österbottniska drifter

opinion & reflektion

Då jag vaknade så tidigt i morse så klev jag upp med förhoppningen på att jag skulle vara flitig. Så blev det inte men hur som helst så tänkte jag på detta med idoghet, att stiga upp  i ottan och knega på, tycka att det är skönt att inleda dagen med att skaffa ett rejält dagsverke i ryggen.

20180503_morgonljus

Morgonstund har guld i mund.

Min egna handlingskraft är helt klart som starkast en annan tid på dygnet, men de gånger jag kommer igång direkt jag vaknat — oj jävlar så jag känner mig som En Riktig Person då. Jag tassar omkring och triumfmumlar att jag hanterar skiten ur det här livet då, under tiden jag betalar räkningar, rensar ur skåp eller torkar damm på fönsterkarmar.

Det är inte riktigt det som brukar åsyftas då man pratar om österbottnisk driftighet, men jag undrar om det inte ändå är besläktat. Lite så här att enda gången man med orsak, och utan genans, kan (får?) känna sig stolt över sig själv är då man faktiskt åstadkommer något tämligen konkret. Då man presterat utav ansträngning eller övning. Då täcks vi klappa oss själva på axeln, rent av offentligt.

Har på sistone snubblat in i samtal som kretsat kring att österbottningar är så företagsamma och vet ni, jag är inte säker på att det faktiskt stämmer.

Eller det finns ju säkert statistik att kolla fakta i det där — huruvida det är så att det per invånare startas fler företag och föreningar här jämfört med vad det gör Nyland, Egentliga Finland, Karelen eller vad som helst —  men utan att sätta mig in i sådant (för tiiidigt på dagen ju… *latmask*) så tänker jag spontant att det har att göra med branding. Och kanske sådan som uppstått ganska oavsiktligt då.

För att häromkring ligger det en särskild heder i att STRETA ÅPÅÅ. Att fixa själv, eller för den delen ta hjälp av andra på talkokraft, men hur som helst styra upp grejer utan att anlita hjälp. Upprepar mig lite nu men det är alltså okej att framhäva ens egna flit. Det är fult att skryta, men det är duktigt, beundransvärt och REDIT att jobba hårt och stå för det.

Så vad jag menar är att kanske vi bara hör om det mer. Jag har kanske fel men jag gissar att vi nog inte skiljer mycket i exempelvis entreprenörsdriftighet sinsemellan ändå. Eller det känns bara som ett sånt typiskt österbottniskt dravel, SJÄLVKLART vill (och täcks!) vi framhäva just den saken.

Det var också någon som sa att hen tycker att vi här i Österbotten är mycket bättre på att stödja varandra och varandras företag. Att längre söderut blir folk mer reserverade med sådant. Blev helt paff för jag tycker i princip att ju längre söderifrån en finländare är, desto peppigare är hen. Eller så tycker jag! Kanske jag bara råkat på alldeles särdeles trevligt folk söderifrån. Har bilden av att folk blir varmare och strör komplimanger omkring sig helt spontant som får oss stelfrusna österbottningar att stå och trampa på stället och inte veta i vilket tonläge vi ska säga ”tack” för att pricka rätt på skalan mellan för entusiastisk (man gör bort sig om man blir för tacksam) och för nonchalant (man är ett jävla rövhål om man verkar otacksam).

Medans det i Österbotten ju är en komplimang att säga ”He sku ha kuna va värr”. Kanske är det också på grund av den låga ribban vi gärna stöder varandras föret- HA HA HA SKOJA SKOJA SKOJA. Vågar inte ens avsluta den meningen.

Ja ja tack för mig då, ni hittar mig på bålet på torget nästa söndag!

Annonser

låt en kvinna leva

opinion & reflektion

20180308_gubbor_001

Innan jag fick världens märkligaste illamående huvudvärksanfall mitt mellan ögonbrynen* mitt under den internationella kvinnodagen så klädde jag och Blenda upp oss så gentlekvinnligt revolutionsredo vi bara kunde.

* (Frågan är: Nytt migränområde eller berodde det på att jag slog min telefon där JÄTTEHÅRT dagen innan så att jag fick en bula som jag kylde med en påse fryst haricot verts i cirka en halvtimme för att inte se ut som Quasimodo resten av dagen?)

Jag skrev också på ett inlägg om hur jag börjar ha fått alldeles nog utav konceptet Starka Kvinnor. Inte av vad de åstadkommer och representerar, men utav attityden runtomkring dem.

Särskilt nu i kvinnodags-tider är det mycket snack om dem. Det är de ambitiösa och dynamiska kvinnorna som tillägnas flest hälsningar och hyllningar. Kvinnor med skinn på näsan, kvinnor med huvudet på skaft, kvinnor med blicken höjd. Sådant är liksom det nya idealet, har ni märkt det?

20180308_gubbor_002

Det är inte så att jag är immun mot den Starka Kvinnans tjusningskraft. Jag kan också bli alldeles gåshudad och tårögd utav alla sorters girl power — tänker jag exempelvis på suffragetterna blir jag hastigt tjock i halsen som sväljer impulsen att ropa ut FATTAR NI HUR MYCKET DE HAR GJORT FÖR OSS??

Jag älskar ju när kvinnor är starka! Sådär som alla (friska) faktiskt verkar göra.

Men ibland tycker jag vi pratar om Starka Kvinnor som att de var en riktig grej mer än en arketyp. Som att andra kvinnor som kanske inte presterar och besegrar så värst mycket istället är svaga. Jag kan väl inte vara ensam om att känna så emellanåt, att det blir för mycket av det goda, att hajpen blir för stor. Vi skulle krossa idealen men stundom kan det kännas som att vi bara låter ett annat ta täten. Till något som vi kvinnor i min generation kan lättare säga att jag har valt det här själv, kanske? (Och jag tänker att ja, det är nog sant som det påstås, att strong is the new skinny.)

Å andra sidan pratar vi allt mer om utbrändhet och utmattningsdepression. Avigsidan av att vara en stark person som klarar allt — och majoriteten av de som drabbas är kvinnor. Det vet vi.

Och jag blir liksom lite frustrerad på hela den där vilt mixade cocktailen. Klart att många kvinnor är starka när de tvingas vara! Behandla kvinnor som totala jämlikar så ska vi se hur många som vi sedan behöver klassas som starka. Vet ni vad jag menar?

Men det är ju inte kvinnornas fel. Ifall att jag får det att låta så.

20180308_gubbor_003

Låt för allt här i världen en kvinna vara stark, förstås. Det är inte det jag säger.

Men det känns ganska typiskt patriarkatet att först nedvärdera oss för att vi är kvinnor och försöka pressa in oss i ett (trångt) kvinnofack. Sedan, när vi vägrar, så von oben-myser patriarkatet att åhåå åhåå du var då en självständig liten flicka och så limmar det istället en annan kvinnoetikett på oss: Stark.

Lite som att vi har ”Typisk Kvinna” och sen ”Typisk Kvinna 2.0″… fast nu raljerar jag väl en aning. Ändå så ser vi ju samma mönster överallt, vi har ”Tjej” och ”Inte som andra tjejer”… fast nu glider jag visst iväg från min luddiga linje.

Det är klart att kvinnor, precis som vilka människor som helst, förtjänar uppskattning och bekräftelse. Men som samhälle tror jag att vi kan gynnas av att åtminstone en dag om året påminnas om att kvinnors rättigheter, värde och frihet är oberoende av karaktärsdrag. Man måste inte prestera eller jämföras för att duga. Kvinna måste inte heller.

Så nästa års kvinnodag hoppas jag att vi kan ha den saken lite mer i åtanke, bara. Jag antar att det är det jag försöker säga.

”What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be.” – Caitlin Moran

ifrågasätt allt

opinion & reflektion

20160926_ifragasattallt

Stressnivån har trissats upp den senaste tiden och nu har jag svårt att få sömn och drömmer sedan mardrömmar då jag väl somnat. Skulle sova ut under helgen men vaknade istället tidigt och kunde ej somna om, både lördag och söndag, och det dumma är att på grund av denna ihållande trötthet så är också stressen ihållande. Allt jag hetsar upp mig över kunde jag säkert få gjort bara jag inte var så överjävla trött hela tiden — det känns så extra övermäktigt att ta sig förbi momenten i.o.m. att energin inte räcker till för att ens föreställa sig möjligheten. Det är så dumt. Men bit för bit ska det väl gå.

Känner mig ofta som att jag har en enorm häcklande fågel som flyger i låga cirklar omkring mig och hackar mig i ryggen med sin grova, bistra näbb. Med rappa uppmaningar försöker den picka igång någonting i mig. Gör nåt då, gör mer då, var inte så lat, var inte så uppgiven, gör nåt åt det, gör nånting produktivt, var inte så motsträvig, var inte så oinspirerad, tvinga dig själv till att jobba kämpa slita och fejka det tills du kan mejka det. Det låter kanske hemskt, men jag vet samtidigt att den där fågeln på ett ungefär har rätt. Är lyckligtvis också ganska bra på att ignorera den, även om det är med ett dåligt samvete och ett generellt missnöje som jag gör det. Det är egentligen inte de ärenden som den gnatar om som är problemen, utan den förhållandevis låga fritidsmängden. Jag gillar det jag gör, uppgifter jag tagit mig an, planer jag smidit, och jag vill ta mig an dem, jag Vill Göra. Det är bara fortfarande så svårt med att få saker att gå ihop. De här pusselbitarna jag har fått passar mig inte. Min ram är inte fyrkantig.

I övrigt så var jag i går igen och pratade om saker i radio och jag hade ställt ribban lågt: Att det skulle kännas som att det gick bättre än sist. Så kändes det, tack och lov, men fortsättningsvis vågar jag förstås inte lyssna, herregud, och vill helst inte tänka på att någon annan gör det heller. Men, hur som helst, kan klassificera detta som ett framsteg trots att jag återigen drogs med en skvätt efterhandsångest och ett lass nervositet, men jämfört med sist så var det ändå småpotatis. Jag önskar verkligen att det vore smooth sailing med allt sånt här för mig, men, nej, återigen konstruktionsfel i pusslet. Är nästan okej med det, eftersom att ångesten minskade och att jag gick med på att göra ett nytt försök trots den. Det gör att jag känner mig mindre hopplös. Jag vet inte om ni någonsin känt er fullkomligt hopplös inom något område, liksom uppriktigt förkrossat besvikna på hur ni (inte) fungerar, men jag kan säga att det är bittert. Inget kul alls, och det är en lättnad att ta sig en bit ur den kvicksandsgropen.

Skulle gärna blogga om lite annat också men känner verkligen att jag inte har tid. Såklart. Jag misstänker att det här inlägget kan bära en viss miserabel ton men det är inte så illa, egentligen. Jag är bara jäktad och frustrerad, inte olycklig. På återseende!

och annars då

opinion & reflektion

20160827_venividiveneziansk

Många aldrig klarskrivna inlägg i utkastmappen nu för tiden. Känns som att jag hamnat på efterstjälken, så jag börjar en bit bakåt i tiden.

Det har pratats mycket om positivitet/negativitet i bloggosfären på sistone och det ämnet är väl ett riktigt praktexempel på sådant som brukar förbli i min utkastmapp. Jag blir regelbundet trött på lyckohajpen men så vill jag inte heller vara den där typiska negativa jäveln som bara kritiserar och hittar bajs att haka upp sig på, för jag är så ofta den. Nyckelord: Jag. Är. Så. Ofta. Den.

Så jag brukar istället klaga på lyckoidealiseringen åt Ellen och det lustiga är att det gör mig gladare, eller positivare, rent av lyckligare, och särskilt när hon också sätter igång. Relativt nyligen, och det här har jag också berättat åt Ellen, så sa jag åt Alfred att positivitet är överskattat. Han ställde sig negativt till detta påstående, vilket jag känner att KIND OF PROVES MY POINT.

Linn skrev klokt om att lära sig bo med sina dåliga sidor och jag har alldeles nyligen själv börjat bli sams med det faktum att jag är så kritisk och negativ av mig. Jag har — och tro inte att ironin i detta undgår mig — fått ta emot en hel del negativ kritik om just dessa karaktärsdrag genom åren. Men inte bara negativ kritik, även välmenande peppsnackande konstruktiv sådan. T.ex. för att att jag har så lätt för att hacka på sådant jag själv gör eller inte gör. Men jag tycker inte att vad jag gör då är att ”hacka på mig själv”, rätt och slätt och så bara. Jag tycker jag ser tämligen nyktert på mina åstadkommanden och inser att mycket kunde vara bättre och jag tycker även att detta egentligen låter ganska jävla hälosamt för egot.

Anyway, likväl har jag ofta känt att min negativitet som riktar sig såväl utåt som inåt är något som jag borde må lite dåligt för. Folk verkar i regel att främst att uppskatta positiva personer, som inte bara kan se någonting gott i det mesta (det kan jag med), men som också väljer att inte nämna det dåliga. Jag är mer sådan att jag vill ha en balans, i brist på bättre sätt att uttrycka det. Jag blir så himla lätt uttråkad när allt är ladida, bara. Att själv genomleva den här saken vi kallar livet ur ett sådant perspektiv faller sig inte heller naturligt för mig, inte i längden. Att vara ”lycklig, punkt slut” är inte något jag direkt eftersträvar heller, för det känns bara inte som min verklighet och därför som ett absurt hittepå. (Gud, jag låter ju miserabel. Är tvärtom just nu på gott humör så länge jag skriver.) Jag är mer för det här att vara tillfreds, men det är väl en annan historia.

Visst finns det oräkneliga fall där jag uttryckt negativiteten klumpigt eller obrytt, frustrerat eller hånfullt. (Däremot aldrig på grund av missunnsamhet eller enbart avundsjuka. Att metodiskt avfärda kritik en får på sådant är en liten pissbortförklaring, men mer om det en annan gång kanske.) Jag blir lätt irriterad på saker, tycker lätt att detaljer stör helheten, kan lätt säga ”jag gillade inte den där delen”, och så vidare. Det här har jag ofta känt ett slags behov av att försvara mig för. Inte lika starkt nu mera. Jag bara är sådan, och jag orkar inte lika ofta känna något tvång att förklara mitt pessimist-jag. Istället tänker jag på alla optimist-dem som jag gissar att ganska sällan känner att de behöver ursäkta och motivera sin natur.

Mer och mer börjar jag inse att jag gillar att vara den där kritiska personen. Jag fattar att det kan göra mig jäkla jobbig, men i grund och botten tycker jag att de är godare egenskaper än dåliga. Men så är jag också säkerligen partisk, men ändå. Att jag är så granskande och krävande och litar helhjärtat på magkänslan när den säger att jag inte gillar något och sen kan jag efter ett par sekunder också förklara varför och ser en givande utmaning i att lösa problemet och helt enkelt försöka göra saker lite bättre… ja, jag tycker helt enkelt inte att det är så illa ställt med mig på den planen, ändå.

Med det menar jag inte att min negativitet är enbart positiv. Men bara att den fasen inte heller är enbart negativ.

Och annars då? Tja, ja. För ett par helger sedan efter att vi hade åkt ut till Komossa i Oravais där det var dop för Alfreds systerson så ställde vi till med en impulsfest hemma hos oss och bjöd in människor samma dag för att fira villavslutning. Gick på natten ut till Pappersbron och sköt lite raketer och viftade med några tomtebloss, så det är därifrån bilderna i det här inlägget härstammar. Drog sen vidare till Brando och sjöng karaoke. Fick bl.a. äntligen orsak att jobba vidare på min Cher-imitation! (Oklart även för mig själv om jag menar det lika glättigt som det säkert verkar.)

Har också skrivit en text om The Shaggs för Kulturvis. Överraskande nöjd med den själv med tanke på att jag glömde bort att jag skulle skriva den ända tills Alfred påminde mig igår kväll. Min första instinkt efter ett smärre chockerat panikögonblick var att strunta i det, devil-may-care-igt, men ett par minuter senare greps jag istället av någon slags fan-anamma och kunde nån timme senare publicera texten. Jag är annars en ganska långsam skribent, tar gärna många pauser. Igår hann jag inte och jag trodde inte att jag kunde annat än göra så som jag brukar.

Det här är antagligen bara ett komplett sammanträffande (fast rätta mig nu om jag har fel, alla kännare af människans psyke), men det är faktiskt så att samtidigt som jag börjat fatta att jag uppriktigt och för det mesta skamlöst gillar att jag är kritisk, så har jag också verkat bli betydligt mindre kritisk gentemot mig själv. (Kanske också andra? Jag vet faktiskt inte ännu.)

Jag verkar ha blivit bättre på att vara okej med att jag ibland inte är så jävla bra på saker jag innerst inne skulle vilja vara jävla bra på. Jag KAN researcha och skriva en text jämförelsevist snabbt och känna att jag gjorde ett bra jobb trots att jag också vet att jag kunde ha gjort det bättre — jag efterhandsvåndas inte alls lika mycket på sistone som jag gjort förut. Fan, jag sjöng ju t.o.m. karaoke helt nyligen, flera låtar, och har inte en endaste gång känt att JAG KAN ALDRIG GÅ TILLBAKA TILL BRANDO IGEN. Framsteg!

Om jag bara kunde bli bättre på att gå och lägga mig i tid också så kunde det kanske bli folk av mig än. (Sa pessimisten. Hinner ju ännu sova 7, nästan 8 timmar. Hah!)

konsten att dra ett skämt

dokumentation & situation

För någon dag sen läste min sambo (som är komiker) upp ett skämt han läst och tyckt att haft undermålig leverans. Det var ett ganska standardskämt enligt stilen missuppfattning plus rättelse, ni vet. Men skämtet slutade inte när det kommit fram utan fortsatte traggla ut sig i förtydliganden. Stryk det sista, tyckte han. Jag såg vad han menade, poängen försvann. Jag tyckte också att resten borde kastas om, så att twisten avslutade, istället för inledde.

Om jag var en rolig person skulle jag hitta på ett exempel att förklara och underhålla med, men nu är det inte så det ligger till här va. Vi återkommer till detta senare. I ALLA FALL, komikern höll med om min teori att skämtet vore roligare om det kastades om, och tillade muttrande något om att jag tydligen kan det där jag.

Fortfarande mallig över detta (inre monolog: ”WOW jag är så bra på HUMOR wow wow jag är BÄST”) pratade jag med en man i telefon idag, och han skulle ursprungligen ringa för att prata om något feminismrelaterat. Detta nischades senare till något kretsande kring frisörfältet, men ändå fortfarande relaterat till feminism. Jag vet att det låter som en jättelång åsnebrygga där emellan men jag lovar, det var inte det. Detta hade vi mejlats om.

I alla fall, till grejen hör att jag är 1) säkert en helt duglig person att prata feminism med, men 2) i det stora hela bara en absurd person att prata frisörsaker med. Inte endast utav den orsaken att jag är feminist men inte frisör, utan nämligen för att under senaste cirka 15 åren har jag besökt en frisör två gånger. TVÅ. Det känns därför bara något långsökt och oväntat, fast ämnena är i kombination, om ni fattar vad jag menar.

Nåjo, tyckte detta var lite lustigt och försökte förmedla det som ett skojeri i början av samtalet, oooch… det sket på sig. Alltså ord kan inte uttrycka hur mycket det sket på sig. Full-jävla-ständigt. Min leverans var bedrövlig, alltså bland det sämsta jag nånsin både gjort och hört. Tonfallet befann sig flera mil vid sidan om skämtsam och lika långt ifrån deadpan, så att jag istället lät 1) helt seriös när jag sipprade ut med ungefär ”så jag hoppas det inte är alltför avancerade frågor hehehehee………….” och 2) därmed oroväckande hjärndöd. Som att jag på allvar trodde att han skulle ställa mig frågor om typ hårkvalitet. Att ämnet gått från feminism till frisöreri helt utan sammankoppling. Och som att det fortfarande var helt rimligt för mig att bli kontaktad om detta och till på köpet uttala mig om saken?? Vad skulle min roll vara ens, liksom, att GISSA NÅNTING OM SAXAR?! Herregud. Platt fall. Stackarn i andra änden tycktes bli ganska ställd (fast hanterade det jättetrevligt och proffsigt) och JAG FÖRSTÅR HONOM.

Tvingades bli en av de där som försvarar sig med ”Jag skojade bara”.

Det var allt jag ville skamrapportera.

Högaktningsfullt,
Linnea — bra i teorin, flopp i praktiken.

tummenuppva

P.S. Ni trodde kanske att detta inlägg skulle vara roligare än såhär. Ledsen att göra er besvikna, men jag har också goda nyheter: The joke’s on YOU! HA!

*kastar sig platt mot marken*

flopplistan

opinion & reflektion

20150220

Där är jag då jag låtsas tänka. Fast egentligen dricker jag kaffe och lyssnar på Orlando. (Har alltså kommit igång med feministkalenderutmaning numero uno!) I alla fall, ovidkommande självporträtt hör väl till blogginlägg så de får vara här för att låtsasillustrera något jag tänkt på.

Jag försökte fylla i tyck-om-dig-själv-listan som cirkulerat i bloggosfären på sistone. Jag tyckte den verkade upplyftande och att tanken var god, men likväl gick det så att när jag själv skulle ta mig an den så började jag känna mig obekväm, och inte enbart på ett jantelagiskt sätt.

5 saker jag är bra på / 5 saker jag gillar med min kropp / 5 saker jag är stolt över / 5 saker jag är tacksam för

I den abstrakta tanken tyckte jag detta lät bra men när jag började fundera på konkreta svar till punkten ”5 saker jag är stolt över” så rann bara all pepp ur mig och istället sjönk jag ner i en stirrig apati och tänkte att för någon som mig, som tycks åstadkomma få saker, så börjar det kännas ganska gnatigt att så mycket i livet kretsar kring meriter och bedrifter. Och jag antar att vid det skedet tänkte jag inte ens på den listan längre utan snarare på vårt samhälle överlag, att vi är så prestationsorienterade och att allt verkar kunna mätas i olika skalor av framgång. Samtidigt som vi uppmanar varandra att inte jämföra oss med andra, att vägen till ens egen lycka ligger i en själv och ingen annan, så pågår en tyst men så gott som konstant tävling mellan oss. Vem har det vackraste hemmet, vem tar det tyngsta passet på gymmet, vem har flest följare på valfri social mediasajt, vem äter den trendriktigaste maten, vem jobbar på den coolaste arbetsplatsen, vem har den mest finkulturella smaken, vem reser till de mest exotiska ställena, och vem är mest sig själv och bryr sig minst i att tävla med andra — id est: vem är mest inspirerande för andras självförverkligande?

Jag vet inte, kanske är jag bara en jäkligt olycklig och inkomplett sate till människa, men jag tror faktiskt bara inte på att alla alltid bara tävlar med sig själva, som det brukar påstås. Jag fattar att viss tävlingsinstinkt är hälsosam, men ibland tycker jag att den här attityden är överallt. Jag står förstås inte heller utanför fenomenet. Jag kan t.ex. bli förbannat avundsjuk på människor som är bättre än mig på något jag själv vill vara bra på, och som följd barnsligt sur och knäckt, precis som att det faktiskt påverkade mig och min jäkla prestationsförmåga, det vad andra kan och kan åstadkomma. Jag suckar åt sportevenemang och andra former av tävlingar men nästan varje tisdag går jag på pubquiz och onekligen ligger en stor del av förtjusningen i att vi ibland vinner och aldrig hittills varit sämst, vilket definitivt snabbt skulle radera mycket av det roliga. Med andra ord är det absolut prestationsorienterat, det med.

Det är så sällan vi nämner misslyckanden och brister på ett rent sakligt, bekräftande plan. Vi ser ofta negativa aspekter omtalas på nätet men få gånger handlar det om våra egna tillkortakommanden, och jag tänker att som med det mesta annat så skulle det bara vara skönt med lite balans. Så inspirerad av en annan bloggtrendande lista, inte-listan, så kommer här en lista på saker jag har missat, aldrig gjort, inte kan, eller bara fan är en generell flopp på.

Jag har aldrig ätit sushi. Jag har aldrig åkt snowboard. Jag har inte sluppit in till den fotoutbildning jag sökt till två gånger. Jag har aldrig haft en konkret ”dröm” eller något ”mål i livet”. Jag är urusel på att fullfölja mina egna påbörjade projekt. Jag har sjukt låg stressnivå och blir knäpp direkt jag har fler än cirka tre saker som måste göras framför mig. Jag har inte tagit studenten. Jag har hoppat av fyra utbildningar. Jag kan knappt simma. Jag är sämre på finska än jag vågar erkänna. Jag mesar ur och tackar nej till de flesta möjligheter som öppnar sig, till stor del p.g.a. rädsla att göra bort mig. Jag är inte bra på att dansa eller att härma rörelser. Jag får ibland slängar av socialfobi med tillhörande svettig panikkänsla. Jag är pinsamt bedrövlig på att komma igång med hushållsarbete. Jag är slarvig och stökig. Jag har inte läst Fittstim. Jag har inte sett en endaste Indiana Jones-, Rocky- eller Back to the Future-film. Jag har inte heller sett The Dark Knight, Fight Club eller Brokeback Monuntain. Jag kan emellanåt rodna utav någon idiotisk pissorsak och känslan får mig bara att rodna ännu mer. Jag vet ungefär ingenting om historia, allt blir bara en sörja i mitt huvud. Jag vet ännu inte vad jag vill bli då jag blir stor. Jag har ganska många dåliga idéer, det här kan eventuellt ha varit en av dem… Men ääääh, sak samma. Ni vet kanske lite mer om mig nu, bara, och det är nog inte hela världen att informationen inte var sådan jag skulle placera i kategorin ”saker jag är stolt över”. Nä, orka prestera liksom, säger jag. Och det är väl en till sak: Jag är ganska loj också.