Skyddsvägskulturtanten rapporterar

opinion & reflektion

Häromdagen läste jag en krönika om hur urdålig skyddsvägskultur vi har här i Österbotten. Som en ofta promenerande (eller cyklande) österbottning har jag själv utvecklat en ambivalent inställning till att ta mig över vägen. Den växlar mellan att vara irriterad, uppgiven och rädd redan fem meter innan övergångsstället, samt att bemöta korsningen med en slags loj acceptans av min egen mortalitet. Kommer jag bli påkörd här? Welp, that’s on them i så fall. Inte mitt fel. Låt det stå i dödsannonsen.

Det hör till allmän kännedom att skyddsvägsattityden är bajs häromkring. Alla som någonsin försökt korsa en väg till fots t.ex. i Vasa vet hur sällsynt det är att bilister bromsar vid övergångsstället. (En del brummar förbi till och med fast nån satt sin fot eller båda en bit in på gatan.) Samma bilister brukar ändå vara medvetna om att enligt lagen SKA de stanna för fotgängare vid skyddsvägen (27 §) — men den generella attityden när det väl gäller är sen ändå att körbanan är kung. Fotgängare göre sig icke besvär. För de ÄR till besvär!

Jag kan i alla fall känna mig väldigt i vägen ibland som fotgängare eller cyklist. Det händer sig att jag låter antalet bilar i en korsning avgöra vilken väg jag tar för att komma dit jag ska. Nejmen inte ska väl lilla jag tränga mig på och så vidare. Det är som att det finns någon oskriven regel om att man dessutom inte får se otålig ut om man står och ovärdigt väntar och väntar. Lite som att nu har man VALT DET HÄR LIVET så det är bara att gilla läget, eller, skyll se sjölv tå. (Eller är det bara jag som känner så?)

(En gång stod jag och väntade med Blenda i REGNET utan skydd på varken mig eller ettåring, tills att en kvinna tvärbromsade och skakade på huvudet och lyfte oförstående på armarna, riktat åt de andra bilisternas håll då. Det var jävla skönt att nån annan hade sinnesnärvaro att visa sin otålighet, själv blev jag arg först efteråt. Nu ska jag inte gå in på det spåret MEN de som inte stannat var män i sina relativt nya, för övrigt väldigt regnskyddande, stora, silvergråa bilar.)

Det hör liksom bara till att diverse fordon swooshar förbi. Det är lite såhär att man ska ha klart för sig att OM bilister stannar, så är det för att de är så exceptionellt vänliga och trevliga personer.

Och det håller jag för fanken med om! Kör man ofta bil i en stad där ingen har tid, lust eller tålamod att vänta på att andra människor ska korsa vägen där man själv kan köra förbi på en sekund, så förstår jag att man själv också påverkas av omgivningen och börjar bete sig mer eller mindre likadant.

Därför har jag tagit till vana att gladeligen le och hälsa åt varje person som stannar för mig! (Jag är kanske den tacksamma tanten som nämns i krönikan.) Ibland har jag Blenda som backup och då brukar jag be henne vinka åt bilen också, något som hittills aldrig INTE varit uppskattat. Jag hade tänkt blogga om detta experiment då jag nyligen inlett det, men. Har glömt det mesta jag tänkte om saken, men min huvudsakliga (kanske enda egentliga?) iakttagelse var hur som helst bara att det inte gjort mig till en olyckligare person att bjuda på några glada miner.

Fast ibland kanske en mer obekväm. För jag är inte en person som generellt finner det naturligt att le åt främlingar i förbifarten, särskilt inte strax innan åtta på morgonen och jag tävlar mot tiden med att nå jobbet — men då försöker jag att åtminstone nicka lite åt deras håll eller, ni vet, göra den där minen som man gör åt främlingar som man hamnar i situationer med. Jag vill inte direkt uttrycka tacksamhet, men det är svårt att sätta fingret på vad jag ens vill, och säkert kan mitt utförande uppfattas som en total underkastelse. Men äsch, jag vet inte, jag vill bara ge dem NÅT. Bekräfta att det där, det var en bra grej, och jag uppskattar det! HEJ JAG SÅG ATT DU VAR EN SCHYSST PERSON PRECIS NU!! Det kan jag väl ändå bjussa på? Kanske det då känns mer lockande att stanna även för nästa person? Och ännu mer självklart för följande? Och så vidare?!

Och vem vet, om nåt år har vi kanske ett alldeles ärkepräktigt MYLLER AV FOTGÄNGARE SOM HEJDLÖST IRRAR FRITT OMKRING PÅ GATORNA EFTERSOM DE BLIVIT ALLDELES FÖR JÄÄÄDRANS KAXIGA utav alla bromsande bilister.

Men det problemet tar vi itu med sen. Tbh kommer det ändå bli ganska lätt att styra upp! (om ni fattar heh heh)

Nä nä jag dubbelskojar.

20180921_skyddsvag

På skyddsvägen i september ett annat år. Uppskattningsvis cirka -76. Eller så i fjol? Oklart.

Det här känns förresten som ett sånt tema som en Riktig Bloggare skulle avsluta med nån engagerande följdfråga, men haha, allt jag kan komma på är så himla platt. ”Vad tycker du, ska man bromsa för fotgängare?” eller ”Brukar du vara beredd på att stanna vid övergångsställen?”. Säkert många som bara ”Nej pga personlig övertygelse anser jag att lagen inte gäller mig” eller ”Näh. Jag tar gärna någons liv”.

Hih hih!

Nä men nu, tio minuter senare, kom jag på det! Följdfrågan är ju förstås: Saboterar jag för fotgängare eftersom jag gör bilister ÄNNU malligare genom denna makabra strupblottning? Ja shit, det kanske jag gör. Forma grupper och diskutera i nedanstående kommentarsfält.

Annonser

Abort mission

opinion & reflektion

Processed with VSCO with a9 preset

Ja här sitter jag och gnuggar mig i ögonen. Det finns ju ganska mycket att känna sig aningen utmattad och omtöcknad utav. Tiden, till exempel. Klassikern! Nu just att den går så snabbt att den där bilden, exempelvis, togs för en månad sen fast det känns som igår, och samtidigt som den skuttar framåt i den här delen av världen så ilar den ännu snabbare bakåt i vissa amerikanska delstater. Inte ett jättesweet home Alabama just nu ändå va.

Men vad kan jag säga ens? Inget nytt i alla fall. Kan bara hänvisa till sånt som jag tycker att är smart och inte helt från helvetes röven: Som att ifall abort ska vara olagligt i Alabama så är obligatorisk vasektomi för alla sexuellt aktiva män inom staten det enda rimliga och någorlunda rättvisa. Då skulle den klara majoriteten av alla oplanerade graviditer undvikas, eller hur?

Fick en skymt av en tweet någonstans, tyvärr slarvat bort den, i vilken nån sa att det finns inget ens i närheten av lika plågsamt och ovärdigt att tvingas genomgå för en man, som för en kvinna att tvingas fullborda en graviditet som kom till utav våldtäkt. Och fy satan vad jag blir arg då jag tänker på det. Man kan kanske inte föreställa sig det här om man inte varit gravid (och kanske allra minst om man aldrig över huvud taget behöver fundera på hur det skulle vara att vara ens gravid, t.ex. om man är en inskränkt beslutsfattargubbe), kanske man inte alls heller kan förstå det om man aldrig blivit våldtagen och varit i precis den situationen, jag vet bara att jag tänkt på ett sånt scenario innan jag blev gravid och det brukade INTE fylla mig med en sån här absolut puräcklad ilska, men nu gör det alltså det och jag mår så jävla DÅLIGT när jag tänker på behöva gå igenom det. Alltså. Ord räcker inte till här, sån total mardröm.

Håller också med om det Lindy West saThe Daily Show. Det dök upp i flödet och har inte sett hela intervjun ännu men tänker jag ska göra det härnäst. Avsnittet är några månader gammalt, men gäller ju minst lika mycket nu.

Typ så här på svenska då:

Abortmotståndare försöker inte stoppa abort, de försöker lagstifta om vem som kan och inte kan göra abort. Konservativa politikers fruar och älskarinnor och döttrar kommer alltid att kunna få en abort gjord någonstans.
Allt abortmotståndsretorik gör är att hålla människor fångna i fattigdom i generationer. Det är målet och om det inte var målet så skulle de spendera sin tid och sina pengar på omfattande sexualundervisning, gratis födelsekontroll, och gratis preventivmedel.

Jag vet att ni alla vet detta redan men det är GANSKA sällan det faktiskt skulle handla om att abortmotståndare är sådana otroligt godhjärtade människoälskare att det bara är otänkbart att inte skydda allt ”liv”. Det är tydligen jäkla lätt att bry sig om nån veckor gammal celldelning men svårare när det gäller en riktig medmänniska med ett eget medvetande och en egen självständig kropp och psyke, alltsammans i nöd till exempel på grund av krig då. Det handlar så uppenbart inte om att rädda liv. Det är inte ”liv” som är så heligt för dem. Mest att kunna bestämma över andras, kunde nån säkert notera och knappat ha helt fel.

Läste också att Alabama brukar rankas lågt när det gäller utbildning, på sista plats eller däromkring i bottenskiktet av de 50 staterna — och om de VERKLIGEN brydde sig så mycket om barn och unga, så kanske de hade satsat mer på dem när de pressats ut ur en kvinnas livmoder också. 🤷 Okej det där är kanske småaktigt men hej det är inte som att jag inkräktar på deras mänskliga rättigheter så buhuu gråt mer.

Hade egentligen tänkt att jag skulle plocka in lite ditt och datt i det här inlägget och inte bara ösa ur mig samma avsky som jag delar med jäkligt många kvinnor dessa dagar, men nu gick det inte riktigt så. Ibland känns det smått fånigt att vi ska bry oss så himla mycket i vad som händer i USA, men landet har så länge symboliserat FrAmTiDeN & DrÖmMeN för oss att det är omöjligt att inte bli illa berörd.

Sista säsongen och särskilt sista avsnittet av Veep ploppar förresten upp i huvudet då jag tänker på hur. Hur? HUUUuuUUUUuuURRRRR.

Nä-ä hörni. Vi röstar väl för medmänsklighet och lite vanlig jävla klokhet i EU-valet den 26:e maj? (Eller i förhandsröstningen som pågår nu, från den 15:e till 21:a.) Här kan ni hitta er (finländska) kandidat.

Den svartvita mjölken

opinion & reflektion

Såg ett av otaliga klipp ur intervjuer med Greta Thunberg som cirkulerat, tror det var från då hon gästade Skavlan (som jag ej kan se på p.g.a. blir så frustrerad på karln, har inte sett ett avsnitt på fem-sex år och jag kan alltså FORTFARANDE inte låta namnet gå förbi i en konversation eller blogginlägg utan att ba: nope) — och hon pratade om hur hennes asperger får henne att se världen mer svartvitt än andra, som majoriteten utan en diagnos inom autismspektrumet, tenderar göra.

Bra meningsbyggnad Linnea! Men you get the gist.

I alla fall. Det fick mig att fundera på att den förmågan ibland tycks vara precis som vad behövs för att inspirera och ledsaga andra människor. Nån som är tydlig och säker. Som att vi behöver en kompass, någon som visar oss det vita och svarta på vår moraliska färgkarta och gärna belyser de tu ändarna med blinkande neonljus också.

Det blev en lustig kontrast till hur det de senaste åren känts som att folk bara blivit mer och mer svartvita. Att så många så innerligt gärna verkar VILJA leda och hur detta i sin tur blivit nåt som jag tycker att blivit tröttsamt. (Medan Thunberg, å andra sidan, inspirerar!) Blir fan trött på mig själv redan för detta inlägg för det känns som ett typiskt s.k. ”åsiktsinlägg”. Så störigt koncept. Är min ÅSIKT då. Heh heh.

Grejer och fenomen ska så gärna sorteras in i BRA och DÅLIGT och nån nyansering där emellan tillåts helst inte. (Japp sådär som jag gör med stackars Skavlan, med andra ord!) Samma regel gäller om nån försöker göra en bra sak — gör hen samtidigt något dåligt så vinner den sidan. Sen är det förstås onödigt eller rent av KORKAT att fokusera på saker som vi faktiskt KAN påverka/avgöra, eftersom att de oftast hör till de mindre eller bekväma och motsvarar inte vad som krävs. Så med andra ord är det löjligt och poänglöst och dessutom *PrObLeMaTiSkT* att du köpt tvättnötter och kör maskinen på ekoprogrammet FÖR du duschar ändå i över en kvart och använder fortfarande ett skurmedel som antagligen är helt fullproppat med tveksamma kemikalier.

Pust. Folk pratar om perspektiv men ibland känner jag väl lite att det blir FÖR brett, FÖR utzoomat. Eller känner jag mig bara hotad och träffad? Nja, fast tja, kanske till viss mån, men egentligen känner jag mig ganska okej med att vara något av en hycklare i vissa avseenden. Har liksom varit värre, heh.

Hade en befriande mini-aha-upplevelse då jag formulerade det för mig själv att jag kan få välja gråskala. Det måste inte vara 0 eller 100 procent. För 30, 70 eller 50 procent är i alla fall nåt, och bättre än inget eller allt. Och det här VET vi förstås allihopa, men det är så lätt att ändå omedvetet fastna i resonemanget att den som redan gör en del ska faktiskt göra ALLT medan andra inte egentligen ska bry sig över huvud taget för det är ingen vits. (??!?!!)

20190126_vaeg

Att gå på gråskalornas väg, eller dylik övertydlig bildtext. 😌

Det här tänkte jag på i morse då jag hällde havremjölk i mitt kaffe. Förr, för inte så många år sedan, kändes det lite som att göra sig till att ta annan mjölk än komjölk. Som att lajva vegan men landa pladask på skenhelig, vet ni? Som att det inte riktigt var ”min” mjölk? (Herregud!) Nu tänker jag: lol. Att jag gick på den bullshiten!

Lite hyckel är ändå bättre än total passivitet! Gråskaliga val > apatiska. Så vi börjar där och så ser vi vart det leder. Detta inlägg är väl mer ett tips än nåt annat — om att det är tillåtet att dela upp i många små val istället för ett fåtal stora. Det är också bra.

Den moderna tiden

rekreation & civilisation

Stormen ylar och väser där ute och klockan slår snart midnatt. Det är mörkare än vanligt utanför fönstren, flera gatulampor har slocknat i blåsten och en har fallit ner. Vill bara skriva några rader denna första dag på året innan den är förbi. Se till att stiga upp med rätt fot i detta bloggårets arla morgon, vet ni?

20190101_linneablenda_0007

Bilden ovanför togs när året precis var nytt, några minuter förbi midnatt. Vi var på middagsfest och Blenda sov merparten av kvällen ute i vagnen, men precis efter tolvslaget vaknade hon så då fick hon komma upp en stund.

Med facit i hand stannade vi nog ute för länge, men Blendushka sov så bra att det gick alldeles utmärkt att glömma bort tiden. Alltså, det känns ganska slarvigt att vara ute så länge, även om allt gick fint. Får försöka tänka på det som kontinentalt eller lite sjuttiotalsretro kanske. Sen lär vi knappast få chansen att göra så här igen heller och nu har vi i alla fall både carpat och adjöat.

Så nu är det bara att glida in i 2019 like:

20190101_blendapulka

Vi gick ut med pulkan tidigare i dag. Det var uppskattat, som ni ser.

Från en ungdom till en annan, flikar jag in som åsnebrygga: Ett samtalsämne som ploppade upp igår var millenniegenerationen. Jag hör själv till den, eftersom det är de födda mellan 1981 och 1996 som klassas som millenials. Men jag tänker att nånstans där mitt i så borde det väl finnas nån slags splittring på grund av internet och att det blev så vanligt däromkring. De födda efter 90-talets mitt har ju kunnat växa upp med (och på!) det.

Kan själv tycka att jag kommer från en annan tid än de som har haft tillgång till nätet så länge att de troligtvis inte minns att det var något ”nytt”, utan istället något tämligen självklart. För det var det ju verkligen inte för mig. Jag tycker själv att mitt liv och värld tog en HELT ny riktning när nätet gjorde entré i vårt hem. Jag hade definitivt inte kunnat ana mig till att det skulle bli så som det blev. Vill inte vara överdramatisk men känner mig mycket lockad att beskriva det som rent av revolutionerande, på ett personligt plan. (Kommer vi förresten i framtiden prata om typ ”internetiseringen” på samma sätt som vi i dag pratar om industrialiseringen?)

En sådan skillnad — med/utan uppkoppling — måste väl påverka hur man ser på världen när man växer upp, eller? Världen var väldigt främmande och sjukt långt borta när jag växte upp, men nu ryms den och alla dess människor, erfarenheter och tankar i ens handflata.

Det måste väl ändå ha ganska stor inverkan på människor, om man tittar generellt och inte individuellt. Fast nu gissar jag bara. Vill nån fylla i?

Blåvitt, grönt och silver

rekreation & civilisation

Del 1. Självständighetsdagen.

20181206_promenad_001

Gick ut på promenad med de här två igår. Finlands självständighetsdag var det då.

20181206_promenad_002

Den mindre av dem betedde sig väldigt oberoende, självständighetsdagen till ära, och ville bestämma åt vilket håll vi skulle gå. Oftast åt helt fel. Men får man som föräldraskap ta och gripa in som enväldig härskare (eller blir det tvåväldig?) och styra om med ett enkelt lyft i några metrar.

20181206_promenad_003

De etapper där hon gick själv snubblade och halkade så i snön att hon till slut fick åka upp på Alfreds axlar en bit.

20181206_promenad_004

Mycket uppskattat!

20181206_promenad_005

Lovar att det inte var tänkt så att det här inlägget skulle bli en uppsats med rubriken BLENDAS UTFLYKT liksom, men nu är det likväl henne jag har bilder på och tycks kretsa kring. Ja jaaa. *levande föräldraklyscha*

Här hade det hur som helst blivit dags att plocka fram vår bärsele, en Manduca som köptes som i begagnad i höstas. Fastän vi inte använt den jättemånga gånger (hittills) så har den ändå visat sig vara ett sånt bra köp. Det är så enkelt att traska på med den. Känns dessutom som Bra Träning att släpa på +10 kilo extra. (Obs vet egentligen inget om träning men har sett att folk gärna bär tyngder.)

Min mössa är förresten till viss del gjord på något så absurt som ull från PUNGRÅTTOR! Måste bara berätta eftersom jag tänker på det ungefär varje dag. Resten merinoull, men det är ju vanligare. Den är så mjuk och så varm. Alfred lånade den en dag och sen sa han, vördnadsfullt, ”Vilken bra mössa du har”. Tyvärr är den köpt på loppis, efter att den hittat hit från Nya Zeeland, annars skulle jag tipsa vidare.

Däremot kan jag, helt osponsrat, tipsa vidare om Blendas mössa istället! Den är också gjord i merinoull, mulesingfri, med foder i bomull. Hon får många komplimanger för den och den är från inhemska Nevertex som finns på exempelvis Halpa-Halli. Hon fattade tycke för den direkt, kramade om den inne på butiken. Mycket mysig.

20181206_promenad_006

Vi hade faktiskt ett konkret ändamål för promenaden och här hade vi kommit fram till destinationen. Blenda hängde och snarkade. Mina byxor höll på att glida av mig. Men mitt fokus låg på något annat, nämligen…

20181206_promenad_007

Grankvistar! För det var förstås sådana som vi begett oss ut för att leta reda på. Vi tog bara sådana som redan blivit avbrytna och som vi hittade på marken. Till exempel en med två kottar kvar i.

20181206_promenad_008

Vi råkade sen på en ganska stor gren som brytits av och plötsligt var kassen fylld. Då var det dags att gå hem.

P.S. Bonden behövs, hör ni. Den gör faktiskt det.


Medan Alfred kokade potatis och stekte falafelbullar så knipsade jag grankvistar och satte dem i vaser.

Sen hackade jag lite färsk rosmarin som rördes ner i potatismoset, som förresten är godast om det görs med potatisskalet kvar på. Vi åt detta bland annat med tranbär som puttrat i lite smör i stekpanna mest för att de skulle tinas. Har tänkt att jag borde byta ut granatäpple mot tranbär mer ofta. Kortare frakt. Så nu testar jag det, har en påse med tranbär i frysen.

Hur som helst, smakade väldigt bra, särskilt efter en vintrig utomhusvistelse.

20181206_kottar

Se bordsdekorationen! Där hänger kottarna och är allmänt gulliga.


Del 2. Själständighetstraditionen.

Har inga självständighetsdagstraditioner, tittar inte ens på slottsbalen, men senare på gårdagskvällen bakade vi pepparkakor. Som jag förstått att är en ganska vanlig tradition för folk att göra på självständighetsdagen? Kanske kunde den bli vår också, blir säkert mycket mysigt sen då Blenda kan vara med och pyssla.

Fast mest tror jag ändå på traditionen att gå ut en sväng. Det är liksom mer kravlöst det, passar en latmask som mig, hehe. Och så gör det ju verkligen gott för själen. Fira själ-ständighetsdagen.

Jag är inte särskilt patriotiskt lagd, precis som väldigt många i min generation tror jag. Kanske för att jag mest sett fosterlandskärleken slå över till något jävligt motbjudande än hållas som något kärleksfullt.

Och som finländare men långt ifrån finne, så tenderar ämnen så som nationalitet bli lite diffusa. Typisk minoritetseffekt, kanske.

Men när jag tänker på den finländska naturen så blir jag ändå lite rörd. När jag gick i lågstadiet så var jag alltid så stolt över att vi var de tusen sjöars land. Tyckte det lät så fint. Föreställde mig hur landet såg ut ovanifrån, alldeles spräckligt utav silverblanka små skärvor.

Många här på kusten är väldigt fästa vid havet och skulle inte kunna tänka sig flytta ifrån det. Jag förstår nog det, även om jag själv är den som är mer dragen till skogen. Den mörka skogens dystra sus, så som vår nationalskald uttryckte det.

Tror starkt på att gå ut i naturen, det mår vi alla bra av. Och att på självständighetsdagen för all del hissa flaggorna högt över vår bygd i nord, med moar, fjäll och skär. Men tillbringa dagen med lite mer vördnad istället för (fanatisk) stolthet. Lyssna på strömmars brus och bäckars språng. Ägna en tanke åt stjärnenatt och sommarljus. Vill inte låta alltför naturnördig men hallå va, nog ÄR den ju ganska fantastisk.

Kanske är det mer så vi alla borde fira vår nationaldag, genom att gå ut och samtidigt verkligen ta in naturen. Mycket hellre än att stå på nåt torg och sprida egoistisk megadynga i alla fall. De som gör det på nationaldagen kunde reflektera en smula över det vi sjunger i nationalsången: Vårt land är fattig, skall så bli / För den, som guld begär.

Tror inte Runeberg hade helt fel. Men han sa inget om tusentals glimmande silverskärvor. Och egentligen är tusen sjöar en grav underdrift. I själva verket finns det cirka 188 000 av dem. Vi kan gott dela med oss. Det gör gott för själen. Och självet.

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå

opinion & reflektion

20180908_203515

Ohoj! Där stod jag i lördags och hängde på toan i en hytt medan Blenda sov och Alfred underhöll ett gäng politiker. Vi var på en dagskryssning till Umeå och jag hade tänkt posta en drös med bilder från det men blev alldeles för lat och trött. Det får bli senare.

Och på tal om politik så känns det ju som att man borde säga något om det svenska riksdagsvalet, men jag har bara följt med det med ett bråkdels öga och knappt ens det. Läste i alla fall att 17,6 % av dryga 6,3 miljoner personer röstade på SD. Men eftersom det bor över 10 miljoner personer i Sverige så betyder det inte alls att var femte svensk röstade SD, så som vi får anta att det kommer påstås, utan var tioende.

Detta ska jag minnas vid vårt riksdagsval i Finland nästa år. För det brukar ju hända sig att man blir lite knäckt utav resultaten.

Jag såg något kampanjslagord om att ”göra Sverige bättre”. Det var inte SD som låg bakom det fast det låter så — och jag tänkte på att ”bättre” betyder olika saker för olika personer. Sen tänkte jag på det som Margaret Atwood skrev i Tjänarinnans berättelse, att ”Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga.

Tror ni att det är så?

Hur som helst så tycker jag då, när det kommer till val, att det är viktigt att reflektera över vilka det är som har råd att ha det lite sämre. Kanske är det de som redan till börja med har det lite bättre, de med fler alternativ och med mer frihet att göra som de vill.

Eller vad tycker ni?

För det tar ju faktiskt emot att ta ännu mer ifrån de som redan har så lite, tänker jag. Eller det torde det göra så länge man har ett hjärta alltså. (Vilket jag tycker att vi för all del kan förmoda att alla har, men ibland verkar det ju tveksamt. Ibland känns det som att det finns skäl för oro, ändå.)

Somliga har råd, andra inte.

Självförtroliga samtal

opinion & reflektion

Jag har en möjlig spaning angående självförtroende på gång.

Här hemma fastnade vi nyligen för The Great Interior Design Challenge på BBC2/Netflix. I säsongen vi såg dök 21-åriga Jamie upp som tävlande. Han utmärkte sig framför allt genom sin tro på sig själv. Eller snarare sitt snack om det.

För jag har aldrig i mitt liv hört någon prata så oupphörligt mycket om sitt jäkla självförtroende. Inte så att det var varken särskilt bra eller dåligt, men det klara navet i hans narrtiv. Detta låter som att jag överdriver men alltså verkligen — i nästan varje intervjusnutt hittade han ett sätt att reflektera över det. I senare avsnitt tyckte jag det avtog, han klev ut ur sig själv och jag började gilla honom då. Men till en början återkom han till självförtroendet gång på gång och vi suckade och stönade i soffan. Snark, Jamie. Ingen bryr sig.

Det blev nästan som nån slags satir på samtiden. För jag kände ju verkligen igen de där tankarna från alla ”inspirerande citat” som typ översvämmar nätet nu för tiden. Säger inte att det bara är skit, säger bara att sådana är väldans populära i vår tid.

sjalvfortroendehajp

När Jamie inte lyckas så bra med sin uppgift att förvandla ett rum åt sina kunder så resonerar han att hans självförtroende hade brustit under projektets gång — som att hade han bara trott på sig själv mer hade det gått bättre. När han istället lyckas bättre så blir hans vinkling snabbt om han kanske ska kunna börja tro på sig själv mer nu. Ungeför som att han nog kan allt det där, men bara inte alltid vågar.

Och alltså som en jantelagare så blev jag ju något provocerad utav detta mönster. Inte då av att Jamie gärna vill tro på sig själv, men av att beståndsdelar så som exempelvis erfarenhet, fallenhet, hårt jobb och lyhördhet till kundens önskemål tycktes falla sekundärt jämfört med självförtroendet. Som om hur ens ego klarar utmaningen är huvudsaken?

Ahhh!! Det bara STÖR mig så! Jag försöker inte säga att självförtroende är bajs, humbug och/eller fullständigt irrelevant för ens prestation, men… jag vill inte bo i en värld där det är det viktigaste som finns heller.

Min spaning är med andra ord ingen ny egentligen men att vi alla är en produkt av vår tid. Att det såklart även påverkar en att — i synnerhet under ens mest formbara år — vara omgiven av mantran så som ”believe in yourself” och ”confidence is key”.

Och jag tänker att en taktik att fejka det till vi mejkar det, är att få allt att handla om vår inre resa. Att allt, precis allt, går att vända till någon givande lärdom för vår utveckling. Den möjligheten nappar vi gärna på så snabbt som möjligt eftersom det eliminerar utrymme för annat, exempelvis misslyckande. För det handlar ju fortfarande om att nå framgång.

Vår poster boy Jamie råkade personifiera detta men han är ju inte ensam om det. Det ligger ju verkligen i tiden att tänka (nej ursäkta jag menar att *känna*) att jag och mina känslor är oerhört väsentliga, att allt hänger på ens egen styrka och så vidare.

Självförtroendet tycks röra sig från en liten notis på sista sidan (säger inte att det var rätt plats heller) till framsidestoff. Och vet ni, jag orkar bara inte läsa. Inte för att det skulle vara genomgående ointressant, men för att det blir ju fan utmattande.

Känner ni igen nåt av det här?

En amerikansk aha-upplevelse

opinion & reflektion

Jag har tänkt på hur vi ofta (hån)skrattar åt det här amerikanska sättet att sätta varningstexter överallt för att avsäga sig allt ansvar. Vi vet att så gör företag för att inte bli stämda ifall att någon skadar sig på ens produkt, typ bränner sig på en kopp nybryggt, hett kaffe eller skär sig på en nyinköpt, vass kökskniv. Det är inte jättesällan det rör sig om saker som vi tycker att är ganska jävla självklara att man aktar sig för och är på eget ansvar att man gör det. ÅH DUMMA AMERIKANER, är det lätt att fnissa. Det verkar som att folk stämmer varandra kors och tvärs over there och vi tycker att det är lite rätt åt dem att de skapar så många problem åt sig själva som straff för deras dumhet.

20180209_spegel_001

*VARNING FÖR SNUBBELRISK*, skulle det t.ex. kunna stå på en blinkande neonskylt nånstans vid vår entré.

Men det var faktiskt inte innan jag såg ett avsnitt i senaste säsongen utav New Girl som jag förstod varför stämningar tycks vara sådan vardagsmat där — det är ju nämligen inte så att varje person är ett pengagirigt arsel. Det är snarare så att varje person verkligen inte är försäkrad, och inte heller har råd att betala sjukhusräkningarna som snabbt blir skyhöga. Så efter att du slant med kniven och skar upp hela handen så att du inte hade något annat val än att åka in till sjukhuset för att undersökas, bedövas, sys och vem vet vad annat, så kanske du står där sen med en räkning på tusentals, rent av tiotusentals, dollar. Gulp. Då är det inte så konstigt att du tar till en stämningsansökan ändå. Vad annat ska man? Sälja huset? KOKA METH?! (Borde rimligtvis ha förstått detta då jag tittade på Breaking Bad istället men jag har tydligen inte kunnat koppla det vidare till varningstexter.) Det är liksom ett VÄLDIGT naturligt steg i ledet att försöka tvinga Fiskars eller Hackman att betala sjukhusräkningen istället.

Är kanske (amerikanskt???) trög men har aldrig tänkt på det ur det perspektivet förr! Vanliga människor har ju bara inte råd. Men vanliga företag har förstås inte heller råd att betala sånt för alla vanliga människor, därav säkerhetsföreskrifter i överflöd som stjälper stämningsansökningarna. Det blir en enorm skuldsättning för individen istället, då det för de flesta inte finns något skyddssystem som tar hand om sådana plötsliga, väldiga utgifter. OCH DET ÄR DÄRFÖR VI UTAN ATT KLAGA BETALAR SKATT GOTT FOLK.

20180209_spegel_002

En annan slags dyr skatt, ehehe. *VARNING FÖR RIKTIGT BRA HUMOR*

Vill vi förresten dra detta vidare når vi ju snabbt frågan vad som händer sen, och då blir nog  svaret i rätt många fall att folk vänder sig till kriminalitet för att få in pengar som alltid saknas. Vilket alltså leder till ett otryggare samhälle även för sådana som inte slant med kniven och kanske inte ens nånsin kommer göra det heller. Så ifall att jag är en sådan som undrar varför jag ska betala för andras missöden, så kan jag ju försöka minnas den biten i samhällspusslet: Jag är tryggare om folket i min omgivning också är det.

Hade tidigare inte tänkt på att sjukvård förstås hör hemma i pusslet mellan skador och stämningar. Kändes som att amerikaner blev cirka tjugo procent mer rimliga efter att den biten föll på plats. Åh dumma system, ska jag hädanefter sucka åt varningstexter om hett innehåll på takeaway-kaffemuggar.

en senapstonad sammanfattning

dokumentation & situation

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

stå upp, speak out

opinion & reflektion

weseeyoumigri

Just nu hörslar jag Malala Youfzasais I Am Malala och i den dyker en dikt av Martin Niemöller upp. Den finns i många variationer och kan olyckligtvis finnas i oändliga.

First they came for the Communists
And I did not speak out
Because I was not a Communist

Then they came for the Socialists
And I did not speak out
Because I was not a Socialist

Then they came for the trade unionists
And I did not speak out
Because I was not a trade unionist

Then they came for the Jews
And I did not speak out
Because I was not a Jew

Then they came for me
And there was no one left
To speak out for me

Niemöller skrev denna dikt om Nazityskland, hur få — eller i alla fall inte tillräckligt många — ingrep eller agerade mot regimen. Hans ord om solidaritet och civilkurage ringer starkt även i vår tid. De upphör aldrig att vara lika viktiga som de var då.

På söndag ordnas ett evenemang på Rewell Center här i Vasa för att uppmärksamma om orättvisor i asylpolitiken. Så här beskriver initiativtagarna evenemanget: ”Vi är några kulturaktörer från Vasa som ordnar ett evenemang den 27. 11 kl 12-14 i Rewell Center. Vi ordnar evenemanget för att uppmärksamma orättvisor som händer i vårt land just nu angående flyktingpolitiken. Vi kommer att läsa upp anonyma asylbeslut och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kommer också att uppträda med musik och sång. Evenemanget är en del av Weseeyou-kampanjen.

Kom med! Sprid ordet! Stå upp, speak out.

facebook.com/events/229790100783761/