Tagg: samhälle

inte alla kakor

Har sett våldtäktskultur och ”inte alla män” diskuteras lite av och an på Facebook idag. Analogier kom också på tal och den bästa jag har hittills sett i ämnet är den som jämför män och ”not all men” med kakor och ”not all cookies”. Fri svensk översättning:

Någon ställer ett fat fyllt med till synes likadana kakor framför dig och säger:

Några av dem har laxermedel i sig, men jag vet inte vilka. Och en av dem är spetsad med cyanid men det är ju bara en av dem, så ta en bara! Inte alla kakor är farliga, så TA EN JÄVLA KAKA NU BARA, SLUTA ÖVERREAGERA, DE ÄR INTE ALLA SÅDANA JU.

Du kommer antagligen inte att ta en jävla kaka.

Och här tänker kanske nån ”Men ändå, varför säga att ‘kakorna förgiftar’ då när det bara är en del av dem som faktiskt gör det?”. Och i så fall har nog denna någon missat poängen. Finns det ett kakfat där en del av kakorna är förgiftade men jag inte vet vilka så säger jag för fasiken inte ”Ät inte vissa kakor”. Jag kan inte peka ut vilka som är farliga så jag varnar för alla på fatet. Och det där att en del kakor är giftfria och oskyldiga är liksom över huvud taget ganska så sekundärt i den situationen. Det är inte de oskyldiga kakorna som är offren och de jag vill rå om, det är de personerna som eventuellt löper en risk att äta en av de andra skyldiga kakorna som är det.

Och jo, nån har förstås sin fulla rätt att påpeka det självklara ”Inte alla kakor!”, men det visste vi redan och att kräva att det diskuteras är att förflytta fokus från det relevanta till något annat. Problemet är inte att en del kakor råkade serveras på samma fat som giftkakorna — vilket i och för sig förstås är beklagligt — det värsta är väl ändå det faktum att någon har för fan satt laxermedel och cyanid i resten av dem.

det kommer fler

Bild från Library of Congress.
Bild från loc.gov.

Min besökarstatistik sköt tidigare i veckan så i höjden att jag blev helt ställd vad det gäller bloggandet. Nu har det däremot lugnat ner sig, jag har en lååååång väg att falla ner på bloggtoppen tillbaka till mina hemknutar (fast det går snabbt, snart är jag hemma!) och jag känner lite att jag igen börjar ”få tillbaka” min blogg. Det är jätteroligt att det senaste inlägget delades så flitigt, men det känns också ganska nervöst då en inte vet vilken publik som dras till en. De flesta kommentarerna har uttryckt samma förfäran som jag själv kände, och även fast jag visste från innan att jag såklart inte var ensam om att tycka att dylika uttalanden som de jag gav exempel på är förkastliga, så är det likväl betryggande att få besked om det svart på vitt och direkt. Tack för alla kommentarer!

Jag hade själv snubblat in på den där tumblr-sajten för en tid sen och i efterhand önskar jag att jag hade gjort det där inlägget innan valet, inte för att det nödvändigtvis hade förändrat något i det stora hela, men det hade för min egen del känts som att jag hade haft större chans att påverka, istället för att hur som helst vara ute för sent. En del av valresultaten i Europa var som välkänt obeskrivligt bedrövande. En klen tröst är att det kommer flera val.

De flesta har väl läst att endast 40,9% av finländarna röstade i EU-valet. Jag är verkligen inte rätt person att peka med något moralfinger för jag har själv varit röstberättigad i tolv år och ändå har jag inte tagit den rätten i bruk förrän under de senaste få åren. Jag känner väl till den där osäkerheten som lätt övergår till apati. Att inte vara det minsta insatt och därför inte orka engagera sig, eftersom det känns som att det är mycket en borde plöja igenom för att få ens en gnutta hum om situationen. Jag är bekant med känslan att ens röst drunknar i havet i röster och att den inte gör någon skillnad, och jag vet att den känslan är övertygande även om den är falsk. Jag har också alltid tidigare litat på det finländska folket, tagit för givet att de reder upp allt, att de fattar, vet och fixar så att vårt land vårt land vårt fosterland fortsätter att växa rakt och öppet i ryggrad och i sinne. Sen hände något som väckte min oro, nämligen att ett visst parti verkade dyka upp från ingenstans och dessutom växte i popularitet. Det är knappast någon hemlighet att jag pratar om Sannfinländarna, och ännu mer oroväckande är att det som händer här är ingen anomali. Oavsett vilket land jag än skulle bo i i Europa (och säkerligen utanför Europa också) så tycks det finnas en ungefärlig motsvarighet att må dåligt över, som än värre gjort en jämförbar klättring på popularitetsstegen de senaste åren. Jag tycker inte om denna utveckling — om vi ens kan kalla den så, det antyder ju att den vore progressiv då den i min åsikt är den totala motsatsen — och det var den som fick mig att börja rösta. Emot. Helt enkelt för att jag inte tycker om det Finland som en del vill leva i. Jag skäms för det, jag äcklas av det, jag våndas över det och jag är rädd för det.

Jag kan erkänna att jag är fortfarande i det stora hela vilsen då det gäller det mesta som har med politik att göra, men jag har en fördel i och med att jag vet vad medmänsklighet är. Det gör det åtminstone, enligt mitt tycke, mycket självklart hur jag inte ska rösta. Jag har förstås också fördelen att bo i en demokrati och vara röstberättigad — något som ärligt talat inte längre känns hundraprocentigt självklart att det alltid kommer vara så, som det alltid känts under hela min uppväxt. Och det känns mer och mer tydligt att dessa saker är något att vårda med viss vördnad, inget att ta för givet och tänka att det är fixat och spikat och aldrig aldrig aldrig kan förändras. I Polen har folk röstat på ett parti som bl.a. vill avskaffa kvinnlig rösträtt och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats. I Tyskland fick ett nynazistiskt stöd och föga förvånande förespråkar de att inte låta de europeiska generna blandas med t.ex. asiatiska eller afrikanska. I Storbritannien vill ett parti begränsa invandring från Centraleuropa, där vill de inte ha t.ex. rumäner och polacker utan ”vill ha invandring som kontrollerar inte bara kvantitet utan också kvalitet”. Och så vidare. Ponera ett ögonblick att alla dessa partier får sin vilja igenom. Vad tror ni att blir nästa steg?

Jag vet att det är många som fnyser åt dylika yttringar, anser att det görs en höna av en fjäder, men allt börjar förstås någonstans och jo, jag blir jävligt skrämd då jag tänker på sånt. För att illustrera har jag plockat fram den här bilden som har cirkulerat på sociala medier av och an en lång tid redan, men den är tidlös och evig. Det är alltså Rune Andréasson som svarar på läsarbrev till tidningen Bamse:

bamse
Bamse, år 1988.

Folk brukar säga att har du inte röstat så får du inte heller klaga. Det här tycker jag inte är sant. Klaga på! Klaga mer! Höj din röst fast den inte kan sättas på en valsedel just nu. Gillar du inte heller den här utvecklingen, oavsett om du röstat sist eller röstat förut eller inte röstat nångång eller inte ännu får rösta, det är en klen tröst men den är i alla fall: Det kommer fler val.

Och avslutningsvis, bara för att jag (liksom många andra) nyligen och helt plötsligt blev ett superfan av Niklas Strömstedt:

Niklas Strömstedt (@poptonten) är föga smickrad av SDs musikval.
@poptonten är föga smickrad av Sverigedemokraternas musikval.

sånt jussi halla-aho tycker

jussihalla-aho
Jussi Halla-aho. Denna bild hatar han så mycket att han valde att bojkotta tidningen Aamulehti som publicerat den. Själv tänkte jag förstås att om Halla-aho hatar den, så måste den vara bra. För han verkar generellt sett gilla det som jag tycker är den totala motsatsen till gillbart, och vice versa. Så ursäkta nu Halla-aho, men jag är inte enig. Jag tror bestämt att det här är en jättebra bild!

I skrivande stund är 99,2% av rösterna i EU-valet räknade här i Finland och även här blåser högervindarna friska, liksom i många andra länder i Europa. Hur oroväckande och illamåendeframkallande det är har jag inte ord för, klarar knappt av att tänka på det. Här i landet har t.ex. en person vid namn Jussi Halla-aho (Sannf.) plockat hem äckligt många röster, faktiskt nästflest. Han blev för ett par år tillbaka dömd för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp efter hätska uttalanden i sin blogg, men det tycker tydligen inte en stor drös av det finska folket att är något hinder för att ge honom deras röster. Men så, mer specifikt då, vad står denna sannfinländare för? Vad tycker han om olika saker? Vi kollar!

Om invandrare:

    “Robbing bystanders and living parasitically on tax money is a national, perhaps even genetical special trait of the Somalis.”
    “An Afro who gets dragged into Helsinki from an African savannah pollutes no less with his conspicuous consumption than an ethnic Finn. He will probably pollute more because moving from the stone age directly into the modern world deprives him of ecological conscience typical of a western human being.”

Om kvinnor, vänster- och gröna förbundet och invandring/invandrare igen:

    “Thus, when rapes will in any case increase in number, I wholeheartedly wish that these predators who pick their victims at random will target these Green-Leftist politicians rather than actual female humans. They will only learn a lesson when multiculturalism bites them in the ass. I will say honest and direct, if an immigrant rapes Rosa Meriläinen, it will only make me happy. I’m willing to say this anytime, anywhere. I think it is morally right, because people like Rosa Meriläinen are the reason for rapists coming into Finland.”

Om andra sexualiteter utöver heterosexualitet och om våld:

    “Regarding the faggot at Tehtaanpuisto park I briefly considered getting my gun from the upstairs and shooting him in the head. Would the gratification from it exceed the annoyance of serving time in jail? Violence is these days a very undervalued method of solving problems.”

Om socialdemokrater:

    “It is hard for me to think about a lower reptile in the universe than a Scandinavian social democrat. The most slimy subspecies of this reptile is the Swedish social democrat.”

Om vänstern och om våld:

    “I am of the same opinion exactly. What does a fish do? It swims. How is a fish prevented from swimming? By killing it. What does a left-wing hooligan do? Throws stones. How is a left-wing hooligan prevented from throwing stones?”

Om t.ex. handikappade människor, sjukpensionerade människor, utslagna människor:

    “The only measurable and therefore undebatably existing human value is the instrumental value of an individual. There can be a justified hierarchy of individuals based on how much the removal of their talents or skills would weaken the community.”

Men jo jo. Ge era röster åt honom bara.

Alla citat hämtade från truefinns.tumblr.com.

Tillägg: Om du inte anger en giltig epostadress så kommer jag inte släppa igenom din kommentar. Detta är inte heller rätt plats att uttrycka fientliga/kritiska åsikter angående utsatta minoritetsgrupper — de som hittas i själva inlägget räcker definitivt till.

inte ett fult ord

cunt
Dori Atlantis – Cunt Cheerleaders, Feminist Art Program, Fresno State College, 1971.

I högstadiet tog klassföreståndaren ett snack med oss på klassen, hon hade hört att vi, ungdomen, använde könsordet ‘fitta’ som något negativt. ”Men det är ju något av det vackraste som finns, ett sköte”, sa hon något trevande och besvärat. Vi tyckte hon var löjlig, förstås, och fortsatte att säga att saker var fittiga när de var jobbiga, att säga att någon fittades då de retades, att säga fittans då vi behövde ett förstärkelseord, bland annat. Spolar vi framåt några år så började jag inse problematiken i detta men det är först på den senaste tiden som jag uppriktigt börjat störa mig på det. Jag blir ibland, som jag skulle ha sagt för några år sen utan att desto vidare reflektera över varför jag säger så, lite fittig på det. Och nu för tiden låter det jättekonstigt att säga så. Vaddå fittig? Vaginig? Ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag vad jag menar. Det är lite som ett ord som upprepas så många gånger att det till sist inte bara tappar sin betydelse utan dessutom börjar se ut som ett påhittat ord. Fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig och nu är det inte längre ett ord.

Jag har inga problem med svordomar eller könsord men vad jag inte gillar är förstås sättet som ordet fitta används, när det brukas för att beskriva något negativt, något fult, något som gör något redan jävligt ännu jävligare. Sådant bruk uttrycker ett kvinnoförakt. Inte nödvändigtvis individens egna, men det normaliserade som finns i samhället. Och när något någon säger uttrycker något som redan existerar, då understöds det.

Vi måste inte tänka speciellt länge för att hitta fler exempel som bottnar i samma förakt — i synnerhet på engelska kryllar av det av dem, och fler av dem har vi tagit i bruk som lånord. Cunt betyder att nån är på ett eller annat vis odräglig och elak, pussy är att vara feg och misslyckad, twat är att vara både misslyckad och odräglig samt till på köpet korkad, eller varför inte bitch som betyder tik och nästan enbart riktas som skällsord till kvinnor för det är självklart att speciellt hundhonorna är horribla och påstridiga jämfört med hanhundarna, eller? Skank, slut, whore används också nästan uteslutande för att beskriva kvinnor. (Klassisk jämförelse: Stud, stallion, player — alla positiva, alla manliga.) Även om engelska benämningar på mannens kön också kan brukas som förolämpningar, t.ex. dick eller prick, så har de av någon orsak inte lånats till svenskan. De ord vi istället använder som förolämpningar baserade på en mans manlighet går ut på att uttrycka att hans manlighet är, tja, lite i underläge helt enkelt jämfört med de självutnämnda alfamännens. Ofta antyds det också att den underlägsna mannen är mer ”som en kvinna” än ”riktiga män” ”ska vara”. Fjolla, bög, femi, homo. Jag vet att detta är ett uttjatat uttryck men ursäkta, något är fan SKEVT.

Lånar ett citat som tydligt uttrycker det jag försöker säga:

”What’s the worst possible thing you can call a woman? Don’t hold back, now. You’re probably thinking of words like slut, whore, bitch, cunt (I told you not to hold back!), skank. Okay, now, what are the worst things you can call a guy? Fag, girl, bitch, pussy. I’ve even heard the term ‘mangina.’
Notice anything? The worst thing you can call a girl is a girl. The worst thing you can call a guy is a girl. Being a woman is the ultimate insult. Now tell me that’s not royally fucked up.”

– JESSICA VALENTI, FULL FRONTAL FEMINISM

Så det är lite svårt att inte lyfta på ett ögonbryn då jag surfar in på Radio X3Ms hemsida och läser i en artikel att något är ‘fittigt’. Det är jäkligt svårt att inte avsky människor en aning när jag går ut en kväll och hör vuxna män bröla ‘vittu, sluta fittas’. Det är även svårt att inte sucka till när jag läser en diskussion som delvis berör feminism och någon tycker att huvudsaken är att ‘inte vara en fitta’.

Det är så tröttsamt. Så otroligt förbannat skittröttsamt. Jag ser inte ordet som direkt kränkande, men jag gillar det inte. Det är omöjligt att göra det då jag tar all skit i beaktande, och inte blir det mycket bättre av att ordet i olika varianter finns överallt. Allt som inte är bra är fittigt och att ordet fitta ska ha negativa associationer är så sabla befängt ur vilket håll en än ser på det — fittor är fan så mycket mer älskade än hatade. Jag tycker inte att det är ett ord som måste på något vis tassas försiktigt omkring, men det är ett namn på en del av våra kroppar, en intim del, en känslig del, en verkligt vital del för vårt ursprung och fortlevnad, och jag tycker bara att det förtjänar mer respekt. Det är inget fult med det. Frågan för min del är bara om jag själv endast ska jobba på att helt och hållet eliminera det ordet ur min vokabulär (säger ju det fortfarande ibland, då jag är endera mycket arg eller mycket spontan) eller om jag ska dessutom ska börja använda benämningar på manliga könsorgan på samma sätt för att jämna ut fältet lite. Ni vet, take the low road. Känner mig lockad, men jag vet inte… Det vore förstås ganska kukigt av mig.

om hoppet

Ni har kanske hört eller läst om att under gårdagen var det en ung man som hotade med att hoppa från ett av höghustaken i centrum av Vasa. Det råkar sig så att det var samma sjuvåningshus som jag sitter i om dagarna.

Allt gick tack och lov bra i slutändan, men en tid där var det mycket oroligt och nervöst. Det hördes rop, skrik, ibland vrål uppifrån taket. Polisen hade spärrat av området. Unga killar som jag förstod att var kompisar till han på taket stod nere på gatan och tittade åtta våningar upp.

Själv befann jag mig ungefär halvvägs mellan de våningarna och kände mig märklig och förundrad — funkar det faktiskt så att jag ska sitta där och jobba medan nån kanske störtar till sin död rakt förbi mitt fönster? Ja, jag vet att det finns förstås inget jag kunde göra, menar inte på det viset, men kontrasten mellan killen på takets liv och mitt eget då blev bara så surrealistiskt splittrat. Min egen vardag kändes plötsligt så sekundär.

En arbetskamrat som hade gått på lunch strax innan det här började kom tillbaka och sa att hon hört killen ropa ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte” åt den ena polisen där. Jag tänkte lättat att han inte vill dö just idag. En tid senare kom killen också ner oskadd, och jag drog en djup lättnadens suck och hoppades och förmodade att oavsett vad det var som fick honom att klättra upp på det där taket så kommer han säkert få den hjälp han behöver.

Senare hör jag att det lär ha handlat om att han vägrats asyl och snart ska utvisas. Att det för honom var samma sak att hoppa som att i nuläget tvingas åka tillbaka till sitt hemland. Och det är så sabla sorgligt, skrämmande och så hemskt att det är svårt att begripa. Men försök. Försök fatta. Fatta vad folk går igenom.

Och då, när jag hörde det där, så förstod jag att det han ropade åt polisen, ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte”, nog inte bara handlade om att få hjälp att ta sig ner för stegen.

Grät lite när jag kom hem. Tycker bara det är för jävligt. Alldeles, alldeles för jävligt.

ta plats men sitt vackert

20140603

”Feminism is a socialist, anti-family, political movement that encourages women to leave their husbands, kill their children, practice witchcraft, destroy capitalism and become lesbians.”
PAT ROBERTSON har stenkoll

Eftersom det är den 8:e mars tänker jag naturligtvis på feminism, och på något som jag i efterhand tänker att borde ha varit min s.k. feminist awakening men som dessvärre inte var det. Istället blev det ingenting, i alla fall inte något jag analyserade desto djupare, jag såg det snarare som något att rycka på axlarna åt bara, acceptera det som hörande till kategorin c’est la vie, så som jag tror att många som inte (ännu) kallar sig feminister betraktar de flesta ämnena inom rörelsen. Det var bara en mening yttrad av en kompis, men något intryck måste den uppenbarligen ha gjort i och med att den stannat med mig.

Till saken: Under min högstadietid hade jag en kompis som alltid tycktes ha någon kille svärmande kring henne, och hon var också den första i kompisgänget som hade en riktig pojkvän. Alltså en som hon var officiellt ihop med, och sen gjorde slut med via SMS. (Hon var också den första i vårt gäng att ha en mobiltelefon.) Jag var själv opopulär bland det motsatta könet och ganska förundrad över hur det egentligen gick till att ”få killar att bli kär i en”. Det hade nämligen varit samma sak under en stor del av lågstadiet, jag hade en kompis som så gott som alla killar blev kär i och själv var jag någon överflödig sidekick bara. I alla fall, jag minns varken hur, var eller när det här kom upp men jag uttryckte min förundran åt min högstadiekompis och svaret jag fick var så klockrent och sardoniskt roat att att jag tänker på det ganska ofta, även om allt annat i konversationen — omgivning, tidpunkt, situation, övriga närvarande, och så vidare — har fallit bort sen längesen.

Hon sa ”Allt du behöver göra är att vara tyst men skratta så fort de säger nånting de tror är roligt fast det inte är det”. Det var tricket. Med andra ord: Visa inte din personlighet. Tänk på dig själv som en statist. (Klara inte Bechdeltestet.) Ta absolut inte plats, men signalera definitivt att du är intresserad av att fortsätta att inte ta plats. Smickra hans ego på det sätt som överför bestämt minst uppmärksamhet till ditt eget jag.

Det där var då i tidigare änden av våra tonår, och jag är säker på att det finns killar i den åldern som visst är nyfikna på någon tjejs personlighet, och att många av killarna som inte bryr sig speciellt mycket i valfri tjejs hjärna under ungdomen ändå växer upp till män som ser kvinnor som kompletta varelser, utrustade med tänkande organ utöver reproduktiva. Men om vi talar i generaliteter, som vi alltid gör när vi talar om sånt här, så låg det nånting i det min kompis sa då och det ligger nånting i det nu. Och jag fattar, alla gillar då någon stryker ens ego medhårs. Det som är uppfuckat är att det till stor mån är ungefärligt matchande min kompis beskrivning som vi kvinnor förväntas bete oss, för att inte anses påträngande, jobbiga, desperata, bitchiga, krävande — och detta sträcker sig utanför den romantiska sfären. Yrkeslivet är ett klart exempel. På grund av att vi kontinuerligt pressas in i en mindre roll än männens så har vi en lägre status i samhället.

Det är ungefär nu som en del av manligt kön brukar skynda med att komma till deras könsgelikars försvar, à la ”Har tjejerna inget egenansvar då?”. Men där svängs diskussionen till något helt annat, det handlar inte automatiskt om krig mellan könen bara för att vi talar om socialt konstruerade ojämlikheter mellan dem, och resonemanget är inte egentligen applicerbart ens. Det är inte okej att vi uppfostrar våra tjejer till att ta så lite plats som möjligt, forma dem till att vara ”snälla och duktiga” som eufemism till ”lugna och tysta” när de är unga, håna och förakta dem om de höjer sina röster när de är äldre, och paradoxalt nog på samma gång ändå sätta krav på dem att ta för sig och sluta sjåpa sig och hävda att de får skylla sig själva om de inte lyckas med det. Frågan ”Har tjejerna inget egenansvar då?” är mer del av problematiken än lösningen.

Det är förstås samhället i helhet som bär ansvaret, men vi måste likväl kunna prata om att män, i allmänhet, har en slags förkörsrätt i det — utan att svänga det till att kvinnor har sig själva att skylla för att de inte tar för sig bara, eller att feminister bara är förbittrade över sina egna misslyckade liv, eller att det är orättvist att prata om kvinnoförtryck då det faktiskt finns förtryck som drabbar män också, eller att det är lögn att prata om att män har en viss förtur då ”jag minsann aldrig har märkt av någon så då kan den inte finnas”. Och så vidare. Sådana invändningar är inte lösningen, de är bara ännu en grad av själva problemet.

Och när vi försöker göra något åt situationen genom att prata, bollplanka, debattera och genom att skriva artiklar, göra konst, studera genus, undersöka populärkultur, göra musik, rita serier, analysera medier, arrangera demonstrationer, stöda kvotering, uppmuntra andra att lyssna/läsa/titta på verk av kvinnliga musiker/författare/regissörer, kritisera sånt som befäster patriarkatet, säga ifrån när något är sexistiskt; med andra ord genom att be om, kräva och helt enkelt TA PLATS som en del brukar hävda att vi måste lära oss göra för att komma nånvart — ja, då möts vi mer ofta än sällan av mothugg, irritation, personangrepp, förlöjligande, aggression, förakt, hot, hat och upplysningen att vi inte då heller har gjort rätt.

Aha, okej. Så berätta gärna, hur i helsike är det tänkt att vi ska göra då?

feminism som benämning

IMG_2095

Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.

Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.

Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.

Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.

(PLUS ATT  i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)

tre dagar i november

Det börjar med att jag ser en ung kvinna stå på knä utanför Citymarket, med handflatorna mot varandra, vädjan i ögonen och ur hennes mun ljuder en lågmäld upprepningen av ordet ”please”. Och det fortsätter med att jag inte vet vad jag ska göra. ”Strunta i henne”, är rådet jag senare får. ”Om vi ger dem pengar kommer bara fler”. Dem. Som att hon var del av någon gräshoppssvärm som utsänts för att kolla utfodringssituationen. Ett skadedjur som dräller in i stora flockar. Hela dagen tänker jag att den där unga kvinnan, hon är en person. En person.

Det utvecklas till en nervös liten diskussion om flyktingar. Vi är inte överens. Jag säger att alltid när flyktingpolitik dryftas så säger folk saker som ”de måste integreras i samhället” men att jag tycker att vi finländare, rent generellt, inte är så bra på att låta folk integreras med oss och att jag tycker det kunde göra oss gott att få lite mer övning. Jag tycks inte övertyga någon. Jag får starkt känslan av att om det är någon som anses ha sagt något opassande, så är det jag.

Jag läser att i Åbo firades Kristallnatten med ett flertal band som uppträdde. De kallade evenemanget Westcoast Hardcore Massacre. För att fira att det gått 75 år sedan hundratals oskyldiga människor mördades och tiotusentals fler fördes för att sakta mördas på koncentrationsläger. För att fira en massaker.

Jag läser också att Vasa stadsfullmäktige beslöt att ta emot 40 kvotflyktingar 2014, efter en lång diskussion och många omröstningar. (Att det ens uppstår en ”het diskussion” om 40 människor!) I artikeln läser jag ett par argument och jag blir mer och mer nedslagen trots att nyheten i slutänden var god. I slutet av texten nämns Ivanka Capova (gröna), som själv är flykting. ”Hon tyckte det var sorgligt att följa med diskussionen och påminde om att den handlar om människor som nu bollas fram och tillbaka”. Det är precis samma sak jag har tänkt på hela dagen. Att det är människor vi pratar om, personer, individer, livs levande och tänkande och kännande varelser.

Allt det där var bara en dag.

Nästa dag läser jag att ordföranden för Sannfinländarnas fullmäktigegrupp i Lieksa, Esko Saastamoinen, vill ha ”en ren möteslokal” eftersom ”somalier smutsat” den de nu använder. Blott genom att använda samma lokal i sin mänskliga, somaliska existens. En annan Sannfinländare säger att någon officiell ställning till saken inte tagits. En tredje Sannfinländare säger att Saastamoinen handlat tanklöst. Det är samma gamla ramsa igen.

Jag tänker att jag inte köper det längre, inte ett satans uns av det, att det längre skulle vara möjligt att personer som inte är rasister stöder det där partiet.

Den tredje dagen ser jag en artikel som berättar att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”. Förstår inte exakt varifrån denna uppgift kommer eftersom i artikeln presenteras endast fyra personer som del av undersökningen, varav precis hälften är invandrare. Finländarna, som båda jobbar med information i migrationsärenden, menar att de inte sett till främlingsfientlighet i Vasa. En av de intervjuade invandrarna verkar inte ens ha ställts en endaste fråga angående främlingsfientlighet eller ens trivsel i stan. När den andra utlänningen ställs frågan om han har råkat ut för rasism i Vasa, svarar han ”Rasism finns överallt i världen”.

Dessa uppgifter är tydligen tillräckliga för att besluta att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”.

Skojar ni eller?

Österbotten har alltid välkomnat invandrare och flyktingar, och det har inte förändrats säger de som jobbar med invandringsfrågor. Måndagens hetsiga debatt om flyktingar i Vasafullmäktige behöver inte vara ett tecken på ökad främlingsfientlighet.

Vad betyder ens detta? Att rasismen tycks finnas på samma nivå som den gjorde under gårdagen? Vad menas? Att det är något att ge oss själva en klapp på axeln för? För att vi antagligen står på precis samma ställe som förut?

Det är inget att fira.

Vi har t.ex. en gata i Vasa som heter Negerbyn och varje gång en namnförändring föreslås så uppstår en parad av (vita) provocerade och förbannade människor, inte sällan med argumentet ”så har den alltid hetat”. Jag har ett flertal gånger råkat på personer, Vasabor, som berättat att de av en orsak eller annan inte tycker om att ”utlänningar” kommer hit. Men att t.ex. några svenskar, irländare och andra utlänningar med ljus hy härstammande från ett i-land har flyttat hit, det är å andra sidan helt okej och t.o.m. något att vara lite stolt över. När jag gick med en mörkhyad kompis till en karaokebar här i stan blängde bartendern på henne då vi kom in. Då hon ville sjunga sa han att argt att det var för sent (det var det inte) och några minuter senare utan någon underhållning där emellan sjöng han istället själv den sista låten, en lång ballad.

Allt känns bara lite genomskinligt.

Ju mer jag tänker på den sista artikeln, desto tydligare blir det för mig att även den är så sabla skev. Den är säkert harmlöst ämnad att vara uppmuntrande, men jag förstår inte varför vi ska uppmuntras. I slutändan är den inte harmlös, den är alldeles för aktiv. Den smickrar, ursäktar, förminskar, generaliserar och den blundar. Alltsammans till fördel för oss, den vita, privilegierade människan. Så som vi är vana.

Och där står vi då. Kanske inte mer rasistiska än igår, men för fasiken inte mindre heller.

manning & mantila

Till dagens positiva hörde att jag noterade att Hufvudsstadsbladet modifierat sin artikel om att Manning identifierar som en kvinna så att de bytt pronomen (från han till hon) eller omformulerat texten så att hon benämns könsneutralt genom att använda sig av namnet. I Svenska Yles artikel om samma grej kunde jag också glatt notera att de korrigerat sina texter, innan hade de uttryckt sig så beklagligt som att i en bildtext för ett foto på Chelsea Manning som bar smink och peruk förklara att fotografiet föreställde Bradley Manning ”utklädd till kvinna”, och i brödtexten stod det såhär: ”Jag hoppas också att alla från och med i dag kallar mig vid mitt nya namn och hänvisar till mig med det feminina pronomenet, sägs det i hans uttalande.

Jag citerar inte det där för att kritisera, utan för att illustrera på vilket sätt det rapporterades om Manning i medier, antagligen över hela världen, när hon tog det offentliga steget från Bradley till Chelsea. Ett han eller hon dit kan verka som en liten petitess för de som aldrig genomgått eller velat genomgå en könskorrigering, men för någon som uttryckligen säger ”Jag hoppas att alla hänvisar till mig med det feminina pronomenet” samt ”Jag är kvinna”, så säger det ganska mycket att folk fortsätter med att hänvisa till henne som en man, en han. Många nyhetssajter rubricerade dessa artiklar i stil med ”Bradley Manning says he wants to be a woman”, och det där att hålla fast vid att Manning är en man i såna rapporter är som att mellan raderna säga ”Synd för dig, Bradley, för du KAN inte, du FÅR inte, VI TILLÅTER det inte!”. Det här är respektlöst. Och det uppfattar många människor, och/eller våra undermedvetanden. Det meddelar åt oss att det är såhär transsexuella ska bemötas. De är inte värdiga mer respekt än så. Det sprider transfobi, alltså.

Så när jag ser att nyhetssajter i Svenskfinland korrigerat sina texter för att tillgodose en transsexuell persons berättigade förfrågningar, så är det något som i en utopi vore självklart, men som gör mig väldigt glad i nuet.

Dagens negativa var Mantilas ordbajseri och försvar av det (även det ordbajseri). Först skrev han såhär ”Informationsläckan Bradley Manning vill bli kvinna. Det är inget under. Att tjalla har alltid varit kärringaktigt.”, och det blev förstås en grej av det i.o.m. att han valde att publicera denna reflektion invid sin ledare i den dagstidning han jobbar som chefredaktör för.

När Yle ställer frågor angående detta förklarar han ”Kvickheten, som jag fortfarande tycker var utmärkt, var inte något särskilt ställningstagande”. Han vidareutvecklar med påståendet att ”Minoriteter överbeskyddas från allt” och avslutar med ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget”. Säg det med mig, kära läsare: Ehh, va?

(Här ska jag dock övergå till att kritisera så om ni ogillar sånt kan ni skippa till slutet. Eller om ni känner att ni kommer få för er att läsa i en rasande ton och applicera den på mig. Det blir så fel då.)

Vi börjar med det faktumet att Manning inte ens får vara en kvinna, utan en kärring. Ämmä på finska, vilket i ordböckerna definieras som nedsättande. Då det gäller den svenska motsvarigheten ‘kärring’ så brukar folk gilla att påpeka att ordet faktiskt härstammar från ‘käring’, men det hjälper oss inte att komma bort från att i modern tid är ‘kärring’ oftast långt ifrån ett kärvänligt smeknamn på medlemmar av det kvinnliga könet. Vet inte hur pass vanligt det är att i finskan använda ämmä som något vänligt, eller varifrån det härstammar, men oavsett så är det valet av ord i samband med resten av Mantilas uttalande inte direkt något som allt-som-allt ger ett alltför strålande intryck av respekt och acceptans.

På tal om ordval, är det bara jag som tycker att ‘tjallare’ var märkligt? Det känns som att en kunde byta ut det mot ‘skvallerbytta-bing-bång’ i detta sammanhang, och det hade ändå hållit samma nivå.

Den s.k. ”kvickheten” är tyvärr inte speciellt kvick alls. Jag säger inte ”tyvärr” för att vara syrlig, utan för att jag verkligen tycker att det är beklagligt att såna där skämt är så vanliga att de är förutsägbara och därmed långt ifrån kvicka. Ett sådant där skämt drunknar i ett oändligt urgammalt hav med likadana eller liknande skämt som alla går ut på att förlöjliga kvinnor (och på samma gång oskadliggöra dem, behändigt nog); i just den här varianten är poängen att kvinnor är skvallerkärringar och generellt opålitliga. Ha ha. Mantilas skämt passar som hand i den handske som är den patriarkala strukturen, i.o.m. att hans ”kvickhet” framhäver män som de lojala, trovärdiga typerna, medan kvinnor helt enkelt är skrattretande dåliga på att upprätthålla sådana högaktningsfulla standarder. Som alla ju vet, enligt hans skämt.

”Inte något särskilt ställningstagande” säger Mantila om hans skojeri, och visst, det var kanske inte ett avsiktligt sådant, men här tycker jag vi har gått över gränsen från vad som kan räknas till ”bara på skoj”, när det han skrev så självklart ändå uttryckte Mantilas inställning till både transsexuella och kvinnor (och whistleblowers, antar jag) — och den är nödvändigtvis inte aktivt negativ, men mera respekterande sådana har en ju lyckligtvis sett.

Trots detta så kunde jag ännu gå med på att det var ett olyckligt och klantigt misstag, samtidigt som jag förstås inte tycker att det gäller som en ursäkt, men att det är i alla fall något. Sånt händer. Som Svenska Yles ursprungliga bildtext till fotot på kvinnan Chelsea Manning. Det kan reda upp sig och det kan bli ännu bättre efteråt. Jag begriper förvisso inte riktigt hur just detta kunde tryckas utan att nån insåg problematiken i det, men jag kan godta att ibland blir saker och ting jäkligt fel bara.

Men uppgivenheten infinner sig i och med slutdravlet om att ”Minoriteter överbeskyddas från allt”. Är detta de sanna färgerna vi glimtar? Jag vill ogärna tro det men det känns väldigt olyckligt och illavarslande att här har vi en kille som först driver med både kvinnor och transsexuella, båda två i varsin slags minoritetssituation (transsexuella betydligt mer än kvinnor, naturligtvis), och medan han till sitt försvar först hänvisar till ”skoj” som orsak till hans driveri, så tycks han övergå till ett aningen obehagligt allvar i slutklämmen. Med ord som låter förbittrade och missunnsamma, så framstår det som att Mantila kunde anse att andra överbeskyddar transsexuella, och därför kan de sparkas på för att jämna ut det lite.

Nä, transsexuella överbeskyddas verkligen inte. Inte andra minoritetsgrupper heller. Det gör många ”kvickheter” utmärka exempel på.

Ironin i att säga ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget” förresten. 1) Kanske det är nån annan som inte har koll? 2) Vilka rådande omständigheter? Att någon uttryckte sig väldigt problematiskt, till på köpet i ett problematiskt sammanhang? Det är väl inte bara några ”rådande omständigheter” som ska ogiltigförklara hela grejen, det är ju DE som ÄR den! 3) Mantila jobbar som chefredaktör. Jag skulle förmoda att precis det vad han vill att folk ska göra är ta åt sig av det han säger, men om det är så som han får det att låta det motsatta han eftersträvar så har han ett ganska avantgardistiskt men säkerligen i längden effektivt sätt att åstadkomma det.

Det där sista uttalandet var det jag blev mest störd på, faktiskt. De andra fraserna tappade jag hakan över men då jag nådde den sista bet jag bistert ihop. Kanske nog för att jag blev lite provocerad av och frustrerad på det obstinata defensiva i det, men också för att han i samma mening igen lyckades uttrycka en bristande respekt för en förtryckt grupp människor och i samma veva sprida mer transfobi enligt ”ej värda respekt”-principen. Som om det där skämtet inte räckte till.

TL;DR: Jag gillar när folk korrigerar sina misstag istället för att försvara och förvärra dem.

En kommentar

om makten sitter i ett finger så är det nog inte lillfingret i alla fall

Borde egentligen befinna mig i sängen och försöka sova, MEN: Jag pratade med Ellen (som händelsevis också är min nya e-granne, yay!) och plötsligt blev jag fast övertygad om att makt inte på något vis kan vara samma sak för kvinnor som det är för män. I dagens läge, ni vet vad jag menar. Har inte kunnat förklara varför jag tycker att det är total hästdynga det här folk ibland hävdar att ”kvinnor egentligen är de som besitter makten” — oftast sägs ju det här också som en ;)-ig kommentar för ha ha män tänker med snoppen såklart och hi hi vi kvinnor tycker ju om att vira våra män kring lillfingret förstås — och sånt har en del av oss då ganska svårt att svara på utan att fnysa hjärnan ut i bihålorna på kuppen. Det är väl precis det som varit mitt problem också, vissa saker känns så sabla befängda och URTÖNTIGA att det inte ens går att ta dem på allvar och avväga vad som talar för idén och vad som talar emot.

Men så nyss så blev det självklart för mig att det som jag tycker gör hela det argumentet så absurt och löjeväckande är just själva makten: Den är annorlunda. Den måste vara annorlunda. För det där att en kvinna ”anspelar på sin sexualitet” och ”utnyttjar sin sensualitet” för att få en man att göra så som hon vill, så ser inte mannens makt ut. Naturligtvis ingår underhandlingskonst även i mannens makt men jag har svårt att tro att den skulle te sig på alls samma sätt. Den har inte samma ursprungspunkt — av vad jag har kunnat observera så handlar den inte om att locka och lirka, den tycks handla om att förfråga, kräva, erbjuda, kompromissa och förhoppningsvis skaka hand på det sen. Sällan är det väl antydningar om köttsliga lustar och gentjänster som sätts på bordet i såna situationer. Får känslan av att mannens makt handlar i många fall om att ta och att göra, rätt och slätt. Väg det mot kvinnans stereotypa jämkande enligt den där ;)-klyschan, vilket känns mera fördelaktigt? Vilket ger mera respekt för individen? Att hävda att kvinnans ”virande kring lillfingret” är ett utövande av makt känns väldigt tröttsamt i jämförelse — det är en manipulation, såklart, men likväl en som genomförs ur underläget: genom att övertyga mannen om att ens önskning också är något han eftersträvar, på så vis får kvinnor nåt att hända, genom att övertyga mannen att ta makten igen. Förstår ni hur jag menar?

Och vissa kan säga att det att få sin vilja igenom är att besitta makten, men jag håller nog inte med. Jag tycker inte att det är att ”besitta makten” om en måste spela från underläget och till på köpet anspela på underläget.

Maktspelet spelas på olika plan, och skulle jag veta ett skvatt om sport och sportarenor skulle jag dra till med nån snärtig liten jämförelse här men det kan jag inte, så jag säger: Det är svårt att känna sig mäktig när killarna spelar tv-sänd fotboll i nån stor arena i kanske typ Milano eller nånting och själv sitter man hemma på bänken utanför byns lågstadieskolas sportplan på gymnastiklektionen i ett lag man blev vald sist till trots att man säkert kunde göra ganska många mål om nån bara fattade det nångång och lät en spela. Typ.

Klart att vissa tjejer är med och spelar och det är bara bra, men generellt känns ju möjligheterna ganska olika och det är väl knappast någon nyhet för nån. Redan bara att en diskussion sällan kan föras om till exempel könskvotering utan att nån lustigkurre är där och skämtar-fast-inte-egentligen-skämtar om ”människans natur” säger väl sitt (och det är ganska sexistiskt). Och visst, kul och bra för er om det funkar för er så som det är nu och ni är nöjda med det men det är onekligt inte helt rättvist att reglerna är sådana och när ni i det stora hela hävdar att ”kvinnor besitter makten p.g.a. sina vaginor” så befäster ni inte bara de reglerna som nog inte fungerar för alla, utan även idén att kvinnans hela varelse bedöms och utgår ifrån hennes sexuella tillräcklighet, plus att ni dumförklarar alla män på samma gång. Eller, ni vet, om inte nån karl har en jättesmart penis då.

I alla fall, såna här tankegångar var kanske inte speciellt nya för er och kanske har jag helt fel (?!), jag är ännu det där flummiga tankerusstadiet då det mesta är svårt att sätta ord på. Vad jag säger är i princip: Kom, bildade människor, tag min hand och vägled mig. Fast, ni vet, mindre bibliskt. Eller säg vad jag ska googla på imorgon, jag är svintrött ju och kan inte ens tänka ut det nu mera. Kommer ångra detta gravt och djupt, sömnbristmässigt, blä att det ska gå så trögt att skriva ibland. ”Ska bara göra en kvick anteckning”, jojo, visst.

P.S. Som vanligt är inte detta ett angrepp på män. Ok. Inte på kvinnor heller, för den delen.