Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged socialiserande

”Eismend” tycker jag är det bästa ordet i min dialekt. Det är en ilande bräcklighet i det där i:et, en smärta som gör att rösten så lätt kunde brytas där, tunnas ut, sippra bort, för vem pratar en ensam ändå med, så vad tjänar det egentligen till att uttala hela ordet då. ”Ensam” förmedlar inte alls samma känsla — det låter torrt och susande som en vindpust genom lövverk, när att känna sig ensam egentligen är som att känna sig eismend — som en kall vindil omgiven av fuktig andedräkt.

Det var en massa saker som jag skulle förändra i år. För en gångs skull så hade jag gjort upp något slags nyårslöfte för mig själv, och ett av dem var att jag skulle försöka umgås med folk mer. Jag är i grunden ganska introvert av mig och har helt klart ett starkt behov av tid för mig själv, men jag är ändå en ganska social person som gillar människor. Men särskilt sedan jag började jobba heltid för några år sedan så har det blivit skitjobbigt för mig att hitta ork att umgås. Inne i veckorna är jag alltid så trött efter jobbet att jag oftast känner att jag bara vill hem, och de gånger jag ändå träffat någon efter jobbet en vardagskväll så brukar jag lätt kunna må dåligt efteråt, oroa mig att jag har varit konstig för att jag varit så trött, att jag verkat dryg för att jag varit ofokuserad nån stund eller inte hittat saker att säga, och så vidare. Det händer sig att jag får ångest, helt enkelt, vilket tenderar samlas på hög och höja ribban en gnutta tills nästa gång.

På helgerna, i sin tur, vilar en sådan stor press. Dels ska jag hinna sova ut ordentligt, men också ta itu med allt det jag inte orkar göra inne i veckorna för att jag är så trött. Det är till stor del vardagssysslor här hemma, men ofta också sånt som jag själv vill göra för att jag mår bra av dem, från små saker som att blogga till större grejer som att åka iväg på en ordentlig loppisrunda. Och sen ska jag hinna ha nån slags kvalitetstid med Alfred, när jag är pigg och utvilad och inte lika ocharmig som amöban han dras med inne i veckorna, och så är det förstås också då som jag ska passa på att träffa kompisar om jag någonsin ska hinna med det, för jag vet ju hur trött jag annars är. Det blir en sådan snöbollseffekt av små stressmoment att jag blir knäpp. Addera till det att jag utav den stressen förstås inte kan sova typ alls, och där faller allt. Det snubblar och bryter benen på tröttheten. Jag är i princip aldrig utvilad och orkar aldrig göra en bråkdel av det jag tänkt att jag ska göra. Det känns som att ingenting någonsin går som tänkt. Och jag blir ledsen och frustrerad och sen är det söndag och då börjar snart det där förbittrade helvetet om igen.

Så hur som helst, bland annat därför är jag dålig på att höra av mig åt folk. Men så hade jag bestämt mig för att anstränga mig mer, att bara uthärda att umgås även om det ger mig ångest efteråt, att ta det där steget även om det i stunden känns svårt. Jag skulle hitta på och styra upp saker, jag (eller vi) skulle exempelvis bjuda in folk hit till oss och vi skulle koka ett stort lass pasta och ställa rödvinslådan på köksbänken och göra en tradition av det (köpte t.o.m. en stor kastrull för detta) — jag skulle påbörja ett nytt liv där jag inte alltid går omkring och är rädd för att tränga mig på utan ett där jag istället själv bjuder in och till. Men inget av detta hann jag göra, för istället blev jag gravid. Och fast jag mått fysiskt bra så har jag också varit så jävla trött att jag en tid knappt kunde hålla mig vaken förbi klockan nio på kvällen (istället har jag vaknat tusen gånger under småtimmarna). Jag har känt mig så ful och grotesk att jag inte velat visa mig bland folk. Jag har känt mig tvungen till att hålla mig borta från festliga sammanhang för att klara av att sluta röka, samt känt mig lite vilsen vad det gäller att gå på fest utan att dricka alkohol — särskilt till en början när jag ännu inte ville avslöja för världen att jag var gravid så var det något jag helst undvek. Jag har haft mycket ångest som gjort det svårt för mig att orka med det mesta, och sen har också den ångesten gett mig ytterligare sömnproblem som gjort mig ännu tröttare och oförmögen att göra sånt jag skulle vilja.

Jag har mått så satans dåligt över det här. Det finns fler saker som jag skulle göra annorlunda, jag hade massor med planer för hur 2017 skulle bli mitt år, som bara totalt kollapsat i och med graviditeten. (Ja ja, lätt att vara efterklok.) Jag har panikgråtit så många gånger över hur rädd jag är för att bli ensam — över hur jag vet att jag redan har så lätt för att försumma relationer till mina vänner, och att jag förstår att det hädanefter kommer gå minst tio gånger så lätt att göra precis detsamma. Det känns så helvetes orättvist, att allt jag vill göra ska var så satans svårt för mig att jag inte ens klarar av det, att det konstant ska kännas som att jag stretar på i motvind och uppförsbacke. Jag har känt en sådan tortyrskräck för att betraktas som en sån där kvinna som brukade vara helt kul att ha med på fester men sedan blev gravid och då en tråkig mamma, någon som folk tänker att ”äsch hon ja, hon vill säkert inte hänga med ut längre ändå”. Eller kanske någon som folk inte tänker på alls.

Detta är i själva verket en av de största orsakerna till att jag haft sån ångest över denna graviditet, att det känns som att den saboterar för det liv jag vill leva. Det har gjort mig så ledsen. Jag hade inte förstått att det skulle bli så, inte på det här sättet. Jag hade trott att jag skulle finna mig i det, jag hade föreställt mig att bitarna skulle falla på plats och att jag skulle kunna kompromissa med resten. Istället stal graviditeten faktiskt typ allt. Under månadernas gång har jag ibland sett bilder i flödet ifrån evenemang och sammankomster jag inte känt till, och det har huggit till. Det har bara träffat så rätt i den svagaste punkten, och jag har funderat om det är något fel på mig, oroat mig för att jag ger för lite eller tar för mycket. Jag är t.ex. inte alltid så bra på att småprata på tumis med någon, men i sammanhang där folk talar i grupp så tycker jag att jag kan vara ganska jävla kul faktiskt och jag tycker att jag bidrar med mycket då. Skojar och får folk att skratta, lyssnar på människor och är ofta den som nickar och relaterar, plus att jag jävligt sällan snålar med ett skratt eller en sympatisk reaktion när någon säger något som verkar gå förbi lite obemärkt eller inte som tänkt. Äh, vet inte varför jag säger allt det här, som något slags försvarstal, det känns väl bara lite som att jag borde förklara att jag inte egentligen är en total tråkmåns oavsett hur jag framstår i den här bloggen eller till vardags.

Sent i går kväll föll jag hur som helst plötsligt ner i en svacka, en ensamhetssvacka. Jag borde väl inte skriva det här för det är inte sådant en vuxen person gör, en vuxen person resonerar sig förbi detta jag känner, men det hjälps inte, jag är en hormonstinn gravid känslig patetisk flopp som plötsligt såg många bilder ifrån en fest jag inte visste om. Blev bara så knäckt, våndades så över det. Kunde inte sluta älta. Det känns mer och mer som att precis det där jag varit så rädd för att jag många gånger gråtit tills jag hyperventilerat bara kommer närmare och… fan alltså. Känner mig helt förstenad. Är detta mitt liv nu? Har jag faktiskt ställt till det så? Fy satan. Jag måste anstränga mig mer för att förändra det, jag förstår det, men… det är bara så mödosamt och ledsamt och jag är så väldigt trött. Ville väl bara beklaga mig och hoppas att någon kan säga att de förstår, att de gick igenom samma sak själva, men att det ordnar sig och att det blir lättare och att nej, detta är inte livet.

Nya tag.

20170318_glitter

I duschen sent på kvällen insåg jag varför jag kände att jag borde skriva ett inlägg om lördagskvällen. Varför jag tyckte att den var värd att uppmärksamma fast jag inte tog några bilder, fast jag inte hade något särskilt att berätta om den förutom att den var rolig. Men jag får visst backa bandet en aning innan jag kommer till den saken.

Det är så att de senaste månaderna har inte varit släta för mig, det har jag nämnt förut. Kortfattat kan vi säga att mitt humör har varit instabilt och jag har dragits med mycket ångest och ängslighet.

Nyligen insåg jag att något brukar följa med sådana perioder, och har gjort så även denna. När jag inte mår så bra så gör min socialfobi gärna sig påmind. Den kan t.ex. yttra sig genom att göra det skitjobbigt för mig att ensam vistas på vissa allmänna platser. Denna gång har den fokuserat på att göra mig överdrivet osäker vad det gäller mig själv i umgängessituationer. Den osäkerheten ger såklart min ångest många fler saker att plåga mig för, så den matar lite sig själv där. Så den är ganska mästerligt genidiabolisk på det viset! Skulle nästan kunna känna mig aningen stolt över hur smart den är, om den inte var en sån dum skitstövel.

Jag är inte bra på att styra upp saker med kompisar till att börja med. När jag dessutom erfar en sån här osäkerhet så vågar jag knappt ta kontakt med folk och blir rädd för att tränga mig på. Ofta känner jag mig misslyckad och patetisk för att jag är sådan, vilket förstås inte gör att jag känner mig tryggare med att ta ett utåtriktat steg. Detta, plus samma osäkerhet, gör att jag känner mig utanför — och jag funderar ibland om det kanske är logiskt att jag gör det eftersom jag kanske bara inte passar in, oroar jag mig — samtidigt som jag är livrädd för att bli ensam och kompislös för evigt.

Det är förstås överdrivet och irrationellt. Men det hjälps inte, det är i de banorna jag ältar, det är sådana scenarior jag är mest rädd för — och det är precis sådant som ångest letar fram, riktar strålkastare mot och förbjuder en från att åtgärda. ”Min ångest hindrar mig från att göra de saker som jag har ångest av att inte göra”, som en meme en gång så träffande beskrev det.

Utöver det så känner jag mig ofta så socialt utmattad, också. Som att det ibland är så ovanligt krävande för mig att konversera och hitta något att säga. Jag vill ofta gärna träffa människor men det är mer sällan jag känner att energin skulle räcka till. Detta mår jag också dåligt över, att jag inte orkar mer. Ska jag aldrig orka mer?

Även efter att jag umgåtts med människor har det varit tungt. Då har jag känt mig ängslig för att jag varit konstig, för att jag sagt märkliga saker, för att jag varit onödig och jobbig och störande på något sätt, att jag kanske verkat korkad eller osympatisk eller självupptagen eller något annat som jag inte vill verka vara. Det har hänt sig alltmer ofta att jag gått hem med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Sådant är förstås inte heller ett alltför framgångsrikt botemedel mot en känsla av social missanpassning.

Den där post-socialiserande-ångesten verkar vara rätt förekommande hos folk (finländare?), tycker att det är jättevanligt att någon berättar om en sådan erfarenhet och andra skrattar igenkännande och sympatiskt. Många tycks råka ut för den känslan emellanåt, även när de inte mår särskilt dåligt i övrigt. Det gör jag också, men när jag dras med mycket ängslighet till att börja med så blir denna ångest betydligt mörkare och tätare.

Så är det väl egentligen med allt. Allt blir bara värre.

Det har varit tungt. Lyckligtvis har jag märkt att det sakta men säkert verkat börja vända. Idén om ett vårskrik känns lockande. Vråla ut frustrationen och kula in lättnaden.

Att berätta om allt detta för en månad sen hade knappast varit möjligt. Att jag kan prata om det nu är nog bara för att jag har en så bra restfiilis från förra helgen, och att jag hade börjat på detta inlägg då. Ändå känns det otäckt, orkar mest bara inte med att folk ska tänka på mig som ”deprimerad” eller en ”stackars henne”… eller ”haha vilken störd flopp”, för den delen. Orkar bara ännu mindre inte berätta om det här, för jag vill minnas det.

Så, i lördags, det var oklart att vi skulle orka lämna soffan men vi beslöt till sist att gå på det sista av Vasa Littfest. Fast när vi nådde feststället var dörrarna låsta så vi gick vidare till en bar, och där var typ hela littfestgänget. Dessvärre var det så trångt kring borden att vi inte tyckte det verkade rimligt att klämma in oss, så vi satte oss en bit bort. Och så kändes det en stund, med mina ångestepisoder färska i minnet, som att det kanske bara inte är meningen att jag ska vara med. (En känsla som stundvis hemsökt mig sedan barndomen, men mer om det en annan gång.) Men vi gav det en chans.

Och så tog kvällen ändå en annan riktning — vänner kom förbi, sällskapet tunnades ur och vi rymdes kring borden med de som satt kvar, jag skrattade mycket och började till sist prata avslappnat trots att en del personer i princip var främlingar, och när vi gick hem så fick jag en kram av en person som jag skakat hand med max en knapp timme tidigare. Och resten av vägen hem pratade jag och Alfred om roliga saker som hänt och sagts under kvällen och ännu följande morgon kom jag att tänka på något som jag fnittrade glatt åt.

Så i duschen sent på söndagskvällen slog det då mig varför jag så gärna velat skriva något om kvällen, men inte kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde att den tedde sig så nämnvärd fastän inget uppenbart spektakulärt hade hänt.

För att jag inte hade haft någon ångest! För att jag inte gått hem med en klump i magen eller ett tryck över bröstet, för att jag inte känt sådant följande dag, för att jag inte en sekund under de fem gångerna jag vaknade under natten (sover också dåligt nu för tiden because WOOP) kände den minsta släng av ”åh skit, vad fan har jag gjort, varför sa jag så, hur kan jag vara så dum, vad ska de tro”.

För att jag fick en kram! Att jag — som gått omkring och mått skitdåligt över hur jag verkar, hur jag uppfattas, hur jag framstår inför folk — får en kram av någon jag precis träffat! Här i landet kramar vi inte nya bekantskaper om vi inte uppskattat varandras sällskap, tänkte jag på söndagskvällen. Jag kan inte ha gjort ett jätteuruselt intryck ändå, insåg jag då.

Så därför var lördagskvällen nämnvärd. För att den påminde mig om att det (jaget, livet, alltet) inte är helt hopplöst, ändå. Jag vill inte låta som nån klyshig hippie, så jag säger det inte, men om jag inte skulle bry mig i hur jag låter så skulle jag säga så här: Fler kramar och mindre ångest åt folket.

Som välkänt inom bloggosfären anses det vara en faux-pas att som bloggare inte svara på kommentarer, i alla fall så länge du inte är en s.k. storbloggare och tar emot hundratals kommentarer per inlägg. Trots att min kommentarsmängd är låg kan jag vara jäääkligt sen med att komma till skott, men planen är i alla fall alltid att svara. Klen ursäkt. Jag låtsas att regeln som gäller är ”bättre sent än aldrig”, men fattar ändå att min ovana är sjukt störande. Det är nonchalant att vänta för lång tid, även om det är oavsiktligt, och jag ogillar verkligen att jag är så slö med sånt. Ska försöka bättra mig. När en tar sig tid att plita ner en liten trudelutt så är det helt förståeligt att vilja ha en gnutta bekräftelse för den saken, något som i princip säger ”Jag uppskattar att du tog dig tid att kommunicera med mig”. Inget avancerat, bara artighet eller vänlighet. Är i alla fall sådan själv.

Det är just detta som är problemet! När någon bidragit med en lite längre eller mer eftertänksam eller bara en så klok, trevlig eller snäll kommentar så vill jag också att mitt svar ska reflektera hur mycket det uppskattas, men utan att det blir överdrivet, för då verkar jag endera töntig eller självgod. Jag vill kompensera, liksom. Sen lyckas jag aldrig med detta i slutändan, istället får jag bara prestationsångest från början och det dröjer en viss tid innan jag är redo att säga JAJASKITSAMMA och bara svara ändå. Därför kan jag också förstå att jag inte själv får svar snabbt, eller att det rent av glöms bort helt. Vet hur lätt sånt kan hända när en inte svarar på momangen.

Men så har vi Facebook. Där ser jag ibland att bloggare enbart klickar ‘gilla’ på kommentarer som inläggsdelningarna fått. Jag låter antagligen som en förnärmad 1800-talsdam här men ibland har jag förväntat mig mer än så, bara, särskilt då jag inte känt personen och det har alltså varit vårt ‘första intryck’-ögonblick som skett och jag dessutom har bjudit till mer i kommentaren och varit extra vänlig och så vidare. Åh, det här låter så fjantigt. Jag menar jag fattar att alla inte har intresse, tid eller ork att svara utförligt, samt att alla inte kanske bryr sig i vad jag säger och berättar, men håhå så slokörad en kan bli de stunder den vetskapen gör sig påmind, haha. Känns sådär som när folk försöker få tyst på en jobbig, gnatig FB-bekanting men utan att helt iskallt ignorera personen, vet ni? OCH JAG ÄR DEN PERSONEN!

Sådant beteende kan knappast klassas som ett tvättäkta faux-pas, men snopet kan det kännas i alla fall. Jag vill ju bonda (med å-ljud) liksom, relatera och anknyta. Men tji får jag ibland!

Vilka faux-pas i bloggosfären har ni svårare med än andra? Eller är det bara lumpet att haka upp sig på sånt för alla gör vi ändå nånting som är minst lika störande? *blängsneglar på sig själv*

barndombaat

Tidigt 90-tal, är fortfarande påtagligt blond och iklädd samma jeansjacka som jag bar på min första skoldag. Åker båt någonstans (Danmark? Tyskland? FINLAND?!) med mina systrar som jag klippte bort utifall att de inte ville synas här. Ville dock spara deras identiska handpositioner.

Jag är mycket yngre än jag är nu och jag står bakom huset, en bit utanför mitt sovrumsfönster och tittar ut mot skogen bakom förrådet. Jag står i princip helt stilla men i mitt huvud kryllar det av rörelse. Jag är fullkomligt uppsugen i det. Jag minns inte mera vad jag föreställde mig, men jag vet att detta var mitt vanligaste sätt att leka under barndomen (och antagligen fortfarande). Inte polis-och-tjuv, inte bollen-på-sin-plats, inte blindbock, inte kurragömma, inte under-hökens-vingar-kom, inte tjirutunnu, men rätt och slätt bara tankar, fantasier om äventyr och vidunderligheter.

Det är en mild dag, jag tror jag är iklädd shorts och t-skjorta, kanske är det sommar och jag har sommarlov. Min granne som är några år yngre än mig dyker plötsligt upp kring husknuten. ”Hej”, säger hon, och jag blir direkt irriterad. Jag tappar tråden i mina tankar och kommer av mig i min lek, och det här har jag alltid avskytt. Avbrott.

”Sluta, ni förstör mig!”, har mina systrar berättat att jag som liten brukade ropa när de kom in i mitt rum. Jag visste inte skillnad på förstöra och störa, och jag har skrattat åt det i efterhand, hur knäppt dramatisk jag måste ha låtit, men egentligen tror jag inte att jag hade helt fel. Det känns alltid som att det jag byggt upp i huvudet förstörs en aning när jag blir avbruten innan jag byggt klart. Det rasar ihop, och kvar finns en hög med klossar som jag måste sortera och sätta ihop igen.

Jag säger oengagerat hej åt min granne, försöker ignorera henne och hoppas att hon ska förstå vinken och sticka iväg. Jag tror att hon är ungefär fem år yngre än vad jag är, en åldersskillnad som är väldigt påtaglig då, men i barndomen ville jag alltid ha en lillasyster så jag gillade att leka med min granne bland. Jag tror att hon var vad folk brukar beskriva som lillgammal och hon imponerade ständigt på mig med sin förmåga att uttrycka sig, aldrig som en barnrumpa eller snorunge, men just den här gången tycker jag att hon är precis så där som mina vänner med yngre syskon beskriver minstingarna eller mina egna äldre systrar betraktar mig ibland — störig och liten.

Grannen undrar vad jag gör, om jag vill leka, och jag säger att jag är upptagen med annat och inte har tid. Naturligtvis är hon tämligen oövertygad om sanningshalten i detta påstående, i och med att hon med egna ögon en minut tidigare sett mig bara stå stilla och stirra rakt fram med en blick ofokuserad någonstans i fjärran.

Någonstans här blir vi sura på varandra. Hon beklagar sig, i mina öron ytterst självömkande och anklagande, ”Men då inte granne X vill leka heller och grannar Y och Z är borta så har jag ingen att va med”, och jag säger svalt att det kan jag ingenting åt. Jag känner mig trängd av det hon säger, som att det plötsligt blivit min plikt att stå till tjänst, i alla fall när ingen annan kan underhålla henne. Jag är så frustrerad på att jag står här och mår så bra, för mig själv, och plötsligt kommer någon och avbryter mig och dessutom dumpar ett krav på mig att jag ska sluta må så bra, för mig själv, för resten av dagen. Eller tills att det inte passar för henne mera, fast det inte egentligen passar nu för mig. Det är verkligen inte vad jag vill. Jag vill ha min egna tid.

Så hon går.


Nu som då tänker jag på den här händelsen och samtidigt som det är superlätt för mig att återkalla avbrottsfrustrationen så grämer jag mig också över hur kallt nonchalant och själviskt elak jag var. Till saken hör att jag inte kan minnas att vi faktiskt någon gång lekte efter detta, så det kan hända att situationen markerade slutet. Den möjligheten känns förstås inte jättekul.

Såna här minnen ploppar tätare upp till ytan nu för tiden. Gånger jag har velat vara för mig själv, gånger jag har stressat upp mig över att smida planer för att jag kanske redan känner behovet av egen tid eller har varit rädd för att jag kommer behöva det då, gånger jag har blivit jävligt irriterad på avbrott och på återkommande sådana jävligt förbannad. Hur galet många gånger jag tappat tråden, men inte på en lång stund kunnat skaka av mig missnöjet som medföljer.

Tidigare i höstas lyssnade jag på Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo och hon nämner sin introversion och sitt behov av att vara ensam, och jag kan relatera. När jag senare hörslar den där ljudboken jag nämnde i förra inlägget, d.v.s. Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, så känns det som att många bitar börja falla på plats.

Jag känner att jag får en viss upprättelse, för händelser så som den jag här berättat om. Jag borde och kunde ha hanterat den bättre, d.v.s. varit vänligare, men mer än så borde jag inte gräma mig över. Det är ”normalt” att känna så som jag gjorde och jag har rätt till mina ensliga behov och viljor. Jag har förstås länge vetat att det inte är fult att vilja ha tid för sig själv, men nu känner jag att jag fått det bekräftat att det inte heller är fult att faktiskt bara ta den ibland — och är folk oförstående för mina behov så är inte det så jättefint, heller. (Det är snarare själva tillvägagångssättet som var fult just den där gången med grannen.) Jag är fortsättningsvis den som helst säger ja när vänner vill träffas, och jag skulle aldrig avboka en planerad träff med en vän utan andra skäl än ”vill vara ensam”, men jag har liksom bättre förståelse för mig själv för varför jag blir så vresig och varför mina cirklar rubbas så när jag blir avbruten i mitt tankearbete. Det är för att jag älskar att arrangera mina cirklar, vi kunde nästan kalla det ett behov. Jag blir sur när jag inte har tillräckligt med egen tid.

Studier visar att avbrott är ett av de största hindren för produktivitet, och andra forskningar tyder på att människor är mer kreativa när de får åtnjuta enskildhet utan avbrott, berättar Cain i Quiet. Hon går också in på företagstrenden öppna kontorslandskap, alltså där anställda delar rum. Dessa anställda blir oftare sjuka än anställda som har egna rum, kanske inte förvånande med tanke på att alla nyser och hostar i samma rum. Men det är mer än så, för det är också mer troligt att de lider av högt blodtryck och förhöjda stressnivåer. De blir oftare osams med sina kolleger, har färre personliga samtal med dem, och oroar sig för att någon ska tjuvlyssna när de talar i telefon eller tjuvkika på deras skärmar. (M.a.o. så blir det en otrygg stämning där det ofta känns som att en måste akta sig.) De utsätts också mer ofta för oväsen som de inte kan kontrollera, ofta höga ljud (exempelvis summan av många personer som pratar i samma rum), vilket höjer pulsen och får kortisol att utsöndras, vår ”fight or flight”-stresshormon. Detta gör bl.a. att människor blir mer lättretliga, aggressiva och dessutom långsamma med att hjälpa varandra.

Tänk. Allt det bara för att de inte får arbeta i ensamhet, försvinna in i sina huvuden, borta från avbrott.


Så med den här informationen i bagaget så kan jag blicka tillbaka på det som utspelade sig mellan min granne och mig bakom husknuten för herrans många år sedan, och tänka: Ahaa. Så jag blev stressad. Inte för att hon var störande, eller för att det är något fel på mig annat än att jag inte orkade vara vänligare, utan för att jag var som jag beskrev mig i början: Fullkomligt uppsugen i något eget.

20161025_diptyk

Jag vet att det är tråkigt att läsa om hur mycket folk jobbar och hur trötta de blir som resultat av det, så jag ska försöka hålla mig ifrån det denna gång, men låt oss bara säga att det är svårt att beskriva livet just nu utan att gå in på de två sakerna. Likväl ska jag ge det ett försök.

Min goda vän Karin bor hos oss den här veckan p.g.a. kurser i Vasa och det är supertrevligt att ha en gäst! Varken jag eller Alfred utgör dessvärre det bästa sällskapet just nu i.o.m. slutspurten av hans historiebok som snart ska gå i tryck, men tack och lov har vi ju också tre katter hos oss som kan fylla i där människovärdarnas socialiserande brister. Kvällarnas rutin är ungefärligen så här: Jag kommer hem till Alfred och Karin (plus katter), vi pratar om våra dagar en skvätt i vardagsrummet, vi äter middag i köket, och sedan söker jag mig till min datavrå där jag sammanställer kollage till boken, Karin till vardagsrummet där hon stickar (jag och Alfred har fått varsitt par fina sockor, hurra!) till musik eller Netflix, och Alfred till sin arbetsvrå i köket där han korrigerar texter eller vilka bokrelaterade uppgifter han än kan tänkas ägna sig åt, är osäker. (Under tiden är för övrigt Alfred och jag naturligtvis iklädda våra nya stickade sockor, och våra fötter är varma och glada.) Esmeralda går omkring och pratgnäller med oss, Selma myschar åpå för sig själv i nåt hörn och Myra varvar att spinnande besöka oss alla tre människor i tur och ordning. I går kväll satt Karin och Alfred i vardagsrummet och lyssnade på Pelle Svanslösberättelser på vinyl, hörde själv inte så mycket av historierna men hörde ibland åhörarna mysigt fnissa till.

Det är lite spännande, tycker jag, att vi fann oss i den formen av umgänge som ofta känns helt naturligt lagom för mig. Det är klart, skulle jag inte ha grejer som akut måste göras så skulle jag rikta mig utåt mer, dra med Karin på loppisar och sitta och skvallra vid köksbordet, men det är inte så att jag känner mig ensam och socialt understimulerad utav att istället främst umgås på det här sättet. Bara besvärad över att jag inte hittills hunnit ta till vara på sällskapet mer, för alltså det är verkligen pur lyx att ha en bästis i hemmet. För många år sedan så fyllde jag i något bloggformulär och det var nån fråga i stil med vad jag uppskattar i ett partnerskap, och jag nämnde att samexistera. Att sitta i närheten av varandra men jobba med egna grejer och nu som då växla några ord — det här har tydligen inte förändras och gäller lika bra oavsett typen av partnerskap eller antalet partner. Men skulle någon superextravert person äntra det upplägget skulle hen nog antagligen bli något obekväm och ganska kvickt uttråkad, gissar jag.

Enligt en rekommendation av min far så hörslar jag just nu Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking av Susan Cain och således tänker jag mycket på det här med extraversion och introversion. Den behandlar också typer av socialt umgänge och mycket annat som jag tycker att är hemskt fascinerande, men jag hinner/kan inte riktigt gå in på det just nu. Istället vill jag ställa frågan: Vilka umgängesformer gillar/föredrar ni? Och i vilka situationer känner ni er socialt obekväma?

I efterhand kan jag tillägga att det här inlägget har blivit skrivet mycket uppdelat tidseffektivt, d.v.s. under flertalet kaffepauser på jobbet i går och i dag. Det gäller att klämma in snuttar av saker där de ryms om de ska bli gjorda — en tes som känns extremt typisk i mitt varande dessa dagar. Ändå faller mycket bort. Men i morse har jag i alla fall hunnit tvätta håret efter sex, möjligtvis sju, dagar, så det är i alla fall nåt. Små segrar, små segrar.

För någon dag sen läste min sambo (som är komiker) upp ett skämt han läst och tyckt att haft undermålig leverans. Det var ett ganska standardskämt enligt stilen missuppfattning plus rättelse, ni vet. Men skämtet slutade inte när det kommit fram utan fortsatte traggla ut sig i förtydliganden. Stryk det sista, tyckte han. Jag såg vad han menade, poängen försvann. Jag tyckte också att resten borde kastas om, så att twisten avslutade, istället för inledde.

Om jag var en rolig person skulle jag hitta på ett exempel att förklara och underhålla med, men nu är det inte så det ligger till här va. Vi återkommer till detta senare. I ALLA FALL, komikern höll med om min teori att skämtet vore roligare om det kastades om, och tillade muttrande något om att jag tydligen kan det där jag.

Fortfarande mallig över detta (inre monolog: ”WOW jag är så bra på HUMOR wow wow jag är BÄST”) pratade jag med en man i telefon idag, och han skulle ursprungligen ringa för att prata om något feminismrelaterat. Detta nischades senare till något kretsande kring frisörfältet, men ändå fortfarande relaterat till feminism. Jag vet att det låter som en jättelång åsnebrygga där emellan men jag lovar, det var inte det. Detta hade vi mejlats om.

I alla fall, till grejen hör att jag är 1) säkert en helt duglig person att prata feminism med, men 2) i det stora hela bara en absurd person att prata frisörsaker med. Inte endast utav den orsaken att jag är feminist men inte frisör, utan nämligen för att under senaste cirka 15 åren har jag besökt en frisör två gånger. TVÅ. Det känns därför bara något långsökt och oväntat, fast ämnena är i kombination, om ni fattar vad jag menar.

Nåjo, tyckte detta var lite lustigt och försökte förmedla det som ett skojeri i början av samtalet, oooch… det sket på sig. Alltså ord kan inte uttrycka hur mycket det sket på sig. Full-jävla-ständigt. Min leverans var bedrövlig, alltså bland det sämsta jag nånsin både gjort och hört. Tonfallet befann sig flera mil vid sidan om skämtsam och lika långt ifrån deadpan, så att jag istället lät 1) helt seriös när jag sipprade ut med ungefär ”så jag hoppas det inte är alltför avancerade frågor hehehehee………….” och 2) därmed oroväckande hjärndöd. Som att jag på allvar trodde att han skulle ställa mig frågor om typ hårkvalitet. Att ämnet gått från feminism till frisöreri helt utan sammankoppling. Och som att det fortfarande var helt rimligt för mig att bli kontaktad om detta och till på köpet uttala mig om saken?? Vad skulle min roll vara ens, liksom, att GISSA NÅNTING OM SAXAR?! Herregud. Platt fall. Stackarn i andra änden tycktes bli ganska ställd (fast hanterade det jättetrevligt och proffsigt) och JAG FÖRSTÅR HONOM.

Tvingades bli en av de där som försvarar sig med ”Jag skojade bara”.

Det var allt jag ville skamrapportera.

Högaktningsfullt,
Linnea — bra i teorin, flopp i praktiken.

tummenuppva

P.S. Ni trodde kanske att detta inlägg skulle vara roligare än såhär. Ledsen att göra er besvikna, men jag har också goda nyheter: The joke’s on YOU! HA!

*kastar sig platt mot marken*

20141002_negativ

Förra veckan tänkte jag mycket på negativitet men jag kom aldrig så långt att jag skrev ner mina tankar och nu minns jag inte längre vilka de var. Förutom den ena, det bloggrelaterade negativa experimentresultatet: Misslyckades med min septemberutmaning! Har inte alls bloggat varje udda dag och skrivit kommentarer varje jämna. Halvvägs gick det bra men sen tappade jag självdisciplinen. Ja, kände mig bara tvungen att erkänna detta, det är allt. Men den här veckan tänker jag mera på motsatser.

Helena skrev nyligen om att göra saker en är rädd för. Sådana tankegångar är så främmande för mig, inga som påträffas i mitt huvud av sig självt. Jag gör så gott som aldrig något jag tycker känns skrämmande, jag reagerar på situationer som kan medföra obehagligheter genom att fly fly fly och oftast utan att ens tankemässigt utmana denna instinkt, och jag känner både beundran och avundsjuka inför de som tvärtom vågar trots rädslan. Lite bitterhet också, men den är inte riktad åt dem, mest bara… universums nycker, typ. (Har jag sagt att jag vägrar gå med på att jag själv ansvarar till 100% för hur/vem jag är? Jag vägrar alltså.) Har funderat på det här, samtidigt som jag förstås föraktat min hopplösa oförmåga att bara göra saker, men så kom jag på att jag gjorde ju visst en skitläskig grej här nyligen — d.v.s., att medverka i Alfreds podcast. Hade jag inte varit lite bekant med honom från tidigare hade jag nog mesat ur, som från så mycket annat. Jag skulle gärna skriva mycket utförligt och självfördömande om hur ovan och disträ jag var i den situationen, och hur det hade motsatsen till en bra inverkan på min tanke- och talförmåga, men… [djup suck] ska avstå. Men gud, så jag har våndats. Haha. Det är inte friskt. Det känns (tack och lov) mer okej nu än det gjorde innan.

Ja jösses, det här att socialisera överlag tenderar vara svårt. Känns som ett trick jag titt som tätt glömmer bort. Jag tillbringar så mycket av min tid för mig själv, på ett sätt eller annat, att sen när jag ska rikta mig utåt istället för inåt så blir det så tafatt och klumpigt, fåordigt och trevande. Men jag vill ändå träffa människor, så jag går på fest, hälsar på, möter bekanta här och där, råkar på dem nu som då, och jag stannar upp, jag småpratar, jag pratar, men det kan varje gång gå precis hur som helst. Helt okej, hur bra som helst, eller enligt den obarmhärtiga motsatsen att jag väl hemma igen kniper fast ögonen hårt och muttrar svordomar mellan plågade suckar. Har ännu inte hittat någon logik eller något mönster i resultaten, tyvärr, trots att detta har pågått störande länge redan. Jag vet att jag bloggat om det förr, flera gånger antagligen.

Andra semimotsatser jag har tänkt på är hur människor beskriver filmer. En del återberättar historien, hur händelseförloppet ser ut, vilken punkt som leder till nästa, men utöver det så sägs det inte så mycket mer om filmen förutom att den var endera uppskattad eller inte. Själv är jag intresserad av att höra om stämningen i den, kanske vilka andra filmer den påminner om, eller nån rolig trivia om den, vem som gjorde rollerna och hur prestationerna var, om den var snygg och i så fall på vilket vis, och så vidare, och kanske allra mest: varför den var uppskattad eller inte. Tror sådana som jag kan vara ganska jobbiga att prata film med om en mera tillhör den förstnämnda gruppen. (Dels för att jag tenderar tjata på med såna frågor.) Tänker också att det här antagligen är betydligt mera omfattande än bara film.

Jag har förresten pubquizzat för första gången på många många år, ingen vinst men dock en tredjeplats — bättre än förväntat — men mest triumferande känns vårt teamwork då vi nästan lyckades luska ut vad polyandry betydde. Vår gissning var manligt månggifte, svaret var månggifte där kvinnan har många makar, istället för det mera vanliga upplägget karl med många fruar. Ganska bra ändå va, från att ha haft verkligen noll aning? Är motsatsen till missnöjd.