annat nytt på lampfronten

inspiration & kreation

Hade en överloppslampa som jag gillat formen på men tyckt att varit trist i färgen. Den var aningen mässingtonat silvrig, och nu hade det blivit alldeles självklart att den skulle göra sig bättre i en helt annan nyans. Grönt, beslöt jag i konsultation med min sambo.

20180717_lampa

Så jag putsade den med helt vanligt nagellacksborttagningsmedel (man tager vad man haver), och då lossnade det bruna mässingstonade och den blev nittiotaligt silvrig som nån lavalampfot. Den färgen ser ni här ovanför.

Jag tejpade den runt halsen och inuti skärmen för att skydda de områden som inte skulle få färg på sig. Sen gick jag ner i källaren med min gröna sprejburk, skakade den i tre minuter och började spreja lampskärmen som jag ställt att stå upp-och-ner. Och sprejade. I den halvdunkla belysningen sprejade jag faktiskt så mycket att det blev alldeles rinnigt och ojämnt.

Rookie mistake.

Följande dag putsade jag bort all färg igen. Med nagellacksborttagningsmedel. Tog sin tid men jag bara orkade inte gå till järnvaruhandeln nedför gatan och köpa aceton.

Sen började jag om. Sprejade ett tunt lager, lät det torka. Sprejade ett till, lät det torka. Och sen efter det tredje lagret, då var den klar och jag nöjd.

Som så ofta var det sköldpaddan som vann detta lopp.

20180719_lampaklar

Kolla så fin den blev! Älskar den gröna nyansen, fatta att det finns EN (1!) grön färg i sprejfärghyllan på Prisma och att den är så här fin. Det behövs ju inga fler då, trots att jag trodde att denna skulle vara för ljus för min smak. Gillar också hur fint den gör sig mot den något kopparfärgade halsen. Och den mjuka formen i den yttre delen av skärmen kom fram mycket bättre, innan hade jag nog beskrivit den som ganska rak. Nu ser jag ju att den är kurvig och rund.

Honestly quite pleased, summerar jag eftersom att vi på sistone fastnat för brittisk reality-tv om inredning på Netflix. She was chuffed, she absolutely adored it, säger narratorn med myspysighet hen tagit i från tårna med. Actually rather delightful, tänker ni. För ni hänger med i referensen till den typiska jargongen i programmet oavsett om ni sett det eller inte, så enastående är ni.

Så det är mitt simpla DIY-tips åt er: Spreja trist lampa i en käck färg. I flera tunna lager.

Har nu också fixat ännu en till lampa hit hemma (mycket belysning på sistone), har efter nån veckas sökande äntligen fått tag på en sån där takfläkt med rottinginslag. Tycker de är fina men är osäker till lampkuporna, eventuellt får den vara utan. Eller kanske nån som läser detta har tips om var man kan köpa skärmar med gängor? Sådana man skruvar fast alltså. Hur som helst, den ska vi hämta idag och förhoppningsvis hängas upp i sovrummet. Den allra senaste inredningsdillen är att skarva gardiner, det fantiserar jag om som bäst. När man hittar fina på loppis men de är för korta, det är ju så sjukt störande. Måste finnas ett sätt att lösa det, särskilt om man låtsas att det är lite sådär frikonstnärligt boho-chic. Ja ja. Ett senare inlägg.

Annonser

sjätte i sjätte

dokumentation & situation

Jag vet, jag vet, ingen märker, men jag då? JAG då! Jag märker. Jag märker att jag har varit frånvarande från bloggen. Och jag vill säga att jag verkligen måste sluta tänka att ”Åh nu ska jag blogga varje dag!”, exempelvis för att det är en ny månad och jag råkar blogga under den första dagen utav den. Det är liksom en garanti på att det kommer bajsa på sig att tänka så.

Men nog skulle det vara kul att vara mer regelbunden i detta. Fast sen undrar jag om jag någonsin varit. Kan jag? Skulle jag vara lite mer utmaningsinriktad skulle jag säkert.

Vi tar och friblajar lite på det då.

20180605_141645

Jag har utökat min spegelsamling med denna mjuka rektangel. Vill göra en spegelvägg i kontorsalkoven — det rum som skymtar bakom trägardinen — sen då vi fixar upp det rummet. Började på för en tid sedan på med att bända loss träpanelen från väggen. Kikade bakom, och vad såg jag där? Lite olika saker faktiskt men definitivt ingen väggskiva! En sån finns alltså bara på övre halvan av väggen. Tryckte med ett gulp tillbaka panelen igen.

Annat jag samlat på mig: Vagel i ögat! Det är inte så roligt. Tycker också att mina tanttårar är riktigt överfåniga i år, gråter onödigt ofta som en dåre och får rödsprängda ögon då jag vistas utomhus. Misstänker pollenallergi. Har aldrig reagerat förr, men har förstått att pollenmängdssituationen detta år är som något hämtat rakt ur Uppenbarelseboken.

20180605_155014

Har börjat måla på en tavla och är inte jättebra på det, men det känns bra att göra det ändå. Märker däremot att akryl inte är rätt medium för den, borde ha oljefärg. Men skulle inte stå med den konstanta terpentinlukten här hemma. Och egentligen passar kanske akryl (som torkar tusen gånger snabbare) bättre, då har jag orsak att måla snabbt och slarvigt. Tycker jag alltid målar lite bättre om jag exempelvis är en gnutta arg. Vågar liksom ta i då och det syns direkt på penseldragen, att det inte är nåt mjäkigt fjuttande och totalt transparenta försök att vara ”fint”.

Men nu ska jag inte måla upp (eheh) mina måleriinsikter alltför extravagant. Kan ju hända det här jag gör nu blir skitfult hur som helst. Det mesta jag målar brukar bli det! =) =) =)

20180605_161312

Jag har den senaste tiden gått och angstat upp mig över att jag inte bestämt när jag ska återvända till jobbet, och ännu mindre pratat med min arbetsgivare om saken. Det är riktigt typiskt mig att inte få såna saker gjorda — först känns de så avlägsna och obrådskande och sen finns det liksom ett pikulitet minifönster som jag borde pricka innan hjärnan säger: NEJ. Du missade. Nu har du gjort bort dig. GÅ OCH GÖM DIG. HÅLL DIG UNDAN.

Och lite så hade det ju gått denna gång. Upp med handen alla som är överraskade! Och så hugger vi av dem i luften med en vass sabel, ty det är så vi straffar lögnare. Ni visste precis hur det hade gått.

Det hjälpte förstås inte heller att all denna ledighet bara rusat förbi, som ett pulveriserat men fortfarande jävligt snabbt jetplan mellan mina fingrar.

Men nu! Nu är det bestämt att jag ska stanna hemma i ytterligare några månader. Faktiskt en enorm lättnad, lite nervöst också, men mest skönt. Vill inte vara hemifrån eller Blendifrån ännu, inte varje dag från nio till fem. Vill också GÖRA saker! Allt det där jag tänkt, eller åtminstone nåt av det.

20180605_182034

Blenda blir åtta månader imorgon och igår lärde hon sig att sätta sig upp helt själv. Både på rumpan och på knäna sitter hon nu och håller sig förnöjt sysselsatt med att inventera leksakslådan. Hon har sedan tidigare börjat ställa sig upp mot möbler (och därmed påbörjat en samling utav bulor i huvudet, får en misstänka) och ålar omkring ganska snabbt nu, men kryper inte. Och jag har FORTFARANDE inte, snart ett år efter att vi flyttade in, sorterat klart bokhyllan. Ja ja.

På tal om den hyllan: En del har varit nyfikna på den och den är ju alltså en gammal Ikea-hylla som utgått ur sortimentet. Metallstommen var silvergrå tidigare och möbeln rätt ful men jag sprejade stommen svart för nåt år sen och plötsligt fick vi flera komplimanger för helheten. Hur som helst, nu har den återvänt i nya färger → Enetri. Känner att det är min plikt att informera. Om nån ville ha! Varsågoda i så fall! I övriga fall MEN FÖRLÅT DÅ!

om ett trepersonerskök

inspiration & kreation

20180601_koeket

Köksbordet — som jag för en tid sen målade grönt med sån stor motgång att jag blev så arg att jag numera HATAR gröna bord och köpte en dyr vaxduk från Finlayson att gömma helvetet under — har fått genomgå ännu en makeover. Blenda utvecklade ovanan att dra i duken och det var inte jättebehändigt. Spatserade bestämt ner till järnvaruhandeln nerför gatan igår och hämtade svart blank målarfärg.

Idag förde jag upp köksstolarna (såna där Fanett-liknande) upp på vinden och tog istället ner mina två gamla som jag haft i över tio år. Mörkbruna med säten klädda med solblekta medaljongmönster i guld mot en tidigare mörklila bakgrund. Lite spartanskt att bara ha två stolar i vuxen storlek i köket men samtidigt är vi ju sällan fler än så här så hakuna matata.

Medaljongtyget kändes inte så aktuellt längre så jag ville förstås klä om sitsarna. Bläddrade igenom min tygsamling och hittade detta:

20180601_tyget

Som jag nu märker att är lite suddigt på denna bild men jaja. Är så nyfiken på varifrån mönstret härstammar! Tycker det ser ut att vara baserat på någon gammal väv eller rya. Det för mina tankar till den där urfinska som Gallén-Kallela ofta hade i bakgrunden på sina målningar.

Och plötsligt känns köket lite trevligare igen! Drömmer förstås om att renovera hela alltihopa (köksskåpen i gulnat, mörknat trä har då verkligen sett sina fräschare dagar) men i väntan på att det ska bli mer rimligt för ekonomin och hela livssituationen så sparar jag bilder, inspiration och en del insikter på Pinterest och nöjer mig med småfix.

hej / hej

inspiration & kreation

Inför mors dag hade Alfred fixat fingerfärg och kartong. Han avslöjade på förhand vad han hade på gång, eftersom han gissat att jag kanske ville vara med och pyssla. Det ville jag! Själv hade jag faktiskt redan anat (och hoppats!) att det var precis nåt sånt här han planerat.

20180515_tamburhand

Det var inte jättelätt att få en sjumåning att förstå vad vi hade föreställt oss, så det var bara på plus att ha ett större antal vuxna händer tillgängliga… och pappersark också, för den delen. Till slut lyckades det ändå ganska bra tycker jag. Ett morsdagskort! Mitt första!

Hängde upp handavtrycket på tambursväggen i eftermiddags och tycker att det känns passande och glatt där, som en liten Blendahälsning då man kommer och går. ”Hej” var ju också hennes första ord. Hej hej!


Just som jag hade skrivit klart det här inlägget så läste jag en kommentar, fast inte riktad åt mig då, angående huruvida folk bara vill läsa om yta (trender, inredning och sånt) i bloggar. Och nog är det märkligt — fast denna diskussion är en som titt som tätt bubblar upp i bloggosfären och fast jag varje gång slår fast att DEN ÄR DYNGA (nej, bloggosfären är inte ytligare än resten av världen), så märker jag ju också att den lyfter fram nån rädsla som ständigt tycks dölja sig där långt bak i ryggraden.

Går på dravlet varje gång och glömmer för ett ögonblick dagboksaspekten av bloggandet, fast det alltid varit det (eller i alla fall den känslan) som utgjort grunden för mig. Jag ifrågasätter ungefär, men vilken nytta har folk av detta inlägg? Vad tillför det andra, på vilket vis är det inte bara ännu en instagrammad hotellfrukost?

Ska folk tycka att jag är ytlig nu? Saknar jag djup nu? Ja kanske. Skulle gråta över det men min brunn är helt enkelt bara för grund tihi.

nya rackartyg

inspiration & kreation

Nån kanske minns att jag under min sena höggraviditet började på med ett lapptäcke? I alla fall gjorde Anna-Karin det för evigheter sen i frågestundsinlägget, då hon undrade om jag fortsatt med den! Alltså tja, nja, njä. Tog mig verkligen vatten över huvudet där. Den är långt ifrån klar.

Har inte rört den på flera månader och kan inte skylla allt på svullna klumpfingrar och andra krämpor. Jag tror att jag också är för mycket av en otålig nybörjare för en så avancerad modell, d.v.s. trianglar som jag helst vill att ska passa precis, söm i söm. Tappade motivationen då jag insåg hur SABLA krångligt det var! Jag har bara inte en sådan nogrannhet. Men hoppas jag kan få! Gäller att öva, antar jag.

20180424_selmatyger

För jag är förstås fast besluten vid att fortsätta lappa vidare. Så nu har jag en förhoppningsvis betydligt enklare modell i tankarna, som ska bli lite slumpmässig. Då gör det inte så mycket om sömmarna går lite hipp som happ.

Jag har samlat på mig en ordentlig mängd olika tygbitar och idag inventerade jag hela högen för att välja och vraka bland dem. Spridde ut de jag tyckte kändes lämpliga på sängen för att få någon slags överblick. Nu ser jag t.ex. att det är ganska mycket rosa där fast jag egentligen ville att den röda tråden skulle vara gult. Hmm, hmm.

Tror vi säger så här: To be continued!

av alltets stora kraft

inspiration & kreation

alltetskraftaffisch

De stunder jag hinner så sitter denna sömniga gräsänka här och flyttar omkring bokstäver. Började jobba på en affisch under gårkvällen och glömde bort tiden, men jag tror det var behövligt. Att få uppslukas av något en stund, ni vet, som jag nyligen pratade om att jag saknade. Det är okej att vara trött och hålögd då.

Men tillbaka till affischen: Gillar den där raden (ur Edith Södergrans diktsamling Septemberlyran) så mycket att jag tänkt att jag nog vill ha den på väggen någonstans. Det finns något upplyftande och ändå humbling i citatet, tycker jag. (Hur fasen säger man ”humbling” på svenska?) Vi är så små men ändå del av ett oändligt universum. Jag påminns om att våra inre speglar det. Septemberlyran utkom för hundra år sedan, citatet är ett sekel gammalt, men ligger verkligen så i tiden även nu, tycker jag. Det är förstås ett sånt som alltid gäller, men jag tänker på girl power och feminism och suffragetterna och kampen och att det den här tiden på året dessutom alldeles snart är åttonde mars.

Jag leker med tanken att sätta igång en webbshopp. Har så många diffusa hum om tygkassar, affischer, vykort m.m., som jag gärna skulle testa mig på. Men jag måste kanske ge mig en ordentlig orsak, ”bara för att” verkar inte räcka så långt nu för tiden. Känner framför allt att jag borde tvinga mig själv att vara mer kreativ under föräldraledigheten, nu när ljuset börjat återvända dessutom och snart våren med. Tänker framför allt då på hur oerhört jävla deprimerad och förbittrad jag kommer vara sen nästa höst och vinter om jag inte gjorde något mer av den här tiden…!! Wääh. Har inte på många år haft ett såhär bra tillfälle att lajva lite konstnärsliv, vet ni. Kanske dags för en CARPE DIEM-affisch, va? Ha ha.

Sånt tänker jag på ikväll och imorgon är det mars, ifall nån missat det, och jag har en fras i huvudet som jag tänkt många år förut. Fast nu tänker jag att jag kanske får ta och göra ett riktigt motto utav det: Framåt marsch.

dripp dropp

inspiration & kreation

nyabrygddroppar

Häromnatten fick min blogg igen en liten makeover. Det började med bilden ni ser ovanför, en remix på bloggens blomsterlogo som hängt med i ett par år. Ville ha något kraftigare än den förra versionen och sen när grafiken var fixad gick jag vidare till layouten. Sen glömde jag bort tiden tills det faktiskt blev morgon och båda mina ögonvitor bar följande dag en vacker nyans av grällt laxrosa. Det är lyckligtvis en look jag kommer undan med i och med att jag har en tioveckorsbebis! (Att hon hade absolut inget att göra med saken är irrelevant.)

Det finns ju faktiskt goda skäl till varför folk överlag verkar störa sig på bloggar där inläggen inte dyker upp i helhet på framsidan, utan så att man istället måste klicka sig vidare till var och ett för sig för att läsa dem — nämligen att det ÄR störande. Det inser jag fast jag sällan själv läser bloggar på det viset, istället klickar jag ju oftast på inläggslänkar på Facebook och Bloglovin’. Men jag skulle knappast ha upptäckt bloggarna jag följer via de sajterna om bloggarnas innehåll inte gick att skrolla igenom på sina framsidor. Så nä, det fick gå fetbort.

På tal om det så ska jag försöka ta itu med min länklista inom de närmsta dagarna. Förr i tiden i bloggarnas begynnelse och även när folk istället hade hemsidor istället så var sådana en absolut självklarhet och fortfarande känner jag mig lite egennyttig då jag inte har en i skick, som nu. Jag tror att den där gemenskapskänslan var mer närvarande då när inte alla var konstant uppkopplade och att blogga/ha hemsida var mer av ett aktivt val än vad det är i dag. Då på tiden så var ”att blogga” något som band en samman med andra, det var liksom något som lite kännetecknade ens personlighet och intressen. Nu säger det väldigt lite om en, att man bloggar. ”Jaha, om vad?” är följdfrågan som ingen ställde förr. I alla fall, det hörde liksom till att med små medel som att hålla koll på länklistan understöda ”the sense of community” då, att vara En God Granne, som att vi faktiskt var ett litet samhälle.

Annat som var vanligt på den gamla goda hemsidetiden var webbringar. Typ klubbar som man kunde gå med i och så satte man ett script på ens hemsida som visade någon (ofta ganska ful) grafik med ett fåtal länkar, typ till webbringens infosida men också till följande/föregående/slumpad hemsida i ringen. Saknar dem ibland. Hoppas både de och länklistor gör comeback år 2018. Som om det var 1998! Låter det inte som att det skulle ligga i tiden, va?

1998 då jag, för övrigt, såg ut så här:

1998_saengsjaelvis

Snygga bryn, Linnea. 😍

Annat som var inne 1998: Sarkasm!!

djungelspräckligt

inspiration & kreation

20171022_kruka

Har på sistone haft många idéer och planer som tävlat om min tid och fokus, så många att det är svårt att hinna eller orka med dem i den takt jag skulle önska fast de flesta är små. Det kliar i fingrarna nästan konstant och jag gillar att det är på det sättet, att jag har ett litet lager med påhitt att rota bland när jag känner att det kunde vara dags. Eller jag försöker se det på det viset istället för att bli frustrerad på att jag så sällan hinner eller orkar. Försöker. Det underlättar förstås att jag är ledig, också.

En sak jag gjort är att jag sprätte lite akrylfärg på en svart kruka. En sån där typisk grej som går i ett nafs bara man sätter igång, men utav någon orsak så förmår man inte sätta igång fast man vill och i flera veckor tänker man åh det vill jag göra. Den där rövsparken jag behövde var att hitta en växt för krukan.

20171022_rundkalatea

Hade inte tänkt köpa fler växter men att närma sig reahyllan på blombutiken kan verkligen väcka ha-begäret till liv. Allt som oftast hittar jag något där som är extra svår att säga nej till, som denna ståtliga rundkalatea, Calathea orbifolia. Föll pladask för de maffiga, runda, randiga bladen. (Förstås — det är ju som välkänt stora grönväxter som gäller.)

I alla fall, inköpet sporrade mig att plocka fram pensel, akrylfärger samt kraftpapper för att skydda golvet. Sen satte jag igång.

20171022_spraeckel

Gult, ljusgrönt och en mörkare turkos är färgerna jag använde. Tycker det blev ganska tjusigt, nästan som nån slags mineral eller äggskal eller handgjort papper.

En annan kruka som jag (och Alfred) gett en makeover ser ni förresten här, och bananträdet i den var för övrigt fyndad på samma reahylla. Och nu vill jag pynta fler krukor. Typ genast! Hmm, vad blir nästa teknik?

klädkollektion & kroppsbild

inspiration & kreation

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

stoppa skvallerpressarna

inspiration & kreation

AF_sidhuvud

Kikar bara blixtsnabbt förbi för att dela nyheten att Alfred har startat en (ny) blogg som han gett namnet Alfrednativa fakta. Den kan ni gärna besöka! Jag tyckte (liksom de flesta gör, antar jag?) att ett sådant bloggnamn lät som titeln på en måttligt vansinnig och sensationalistisk foliehattstidning, så då gjorde jag ett sidhuvud åt honom inspirerad av det och Daily Prophet-sidorna i Harry Potter-filmerna. Någon dag kan jag kanske avslöja vilket maniskt Hänt Extra-blaj artikeltexterna innehåller, eller så låter vi Alfred göra det. Vem vet! Ni får helt enkelt hålla utkik på bägge sajter.

sevendays.fi/alfred