Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged rasism

Choose another tag?

Läser att Finland avvisar sjubarnsfamilj till Irak och det är svårt att förstå att vi låtit oss själva sjunka så lågt, att vi sänder tillbaka hela familjer där äldsta barnet rapporteras vara fjorton år gammalt. Det är omöjligt att acceptera, det är bara fel. Alla med ett uns medmänsklighet fattar att det är det. Sådant måste gå att lösa. Om vi absolut definitivt garanterat inte kan ta emot alla asylsökande, så är det precis exakt prick de sökande som är barn som måste få stanna. Och deras föräldrar om de fortfarande är vid liv.

Sedan gör jag misstaget att kolla kommentarerna som artikeln fått på FB. En del tycker som jag, att det är hemskt och grymt och inhumant. Någon nämner att rasisterna har härjat så mycket om att det bara är män som anländer som flyktingar här, och var är då barnen som är i behov av hjälp, eller kvinnorna? Nå, här är de då. Och de förvisas. I ett par kommentarer tas det upp att nyligen visade undersökningar att färre och färre finländare föds, och att detta oroar en del för att vi behöver hålla upp befolkningsmängden för att landet ska gå runt. Men ändå avvisas personer, hela familjer, härifrån. Nästan som att vissa personer inte dög, tycker ni inte? Och en del i kommentarsfältet får det att låta som att det är okej att det är så.

Den tredje kommentaren säger bl.a. så här: ”Alla har inte rätt till guldkort.

GULDKORT!

Fy satan, hur kan nån inbilla sig att det är ett jävla guldkort att som invandrare och icke-vit få asyl i detta helvetes jävla rasistland där andra kommenterar ”Bra gjort!” och ”Ut med packet!” (PACKET! *kräks*) när EN FAMILJ MED SJU BARN UPP TILL FJORTON ÅRS ÅLDER avvisas och sänds tillbaka till ett krigsdrabbat land? Och där sitter då nån efterkrigstidsfödd, välfärdssamhällsuppvuxen, vithyad ilandssnubbe och jäser och pratar om guldkort.

Ja, låt oss tala om guldkort, vem som har ett och vad som kan klassas som ett. Ska vi på samma gång passa på att försöka kolla upp vem som är mer berättigad ett än vad en del andra är, eller varför inte vem som bara har haft den oförtjänta turen att råka födas med ett själv utan att tyckas fatta det?

Giv mig styrka. Och nånting mot denna äckelkänsla också tack.

20161111_snoe

Värst är ändå rädslan. Eller det måste den vara. Det måste vara värst att tillhöra en av de som vaknade i en värld där de är rädda. Jag läser texter som berättar hur det är, ni har säkert läst dem också. ”Den första gången jag kände skräck som denna var när någon målade en svastika och orden ‘White Power’ på garagedörren till mitt barndomshem”, berättar en kompis i USA. Hon blev lärd att folk som gör sådant är avvikande, och att detta var något som hon måste acceptera, för hur annars skulle hon kunna känna att hon och hennes familj var trygga? Men att fortsätta övertyga sig själv om att ens land i stort sett är aktningsvärt och hyggligt med en del dåliga avvikande har blivit omöjligt, skriver hon.

Ofta cirklar Edmund Burke-citatet på i mitt huvud, “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. Här har människor gjort mer än ingenting, de har med sina röster godkänt allehanda uttalanden som borde ha klassats som oacceptabla. Och så mycket av diskussionen tillägnas detaljer som jag tycker att sist och slutligen är ganska irrelevanta, jag orkar inte över huvud taget käbbla om huruvida Trump är rasist, homofob, sexist, si eller så. Det är vad han säger som är skadligt och att en avsevärd del av det amerikanska folket tillåter det är vad som gör mig så ställd. Och vad detta i sin tur förmedlar, d.v.s. att överallt i världen där det är omöjligt att undkomma USAs inflytande (läs: hela västvärlden i alla fall) sitter nu personer och resonerar ”yttrandefrihet wahwahwah” medan de frodas i sitt gemensamma hat på Flashback, MV-Lehti, eller vad deras länders motsvarighet till sådana sajter än är. Illviljan normaliseras. Men inte bara där, utan också i det offentliga. Uff.

Så hur är det här? Är vi i stort sett hyggliga? Med en del avvikande? Jag vill ju hoppas det men ganska ofta känns det tvärtom.

Oroväckande också att se hur vanligt det är att personer som enligt sig själva ”inte är rasister” inte ändå kan motstå att härja emot när någon påpekar att något någon annan sagt är rasistiskt. Om du inte gillar att det är ”så lätt att stämplas som rasist nu för tiden”, så har jag två tips: 1) Lägg av med att hålla med om rasistiska åsikter. 2) Testat hålla käft nån gång?

Saknar den tiden då människor hade vett att skämmas en gnutta mer för sin inskränkthet.

20160914_blomster

För er som är medlemmar i Finlandssvenska feminister på FB kan detta säkert bli tjatigt, men det är alltså så att häromdagen snubblade jag över en artikel i Hufvudstadsbladet. I den med ifrågasätts, med all rätt, Yles tveksamma val att på tv sända en inhemsk film daterad 1960 med titeln Träskalle och Stumpen som negrer och ingredienser så som blackface — o ja, de annars vita huvudkaraktärerna ska föreställa mörkhyade, hohoho så tokroligt — helt utanför något slags kritiskt eller pedagogiskt sammanhang, istället bara hux flux klockan halv två en torsdagseftermiddag. Peppe Öhman och Jenna Vierinen har också bloggat om saken.

Att skattebetalda public service-Yle tycker att sånt är helt okej tycker jag förstås att är ganska vidrigt. Bättre blir det inte av att kommentarsfälten på diverse sajter föga förvånande går heta eftersom att (vitt) folk inte kan hålla sig ifrån att
1) försvara ”vår kulturhistoria”, som att någon av dem faktiskt har brytt sig ett skit om den här filmen innan nu den här diskussionen uppstod,
2) härja om ”censur”, som att det på riktigt var vad som var på gång här eller som att det ens skulle ha insinuerats att ”filmen bör förbjudas” eller dylikt i artikeln — i vilken det däremot kom fram att mer information kunde tänkas efterlysas i samband med att filmen visas (tips åt censurskrikarna: slå upp ord innan ni använder dem),
3) påstå att filmen ”inte är rasistisk” eftersom att ”det är ju på skoj”/”samhället var annorlunda på 60-talet”, som att det i dag (nyckelord: I DAG, NU, INTE DÅ) gäller som argument,
4) försöka rättfärdiga användningen av n-ordet (vilket förresten alla vet att härstammar från ett annat ord precis som så gott som alla ord i varje språk, sen spelar det ingen roll om ursprunget är från en viss färg eller annan för problemet är hur det används), som att det på riktigt skulle medföra nån form av överhängande hot mot deras livskvalitet ifall att de valde att helt enkelt bara inte använda ordet,
5) gnälla om att ”det var bättre förr”, och detta som vita människor i en diskussion som för helvete berör rasism, som att det på något vis är de (vi) som är utsatta och som att ett sådant påstående inte är fullkomligt jävla perspektivlöst. Alltså det är så vansinnigt taktlöst, vidrigt, inskränkt och oeftertänksamt att jag blir helt ställd.

I Hbl-artikeln så ställs programchefen på Yle1, Pentti Väliahdet, några frågor om deras val att sända filmen. Han berättar bl.a. att ”Då filmen gjordes hade ordet neger ingen rasistisk klang. Det har blivit rasistiskt först senare. […] Filmen är från en tid då det inte fanns några mörkhyade här. Knappast ville man göra narr av någon.

Okej, men det spelar inte riktigt någon roll vad någon ”knappast” avsett eller ej. Huruvida blackface-sminket var ämnat att såra eller ej, kränka en skild individ eller inte, är i slutändan irrelevant för det är förlöjligande hur vi än vrider och vänder på det. Att låtsas att det är annorlunda är att göra sig dummare än vad en är. Träskalle och Stumpen som mörkhyade var utan tvekan ämnade att vara lustiga på ett sätt som inte är respektfullt alls. N-ordet är nedsättande och var så även på 60-talet, att vita människor inte uppfattat någon rasistisk klang i det säger antagligen mer om dem än om ordet. Faktiskt. Men även om det hade varit så att alla människor i hela världen på 60-talet hade varit helt överens om att jamen det är väl helt okej, så lever vi år 2016 nu och n-ordet är fan inte okej för många av oss. Vi måste ta samtiden in i sammanhanget i och med att det är när och var vi lever.

Som Väliahdet själv säger så fanns det knappt några mörkhyade i Finland på den tiden när filmen gjordes — och personligen tror jag att det är en stark orsak till att vi varit/är så slöa med att fatta sådana här saker här i landet. Vi har haft sådan låg invandring att vi inte hängt med, utan istället kunnat fortsätta isolera och distansera oss från andra människor, exotifierat och avpersonifierat folkgrupper till ett klart ”dem” kontra vårt ”vi”, fortsatt att hålla på med sådant som oberoende av avsikt faktiskt är ett normaliserande av rasistiska strukturer.

Sedan säger Väliahdet något som förbryllade mig, nämligen ”Den kan i dag snarare ses som en bild av hur vi själva bunkrat in oss och inte förmått se på världen med öppen blick.

Där låter det ju som att han är helt medveten om problematiken kring detta, att oavsett avsikt så bär filmen de facto rasistiska drag, men väljer likväl att blunda för denna inblick.

Och det här känns som en sådan typisk attityd som vi omges av här i landet. Nu vet jag förstås inte om den stämmer överens med Väliahdets syn på saken, men jag uppfattar ganska ofta i samhället en nonchalant inställning till rasism i vår historia. Ofta betraktas den med ett axelknyck som tycks vilja säga ”Nå det var ju del av vår utveckling, så det är okej då”.

Istället för att se och bekräfta problematiken i historian så klappar vi oss på axeln för att vi kommit längre på vägen. Vi fokuserar på inget annat än att känna oss en aning nöjda med oss själva.

Det här kan lätt gå hand i hand med det säkert vanligaste avfärdandet vi ser även i nutid, alltså ”Inte menades ju någonting illa”, ”Det är bara på skoj”, eller, för all del, ”Men sådär har det ju alltid varit”.

För då vi inte ens kan se allvaret och väsentligheten i att bekräfta att JA det där var rasism och JA det var ett fucking misstag då det gäller 60 år tillbaka i tiden, så är det inte att undra på att det tycks vara så svårt för allmänheten att känna igen rasism och rasistiska strukturer i nutiden heller.

Det är himla lätt att bara rycka på axlarna och tralla vidare inlindad i självbemyndigad rättfärdighet. Men det kan knappast krävas något större geni för att inse att det fasen inte är så simpelt när det gäller vad som är klokt, eller schysst, eller viktigt, eller rätt.

blacklivesmatter

I fredags var det krönikedags och dagen innan skrev jag en som handlade om polisbrutalitet som har ett jäkla otäckt mönster utöver att vara frickin’ polisbrutalitet då — Kvävningen.

Vaknade nästa dag till nyheter om attacken i Nice och det är konstigt och fånigt det där hur det kan kännas som att en plötsligt talar om fel saker då. Lite som att världen har gått vidare men jag har inte hunnit med, utan har trampat ner mig i det förflutnas kvicksand med min #blacklivesmatter-text. Och helvete så jag önskar att det verkligen var så. Att jag tjatade om nånting som världen faktiskt lämnat bakom sig, att vi lever i ett ”post-racial society” så som en del vill påstå för att de är dumma i huvudet.

Men rasism är inte bara bortrövandet av 18 miljoner afrikaner. Rasism är inte bara slaveri och medföljande tortyr, våld och övergrepp som pågick i hundratals år, sträckande genom flera generationer både utav offer och förövare. Rasism är inte bara en hatfylld feg man i Ku Klux Klan-huva och sydstaternas lynchmobbar från sent 1800-tal till sent 1960-tal. Rasism är inte bara vad som hände Emmett Till.

Rasism är här och nu. I hashtaggen #AllLivesMatter som uppenbart provocerad och på-sin-plats-sättande motreaktion till #BlackLivesMatter. I kommentarerna på Svenska Yles intervju med Seinabo Sey. I Soldiers of Odin och i stödet de får av andra otrygga människor. I den där enfaldiga jäveln som indignerat envisas med att kalla chokladbollar ”så som de alltid hetat”. I Sannfinländares regelbundna vidrigheter som vi går med på att de bortförklarar som ”grodor” eller ”skämt”. Och så vidare, och så vidare, och så helvete vidare.

Allt sådant möjliggörs av rasistiska strukturer som är så ingrodda i vår världsbild att inte alla fattar att det är inget annat än smuts. Bara heljävla grotesk och vidrig SMUTS.

Och det är obehagligt, avslöjande och utan tvivel en del av problemet, att så många kan bli så fullkomligt uppslukade av att två sina egna händer, istället för att hjälpa till med att tvätta bort den där smutsen i strukturerna som är runtomkring oss alla.

majgullaxelsson_jagheterintemiriam

”Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjältemod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis varenda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre på väg. Den hade kommit.”

Denna betraktelse finns i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam och i 1950-talet, i Sverige, i perspektiv till andra världskriget. Det kunde lika gärna vara idag, tänker jag, och här, i perspektiv till de faktiskt rätt många ögonblick av svek som vi begått och begår i samtiden. Trygghet är fortfarande tidens viktigaste ord och vi orkar fortfarande inte höra. Alla som befinner sig på flykt gör det för en sak — framtiden. Och vi har så lätt för att bete oss som att då den en gång blev vår så blev den endast vår och inte någon annans, tycka att andra får hitta sin egen framtid, men vi ska ha vår alldeles särskilda framtid tryggt nedpackad i vår ryggmärg, medfödd, och att inte andra har det är, tja, inte vårt problem. Nåmen sidu tittut på dig, privilegium.

Hur som helst, detta är alltså ett boktips! (Vågar jag garantera efter endast ca en fjärdedel in i boken. Den är alltså SÅ BRA redan.)

Jag skriver förresten också om privilegium och lite om en annan bok (Chimamanda Ngozi Adichies Americanah) i fredagens krönika — Sunda, förnuftiga bönder.

Detta kommer knappast som någon överraskning för någon av er som brukar läsa min blogg, men valet i söndags lämnade mig med en jävligt obra känsla. Till exempel då för att sannfinländare som blev invalda i riksdagen blev till antalet trettioåtta. Trettioåtta. Många av dem har tidigare blivit uppmärksammade i medierna. Ett urval:

Juho Eerola gav ett tips efter knivhuggningen vid statsbiblioteket i Jyväskylä som tog plats då en presentation av en bok om extremhögern i Finland hölls. Eerolas tips riktade sig till gärningsmännen och lydde ungefär så att nästa gång de ska försöka slippa in på ett evenemang så ska de inte klä sig som ‘patrioter’, utan istället försöka smälta in bland alla andra besökare. [källa]

Teuvo Hakkarainen har föreslagit att bögar, lesbiska och somalier skulle omplaceras på Åland och så får vi ”se vilken typ av modellsamhälle det då byggs”. [källa] En annan idé var att mörkhyade (även om han inte uttryckte sig i sådana ord) borde sättas på jobb i skogar. [källa] Han tycker att äktenskap är mellan man och kvinna, ”Aatami ja Eeva, ei Aatami ja Eero” [källa], och angående samkönade adoptioner har han gett kommentaren att om två homosexuella personer skaffar barn så blir barnet ”dubbelhomo”. [källa]

Olli Immonen vill tillåta hets mot folkgrupp och anser att islam är intolerant och väldigt primitivt, samt hävdar att muslimer hänger homosexuella, förtrycker och gängvåldtar kvinnor, förföljer judar och älskar Adolf Hitlers Mein Kampf. Inför 2011-års riksdagsval blev han förresten personligt rekommenderad av Jussi Halla-Aho. [källa]

Mika Niikko skrev ett blogginlägg i vilket han låtsades skriva ett brev från immigranten ”Ibrahim” till någon som inte bor i Finland, i vilket hans alter ego skryter om hur han som invandrare utnyttjar finländarna och deras system. [källa + bekräftelse]

Jussi Niinistö citerade med en parafrasering 30-talets nazister i parlamentet. Ni har kanske hört uttrycket ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”? Det härstammar från en pro-nazi-pjäs med namnet Schlageter (vilken f.ö. uppfördes för första gången som en födelsedagspresent till Hitler), men vad Niinistö istället uppgav att får honom att göra sig redo att avfyra sitt vapen var ordet ”parlamentarism”. [källa]

Pentti Oinonen bojkottade presidentbalen för att homosexuella personer också var inbjudna, och sa att om han blir president så ska inga homon dansa på hans fest. [källa]

Maria Tolppanen gjorde nyligen en riksdagskandidatintervju för Vaasan Ikkuna där den sista frågan undrade vad som skulle få henne att jubla på Vasa torg. ”Om där fanns färre invandrare”, är hur hon svarar på den. [källa]

Dessa personer plus 31 andra i samma parti — ett parti som uppenbarligen tillåter gott om plats för den typen av förkastliga åsikter och uttalanden — samlade så många röster att partiet för stunden klassas som Finlands näst största.

Vi nämner ofta nolltolerans då vi pratar om rasism, homofobi, sexism, islamofobi och andra former av förtryck, och jag tänker mer och mer att ”nolltolerans” är inte en påhittad gräns vi har lagt upp för oss själva, utan att det bara är så att det finns en gräns och den går precis vid noll. Endera säger en emot och tar ställning ifrån, eller så gör en ingenting och det är att tolerera. Att tolerera förtrycket är att, om än passivt, ställa sig på dess sida. Nolltoleransgräns överskriden. Eller så gör en något mycket värre: stöttar, berikar och främjar förtrycket, t.ex. genom ens röst i ett val. Det är att aktivt ställa sig på dess sida.

Nolltoleransgräns överskriden.

Det spelar ingen roll om det finns åsikter och ageranden inom den sannfinländska skaran som även jag eventuellt skulle kunna tänkas hålla med om eller rent av uppskatta (som då sannfinländska riksdagsledamoten Arja Juvonen röstade för en könsneutral äktenskapslag), inte när allt tas i beaktande och det bör det väl göras. Min personliga övertygelse är att det går inte att stöda ett parti som Sannfinländarna utan att per automatik sympatisera med hat, fördom och förtryck. Hur skulle någon som är intresserad av att vara en godhjärtad medmänniska ens kunna överväga att understödja ett parti som inkluderar så mycket ondska? Hur mycket säger inte redan det att någon väljer att affiliera sig med dem? Förklara gärna och berätta hur det inte överskrider nolltoleransgränsen också.

Med tanke på att så många av Sannfinländarna tycks hänvisa till yttrandefriheten som argument för att få tala nedvärderande om den ena eller den andra gruppen människor, så måste jag förmoda att de bistår mig samma rätt att tala om dem på liknande sätt, i icke-positiva ordalag. Om inte, så kan jag väl avklara det följande steget på förhand: Kanske det bara är på skoj!

Bild från Library of Congress.

Bild från loc.gov.

Min besökarstatistik sköt tidigare i veckan så i höjden att jag blev helt ställd vad det gäller bloggandet. Nu har det däremot lugnat ner sig, jag har en lååååång väg att falla ner på bloggtoppen tillbaka till mina hemknutar (fast det går snabbt, snart är jag hemma!) och jag känner lite att jag igen börjar ”få tillbaka” min blogg. Det är jätteroligt att det senaste inlägget delades så flitigt, men det känns också ganska nervöst då en inte vet vilken publik som dras till en. De flesta kommentarerna har uttryckt samma förfäran som jag själv kände, och även fast jag visste från innan att jag såklart inte var ensam om att tycka att dylika uttalanden som de jag gav exempel på är förkastliga, så är det likväl betryggande att få besked om det svart på vitt och direkt. Tack för alla kommentarer!

Jag hade själv snubblat in på den där tumblr-sajten för en tid sen och i efterhand önskar jag att jag hade gjort det där inlägget innan valet, inte för att det nödvändigtvis hade förändrat något i det stora hela, men det hade för min egen del känts som att jag hade haft större chans att påverka, istället för att hur som helst vara ute för sent. En del av valresultaten i Europa var som välkänt obeskrivligt bedrövande. En klen tröst är att det kommer flera val.

De flesta har väl läst att endast 40,9% av finländarna röstade i EU-valet. Jag är verkligen inte rätt person att peka med något moralfinger för jag har själv varit röstberättigad i tolv år och ändå har jag inte tagit den rätten i bruk förrän under de senaste få åren. Jag känner väl till den där osäkerheten som lätt övergår till apati. Att inte vara det minsta insatt och därför inte orka engagera sig, eftersom det känns som att det är mycket en borde plöja igenom för att få ens en gnutta hum om situationen. Jag är bekant med känslan att ens röst drunknar i havet i röster och att den inte gör någon skillnad, och jag vet att den känslan är övertygande även om den är falsk. Jag har också alltid tidigare litat på det finländska folket, tagit för givet att de reder upp allt, att de fattar, vet och fixar så att vårt land vårt land vårt fosterland fortsätter att växa rakt och öppet i ryggrad och i sinne. Sen hände något som väckte min oro, nämligen att ett visst parti verkade dyka upp från ingenstans och dessutom växte i popularitet. Det är knappast någon hemlighet att jag pratar om Sannfinländarna, och ännu mer oroväckande är att det som händer här är ingen anomali. Oavsett vilket land jag än skulle bo i i Europa (och säkerligen utanför Europa också) så tycks det finnas en ungefärlig motsvarighet att må dåligt över, som än värre gjort en jämförbar klättring på popularitetsstegen de senaste åren. Jag tycker inte om denna utveckling — om vi ens kan kalla den så, det antyder ju att den vore progressiv då den i min åsikt är den totala motsatsen — och det var den som fick mig att börja rösta. Emot. Helt enkelt för att jag inte tycker om det Finland som en del vill leva i. Jag skäms för det, jag äcklas av det, jag våndas över det och jag är rädd för det.

Jag kan erkänna att jag är fortfarande i det stora hela vilsen då det gäller det mesta som har med politik att göra, men jag har en fördel i och med att jag vet vad medmänsklighet är. Det gör det åtminstone, enligt mitt tycke, mycket självklart hur jag inte ska rösta. Jag har förstås också fördelen att bo i en demokrati och vara röstberättigad — något som ärligt talat inte längre känns hundraprocentigt självklart att det alltid kommer vara så, som det alltid känts under hela min uppväxt. Och det känns mer och mer tydligt att dessa saker är något att vårda med viss vördnad, inget att ta för givet och tänka att det är fixat och spikat och aldrig aldrig aldrig kan förändras. I Polen har folk röstat på ett parti som bl.a. vill avskaffa kvinnlig rösträtt och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats. I Tyskland fick ett nynazistiskt stöd och föga förvånande förespråkar de att inte låta de europeiska generna blandas med t.ex. asiatiska eller afrikanska. I Storbritannien vill ett parti begränsa invandring från Centraleuropa, där vill de inte ha t.ex. rumäner och polacker utan ”vill ha invandring som kontrollerar inte bara kvantitet utan också kvalitet”. Och så vidare. Ponera ett ögonblick att alla dessa partier får sin vilja igenom. Vad tror ni att blir nästa steg?

Jag vet att det är många som fnyser åt dylika yttringar, anser att det görs en höna av en fjäder, men allt börjar förstås någonstans och jo, jag blir jävligt skrämd då jag tänker på sånt. För att illustrera har jag plockat fram den här bilden som har cirkulerat på sociala medier av och an en lång tid redan, men den är tidlös och evig. Det är alltså Rune Andréasson som svarar på läsarbrev till tidningen Bamse:

bamse

Bamse, år 1988.

Folk brukar säga att har du inte röstat så får du inte heller klaga. Det här tycker jag inte är sant. Klaga på! Klaga mer! Höj din röst fast den inte kan sättas på en valsedel just nu. Gillar du inte heller den här utvecklingen, oavsett om du röstat sist eller röstat förut eller inte röstat nångång eller inte ännu får rösta, det är en klen tröst men den är i alla fall: Det kommer fler val.

Och avslutningsvis, bara för att jag (liksom många andra) nyligen och helt plötsligt blev ett superfan av Niklas Strömstedt:

Niklas Strömstedt (@poptonten) är föga smickrad av SDs musikval.

@poptonten är föga smickrad av Sverigedemokraternas musikval.

jussihalla-aho

Jussi Halla-aho. Denna bild hatar han så mycket att han valde att bojkotta tidningen Aamulehti som publicerat den. Själv tänkte jag förstås att om Halla-aho hatar den, så måste den vara bra. För han verkar generellt sett gilla det som jag tycker är den totala motsatsen till gillbart, och vice versa. Så ursäkta nu Halla-aho, men jag är inte enig. Jag tror bestämt att det här är en jättebra bild!

I skrivande stund är 99,2% av rösterna i EU-valet räknade här i Finland och även här blåser högervindarna friska, liksom i många andra länder i Europa. Hur oroväckande och illamåendeframkallande det är har jag inte ord för, klarar knappt av att tänka på det. Här i landet har t.ex. en person vid namn Jussi Halla-aho (Sannf.) plockat hem äckligt många röster, faktiskt nästflest. Han blev för ett par år tillbaka dömd för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp efter hätska uttalanden i sin blogg, men det tycker tydligen inte en stor drös av det finska folket att är något hinder för att ge honom deras röster. Men så, mer specifikt då, vad står denna sannfinländare för? Vad tycker han om olika saker? Vi kollar!

Om invandrare:

    “Robbing bystanders and living parasitically on tax money is a national, perhaps even genetical special trait of the Somalis.”

    “An Afro who gets dragged into Helsinki from an African savannah pollutes no less with his conspicuous consumption than an ethnic Finn. He will probably pollute more because moving from the stone age directly into the modern world deprives him of ecological conscience typical of a western human being.”

Om kvinnor, vänster- och gröna förbundet och invandring/invandrare igen:

    “Thus, when rapes will in any case increase in number, I wholeheartedly wish that these predators who pick their victims at random will target these Green-Leftist politicians rather than actual female humans. They will only learn a lesson when multiculturalism bites them in the ass. I will say honest and direct, if an immigrant rapes Rosa Meriläinen, it will only make me happy. I’m willing to say this anytime, anywhere. I think it is morally right, because people like Rosa Meriläinen are the reason for rapists coming into Finland.”

Om andra sexualiteter utöver heterosexualitet och om våld:

    “Regarding the faggot at Tehtaanpuisto park I briefly considered getting my gun from the upstairs and shooting him in the head. Would the gratification from it exceed the annoyance of serving time in jail? Violence is these days a very undervalued method of solving problems.”

Om socialdemokrater:

    “It is hard for me to think about a lower reptile in the universe than a Scandinavian social democrat. The most slimy subspecies of this reptile is the Swedish social democrat.”

Om vänstern och om våld:

    “I am of the same opinion exactly. What does a fish do? It swims. How is a fish prevented from swimming? By killing it. What does a left-wing hooligan do? Throws stones. How is a left-wing hooligan prevented from throwing stones?”

Om t.ex. handikappade människor, sjukpensionerade människor, utslagna människor:

    “The only measurable and therefore undebatably existing human value is the instrumental value of an individual. There can be a justified hierarchy of individuals based on how much the removal of their talents or skills would weaken the community.”

Men jo jo. Ge era röster åt honom bara.

Alla citat hämtade från truefinns.tumblr.com.

Tillägg: Om du inte vågar ange en giltig epostadress så kommer jag inte släppa igenom din kommentar. Detta är inte heller rätt plats att uttrycka fientliga/kritiska åsikter angeånde utsatta minoritetsgrupper — de som hittas i själva inlägget räcker definitivt till.

wpid-13989545066550.jpg

Trött Jim.

wpid-13989551136381.jpg

Söta munkrester.

wpid-13989559299111.jpg

Glad Jim.

wpid-13989550772170.jpg

Trött Linnea.

Det är första-maj-marknad i stan och vi gick ut för att köpa lakritsremmar, jag började känna mig ytterst trängd av, eh, trängseln, men på det nya cafét nära oss var det lugnt och sockermunkar på menyn. Något annat som var lugnt var Valborgsmässoafton, stannade hemma, blev supertrött runt ett-snåret och lade mig med Weeds som gonattsaga, men inte en särskilt effektiv en, avsnitten är lite för korta, en semi-cliffhanger hinner komma och intresset hinner vakna och ett nytt avsnitt hinner börja, innan jag själv hinner somna. Sömnen blev därför kort trots att jag planerat sova minst nio timmar och fast jag sov tills klockan elva. Jim å andra sidan vaknade (för) tidigt och var därmed trött han med, som ni ser så fångade jag honom på bild mitt i en gäspning.

Gillar att slå upp saker på Wikipedia, så: Månaden maj är uppkallad efter den romerske guden Iuppiter Maius, d.v.s. ”den store Jupiter”. Veckodagen torsdag heter på latin dies Iovis, vilket översätts till ”Jupiters dag”. Så passande. Bra jobbat, universum! Månaden maj kallades förr också för blomstemånad eller lövmånad, känns därför också passande att vi råkade besöka ett café med blommor och blad både på vägg och servis.

Ute på marknaden såg jag en vuxen vit karl iförd midjelånga svarta fejkdreadlocks. Det är bedrövligt nog att sådana peruker och andra maskeradartiklar tillverkas och säljs över huvud taget, att sedan fullvuxna människor inhandlar dem och går omkring med dem på som att det gjorde dem spexigt lustiga eller nåt kan jag inte ens sätta ord på. Det är aldrig okej men det blir liksom extra gräsligt då det händer mitt på dagen vid familjevänliga tillställningar där det kryllar av barn som tar intryck. Och vad är det som anses vara det skojiga? Hahaha han såg ut som att han tillhörde en annan kultur hahaha. Eller vad är poängen? Önskar folk skulle tänka efter lite; vad är skämtet, på vems bekostnad går det ut på och exakt vilket meddelande sänder det riktigt ut? Det ger inte mig något positivt intryck och jag ser inget spexigt/lustigt/charmigt/festligt i att klä ut sig till andra etniciteter och/eller kulturella stereotyper. Hejhej vardagsrasismen.

Gick på bio ikväll, tittade på 12 Years a Slave. Den tredje visningen här i stan och salen var inte ens fylld till hälften. Tänker besvärat att det hade varit annorlunda om filmen hade haft en annan, vitare handling. Många av oss tittare var äldre, bredvid mig satte sig ett par i femtio-års-åldern, såna som klär upp sig lite för att gå på bio, så som jag också automatiskt gör av gammal vana utan att egentligen förstå varför. Jag tänker att det är till dem jag hör nu, i ålder, i filmval, i vad det än är som gör att innan jag ska gå på bio så tänker jag att jag måste se prydligare ut än jag gör till vardags. Men också att jag tittar på fåtalet tonåringar där och tänker hur roligt det är att ”ungdomen” valt att se samma film. ”Ungdomen”! Att jag tänker i såna lastgamla ordalag. I alla fall, jag tyckte att det hela var lite fint, i brist på bättre sätt att uttrycka det, att vi alla där, fast vi var få, hade valt just den filmen. (Jahapp, så det där låter ju nästintill psykotiskt men vi låtsas inte om det, ok?)

Men så tickar minuterna, timmarna och sen några minuter till, och ungdomens tålamod tryter. Själv sitter jag där med halvblanka ögon och en halv portion popcorn jag inte kunnat sluka eftersom det känts på något vis respektlöst, nästan barbariskt, att sitta där och frossa och ha det gott, äta snacks som om vi tittade på någon feel good-komedi, när filmen framför oss porträtterar verkliga händelser där människor torteras och utnyttjas på otaliga sätt. Allt distanserat känns osmakligt och olämpligt. Det här är en film som vi inte ska blaja bort. Det här är en viktig film. Och då tar orken slut hos andra. Ungdomen pratar. Ungdomen fnittrar. Ungdomen suckar. Ungdomen stampar obefintliga takter med sina fötter i golvet. Ungdomen byter konstant och tungt positioner i knarriga stolar. Ungdomen har inga problem med att varje gång de rör på sig lite sparka med sina klumpiga skitfötter i ryggstöden på bänkraden framför. Jävla ungdom. Gå hem. Du suger.

Filmen, å andra sidan, var sevärd. Tror dock jag hade gillat den mer om jag inte tillbringat den sista halvtimmen med att hata del av publiken. Tyckte att det blev extra motbjudande att t.o.m. under en sån här film så beter folk sig på det där sättet. Vill inte låta som  en gammal kärring här men gudars skymning och änglars klagan, vet hut, ungdomen, vet hut! 😦