Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged sevendays

Choose another tag?

Har tagit över @sevendays.fi-instakontot denna vecka och postar en del om feminism där, inte supermegamycket men i alla fall så mycket att jag glömt bort att jag ju har en blogg också. Men det går ju alltid att snatta ett par bilder därifrån hit, men för ursprunglig bildtext och mycket, mycket mer får ni allt klicka er in på IG.

20160727_soffamedselma

Jag och Selma fann oss i matchande tassposition när vi tupplurade i soffan häromdagen. Som vanligt är min hy så osolbränd (solblekt?) att den i princip är fluorescerande. Jag skulle middagssova lite för att jag vaknade halv sju på morgonen och jag förstår verkligen inte varför. Mitt under semestern, vilket jäkla sätt. Och den där katten lade sig nyss ner på skrivbordet, över mina händer och tangentbord, också ett sätt det. #bloggpaus?

20160728_soffamedmanus

Ikväll har jag hängt i soffan med ett manus istället för en katt. Det är Film i Österbotten som har hand om detta projekt och Alfred är manusbearbetare samt regissör, så då fick jag också hjälpa till att revidera. Har egentligen inte jobbat med manus förr men kände att det här kunde jag nog lätt lära mig ha koll på. Kanske inte det där att komponera ett från början till slut, men just att granska och fylla i, komma med förslag, alternativ, olika lösningar och exempel på vad jag tycker att kunde bidra till helheten. Det tillåter mig vara både kritisk och kreativ och det råkar vara en kombination jag finner både kalas och kanon, så det var kul. I alla fall, sen när filmen är filmad, klippt och allt annat sådant för att den ska bli klar, då ska den visas på den årliga October Filmfest i Vasa i höst. Ni kommer väl? Ja-a då, det gör ni.

blacklivesmatter

I fredags var det krönikedags och dagen innan skrev jag en som handlade om polisbrutalitet som har ett jäkla otäckt mönster utöver att vara frickin’ polisbrutalitet då — Kvävningen.

Vaknade nästa dag till nyheter om attacken i Nice och det är konstigt och fånigt det där hur det kan kännas som att en plötsligt talar om fel saker då. Lite som att världen har gått vidare men jag har inte hunnit med, utan har trampat ner mig i det förflutnas kvicksand med min #blacklivesmatter-text. Och helvete så jag önskar att det verkligen var så. Att jag tjatade om nånting som världen faktiskt lämnat bakom sig, att vi lever i ett ”post-racial society” så som en del vill påstå för att de är dumma i huvudet.

Men rasism är inte bara bortrövandet av 18 miljoner afrikaner. Rasism är inte bara slaveri och medföljande tortyr, våld och övergrepp som pågick i hundratals år, sträckande genom flera generationer både utav offer och förövare. Rasism är inte bara en hatfylld feg man i Ku Klux Klan-huva och sydstaternas lynchmobbar från sent 1800-tal till sent 1960-tal. Rasism är inte bara vad som hände Emmett Till.

Rasism är här och nu. I hashtaggen #AllLivesMatter som uppenbart provocerad och på-sin-plats-sättande motreaktion till #BlackLivesMatter. I kommentarerna på Svenska Yles intervju med Seinabo Sey. I Soldiers of Odin och i stödet de får av andra otrygga människor. I den där enfaldiga jäveln som indignerat envisas med att kalla chokladbollar ”så som de alltid hetat”. I Sannfinländares regelbundna vidrigheter som vi går med på att de bortförklarar som ”grodor” eller ”skämt”. Och så vidare, och så vidare, och så helvete vidare.

Allt sådant möjliggörs av rasistiska strukturer som är så ingrodda i vår världsbild att inte alla fattar att det är inget annat än smuts. Bara heljävla grotesk och vidrig SMUTS.

Och det är obehagligt, avslöjande och utan tvivel en del av problemet, att så många kan bli så fullkomligt uppslukade av att två sina egna händer, istället för att hjälpa till med att tvätta bort den där smutsen i strukturerna som är runtomkring oss alla.

20160502_violer

Har skrivit en krönika om Den feministiska myten (gissa vilket litterärt verk titeln är en blinkning till) och har fått sån härlig feedback på den att jag… jag… blir glad?! Sorry, min kreativa tankeförmåga är inte helt top notch idag. Så jag håller mig till sanningen, till skillnad från i krönikan.

I övrigt, minus krönikemottagandet och förstås även andra små delar, har mitt liv varit tämligen floppigt den senaste veckan. Eller kanske mer ärligt uttryckt lite poänglöst, så att i efterhand känns det surrealistiskt, som att veckan inte riktigt fanns egentligen. Detta på grund av att jag återigen haft sömnproblem och jag ska inte tråka ut er med detaljerna men fan vad det suger att vid väckningen flera morgonar i rad bara vilja gråta av trötthet, heheee. Nu känns det som att merparten av veckan passerat förbi på andra sidan av en tunn gardin. Trots att helgen hade sina goda stunder med till exempel loppande och kikärtsmarängexperimenterande, så kvalar den nog inte i sin helhet in på någon best of-samling. Hade exempelvis huvudvärk i lördags och fan vad uppgiven sånt kan göra mig, min lediga dag då nåt faktiskt kan hittas på, då ska jag ha ont. Till på köpet har de senaste sju dagarna även lyckats klämma in ett par existentiella kriser a la ”Vad håller jag på med/vad vill jag ens/vad fan ska jag TA MIG TILL MED DET HÄR VI KALLAR LIVET” — o ja, it’s been swell!

Men under gårdagen vände det på riktigt, kvällen blev jättebra och jag fast jag sov lite oroligt inatt igen så känner jag att både energi- och livslustreservoarerna är bättre fyllda. Sen hittade jag också i morse ett mejl från en tjej som berömde min krönika (hur snällt?!) och därmed var måndagen redan ganska jäkla bra faktiskt. Köpte cigaretter och kvinnan bad mig visa ID och sa sen något ursäktande att hon har väl frågat av mig förr, och jag sa att det förstås är okej och tillade sedan förtroligt att jag blir ju alltså inte ledsen av att hon frågar, och hon skrattade. Älskar när det blir på det sättet, att vi skojar och skrattar främlingar emellan, det är banne mig inte vardagsmat i Finland det icke. Lunchade med Alfred på Vegana där en ytterst trevlig karl tog tog emot oss och sa sen också hejdå, han gav liksom ett finurligt mysigt intryck bara genom sitt sätt att vara. Under tiden vi åt spelades klassisk musik där, tror att det kan ha varit Tchaikovsky men kunde inte avgöra helt säkert, musikvalet kändes också positivt överraskande ofinländskt. Spotify har satt ihop en helt duglig ”Discover Weekly”-spellista åt mig och jag unnar mig en riktig kaffepaus på jobbet, något jag sällan gör utan brukar bara jobba medan jag smuttar espresso, och jag tycker oftast att begreppet ”unna sig” är ganska äckligt och fjantigt men likväl känns det som att det är vad jag gör just nu. Fredagen är ledig dag på grund av midsommar och veckan därpå ska jag fortsätta vara ledig i några dagar. BÄTTRE TIDER WOOHOO!

Nåjo, kaffepausen är över. Adjö!

20160530_slapp

Så här har det varit så gott som alla dagar hittills den här veckan, jag kommer hem och kollapsar i soffan och där ligger jag och flämtar. Utöver att det har varit varmt så har det varit ganska stressiga dagar på jobbet, studenter som beställt sina tackkort tills examensdagen, kvalmigt på kontoret, sömnlösa nätter pyntade med mardrömmar, varje morgon den utmattade hopplösa tanken herregud hur ska detta gå och exakt samma tanke varje sena kväll då jag märker att jag borde redan ha sovit i flera timmar för att återfå någon slags balans i min så kallade vakna tillvaro. Men det har gått. Jag vet inte hur, men det har.

Är förvånat förnöjd med att jag också hann, eller orkade, skriva en krönika trots trötman — Veni, vidi, vegevici. Ifall ni tänker läsa den så vill jag på förhand meddela att jag har skaffat mig en hög häst och att sadeln är ganska bekväm. Roligt att se att den drar till sig en litet annorlunda publik än mina vanliga krönikor, baserat på gillningarna den fått på Facebook. Irriterande att efter publiceringen inse att en mening där är hemskt tvetydig, ”Det är helt enkelt inte de köttfria alternativen som det borde sparas in på.”, men tror ändå att vad jag menar är ganska glasklart för den som läser krönikan.

20160602_lunch

Har också hunnit äta lunch, t.ex. på Raawka. Kan rekommenderas som vanligt och på bild är smarriga kale wraps som sällskapet var ivrig att sätta besticken i. Även jag var det också men ibland måste bara mat förevigas, det är djungels internets lag. Den blomstertid nu kommer, med matlust och fägring stor, skrev jag som bildtext på IG till den vänstra bilden och tyckte jag var sååå fyndig.

I morse, eller i natt, steg Alfred upp och åkte iväg till Göteborg och jag somnade om och klockan sex vaknade jag av att Selma satt på sovrumsgolvet och skrapade med tassen, jag körde ut henne och då började hon springa av och an där utanför. Jagade surt ner henne till nedervåningen och stängde in henne där, gick surt och lade mig igen, sov surt tills klockan nio, snoozade surt tills tjugo över, steg surt upp, klappade katten och slutade vara sur, drack kaffe, sminkade mig, klädde på mig, och allt gick så fruktansvärt långsamt långsamt långsamt. Stod t.ex. länge i badrummet och bara stirrade på mitt hår medans jag försökte fatta ett beslut om att tvätta det eller inte. Greps också av semiförlamande separationsångest för att skiljas från katten som så uppenbart både ville ha sällskap och gå ut på gården. Men till sist var jag på väg in till stan, hämtade en pizza och en gåvotidskrift, gick ner till Fiskstrandsparken och mötte upp med ett gäng trevliga kvinnor som var där för att picknicksfira Luzillas nya mammaledighet. Åt gott, drack två glas cava och blev lullig, gick hem, plockade fram Selmas koppel så länge jag fortfarande var någorlunda igång, hon började ivrigt och jamande och kurrande virra kring mina fötter som hon alltid gör när kopplet tas av kroken, gick ut på gården, traskade omkring där, kom in, oooch kollapsade på soffan. Som en gör vid varje givet tillfälle numera.

Är gräsänka eftersom sambon är och tittar på Håkan Hellström, och en kort stund övervägde jag också att haka på när en biljettmöjlighet öppnade sig, men sen kom jag ändå fram till att det kommer vara alldeles för glättigt och bekymmersfritt där för mig. Eller egentligen var det min spontana reaktion, direkt jag insåg att jag också kunde gå så lämnade min FOMO mig och den här obehagliga känslan av att definitivt vara ett misfit där tog över. Är inget Hellströmfan, inte så att jag ogillar musiken, men det är inte heller något jag någonsin lyssnat på, så det var aldrig det som skulle avgöra saken. Sa nästan med det samma att jag ”mår lite illa då jag tänker på hur jävla glatt det kommer va där”. Det säger bestämt något om denna varelse som gömmer sig i mitt skal det. *människomänniska*

Det blir en lugn kväll. Ska återigen kollapsa på soffan, naturligtvis. Det är underligt hur den här dagen och senare kvällen var så stor förr, skolavslutning, och nu är ingenting. Det är inget märkligt med det alls, men likväl är det underligt att iaktta. Det är länge, länge sen jag själv verkligen skolavslutat men på jobbet häromdagen blev jag glad när jag såg att en student hade nästan identiska vita platåklackskor som jag hade då jag gick ut åttan år nittonhundranittioåtta. Ganska knäppt att inse att de som föddes just det året är ute och firar ikväll, hälften av dem missnöjda med att de inte fyllt aderton ännu, så som jag var för många år sen. Tid tycks både upprepa sig i små cirklar samtidigt som den gasar på rakt fram snabbt snabbt snabbare än ljusets hastighet. Och allt blir återfött.

20150425

Det blev snöslask i början av veckan och jag protesterade mot detta genom att kliva in i en rosenbuske och gå iväg med den till jobbet.

Det blev en oplanerad tystnad här på bloggen och jag försöker minnas vad jag gjort under de tio dagarna som gått sedan mitt senaste inlägg. Det är ytterst diffust. Det vanliga, såklart, jobbat. Men efter det då? Vad har jag gjort under vardagskvällarna? Jag har ingen aning över huvud taget. Antagligen har jag gjort just ingenting och det är besynnerligt att jag gjort ingenting så många dagar. Förutom igår, då hade vi gäster! Alfreds familj kom hit på middag och vi hade gjort mängder med pasta och tillbehör samt en kaka. Så ikväll har vi ätit rester.

I alla fall, har slarvat så med bloggandet men däremot har jag varit mer aktiv på Instagram, så som många av oss nu för tiden. Jag gillar instan men ogillar hur inaktiv bloggen är, så jag ska följa Linns gamla simplicitetsgeniala råd och låtsas att bloggen är Instagram. Eller, ska försöka. Ska också försöka att inte vara för upprepig,  det blir ju dubbeltråkigt. LITE SOM DET HÄR STYCKET ALLTSÅ bla bla bla.

Angående ingenting relaterat till detta över huvud taget så hade jag en ny krönika på Sevendays i fredags — Arvejordens dag eller kvacking i-landsproblem. Det var då Jordens dag och jag passade på att dra referenser till Kalle Anka. Upp med handen alla som äger en kvadratmeter regnskog tack vare den tidningen (och förälder)!

Och på tal om vardagslyx, som nämns i krönikan, så är ju banne mig det där att göra så mycket mat att det lämnar över tills nästa och sen ännu nästa dag efter det den enda acceptabla grejen att på riktigt och utan ironi kalla vardagslyx. Tror jag.

majgullaxelsson_jagheterintemiriam

”Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjältemod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis varenda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre på väg. Den hade kommit.”

Denna betraktelse finns i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam och i 1950-talet, i Sverige, i perspektiv till andra världskriget. Det kunde lika gärna vara idag, tänker jag, och här, i perspektiv till de faktiskt rätt många ögonblick av svek som vi begått och begår i samtiden. Trygghet är fortfarande tidens viktigaste ord och vi orkar fortfarande inte höra. Alla som befinner sig på flykt gör det för en sak — framtiden. Och vi har så lätt för att bete oss som att då den en gång blev vår så blev den endast vår och inte någon annans, tycka att andra får hitta sin egen framtid, men vi ska ha vår alldeles särskilda framtid tryggt nedpackad i vår ryggmärg, medfödd, och att inte andra har det är, tja, inte vårt problem. Nåmen sidu tittut på dig, privilegium.

Hur som helst, detta är alltså ett boktips! (Vågar jag garantera efter endast ca en fjärdedel in i boken. Den är alltså SÅ BRA redan.)

Jag skriver förresten också om privilegium och lite om en annan bok (Chimamanda Ngozi Adichies Americanah) i fredagens krönika — Sunda, förnuftiga bönder.

20160226_honnoer

Fred(ag)! Helghonnör! Har skrivit en krönika om den internationella kvinnodagen — Behåll era trosor.

Har också köpt böcker idag, åt mig själv Karolina Ramqvists Flickvännen som vi ska läsa i bokklubben jag är med i, och åt Alfred Anna Lindholms Projekt Ines som efterskottsjulklapp, vilken jag naturligtvis ser mycket mycket mycket fram emot att läsa jag med. Är säkerligen ganska jävig eftersom att Anna är en vän till mig och jag är överlag ett fan av henne, men alltså jag älskar allt jag har hört om den här boken och allt jag har smygkikat i den.

Alfred och jag skulle byta böcker med varandra som julklapp, men det var så trångt i bokhandlarna under juletider att vi sköt på det och då blev det nu först. Själv fick jag Kaj Korkea-ahos Onda Boken och ser verkligen fram emot den också, har länge dragits till den. Jag gick i högstadiet med Kaj och vi hade valt samma tillvalskurs, ämnet var uppsatsskrivande. Han var föga förvånande stjärnan i klassen, och jag kände mig ofta något osäker och mycket blyg inför honom för hur jäkla begåvad han var (är). Vill minnas att han satt vid pulpeten framför mig och en gång då en av mina uppsatser hade blivit uppläst (Läste läraren den? Läste jag själv den? Varför minns jag inte hur det gick till? Vad handlade min berättelse om? Vaaaaarför minns jag inget?!) så vände han sig om och sa att han tyckte den var bra. Jag blev så oerhört glad och generad att jag inte alls visste hur jag skulle bete mig, som vanligt, liksom redan då så var detta en HUUUUGE komplimang att komma från honom, men jag hoppas att jag åtminstone sa tack. I alla fall brukar jag skryta om det här åt folk ibland och för en tid sen läste jag att Amanda (ännu en högstadiekamrat!) varit med om ungefär samma sak och sa det som även jag brukar säga, att det var höjden på ens författarkarriär det!

Det dumma är att jag tror inte att jag någonsin sa något sådant själv. Att jag tyckte att det han skrev var bra. Där satt jag i det där klassrummet och var fullkomligt medveten om hur fantastiskt bra en person var på det han höll på med och jag säger inget?? Urdumt. För några månader sedan fick jag en ny chans att säga det och det gjorde jag då äntligen, men såhär i efterhand så tycker jag verkligen att jag kunde ha sagt det bra mycket tidigare. Urk, tycker inte riktigt om mig själv då jag tänker på det här. Hoppas jag får en till chans att säga sådant åt alla som jag någon gång tyckt att varit strålande på något. Hoppas jag fattar att säga det då också, men jag tror att det där är ganska typiskt mig, att fatta sådant först i efterhand.

Också angående bokklubb så kan jag berätta att det är jätteroligt! Vi har haft två träffar och läst en bok, den var Chimamanda Ngozi Adichie Americanah och jo, jag måste sälla mig till skaran som jublar över hur bra den är. Femstjärnig! Har funderat på att göra ett eget inlägg om den men ifall om inte så kan jag i alla fall passa på att gott rekommendera ljudboksversionen med Adjoah Andoh som berättare.

Det är en sådan fröjd att hörsla ljudböcker med bra inläsning, skillnaden kan vara så ofantlig. Ibland känns det nästan lite orättvist gentemot själva skriften. Lyssnade igår klart på Jessica Valentis Full Frontal Feminism med författaren själv som inläsare och… njääe. Höll inte riktigt. Blev irriterad ganska ofta och andra gånger orkade jag inte hänga med. Fast jag vet inte hur mycket det berodde på inläsningen och hur mycket det berodde på att jag inte kunde sluta tänka på att jag hade föredragit att läsa det i bloggformat — vilket förstås är helt meningen, att hon har en extremt avslappnad ton, men jag vet inte om jag är så förtjust i det alltid. Jag förväntar mig bara något annat från böcker, antar jag. Fast nä-ä, försökte vara snäll men egentligen tycker jag att berättande helt klart kunde ha gjorts bättre. Gillade däremot ämnet, men det förmodar jag att ni redan gissat. Började direkt efteråt på med Caitlin Morans How to Be a Woman, igen med författaren som berättare, och den är däremot hittills fantastisk, hon gör ett SÅ förstklassigt jobb att jag konstant myser och skrockar förnöjt. Den känns också extremt avslappnad, men ändå på ett helt annat sätt. Härligt flytande, aldrig hittills styltigt eller obekvämt. Genomgående mitt i prick. Det hjälper också att jag gillar hennes humor, förstås, men oavsett. Prima tavara!

Har varit till Raawka på ettårskalas för Sevendays där vi inte bara fick frukost och presentpåse men också diplom. Mitt var så jäkla fint att jag inte kan annat än visa upp det, för titta:

20160213_sevendaysdiplom

Alltså!! ❤

Sen kommer jag hem, går och kollar postlådan som inte blivit tömd på ett par dagar (har ännu inte fått in vardagsrutinen efter att under många år fått posten dumpad på dörrmattan) och där hittar jag ett paket adresserat av en mycket bekant handstil och innehållande detta:

20160213_bblappomada

Jag upprepar: Alltså!! ❤

20160208_semlor

Inte Schrödingers katt!

Ni har väl säkert hört om Schrödingers katt? Det vill säga tankeexperiementet i vilket en katt placeras i en låda tillsammans med livshotande saker och katten är samtidigt både levande och död så länge lådan är sluten, men när den öppnas kommer katten att vara endera levande eller död. Mer om detta på exempelvis Wikipedia, det var egentligen inte det jag ska skriva om.

Schrödingers våldtäktsman, är vad jag ville komma till. Snubblade över begreppet alldeles nyligen och det etablerades i ett blogginlägg år 2009, eller där tycks det åtminstone ha dykt upp på nätet för första gången, och det känns som att det verkligen på tiden att jag fann det. Äntligen nånting att slänga tillbaka åt mansplainande #inteallmänister! Har nämligen fått intrycket av att de generellt tycks älska tankeexperimentella övningar. (Säg det med mig: INTE ALLA MANSPLAINANDE INTEALLAMÄNISTER!)

Schrödingers våldtäktsman är alltså mannen som kvinnan möter. Han både är och är inte en våldtäktsman så länge — bildligt talat — inte locket lyfts.

When you approach me in public, you are Schrödinger’s Rapist. You may or may not be a man who would commit rape. I won’t know for sure unless you start sexually assaulting me. I can’t see inside your head, and I don’t know your intentions. If you expect me to trust you—to accept you at face value as a nice sort of guy—you are not only failing to respect my reasonable caution, you are being cavalier about my personal safety.
Schrödinger’s Rapist: or a guy’s guide to approaching strange women without being maced

Och på tal om sånt har jag igen skrivit en krönika om våldtäktskultur, fast mest om makt, men lovar likväl att i nästa ska jag byta ämne. Försökte verkligen styra in på andra banor även denna gång men nä, det gick bara inte ännu, våldtäktskulturen är överallt överallt överallt. Ni hittar texten på Sevendays som vanligt — Kvinnan och makten.

feminismardenradikalaidenattkvinnorarmanniskor

”Feminism is the radical notion that women are people.” — citatklassiker av Marie Shear, 1986.

Av vad jag har kunnat iaktta så blir få aktuella ideologier bemötta med samma aversion som feminismen. Nånting som regelbundet stör mig är tendensen att tycka att rörelsen torde vara homogen. När en uttalad feminist säger någonting, då tycks det tala för alla andra uttalade feminister också. Sen anklagas vi 1) för att tycka så, och 2) för att inte vara överens. Inte inom någon annan grupp förväntar vi oss samma sak. När ex. påven uttrycker sin åsikt om något förstår vi att alla medlemmar av den katolska kyrkan inte nödvändigtvis håller med.

Jag undrar om detta hänger ihop med en generell kvinnosyn som genomsyrar samhället — trots att det allmänna medvetandet VET att det finns ändlösa variationer kvinnor emellan så förväntar det sig ändå att kvinnor ska vara på ett visst sätt, enhetliga. Att kvinnor har (individuell) frihet är, trots allt, en jäkligt ny idé. Män har t.ex. kunnat engagera sig politiskt hur länge som helst, för oss kvinnor är det bara snäppet över hundra år sedan vi kunde börja rösta och ställa upp i val. Hur länge tar det att förändra en hel (dessutom s.g.s. världsomspännande) kultur? Längre än ett sekel, tror jag.

Andrea Dworkin om kvinnohat & antifeminism:

”Feminismen är hatad för att kvinnor är hatade. Anti-feminism är ett direkt uttryck av kvinnohat: det är ett politiskt försvar av kvinnohatet.”

För andra aversioner gentemot feminism bottnar naturligtvis i annat än relativt omedvetna och tämligen passiva ärvda normer och traditioner. Skippar djupdykningar i det för det kan ändå bara resultera i konstaterandet att en del människor är bortom mitt förstånd.

Lämnar er istället med ett mer peppande citat:

”Om feminismen inte var så kraftfull, om feminismen inte hade så mycket inflytande, skulle folk inte ägna så mycket tid åt att nedvärdera den.” – Jessica Valenti

Förbli radikala, människor! Det leder oss framåt. 💪

Ursprungligen postat på instagram.com/sevendays.fi.

P.S. Har på tal om att vara radikal också skrivit om det en krönika här.