Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged samhälle

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

20161111_snoe

Värst är ändå rädslan. Eller det måste den vara. Det måste vara värst att tillhöra en av de som vaknade i en värld där de är rädda. Jag läser texter som berättar hur det är, ni har säkert läst dem också. ”Den första gången jag kände skräck som denna var när någon målade en svastika och orden ‘White Power’ på garagedörren till mitt barndomshem”, berättar en kompis i USA. Hon blev lärd att folk som gör sådant är avvikande, och att detta var något som hon måste acceptera, för hur annars skulle hon kunna känna att hon och hennes familj var trygga? Men att fortsätta övertyga sig själv om att ens land i stort sett är aktningsvärt och hyggligt med en del dåliga avvikande har blivit omöjligt, skriver hon.

Ofta cirklar Edmund Burke-citatet på i mitt huvud, “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. Här har människor gjort mer än ingenting, de har med sina röster godkänt allehanda uttalanden som borde ha klassats som oacceptabla. Och så mycket av diskussionen tillägnas detaljer som jag tycker att sist och slutligen är ganska irrelevanta, jag orkar inte över huvud taget käbbla om huruvida Trump är rasist, homofob, sexist, si eller så. Det är vad han säger som är skadligt och att en avsevärd del av det amerikanska folket tillåter det är vad som gör mig så ställd. Och vad detta i sin tur förmedlar, d.v.s. att överallt i världen där det är omöjligt att undkomma USAs inflytande (läs: hela västvärlden i alla fall) sitter nu personer och resonerar ”yttrandefrihet wahwahwah” medan de frodas i sitt gemensamma hat på Flashback, MV-Lehti, eller vad deras länders motsvarighet till sådana sajter än är. Illviljan normaliseras. Men inte bara där, utan också i det offentliga. Uff.

Så hur är det här? Är vi i stort sett hyggliga? Med en del avvikande? Jag vill ju hoppas det men ganska ofta känns det tvärtom.

Oroväckande också att se hur vanligt det är att personer som enligt sig själva ”inte är rasister” inte ändå kan motstå att härja emot när någon påpekar att något någon annan sagt är rasistiskt. Om du inte gillar att det är ”så lätt att stämplas som rasist nu för tiden”, så har jag två tips: 1) Lägg av med att hålla med om rasistiska åsikter. 2) Testat hålla käft nån gång?

Saknar den tiden då människor hade vett att skämmas en gnutta mer för sin inskränkthet.

20161109_kumela

Gårdagens loppisbesök resulterade bland annat i detta lampfynd som ni ser ovan, tyckte den var så charmigt fulsnygg. På etiketten hade försäljaren skrivit med ranglig handstil att stommen består av en karaff utav inhemska Kumela. Konsulterade oraklet (Google) och det visar sig att Kumelan lasitehdas var aktiv i Riihimäki från 1937 till 1985. Hittar tyvärr ingen stämpel på karaffen, vilken jag antar att någon borrat hål i för att dra in en lampsladd i den.

Efter loppisbesöket och kvällsmat spelade vi, d.v.s. Karin, Alfred och jag, ett tidigare loppat frågesportsbrädspel. Vi har aldrig testat det ordentligt förr i.o.m. att spelarna måste vara fler än två, och t.o.m. jag som brukar vara ganska kräsen med vilka brädspel jag gillar, tyckte det var jättekul. Kanske främst på grund av sällskapet, egentligen, tror jag sällan skrattar så mycket som jag gör med Karin. (Är ju också ganska förtjust i Alfred, förstås.) I höst har vi känt varandra i tjugo år (!!), sen vi började högstadiet, och det räcker ofta med att vi bara byter en blick och så brister nån av oss ut i gapskratt en halv sekund innan den andra.

Därför kände jag mig också lite piggare än jag var, för jag mindes plötsligt min märkliga frossa under arbetsdagen och plockade fram termometern. Hade feber som hållit i sig i dag, så jag har haft en sjukledig dag. Har sett på väldigt mycket tv och känt mig väldigt meningslös. Har också, utan framgång, försökt förstå ett skvatt av vad i helvete som hänt i USA. Har många amerikanska bekanta och det har varit rätt gripande att följa med deras statusar om utvecklingen under dagens lopp. Lider så med dem, och med Clinton, herregud.

Kändes verkligen overkligt att stiga upp i morse och se Karin som redan stigit upp, och samtidigt som jag säger ”Men är du uppe redan?!” så märker jag att hon ser på något vis missnöjd eller uppjagad eller uppgiven ut, men jag kan inte bestämma vilket, och hon säger ungefär ”Kunde inte sova, vaknade av att Agneta whatsappade att det här far åt helvete och blev för stressad”, och jag FÖRSTÅR ABSOLUT INGENTING och diverse oroligheter spelar upp sig i mitt huvud så länge jag antagligen står och ser ut som en mindre begåvad säck med potatis, innan Karin bara ”TRUMP LEDER. STORT”. Först blev jag lite lättad, bara för att det inte var något personligt som gick åt helvete, men i nästa millisekund så kände jag mig bara så oerhört, oerhört paff. Inte på ett bra sätt. Men nåja, det är så många som skriver om det här och som dessutom gör det så mycket bättre än vad jag skulle kunna så jag ska inte ens försöka. Hänvisar er istället till exempelvis Peppe som sköter det galant som alltid.

Som ett litet sidospår så vill jag ändå spekulera att jag tror att mycket av det vi läser på nätet om det amerikanska presidentvalet, och inte alltså skrivs av ex. journalister eller personer bosatta i USA/med amerikansk härkomst, dels bevisar hur även vi här i norden svalt idén om the American dream. USA är så jävla häftigt, vet ni? Vi bär linnen med den amerikanska flaggan på och med uppspelt förtjusning granskar vi Amerikahyllan på Minimani, utan att riktigt fundera varför. Är det faktiskt så sabla great? Varför tycker vi det? (Har så länge varit så trött på den fascinationen, så det kanske också är det som härjar lite hos mig här.) På nåt vis känns det ju bedrövligt typiskt att såklart att USA ska ha en vit privilegierad normman som president, USA är ju normlandet bland (mestadels) vita privilegierade. Som jämförelse kan vi ta Ryssland, som vi ju geografiskt sett är närmare, duh, men inte kan jag minnas att det alls skulle ha blivit samma tumult när Putin blev vald, eller omvald. USA ligger oss ändå närmare, känner vi, vilket inte är förvånande alls men… äh, nä, jag vet inte. Tappar tråden, är verkligen inte tillräckligt alert för att nå kärnor i dag. I alla fall, för tydlighetens skull, detta jag sagt här är sen inte kritik, det är bara en iakttagelse av något jag inte har mer belägg för än att det är en känsla. Skriver ju själv också om samma grej och har diskuterat det mycket i dag, förstår alltså helt att vi påverkas så av det där valet. Den amerikanska drömmen blev nyss en mardröm.

Huuur som helst, ska slänga mig på soffan igen. God bless Netflix, i alla fall. The land of the jobb-eller-skol-befriade and the home of de-som-tar-en-brejk.

20150422_00120150422_002

Existerandet underlättas med 1) en datahörna och 2) lite dagsljus. Så här är de båda i kombination med mitt existerande då. Jag verkar att omedvetet ha försökt mig på en djup tänkarmin på det andra fotot men ser mest bara trögtänkt ut, men det är ju en tänkarmin det också. Det där var i förrgår men det är också var jag satt igår och erfor en på-gränsen-till-panikartad prestationsvånda medan jag funderade att skrivkramp är en eufemism för tänkkramp. Egentlig skrivkramp torde väl handla om att det är svårt att sätta ord på ens tankar, och visst kan det vara krångligt att formulera sig också men nästan alltid då jag tycker att jag har ”skrivkramp” så handlar det istället om att jag inte lyckas alstra en endaste beaktansvärd reflektion.

Några timmar senare gav jag upp och gick och lade mig, ställde alarmet på väckning klockan sex för att tvinga mig upp, sätta mig på samma plats igen och skriva. Det gjorde jag. Men jag var jättejättetrött och har fortsatt att vara jättejättetrött hela dagen. Skrev klart det sista under lunchen och jag vet inte varför det var så svårt för mig att få ihop en krönika denna gång men det var det. Kändes inte alls bra att skicka in den så snabbt efter att den blivit klar, jag vill gärna bearbeta den i bakhuvudet i ett par timmar åtminstone, eller snarare först ta paus i ett par timmar och sen blicka igenom den, även om jag inte ändrar på något vill jag bara bli bekväm med att sätta ut texten i världen och till dess obarmhärtiga beskådan, men det hanns helt enkelt inte med nu eftersom min hjärna är så dum. Men mamma sa att hon gillade den, i alla fall! Det blir inte bra är titeln, ty fredagsdepp är det nya. (Näh, det är egentligen inte så illa som titeln får det att låta.)

Jag blev förresten mycket nervös vid ett skede för att jag skulle låta som att jag hackade ner på alla de där intressena jag listade i krönikan. Ville en tid hitta ett smidigt sätt att fläta in ”Jag säger inte att det är något fel på att vara intresserad av någondera saker”, men sen tänkte jag nu får jag fan gubba till mig lite och bara säga vad jag vill säga och lägga av med att försöka be om ursäkt för något jag inte ens har sagt.

I övrigt då? Jag har några dagar matat småfåglarna nere på gården innan jag gått till jobbet på mornarna och jag är nu övertygad om att åtminstone den ena känner igen mig. Han flyger fram till mig då jag kommer ut. Ibland har han liksom staljat lite och halvcirklat runt mig då han kommit fram till mig, som någon förälskad moppepojke. Idag var fåglarna inte där i busken då jag kom ut, jag tittade omkring mig men såg inga så jag gick vidare några meter och börjar då höra ett gällt och högljutt fågelskrik. Jag vänder mig om, och fågeln som jag tror är samma som brukar göra närmanden kommer flygande jättesnabbt rakt mot mig och landar en bit ifrån mig, inte ens en meter, och tittar rakt på mig. Det var hans turdag för jag hade färskt bröd i fickan! Tre andra dök också upp strax därefter. Då blev det fest ända tills en partypooper (valfri människa) uppenbarade sig på gården.

Och ni tror att jag inte idkar något socialt umgänge. Ha!

aintlovegrand

JA. SVARET ÄR JA. LOVE IS GRAND. DET ÄR DET. Denna dag gick till historien i.o.m. att majoriteten av den finländska riksdagen äntligen röstade för att godkänna könsneutrala äktenskap. Det är en sådan liten sak, egentligen, men fasiken så oerhörd den är. Det är generellt sällan jag tycker att Finland lever upp till sitt namn, men idag känner jag starkt att vårt land faktiskt gör det.

(Har f.ö. hängt en del på sociala medier idag och detta inlägg kommer att mer eller mindre vara en repriserande sammanfattning av allt jag babblat om där, ursäkta.)

Har blivit så upplyft av hur många som jublande delat glädjenyheten om den könsneutrala äktenskapslagen. Tänker på en kommentar på Hufvudstadsbladet då medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning nyss dragit igång, någon skärpt (”skärpt”) person som inflikade att ”Majoriteten av de 50 000 skulle aldrig själva kunna tänka sig att ‘gifta’ sig med någon av samma biologiska kön” — och det är väl just det som är grejen, att det handlar inte om hur många som kan personligen ”dra nytta” av möjligheten, det handlar om att möjligheten måste få finnas även om det bara fanns en endaste homosexuell person i vårt land. För de flesta av oss handlar det om solidaritet och empati. Det handlar också om att inse att vårt samhälle inte är rättvist när människor diskrimineras; att ojämlika rättigheter berövar inte bara de utsatta på frihet utan är även destruktiva för oss i vår kollektiva helhet om vi inte alla är värda samma behandling och bemötande, ens i något så fundamentalt för oss som en civilisation som vår lag; att jämställdhet inte är jämställdhet om inte alla inkluderas i den. I det stora hela drar vi därmed alla nytta av detta, på så vis. Eller så tänker jag i alla fall. De flesta som jag sett dela nyheten är såvitt jag vet hetero liksom jag själv är, och här är poängen: Det spelar ingen roll. Sexualitet borde inte spela någon roll och det gör mig glad att så många uttrycker precis den tanken och att majoriteten i riksdagen instämmer. Det var ett bra steg och det tycker jag nog att är väl värt att uppmärksammas ordentligt. Godheten är det som räknas här och all medmänskliga välvilja gör mig riktigt sabla peppad. Heja alla!

Tänkte tidigare idag på det där argumentet med vad som är ”naturligt” och vad som inte är. Det enda som egentligen är naturligt är väl ändå framåtskridande. Natur är förändring, så som Herakleitos begrep redan cirka femhundra år före vår tideräkning. Naturen är progressiv. Det som är onaturligt är att stå still. Så det känns på alla sätt och vis mycket fint att vi finländare får haka på där i avancemanget, äntligen. Vi utvecklades idag.

En ganska jävla superb start på fredagen!

20140917_stopsexism

För några veckor sen lade jag märke till texten ”Stop sexism!” otåligt sprejad på en vägg här i Vasa och nån dag senare såg jag den på ett annat ställe också. Jag håller fortfarande upp ögonen efter fler. Den på bilden ovanför går jag förbi nästan varje dag och varenda gång lyfter den mitt humör en aning. Att veta att nånstans här i stan så finns det en person som är så trött och arg på skiten att hen sprayar ord som faktiskt betyder något mellan alla svordomar, insideskämt och esoteriska bokstavskombinationer och svårtolkade hieroglyfer. Jag vill inte prata i klyschor, men det ger mig hopp. Jag förmodar att hen är en kvinna. Kvinnor är trötta och arga. Kvinnor har rätt att vara trötta och arga. Jag tänker att i likhet med Lewis’ Law, att kommentarsfältet till varje artikel om feminism bekräftar att feminismen behövs, så fungerar det antagligen så att varje man som förminskar kvinnors upplevelse av sexism i samhället bidrar bara till att bekräfta att den existerar. Jag går förbi den där texten ikväll på väg till kiosken på torget och tittar på den som vanligt, blir lite upplyft som vanligt.

Det är mycket folk ute på stan. De flesta studeranden ute med sina flaskor men också några äldre ute med sina hundar. Överalltifrån hörs prat, tjatter, sång, musik, rop, gorm, oväsen. På torget hänger ett gäng med runt ett dussin fulla, högljudda killar, bl.a. utrustade med nån typ av smällare, megafon, och antagligen nån slags saftblandare som jag hör tjuta till då och då. Sammanlagt säkert en hel del promille också. Så länge jag är inne på kiosken hör jag att de fyrar av raketer eller smällare, de upprepar någon sång eller ramsa som endera måste ha något att göra med studieliv eller militärtjänst, jag kan inte avgöra vilket, men allt framförs med mycket oljud. Jag går ut från kiosken och möter en kvinna med en hund som går något hopkrupen med svansen lågt, gång på gång blickar den ängsligt mot skocken bullerkillar och jag lider så med den hunden.

Killarna härjar på och samtidigt som jag lämnar torget så hör jag hur den ena, i megafonen, börjar gorma åt en tjej som går förbi. Frågar vart hon är på väg, ”Va? Va?”, upprepar frågan då hon inte svarar, låter hetsig och burdus på det där överdrivet självsäkra och flirtigt påtvingande sättet som killar så ofta förväntas bete sig enligt. De andra skrattar under tiden och det är nästan aldrig möjligt att bedöma om det är vänligt eller hånfullt, med eller åt. Det är inte så att typen av beteende, med megafon och skratt, är helt diaboliskt överjävligt av dem, men helt okej är det inte. Det är inte elakt men det är hänsynslöst. De flesta kvinnor är alltid i underläge och vi kan inte urskilja vem som är ett verkligt hot och vem som inte är det. Vår tryggaste utgångspunkt är att lita på våra instinkter, och våra instinkter — plus verkligheten — säger att situationer med män kan vara hotfulla. Och då är situationen hotfull för oss.

(Och vem vet vilka liknande situationer en kvinna har varit med om tidigare, men i vilka det inte gått bra, där hotet har varit ett faktum.)

Det går att göra invändningar om sannolikheten, att den är låg att männen där och där i den och den situationen faktiskt skulle ”göra något”, men sannolikheten spelar inte alltid sån stor roll där ovissheten tar över. Vi uppfostras till att lindansa på balansen mellan att inte vara dumdristiga och att inte vara överdramatiska hysterikor, och vi uppläxas om vi råkar ut för skit för att vi inte har klarat av att undvika skiten och vi uppmanas poänglöst att ha förstått bättre. Bättre lycka nästa gång, då.

(Och räcker inte vårt obehag till för att avgöra att det inte är okej? Måste allt bedömas utgående ifrån männens intention? Väger den mer än våra känslor?)

Jag kan inte räkna gångerna jag har känt mig utsatt och otrygg av en man eller en grupp män, men jag vet att nästan precis lika många gånger har jag agerat enligt ett manus som inte är mitt. Jag har spelat en roll som obrydd och orädd och absolut inte illa till mods. Jag har gått vidare precis likadant som innan men med handen i fickan har jag kanske tagit tag i mina nycklar sådär som de säger att en ska, med de vassa delarna utstickande mellan fingrarna i en hårt knuten näve. Jag har suttit kvar men jag har kanske trätt armen mellan väskan och axelremmen, flyttat på mina ben så inget av dem är under det andra, så att jag snabbt ska kunna gå därifrån utan fördröjning. Jag har varit den där hunden, jag tror alla kvinnor har varit den där hunden, vi har kastat skygga blickar över våra axlar och vi har låtsats gå vidare som om inget är fel men hur skarpt vi än har försökt intyga oss om att allt är okej och att vi är okej och att männen är okej så har vi känt det i ryggraden, att den vill säcka ihop och gömma oss, få oss att försvinna, inte märkas, inte höras, inte ses, inte ens anas.

Jag stannar och tar en bild på texten innan den skrivs över och suddas ut. Här finns allierade. Jag tänker barnsligt att jag vill visa internet. Dela peppen, dela stoltheten, dela gemenskapen. Visa vad som är på gång, t.o.m. här. I bakgrunden hör jag gänget med killar fortsätta härja, skratta och roa sig. Vilket de förstås måste få. Men jag önskar att de gjorde det utan att befästa alfahannebullshiten.

Det är först här hemma som jag lägger märke till att nån tycks ha försökt spexa till det bland annat genom att ändra P:et till ett R. ”Stor sexism!” är kanske inte så mycket till slagord, men överlag ett helt reellt påstående det med. ”Start sexism!” är vad jag gissar att de har försökt sig på. Den är redan igång.

darkmark

Jag har börjat lyssna på en lagom nördig podcast som heter The Chapter Titles Were So Good, där tre killar i varje avsnitt pratar om ett enskilt kapitel ur Harry Potter-serien, i ordningsföljd. Den ena killen berättade att då han först hörde om Harry Potter så gick han i lågstadiet och hans lärare läste upp första kapitlet ur första boken en dag, och efter skoldagens slut rusade han hem fylld med iver för att läsa resten. Tror det var samma kille som senare sa att då han läste hade han inte en blekaste aning om att Harry skulle visa sig vara en trollkarl och skulle åka iväg till en magiskola — fatta det! Så skönt öppen och fri från förutfattade meningar hans läsupplevelse måste ha varit, och sen så underbart att upptäcka den där fantastiska världen helt för sig själv.

Det pratades nyligen en del om att unga killar läser mycket mindre än unga tjejer, och en av frågeställningarna var den att hur ska vi få killar att läsa mer. Förstås påverkad av det podcastkillen berättade så tänker jag såklart Harry Potter, även om jag inte hade behövt någon större övertalning utan hans historia heller. Jag tycker i och för sig inte att böckerna är några litterära mästerverk (förlåt), men jäklars jäklar så bra de är. Det är inte bara det att de innehåller makalösa mängder av de där magiska kryddorna fantasi, spänning och läsarglädje, utan också det att jag verkligen tror att en kan lära sig väldigt mycket om medmänsklighet genom dessa övernaturliga historier. Jag tänker att HP som läsningsinkörsport för barn oberoende av kön omöjligtvis kan försämra moralen. Det är ganska kul att lyssna på de där tre killarna i podcasten, det har förvisso dykt upp ett våldtäktsskämt (hittills), men utöver det så pratar de väldigt insiktsfullt om olika typer av diskriminering som existerar i trollkarlsvärlden (trots att de envisas med att kalla allt för ”racism”), och jag kan inte undgå att jämföra deras konversationer och de som en ser nästan dagligen mellan andra killar/personer i deras ålder men angående den riktiga världen, och hur de verkar vara flera världar emellan på betydligt fler sätt än en litterär och en reell. (Dagens exempel: ”Bra att det finns folk som är emot islam”, ”ni förstår väl att muslimer håller på att ta över hela europa?”, ”13% kanske hatar islam, men 3% hatar då män, och så gott som alla hatar individens rätt att bestämma i sitt eget liv”, ”muslimer växer upp som svampar på hösten i europa och i nått skede kommer dom ta över majoriteten av befolkningen…” och så vidare. Förstås om riksdagsvalet i Sverige.) Nå, nu menar jag förstås inte att det är tack vare Rowling som de tre podkillarna är förståndigare än en del andra men jag tänker förstås ändå att lite etiska riktlinjer under åren vi kallar formativa, och så av en orsak, omöjligtvis kan skada.

”I’d say that it’s one short step from ‘wizards first’ to ‘pure-bloods first’, and then to ‘Death Eaters’. We’re all human, aren’t we? Every human life is worth the same, and worth saving.”
– KINGSLEY SHACKLEBOLT (genom J. K. ROWLING, förstås)

Idag satt jag och tänkte på detta välkända faktum att fler och fler mugglare röstar på dödsätare och hur oroväckande det är att trenden bara fortsätter att eskalera. Som resultat av detta, och förvisso även utav nörderiet jag har lyssnat på i några dagar nu också, så beställde jag äntligen ett boxset med alla HP-böckerna, och tänkte att om jag nånsin får barn så ska mina avkommor banne mig klara av att känna igen dödsätarna även fast de står nånstans bakom ett podium och låtsas vara schyssta och prata politik.

Har också tänkt på karaktärer i HP som understött Voldemort, och varför. Vi har förstås karaktärer som Peter Pettigrew, Crabbe och Goyle, men där är det så självklart att de agerar utifrån en egen ängslighet, en längtan att vara cool, tuff och respekterad, samt omgivningens grupptryck. Då det gäller personer som Bellatrix Lestrange och tortyrsyskonen Carrow så känns det å andra sidan som att där har det mest att göra med någon form av ihållande psykos, en klar obalans i hjärnan, att det handlar nog inte så mycket om att de vore Ren Ondska som med att de har ordentliga mentala problem som aldrig har tagits itu med. (Popkulturella jämförelser: Tänk Dexter utan Harrys moraliska kod, typ. Angel utan sin själ, a.k.a. Angelicus. Inte ens Hannibal Lecter är ju ensidigt ond, men fan, frisk är han ju inte.) Istället tänker jag på de där som är någonstans i gränslandet, de som antagligen hade kunnat pendla åt endera hållen — god eller ond — de som fullständigt verkar vara vid sina sinnens fulla bruk, varken dåraktiga eller fårskalliga, inte heller framstår de som osäkra på sig själva eller ens i närheten ditåt; sådana som familjen Malfoy, och först och främst kanske Lucius som ju känns som ett mycket normativt stereotypt överhuvud i familjen. Jag tänker att sådana personer som alltså precis lika troligt skulle ha kunnat hamna på motsatt sida, det är något mycket intressant där. Och kanske är det precis sådana personer som är farligast, för de framstår som någon typ av Voice Of Reason bland alla puckade och fanatiska personer och säger åt alla osäkra att den onda sidan faktiskt har något att erbjuda, och att det är absolut okej att acceptera det erbjudandet. Det är det ju inte. … Ja, jag vet inte. Ska fundera mer på detta nästa gång jag läser böckerna.

Sen kommer jag alltid gilla dödsätarna miljoner gånger mer än verklighetens dito. Dödsätarna hade inga egna val, Rowling bara skrev dem så. Det har däremot vi riktiga människor så gå för fasiken hem och skämmas ögonen ur er, ni som envisas med att rösta på SD, eller PS, eller DF, eller FrF, och så vidare. Expelliarmus!

Delar av det här inlägget har hängt i min utkast-mapp i tre veckor redan och idag nämndes fenomenet i förbifarten och gjorde sig påmind: Rädslan för att vara den som riktar kritik åt något inom Svenskfinland. Då, för tre veckor sen, pratade jag med Lotta om hur jobbigt det är att vara ”den som är den”, och hur dubbeljobbigt det blir av att det ens är jobbigt till att börja med. Insåg idag att jobbigheten har nått trippelstatus i.o.m. att det gått så långt att jag hellre tigit än sagt något jag tycker att det skulle ha funnits bra skäl för att ha blivit sagt, p.g.a. denna rädsla.

ferrisbuellersdayoff

Inom vår finlandssvenska minoritetskultur så är det välkänt att kontaktnätet är tätt knutet. (Hörde för länge sedan att i medeltal tar det 40 sekunder för två obekanta finlandssvenskar, som möts för första gången, att hitta en gemensam bekant. Enligt mina erfarenheter en helt trovärdig uppgift.) Oftast, rent av alltid, känner en nån som känner hen ens kritik riktas mot och då vågar en inte kritisera eftersom kritiken kan uppfattas som personlig trots att den inte vore det; eller så är det oftast samma grupp/personer som råkar ut för kritik och då vågar en inte kritisera eftersom kritiken kan uppfattas som systematisk/automatisk trots att den inte vore det; eller så känns det som att det alltid är en själv som är den som är den, den som bråkar, som hittar saker att kritisera, som inte ”tar saker med en klackspark” sådär som förväntas av en, och då vågar en inte kritisera eftersom kritiken kan uppfattas som en ”typisk överdrift” trots att den inte vore det. Jag stöter gång på gång på dessa känslor hos mig själv och mina gelikar. Menar naturligtvis inte att detta är en snyfthistoria i vilken det är synd om de som inte vågar kritisera, vad jag menar är att det är sabla besvärligt för oss som ett samhälle att det är så.

Det är inte bara tanken på de potentiella mothuggen som gör att en mesar ur, utan också att det anses så jädrans fult av en att kritisera. Att det där att uttala sig kritiskt medför en skamfläck. (Eller är det bara jag som känner så?) Jag förstår att det förstås ändå är mer känsligt att vara den som tar emot kritiken, men jag tror att det kunde bli betydligt lättare att befinna sig i även den rollen om vi kom ifrån missuppfattningen att all kritik är en form av attack.

Kommer att tänka på Saturday Night Live-sketchen ”You Can Do Anything!” där de driver med hur alla ska vara stjärnor nu för tiden och hur kändisskap och begåvning ofta avgörs i antalet visningar på Youtube eller följare på Twitter.

Gästaktören Daniel Radcliffes karaktär säger efter sitt tveksamma framförande ”I tried and therefore no one should criticize me”, och det tycker jag att är så mitt i prick då det kommer till många situationer. (Fast då menar jag främst inte privatpersoner — klart att skapande o.dyl. ska uppmuntras, men knappast enbart hyllas sen heller.) Undrar bara hur vi ska gå framåt så länge vi trampar av och an i gyttjan som omger kritik. Det går så långsamt och jag börjar bli rejält otålig. Kritik borde vara progressiv och den sakliga är ofta det. Ändå är den populära tendensen att den avfärdas som missförstånd och misstas för avundsjuka, småttighet, näsvishet eller ren och pur asighet, och kommer väl att fortsätta göra det så länge den är tabubelagd. Det är svårt att ge kritik, och ännu svårare att ta den. Har tyvärr ingen lösning på hur vi ska komma ifrån detta. Kritiserar troligen bara för att kritisera. (Ha ha.)

20140906_almalinnea

1. Katt. Lånekatt funkar också fint. Stanna hemma en helg och mys med den istället för att gå ut och träffa människor. Det är bra för hjärtat. (Alma ska åka hem i början på nästa vecka och det kommer bli så tomt, så tomt! Måste mysa extra mycket tills dess.)

2. Miniserien Alan Davies’ Teenage Revolution där Davies berättar om sin medelklassiga uppväxt i Thatchers Storbritannien. Har endast hittat den på Youtube så kvaliteten är inte tiptop men för er som, liksom undertecknad, gillar glimtar av 80-talet, musiknostalgi, politik och aktivism, lättbegripliga historielektioner, personliga inblickar, roade reflektioner, samhällsanalys, britter och gulliga gubbar med bra värderingar (Alan!) så gör det knappast något.

Davies är inte sådär supersmidig och teflonslät som vissa programledare är men det tycker jag bara att tillför både personlighet och trovärdighet, plus även en slags förtrolighet, rent av. Han är ibland lite töntig och ibland lite pinsam men blir bara desto mer relaterbar p.g.a. detta, känns genuin. Avsnitten är tre, en timme styck, varenda ett delat i fyra uppladdningar. Har inte själv sett det tredje avsnittet ännu, men åtminstone en del av det ska jag åtgärda härnäst, vid läggdags.

3. Estetiskt stilsäkra bloggar med mycket vitt och kontrast så som smäm.se, fridasalomonsson.com/blog, liljali.blogspot.fi eller den numera nerstängda (och kanske alltid fejkade?) men likväl fascinerande pneumoniawhite.com. Sånt tycker jag att känns mycket fräscht och välkommet i motsats till alla guldtonade höstlöv i milt motljus som sakta men säkert börjar fylla bloggosfären så här års. (Troligtvis även här snart, menar för all del inte att jag själv på något vis vore över sånt.)

4. För (oinspirerade) bloggare: Strikt regel om att blogga minst varje udda dag och skriva minst två kommentarer på andras bloggar minst varje jämn dag. Har själv infört en sådan regel för september och jag ska inte ropa hej innan jag kommit över ån, men det har hittills gått bra! Vecka ett är komplett i.o.m. detta inlägg och det har såklart känts motigt emellanåt men jag har i alla fall klarat bloggandet och har t.o.m. överträffat vad det gäller kommenterandet en gnutta, bara en minimal en, men ändå. #BLOGGHÖST!