Tagg: selma

en människas skräp

20151104_001

För ett par dagar sen slog det mig att Esmeralda varit här i tre veckor och jag har knappt alls tagit någon vettig bild på henne, särskilt inte med systemkameran. Passade på att ge det ett försök när hon satt i en prydlig men kaxig pose på fönsterbrädet. Den vita gardinen med bruna växter bakom henne har jag kanske berättat om förr, men jag vill göra det igen ändå. Jag tog den och dess tvilling från marken utanför ett gammalt, obebott hus som skulle tömmas. Allt skulle slängas. Sen gav jag den ena delen åt min vän Karin som också fattat tycke för gardinerna och var i behov av en enkelgardin. Min har ett ganska stort hål i sig men det syns inte när gardinen är veckad, och oavsett så gillar jag att den hänger med. Brukar tänka att de två bortslängda delarna blev som en slags vänskapsgardin som förenar oss. En människas skräp, en annan människas skarv.

20151104_002

Under fotosessionen blev Selma nyfiken på vad som hände och ville vara med. Den där träskivan ska förresten bli en tavla, Alfred fiskade upp den ur en container åt mig för flera månader sen, men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vad jag ska måla på den. Tror jag börjar ha något hum om saken dock och ska antagligen satsa på nånting abstrakt, och skulle helst börja på med den typ igår men tror jag ska vänta med det tills efter flytten så jag kan måla den i ett rum som ingen klottbenägen katt har tillträde till. Det har stått så många containrar med renoveringsmaterial på stan i vår, sommar och höst och alla kasserade träskivor i dem har fått mina fingrar att klia av iver och saknad av att hålla i en pensel. En människas skräp, en annan människas skaparglädje.

20151104_003

Nog är hon ju alltid tjusig fastän hon ofta låter tungan vila utanför munnen den där Esmeralda, men lite kan det väl emellanåt se ut som att… tja… lampan är på men ingen är hemma, så att säga. Min senaste fredagskrönika som publicerades idag handlar på tal om det dels om lampor — Varde belysning. Och lampan på bilden ovanför, skrivbordslampan med gräddvit plåtskärm, är jag mycket förtjust i. Märket är Asko och jag gissar att den kan dateras till 1950-tal. Hittade den i källarförvaringsutrymmet tillhörande en lägenhet jag bodde i förr i tiden, högt uppe på en hylla stod den kvarlämnad och bortglömd. Och den var så perfekt i mina ögon, att skärmen har sina små bulor och revor gör bara att jag gillar den ännu mer. Jag babblar om det här ofta, men  jag tycker om när saker synbarligen har en historia. Älskar spåren av tidens gång och allt vad den kunnat medföra. En människas skräp, en annan människas skatt — precis som talesättet säger.

2 kommentarer

caturday

20151002_selma_00120151002_selma_002

Plockade hem några höstlöv igår som jag skulle föreviga men det dröjde inte länge innan även Selma såg en viss charm hos dem och spann ihop egna idéer. I morse hade jag gärna tagit en rejäl sovmorgon men hon väckte mig tio före nio och utlyste därmed denna saturday till caturday, antar jag. Typiskt katter.

Och på tal om lördag och tillhörande festligheter — jag är annars inget fan av den typ av klubbmusik som spelas på nattklubbar med dansgolv och av okänd orsak även på radio (VARFÖR?), men alla regler ska naturligtvis ha ett undantag. Denna låt är dennes:

 

Varsågoda.

Inga kommentarer

nuförtiden och nittiotalet

20150919_selma

Åkte norrut i helgen och Selma ogillar gnällande att åka bil då hon är inne i sin låda men verkar älska att sitta/ligga och titta ut genom fönstret och somna efter en stund, så jag misstänker att det inte alls är bilåkandet i sig som hon ogillar men det att vara instängd och åtskild. Ja, det är ju rätt självklart då en tänker efter. Ingen gillar de känslorna.

De av er som fick Sevendays-tidningen på posten idag har kanske noterat att jag hade en krönika med där. De av er som inte fått tidningen vill kanske läsa den på webben istället. Det är förvisso inget jättenytt numera att jag skriver krönikor för Sevendays, men det var likväl första gången som någon av mina texter publicerats sådär offentligt och till papperstidningspappers. (De som var resultaten av att göra prao på Jakobstads Tidning på nian räknas nog inte.) Så det firar jag med en skvätt Bruja Bella på is! Innan det med att rengöra Selmas toalett, vilket var en annan typ av vardagsglamour. En med inte allt för stark betoning på glamour-delen, faktiskt.

20150924_brujabella

Funderar på att klippa håret liiite lite för surprise surprise så avskyr jag ju oftast frisyren efter klippningen. Funderar också på att försöka mig på någon typ av PERMANENT för jag har aldrig haft en sådan och efter tre decennier av rakt och platt hår som lockar och volym vägrar hållas i börjar jag känna att jag testat på det helt ordentligt. Skulle vara trevligt att hitta någon längd/frisyr som jag är okej med ens 50% av tiden och ändå kunde fortsätta på samma lata bana i vilken jag vägrar orka styla ens det minsta till vardags utav lättjeprincip. Menmen. Skönhetsbloggare, hjälp mig.

I övrig träffade jag min forever friend Anna i helgen, det var därför jag färdades norrut eftersom hon var hem-hemma på besök med sin oförskämt söta bebis Elliot. Senare på kvällen bläddrade jag i gamla foton och hittade detta:

Det är alltså jag och Anna på skolfoto från sexan. Vi borde egentligen ha haft våra föräldrars underskrift eller något sådant på att få ta kompisfoto och vi hade aldrig pratat om att göra det, men då stunden var kommen insåg vi att det är en absolut självklarhet att vi ska ha en kompisbild. Vi gnällfrågade så snällövertygande att fick föreviga vår spontana impuls. Tack fotografen och läraren! Vi övernattade ganska ofta över hos varandra runt den tiden och en gång då jag sov över hos hennes och vi låg i hennes breda säng och pratade på kvällen så beslöt vi att vi skulle bli modelejon. Det var bokstavligen den termen vi använde. Så, så som på bilden ovanför såg två modelejon ut skolåret 1995-1996. Tänkte skriva ”för x år sen” men det lät för groteskt.

Plötsligt inser jag att det jag skrev här tidigare om att idag var första gången en av mina texter publicerats till papperstidningspappers var ju bara lögn. Under femman, kanske en bit in på sexan också, drev jag och Anna en tidning som hette Gladis och vi hade ungefär en eller två handfullar med prenumeranter. Vi gjorde tidningarna på min fars dator och skrev ut dem på hans skrivare, sen sålde vi dem och gud vet vad vi gjorde av pengarna. Köpte godis? Nagellack? Hembränt? (Nä nä skojar.) I alla fall, jag har ju blivit papperspublicerad minst tiotals gånger förut! Pinsam glömskhetsmiss.

2 kommentarer

limpa hjärta semla

20150907_semlalimpa_001

Kommer hem till den här lilla som sover i soffan, sträcker på sig med lurviga små raka ben, svajar yrvaket på soffdynan, svansen så glad att den nästan ligger längs med ryggen, gäspar och klipper med ögonen, sätter sig ner och väntar på mig med blicken fäst på mig, stryker sitt näpna ansikte ivrigt mot min hand, rör sig i små tafatta piruetter, trampar av och an med olikfärgade tassar som ännu verkar oproportionerligt gulligt stora för resten av kroppen som om hon hade på sig tassformade inomhustofflor, klättrar med katters typiska självklarhet upp i min famn och spinner så högljutt att jag igen förundras över hur mycket ljud en sådan pyttevarelse kan alstra.

20150907_semlalimpa_00220150907_semlalimpa_00320150907_semlalimpa_004

Lyfter upp henne för att posera med mig för bilder men hon tappar tålamodet efter en stund och vill inte sitta still men busa och leka. Så då gör vi det istället. Till natten söker hon sig till sängen, lägger sig ner och sover där tills jag stiger upp. Hon är så bra. Så bra så bra så bra.

8 kommentarer

välkommen selma

20150906_selma_001

För en och en halv vecka sedan tog jag tag i något jag länge velat göra och ringde på en annons. Den var en om tre stycken kattungar som alla letade nya hem, och jag kunde inte välja utan bad bara annonsören att spara en av dem åt mig. Efteråt märkte jag att jag likväl kände mest dragning till den ena av dem, den spräckligaste av dem. Ångrade lite att jag inte reserverade just henne, men beslöt att hålla fast vid att ödet eller slumpen fick avgöra.

20150906_selma_002

I fredags åkte jag för att hämta kattungen. Våndades på vägen dit om vilken jag skulle ta ifall att flera ännu var lediga och mycket riktigt var två stycken var fortfarande kvar. En av dem var hon som jag redan fäst mig vid och då blev valet ganska lätt ändå. Jag tror inte egentligen på ödet men ibland sköljer den över mig den här känslan ändå, den att saker och ting, eller slumpen, var menad. Så kände jag då och fortsättningsvis känner jag likadant. Det kunde inte ha blivit mera rätt.

20150906_selma_003

Så nu är hon min katt, detta ljuvliga glimriga lilla gruskorn, Selma. Eller så som det egentligen ligger till: Jag är hennes människa.

6 kommentarer