sambaj-baj

rekreation & civilisation

20180809_200734

Vi gick ut i Konstens nattvimlet och tittade bland annat på sambatåget. Varken Blenda eller jag hade egentligen sett det förr. Eller jag har aldrig förr ställt mig någonstans och väntat på att det ska dansa förbi.

20180809_200735

Men nu stod vi där och spanade och Blenda som tycker det är urfestligt med rytmer, glada vibbar och mycket folk stortrivdes förstås.

20180809_200737

Baj-baj.

Kolla min blick förresten. Hur glasartad? Nästan lika stirrig som min finne på hakan som bara hetsglor rakt in i kameralinsen. Nu vet jag inte säkert men det känns som att den där blicken kan ha att göra med folkmängden. Det blir utmattande, om än inte olyckligt.

Ända sen jag läste Susan Cains Quiet så har jag lite ökad förståelse för mig själv då jag tycker att situationer med mycket folk blir överväldigande. Alltså jag kan också trivas i trängsel och att mingla med massor av folk, särskilt om jag vet att det är vad jag har att vänta mig — men ibland så märker jag att jag liksom blir aningen hispig av det. Som att hjärnan går på högvarv men snurrar mest på stället, om det mejkar nån sens?

Och det brukade göra mig ganska bedrövad. Det var inte ovanligt att jag ältade det i efterhand och mådde dåligt över att jag inte bara kunde fungera normalt. Många gånger har jag mått riktigt skit efter sådana situationer och haft en rejäl hög ångest att tampas med. Det har varit lätt att dels förakta sig själv och dels känna sig så förtvivlat missförstådd.

Men nu försöker jag vara lite snällare åt mig själv. Oavsett om man tror på introverta/extraverta personlighetstyper så kan man säkert gå med på att människor helt enkelt kan vara funtade på det viset att de ibland behöver en liten paus efter att det har varit mycket på gång. För att smälta allt stimuli.

Ikväll insåg jag att det var vad jag behövde. Att söka upp en tyst gränd mellan bostadshus och hänga där i några minuter medan Blenda äter en smoothie. Passa på att lägga märke till hur skönt det är att det är så stilla där. Känna trycket i huvudet varva ner.

Alltså menar inte att låta som nån wannabe-mental tränare men det är ju rätt simpelt, och ändå tog det mig så länge att räkna ut att jag bara är i behov av en liten paus ibland. Tror det är viktigt att ge sig själv vad man behöver i sådana tillfällen, om man är som jag.

Några stillsamma minuter och sen gå vidare och titta på sambatåg och tycka att det är helt okej att det är alldeles smockfullt och trångt av folk och intryck. Det är ju onekligen ganska livfullt och så ska väl livet få vara.

Annonser

våren i kråksången

rekreation & civilisation

20180416_krax

Jag tycker ofta att den här bloggen känns ensidig och ensam, att den nästan uteslutande sammanfattar mitt liv i en hemmakapsel, sällan något utanför, något som tyder på att jag har något som skulle kallas Ett Liv där ute i den verkliga världen. Ofta beror det på att jag nog har tendenser att isolera mig en aning. Det är nästan alltid nåt — är det inte spädbarn så är det graviditet eller så är det vinterdvala och om inte det så är det extrem tröttma från arbetslivet eller så är det mycket ångest och så vidare.

Men på sistone har jag träffat mycket folk och ofta varit ute på vift, enligt mina mått mätta. Har haft roligt! Men ser jag till att ta de bilder jag i efterhand önskar att jag hade? Eller att blogga om det innan det börjar kännas sådär konstigt inaktuellt som det gör ibland? Förevigar jag det som skulle bryta av detta mönster som i oändlig upprepning kan kännas något sorgligt? Nä, det märker vi ju att jag inte gör. Ah ja.

Igår gick jag på föreläsning om kvinnorna på Själö hospital — svamlade efteråt alldeles osammanhängande om hur jag känner igen mig i en barnamörderska när jag såg till att få min kopia av Själarnas Ö signerad, och på tal om galna kvinnor då så känner jag ju i efterhand att jag i mitt flummiga babbel balanserade liiite på gränsen där MEN OH WELP Johanna Holmström är säkert van med sånt vid det här laget — och sen gick jag med Mikaela, Johanna & Jonna på ett glas vin och jag hade så kul att huvudvärken som smög sig på kändes alldeles ovidkommande och det var först då jag kom hem som jag verkligen märkte hur ihärdigt den bultade. Kanske inte jättesmart att dricka rödtjut på en annalkande huvudvärk men ääh YOLO säger jag tre-fyra-fem år efter alla andra. Blev förstås tydligt lullig på ett glas fast jag tog typ dubbelt så lång tid på mig att avsluta glaset än de andra gjorde. Helt omöjligt att dricka ”sofistikerat”! Blir ju bara full.

Önskar att jag kunde säga att jag sedan sov som en stock men dessvärre hade Blenda blivit en liten storproducent av snor. (Psst Ljungen, det är okej!!) Hon hade i perioder haft en ganska bedrövlig kväll så länge jag var borta och efter att hon vaknat då jag kommit hem så ville hon amma ungefär konstant, men det gjorde också att hon snörvlade nonstop då hon andades genom näsan.

Men let’s not talk about snor ändå. Ska äta min knäckesmörgås och dricka mitt svarta kaffe och sen ska jag försöka åstadkomma något innan Blenda vaknar från sin tupplur. Allt går så långsamt här hemma, men häromdagen skruvade jag äntligen upp två gardinstänger i sovrummet och hängde upp gardinerna som jag köpte på loppis men som är så pass nya att de fortfarande finns på Jotex hemsida (och på rea!) ifall nån annan vill ha tropiska fåglar i fönstret. Rummet blev så mycket gladare och piggare. Fast tusen lådor, påsar och kläder ligger överallt och garderoberna fortfarande saknar sina skjutdörrar och golvlisterna inte är på plats och själva golvet faktiskt ska bort och ena skivan på väggen är fan skitmärklig och liksom för kort upptill och så vidare. Menmen. Gardiner – check.

ti va eismend

dokumentation & situation

”Eismend” tycker jag är det bästa ordet i min dialekt. Det är en ilande bräcklighet i det där i:et, en smärta som gör att rösten så lätt kunde brytas där, tunnas ut, sippra bort, för vem pratar en ensam ändå med, så vad tjänar det egentligen till att uttala hela ordet då. ”Ensam” förmedlar inte alls samma känsla — det låter torrt och susande som en vindpust genom lövverk, när att känna sig ensam egentligen är som att känna sig eismend — som en kall vindil omgiven av fuktig andedräkt.

Det var en massa saker som jag skulle förändra i år. För en gångs skull så hade jag gjort upp något slags nyårslöfte för mig själv, och ett av dem var att jag skulle försöka umgås med folk mer. Jag är i grunden ganska introvert av mig och har helt klart ett starkt behov av tid för mig själv, men jag är ändå en ganska social person som gillar människor. Men särskilt sedan jag började jobba heltid för några år sedan så har det blivit skitjobbigt för mig att hitta ork att umgås. Inne i veckorna är jag alltid så trött efter jobbet att jag oftast känner att jag bara vill hem, och de gånger jag ändå träffat någon efter jobbet en vardagskväll så brukar jag lätt kunna må dåligt efteråt, oroa mig att jag har varit konstig för att jag varit så trött, att jag verkat dryg för att jag varit ofokuserad nån stund eller inte hittat saker att säga, och så vidare. Det händer sig att jag får ångest, helt enkelt, vilket tenderar samlas på hög och höja ribban en gnutta tills nästa gång.

På helgerna, i sin tur, vilar en sådan stor press. Dels ska jag hinna sova ut ordentligt, men också ta itu med allt det jag inte orkar göra inne i veckorna för att jag är så trött. Det är till stor del vardagssysslor här hemma, men ofta också sånt som jag själv vill göra för att jag mår bra av dem, från små saker som att blogga till större grejer som att åka iväg på en ordentlig loppisrunda. Och sen ska jag hinna ha nån slags kvalitetstid med Alfred, när jag är pigg och utvilad och inte lika ocharmig som amöban han dras med inne i veckorna, och så är det förstås också då som jag ska passa på att träffa kompisar om jag någonsin ska hinna med det, för jag vet ju hur trött jag annars är. Det blir en sådan snöbollseffekt av små stressmoment att jag blir knäpp. Addera till det att jag utav den stressen förstås inte kan sova typ alls, och där faller allt. Det snubblar och bryter benen på tröttheten. Jag är i princip aldrig utvilad och orkar aldrig göra en bråkdel av det jag tänkt att jag ska göra. Det känns som att ingenting någonsin går som tänkt. Och jag blir ledsen och frustrerad och sen är det söndag och då börjar snart det där förbittrade helvetet om igen.

Så hur som helst, bland annat därför är jag dålig på att höra av mig åt folk. Men så hade jag bestämt mig för att anstränga mig mer, att bara uthärda att umgås även om det ger mig ångest efteråt, att ta det där steget även om det i stunden känns svårt. Jag skulle hitta på och styra upp saker, jag (eller vi) skulle exempelvis bjuda in folk hit till oss och vi skulle koka ett stort lass pasta och ställa rödvinslådan på köksbänken och göra en tradition av det (köpte t.o.m. en stor kastrull för detta) — jag skulle påbörja ett nytt liv där jag inte alltid går omkring och är rädd för att tränga mig på utan ett där jag istället själv bjuder in och till. Men inget av detta hann jag göra, för istället blev jag gravid. Och fast jag mått fysiskt bra så har jag också varit så jävla trött att jag en tid knappt kunde hålla mig vaken förbi klockan nio på kvällen (istället har jag vaknat tusen gånger under småtimmarna). Jag har känt mig så ful och grotesk att jag inte velat visa mig bland folk. Jag har känt mig tvungen till att hålla mig borta från festliga sammanhang för att klara av att sluta röka, samt känt mig lite vilsen vad det gäller att gå på fest utan att dricka alkohol — särskilt till en början när jag ännu inte ville avslöja för världen att jag var gravid så var det något jag helst undvek. Jag har haft mycket ångest som gjort det svårt för mig att orka med det mesta, och sen har också den ångesten gett mig ytterligare sömnproblem som gjort mig ännu tröttare och oförmögen att göra sånt jag skulle vilja.

Jag har mått så satans dåligt över det här. Det finns fler saker som jag skulle göra annorlunda, jag hade massor med planer för hur 2017 skulle bli mitt år, som bara totalt kollapsat i och med graviditeten. (Ja ja, lätt att vara efterklok.) Jag har panikgråtit så många gånger över hur rädd jag är för att bli ensam — över hur jag vet att jag redan har så lätt för att försumma relationer till mina vänner, och att jag förstår att det hädanefter kommer gå minst tio gånger så lätt att göra precis detsamma. Det känns så helvetes orättvist, att allt jag vill göra ska var så satans svårt för mig att jag inte ens klarar av det, att det konstant ska kännas som att jag stretar på i motvind och uppförsbacke. Jag har känt en sådan tortyrskräck för att betraktas som en sån där kvinna som brukade vara helt kul att ha med på fester men sedan blev gravid och då en tråkig mamma, någon som folk tänker att ”äsch hon ja, hon vill säkert inte hänga med ut längre ändå”. Eller kanske någon som folk inte tänker på alls.

Detta är i själva verket en av de största orsakerna till att jag haft sån ångest över denna graviditet, att det känns som att den saboterar för det liv jag vill leva. Det har gjort mig så ledsen. Jag hade inte förstått att det skulle bli så, inte på det här sättet. Jag hade trott att jag skulle finna mig i det, jag hade föreställt mig att bitarna skulle falla på plats och att jag skulle kunna kompromissa med resten. Istället stal graviditeten faktiskt typ allt. Under månadernas gång har jag ibland sett bilder i flödet ifrån evenemang och sammankomster jag inte känt till, och det har huggit till. Det har bara träffat så rätt i den svagaste punkten, och jag har funderat om det är något fel på mig, oroat mig för att jag ger för lite eller tar för mycket. Jag är t.ex. inte alltid så bra på att småprata på tumis med någon, men i sammanhang där folk talar i grupp så tycker jag att jag kan vara ganska jävla kul faktiskt och jag tycker att jag bidrar med mycket då. Skojar och får folk att skratta, lyssnar på människor och är ofta den som nickar och relaterar, plus att jag jävligt sällan snålar med ett skratt eller en sympatisk reaktion när någon säger något som verkar gå förbi lite obemärkt eller inte som tänkt. Äh, vet inte varför jag säger allt det här, som något slags försvarstal, det känns väl bara lite som att jag borde förklara att jag inte egentligen är en total tråkmåns oavsett hur jag framstår i den här bloggen eller till vardags.

Sent i går kväll föll jag hur som helst plötsligt ner i en svacka, en ensamhetssvacka. Jag borde väl inte skriva det här för det är inte sådant en vuxen person gör, en vuxen person resonerar sig förbi detta jag känner, men det hjälps inte, jag är en hormonstinn gravid känslig patetisk flopp som plötsligt såg många bilder ifrån en fest jag inte visste om. Blev bara så knäckt, våndades så över det. Kunde inte sluta älta. Det känns mer och mer som att precis det där jag varit så rädd för att jag många gånger gråtit tills jag hyperventilerat bara kommer närmare och… fan alltså. Känner mig helt förstenad. Är detta mitt liv nu? Har jag faktiskt ställt till det så? Fy satan. Jag måste anstränga mig mer för att förändra det, jag förstår det, men… det är bara så mödosamt och ledsamt och jag är så väldigt trött. Ville väl bara beklaga mig och hoppas att någon kan säga att de förstår, att de gick igenom samma sak själva, men att det ordnar sig och att det blir lättare och att nej, detta är inte livet.

Nya tag.

glittret i mörkret

opinion & reflektion

20170318_glitter

I duschen sent på kvällen insåg jag varför jag kände att jag borde skriva ett inlägg om lördagskvällen. Varför jag tyckte att den var värd att uppmärksamma fast jag inte tog några bilder, fast jag inte hade något särskilt att berätta om den förutom att den var rolig. Men jag får visst backa bandet en aning innan jag kommer till den saken.

Det är så att de senaste månaderna har inte varit släta för mig, det har jag nämnt förut. Kortfattat kan vi säga att mitt humör har varit instabilt och jag har dragits med mycket ångest och ängslighet.

Nyligen insåg jag att något brukar följa med sådana perioder, och har gjort så även denna. När jag inte mår så bra så gör min socialfobi gärna sig påmind. Den kan t.ex. yttra sig genom att göra det skitjobbigt för mig att ensam vistas på vissa allmänna platser. Denna gång har den fokuserat på att göra mig överdrivet osäker vad det gäller mig själv i umgängessituationer. Den osäkerheten ger såklart min ångest många fler saker att plåga mig för, så den matar lite sig själv där. Så den är ganska mästerligt genidiabolisk på det viset! Skulle nästan kunna känna mig aningen stolt över hur smart den är, om den inte var en sån dum skitstövel.

Jag är inte bra på att styra upp saker med kompisar till att börja med. När jag dessutom erfar en sån här osäkerhet så vågar jag knappt ta kontakt med folk och blir rädd för att tränga mig på. Ofta känner jag mig misslyckad och patetisk för att jag är sådan, vilket förstås inte gör att jag känner mig tryggare med att ta ett utåtriktat steg. Detta, plus samma osäkerhet, gör att jag känner mig utanför — och jag funderar ibland om det kanske är logiskt att jag gör det eftersom jag kanske bara inte passar in, oroar jag mig — samtidigt som jag är livrädd för att bli ensam och kompislös för evigt.

Det är förstås överdrivet och irrationellt. Men det hjälps inte, det är i de banorna jag ältar, det är sådana scenarior jag är mest rädd för — och det är precis sådant som ångest letar fram, riktar strålkastare mot och förbjuder en från att åtgärda. ”Min ångest hindrar mig från att göra de saker som jag har ångest av att inte göra”, som en meme en gång så träffande beskrev det.

Utöver det så känner jag mig ofta så socialt utmattad, också. Som att det ibland är så ovanligt krävande för mig att konversera och hitta något att säga. Jag vill ofta gärna träffa människor men det är mer sällan jag känner att energin skulle räcka till. Detta mår jag också dåligt över, att jag inte orkar mer. Ska jag aldrig orka mer?

Även efter att jag umgåtts med människor har det varit tungt. Då har jag känt mig ängslig för att jag varit konstig, för att jag sagt märkliga saker, för att jag varit onödig och jobbig och störande på något sätt, att jag kanske verkat korkad eller osympatisk eller självupptagen eller något annat som jag inte vill verka vara. Det har hänt sig alltmer ofta att jag gått hem med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Sådant är förstås inte heller ett alltför framgångsrikt botemedel mot en känsla av social missanpassning.

Den där post-socialiserande-ångesten verkar vara rätt förekommande hos folk (finländare?), tycker att det är jättevanligt att någon berättar om en sådan erfarenhet och andra skrattar igenkännande och sympatiskt. Många tycks råka ut för den känslan emellanåt, även när de inte mår särskilt dåligt i övrigt. Det gör jag också, men när jag dras med mycket ängslighet till att börja med så blir denna ångest betydligt mörkare och tätare.

Så är det väl egentligen med allt. Allt blir bara värre.

Det har varit tungt. Lyckligtvis har jag märkt att det sakta men säkert verkat börja vända. Idén om ett vårskrik känns lockande. Vråla ut frustrationen och kula in lättnaden.

Att berätta om allt detta för en månad sen hade knappast varit möjligt. Att jag kan prata om det nu är nog bara för att jag har en så bra restfiilis från förra helgen, och att jag hade börjat på detta inlägg då. Ändå känns det otäckt, orkar mest bara inte med att folk ska tänka på mig som ”deprimerad” eller en ”stackars henne”… eller ”haha vilken störd flopp”, för den delen. Orkar bara ännu mindre inte berätta om det här, för jag vill minnas det.

Så, i lördags, det var oklart att vi skulle orka lämna soffan men vi beslöt till sist att gå på det sista av Vasa Littfest. Fast när vi nådde feststället var dörrarna låsta så vi gick vidare till en bar, och där var typ hela littfestgänget. Dessvärre var det så trångt kring borden att vi inte tyckte det verkade rimligt att klämma in oss, så vi satte oss en bit bort. Och så kändes det en stund, med mina ångestepisoder färska i minnet, som att det kanske bara inte är meningen att jag ska vara med. (En känsla som stundvis hemsökt mig sedan barndomen, men mer om det en annan gång.) Men vi gav det en chans.

Och så tog kvällen ändå en annan riktning — vänner kom förbi, sällskapet tunnades ur och vi rymdes kring borden med de som satt kvar, jag skrattade mycket och började till sist prata avslappnat trots att en del personer i princip var främlingar, och när vi gick hem så fick jag en kram av en person som jag skakat hand med max en knapp timme tidigare. Och resten av vägen hem pratade jag och Alfred om roliga saker som hänt och sagts under kvällen och ännu följande morgon kom jag att tänka på något som jag fnittrade glatt åt.

Så i duschen sent på söndagskvällen slog det då mig varför jag så gärna velat skriva något om kvällen, men inte kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde att den tedde sig så nämnvärd fastän inget uppenbart spektakulärt hade hänt.

För att jag inte hade haft någon ångest! För att jag inte gått hem med en klump i magen eller ett tryck över bröstet, för att jag inte känt sådant följande dag, för att jag inte en sekund under de fem gångerna jag vaknade under natten (sover också dåligt nu för tiden because WOOP) kände den minsta släng av ”åh skit, vad fan har jag gjort, varför sa jag så, hur kan jag vara så dum, vad ska de tro”.

För att jag fick en kram! Att jag — som gått omkring och mått skitdåligt över hur jag verkar, hur jag uppfattas, hur jag framstår inför folk — får en kram av någon jag precis träffat! Här i landet kramar vi inte nya bekantskaper om vi inte uppskattat varandras sällskap, tänkte jag på söndagskvällen. Jag kan inte ha gjort ett jätteuruselt intryck ändå, insåg jag då.

Så därför var lördagskvällen nämnvärd. För att den påminde mig om att det (jaget, livet, alltet) inte är helt hopplöst, ändå. Jag vill inte låta som nån klyshig hippie, så jag säger det inte, men om jag inte skulle bry mig i hur jag låter så skulle jag säga så här: Fler kramar och mindre ångest åt folket.

en bloggosfärs faux-pas

opinion & reflektion

Som välkänt inom bloggosfären anses det vara en faux-pas att som bloggare inte svara på kommentarer, i alla fall så länge du inte är en s.k. storbloggare och tar emot hundratals kommentarer per inlägg. Trots att min kommentarsmängd är låg kan jag vara jäääkligt sen med att komma till skott, men planen är i alla fall alltid att svara. Klen ursäkt. Jag låtsas att regeln som gäller är ”bättre sent än aldrig”, men fattar ändå att min ovana är sjukt störande. Det är nonchalant att vänta för lång tid, även om det är oavsiktligt, och jag ogillar verkligen att jag är så slö med sånt. Ska försöka bättra mig. När en tar sig tid att plita ner en liten trudelutt så är det helt förståeligt att vilja ha en gnutta bekräftelse för den saken, något som i princip säger ”Jag uppskattar att du tog dig tid att kommunicera med mig”. Inget avancerat, bara artighet eller vänlighet. Är i alla fall sådan själv.

Det är just detta som är problemet! När någon bidragit med en lite längre eller mer eftertänksam eller bara en så klok, trevlig eller snäll kommentar så vill jag också att mitt svar ska reflektera hur mycket det uppskattas, men utan att det blir överdrivet, för då verkar jag endera töntig eller självgod. Jag vill kompensera, liksom. Sen lyckas jag aldrig med detta i slutändan, istället får jag bara prestationsångest från början och det dröjer en viss tid innan jag är redo att säga JAJASKITSAMMA och bara svara ändå. Därför kan jag också förstå att jag inte själv får svar snabbt, eller att det rent av glöms bort helt. Vet hur lätt sånt kan hända när en inte svarar på momangen.

Men så har vi Facebook. Där ser jag ibland att bloggare enbart klickar ‘gilla’ på kommentarer som inläggsdelningarna fått. Jag låter antagligen som en förnärmad 1800-talsdam här men ibland har jag förväntat mig mer än så, bara, särskilt då jag inte känt personen och det har alltså varit vårt ‘första intryck’-ögonblick som skett och jag dessutom har bjudit till mer i kommentaren och varit extra vänlig och så vidare. Åh, det här låter så fjantigt. Jag menar jag fattar att alla inte har intresse, tid eller ork att svara utförligt, samt att alla inte kanske bryr sig i vad jag säger och berättar, men håhå så slokörad en kan bli de stunder den vetskapen gör sig påmind, haha. Känns sådär som när folk försöker få tyst på en jobbig, gnatig FB-bekanting men utan att helt iskallt ignorera personen, vet ni? OCH JAG ÄR DEN PERSONEN!

Sådant beteende kan knappast klassas som ett tvättäkta faux-pas, men snopet kan det kännas i alla fall. Jag vill ju bonda (med å-ljud) liksom, relatera och anknyta. Men tji får jag ibland!

Vilka faux-pas i bloggosfären har ni svårare med än andra? Eller är det bara lumpet att haka upp sig på sånt för alla gör vi ändå nånting som är minst lika störande? *blängsneglar på sig själv*

söndag, sol & selar

rekreation & civilisation

20170305_hus

Söndagen, uppkallad efter fornnordiska solgudinnan Sol som också var känd som Sunna eller Sunne, levde nu senast upp till sitt namn. Vi tog ut katterna i solskenet.

20170305_selmalinnea

Selma var förstås den äventyrligaste och ville inspektera hela gårdsplanen. Vi fick bland annat syn på en citykanin som jag skulle slänga morot åt men i misstag studsade moroten på marken och jag är rädd att den kan ha träffat kaninen i huvudet där stackaren låg under en buske och försökte vara osynlig. Hoppas den återhämtat sig och hittat moroten och fattat att vi ville vara snälla.

20170305_myraesmeralda

Esmeralda bor med oss igen och den stund hon fick ligga i still och lajva södernsemester i solens värme är också ungefär den enda som hon inte varit sur. Myra prövade en ny sele som inte alls passade på henne, men eftersom hon är endera ganska förståndig eller likvärdigt ganska oförståndig så klagade hon inte på den saken.

Spontan tes: Det finns den typen av människor som i grunden tycker att det skulle vara helt rätt att klaga på att selen inte sitter bra, eftersom att om den sitter obekvämt förstör den ju ens upplevelse och det är klart att sånt borde en åtminstone försöka se till att åtgärdas. Sen finns det den typen av människor som i grunden tycker att det skulle vara onödigt att klaga på selen, att det är att fokusera på det negativa i en överlag positiv upplevelse, eller kanske att det skulle kännas otacksamt att börja kritisera när någon försöker göra något snällt åt en som att ta ut en i solskenet, så äsch, vad gör nu det där att det är lite obekvämt, bäst att skuffa det åt sidan och bara gilla läget. Låter det rimligt? Vilken typ är du?

Själv är jag den som egentligen irriteras på att selen är obekväm och definitivt anser att det vore min fulla rätt att uttrycka den saken, men skulle troligen inte våga utav rädsla för att verka butter, krävande, bortskämd och gnällig. Sån är jag i grunden, fast en del undantag finns förstås. I går, å andra sidan, var inte ett sånt när jag efter två tuggor lämnade en omelett på tallriken och smet ut ur lunchrestaurangen. Den var så hemsk men jag ville inte vara jobbig, så istället var jag ynkligt missnöjd och på dåligt humör. Jajja. That’s how I roll, suckers.

från det ena (spräckliga skjortor) till det andra (totalitära dystopier)

opinion & reflektion

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.

i’m looking for my bullies, can you tag them please

opinion & reflektion

Jag brukar oftast tycka att mina Facebookkompisar är bra typer och de irritationer jag kan känna gentemot flödet beror för det mesta på småsaker. I det stora hela är de trevliga människor och de är förvisso inte aktiva social justice warriors med blomsterhattstantig välmening på sin främsta agenda allihopa, men de är i alla fall sällan illvilliga. Vet ni hur jag menar? I och för sig funderade jag häromdagen på att ta bort en bekant för att hen gillat en status som Jimmie Åkesson postat, jag menar va fan. Dåligt omen. Hur som helst, sådana undantag åsido så blir jag sällan störd på annat än att folk har dålig humor och pratar så självgott om sitt eget navelskåderi. (Sten i glaaashuuus… ✨💃)

Men så det senaste året har jag sett en jävligt obehaglig memetrend blossa upp, som ännu inte försvunnit ur min annars i stort sett trevliga bubbla. De här bilderna föreställer alltid en ”ful” person, där ”skämtet” är att personen söker en viss person som en ska tagga, vilket då alltså insinuerar att ens taggade kompis haft någon typ av relation med personen på bilden. Ibland inkluderas ett särskilt namn i bildtexten, à la ”Kan någon tagga Linnea” och så kanske någon taggar just mig. Och så antyds det att jag exempelvis då glömt mina underbyxor hos någon som jag borde skämmas för att ha legat med. Ni fattar mönstret.

I går kväll då jag skrollade jag igenom flödet såg jag ännu en gång en av de bilderna där, så jag tog en skärmdump. Och pixellerade ansiktet, för fan, det här är en riktig människa och jag vill inte vara delaktig i att sprida hur hen behandlas i denna meme.

imlookingformyboyfriendmeme

Ja, en riktig människa. Just då, när jag under gårdagskvällen skrollade förbi, hade femtiosextusen personer bestämt att den riktiga människan på bilden var så förbannat skrattretande misslyckad att det är dags att kollektivhäckla hens uppenbarelse, samt idén att hen hade varit i ett förhållande. För hahaha vem kunde någonsin sjunka så lågt som att ha någon slags relation med hen?

JA, EN RIKTIG MÄNNISKA. Sätt er själva i den situationen att ni får syn på en ful bild på er själva och där har en halv miljon personer kommenterat och skrattat år er fulhet. De har använt er som ett redskap för att jäklas med sina kompisar, genom att påstå att kompisarna har haft en relation med er, och de här kompisarna har i regel svarat ungefär ”hahaha fy helvete”. Hur skulle det kännas? Om du också är en riktig människa borde det inte vara så svårt att föreställa sig.

Får en verkligen att fundera vem av sådana människor som på riktigt är ful här i världen.

att ha egen tid

opinion & reflektion
barndombaat

Tidigt 90-tal, är fortfarande påtagligt blond och iklädd samma jeansjacka som jag bar på min första skoldag. Åker båt någonstans (Danmark? Tyskland? FINLAND?!) med mina systrar som jag klippte bort utifall att de inte ville synas här. Ville dock spara deras identiska handpositioner.

Jag är mycket yngre än jag är nu och jag står bakom huset, en bit utanför mitt sovrumsfönster och tittar ut mot skogen bakom förrådet. Jag står i princip helt stilla men i mitt huvud kryllar det av rörelse. Jag är fullkomligt uppsugen i det. Jag minns inte mera vad jag föreställde mig, men jag vet att detta var mitt vanligaste sätt att leka under barndomen (och antagligen fortfarande). Inte polis-och-tjuv, inte bollen-på-sin-plats, inte blindbock, inte kurragömma, inte under-hökens-vingar-kom, inte tjirutunnu, men rätt och slätt bara tankar, fantasier om äventyr och vidunderligheter.

Det är en mild dag, jag tror jag är iklädd shorts och t-skjorta, kanske är det sommar och jag har sommarlov. Min granne som är några år yngre än mig dyker plötsligt upp kring husknuten. ”Hej”, säger hon, och jag blir direkt irriterad. Jag tappar tråden i mina tankar och kommer av mig i min lek, och det här har jag alltid avskytt. Avbrott.

”Sluta, ni förstör mig!”, har mina systrar berättat att jag som liten brukade ropa när de kom in i mitt rum. Jag visste inte skillnad på förstöra och störa, och jag har skrattat åt det i efterhand, hur knäppt dramatisk jag måste ha låtit, men egentligen tror jag inte att jag hade helt fel. Det känns alltid som att det jag byggt upp i huvudet förstörs en aning när jag blir avbruten innan jag byggt klart. Det rasar ihop, och kvar finns en hög med klossar som jag måste sortera och sätta ihop igen.

Jag säger oengagerat hej åt min granne, försöker ignorera henne och hoppas att hon ska förstå vinken och sticka iväg. Jag tror att hon är ungefär fem år yngre än vad jag är, en åldersskillnad som är väldigt påtaglig då, men i barndomen ville jag alltid ha en lillasyster så jag gillade att leka med min granne bland. Jag tror att hon var vad folk brukar beskriva som lillgammal och hon imponerade ständigt på mig med sin förmåga att uttrycka sig, aldrig som en barnrumpa eller snorunge, men just den här gången tycker jag att hon är precis så där som mina vänner med yngre syskon beskriver minstingarna eller mina egna äldre systrar betraktar mig ibland — störig och liten.

Grannen undrar vad jag gör, om jag vill leka, och jag säger att jag är upptagen med annat och inte har tid. Naturligtvis är hon tämligen oövertygad om sanningshalten i detta påstående, i och med att hon med egna ögon en minut tidigare sett mig bara stå stilla och stirra rakt fram med en blick ofokuserad någonstans i fjärran.

Någonstans här blir vi sura på varandra. Hon beklagar sig, i mina öron ytterst självömkande och anklagande, ”Men då inte granne X vill leka heller och grannar Y och Z är borta så har jag ingen att va med”, och jag säger svalt att det kan jag ingenting åt. Jag känner mig trängd av det hon säger, som att det plötsligt blivit min plikt att stå till tjänst, i alla fall när ingen annan kan underhålla henne. Jag är så frustrerad på att jag står här och mår så bra, för mig själv, och plötsligt kommer någon och avbryter mig och dessutom dumpar ett krav på mig att jag ska sluta må så bra, för mig själv, för resten av dagen. Eller tills att det inte passar för henne mera, fast det inte egentligen passar nu för mig. Det är verkligen inte vad jag vill. Jag vill ha min egna tid.

Så hon går.


Nu som då tänker jag på den här händelsen och samtidigt som det är superlätt för mig att återkalla avbrottsfrustrationen så grämer jag mig också över hur kallt nonchalant och själviskt elak jag var. Till saken hör att jag inte kan minnas att vi faktiskt någon gång lekte efter detta, så det kan hända att situationen markerade slutet. Den möjligheten känns förstås inte jättekul.

Såna här minnen ploppar tätare upp till ytan nu för tiden. Gånger jag har velat vara för mig själv, gånger jag har stressat upp mig över att smida planer för att jag kanske redan känner behovet av egen tid eller har varit rädd för att jag kommer behöva det då, gånger jag har blivit jävligt irriterad på avbrott och på återkommande sådana jävligt förbannad. Hur galet många gånger jag tappat tråden, men inte på en lång stund kunnat skaka av mig missnöjet som medföljer.

Tidigare i höstas lyssnade jag på Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo och hon nämner sin introversion och sitt behov av att vara ensam, och jag kan relatera. När jag senare hörslar den där ljudboken jag nämnde i förra inlägget, d.v.s. Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, så känns det som att många bitar börja falla på plats.

Jag känner att jag får en viss upprättelse, för händelser så som den jag här berättat om. Jag borde och kunde ha hanterat den bättre, d.v.s. varit vänligare, men mer än så borde jag inte gräma mig över. Det är ”normalt” att känna så som jag gjorde och jag har rätt till mina ensliga behov och viljor. Jag har förstås länge vetat att det inte är fult att vilja ha tid för sig själv, men nu känner jag att jag fått det bekräftat att det inte heller är fult att faktiskt bara ta den ibland — och är folk oförstående för mina behov så är inte det så jättefint, heller. (Det är snarare själva tillvägagångssättet som var fult just den där gången med grannen.) Jag är fortsättningsvis den som helst säger ja när vänner vill träffas, och jag skulle aldrig avboka en planerad träff med en vän utan andra skäl än ”vill vara ensam”, men jag har liksom bättre förståelse för mig själv för varför jag blir så vresig och varför mina cirklar rubbas så när jag blir avbruten i mitt tankearbete. Det är för att jag älskar att arrangera mina cirklar, vi kunde nästan kalla det ett behov. Jag blir sur när jag inte har tillräckligt med egen tid.

Studier visar att avbrott är ett av de största hindren för produktivitet, och andra forskningar tyder på att människor är mer kreativa när de får åtnjuta enskildhet utan avbrott, berättar Cain i Quiet. Hon går också in på företagstrenden öppna kontorslandskap, alltså där anställda delar rum. Dessa anställda blir oftare sjuka än anställda som har egna rum, kanske inte förvånande med tanke på att alla nyser och hostar i samma rum. Men det är mer än så, för det är också mer troligt att de lider av högt blodtryck och förhöjda stressnivåer. De blir oftare osams med sina kolleger, har färre personliga samtal med dem, och oroar sig för att någon ska tjuvlyssna när de talar i telefon eller tjuvkika på deras skärmar. (M.a.o. så blir det en otrygg stämning där det ofta känns som att en måste akta sig.) De utsätts också mer ofta för oväsen som de inte kan kontrollera, ofta höga ljud (exempelvis summan av många personer som pratar i samma rum), vilket höjer pulsen och får kortisol att utsöndras, vår ”fight or flight”-stresshormon. Detta gör bl.a. att människor blir mer lättretliga, aggressiva och dessutom långsamma med att hjälpa varandra.

Tänk. Allt det bara för att de inte får arbeta i ensamhet, försvinna in i sina huvuden, borta från avbrott.


Så med den här informationen i bagaget så kan jag blicka tillbaka på det som utspelade sig mellan min granne och mig bakom husknuten för herrans många år sedan, och tänka: Ahaa. Så jag blev stressad. Inte för att hon var störande, eller för att det är något fel på mig annat än att jag inte orkade vara vänligare, utan för att jag var som jag beskrev mig i början: Fullkomligt uppsugen i något eget.

slutspurten

dokumentation & situation

20161025_diptyk

Jag vet att det är tråkigt att läsa om hur mycket folk jobbar och hur trötta de blir som resultat av det, så jag ska försöka hålla mig ifrån det denna gång, men låt oss bara säga att det är svårt att beskriva livet just nu utan att gå in på de två sakerna. Likväl ska jag ge det ett försök.

Min goda vän Karin bor hos oss den här veckan p.g.a. kurser i Vasa och det är supertrevligt att ha en gäst! Varken jag eller Alfred utgör dessvärre det bästa sällskapet just nu i.o.m. slutspurten av hans historiebok som snart ska gå i tryck, men tack och lov har vi ju också tre katter hos oss som kan fylla i där människovärdarnas socialiserande brister. Kvällarnas rutin är ungefärligen så här: Jag kommer hem till Alfred och Karin (plus katter), vi pratar om våra dagar en skvätt i vardagsrummet, vi äter middag i köket, och sedan söker jag mig till min datavrå där jag sammanställer kollage till boken, Karin till vardagsrummet där hon stickar (jag och Alfred har fått varsitt par fina sockor, hurra!) till musik eller Netflix, och Alfred till sin arbetsvrå i köket där han korrigerar texter eller vilka bokrelaterade uppgifter han än kan tänkas ägna sig åt, är osäker. (Under tiden är för övrigt Alfred och jag naturligtvis iklädda våra nya stickade sockor, och våra fötter är varma och glada.) Esmeralda går omkring och pratgnäller med oss, Selma myschar åpå för sig själv i nåt hörn och Myra varvar att spinnande besöka oss alla tre människor i tur och ordning. I går kväll satt Karin och Alfred i vardagsrummet och lyssnade på Pelle Svanslösberättelser på vinyl, hörde själv inte så mycket av historierna men hörde ibland åhörarna mysigt fnissa till.

Det är lite spännande, tycker jag, att vi fann oss i den formen av umgänge som ofta känns helt naturligt lagom för mig. Det är klart, skulle jag inte ha grejer som akut måste göras så skulle jag rikta mig utåt mer, dra med Karin på loppisar och sitta och skvallra vid köksbordet, men det är inte så att jag känner mig ensam och socialt understimulerad utav att istället främst umgås på det här sättet. Bara besvärad över att jag inte hittills hunnit ta till vara på sällskapet mer, för alltså det är verkligen pur lyx att ha en bästis i hemmet. För många år sedan så fyllde jag i något bloggformulär och det var nån fråga i stil med vad jag uppskattar i ett partnerskap, och jag nämnde att samexistera. Att sitta i närheten av varandra men jobba med egna grejer och nu som då växla några ord — det här har tydligen inte förändras och gäller lika bra oavsett typen av partnerskap eller antalet partner. Men skulle någon superextravert person äntra det upplägget skulle hen nog antagligen bli något obekväm och ganska kvickt uttråkad, gissar jag.

Enligt en rekommendation av min far så hörslar jag just nu Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking av Susan Cain och således tänker jag mycket på det här med extraversion och introversion. Den behandlar också typer av socialt umgänge och mycket annat som jag tycker att är hemskt fascinerande, men jag hinner/kan inte riktigt gå in på det just nu. Istället vill jag ställa frågan: Vilka umgängesformer gillar/föredrar ni? Och i vilka situationer känner ni er socialt obekväma?

I efterhand kan jag tillägga att det här inlägget har blivit skrivet mycket uppdelat tidseffektivt, d.v.s. under flertalet kaffepauser på jobbet i går och i dag. Det gäller att klämma in snuttar av saker där de ryms om de ska bli gjorda — en tes som känns extremt typisk i mitt varande dessa dagar. Ändå faller mycket bort. Men i morse har jag i alla fall hunnit tvätta håret efter sex, möjligtvis sju, dagar, så det är i alla fall nåt. Små segrar, små segrar.