Ströva på Strøget (och andra gator i centrala Köpenhamn)

20190726_001

Goooood morning Köpenhaaamn! Där vaknade vi en fredagsmorgon för cirka en månad sedan och innan bilden ovanför hinner göra så att nån blir sådär som en del tenderar bli åt mammor på nätet, låt mig bara förklara: Nejmen vi ÄR NATURLIGTVIS precis så oförståndiga och galna att det fanns absolut noll säkerhet på fönstret och allt den här morsan gör är att ta bilder för bra content. Bloggen ska ha sitt. 🤷 Ingen idé att käbbla emot.

20190726_002

Vi klädde på oss, åt morgenmad (i Danmark betyder frokost ”lunch” och nu undrar jag varför vi inte har nåt bra ord som inte är ett låneord för lunch? MIDDAG borde ju vara lunch för fasen), tyckte att frullen på Saga Hotel var mycket bra, gick många trappsteg och pausade mitt i. Och då var vi inte ens ute ur hotellet ännu!

20190726_003

Planerna för dagen var oklara, men här hade vi i alla fall precis vänt ut på gatan. Det här stoppet i Köpenhamn blev ju ett slags pröva-på-besök, istället för att bara susa igenom och åka direkt vidare till Berlin så bokade vi in en förmiddag i dejlighetens land. I efterhand ser jag att det var en ganska kort stund — men då vi bokade resan trodde vi att vi skulle orka oss ut kvällen vi anlände också. Men tågresan hade varit så tung och Blenda sovit så lite att vi sa nej tack och godnatt.

20190726_004

Men nu var det alltså nästa dag och på agendan stod det: Bekanta sig med Köpenhamn! Vi kom oss inte långt från hotellet innan Blenda såg en liten trappa framför en thairestaurang, sa ungefär ”whuappa”, satte sig ner, pekade på mig, sa ”mamma”, klappade på trappan bredvid sig. Så jag satte mig ner. Och sen var det Alfreds tur att joina oss. Och han tog  bilder och Blenda var, som ni ser, ganska nöjd med det! Själv har jag kanske inte riktigt hunnit märka.

20190726_005

Tycker det är så knäppt att vår lilla trädgårdsentusiast gör olika grimaser åt kameran ibland då hon är på humör. Vem har lärt henne det?! Förstår inte!

20190726_006

Vi hade, så som vi såg det, två alternativ på hur vi skulle fördriva vår danska tid: Endera på Tivoli, som låg riktigt nära hotellet, eller med att promenera till Nyhavn. När vi kom till nöjesparken (som jag besökt en gång i ett tidigare liv, alltså då jag var barn, men inte minns mycket av) hade den inte öppnat ännu och eftersom vi inte hade lust att bara stå och vänta en timme så blev valet att spatsera vidare. Här ovanför tittar förresten H. C. Christiansen på parken.

20190726_007

Vi gick förbi rådhuset pyntat med underbar blomsterprakt. Var förstås tvungen att stanna upp och knäppa bilder, kunde inte gå förbi.

20190726_008

– Hej vänta på mig! *klomp klomp klomp klomp*

20190726_009

Denna kvinna alltså. ♥ Hon stod där med en sekatör och ansade i rabatten. Jag kände mig jäkligt obekväm att ta bild på henne men jag MÅSTE. Fast vågade knappt ens titta på henne, märkte inte att hon antagligen märkte mig. Sprang bara vidare som ett otacksamt litet stalkercreep utan ens en blick eller vinkning eller nåt. Tak og undskyld.

20190726_010

Ja, inte minns jag riktigt varför jag tagit den här bilden men visst är det trevligt. Nog kan man ju föreställa sig hur det skulle vara att bo i Köpenhamn och sitta där på bänken tidiga höstmorgonar och röka pipa. Vet inte vem jag skulle vara i det livet, men. Det går som sagt att föreställa sig, ändå.

20190726_011

Och kanske är det här jag skulle bo? In under 7:an, mellan buskarna. Kanske skulle jag ha en atelje där? Jamen såklart skulle jag vara konstnär om jag bodde i Köpenhamn och rökte pipa. Shit, jag inser precis att jag tycks basera detta på min gamla målerilärare. Konstnär — check; bott i Köpenhamn eller åtminstone Danmark — check; berättat att hon rökte pipa när hon bodde där (”alla kvinnor gjorde det”) — check. Ja ok, antar att vi VISST vet vem jag skulle vara ändå.

20190726_012

Plötsligt uppenbarade sig en färgexplosion i hus och då var vi ju framme! Fast detta är mot skuggsidan och ser inte så himla färgsprakande ut. Men just när jag skulle ta den här bilden så stod vi uppe på en bro, jag hade vänt Blenda mot broräcket så att hon också kunde titta på vyn. Det var en varm dag och jag hade just trugat på Blenda sin vattenmugg. Hon hade druckit en slurk, och så sa hon ”Tack tack” och släppte ifrån sig muggen som studsade rakt igenom räcket och ner i vattnet ett par meter nedanför. Plums. Adjöss. Så inleddes jakten på en ny bra drickmugg då. (Spoiler: Vi fann en på butiken några meter ifrån vårt hotell i Berlin, ett par dygn senare.)

20190726_013

Här är en mer klassisk Nyhavnvy. Glada färger på hus, glada turister i båt.

20190726_014

Alfred vilade benen och ögonen.

20190726_015

Och jag och Blenda ställde oss i skuggan.

20190726_016

Lille Strandstræde. Gulligt.

20190726_017

Nästa gång jag åker till Köpenhamn vill jag nog stanna längre — trots att jag inte kände mig jäktad när vi gick på där så fick man ju ändå sortera bort ganska mycket. Hinner vi kolla vart den här gatan leder? Njä, bäst att inte ändå. Lite på det sättet. Här var det istället dags att börja röra sig tillbaka mot hotellet. Checkout klockan elva om fyrtio minuter.

20190726_018

Utan att vi försökte hitta dit så hamnade vi in på Strøget. Jag har besökt Köpenhamn två gånger i min barndom, kanske då jag var fem och sen sju eller nåt ditåt, och det är konstigt men jag tyckte mig minnas den här stenläggningen. Som att jag roat mig med att försöka att bara stiga på de röda eller nåt sånt.

20190726_019

Här fick vi sätta ett ordentligt kol på så jag knäppte bara nån bild i all hast men skulle gärna ha undersökt detta område mer grundligt. Gillar så när stadskvarter har den här vibben, att vad som helst kan finnas där. Precis nyss, när jag läste lite om Köpenhamn, så uppenbarade det sig att detta var på Stræget, en mer artsy/crafty variant på Strøget. Kul!

20190726_020

Och här gick vi längs med Tivolistaketet på väg till hotellet och jag tyckte det såg så lummigt och härligt ut där inne att jag måste smygknäppa ett foto genom gallret så att vi sen, när vi kommit hem, skulle kunna se på bilden och minnas att åka dit nångång.

Sen hämtade vi våra saker, och jag glömde mitt halsband på en liten hylla i rummet, så vi lämnade två souvenirer efter oss i staden. (Blendas drickmugg var den första.) Det lustiga är att när jag slog in datumet för den här dagen i mitt bildarkiv så dök bilder från fjolårets 26:e juli upp, och där har jag fotat halsbandet för det var den dagen jag köpte det. What! Exakt ett år hade jag det alltså. Det var en rund liten disk med ett dinglande hjärta i sig och på disken fanns det graverade blommor. Blenda brukade peta på det och säga ”hjätt-ta” och jag sörjer det lite därför. Alfred mejlade hotellet, men det hade inte dykt upp. Snopet. Men kanske glädjer det nån annan istället nu. Kanske har de det i ett år de med.

Men det var först på bussen på väg från Köpenhamn som det slog mig att jag aldrig tagit på mig halsbandet den morgonen. Innan vi steg på den hann jag äta ett smørrebrød och Alfred en hotdog, Blenda hann tupplura och vi alla hann känna att nog ska det bli skönt att ta sig till Berlin — vi hade väl börjat bli lite trötta på att bara genomresa. Om vi upprepar resan får pauserna bli något längre! Eller så riktigt korta. Kanske lite av båda, snarare än att vi har ett fåtal timmar på varje plats.

Detta är en väldigt ytlig analys baserad på en kort tid i Köpenhamn men det kändes så här: Inte var det direkt semester i stan inte. Allt för många turister på en för liten yta, antar jag. *skyldig* När vi gick in på en liten matvarubutik så låg det tomma lastpallar, trallar och tomma lådor på golvet och en anställd stod två meter bort och bara glodde på mig då jag kom med vagnen och försökte navigera mellan pallarna, men fick skuffa undan dem och lyfta vagnen för att ta mig förbi. Tack för hjälpen, bara. Kände mig ganska ovälkommen. När jag en minut senare närmade mig ölhyllan så gick en annan kund, som eventuellt var något berusad denna vackra juliförmiddag, förbi oss på väg mot ölen men så stannade han upp och denna bekymmersfritt visslande gråsprängda cirka femtioåring iklädd slitna blåa jeans och sliten blå jeansjacka som matchade hans slitna blåögda ansikte, vände sig om, gick tillbaka ett par steg, sparkade undan en trall in mot väggen, log hastigt och fixigt åt mig och Blenda, och gick visslande vidare mot ölhyllan. Då kände jag ändå så här: Ämen danskar ändå. Dejligt folk!! Visst fasen kan de charma också.


Tidigare inlägg från resan: del 1, del 2.

 

Annonser

Strosa i Stockholm, snälltåg till Malmö, Öresundståg till Köpenhamn

Vi fortsätter med andra delen av resan och där vi slutade sist, d.v.s. i Gamla Stan i Stockholm en torsdagsmorgon.

20190725_007

Här står jag då och tittar ut över myllret av trånga kullerstensgator. Ack, att få gå där bland dem! Åh, om jag bara fann dörren ut ur denna obarmhärtigt stängda byggnad!

20190725_008

Skoja bara, här är jag ju. Mitt i smeten. Böjd som en banan.

20190725_009

Gamla Stan var som vanligt mycket Gamla Stanig och med det menar jag alldeles urtjusig och mysig. Kan ej stå emot den här charmen, fantiserar om att flytta in i ungefär vartannat hus.

20190725_010

Vi gick förbi detta ställe, Café Schweizer på Västerlånggatan, och fastän gatorna ännu var ganska folktomma runt klockan nio, så var vi ändå tre-fyra-fem stycken som stod här och tog bild på detta spektakulärt vackra. Snacka om lyckad marknadsföring att dumpa alla sina pressade apelsiner på framsidan. Doftade det himmelriket? Oklart, men jag gissar på ja.

20190725_011

Vi gick vidare och jag kan med glädje meddela att under denna resa lärde sig Blenda äntligen att uppskatta och använda sina solglasögon.

20190725_012

Vi släntrade över kyrkogården tillhörande S:ta Clara. Där var det fridfullt och skönt i skuggan under lövverken.

20190725_013

Strike a pose. Är som ni ser väldigt bra på det.

20190725_014

Fortfarande på samma kyrkogård, och här hade Blenda tagit på sig solglasögonen helt själv. 🙃 Kolla så nöjd hon är! Hehe.

Efter att dessa bilder togs har jag inga på en lång stund. Men vi satte oss på en bänk och åt lite snacks som lämnat av från kvällen innan i Umeå, och tittade på en man på en närliggande bänk. Han slängde ungefär ett halvt fransbröd åt fåglarna, bit för bit. Det verkade mycket terapeutiskt och jag sa att man borde se till att åtminstone en gång i veckan sätta sig och mata fåglar, att då skulle man nog må mycket bättre. Lite senare råkade jag knuffa en vattenflaska av bänken, och jag är inte helt säker på det men jag tror att smällen kan ha skrämt bort fåglarna. Jag märkte inte nåt sånt men däremot att mannen vände på huvudet och stirrade mig uttryckslöst i ögonen i några sekunder, och jag tror att han eventuellt ville uttrycka sitt missnöje med mig. Sen reste han sig och gick. 

En stund senare gick vi till Cityterminalen därifrån vi först skulle åka ersättningsbuss (för tåget) till Södertälje. Inne på terminalen var det svalt och skönt och Blenda fick sova en stund innan vi klev på bussen.

20190725_015

Sen steg vi på snälltåget med riktning Malmö! Där var det charmigt med kupéer för sex personer på breda bänkar. Där fanns ingen luftkonditionering och det var väl aningen svettigt en sån här dag då temperaturen låg runt 30° och solen gassade in genom fönstret. Fönsterluckan var öppen men jag som satt med ansiktet mot färdriktningen fick också erfara en hel del oljud som liksom samlades där. När jag sträckte mig tvärs över mot Alfreds sida som satt mitt emot mig så märkte jag att det var mycket tystare där. Detta var först mot slutet av resan och IGEN hade jag fått ganska ont i öronen och tröttma i huvudet av det konstanta oljudet. Ah well.

20190725_016

Men Blenda hon njöt av tågturen. Alfred också, men främst var han mitt i en blinkning när bilden togs. Fotot är geotaggat i Flen, och det får mig att tänka på två saker:
1) Personen från Flen som Karin skulle träffa när vi var i Stockholm sommaren 1999 (HJÄLP!! 20 år sen) och som i sin tur skulle träffa Anders — som visade sig vara alldeles suverän på alla vis och fortfarande är en vän, så YAY för Flen va!
2) Sången i Pelle Svanslös i Amerikatt som går typ ”Satt en katt på en sten / inte långt ifrån Flen / joppiladiladiladiloladiloladilo”, eller något ditåt. Medryckande hur som helst! Älskar PSiA (som ingen kallar den, tror jag, men nu gör jag det pga #truefan). Hade (har!) den på VHS som liten och när Blenda var yttepytte köpte jag den och den andra Pelle Svanslös-filmen (hade även den på VHS, fast på finska) på DVD för att jag tycker det är viktigt att de hör till ett barns uppväxt.

20190725_017

Och här ett resa-med-litet-barn-tips: En magnetisk ritplatta! Den här lilla köpte vi på Minimani för knappa sju euro, och det var den värd. Man för vippan till andra sidan för att sudda. Strecken man ritar blir automatiskt olika färg eftersom att rutan är indelad i fyra fält, ett rött, ett blått, ett grönt och ett gult. Pennan sitter fast med ett band. Yes, denna mojäng roade hon sig mycket med. Tänker att leksaken dessutom är en sån som inte nödvändigtvis tappar sin charm på ganska många år, bara barnet tycker om att rita. Och det gör ju de flesta.

20190725_018

Tågresan tog ungefär fem och en halv timme så hade en hel del tid att ta kål på. Och vi gick igenom en del tekniker att försöka underhålla Blenda, som tyvärr inte kunde tupplura eftersom att man inte fick gå omkring med vagnen i korridoren. Här swishade vi genom den idylliska svenska landsbygden med betande kossor och grönskande lövträd och böljande fält.

20190725_019

Men det märkte inte Blenda för hon var upptagen med att äta kex och titta på Barbapapa-avsnitt på Alfreds telefon. Rosor på kinden och Netflix i blick. I brist på tupplurer blev liksom detta hennes ”avkoppling”. Eller förresten kanske mest vår.

20190725_020

Hux flux har vi ploppat vidare till Öresundståget! Där var det plötsligt så himla kontinentalt. Massor av cyklar på tåget. Massor av danskar. Massor av bebisar som Blenda pekade på och sa BIJBIII. Massor av folk som så uppenbart INTE var skygga, ängsliga nordbor i sina sinnen. Nä, de var européer. De steg glatt på och med en hög stämma och ett leende ansikte, alldeles obesvärade och obekymrade, bad de andra flytta på sig så att de själva skulle få plats med sina cyklar. Folk småpratade med främlingarna de hade mitt emot sig. Till och med vi, FINLÄNDARNA,  hamnade in i det där och nu vet jag hur gamla alla bijbiiis i vagnen var. Kul! Det märktes att vi kommit en bit hemifrån nu.

20190725_021

I Köpenhamn hade vi bokat rum på Saga Hotel som låg väldigt nära centralstationen. Efter en skopa gnabb kom vi dit och checkade in och stånkade upp för trapporna. Här är ett resetips som jag antar att de flesta tänker på men som vi ändå inte fattat att kolla upp att fanns på hotellet: Hiss! Hiss är riktigt helt okej när man har barn och vagn med sig.

Vi hade också, i nån vag stund, tänkt att det var helt okej att ta ett rum utan eget badrum. Varför vet jag inte. Väl framme fantiserade jag om eget badkar, men men. Handfat fanns på rummet men toalett och dusch ute i korridoren. (Det fanns rum med privata badrum, också.) Jag tyckte det här var extra obekvämt eftersom jag precis den här dagen hade fått mens! Några dagar för tidigt! BARA för att vi var ute och reste. TACK LIVET. = ) = ) = )

20190725_022

Vårt fönster vette mot den skuggiga innergården och det var en välsignelse för det gjorde det antagligen lite svalare i rummet än det annars hade varit. Pratade följande dag med ett par svenskar som konstaterade, utan att låta alldeles för klagosamma sådär som svenskar kan, att det hade varit förbannat hett i deras rum. Liksom nästan olidligt. Är inte förvånad när deras fönster vette mot den solheta gatan. Jag har nu i efterhand satt en mental anteckning åt mig själv att det där med luftkonditionering kunde ju också vara en ruta att försöka checka av när man bokar övernattning för sommarsemestern.

20190725_023

Men att det var mycket varmt var ungefär det sista jag tänkte på. Dels var jag orolig för Selma som hemma hos mina föräldrar i Katternö inte ville komma in när de lockade, och dels var jag — som jag tror att det syns på mörkret under mina ögon — inte jättepigg. Blenda fick tillbringa natten utan pyjamas och i resesängen som hotellet fixat fram sov hon gott. Själv låg jag och snyftade p.g.a. känslighet och oro för min Selma och för att det hela kändes som en bokstavlig mardröm. Har alltså drömt mardrömmar om att nåt skulle hända katterna så länge vi var borta. Så fort rapporten kom in om att mitt hjärtas kattguld kommit hem så kände jag vakenheten lämna kroppen. Minns att Alfred sa nåt åt mig och jag typ bara ”mmhöööh”.

Och med det visdomsordet säger jag adjöss! Vi fortsätter med nästa dag nästa gång.

Färja till Umeå, nattåg till Stockholm

Nejmen hörni det är väl bara att börja från början och beta av resan etapp för etapp? Det är ju trots allt så man reser också.

20190724_001

Färden inleddes med att vi en onsdagseftermiddag tog färjan till Umeå. Eller Holmsund då, men vem säger så. Händelsevis råkade min syster med systerdotter ha bokat biljetter på samma tur som oss, så vi hade sällskap! Resan gick snabbt, men det var mycket folk på båten en solig sommardag som denna. Bollhavet var av okänd (men let’s be real — säkert äcklig) orsak tomt, alltså inga bollar. Trist eftersom att vi hajpat det som fasen åt Blenda, i och med att hon älskade bollhavet så sist vi åkte. Maskoten, tumlaren Wenni, höll sig inte till sitt tidsschema, och vi missade hen. Irriterande. Det finns fortsättningsvis inte ens vegetariska SMÖRGÅSAR i disken utan även de måste man beställa och vänta på att kocken slänger ihop. Det blev en ganska lång färd ändå i vissa perioder. Det var ett sånt sorl överallt. Jag borde seriöst ta med mig hörselskydd då jag ska vistas i såna miljöer i längre tid än ett par timmar. Hjärnan orkar bara inte med det där, hålla på och filtrera och försöka urskilja rätt röster, mitt sällskaps, och inte alla andras. Det är ett sånt slöseri på energi.

Men nåjaaa! Trycket i öronen och hjärnan släppte lite direkt vi klev av båten. Sen åkte vi buss in till Umeå.

20190724_002

Framme i Umeå gick vi och handlade lite snacks och picknickade på en bänk invid fontäner som Blenda beundrade. Vi hade väl ursprungligen tänkt att vi skulle leta upp  nån restaurang, men det kändes sist och slutligen så olockande att vara i kontakt med folk. Känns dessutom alltid så sjaskigt och klumpigt att gå in på en restaurang med ryggsäck och övrig packning, tycker jag. Är trots allt en typisk kvinna som blir jävligt obekväm av att vara i vägen! Vill inte ens be om ursäkt för det, men tycker däremot att män gott och väl kunde ta upp mindre utrymme, fast detta är såklart ett sidospår. Hur som helst: Picknick bland fontäner kände då bättre! Och sen gick vi till tågstationen.

20190724_003

Här väntar en ung dam på att tåget ska anlända. Har inget mer att säga om den här bilden eller tillfället egentligen, tyckte bara det var en söt bild. Fast kan berätta att jag köpte jackan många år innan Blenda föddes. Alltså, jag menar runt 11, 12, kanske fler. Såg den på loppis och kunde bara inte motstå den! Och nu kom den alltså äntligen till användning. (Fast har för mig att min systerdotter också använde den en tid, fast det var nästan ett decennium sen. Hon fyller nämligen 11 just i dag!) Ännu är ärmarna ganska långa på Blenda så vem vet, kanske den passar nästa sommar också.

20190724_004

Tåget var försenat, och det kanske låter trist att sitta på en perrong och vänta 45 minuter längre än beräknat, men det var mestadels okej. Det var bara de där sista tio minutrarna som jag kände att tålamodet höll på att ta slut — särskilt när jag tänkte på Blenda och att hon borde ha sovit sen för länge sedan. Men i övrigt tror jag att det var nyttigt för mig att bara sitta där i tystnaden och låta det sista av bruset i huvudet ebba ut. Det kändes pirrigt och precis rätt att resan bara börjat.

20190724_005

Äntligen kom nattåget! När vi klev på var klockan närmare tio (elva enligt våra inre finländska klockor!) och det var bara att dra av kläderna på den minsta av oss och låta henne borsta tänderna i fönstret så länge tåget åkte iväg.

Nu syns det inte mycket av sovkupén på bilden ovanför men som ni ser fanns det ett handfat. Toalett och dusch fanns ute i korridoren. Den nedersta bädden var en bänk som man bäddade ut, ovanför den fanns två bäddar till som nåddes via stege. I taket och längs med väggen hängde förvaringskorgar, räcken och ställningar att sätta ens väskor på. Det var mysigt!

20190724_006

Pyjamasen på. Godnatt! Jag sov med Blenda eftersom jag var lite rädd att hon skulle falla ur sängen om hon sov ensam i en säng, samt att om hon skulle vakna på natten och vara ledsen så skulle det vara så krångligt för nån av oss att klättra till henne. Vi hade bokat hela kupén för oss själva så det all in all var det inte alls särskilt obekvämt, om än inte precis rikligt med utrymme.

20190725_001

Nästa morgon var det bara att släppa upp rullgardinen och så strömmade ljuset in och tvingade en att vakna till liv. Tyvärr hade tåget kört ikapp sin försening så natten blev en bit kortare än vi hoppats på. Jag hade sovit ganska okej, förutom att jag vaknade runt fem-tiden och kunde inte somna om innan jag fortsatte lyssna på min ljudbok. (City of Girls av Elizabeth Gilbert. Har fortfarande inte hörslat klart den eftersom jag somnar till den och måste spola bakåt hela tiden.) Alfred hade däremot sovit jättedåligt, sa han, men var ändå nöjd med upplevelsen!

Min telefon har geotaggat bilden ovanför i Upplands Väsby. Tror vi stannade i Uppsala precis då jag vaknat. Vi lät Blenda sova så länge som möjligt.

20190725_002

Och när vi väckt och klätt på Blenda och hade nått tandborstningen var vi redan i Stockholm. Klockan var kvart över sju, svensk tid. Snart rullade vi in på stationen.

20190725_003

Som de turister vi var gick vi in till Gamla Stan och höll utkik efter något café som redan hade öppnat. Det blev café Kladdkakan på Stora Nygatan. Nu är jag ingalunda insatt i hur Stockholm är eller hur man ska turista där, men det har jag i alla fall räknat ut att ska man besöka Gamla Stan så är det okristligt tidigt på morgonen. Då slipper man trängas med andra som en själv — svettiga, klumpiga, irrande turister.

20190725_004

Vägg i vägg låg en leksaksbutik, Kalejdoskop, vars skyltfönster Blenda beundrade tills att hon till och med själv blev alldeles gäspig. Butiken hade inte öppnat ännu så vi kunde inte gå in, och egentligen bara bra det, för vi skulle ändå inte haft plats för alla goseskogsdjur i våra väskor.

20190725_005

Vi hade ett fåtal timmar att ta kål på, tillräckligt många för att kunna slappna av och ta det lugnt, men men för få för att hitta på något särskilt. Så vi strosade mest bara men jag tror jag fortsätter där i ett nytt inlägg därifrån. Så blir inläggen inte så himla maffiga och så får ni inte trettiosju turistiga bilder på mig eller Blenda på en och samma gång utan de serveras i mindre doser istället. Det kommer bli precis lika många tho. = )

20190725_006

👋

Schni Schna Schnappi, Schnappi Schnappi Schnapp

20190728_schnappi

Schnappi das kleine Krokodil, d.v.s. undertecknad, är hemma igen. Sist jag skrev tuff-tuff-tågade vi söderut och skulle sova i Köpenhamn den natten, och efter det åkte vi vidare till Berlin och stannade där i en knapp handfull dagar. Vi stånkade in genom dörren till vårt hem i Vasa tidigt på kvällen i tisdags och en stund senare anlände mina föräldrar med en ytterst dyrbar last: katterna! SOM JAG SAKNAT DEM. Och de oss, verkar det som, fast de förstås levt ett äventyrligt drömliv ute på landet. De vill hålla sig nära. Väldigt rart. Är blessed.

Und ja, natürlich har jag ein großer hög foton från resan — they don’t call me Schnappi for nothing, eller faktiskt they don’t call me Schnappi at all — och den högen ska jag förstås sortera och presentera som om jag hade åkt TILL SÖDERN för cirka fyrtio år sen och fotat varje solnedgång och person i spexig hatt PÅ DIA och du tvingas ner i en svettig, trång manchestersammetssoffa med en näve grissini i famnen för NU ÄR DU BJUDEN PÅ FEST HOS MIG OCH HÄR GÖR VI SÅ! För vad annat är Berlin än 2010-talets motsvarighet till 1970-talets södern, egentligen? Och vad är bloggosfären om inte varje narcissists egna projektorduk?

(Okej så säkerligen en hel drös med annat antar jag men det är inte så värst catchy att skriva ut det så vi skippar. Jag har dessutom inte en aning för jag levde inte ens på 70-talet. 🤷‍♀️ Jag bara gissar! Är lite groovy på det viset.)

Jag tog ingen systemkamera med mig denna gång eftersom min väska sist och slutligen blev rätt så full trots mina skills, och Alfreds kamera förstår jag mig ärligt bara inte riktigt på hur man ska manövrera för att få till bra bilder, det lämnas mest till kameran själv eller slumpen, så jag har verkligen främst bara snapshots att visa. Schni schna schnappishots. Inga konstnärliga skärpedjup eller aspirationer eller sånt. Men jag tänker att det kan ju vara kul för det, visst? Jag menar för mig!

The leader of the pack 🥁

Här är min & Blendas packning för sex dagars resa, i en Kånken 20l (litet större än den standardliga). Hygienartiklar och jackor och en mindre väska med leksaker åt B tillkom ännu, men här är alla våra plagg i alla fall. Inklusive varsitt par skor! Postade samma bild i mina IG-stories för att skryta med mina packningsskillz, och eftersom den fick en del reaktioner och jag har lite dötid att göra mig av med, så tänkte jag dela med mig av mina få — men istället effektiva — packningstips. Vi kör:

  1. Gör en tankekarta eller två spalter med en lista på överdelar i ena och underdelar i andra. Dra streck mellan allt som går att kombinera. Ta inte med nåt som inte passar med allt i motsatt spalt. Inget onödigt!
  2. Tänk på materialen, prioritera sånt som går lätt att skölja upp och hänga på tork över natten. Då behöver du inte lika många alternativ.
  3. Rulla plaggen tajt, tajt, tajt. Detta är nyckeln! Börja med att vika dem till avlånga bitar, pressa luften ur dem, och rulla ihop spänt. Vira gummisnoddar runt så rullarna faktiskt hålls tajta också.
  4. Testa packa rullarna i väskan på olika sätt. Först hade jag t.ex. fyllt upp hela väskan med ett lager rullar innan jag började på nästa. Då blev det inte så mycket utrymme över. Sen packade jag allt i flera lager direkt från bottnen och då lämnade nästan halva väskan tom! Även huruvida man packar rullarna på längden, bredden eller höjden inverkar.

Hmm tror detta är allt men är mycket degig i hjärnan så vem vet, men det täcker det mest väsentliga i alla fall. Är just nu på snälltåget på väg mot Malmö, egentligen står vi precis nu stilla i Nässjö, och sen åker vi vidare mot Köpenhamn där vi ska sova i natt. Förra natten sov vi på nattåget från Umeå till Stockholm! Mysigt och ganska snävt med utrymme, fast smart planerat sådant, och vi hade egen kupé och det var najs.

Nu ropade Blenda till och ville byta till min famn så här sätter jag punkt, adjö!

Ut på tur ⛴️🚂🚌

Processed with VSCO with a6 presetProcessed with VSCO with a6 presetProcessed with VSCO with a6 preset

I går lämnade vi av Selma och Myra hos mina föräldrar och separationsångesten, som jag förvisso brottats med ända sen vi bokade resan, är min nya följeslagare. Vi åkte tillbaka till Vasa samma dag och det kändes så tomt här på kvällen, att gå och lägga sig utan att någon hoppade upp i sängen och kurrade. Men i dag åker vi ut på resa och kissorna är så glada att få springa fritt (fast med viss curfew) ute i naturen ute på landet.

Jag har tydligen varit väldigt bloggig och inte berättat vart vi ska åka, något jag förstod när en kompis igår sa att hon ännu inte sett nåt avslöjande om vart färden bär. Haha! Pinsamt! Ursäkta! Jag vet att jag var på väg att beskriva resan men jag måste visst ha ångrat mig, antagligen för att det kändes så krångligt och jag hakade upp mig på detaljerna. Men vi börjar med att ta färjan till Umeå i dag och därifrån ska vi åka söderut och så småningom kommer vi fram till Berlin. Det blir båt, tåg och lite buss. Ett par stopp, ett mycket kort i Stockholm och ett lite längre (men ändå kort) i Köpenhamn. Så det tar ett par dagar ännu innan vi är framme vid resans ändstation. Det är resan, inte målet, etcetera.

Men nu — dags att kolla igenom packningen och kanske till och med plocka upp leksaker från golvet. På gensyn, auf Wiedersehen!

P.S. Inser nu att jag inte svarat på flera kommentarer den senaste tiden! Förlåt! Inte avsiktligt, är bara klantig och har knappt ens öppnat min dator på länge och då tycks det inte bli av trots att jag alltid blir så glad av varje en. Så motsträvig till att skriva på på mobilen.
Sign. Från förra årtusendet

Tiden flyger

20190626_regn

Första dagen på månaden på första dagen på veckan. Jag kan inte vara den enda som känner sig lite pånyttfödd sådana dagar? Tyvärr denna gång endast i hjärtlöst korta och så uppenbart genominbillade spurter av och an under dagens lopp. I själva verket höll jag på att somna på jobbet. Att jag inte tupplurat efteråt är ett mysterium. Att jag inte sover NU är bara dumt.

Sent i går kväll satt jag och Alfred uppe och bokade sommarens resa. Det tar emot att flyga men det tar också emot att inte göra det, så det blev en kompromiss med flyg på hemvägen. Jag har inte flygit sen 2015 så jag ska nog inte ha allt för dåligt samvete för det — MEN — inte tror ni väl heller att jag tänker skämmas för att jag dras med en släng av flygskam? För i så fall får ni tänka om!

Det bland det dummaste jag sett de senaste åren tror jag, att flygskam blivit nåt slags hånfullt slagord bland en del folk. Det träffar tydligen en känslig punkt när det provocerar så. Själv blir jag mer provocerad när nån häcklar andra för deras ångest och välvilja. Som att det gör någon dum att hen vill förändra sitt beteende. I själva verket är det naturligtvis helt okej att flygvägra även om många vill framhäva att ens val som en (1) enskild person inte har någon egentlig inverkan. Det gör en inte *lurad* för det, de flesta rimliga människor brukar faktiskt vara helt okej med att göra saker även om det främst är för sitt egna välmående och samvete.

Inte heller ser jag att det finns något att skämmas för i att man känner sig lite jävla ängslig och illamående nu som då?? I dagens värld och så vidare. Snarare borde man ju skämmas om man INTE gör det?? Helt klart är det mycket för min egen skull som jag drar mig för att flyga. Känns förstås inte heller så bra att potentiellt förvärra mitt barns framtid ännu mer. Liksom tänk er. Att stå där om trettio år och allt är åt helvete och man bara ”Jånä vi hade ju nog på känn att det skulle bli såhär också, menattdethär… 🤷‍♀️”.

Ibland känns mitt liv så torftigt för att jag egentligen aldrig hann passa på och flyga kors och tvärs innan den här klimatångesten skulle landa på jorden (mig). Kan bli så väldigt frustrerad på det. I de stunderna brukar jag försöka komma ihåg att tänka på äldre generationer och hur jävla lite de flög och hur deras liv ändå dög. Eller vad vet jag, egentligen, men de verkar ju ha gjort det.

Kanske var det rent av lättare att känna att livet duger när det inte pågick en konstant tävling om vem som besökt flest länder, kontinenter och flygterminaler för kan du inte kryssa av X antal av dem på din bucket list så har du ju inte LEEEVT. (Skäms på dig!) Eller känner jag mest bara av en sådan press för att jag ligger i ett sånt väldigt underläge jämfört med de flesta runtomkring mig? Hur som helst så provocerar det mig nästan tillräckligt för att komma över mitt FOMO-komplex!

Efter att resan var bokad somnade jag sent och sen vaknade jag efter bara nån timme och då passade ungefär HELA världens reserelaterade orosmoment på att skölja över mig innan jag kunde somna om. Den enda katastrofsituationen jag inte ältade mig igenom var konstigt nog den att flyget skulle störta. Kanske för att det oavsett känns så fucked då? Vad kan man göra liksom? Äh, tänkte skriva mer om detta och de andra mardrömssituationerna men så blev jag plötsligt väldigt vidskpelig och det började kännas som att jag bjöd in olyckan. Och ännu en sömnlös natt fylld med poänglös ångest, förstås.

Och nu har klockan blivit så mycket (wääh vilket misstag detta var) att jag måste sätta punkt fast det här blev ganska fel när jag egentligen hade tänkt göra en nätt liten uppräkning av grejer jag pysslat med på sistone som skulle kännas fräsch och pigg som första juli på en måndag, första dagen på månaden på första dagen på veckan, men… att… det.. här… 🤷‍♀️