Tagg: pyssel

tillbaka till cirka nittonhundranittiotvå med en blick mot framtiden

paintbrushselfportrait

Ett porträtt som jag trodde att varit försvunnet (förutom kanske på nån omärkt och svårhittad — och nu för tiden: svårläst — diskett nånstans) hade dykt upp här hem-hemma. Det gjorde jag på en PC pappa hade lånat hem, alltså innan vi hade en egen dator här hemma, som han skulle jobba på men som jag också lekte på och bland annat gjorde ett självporträtt av mitt framtida jag. I Paintbrush såklart, vad annat! (För nostalgiska nördar: På typ en 386:a med Windows 3.0, antagligen, eller däromkring.) Nu ser jag ju inte riktigt ut så som visionerat men den bleka hyn och den några nyanser mörkare håret stämmer ju finfint. Samt förstås att ögonen är på något olika höjd. Visst inger denna bild er mer stort förtroende för mig inom min yrkesroll som porträttbildsredigerare? Jepp jepp, jag skulle tro det.

tillbaka till blomsterhattarna

20140115_blomsterhatt

Jag berättade ju om blomsterhattsidén förra veckan, och nu är den förverkligad! Gjorde klart kransen igår kväll och jodå, den går att bära både ovanpå hatt och direkt på huvud.

Gjorde också mitt första Instagram-filmklipp.

Inte speciellt spännande, tänkte inte ens på att ljud också kommer med (tänkte automatiskt bara gif-animering) så den blev väldigt tystlåten men försökte väga upp med ett kort ‘tadaa’ på slutet. Orsaken till att jag låter som ett bräckligt litet spökbarn är att jag med ens blev hemskt självmedveten och började således känna mig fånig och osäker då jag öppnade munnen och försökte få ut ett läte, vilket visade sig vara svårt. (Upplever förresten ibland det motsatta — typ när jag ska säga hejdå till affärsbiträden så tar jag i lite extra för att inte bara semi-oartigt mummelviska, och då blir det TACKHEJ!!! på dubbelt högre decibel än vad som vore en normal volym. Brukar också kännas halvdumt.)

Ganska många blommor lämnade över så jag tänkte att jag skulle göra en andra krans också. Funderar att dess öde i så fall kunde vara en utlottning, har aldrig haft någon sådan förut. Har däremot sett ganska många av dem i bloggosfären på sistone — hoppas det är nya bloggtrenden för 2014. Både roligt och fint ju!

i växtriket

20140110_plantor20140111_blommor

Under gårdagen inhandlades en hel del blommor, både levande (krukväxter) och odödliga (tygblommor). De sistnämnda ska ompysslas till accessoarer, de två andra har jag ikväll pysslat om på det viset att jag planterade om dem, den mindre i en konservburk och den större i en hink. Att beskriva det som en akt där jag ”pysslat om” är dock lite vilseledande, åtminstone för den ena plantans del — lyckades ställa ner den jordfyllda hinken på klätterväxtens ena, öh, extension (?!) så att stjälken gick av. Grattis.

Pysseltanken med tygblommorna är någon slags krans en eventuellt kan endera bära direkt på huvudet, eller — och denna användning klassar jag som allra helst — trä på valfri hatt, som något av ett hommage till alla blomsterhattstanter. (Vilket trendord det förresten blivit sen Philip Teirs försvarstal i Helsingin Sanomat. Och med all rätt, förstås.) Köpte en sliten hatt för ett par månader sedan, den saknar kullband (visst heter det så?) och jag har innan tänkt att pynta med åtminstone någon blomma där, men nu, inspirerad av allt blomhattstantsprat, känner jag mig frestad att testa go all in med blommor varvet runt. Det visar sig. Uppföljarinlägg… följer… upp… då jag kommit så långt. Tygblommor brukar ju annars vara hutlöst dyra men på SPR-loppiset fanns en stor korg fylld med ljusmanchetter för 0,10€ styck. Mycket förträffligt!

I övrigt är jag precis lika överjävligt trött denna lördagskväll som om den vore vilken vardagskväll som helst. Känner mig förrådd och malträterad. Hur gör folk? Hur hålls ni pigga? Varför får ni grejer gjorda? Varifrån kommer er energi? Vem har ni sålt era själar till och hur kan jag kontakta Hin?

2 kommentarer

urtica dioica

Maggie kom med en iakttagelse ur mitt förra inlägg som fick mig att skratta högt och känna mig som en betydligt större nöt än vad jag trodde att jag var. Jag hade citationstecken-förklarat-citationstecken en bukett med nässlor på min säng med orden ”skannade bl.a. nässlorna — har alltså inte som vana att plocka buketter med sådana för att förvara på min säng” och som en påminnelse om att andra personer existerar utanför min hjärna och att personerna utanför kan vara rimliga sådana, till skillnad från mig i den där stunden, så säger Maggie, mycket riktigt, ”Som om nässelbuketter på sängen är det konstiga, inte det att du skanna nässlor!”. Haha. HAHA. Fan. Point taken, att skanna nässlor hör eventuellt inte till folks standardhobbyer heller, antar jag.

Men t.ex. sådär kan det se ut då en gjort det i alla fall.

Tänker att det är ganska lustigt hur en bara pysslar på med sitt eget och det känns så vanligt och självklart för en själv att tanken att det inte skulle vara likadant för alla andra slår en inte alls. Att det är något främmande med att plocka nässlor och sätta dem på sängen, det kan jag se, men att jag gjort det för att skanna dem tycker jag förklarar situationen fullständigt. Eh, det kanske är ungefär så de där personerna i foliehattar också känner…? Typ ”Det må vara lite märkligt att jag klätt in mitt huvud i aluminiumfolie men jag menar hallå, kan du läsa mina tankar nu va? Nä precis.”

4 kommentarer

evighetsblomster

En tid har jag letat tygblommor i en inte-för-stor storlek, i en varken för-pastellig eller för-neonig nyans, och helst inte heller i en allt-för-dyr prisklass förstås — summa summarum: inte-alls-lättfixat. Har länge väntat på att få testa på ett visst pyssel i några månader, så omöjligt har det visat sig att få tag på en handfull med lämpliga blommor. Men skam, som de säger (med märklig grammatisk meningsbyggnad), den som ger sig.

20130424_evighetsblomster_001
Blomsterrabatt

Jag hittade äntligen en lämplig bukett med en del av dess eternellliknande blommor i en hallonrosa nyans, vilka jag rensade bort ur buketten för att använda dem till något annat.

20130424_evighetsblomster_002
Blomsterkrona

Jag hade nämligen redan ett tunt och intetsägande metalldiadem som jag sett fram emot att få pynta så att det för evigt ska blomma. Och nu gör det så! Med hjälp av nål och tråd och till sist några klickar lim för att försegla hela alltihopa.

5 kommentarer

klipp och klistra

dakotakristen

Japp. Det är Dakota Fanning och Kristen Stewart. Jag kände mig ganska löjlig då jag gjorde det här, men jag behövde en bild på två bästisar till min Vänskap deluxe-text på Blemma.

Jag har på sistone verkligen fastnat för kollage-pysslandet, just för Blemma. Det är avslappnande och kul också att ”skapa något”, även om det förstås inte är från scratch. Sånt gör jag aldrig till min egen blogg, jag fotar ju mest då, men på Blemma så känns det dumt att posta en massa personliga fotografier. Så då brukar jag istället försöka fixa såna här kollage, och det är ganska nytt för mig att alstra något endast i illustrativt dekorationssyfte, utan att ha en tanke eller mening bakom djupare än ”det måste passa artikeln”. När jag utbildade mig till bildartesan ville våra lärare hemskt gärna att man skulle berätta något med det man gjorde, alltså, det räckte sällan att liksom måla en tulpan för att ”tulpaner är fina ju”, typ. Det där blev jag ganska trött på ett flertal gånger under tiden jag gick i den skolan men i efterhand har det hängt kvar. Jag är sällan intresserad av konst om tankearbetet bakom känns ofullbordat eller slarvigt — inte att förväxlas med enkelt, jag tycker tvärtom ofta mycket om enkla och spontana idéer. Jag uppskattar estetik förstås, och jag kan se en målning av en fin tulpan och tänka ”Wow, fin tulpanmålning!”, men där tar nog mitt engagemang slut. (Om inte tekniken är jättejättehäftig, då beundrar jag det en stund.)

I alla fall, det är skönt att släppa allt det där nu som då, att bara göra nånting och slippa alla krav på att man ska berätta något genom bilden, och även den där prestationsångesten över att den skulle behöva vara så fruktansvärt bra. Den ska inte stå själv, den ska ju bara illustrera en artikel, och då är det helt andra regler som gäller och det är hur kul som helst för mig. Plötsligt känns det helt okej ändå att klippa in bilder på tonåriga aktriser och använda en pigg och ljus färgskala, för det har liksom inget med mig att göra egentligen. Skönt!

På tal om konst och sånt här så finns en intervju med min kompis och Blemma-medarbetare Ida-Lina på Hufvudstadsbladet, läs! Och så ska man förstås läsa Blemma också, om man inte redan har. Vi är inne i en publiceringsvecka där nu, så fastän man har kikat in innan så kan det finnas nya grejer där. Jeppjepp.

4 kommentarer

vad är motsatsen till konvalescent?

Känner mig dum för att jag för en gångs skull inte haft en hemmasittarhelg och ändå har jag inget att show for it. Jag & Jim har t.ex. hälsat på hos Franks och Carlas där jag drack en margarita som var så stark att jag blev lullig trots min ljusgråa månad (under en sån är gränsen en drink, alltså). Vi har träffat Anna på D.O.M. och hängt där i flera timmar. Och fotografisk dokumentation på detta? Nada. Så här är istället ett kollage jag gjorde för Blemma ganska nyligen, med tema framtid:

siaframtiden

Angående framtidssiande så spår jag att min närmaste framtid kommer tillbringas liggande på soffan och/eller i sängen, har nämligen stegring på 37,4°C och ont i halsen, m.m. Yaaaaaaay, säger jag på Jeff Wingerska.

Inga kommentarer