en sejterunda i nordlig juni

utflykt & resa

Läste att det är samernas nationaldag i dag och det påminde mig om att jag ännu hade en drös opublicerade bilder ifrån resan norrut i mitten av juni. Så här kommer sådana!

Den här dagen, den 17:e juni, ställde vi siktet på Sejterundan (Seitakierros), en vandringsled på nio kilometer som ”skildrar de nordliga folkens relation till naturen och deras världsbild för vandraren”, enligt en infoskylt på besökscentret Kellokas.

20170617_001

Stigen inleddes med nerförsbacke som snart ackompanjerades av ett sus. Då följde trappsteg i sten som ledde ner till en porlande bäck.

20170617_002

Omkullfallna, mossbeklädda trädstammar låg över bäcken och duggregnet svepte in allt i ett skimmer. Här andas man djupt.

20170617_003

Graviditetsmässigt befann jag mig i vecka cirka 26 eller 27. Tänk att det var Blenda som var där inuti! Helt knäppt ju.

20170617_004

Sejterundan – I naturens sköte har människorna alltid förlitat sig på gudar i nära samband med livet och livsförutsättningarna. Det hårda livet på naturens villkor gjorde människorna känsliga för omgivningens olika uttryck. Det var lättast att vända sig till naturgudar i ens omedelbara närhet för att få styrka i svåra stunder, för att lösa sina problem och visa sin tacksamhet.”

Från samma tidigare nämnda infoskylt.

20170617_005

Utsikten på bilden till vänster satt vi och avnjöt på en omkullvält trädstam, efter att vi mer eller mindre bestigit ett mindre berg (Kellostapuli) och var ganska jäkla slutkörda.

Bakom oss såg vi då plötsligt en svart fläck gå av och an cirka tio meter bort. ”Men åh!” kuttrade vi. Fläcken gurglade och sicksackade närmare. Den visade sig vara en tjäder och vi myste åt hur oskygg den var. Sen hände det här:

Kul med natur!

20170617_006

Här ser vi alltså en oglad tjäder. Försökte sjasa bort den med både rop, en ryggsäck och en grenklyka som jag motade bort fågeln med genom att sätta den mot hans hals, men sist och slutligen fick vi nog bara bekänna oss besegrade och lagom traumatiserade springa vidare, jag och Alfred. Uppför backen.

20170617_007

Längst upp på Kellostapuli väntade snö!

20170617_008

Kullens topp ligger på 503 meter över havet, och där var vi nästan nu. Men vi skulle fortfarande ta oss ännu högre — så galet tungt. Är i efterhand ganska mallig och impad över att jag orkade, med cirka 15 extra graviditetskilon då på tiden och som en genuin soffpotatis som ogärna motionerar och egentligen aldrig tränar. Men jag gillar att gå.

20170617_009

Vi kanske inte har så mycket att sätta emot en ilsken tjäder, men ge oss en harmlös kulle va. Just try us. Kellostapuli blev dagens seger.

20170617_010

”Sieidi, på svenska sejte, är ett nordsamiskt ord och var ett kultobjekt i form av en sten, en klippa eller ett helt fjäll som fanns på strategiska ställen för jägaren, fiskaren eller renskötaren. Man offrade kollektivt eller enskilt vid en sejte av sitt jaktbyte eller fiskfångst, särskilt vid jakt- och fiskesäsongens början, för att få en lyckosam jakt eller fångst i framtiden.”

Från samer.se.

20170617_011

Spännande landskap där uppe. Ylläsfjället (719 meter över havet) ligger nära intill, ibland kändes det nästan som att man kunde hoppa över till det.

20170617_012

Där borta skymtar en fläck vatten, tror att det är sjön Kesänkijärvi som vi hade gått runt dagen innan. Fast det kan också vara Äkäslompolo som är namn på både sjön och byn. Och mot toppen av kronan utav björken som ser mer ut som en buske till höger i bild så syns en grå fläck. Det torde vara Kellokas, där vandringsleden har sin början!

20170617_013

Vi nådde en slags campingplats med en rad utedass, två grillplatser varav en med tak & väggar, och rinnande vatten i form av en bro lågt över en bäck. Vi stannade där och åt ostsmörgåsar och fler salta kex med sourcream & onion, jag maniade sådana den här resan. Det började regna så länge vi pausade så då fick vi söka skydd en stund, bra tajming ändå.

20170617_014

Älskar de här härliga forsande, porlande bäckarna som rinner ner för bergen. Vill liksom slänga mig i dem och följa med dem.

20170617_015

Här hade jag följt med en bäck en bit och hittat ett hemligt ställe med ett underbart vattenfall som strömmade ner i en slags damm. Jag hade följt en liten stig ner dit och det var en sådan stillsam plats, trots vattnets ständiga brus. Där fanns en pytteliten stenstrand och då jag satte mig på huk där och beundrade vattnets klarhet så var det som att omvärlden försvann.

20170617_016

😍 Don’t go chasing waterfalls, har jag tyvärr blivit tillrådd.

Blir förresten väldigt törstig av att se på de här bilderna på det klara, kalla vattnet.

20170617_017

Det är sant det de rimmar om grönt.

20170617_018

Men inte det om gult.

20170617_019

Lite fokus på flora — kabbeleka till vänster och nåt jag tror att är skogsfräken till höger. Andas de inte väldigt mycket finländsk design båda två? Tycker kabbelekan för tankarna till formgivna mönster, antagligen Maija Isolas, medan det ju vilar något helt självklart Tove Janssonskt över fräknen.

20170617_020

Kellostapuli då. Den gick vi runt och det tog ganska exakt tre timmar, med pauser. Och tjäderattack.

20170617_021

Och sen var vi tillbaka vid starten igen. Att styra kosan till Kellokas är ett hett tips för de som ämnar fjällvandra i området. Centret fungerar som start- och slutpunkt för flertalet olika vandringsleder av varierande svårighetsgrad, så det gjorde det mycket lättare att hitta en lämplig rutt. Vi var nog ganska vilsna innan vi kom oss dit. Jag trodde att jag skulle minnas hur man hittade till lederna från att jag var barn och vandrade där — HAH. Typiskt turister. Ser ju inte ens skillnad på två sjöar och skulle inte känna igen vilket fjäll som är Ylläs om det inte var för alla slidlifter och mastar.

Ja ja.

Glad nationaldag Sápmi!

Annonser

63°04’10.1″N 21°34’27.6″E

utflykt & resa

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

på arbetsplatsberget

utflykt & resa

För exakt en månad sen, den 17:e maj, befann jag mig till skogs på vandring på en led med ett så spännande namn som Arbetsplatsbergets vandringsled. Det hittas i Kållby, Pedersöre, och jag hade inte hört talas om det förrän kvällen innan då en kompis rekommenderade det och flera andra (tack Stifo!). Tre kilometer kändes lämpligt för en sömnig, halvruggig söndag, så då valdes det tipset.

20150517_00120150517_002

Där fanns ett utkikstorn. Såg långt. Typ till Schaumans (som det ännu heter i folkmun, UPM-Kymmene alltså) och Kokkola eller nåt, jag vet inte.

20150517_00320150517_00420150517_00520150517_006

Då jag var liten, alltså riktigt liten, hade knappt börjat skolan tror jag, så var jag en gång med min kompis och granne och hennes föräldrar ut till någon skog — jag vet inte var skogen låg eller varför vi skulle dit men vi måste åka dit med bil och jag minns att min kompis visade att det gick att stänga och öppna fönstren genom att trycka på en knapp, det var första gången jag såg något så högelektroniskt. Väl framme i skogen så blev jag paff och sen extatisk över att marken och alla stenar var täckta i vit, fluffig men fnasig lav och hela skogen såg ut som att den växte på moln eller en gigantisk fårrygg. Sen hoppade vi av och an där på laven och det var också första gången jag kan minnas att jag skulle ha sett något liknande och jag har nog aldrig sett det sen dess heller men den här skogen kom ganska nära. Efter att vi skuttat på laven som kossor som nyss sluppit ut på vårens första grönbete visade min kompis mor ett partytrick där hon satte sig i en myrstack och ingen av dem bet henne, min kompis var väldigt stolt över detta och jag tyckte hon var så med all rätt för jag var verkligen mäkta imponerad och minns att jag brukade berätta om detta bevittnande åt olika personer efteråt. En fråga: Varför låter det alltid som att jag är född under sent 1800-tal varje gång jag pratar om min barndom? Anyhoo —

20150517_00720150517_008

Videkissor blommade och ett träd hade klart och tydligt en tass med klor.

20150517_009

Det började duggregna strax innan jag tog den här bilden och vad ni ser ovanför är egentligen en djup inzoomning av det hela fotografiet. Jag märkte det inte då, att regndropparna hade fastnat på bild, eftersom de var så pyttesmå, och de syntes knappt heller på en förminskad version av den hela bilden. Jag tyckte att de såklart måste synas. Tycker det ser ganska magiskt ut.

20150517_010

Sista biten av vandringsleden var väg.

20150517_01120150517_012

Sen gick vi förbi en gruskross, eller vad de heter, och det fanns t.o.m. sandstrand där och jag antar att bybor kan finnas plaskande där om somrarna.

20150517_01320150517_014

Och där drippade och droppade regnet i bakgrunden igen och vandringsleden nådde igen sitt början — eller för oss, sitt slut.

grönskandet

utflykt & resa

20150412_skog_00120150412_skog_00220150412_skog_003

Gick ut på en skogsvandring i söndags och trots att i flera år ha ämnat besöka nån av skogarna här i Vasatrakten så blev detta min debut. Kom att tänka på att min vän Karin picknickat och frukostat ute i skogen för en tid sen och blev inspirerad, så i förrgår blev det skogsostbricka som morgonmål, d.v.s. rester från kvällen innan. Känns ganska knäppt att jag inte vandrat ut i nån av de omkringliggande skogarna förut, med tanke på att jag ofta saknar att strosa omkring mellan ståtliga furor och täta granar, jag finner helt klart ett visst sorts lugn i sådana miljöer. Spanar efter djurliv och lyssnar på fågelkvitter och tittar på myrstackar och följer förtjust de vingliga stigarna och inspekterar blomrevor som eventuellt kunde vara av arten Linnaea borealis, och så vidare, och jag känner mig tillfreds med allt. Något jag sällan gör. Tänker inte ens på det. Något jag sällan inte gör.

När jag var yngre, ett barn rent av, gick jag ut i skogen för att dagdrömma. Under tonåren för att fly den där ålderstypiska jobbigheten, med allt vad det innebär. Nu för tiden inser jag att jag gör det för att slappna av, komma till sans igen och återhämta mig, för att återfinna någon slags balans — men kanske var det alltid så, egentligen.

Besökte några loppisar efter skogsutflykten och tittade på Wall-E på kvällen. Mycket miljöinriktad dag, den dagen. Måhända förebådande, eftersom följande söndag kommer att åtminstone till viss mån följa samma tema då jag ska rösta grönt i riksdagsvalet.

Vad kan jag summera och hur kan jag avrunda? Vad sägs om detta —

Grönt är skönt.

skogsrapport

dagar & liv

Åkte hem till Katternö i förrgår, vaknade på söndagsförmiddagen och mor berättade att min mosters make hade visat henne ett område i skogen bakom vårt hus där alla träd hade gått av. I och med att jag tillbringade torsdagskvällen med att se på de första avsnitten av Arkiv X så tänkte jag att detta måste undersökas, och så som en bör så tog jag med mig min partner, Esmeralda. Från Feline Bureau of Investigation. Ah ha ha ha. Ursäkta, är trött. Fick ingen bra bild på trädmassakern men på denna bild tittar vi i alla fall på det området. Nu är jag tillbaka i Vasa och min rapport om vilka mystigheter som verkligen utspelat sig där i skogen är ganska futtig. Arkiverar detta under X.

Om Esmeralda kan jag däremot rapportera att hon kan vara en krävande partner ibland. T.ex. då det gäller skjuts.

vykort från skogsmulle

utflykt & resa

20140323_001
Klockan halv elva på förmiddagen i söndags befann jag mig här, d.v.s. en bit bakom huset. Fattar inte att jag var uppe och på gång och utomhus så tidigt, det är mycket olikt mig. Jag är egentligen en nattuggla och sjusovare och även om jag av okänd orsak råkar att fysiskt vakna innan tolvslaget under mina lediga dagar, så brukar jag definitivt inte hänga med psykiskt. I alla fall, sen gick jag rakt fram i bilden och in i barrskogen lite till höger.

20140323_002
Såna här pölar finns det gott av där i skogarna. Jag har ett svagt och dimmigt minne av att vi, familjen, eller åtminstone barnen, har skrinnat på dem nån vinter då jag var mycket liten. Det känns numera så fantastiskt att jag nästan börjar ifrågasätta ifall att minnet ens är verkligt, men jodå, jag tror det är det. Det var inte heller ovanligt att det skrinnades på ett brett dike i byn, så varför inte också sammanlänkade pölar i skogen?

20140323_003
Den här synen fick mig att haja till ordentligt. Ser inte roten ut som en hukande människa på knä? Endera med huvudet väldigt långt nerböjt eller helt nån annanstans. Trodde ett ögonblick att jag upptäckt en möjligtvis ritualistisk brottsscen men näe, det var bara ett träd. En vanlig missuppfattning!

20140323_004
Så många träd hade blivit huggna att jag inte helt och hållet kände igen mig, inte hundraprocentigt, inte med den där rätta välbekanta känslan. En bit gammal skog hade genomgått en fullständig förvandling till kalhygge. Tyckte det kändes ganska tråkigt, men det var säkert behövligt, säger de som vet.