktansvärd reflektion.

Några timmar senare gav jag upp och gick och lade mig, ställde alarmet på väckning klockan sex för att tvinga mig upp, sätta mig på samma plats igen och skriva. Det gjorde jag. Men jag var jättejättetrött och har fortsatt att vara jättejättetrött hela dagen. Skrev klart det sista under lunchen och jag vet inte varför det var så svårt för mig att få ihop en krönika denna gång men det var det. Kändes inte alls bra att skicka in den så snabbt efter att den blivit klar, jag vill gärna bearbeta den i bakhuvudet i ett par timmar åtminstone, eller snarare först ta paus i ett par timmar och sen blicka igenom den, även om jag inte ändrar på något vill jag bara bli bekväm med att sätta ut texten i världen och till dess obarmhärtiga beskådan, men det hanns helt enkelt inte med nu eftersom min hjärna är så dum. Men mamma sa att hon gillade den, i alla fall! Det blir inte bra är titeln, ty fredagsdepp är det nya. (Näh, det är egentligen inte så illa som titeln får det att låta.)

Jag blev förresten mycket nervös vid ett skede för att jag skulle låta som att jag hackade ner på alla de där intressena jag listade i krönikan. Ville en tid hitta ett smidigt sätt att fläta in ”Jag säger inte att det är något fel på att vara intresserad av någondera saker”, men sen tänkte jag nu får jag fan gubba till mig lite och bara säga vad jag vill säga och lägga av med att försöka be om ursäkt för något jag inte ens har sagt.

I övrigt då? Jag har några dagar matat småfåglarna nere på gården innan jag gått till jobbet på mornarna och jag är nu övertygad om att åtminstone den ena känner igen mig. Han flyger fram till mig då jag kommer ut. Ibland har han liksom staljat lite och halvcirklat runt mig då han kommit fram till mig, som någon förälskad moppepojke. Idag var fåglarna inte där i busken då jag kom ut, jag tittade omkring mig men såg inga så jag gick vidare några meter och börjar då höra ett gällt och högljutt fågelskrik. Jag vänder mig om, och fågeln som jag tror är samma som brukar göra närmanden kommer flygande jättesnabbt rakt mot mig och landar en bit ifrån mig, inte ens en meter, och tittar rakt på mig. Det var hans turdag för jag hade färskt bröd i fickan! Tre andra dök också upp strax därefter. Då blev det fest ända tills en partypooper (valfri människa) uppenbarade sig på gården.

Och ni tror att jag inte idkar något socialt umgänge. Ha!

Detta kommer knappast som någon överraskning för någon av er som brukar läsa min blogg, men valet i söndags lämnade mig med en jävligt obra känsla. Till exempel då för att sannfinländare som blev invalda i riksdagen blev till antalet trettioåtta. Trettioåtta. Många av dem har tidigare blivit uppmärksammade i medierna. Ett urval:

Juho Eerola gav ett tips efter knivhuggningen vid statsbiblioteket i Jyväskylä som tog plats då en presentation av en bok om extremhögern i Finland hölls. Eerolas tips riktade sig till gärningsmännen och lydde ungefär så att nästa gång de ska försöka slippa in på ett evenemang så ska de inte klä sig som ‘patrioter’, utan istället försöka smälta in bland alla andra besökare. [källa]

Teuvo Hakkarainen har föreslagit att bögar, lesbiska och somalier skulle omplaceras på Åland och så får vi ”se vilken typ av modellsamhälle det då byggs”. [källa] En annan idé var att mörkhyade (även om han inte uttryckte sig i sådana ord) borde sättas på jobb i skogar. [källa] Han tycker att äktenskap är mellan man och kvinna, ”Aatami ja Eeva, ei Aatami ja Eero” [källa], och angående samkönade adoptioner har han gett kommentaren att om två homosexuella personer skaffar barn så blir barnet ”dubbelhomo”. [källa]

Olli Immonen vill tillåta hets mot folkgrupp och anser att islam är intolerant och väldigt primitivt, samt hävdar att muslimer hänger homosexuella, förtrycker och gängvåldtar kvinnor, förföljer judar och älskar Adolf Hitlers Mein Kampf. Inför 2011-års riksdagsval blev han förresten personligt rekommenderad av Jussi Halla-Aho. [källa]

Mika Niikko skrev ett blogginlägg i vilket han låtsades skriva ett brev från immigranten ”Ibrahim” till någon som inte bor i Finland, i vilket hans alter ego skryter om hur han som invandrare utnyttjar finländarna och deras system. [källa + bekräftelse]

Jussi Niinistö citerade med en parafrasering 30-talets nazister i parlamentet. Ni har kanske hört uttrycket ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”? Det härstammar från en pro-nazi-pjäs med namnet Schlageter (vilken f.ö. uppfördes för första gången som en födelsedagspresent till Hitler), men vad Niinistö istället uppgav att får honom att göra sig redo att avfyra sitt vapen var ordet ”parlamentarism”. [källa]

Pentti Oinonen bojkottade presidentbalen för att homosexuella personer också var inbjudna, och sa att om han blir president så ska inga homon dansa på hans fest. [källa]

Maria Tolppanen gjorde nyligen en riksdagskandidatintervju för Vaasan Ikkuna där den sista frågan undrade vad som skulle få henne att jubla på Vasa torg. ”Om där fanns färre invandrare”, är hur hon svarar på den. [källa]

Dessa personer plus 31 andra i samma parti — ett parti som uppenbarligen tillåter gott om plats för den typen av förkastliga åsikter och uttalanden — samlade så många röster att partiet för stunden klassas som Finlands näst största.

Vi nämner ofta nolltolerans då vi pratar om rasism, homofobi, sexism, islamofobi och andra former av förtryck, och jag tänker mer och mer att ”nolltolerans” är inte en påhittad gräns vi har lagt upp för oss själva, utan att det bara är så att det finns en gräns och den går precis vid noll. Endera säger en emot och tar ställning ifrån, eller så gör en ingenting och det är att tolerera. Att tolerera förtrycket är att, om än passivt, ställa sig på dess sida. Nolltoleransgräns överskriden. Eller så gör en något mycket värre: stöttar, berikar och främjar förtrycket, t.ex. genom ens röst i ett val. Det är att aktivt ställa sig på dess sida.

Nolltoleransgräns överskriden.

Det spelar ingen roll om det finns åsikter och ageranden inom den sannfinländska skaran som även jag eventuellt skulle kunna tänkas hålla med om eller rent av uppskatta (som då sannfinländska riksdagsledamoten Arja Juvonen röstade för en könsneutral äktenskapslag), inte när allt tas i beaktande och det bör det väl göras. Min personliga övertygelse är att det går inte att stöda ett parti som Sannfinländarna utan att per automatik sympatisera med hat, fördom och förtryck. Hur skulle någon som är intresserad av att vara en godhjärtad medmänniska ens kunna överväga att understödja ett parti som inkluderar så mycket ondska? Hur mycket säger inte redan det att någon väljer att affiliera sig med dem? Förklara gärna och berätta hur det inte överskrider nolltoleransgränsen också.

Med tanke på att så många av Sannfinländarna tycks hänvisa till yttrandefriheten som argument för att få tala nedvärderande om den ena eller den andra gruppen människor, så måste jag förmoda att de bistår mig samma rätt att tala om dem på liknande sätt, i icke-positiva ordalag. Om inte, så kan jag väl avklara det följande steget på förhand: Kanske det bara är på skoj!

darkmark

Jag har börjat lyssna på en lagom nördig podcast som heter The Chapter Titles Were So Good, där tre killar i varje avsnitt pratar om ett enskilt kapitel ur Harry Potter-serien, i ordningsföljd. Den ena killen berättade att då han först hörde om Harry Potter så gick han i lågstadiet och hans lärare läste upp första kapitlet ur första boken en dag, och efter skoldagens slut rusade han hem fylld med iver för att läsa resten. Tror det var samma kille som senare sa att då han läste hade han inte en blekaste aning om att Harry skulle visa sig vara en trollkarl och skulle åka iväg till en magiskola — fatta det! Så skönt öppen och fri från förutfattade meningar hans läsupplevelse måste ha varit, och sen så underbart att upptäcka den där fantastiska världen helt för sig själv.

Det pratades nyligen en del om att unga killar läser mycket mindre än unga tjejer, och en av frågeställningarna var den att hur ska vi få killar att läsa mer. Förstås påverkad av det podcastkillen berättade så tänker jag såklart Harry Potter, även om jag inte hade behövt någon större övertalning utan hans historia heller. Jag tycker i och för sig inte att böckerna är några litterära mästerverk (förlåt), men jäklars jäklar så bra de är. Det är inte bara det att de innehåller makalösa mängder av de där magiska kryddorna fantasi, spänning och läsarglädje, utan också det att jag verkligen tror att en kan lära sig väldigt mycket om medmänsklighet genom dessa övernaturliga historier. Jag tänker att HP som läsningsinkörsport för barn oberoende av kön omöjligtvis kan försämra moralen. Det är ganska kul att lyssna på de där tre killarna i podcasten, det har förvisso dykt upp ett våldtäktsskämt (hittills), men utöver det så pratar de väldigt insiktsfullt om olika typer av diskriminering som existerar i trollkarlsvärlden (trots att de envisas med att kalla allt för ”racism”), och jag kan inte undgå att jämföra deras konversationer och de som en ser nästan dagligen mellan andra killar/personer i deras ålder men angående den riktiga världen, och hur de verkar vara flera världar emellan på betydligt fler sätt än en litterär och en reell. (Dagens exempel: ”Bra att det finns folk som är emot islam”, ”ni förstår väl att muslimer håller på att ta över hela europa?”, ”13% kanske hatar islam, men 3% hatar då män, och så gott som alla hatar individens rätt att bestämma i sitt eget liv”, ”muslimer växer upp som svampar på hösten i europa och i nått skede kommer dom ta över majoriteten av befolkningen…” och så vidare. Förstås om riksdagsvalet i Sverige.) Nå, nu menar jag förstås inte att det är tack vare Rowling som de tre podkillarna är förståndigare än en del andra men jag tänker förstås ändå att lite etiska riktlinjer under åren vi kallar formativa, och så av en orsak, omöjligtvis kan skada.

”I’d say that it’s one short step from ‘wizards first’ to ‘pure-bloods first’, and then to ‘Death Eaters’. We’re all human, aren’t we? Every human life is worth the same, and worth saving.”
– KINGSLEY SHACKLEBOLT (genom J. K. ROWLING, förstås)

Idag satt jag och tänkte på detta välkända faktum att fler och fler mugglare röstar på dödsätare och hur oroväckande det är att trenden bara fortsätter att eskalera. Som resultat av detta, och förvisso även utav nörderiet jag har lyssnat på i några dagar nu också, så beställde jag äntligen ett boxset med alla HP-böckerna, och tänkte att om jag nånsin får barn så ska mina avkommor banne mig klara av att känna igen dödsätarna även fast de står nånstans bakom ett podium och låtsas vara schyssta och prata politik.

Har också tänkt på karaktärer i HP som understött Voldemort, och varför. Vi har förstås karaktärer som Peter Pettigrew, Crabbe och Goyle, men där är det så självklart att de agerar utifrån en egen ängslighet, en längtan att vara cool, tuff och respekterad, samt omgivningens grupptryck. Då det gäller personer som Bellatrix Lestrange och tortyrsyskonen Carrow så känns det å andra sidan som att där har det mest att göra med någon form av ihållande psykos, en klar obalans i hjärnan, att det handlar nog inte så mycket om att de vore Ren Ondska som med att de har ordentliga mentala problem som aldrig har tagits itu med. (Popkulturella jämförelser: Tänk Dexter utan Harrys moraliska kod, typ. Angel utan sin själ, a.k.a. Angelicus. Inte ens Hannibal Lecter är ju ensidigt ond, men fan, frisk är han ju inte.) Istället tänker jag på de där som är någonstans i gränslandet, de som antagligen hade kunnat pendla åt endera hållen — god eller ond — de som fullständigt verkar vara vid sina sinnens fulla bruk, varken dåraktiga eller fårskalliga, inte heller framstår de som osäkra på sig själva eller ens i närheten ditåt; sådana som familjen Malfoy, och först och främst kanske Lucius som ju känns som ett mycket normativt stereotypt överhuvud i familjen. Jag tänker att sådana personer som alltså precis lika troligt skulle ha kunnat hamna på motsatt sida, det är något mycket intressant där. Och kanske är det precis sådana personer som är farligast, för de framstår som någon typ av Voice Of Reason bland alla puckade och fanatiska personer och säger åt alla osäkra att den onda sidan faktiskt har något att erbjuda, och att det är absolut okej att acceptera det erbjudandet. Det är det ju inte. … Ja, jag vet inte. Ska fundera mer på detta nästa gång jag läser böckerna.

Sen kommer jag alltid gilla dödsätarna miljoner gånger mer än verklighetens dito. Dödsätarna hade inga egna val, Rowling bara skrev dem så. Det har däremot vi riktiga människor så gå för fasiken hem och skämmas ögonen ur er, ni som envisas med att rösta på SD, eller PS, eller DF, eller FrF, och så vidare. Expelliarmus!

Bild från Library of Congress.

Bild från loc.gov.

Min besökarstatistik sköt tidigare i veckan så i höjden att jag blev helt ställd vad det gäller bloggandet. Nu har det däremot lugnat ner sig, jag har en lååååång väg att falla ner på bloggtoppen tillbaka till mina hemknutar (fast det går snabbt, snart är jag hemma!) och jag känner lite att jag igen börjar ”få tillbaka” min blogg. Det är jätteroligt att det senaste inlägget delades så flitigt, men det känns också ganska nervöst då en inte vet vilken publik som dras till en. De flesta kommentarerna har uttryckt samma förfäran som jag själv kände, och även fast jag visste från innan att jag såklart inte var ensam om att tycka att dylika uttalanden som de jag gav exempel på är förkastliga, så är det likväl betryggande att få besked om det svart på vitt och direkt. Tack för alla kommentarer!

Jag hade själv snubblat in på den där tumblr-sajten för en tid sen och i efterhand önskar jag att jag hade gjort det där inlägget innan valet, inte för att det nödvändigtvis hade förändrat något i det stora hela, men det hade för min egen del känts som att jag hade haft större chans att påverka, istället för att hur som helst vara ute för sent. En del av valresultaten i Europa var som välkänt obeskrivligt bedrövande. En klen tröst är att det kommer flera val.

De flesta har väl läst att endast 40,9% av finländarna röstade i EU-valet. Jag är verkligen inte rätt person att peka med något moralfinger för jag har själv varit röstberättigad i tolv år och ändå har jag inte tagit den rätten i bruk förrän under de senaste få åren. Jag känner väl till den där osäkerheten som lätt övergår till apati. Att inte vara det minsta insatt och därför inte orka engagera sig, eftersom det känns som att det är mycket en borde plöja igenom för att få ens en gnutta hum om situationen. Jag är bekant med känslan att ens röst drunknar i havet i röster och att den inte gör någon skillnad, och jag vet att den känslan är övertygande även om den är falsk. Jag har också alltid tidigare litat på det finländska folket, tagit för givet att de reder upp allt, att de fattar, vet och fixar så att vårt land vårt land vårt fosterland fortsätter att växa rakt och öppet i ryggrad och i sinne. Sen hände något som väckte min oro, nämligen att ett visst parti verkade dyka upp från ingenstans och dessutom växte i popularitet. Det är knappast någon hemlighet att jag pratar om Sannfinländarna, och ännu mer oroväckande är att det som händer här är ingen anomali. Oavsett vilket land jag än skulle bo i i Europa (och säkerligen utanför Europa också) så tycks det finnas en ungefärlig motsvarighet att må dåligt över, som än värre gjort en jämförbar klättring på popularitetsstegen de senaste åren. Jag tycker inte om denna utveckling — om vi ens kan kalla den så, det antyder ju att den vore progressiv då den i min åsikt är den totala motsatsen — och det var den som fick mig att börja rösta. Emot. Helt enkelt för att jag inte tycker om det Finland som en del vill leva i. Jag skäms för det, jag äcklas av det, jag våndas över det och jag är rädd för det.

Jag kan erkänna att jag är fortfarande i det stora hela vilsen då det gäller det mesta som har med politik att göra, men jag har en fördel i och med att jag vet vad medmänsklighet är. Det gör det åtminstone, enligt mitt tycke, mycket självklart hur jag inte ska rösta. Jag har förstås också fördelen att bo i en demokrati och vara röstberättigad — något som ärligt talat inte längre känns hundraprocentigt självklart att det alltid kommer vara så, som det alltid känts under hela min uppväxt. Och det känns mer och mer tydligt att dessa saker är något att vårda med viss vördnad, inget att ta för givet och tänka att det är fixat och spikat och aldrig aldrig aldrig kan förändras. I Polen har folk röstat på ett parti som bl.a. vill avskaffa kvinnlig rösträtt och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats. I Tyskland fick ett nynazistiskt stöd och föga förvånande förespråkar de att inte låta de europeiska generna blandas med t.ex. asiatiska eller afrikanska. I Storbritannien vill ett parti begränsa invandring från Centraleuropa, där vill de inte ha t.ex. rumäner och polacker utan ”vill ha invandring som kontrollerar inte bara kvantitet utan också kvalitet”. Och så vidare. Ponera ett ögonblick att alla dessa partier får sin vilja igenom. Vad tror ni att blir nästa steg?

Jag vet att det är många som fnyser åt dylika yttringar, anser att det görs en höna av en fjäder, men allt börjar förstås någonstans och jo, jag blir jävligt skrämd då jag tänker på sånt. För att illustrera har jag plockat fram den här bilden som har cirkulerat på sociala medier av och an en lång tid redan, men den är tidlös och evig. Det är alltså Rune Andréasson som svarar på läsarbrev till tidningen Bamse:

bamse

Bamse, år 1988.

Folk brukar säga att har du inte röstat så får du inte heller klaga. Det här tycker jag inte är sant. Klaga på! Klaga mer! Höj din röst fast den inte kan sättas på en valsedel just nu. Gillar du inte heller den här utvecklingen, oavsett om du röstat sist eller röstat förut eller inte röstat nångång eller inte ännu får rösta, det är en klen tröst men den är i alla fall: Det kommer fler val.

Och avslutningsvis, bara för att jag (liksom många andra) nyligen och helt plötsligt blev ett superfan av Niklas Strömstedt:

Niklas Strömstedt (@poptonten) är föga smickrad av SDs musikval.

@poptonten är föga smickrad av Sverigedemokraternas musikval.

jussihalla-aho

Jussi Halla-aho. Denna bild hatar han så mycket att han valde att bojkotta tidningen Aamulehti som publicerat den. Själv tänkte jag förstås att om Halla-aho hatar den, så måste den vara bra. För han verkar generellt sett gilla det som jag tycker är den totala motsatsen till gillbart, och vice versa. Så ursäkta nu Halla-aho, men jag är inte enig. Jag tror bestämt att det här är en jättebra bild!

I skrivande stund är 99,2% av rösterna i EU-valet räknade här i Finland och även här blåser högervindarna friska, liksom i många andra länder i Europa. Hur oroväckande och illamåendeframkallande det är har jag inte ord för, klarar knappt av att tänka på det. Här i landet har t.ex. en person vid namn Jussi Halla-aho (Sannf.) plockat hem äckligt många röster, faktiskt nästflest. Han blev för ett par år tillbaka dömd för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp efter hätska uttalanden i sin blogg, men det tycker tydligen inte en stor drös av det finska folket att är något hinder för att ge honom deras röster. Men så, mer specifikt då, vad står denna sannfinländare för? Vad tycker han om olika saker? Vi kollar!

Om invandrare:

    “Robbing bystanders and living parasitically on tax money is a national, perhaps even genetical special trait of the Somalis.”
    “An Afro who gets dragged into Helsinki from an African savannah pollutes no less with his conspicuous consumption than an ethnic Finn. He will probably pollute more because moving from the stone age directly into the modern world deprives him of ecological conscience typical of a western human being.”

Om kvinnor, vänster- och gröna förbundet och invandring/invandrare igen:

    “Thus, when rapes will in any case increase in number, I wholeheartedly wish that these predators who pick their victims at random will target these Green-Leftist politicians rather than actual female humans. They will only learn a lesson when multiculturalism bites them in the ass. I will say honest and direct, if an immigrant rapes Rosa Meriläinen, it will only make me happy. I’m willing to say this anytime, anywhere. I think it is morally right, because people like Rosa Meriläinen are the reason for rapists coming into Finland.”

Om andra sexualiteter utöver heterosexualitet och om våld:

    “Regarding the faggot at Tehtaanpuisto park I briefly considered getting my gun from the upstairs and shooting him in the head. Would the gratification from it exceed the annoyance of serving time in jail? Violence is these days a very undervalued method of solving problems.”

Om socialdemokrater:

    “It is hard for me to think about a lower reptile in the universe than a Scandinavian social democrat. The most slimy subspecies of this reptile is the Swedish social democrat.”

Om vänstern och om våld:

    “I am of the same opinion exactly. What does a fish do? It swims. How is a fish prevented from swimming? By killing it. What does a left-wing hooligan do? Throws stones. How is a left-wing hooligan prevented from throwing stones?”

Om t.ex. handikappade människor, sjukpensionerade människor, utslagna människor:

    “The only measurable and therefore undebatably existing human value is the instrumental value of an individual. There can be a justified hierarchy of individuals based on how much the removal of their talents or skills would weaken the community.”

Men jo jo. Ge era röster åt honom bara.

Alla citat hämtade från truefinns.tumblr.com.

Tillägg: Om du inte anger en giltig epostadress så kommer jag inte släppa igenom din kommentar. Detta är inte heller rätt plats att uttrycka fientliga/kritiska åsikter angående utsatta minoritetsgrupper — de som hittas i själva inlägget räcker definitivt till.

Det börjar med att jag ser en ung kvinna stå på knä utanför Citymarket, med handflatorna mot varandra, vädjan i ögonen och ur hennes mun ljuder en lågmäld upprepningen av ordet ”please”. Och det fortsätter med att jag inte vet vad jag ska göra. ”Strunta i henne”, är rådet jag senare får. ”Om vi ger dem pengar kommer bara fler”. Dem. Som att hon var del av någon gräshoppssvärm som utsänts för att kolla utfodringssituationen. Ett skadedjur som dräller in i stora flockar. Hela dagen tänker jag att den där unga kvinnan, hon är en person. En person.

Det utvecklas till en nervös liten diskussion om flyktingar. Vi är inte överens. Jag säger att alltid när flyktingpolitik dryftas så säger folk saker som ”de måste integreras i samhället” men att jag tycker att vi finländare, rent generellt, inte är så bra på att låta folk integreras med oss och att jag tycker det kunde göra oss gott att få lite mer övning. Jag tycks inte övertyga någon. Jag får starkt känslan av att om det är någon som anses ha sagt något opassande, så är det jag.

Jag läser att i Åbo firades Kristallnatten med ett flertal band som uppträdde. De kallade evenemanget Westcoast Hardcore Massacre. För att fira att det gått 75 år sedan hundratals oskyldiga människor mördades och tiotusentals fler fördes för att sakta mördas på koncentrationsläger. För att fira en massaker.

Jag läser också att Vasa stadsfullmäktige beslöt att ta emot 40 kvotflyktingar 2014, efter en lång diskussion och många omröstningar. (Att det ens uppstår en ”het diskussion” om 40 människor!) I artikeln läser jag ett par argument och jag blir mer och mer nedslagen trots att nyheten i slutänden var god. I slutet av texten nämns Ivanka Capova (gröna), som själv är flykting. ”Hon tyckte det var sorgligt att följa med diskussionen och påminde om att den handlar om människor som nu bollas fram och tillbaka”. Det är precis samma sak jag har tänkt på hela dagen. Att det är människor vi pratar om, personer, individer, livs levande och tänkande och kännande varelser.

Allt det där var bara en dag.

Nästa dag läser jag att ordföranden för Sannfinländarnas fullmäktigegrupp i Lieksa, Esko Saastamoinen, vill ha ”en ren möteslokal” eftersom ”somalier smutsat” den de nu använder. Blott genom att använda samma lokal i sin mänskliga, somaliska existens. En annan Sannfinländare säger att någon officiell ställning till saken inte tagits. En tredje Sannfinländare säger att Saastamoinen handlat tanklöst. Det är samma gamla ramsa igen.

Jag tänker att jag inte köper det längre, inte ett satans uns av det, att det längre skulle vara möjligt att personer som inte är rasister stöder det där partiet.

Den tredje dagen ser jag en artikel som berättar att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”. Förstår inte exakt varifrån denna uppgift kommer eftersom i artikeln presenteras endast fyra personer som del av undersökningen, varav precis hälften är invandrare. Finländarna, som båda jobbar med information i migrationsärenden, menar att de inte sett till främlingsfientlighet i Vasa. En av de intervjuade invandrarna verkar inte ens ha ställts en endaste fråga angående främlingsfientlighet eller ens trivsel i stan. När den andra utlänningen ställs frågan om han har råkat ut för rasism i Vasa, svarar han ”Rasism finns överallt i världen”.

Dessa uppgifter är tydligen tillräckliga för att besluta att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”.

Skojar ni eller?

Österbotten har alltid välkomnat invandrare och flyktingar, och det har inte förändrats säger de som jobbar med invandringsfrågor. Måndagens hetsiga debatt om flyktingar i Vasafullmäktige behöver inte vara ett tecken på ökad främlingsfientlighet.

Vad betyder ens detta? Att rasismen tycks finnas på samma nivå som den gjorde under gårdagen? Vad menas? Att det är något att ge oss själva en klapp på axeln för? För att vi antagligen står på precis samma ställe som förut?

Det är inget att fira.

Vi har t.ex. en gata i Vasa som heter Negerbyn och varje gång en namnförändring föreslås så uppstår en parad av (vita) provocerade och förbannade människor, inte sällan med argumentet ”så har den alltid hetat”. Jag har ett flertal gånger råkat på personer, Vasabor, som berättat att de av en orsak eller annan inte tycker om att ”utlänningar” kommer hit. Men att t.ex. några svenskar, irländare och andra utlänningar med ljus hy härstammande från ett i-land har flyttat hit, det är å andra sidan helt okej och t.o.m. något att vara lite stolt över. När jag gick med en mörkhyad kompis till en karaokebar här i stan blängde bartendern på henne då vi kom in. Då hon ville sjunga sa han att argt att det var för sent (det var det inte) och några minuter senare utan någon underhållning där emellan sjöng han istället själv den sista låten, en lång ballad.

Allt känns bara lite genomskinligt.

Ju mer jag tänker på den sista artikeln, desto tydligare blir det för mig att även den är så sabla skev. Den är säkert harmlöst ämnad att vara uppmuntrande, men jag förstår inte varför vi ska uppmuntras. I slutändan är den inte harmlös, den är alldeles för aktiv. Den smickrar, ursäktar, förminskar, generaliserar och den blundar. Alltsammans till fördel för oss, den vita, privilegierade människan. Så som vi är vana.

Och där står vi då. Kanske inte mer rasistiska än igår, men för fasiken inte mindre heller.