en amerikansk aha-upplevelse

opinion & reflektion

Jag har tänkt på hur vi ofta (hån)skrattar åt det här amerikanska sättet att sätta varningstexter överallt för att avsäga sig allt ansvar. Vi vet att så gör företag för att inte bli stämda ifall att någon skadar sig på ens produkt, typ bränner sig på en kopp nybryggt, hett kaffe eller skär sig på en nyinköpt, vass kökskniv. Det är inte jättesällan det rör sig om saker som vi tycker att är ganska jävla självklara att man aktar sig för och är på eget ansvar att man gör det. ÅH DUMMA AMERIKANER, är det lätt att fnissa. Det verkar som att folk stämmer varandra kors och tvärs over there och vi tycker att det är lite rätt åt dem att de skapar så många problem åt sig själva som straff för deras dumhet.

20180209_spegel_001

*VARNING FÖR SNUBBELRISK*, skulle det t.ex. kunna stå på en blinkande neonskylt nånstans vid vår entré.

Men det var faktiskt inte innan jag såg ett avsnitt i senaste säsongen utav New Girl som jag förstod varför stämningar tycks vara sådan vardagsmat där — det är ju nämligen inte så att varje person är ett pengagirigt arsel. Det är snarare så att varje person verkligen inte är försäkrad, och inte heller har råd att betala sjukhusräkningarna som snabbt blir skyhöga. Så efter att du slant med kniven och skar upp hela handen så att du inte hade något annat val än att åka in till sjukhuset för att undersökas, bedövas, sys och vem vet vad annat, så kanske du står där sen med en räkning på tusentals, rent av tiotusentals, dollar. Gulp. Då är det inte så konstigt att du tar till en stämningsansökan ändå. Vad annat ska man? Sälja huset? KOKA METH?! (Borde rimligtvis ha förstått detta då jag tittade på Breaking Bad istället men jag har tydligen inte kunnat koppla det vidare till varningstexter.) Det är liksom ett VÄLDIGT naturligt steg i ledet att försöka tvinga Fiskars eller Hackman att betala sjukhusräkningen istället.

Är kanske (amerikanskt???) trög men har aldrig tänkt på det ur det perspektivet förr! Vanliga människor har ju bara inte råd. Men vanliga företag har förstås inte heller råd att betala sånt för alla vanliga människor, därav säkerhetsföreskrifter i överflöd som stjälper stämningsansökningarna. Det blir en enorm skuldsättning för individen istället, då det för de flesta inte finns något skyddssystem som tar hand om sådana plötsliga, väldiga utgifter. OCH DET ÄR DÄRFÖR VI UTAN ATT KLAGA BETALAR SKATT GOTT FOLK.

20180209_spegel_002

En annan slags dyr skatt, ehehe. *VARNING FÖR RIKTIGT BRA HUMOR*

Vill vi förresten dra detta vidare når vi ju snabbt frågan vad som händer sen, och då blir nog  svaret i rätt många fall att folk vänder sig till kriminalitet för att få in pengar som alltid saknas. Vilket alltså leder till ett otryggare samhälle även för sådana som inte slant med kniven och kanske inte ens nånsin kommer göra det heller. Så ifall att jag är en sådan som undrar varför jag ska betala för andras missöden, så kan jag ju försöka minnas den biten i samhällspusslet: Jag är tryggare om folket i min omgivning också är det.

Hade tidigare inte tänkt på att sjukvård förstås hör hemma i pusslet mellan skador och stämningar. Kändes som att amerikaner blev cirka tjugo procent mer rimliga efter att den biten föll på plats. Åh dumma system, ska jag hädanefter sucka åt varningstexter om hett innehåll på takeaway-kaffemuggar.

Annonser

en senapstonad sammanfattning

dokumentation & situation

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

stå upp, speak out

opinion & reflektion

weseeyoumigri

Just nu hörslar jag Malala Youfzasais I Am Malala och i den dyker en dikt av Martin Niemöller upp. Den finns i många variationer och kan olyckligtvis finnas i oändliga.

First they came for the Communists
And I did not speak out
Because I was not a Communist

Then they came for the Socialists
And I did not speak out
Because I was not a Socialist

Then they came for the trade unionists
And I did not speak out
Because I was not a trade unionist

Then they came for the Jews
And I did not speak out
Because I was not a Jew

Then they came for me
And there was no one left
To speak out for me

Niemöller skrev denna dikt om Nazityskland, hur få — eller i alla fall inte tillräckligt många — ingrep eller agerade mot regimen. Hans ord om solidaritet och civilkurage ringer starkt även i vår tid. De upphör aldrig att vara lika viktiga som de var då.

På söndag ordnas ett evenemang på Rewell Center här i Vasa för att uppmärksamma om orättvisor i asylpolitiken. Så här beskriver initiativtagarna evenemanget: ”Vi är några kulturaktörer från Vasa som ordnar ett evenemang den 27. 11 kl 12-14 i Rewell Center. Vi ordnar evenemanget för att uppmärksamma orättvisor som händer i vårt land just nu angående flyktingpolitiken. Vi kommer att läsa upp anonyma asylbeslut och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kommer också att uppträda med musik och sång. Evenemanget är en del av Weseeyou-kampanjen.

Kom med! Sprid ordet! Stå upp, speak out.

facebook.com/events/229790100783761/

rädslan

opinion & reflektion

20161111_snoe

Värst är ändå rädslan. Eller det måste den vara. Det måste vara värst att tillhöra en av de som vaknade i en värld där de är rädda. Jag läser texter som berättar hur det är, ni har säkert läst dem också. ”Den första gången jag kände skräck som denna var när någon målade en svastika och orden ‘White Power’ på garagedörren till mitt barndomshem”, berättar en kompis i USA. Hon blev lärd att folk som gör sådant är avvikande, och att detta var något som hon måste acceptera, för hur annars skulle hon kunna känna att hon och hennes familj var trygga? Men att fortsätta övertyga sig själv om att ens land i stort sett är aktningsvärt och hyggligt med en del dåliga avvikande har blivit omöjligt, skriver hon.

Ofta cirklar Edmund Burke-citatet på i mitt huvud, “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. Här har människor gjort mer än ingenting, de har med sina röster godkänt allehanda uttalanden som borde ha klassats som oacceptabla. Och så mycket av diskussionen tillägnas detaljer som jag tycker att sist och slutligen är ganska irrelevanta, jag orkar inte över huvud taget käbbla om huruvida Trump är rasist, homofob, sexist, si eller så. Det är vad han säger som är skadligt och att en avsevärd del av det amerikanska folket tillåter det är vad som gör mig så ställd. Och vad detta i sin tur förmedlar, d.v.s. att överallt i världen där det är omöjligt att undkomma USAs inflytande (läs: hela västvärlden i alla fall) sitter nu personer och resonerar ”yttrandefrihet wahwahwah” medan de frodas i sitt gemensamma hat på Flashback, MV-Lehti, eller vad deras länders motsvarighet till sådana sajter än är. Illviljan normaliseras. Men inte bara där, utan också i det offentliga. Uff.

Så hur är det här? Är vi i stort sett hyggliga? Med en del avvikande? Jag vill ju hoppas det men ganska ofta känns det tvärtom.

Oroväckande också att se hur vanligt det är att personer som enligt sig själva ”inte är rasister” inte ändå kan motstå att härja emot när någon påpekar att något någon annan sagt är rasistiskt. Om du inte gillar att det är ”så lätt att stämplas som rasist nu för tiden”, så har jag två tips: 1) Lägg av med att hålla med om rasistiska åsikter. 2) Testat hålla käft nån gång?

Saknar den tiden då människor hade vett att skämmas en gnutta mer för sin inskränkthet.

remember remember the ninth of november

dokumentation & situation

20161109_kumela

Gårdagens loppisbesök resulterade bland annat i detta lampfynd som ni ser ovan, tyckte den var så charmigt fulsnygg. På etiketten hade försäljaren skrivit med ranglig handstil att stommen består av en karaff utav inhemska Kumela. Konsulterade oraklet (Google) och det visar sig att Kumelan lasitehdas var aktiv i Riihimäki från 1937 till 1985. Hittar tyvärr ingen stämpel på karaffen, vilken jag antar att någon borrat hål i för att dra in en lampsladd i den.

Efter loppisbesöket och kvällsmat spelade vi, d.v.s. Karin, Alfred och jag, ett tidigare loppat frågesportsbrädspel. Vi har aldrig testat det ordentligt förr i.o.m. att spelarna måste vara fler än två, och t.o.m. jag som brukar vara ganska kräsen med vilka brädspel jag gillar, tyckte det var jättekul. Kanske främst på grund av sällskapet, egentligen, tror jag sällan skrattar så mycket som jag gör med Karin. (Är ju också ganska förtjust i Alfred, förstås.) I höst har vi känt varandra i tjugo år (!!), sen vi började högstadiet, och det räcker ofta med att vi bara byter en blick och så brister nån av oss ut i gapskratt en halv sekund innan den andra.

Därför kände jag mig också lite piggare än jag var, för jag mindes plötsligt min märkliga frossa under arbetsdagen och plockade fram termometern. Hade feber som hållit i sig i dag, så jag har haft en sjukledig dag. Har sett på väldigt mycket tv och känt mig väldigt meningslös. Har också, utan framgång, försökt förstå ett skvatt av vad i helvete som hänt i USA. Har många amerikanska bekanta och det har varit rätt gripande att följa med deras statusar om utvecklingen under dagens lopp. Lider så med dem, och med Clinton, herregud.

Kändes verkligen overkligt att stiga upp i morse och se Karin som redan stigit upp, och samtidigt som jag säger ”Men är du uppe redan?!” så märker jag att hon ser på något vis missnöjd eller uppjagad eller uppgiven ut, men jag kan inte bestämma vilket, och hon säger ungefär ”Kunde inte sova, vaknade av att Agneta whatsappade att det här far åt helvete och blev för stressad”, och jag FÖRSTÅR ABSOLUT INGENTING och diverse oroligheter spelar upp sig i mitt huvud så länge jag antagligen står och ser ut som en mindre begåvad säck med potatis, innan Karin bara ”TRUMP LEDER. STORT”. Först blev jag lite lättad, bara för att det inte var något personligt som gick åt helvete, men i nästa millisekund så kände jag mig bara så oerhört, oerhört paff. Inte på ett bra sätt. Men nåja, det är så många som skriver om det här och som dessutom gör det så mycket bättre än vad jag skulle kunna så jag ska inte ens försöka. Hänvisar er istället till exempelvis Peppe som sköter det galant som alltid.

Som ett litet sidospår så vill jag ändå spekulera att jag tror att mycket av det vi läser på nätet om det amerikanska presidentvalet, och inte alltså skrivs av ex. journalister eller personer bosatta i USA/med amerikansk härkomst, dels bevisar hur även vi här i norden svalt idén om the American dream. USA är så jävla häftigt, vet ni? Vi bär linnen med den amerikanska flaggan på och med uppspelt förtjusning granskar vi Amerikahyllan på Minimani, utan att riktigt fundera varför. Är det faktiskt så sabla great? Varför tycker vi det? (Har så länge varit så trött på den fascinationen, så det kanske också är det som härjar lite hos mig här.) På nåt vis känns det ju bedrövligt typiskt att såklart att USA ska ha en vit privilegierad normman som president, USA är ju normlandet bland (mestadels) vita privilegierade. Som jämförelse kan vi ta Ryssland, som vi ju geografiskt sett är närmare, duh, men inte kan jag minnas att det alls skulle ha blivit samma tumult när Putin blev vald, eller omvald. USA ligger oss ändå närmare, känner vi, vilket inte är förvånande alls men… äh, nä, jag vet inte. Tappar tråden, är verkligen inte tillräckligt alert för att nå kärnor i dag. I alla fall, för tydlighetens skull, detta jag sagt här är sen inte kritik, det är bara en iakttagelse av något jag inte har mer belägg för än att det är en känsla. Skriver ju själv också om samma grej och har diskuterat det mycket i dag, förstår alltså helt att vi påverkas så av det där valet. Den amerikanska drömmen blev nyss en mardröm.

Huuur som helst, ska slänga mig på soffan igen. God bless Netflix, i alla fall. The land of the jobb-eller-skol-befriade and the home of de-som-tar-en-brejk.

skruvar upp söndagsfrustrationsventilen

opinion & reflektion

De senaste dagarna har jag haft en del tankar av varierande irritation som jag av och an funderat på att älta om här i bloggen. Till exempel att:

  • I vår ankdammsbloggosfär tycks det råda en uppfattning om att rätten att ”säga sin åsikt” är hotad bara för att en del inte håller med om vad en säger, eller tycker att poängen i en bredare diskussion verkar ha gått förbi. (Ja, jag pratar naturligtvis med kroppsdiskussionen färskt i minne nu men har sett exempel på det här tidigare.) Har läst så många kommentarer som tagit till detta, a la ”men jag får väl inte säga min åsikt”, och jag undrar vem fasen det är som någonsin påstått detta. Nej, där ljög jag, jag undrar inte alls. Jag önskar bara att folk genast skulle sluta lyssna på detta inbillade fantasimonster. Åsiktsfrihet är inte synonymt med motargumentsfrihet.
  • Ibland brukar folk få för sig att jag är ”snäll”, mest för att jag i diskussioner på nätet försöker hålla en saklig ton. Detta har inte så mycket att göra med snällhet utan snarare det att jag tycker det är så satans pinsamt när folk inte kan hålla sig sansade i en e-diskussion. Det är så mycket enklare att exempelvis ta en paus och tänka igenom saker i diskussioner på nätet än vad det är i samtal ansikte mot ansikte. Båda är ju likväl lika verkliga. Jag försöker att inte vara ettrig, påstridig eller otåligt irrationell, men jag är ändå mycket mån om att få fram min synpunkt och jag kan säkert verka kall, butter och jävligt envis, bland annat. Det är jag okej med, är hellre tradig än hetsig. Nån annan kanske är mer okej med annat.
  • De senaste dagarna har jag argumenterat så absurt mycket på FB att jag började känna mig riktigt jäkla motbjudande och enerverande, en av de där som just won’t shut up, och det här stör mig som fan. Tror inte att någon under de senaste dagarna uppfattat mig som ”snäll”, även om jag försökt att inte vara motsatsen heller. Jag känner lite att jag både borde hålla ett försvarstal samt be om ursäkt åt allmänheten. Jag har inte bestämt mig för vilket ännu men tycker ni kan veta att det är splittrat, det är inte så att jag njuter av att delta i diskussioner som leder ingenvart och min frustration är även den ett faktum.
  • Och på tal om att försöka vara snäll, så skulle det i en diskussion där tjocka människor öppet pratar om sina komplex och hur de blir dömda även av andra för sina kroppar p.g.a. ett brett rådande strukturellt förtryck som hur vi än vrider och vänder på det de facto drabbar överviktiga mer än normal-/underviktiga, där de ber smala personer att tänka efter innan de pratar ur sina smalhetsprivilegierade perspektiv för/över alla, där de ber smala personer att inte publicera kroppsacceptansinlägg med bilder på de smala skribenterna i bikini för det känns ganska tungt att se som någon som inte alls har samma smala utgångspunkt till att känna kärlek och stolthet över/till sin kropp, där de ber smala personer att backa undan och ge de tjocka lite utrymme och inte bidra till att få allt att handla om smala personer så där som s.g.s. allt gör i världen… ja, i en sådan diskussion skulle det vara snällt att inte göra det totalt motsatta, tycker jag. Åtminstone lite längre än en halv dag eller två.
  • Jag fattar att ingen ändå VILL vara elak. Istället verkar många vilja ta delar av diskussionen och förvandla den så att den passar en själv, så att det går att föra in sig själv mitt i den och prata om detta. Menar inte att detta på nåt vis är onormalt, tvärtom. Undrar om det inte i själva verket är något jäkligt tidstypiskt och mycket förekommande, som inte egentligen betyder att vi är elaka eller whatever, men bara så högst individualistiska. Självupptagna men kanske inte så värst självinsiktsfulla, för att uttrycka det lite elakt. Vi är så vana med att allt ska kretsa kring oss i våra sfärar att det känns som ett hot mot vår integritet eller något att låta någonting glida förbi trots att vi skulle ha saker att säga, ett inlägg att skriva, bloggbesökare att få. (Gör ju mig själv något skyldig till detta, men kan omöjligtvis avgöra huruvida det beror på självbesatthet eller något annat lika pompöst.) Det blir otäckt när jag inser att frågan som den här tanken leder mig till är den som tycks vara nutidens ständiga: Vart lämnade empatin?

Men jag får väl inte säga min åsikt. (Skoja ba!)

Okej, ärligt talat känns det lite skrämmande att publicera det här men det känns också lättande att säga att jag inte tycker vissa saker är okej. Så över till er då — vad har ni stört er på på sistone?

existerandet

dokumentation & situation

20150422_00120150422_002

Existerandet underlättas med 1) en datahörna och 2) lite dagsljus. Så här är de båda i kombination med mitt existerande då. Jag verkar att omedvetet ha försökt mig på en djup tänkarmin på det andra fotot men ser mest bara trögtänkt ut, men det är ju en tänkarmin det också. Det där var i förrgår men det är också var jag satt igår och erfor en på-gränsen-till-panikartad prestationsvånda medan jag funderade att skrivkramp är en eufemism för tänkkramp. Egentlig skrivkramp torde väl handla om att det är svårt att sätta ord på ens tankar, och visst kan det vara krångligt att formulera sig också men nästan alltid då jag tycker att jag har ”skrivkramp” så handlar det istället om att jag inte lyckas alstra en endaste beaktansvärd reflektion.

Några timmar senare gav jag upp och gick och lade mig, ställde alarmet på väckning klockan sex för att tvinga mig upp, sätta mig på samma plats igen och skriva. Det gjorde jag. Men jag var jättejättetrött och har fortsatt att vara jättejättetrött hela dagen. Skrev klart det sista under lunchen och jag vet inte varför det var så svårt för mig att få ihop en krönika denna gång men det var det. Kändes inte alls bra att skicka in den så snabbt efter att den blivit klar, jag vill gärna bearbeta den i bakhuvudet i ett par timmar åtminstone, eller snarare först ta paus i ett par timmar och sen blicka igenom den, även om jag inte ändrar på något vill jag bara bli bekväm med att sätta ut texten i världen och till dess obarmhärtiga beskådan, men det hanns helt enkelt inte med nu eftersom min hjärna är så dum. Men mamma sa att hon gillade den, i alla fall! Det blir inte bra är titeln, ty fredagsdepp är det nya. (Näh, det är egentligen inte så illa som titeln får det att låta.)

Jag blev förresten mycket nervös vid ett skede för att jag skulle låta som att jag hackade ner på alla de där intressena jag listade i krönikan. Ville en tid hitta ett smidigt sätt att fläta in ”Jag säger inte att det är något fel på att vara intresserad av någondera saker”, men sen tänkte jag nu får jag fan gubba till mig lite och bara säga vad jag vill säga och lägga av med att försöka be om ursäkt för något jag inte ens har sagt.

I övrigt då? Jag har några dagar matat småfåglarna nere på gården innan jag gått till jobbet på mornarna och jag är nu övertygad om att åtminstone den ena känner igen mig. Han flyger fram till mig då jag kommer ut. Ibland har han liksom staljat lite och halvcirklat runt mig då han kommit fram till mig, som någon förälskad moppepojke. Idag var fåglarna inte där i busken då jag kom ut, jag tittade omkring mig men såg inga så jag gick vidare några meter och börjar då höra ett gällt och högljutt fågelskrik. Jag vänder mig om, och fågeln som jag tror är samma som brukar göra närmanden kommer flygande jättesnabbt rakt mot mig och landar en bit ifrån mig, inte ens en meter, och tittar rakt på mig. Det var hans turdag för jag hade färskt bröd i fickan! Tre andra dök också upp strax därefter. Då blev det fest ända tills en partypooper (valfri människa) uppenbarade sig på gården.

Och ni tror att jag inte idkar något socialt umgänge. Ha!

sant eller falskt

opinion & reflektion

Detta kommer knappast som någon överraskning för någon av er som brukar läsa min blogg, men valet i söndags lämnade mig med en jävligt obra känsla. Till exempel då för att sannfinländare som blev invalda i riksdagen blev till antalet trettioåtta. Trettioåtta. Många av dem har tidigare blivit uppmärksammade i medierna. Ett urval:

Juho Eerola gav ett tips efter knivhuggningen vid statsbiblioteket i Jyväskylä som tog plats då en presentation av en bok om extremhögern i Finland hölls. Eerolas tips riktade sig till gärningsmännen och lydde ungefär så att nästa gång de ska försöka slippa in på ett evenemang så ska de inte klä sig som ‘patrioter’, utan istället försöka smälta in bland alla andra besökare. [källa]

Teuvo Hakkarainen har föreslagit att bögar, lesbiska och somalier skulle omplaceras på Åland och så får vi ”se vilken typ av modellsamhälle det då byggs”. [källa] En annan idé var att mörkhyade (även om han inte uttryckte sig i sådana ord) borde sättas på jobb i skogar. [källa] Han tycker att äktenskap är mellan man och kvinna, ”Aatami ja Eeva, ei Aatami ja Eero” [källa], och angående samkönade adoptioner har han gett kommentaren att om två homosexuella personer skaffar barn så blir barnet ”dubbelhomo”. [källa]

Olli Immonen vill tillåta hets mot folkgrupp och anser att islam är intolerant och väldigt primitivt, samt hävdar att muslimer hänger homosexuella, förtrycker och gängvåldtar kvinnor, förföljer judar och älskar Adolf Hitlers Mein Kampf. Inför 2011-års riksdagsval blev han förresten personligt rekommenderad av Jussi Halla-Aho. [källa]

Mika Niikko skrev ett blogginlägg i vilket han låtsades skriva ett brev från immigranten ”Ibrahim” till någon som inte bor i Finland, i vilket hans alter ego skryter om hur han som invandrare utnyttjar finländarna och deras system. [källa + bekräftelse]

Jussi Niinistö citerade med en parafrasering 30-talets nazister i parlamentet. Ni har kanske hört uttrycket ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”? Det härstammar från en pro-nazi-pjäs med namnet Schlageter (vilken f.ö. uppfördes för första gången som en födelsedagspresent till Hitler), men vad Niinistö istället uppgav att får honom att göra sig redo att avfyra sitt vapen var ordet ”parlamentarism”. [källa]

Pentti Oinonen bojkottade presidentbalen för att homosexuella personer också var inbjudna, och sa att om han blir president så ska inga homon dansa på hans fest. [källa]

Maria Tolppanen gjorde nyligen en riksdagskandidatintervju för Vaasan Ikkuna där den sista frågan undrade vad som skulle få henne att jubla på Vasa torg. ”Om där fanns färre invandrare”, är hur hon svarar på den. [källa]

Dessa personer plus 31 andra i samma parti — ett parti som uppenbarligen tillåter gott om plats för den typen av förkastliga åsikter och uttalanden — samlade så många röster att partiet för stunden klassas som Finlands näst största.

Vi nämner ofta nolltolerans då vi pratar om rasism, homofobi, sexism, islamofobi och andra former av förtryck, och jag tänker mer och mer att ”nolltolerans” är inte en påhittad gräns vi har lagt upp för oss själva, utan att det bara är så att det finns en gräns och den går precis vid noll. Endera säger en emot och tar ställning ifrån, eller så gör en ingenting och det är att tolerera. Att tolerera förtrycket är att, om än passivt, ställa sig på dess sida. Nolltoleransgräns överskriden. Eller så gör en något mycket värre: stöttar, berikar och främjar förtrycket, t.ex. genom ens röst i ett val. Det är att aktivt ställa sig på dess sida.

Nolltoleransgräns överskriden.

Det spelar ingen roll om det finns åsikter och ageranden inom den sannfinländska skaran som även jag eventuellt skulle kunna tänkas hålla med om eller rent av uppskatta (som då sannfinländska riksdagsledamoten Arja Juvonen röstade för en könsneutral äktenskapslag), inte när allt tas i beaktande och det bör det väl göras. Min personliga övertygelse är att det går inte att stöda ett parti som Sannfinländarna utan att per automatik sympatisera med hat, fördom och förtryck. Hur skulle någon som är intresserad av att vara en godhjärtad medmänniska ens kunna överväga att understödja ett parti som inkluderar så mycket ondska? Hur mycket säger inte redan det att någon väljer att affiliera sig med dem? Förklara gärna och berätta hur det inte överskrider nolltoleransgränsen också.

Med tanke på att så många av Sannfinländarna tycks hänvisa till yttrandefriheten som argument för att få tala nedvärderande om den ena eller den andra gruppen människor, så måste jag förmoda att de bistår mig samma rätt att tala om dem på liknande sätt, i icke-positiva ordalag. Om inte, så kan jag väl avklara det följande steget på förhand: Kanske det bara är på skoj!

ain’t love grand?

opinion & reflektion

aintlovegrand

JA. SVARET ÄR JA. LOVE IS GRAND. DET ÄR DET. Denna dag gick till historien i.o.m. att majoriteten av den finländska riksdagen äntligen röstade för att godkänna könsneutrala äktenskap. Det är en sådan liten sak, egentligen, men fasiken så oerhörd den är. Det är generellt sällan jag tycker att Finland lever upp till sitt namn, men idag känner jag starkt att vårt land faktiskt gör det.

(Har f.ö. hängt en del på sociala medier idag och detta inlägg kommer att mer eller mindre vara en repriserande sammanfattning av allt jag babblat om där, ursäkta.)

Har blivit så upplyft av hur många som jublande delat glädjenyheten om den könsneutrala äktenskapslagen. Tänker på en kommentar på Hufvudstadsbladet då medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning nyss dragit igång, någon skärpt (”skärpt”) person som inflikade att ”Majoriteten av de 50 000 skulle aldrig själva kunna tänka sig att ‘gifta’ sig med någon av samma biologiska kön” — och det är väl just det som är grejen, att det handlar inte om hur många som kan personligen ”dra nytta” av möjligheten, det handlar om att möjligheten måste få finnas även om det bara fanns en endaste homosexuell person i vårt land. För de flesta av oss handlar det om solidaritet och empati. Det handlar också om att inse att vårt samhälle inte är rättvist när människor diskrimineras; att ojämlika rättigheter berövar inte bara de utsatta på frihet utan är även destruktiva för oss i vår kollektiva helhet om vi inte alla är värda samma behandling och bemötande, ens i något så fundamentalt för oss som en civilisation som vår lag; att jämställdhet inte är jämställdhet om inte alla inkluderas i den. I det stora hela drar vi därmed alla nytta av detta, på så vis. Eller så tänker jag i alla fall. De flesta som jag sett dela nyheten är såvitt jag vet hetero liksom jag själv är, och här är poängen: Det spelar ingen roll. Sexualitet borde inte spela någon roll och det gör mig glad att så många uttrycker precis den tanken och att majoriteten i riksdagen instämmer. Det var ett bra steg och det tycker jag nog att är väl värt att uppmärksammas ordentligt. Godheten är det som räknas här och all medmänskliga välvilja gör mig riktigt sabla peppad. Heja alla!

Tänkte tidigare idag på det där argumentet med vad som är ”naturligt” och vad som inte är. Det enda som egentligen är naturligt är väl ändå framåtskridande. Natur är förändring, så som Herakleitos begrep redan cirka femhundra år före vår tideräkning. Naturen är progressiv. Det som är onaturligt är att stå still. Så det känns på alla sätt och vis mycket fint att vi finländare får haka på där i avancemanget, äntligen. Vi utvecklades idag.

En ganska jävla superb start på fredagen!